Inlägg taggade med:

hotell

Hotellmögel? Damm? Sprickor i kaklet? Byxpress? (uppdat.)

av Lotten Bergman den 27 juli 2010

Det finns så mycket man kan önska av ett hotell, t.ex.

  • internet
  • ismaskin
  • bred säng
  • rena lakan
  • handdukar
  • mögel eller inte mögel
  • minibar
  • dusch
  • mörkläggningsgardiner
  • foajé full av folk
  • ljudisolering.

(Bibel och telefon finns det mig veterligen fortfarande i alla hotellrum, men dem brukar jag inte bry mig om.)

Om jag betalar en förmögenhet för att sova, ska det banne mig inte vara mögel i duschen. Bafatt. Om jag däremot betalar en spottstyver och får somna till discodunk, motorvägssus, målbrottsröster i en 80 cm bred säng, kan det vara både mögligt och konstigt utan att jag gör annat än bloggar om det.

Idag råkade vi se att det (just nu?) är snorbilligt att bo på på Scandic: barnen kostar ingenting! Eftersom jag just nu glider runt i gammelbilen med en Tioåring och en Tolvåring, passar det perfekt. Men att boka rum var en prövning.

Man tror att man ringer till ett specifikt hotell, som man har nummer till med rätt riktnummer och allt – men hamnar hos en centralbokning där de inte vet hur hotellen är. (Fakta: hotell är olika. Mycket olika.) Man får som vanligt först göra olika tryckknappsval – och eftersom jag gjorde dessa på en Iphone med en hamburgare i handen, blev valen synnerligen suddiga. Men jag kom fram till en kvinna som sa att hon var tvungen att ringa upp hotellet direkt och att jag fick vänta eftersom min bokning var så väldigt ovanlig. (En vuxen och två barn.) Fjupp, blev jag bortkopplad och tryckelitryck fick jag trycka mig fram till en helt annan kvinna som frankt påstod att det centrala hotellet – som för en minut sedan hade plats för oss trots att vi var ovanliga – nu var fullt. Men att ett annat hotell ”som var väldigt likt det som vi hade valt” hade plats för oss.

Tror fan att det fanns plats. För vem väljer att bo på ett vandrarhemsliknande schabrak från 1972 (?), fullt med 13-åriga hockeyspelare på träningsläger – tre meter från E4:an?

Observera för guds skull (nu när jag ändå har nämnt bibeln i detta inlägg) att jag inte är bitter och arg. Det kostar oss inte mycket mer än på ett vandrarhem och vi har egen dusch, bäddade sängar och förhoppningsvis en fantastisk frukost. Jag tycker bara att det är så otroligt fascinerande med … eh … skit? Mögel? Omodern design? Eller så gillar jag bara att påpeka saker. (Förlåt i förskott här och nu. Jag berömde ju Scandics samarbete med Jamie Oliver alldeles fasligt i våras.)

Men. Nu ska ni få se på några detaljer från Scandic Elmia strax utanför Jönköping. Man skryter här om vad man ligger nära, inte vad som finns på hotellet, för där finns tydligen inte så mycket. (Bildkvaliteten är usel: jag är utan kamerasladd igen och får förlita mig på mobilen.)

Ute i korridoren krackelerar världen inför våra ögon.

Ute i korridoren krackelerar världen inför våra ögon.

Så här ser det ut i hela korridoren.

Så här ser det ut där heltäckningsmatta möter list och knottrig vägg. Överallt.

Men så här ser det bara ut på vissa ställen ute i korridoren.

Men så här ser det bara ut på vissa ställen ute i korridoren.

I duschen är kaklet sprucket från kant till kant.

I duschen är kaklet sprucket från kant till kant. Men det är rent!

Agatha Christie hade om hon kunnat garanterat hängt över min axel när jag inspekterade kakelsprickorna. Hur går det till när duschkakel går av på härsan och tvärsan? Ett handfat, jo, det begriper jag ju hur det kan spricka när man råkar sätta sig på det och en spegel kan man ju som narcissist råka gå in i med kraft och då spräcka. Men i duschen? Måste man inte kasta in en gjutjärnspanna för att lyckas?

Så här sover vi med bäddsoffan utfälld.

Så här sover vi med bäddsoffan utfälld.

För att få plats med alla tre sängarna, möblerade vi som i vår källare med bord och stolar staplade på varandra. Men ack, så hemma vi känner oss!

De mörka fläckarna i korridoren är de ställen där slitaget tar bort dammet. De ljusa partierna är smutsiga.

De mörka fläckarna i korridormattan är de ställen där slitaget tar bort dammet. De ljusa partierna är de smutsiga partierna.

Älskade byxpress! Med så fint typsnitt!

Älskade byxpress! Med så fint typsnitt!

Inte för att det hjälpte nämnvärt, men barnen har byxpressat en kjol och tre skjortor. Ärligt talat hade det funkat bättre att klämma kläderna mellan två av våra heta datorer.

Uppdatering
Maten på Scandics hotell är, som jag tidigare har sagt, framtagen i samarbete med ”den nakne kocken” Jamie Oliver.

Man skulle kunna servera spenat så här!

Man skulle kunna servera spenat så här!

Hans idéer är underbara med allsköns skålar och pryttlar som man kan blanda som man vill. Men när baconet, pannkakorna, baguetterna och juicen tar slut och det är jähäääättekletigt på golvet i matsalen och smöret är fullt av brödsmulor, ja … Då blir man inte förvånad när personalen torkar av borden genom att vifta ner alla smulor på golvet, vift, vift bara.

Pannkakorna is no more.

Pannkakorna is no more.

Men träningslokalen var fantastiskt fin och fräsch och fantastisk!

Men träningslokalen var fantastiskt fin och fräsch och fantastisk!

Nu beger vi oss mot John Bauer och fortsätter sedan mot Albert Engström!

{ 57 kommentarer }

Bildsafari med tvära kast

av Lotten Bergman den 5 juli 2010

När jag babblar om bloggandet och kommenterandet och nyttan av och nödvändigheten med detta sätt att leva, brukar de misstroende skaka på huvudet och säga ”get a life” eller ”jajaja” eller till och med ”det går nog över ska du se”. När jag nu tvingades till flera dagars uppehåll på grund av stökig resa, dumma hotellet utan uppkoppling, obefintliga vågor och att jag de facto ”got myself a life” och gick på finfest på Haga Slott utanför Enköping och faktiskt inte hann blogga, gjorde jag den hemska upptäckten att bloggpausen var (håll i er) … ganska skön.

På samma sätt som det är skönt med kalla avrivningar och att noppa näshår med pincett.

Äntligen tillbaka i verkligheten med den så bekanta värmen av datorn på låren och tidens snabba flykt under surfandets rus, måste jag ju bara rapportera lite om de senaste dagarna. Om spansk mat, t.ex.

Maten på vårt hotell var tyvärr inget vidare. Den här lilla fisken smakade ... fisk.

Maten på vårt hotell var tyvärr inget vidare. Den här lilla fisken smakade ... fisk.

Hotellets griskind smakade ... kött. Dillkött om jag ska precisera.

Hotellets griskind smakade ... kött. Dillkött om jag måste precisera.

Kanske hade vi otur. Det vi åt i Spanien  smakade bara salt och kött respektive fisk. En gång fick vi lever, och då smakade allt i hela matsalen lever – paellan, påmmfritten, tomaterna och vattnet. Men tomaterna var delikata!

Det roligaste i Spanien var när jag fick gå på lokal och titta på fotbolls-VM. Eftersom basketturneringens schema inte tillät en utflykt till Barcelona, fick jag inte gå på saluhall, inte titta på museum eller åka linbana upp i bergen. Men se på fopoll på puben dög finfint!

På puben. En brasse och en holländare filmar de sista minuterna i matchen häromdagen.

På puben. En brasse och en holländare filmar de sista minuterna i matchen häromdagen.

Det var aldrig hotfull stämning supportrarna emellan, det var aldrig bråk och det var aldrig ens ilskna blickar. När Nederländerna hade slagit Brasilien, kramades dessa båda killar ovan (som inte kände varandra) och gick vidare i livet.

Efter matchen fylldes gatorna av glada, orangeklädda vinnare från Nederländerna. Plötsligt hördes en skarp vissling och ett vrål och sedan skrik och skratt. Alla rusade till en bestämd punkt mitt i gatan. Så här såg det ut:

Vad händer?

Vad händer?

Jag gick försiktigt mot folkmassan och kände mig som Robert Capa på D-Day när jag knäppte bilder på folkmassan och den förmodade massakern som snart skulle komma att äga rum. Plötsligt hördes också ett lågt tutande som av en leksaksbil. Ur folkmassan lösgjorde sig en annorlunda figur:

On noooo! De ska slå ihjäl en ensam brasse som har kommit in på fiendeområde!

On noooo! De ska slå ihjäl en ensam brasse som har kommit in på fiendeområde!

Vrålen och skriken tilltog. Tut, tjo, bröl och visslingar blandades med … skratt? Va? Och applåder? Ska jag fly eller applådera?

Nämen, det är en väldigt glad liten brassetjej!

Nämen, det är en väldigt glad liten brassetjej!

De galna nederländarna applåderade Brasilien mitt i glädjeyran och klappade om brasilianskan som, väl, egentligen borde ha varit lite deppig och nedslagen?

Inga ledsamheter här inte! Brasilien är bäst ändå! (Kanske hon sa.)

Inga ledsamheter här inte! Brasilien är bäst ändå! (Kanske hon sa.)

Så var det då i lördags morse dags att åka hem. Jag och Sextonåringen fick åka hem tidigare än de andra i laget eftersom vi skulle på en sedan länge inplanerad 50-årsfest. Hemresan bestod av triljoner försenade bussar, femton miljarder köer och drygt trehundra pauser när vi inte kunde göra annat än att svettas och flåsa samt vänta. Om internet hade varit lika naturligt och tillgängligt som blyertspennor och kaffe, hade jag kunnat blogga femton kilometer text under dagen. Men nej.

Titta. Jag gör ingenting. Bara sitter i kö som en pascha gör jag.

Titta. Jag gör ingenting. Bara sitter i kö som en amöba gör jag. Tråååk.

Men hörni. Nu ska jag rekommendera något: Haga konferenshotell. Där ägde 50-årsfesten rum, och det är ett fantastiskt fascinerande plejs eftersom det i omgångar har förfallit såpass att det lika gärna kunde ha rivits. Nu är det underbart vackert och mysigt och jagvetinteallt. Åk dit.

Jag och döttrarna i ett hotellrum på Haga. (Och fotboll – Messi skymtar bakom ölen.)

Jag och döttrarna i ett hotellrum på Haga. (Och fotboll – Messi skymtar bakom ölen.)

Nu till något fullständigt chockerande som ni nästan aldrig har varit med om här på bloggen. Fokusera och koncentrera er. Och kolla på bilden på mig här nere.

Ser ni? Ser ni? Jag är som Fantomen som ibland rör mig ute bland människor klädd som en vanlig tant i finkläder!

Chocken!

Ser ni? Ser ni? Gala! Fest!

Jag är som Fantomen som ibland rör mig ute bland människor klädd som en vanlig tant – i finkläder! I och för sig är det varken skönt, praktiskt eller särskilt förvånande egentligen, detta att jag kan åla in i siden och smälta in och uppföra mig och hälsa och titta i ögonen och tala om väder och vind utan bara … normalt. Men det händer ju inte så ofta.

Nu fick jag lite blodad tand av detta. Att bo på slott, att gå i högklackat på krattade grusgångar, att torka sig med manglade linneservetter och att klappa på 400-åriga väggar är fantastiskt. Men de där skorna, de åkte av och på så många gånger att jag till slut inte kunde ha fått på mig dem ens om jag hade huggit av mig hälen.

Tårna ligger där inne som klämda klenäter.

Tårna ligger där inne som klämda klenäter.

Middag i slottet. (Foto: M. Bergman.)

Middag i slottet. Vi fick bl.a. sparrismousse, murkelsås och jordgubbssallad. Fast inte samtidigt.

Här sitter jag nu hemma i sängen och skriver. Jag har basketshorts och linne och gardinerna är fördragna för att vi ska hålla huset någorlunda svalt och slippa krypa ner i källaren för svalka. Tårna kan jag spreta med och datorn funkar perfekt. Spanien och slott är bra – men hemma förstås bäst.

{ 52 kommentarer }

Hotell, hormoner och en öl

av Lotten Bergman den 1 juli 2010

Såsom hjorten trängtar till vattenbäckar, längtar jag efter internetvågorna därhemma. Visserligen är dagarna fulla av basket och mat, men det här med att kolla mejlen är ett sådant vansinnesprojekt här i Spanien att jag lika gärna kunde ha varit på jakt efter grodlår i Haparanda. (Förlåt om jag trampar i fördomsklaveret nu, alla i Haparanda.) Jag hoppas att ni fortsätter att roa er i kommentatorsbåset med Gotlandstips eller annat kul, för tills jag kommer hem kommer jag att vara väldigt osynlig där. Ni som har mejlat: håll ut bara – svar kommer i nästa vecka.

Vi bor alltså på ett s.k. fyrstjärnigt hotell, som enligt informationen från resebyråerna ska ha internet, ismaskin, styrketräningslokal och sådant som fyrstjärniga hotell plägar ha. Men nej. Hotellrummen har inte ens tv-kanalerna som visar fotbolls-VM.

Här sover vi fyra personer.

Här sover vi fyra resliga svenskar med kläder, bollar och prylar till förbannelse.

Men så bra! Om hotellet hade varit tipp-topp hade jag ju varit tvungen att blogga om något annat än det här – kanske till och med om fotboll.

Typisk lyxsäng.

Typisk lyxsäng.

När det gäller sängarna som vi sover i, har de en läkande effekt på de snarksjuka. Det hörs inte ett pip från dem, så nu misstänker vi att det som behövs är inte näsklämmor, operationer, syremask, tennisbollar insydda i pyjamasen eller oljespray i gommen utan, tadaaa: en stenhård madrass och plastfrotté under lakanet!

Själv vrider jag mig som en kålmask med ont i magen eftersom jag inte gillar att sova på plast. Eller för den delen spikmattor, marmorgolv, i hängmatta eller på flygplatser. Japp, bortskämd är vad jag är!

Men vi har en bidé!

Men vi har en bidé!

Igår fick baskettjejerna kontakt med ett gäng unga killar från Ukraina. Hormonerna sprutade på alla håll och kanter, och det intressanta är vad killar i 16-årsåldern tror funkar som flirt på en tjej. Blommor? Allmän trevlighet? Renhet och servilitet? Intelligens?

Nej. De slår sina hypofyser ihop och kommer på att det är detta som gäller:

  • mooning – att dra ner byxorna på sig själv och visa rumpan
  • kalsongdingel – de bor rakt ovanför tjejrummet med de fyra allra lugnaste basketspelarna och knyter förstås fast ett par av sina skitiga kalsonger och hänger ner dem till tjejernas balkong, rycker i snöret och väntar på napp
  • basebollsslagträpassion – de går ner till tjejerna och knackar på dörren med sitt allra finaste basebollträ.

Tjejerna fnittrade förtjust till en början, men tröttnade efter ett tag såpass att en förälder beordrades till rummet för att sova där eftersom killarna inte gav sig utan ville ut och bada efter midnatt.  Den föräldern blev jag.

Klockan tjugo minuter efter midnatt knackade det på dörren. Jag tassade upp i sport-bh och basketshorts (skönt att sova i) och öppnade dörren. De killar som hade knackat log mot mig i en tiondels sekund – den tiondels sekund som de fortfarande trodde att det skulle vara en vän, liten, ljuv, svensk, söt, späd svenska på 16 år som stod där i dörröppningen. Sedan log de inte.

Framför dem stod ju istället ett stort tantmonster med blont rufskrull (som gör mig minst 180 cm lång) och arga ögon. De tittade på mig, tittade på rumsnumret, tittade på rumsnumret på dörren intill, tittade på mig och såg ut som rädda kattungar. Så började de backa. Killarna vände sig inte om och sprang, utan gick långsamt baklänges som när en betjänt backar bort från Karl XII när han är riktigt arg. Jag sa:

– What?

Killarna fortsatte att backa medan de tittade på alla rumsnummerskyltar som de kunde hitta. De sa inte ett ord. Jag sa en gång till med min barskaste röst:

– What?

Sedan var det tyst tills killarna vidd ettsnåret på natten hoppade ner från sin balkong för att komma nära de där plötsligen försvunna små kvinnoblomstren. Tyvärr räknade de fel på balkongerna och hamnade hos några andra av oss svenska föräldrar. Som på samma sätt som jag var stora och arga samt blonda.

Idag har vi inte sett röken av killarna. Förmodligen ligger de på hotellrummet och undrar om allt bara har varit en ond dröm.

Uteservering mitt i natten i den ljumma luften med en kall öl.

Uteservering mitt i natten i den ljumma luften med en kall öl. Ganska ok.

{ 28 kommentarer }

Lyckad reklam? (uppdat.)

av Lotten Bergman den 13 juni 2010

Jag frågade nyss mina barn vilka reklamkampanjer som de anser är lyckade. Först fick jag definiera vad ”reklamkampanj” var, och sedan vad ”lyckad” är. Därefter följde en naturligt påföljande diskussion om huruvida en reklamkampanj kan vara lyckad om man bara tycker om den utan att köpa själva produkten. Tonåringarna listade:

  • Ica (persongalleriet och mannen med hy som soltorkade tomater)
  • Telia (folk gillar tydligen att följa den fumlige pappan)
  • Polly (ungdomarna kan sjunga ”Petter och jag, vi är goda vänner …”).

Men Polly äter vi aldrig, vi är inte särskilt positiva till Telia och Ica handlar vi bara på om vi har bråttom och råd. De stora barnen minns däremot med glitter i blicken reklamen på Cartoon Network, där de ville ha alla leksaker omedelbums. Vattenpistoler och Barbie Rapunzel nämns som några av produkterna som jag, den goda modern, underlät att införskaffa.

Men just nu sitter vi mitt inne i en reklamkampanj. Och den känns så himla lyckad. Det är Ikea, som har en jätteinstallation  på Skeppsbron i Stockholm.

Vi har bokat och betalat för samt installerat oss i ett tolvmannatält. Vi sju och lillasyster Orangeluvans lite mindre familj ska sova i riktiga sängar med kuddar och täcken samt lakan som vi får ta med oss hem – och det är så vansinnigt mysigt!

Där, rakt fram, ser vi Katarinahissen.

Där, genom tältöppningen, ser vi Djurgårdsfärjorna forsa fram.

Här, inne i tältet, leker vi ”Inte nudda marken” och ”Skeppsbrott”.

Vi sover i robusta sängar av ni-vet-vilket-märke och i lakan av ni-vet-vilket-märke och njuter av paraplyer, filtar, kuddar, täcken, lampor och mattor samt stolar och hänggarderober av ni-vet-vilket-märke. (Någon måtta får det faktiskt vara på mitt reklamande här. Jag må trivas, men sponsrad är jag icke.) I morgon kommer personalen att servera oss frukost inne i tältet vid den tidpunkt som vi önskar – och allt detta bara för att jag var snabb med beslutet när reklamutskicket kom för några veckor sedan. Det kostar oss pengar, men åh! Det är så värt det!

Där, under paraplyet, bloggar jag i detta nu.

Barnen leker på lilla lekplatsen intill tältet och även Sjuåringen som nyss led av bristen på krigsleksaker, har funnit sig tillrätta. Han sköt mig nyss med en kastrull på huvudet och en kulspruta av kaffekoppsmodell. Pang, jag är död.

Uppdatering

Nu har vi sovit!

Kommer ni ihåg att jag har en grej som mäter hur jag sover? (”Sleep Cycle” i Iphonen.) De allra flesta nätter ser grafen ut som t.ex. i fredags: Inatt sov vi alltså i underbara sängar, fina lakan, mjuka täcken och kuddar samt i gott sällskap. När man inte kan se på tv eller spela spel och måste anpassa sig efter de yngstas dygnsrytm, blir nattningen gjord bra mycket tidigare än vad jag är van vid.

1: Jag somnade tydligen på två röda sekunder, men vaknade av att Orangeluvans treåring hängde som Tarzan i en av våningssängarna. Knäpptyst svingade han sig mellan stegarna.

2. En lastbilskolonn dundrade förbi Gamla Stan och oss.

3. Någonstans spelade någon musik på rekordvolym. Folk sjöng med och var jätteglada. Alexander Rubak skapade störst jubel. Klockan var 04:15! (Tydligen var det på festprissebåten Patricia som man slog runt lite.)

4. Sjuåringen bytte säng med någon annan. Oklart vem.

Nu ska vi skriva i Ikeas gästbok!

Uppdatering när det gäller reklamen!

När vi skulle checka ut, blev vi tackade för att vi hade sovit gott. Det var så trevligt, så jag bubblade på med beröm och kritik (för smala lakan till dubbelsängarna) – och då visade det sig att det inte bara var Ikea som gjorde reklam för sig utan även Nobis – hotellkedjan alltså. Men snacka om att inte det gick fram! Ingenstans såg jag att det var ett samarbete mellan Ikea och Nobis, och hade inte karlen i receptionen (som var en en liten friggebod, receptionen alltså, inte karlen) sagt det, hade vi inte någonsin fattat det.

{ 25 kommentarer }

Home, at last

av Lotten Bergman den 12 maj 2010

”I have come home at last! This is my real country! I belong here.”

(C.S. Lewis, The Last Battle)

Folk i Storbritannien går omkring extremt lättklädda – som en svensk går klädd i juli med bara ben, sandaler och utan jacka. Den nakna huden knottrar sig, de drar ner koftans ärmar över knogarna, de skjuter upp axlarna och säger ”It’s rather chilly today, isn’t it?”, och gillar läget.

När det är 12 grader varmt! Eller varmt och varmt – det är ju vansinnigt svinkallt.

Detta gör att britterna klarar av det fuktkalla inomhusklimatet, fotbollsmatcher i januari och skoluniformen med shorts eller plisserad kjol mitt i julstöket. För att bevisa att även vi svenskar är ett tufft släkte, gick jag igår ner till Brightons strand och satte mig på de bruna, runda, mjuka stenarna och drack kaffe, åt trekantig macka och knaprade på salt- och vinägerchips.

Känner ni hur kallt det var?

Planet hemåt var försenat såpass mycket att jag nästan missade det sista gula tåget mot Stockholm och planerade att sova i en fåtölj på Arlanda; det har jag ju gjort förr. (Öh, 1979.)

Alla som på Gatwick Airport väntade på att få gå ombord på planet fick order om att sitta ner och de facto vänta eftersom det inte var dags på ett tag. Några ställde sig ändå i startgroparna fem meter från gaten (vad heter nu flygplansgate på svenska – inchecknings … nej, det är dels fel, dels inte särskilt svenskt), några installerade sig långt bort vid eluttagen och jobbade med sina datorer till sista sekunden, medan de flesta satte sig ytterst på stolarna (som var lagom många!), beredda att kasta sig fram så fort det skulle bli dags att gå ombord.

En man satte sig bredvid mig, trots att jag hade brett ut mig sådär ogästvänligt som man gör när man vill ha armbågsutrymme. Han tog dessutom fram en gigantisk dagstidning som han läste inne på mitt revir. Hans armbåge mot min armbåge – jag på svenskt vis irriterad, han på brittiskt vis fullkomligt obrydd. Och så började han smygläsa på min skärm – och frågade på dalmål vad jag jobbade med. Jag vet inte riktigt varför, men jag svarade leende:

– Jag skriver en erotisk novell.

Det gjorde jag nu inte alls. Jag skrev ju ”En man satte sig bredvid mig trots att jag hade brett ut mig sådär ogästvänligt som man gör när man vill ha armbågsutrymme.” Och mannen blev inte ett dugg imponerad eller chockad, han sa bara ”jaharu”.

När jag väl kom fram till Stockholm, var Centralen igenbommad och låst. (Det har jag faktiskt aldrig varit med om förut, som den lilla lantlolla jag är.) Och som en riktig turist irrade jag runt och ner i underjorden via perrongen för blåa linjen innan jag ställde mig att vänta på tunnelbanan mot Slussen, där jag hade bokat ett billigt rum. Men inte kom det några tunnelbanetåg, inte. De slutar gå! De går inte hela natten! (Lantlolla vareja.)

Som en riktig turist irrade jag därför runt och upp igen för att hitta en taxi. Och som en riktig turist blev jag omedelbart påhoppad av allsköns svarttaxigubbar som såg ut som sina bilar. Det som komplicerade mitt irrande mest var inte klockslaget, mörkret, min trötthet eller hungern. Nej, det var det faktum att jag släpade på två rullväskor, varav den ena haltar och den andra skvimpar som en ostadig båt.

Till slut kom jag fram till det vackra hotellet – "Anno 1647". Endast hotellportieren var vaken.

Se utsikten från mitt fönster! Den var kanske inte så vacker – men i alla fall mitt i smeten.

Just den delen av hotellet som jag fick ett rum i, var faktiskt från 1647. Med trägolv och sneda väggar samt öronproppar sov jag snabbt som en gris. (Grisen var inte snabb, insomnandet var det.)

Här sov jag inatt, och låt mig nu rekommendera detta hotell å det varmaste: rummen utan toa är lika billiga som ett normalrum i Ockelbo!

Nä, nu måste jag städa! Ligger ju efter lite när jag inte har varit hemma på ett par dagar. (Känner ni igen det? Man kommer hem och märker att man tydligen är oumbärlig eftersom det ligger ruttnande frukt i köket, krukväxterna slokar och kylen är tömd …)

{ 40 kommentarer }

Vanligt inlägg: tågjävlar, blögg, Eddie Izzard och en liten lucka

av Lotten Bergman den 20 december 2009

(Lucka 20 i Julkalendern finns som vanligt här nedanför.)

Jag och min djefla man skulle igår ha åkt hemifrån klockan två, kommit till ett centralt hotell klockan tre, drällt omkring och kollat mögel i duschen till klockan fyra, åkt på blögg hemma hos Cruella, gått med henne till Eddie Izzard klockan åtta och sedan gått på en cooooool isbar och svingat en bägare samt dansat hela natten.

Redan klockan två pajade planeringen, när vårt tåg var en timme försenat pga. motorfel. Det underliga var att när det trasiga tåget väl anlände, fick vi order att gå på och åka med det.

– Varför ska vi kliva på ett tåg som är trasigt?
– Lokföraren har fattat beslut. Vi ska prova om det går.
– Så tåget som har tagit dubbel så lång tid på sig att komma hit ska laga sig självt, hokus pokus?
– Eh. Ja.

Vi klev på, åkte 3 km, och fastnade sedan i två timmar ute i skogen. Nu var det dessutom ett gammeltåg utan el, så datorerna slocknade en efter en och folk blev ilsknare och ilsknare. Någon missade en konsert, några missade en kryssning till Finland, någon missade ett tåg till Skåne och några höll på att missa Cruellas blögg. Till slut kom tåget igång och tuffade tillbaka. Hemåt. Så tre timmar efter att vi kom till stationen, var vi tillbaka på samma plats.

Ett fungerande tåg trollades fram och alla passagerarna satt gladeligen i varandras knän. När vi slutligen kom fram till blöggen, hann jag äta och dricka och prata jättefort i en halvtimme.

 Min egen julburgare. Mandelmassa och pepparkakor.

Kommentatorerna Ingrid, Niklas, Dieva, AB och Anna var där – och Dieva gav mig en gran som jag ska ta med mig till Anna Ankas julhus i Gryt! (Mer om det senare.) 

Högtidligt överlämnande av gran. (Förlåt, Dieva till vänster blev väldigt avklippt.)

Denna lilla gran och min kamera skulle en liten stund senare tvinga oss till ett intressant besök i en lucka i Globen. För när vi skulle tränga oss in i Hovet tillsammans med alla andra av snöoväder rosiga människor, kastade sig en hårdocksmutantstriffidsgrobian fram emot mig och pekade på systemkameran som jag ju inte alls hade gömt eller tänkt gå in med utan faktiskt lämna in i garderoben.

– DEN DÄR! DEN DÄR KAMERAN KOMMER DU INTE IN MED! HÖRRU! DIN KAMERA ÄR FÖRBJUDEN HÄR! STOPP!
– Hihi. Jag vet. Var ka…
– DU MÅSTE GÅ TILL EFFEKTINLÄMNINGEN RUNT HÖRNET 200 METER BORT INNE I GLOBEN!
– Hihi. Ok.

Så nu kommer dagens fiffigaste tips: se till att ni blir ivägskickade till effektförvaringen i Globen (ingång 2), för där är det helt tomt och inga köer och den stackare till liten flicka som satt där hela kvällen helt ensam och bara kunde ana hur hela Hovet gungade av skratt, behövde våra väskor, kameror och grankvistar som sällskap. Och när vi skulle hem, var vi de enda som hade lämnat in effekter i luckan!

Hejdå, luckan.

Eddie Izzard var fantastisk. Hans entré påminde om Robbie Williams och hur han nu bär sig åt vet jag inte riktigt, men han får mig att tycka att en musikalisk höna med bacon på näbben är rolig när hon tutar åt en velociraptor. Och vet ni att giraffer hostar som diskreta britter? Samt att det engelska språket har slagit i hela världen för att de latinska ändelserna är så förbaskat krångliga? Och att det faktiskt inte finns en gud, för i så fall hade han hälsat på Armstrong när han klev ner på månen? Och inte heller visste ni att Dickens och Darwin bodde bara ett par bokstäver från varandra på Alfabetsgatan.

Vem behöver väl en finkamera? Jag kunde ju ta jättejättebra bilder med mobilkameran. (Har ringat in vårt fokus där nere.)

Men vet ni att Hovet kommer att falla ihop som ett korthus inom kort? Bänkraderna och trapporna gungeligungar av ingen vikt alls! När jag med min späda basketkropp gick på de 30 cm höga trappstegen som får alla att fokusera som när man trär en tråd i en nål, gungade allt. Sanna mina ord, det kommer att ske.

Titta! Jag äger Hovet! (Eller så vill jag bara ha en bild på trappan som gungade.)

Efter Eddie Izzard-konsertenföreställningen åkte vi med granen i en fullpackad tunnelbana där granen gav oss men inga andra lite svängrum.

 Stick!

Sedan loggade vi in (jag har svårt att skilja mellan logga in och checka in i dessa dagar) på ett hotell som ligger nästan på på perrongen på Centralen. Eftersom vi ska hålla i pengarna nu när huset brann och alla bilar går sönder, valde den djefla mannen det billigaste rummet i stan: ett utan fönster och med våningssäng. Och eftersom jag inte är nämnvärt romantisk, tyckte jag att det skulle bli jättespännande!

– I get to be on top! skrek jag och sprang in i … ett helt normalt hotellrum.

Ack. Tyvärr hade vi blivit uppgraderade.

När vi sedan skulle gå ner till hotellets isbar och slå klackarna i taket och jag i plommonstopet skulle slå världen med häpnad, visade det sig att inträdet för hotellgästerna var 150 kr. Per person.

Därför tillbringades kvällen på detta sätt istället.

_____
Nu går ni väl tillbaka till Lucka 20?

{ 28 kommentarer }

Vårt agerande i sängen (uppdat.)

av Lotten Bergman den 24 september 2009

PGW frågade igår i kommentatorsbåset: ”Ursäkta en oinvigd, men vad GÖR man egentligen på bokmässan? Förutom får ont i fötterna och träffar bloggare?”

1.
Man hittar en tvestjärt i dojan.

Vi kan kalla honom Nisse. Rest in peace, dear.

Jag såg häromdagen en snutt av en dokumentär om uteliggare, där en av de mer slitna männen tar av sig stöveln och i den hittar en död mus. Inte särskilt bekymrad konstaterade han bara att det var ju konstigt att han inte kände något när musen levde.

En död tvestjärt ser faktiskt lite mänsklig ut. Eller har jag sett för många zombiefilmer och tappat omdömet?

2.
Man bor på hotell.

Ja, inte om man har sådan otur att man bor i Göteborg redan. Mot alla odds, bor jag och Den djefla mannen dessutom på ett och samma hotell. (Framförhållning är inte vår ledstjärna.) Lyxpyx! Hotellfrukost! Heltäckningsmatta!

Fast när jag igår checkade in, höll jag nästan inte på att hitta golvyta att lägga väskorna (fyra kolli – trots att jag inte har extraskor och finkläder med mig) på och sängen var … inte vad jag hade förväntat mig. Hemma sover vi i varsin 1,20-säng. Här skulle vi samsas på en 1,40-säng. Jätteintimt, jättegulligt och jätteromantiskt förstås.

Så här är det tänkt på ett ungefär.

Hemma har vi breda sängar dels för att få plats med nattvandrande barn, men också för att faktiskt kunna sova. För i vår familj sover man inte som döda tvestjärtar på rygg med händerna knäppta på bröstet, inte. Utan mer så här:

Så här sover vi i verkligheten.

Jag ringde ner till receptionen och sa hej och tack men förlåt och ursäkta men min man snarkar och vi är jättestora och sprattliga och skulle det kunna gå för sig att … Och det gick. Ett annat rum trollades fram, så nu sover vi i två 90-sängar istället. I-landsproblem, någon?

3.
Man äter köpemat.

Igår hade jag tänkt köpa en sushi och sitta på rummet och äta samt dricka en kall öl. Jag brukar göra det när jag bor på hotell och inte har föreläsning dagen efter. Vilket är aldrig.

Misosoppan vaktades av ett monster.

Men hur gör man med detta Moment 22?

  • Man får inte ta med en foajé-öl upp (”vi har inte utskänkningstillstånd på rummen”).
  • Man får inte äta medhavd mat i foajén.

Svar: man smusslar och fuskar och låtsas som om det regnar.

Nu ska jag med en död mobiltelefon (har glömt laddaren hemma bredvid skor och tandkräm) försöka hitta bloggare, räkmackor, djefla män och gamla kolleger. Om tekniken vill, uppdaterar jag här senare.

___
4.
Man hittar en rolig skylt

5. Man får av Stationsvakt en ny illustration.


6.
Man går på traditionell räkmacka tillsammans med:

Miss Gillette
IT-Christina
Greatness
Fröken T
Flinn
IT-mamman
Översättarhelena
Ullah
Gnesta-Pelle
Studiomannen
En annan sida
Ataharis
Salt, skyltat.se, Blogtrain
Sandra
Den djefla mannen
Lotten

(Ja, jag var på räkmackan även med mig själv.)

Den här bilden är fruktansvärt tråkig och mes
ig. Den djefla mannens rygg och ett tomt glas och Sandra som tar bild samtidigt. MEN: den bild som Sandra tog samtidigt är fantastisk!

7.
Man åker hissar och rulltrappor som vore man på en flygplats, man stirrar på Lennart Helllsing, hejar på Jonas Hallberg, man blir oavsiktligt spottad på av chipssmaskande författare, man snubblar, trillar, kramar gamla vänner och klämmer på en och annan bok.

8.
Man går till Nya Ullevi (vilket var fel) och sedan till Gamla Ullevi (vilket var rätt, men den är ju ny) och så leker man studioman. Mer om det senare.

{ 16 kommentarer }

Äntligen – ett mögelhotell!

av Lotten Bergman den 20 april 2009

Swimmingpool! Jag bor på hotell med pool!

Tji fick jag för att jag knorrade över Knausts tekopp som kostade 24 kronor. Jag är i Göteborg och min uppdragsgivare har bokat in mig på hotellet som jag njöt av redan för ett år sedan.

Man får gratis te när som helst, man får gratis kvällsmat och … ptja. Sedan får man inte så mycket mer.

Men när sov ni med en lastbilsframdel strax utanför hotellrummet? (Ge mig gärna den korrekta termen för denna framkropp.) Uppdatering: Den heter trailerdragare eller dragbil!

Gardinerna räcker inte riktigt till. Det finns inga rullgardiner. Solen gick i morse upp, låt mig se … 05:51. (Tyvärr har jag vant mig vid att sova i mörker.)

(Pincettgreppet accentuerar kuddens litenhet.) Min kudde – som försvinner i profil – hade inte räckt särskilt långt i en amerikansk films pillow fight med rara flickor i hårtofsar och minimala kläder.

Eller för Ben Stiller i gårdagens film på tv.

Fönstret behöver bara lite antirynkkräm.

En jättespegel bakom sängarna och speglar även på andra väggen. Jag funderade på att dra loss dem och använda som mörkläggningsgardiner.

Dörren som leder ut till den torrlagda utomhuspoolen har slagit sig illa. (Det här är bra. Eventuella fönstertittare hörs hur väl som helst.)

Mögel i duschen! Hurra! (Det är inte möglet i sig som är värt att hurra för, det är mer ”hurra, det här kan jag blogga om”.)

Snacka om att resa i tiden. Jag känner mig som tio år.

Hotellrummet är så fullt av speglar, trasiga saker och underliga möbler att jag tror att det är en medveten affärsidé. Det finns en till spegel i entrén och självklart kan man – om man av ren självbevarelsedrift inte blundar – se sig själv grimaserande, sittande på toan. När man duschar kan man förstås se sig själv i en helkroppsspegel. Jag kände mig som en p0rrfilm där jag stod bland mögel, tvålskum och speglar.

Gratismaten kompenseras förresten av en våg, som står redo bredvid duschen. Jag, som inte har vägt mig sedan senaste förlossningen, klev raskt upp på den. Härmed meddelas: jag väger Error.

{ 42 kommentarer }

Vad är viktigt på hotell?

av Lotten Bergman den 8 februari 2009

Jag vet, det borde ha varit en öl på bilden.

Om jag hamnar på ett snuskhotell, är det viktigaste att det är helt och rent – annars tar jag ju bilder på möglet och hö-hö-hö:ar om det. Man kan höra mig säga:

– Det viktigaste är ju i alla fall att det är rent och fint, sedan kan det få ligga i tjottaheiti.

Om jag hamnar på ett rent hotell långt borti Åväbbla, kan man höra mig mumla:

– Nämen alltså det viktigaste måste ju ändå vara närheten till centrum, sedan får det se ut som det vill.

Nu ligger jag i en hotellsäng på Lidingö.

– Inte Åväbbla? säger ni.
– Mjaeh.
– Rent? undrar ni.
– Jahadå, Den djefla mannen beställde ett ”allergirum”, vilket man kan få utan att visa upp läkarintyg om morotsöverkänslighet.

Det är rent, men man måste åka både tåg och buss för att ta sig hit. Och när man vill ha te, finns det inte som på alla andra hotell (min egen statistiska undersökning har gett detta vid handen) tepåsar på rummet eller ute i korridoren eller ens i foajén.

Nej. Man måste köpa sig te för 20 kronor i lobbyn. Om man vill, kan man få låna en vattenkokare att ta med sig upp på rummet, men då måste man ju köpa en tepåse för 20 kronor eftersom varmt vatten har en lite fadd smak. Jag blev så besviken över detta att jag omedelbart i stor frustration knäckte en flaska med 1,8 dl vin för 85 kronor. Plötsligt var jag inte ett dugg sugen på te. Vi gav oss sedan ut på huppegupptäcktsfärd i korridorerna – och hittade en ismaskinsbokhylla med Ibsens samlade verk!

– Får jag ta med mig Ibsen hem, jag som aldrig har snott ens en tvål på hotell? sa min djefla man och sög på en gratis-isbit.

Vid frukosten fann vi att baconet var kallt och äggen var kalla och att luften var jättekall, men eftersom flingorna var av yppersta klass var frukosten ändå ok. Behållningen var annars taxichauffören som körde oss sent igår kväll när vi hade missat bussen:

– Kan man cykla till Foresta från tunnelbanan? sa min djefla man bara för att småprata lite.
– Rösta? Ska ni rösta? Moderaterna förstör det här landet. Ingen borde rösta! skrek taxichaffören så spottet yrde fram på vindrutan.
– Nej, Foresta … hote… äh, cykla, finns det en cykelbro här så att ma…
– Ska ni nödvändigtvis cykla, finns ju Tranebergsbron. Vad ni nu ska där och göra.

Så varför fick jag just detta hotell att övernatta på i födelsedagspresent? Visserligen rent och trevligt, men inte billigt, inte fabulös frukost och faktiskt ganska långt bort från Söder, där vi ju såg Sissela Kyle igår?

Jo, för den fantastiska utsikten.

Hotellet ligger högt och man kan se långt och känna sig som Jätten Jorm med milsvid vy. Nu är jag ju inte någon estet eller utsiktsmänniska, men den djefla mannen (esteten) försöker tappert sedan 24 år lära mig att bli romantisk. Ett högst otacksamt sisyfosarbete.

Utsikten från sovrummet igår.

Utsikten från frukosttornrummet i morse.

{ 31 kommentarer }

Bildsafari från Göteborg

av Lotten Bergman den 16 april 2008

Från en radiostudio i Sörmland till en hotellsäng i Göteborg via förstaklassresa per tåg – en på det hela taget perfekt dag. Kolla bara vilken balanserad och färgkomponerad lunch jag serverades.

Däremot är internet på tågen numera på 1996 års modemnivå. Kalla mig gärna bortskämd, men jag började hyperventilera och prata med medpassagerarna – som alls inte ville prata – när det tog två minuter att få fram en simpel kartbild som behövdes eftersom jag inte hittar över huvud taget i Götet.

Efter en bra stund gav jag upp mitt kartletande och bad Översättarhelena om hjälp. Hon lotsade mig först till ett kaklat café och pekade sedan med hela handen så att jag tog rätt buss – som förde mig helt bortitok. (Inte tokigt, bara långt bort.) Mitt hotell ligger denna gång liksom i Iowa eller South Dakota och heter som ett skivbolag respektive en dator. Och det är fullt med polacker, kineser, tyskar och grovarbetare i orangefärgade kläder.

Hotellet ”Hotel”?

I receptionen satt en pojkspoling på 28 år.

– Välkommen. Kan damen fylla i denna blankett?
– Huh? Vasaru, sa du ”damen”?

(Räkna till tio, Lotten!)

– Ja! Ni tog väl inte illa upp?
– Oj, jomen, inte behöver du nia mig om jag duar dig!
– Öh. Has det ett kontokort?

Påväg till mitt rum visade det sig att jag bodde fem kilometer in i huset.

Dessa fyra korridorer ledde mig blott bort.

I ett hörn med mystisk trappa neråt hittade jag en intressant skylt. Bastun bryr jag mig inte ett dugg om, men Jim gillar jag ju. (Jag har aldrig tyckt om att basta, vilket tydligen är en helt felaktig åsikt som jag enligt goda men alldeles för envisa vänner bör botas från.)

Via låsta, knarrande dörrar, mystiska prång med döda krukväxter, trekantiga stolar och polska planscher tog jag mig framåt, allt närmare mitt mål.

På väg mot Jims rum visade det sig att jag verkligen var på landsbygden. Kanske till och med i en annan tid?

Jahaja. Kanske 1989? Men var var gymmet?

Tydligen används hotellet av patienter som hör hemma på ett närliggande sjukhus, där jag i morgon ska föreläsa. I de långa, underjordiska gångarna mötte jag haltande kvinnor, enarmade män och en och annan vilsen grovarbetare i stålhättade kängor. Föga anade jag att undergången var nära trots alla tydliga tecken.

Äntligen framme! Gymmet som nutiden glömde eller rummet där tiden stått stilla i 25 år. Lappar daterade 1987 och läckande madrasstoppning överallt … men inte en levande själ.

Under 25 minuters styrketräning (har inget vidare tålamod när det gäller träning utan bollar) var jag en av de överlevande. Världen hade gått under, jag var ensam kvar, men insåg förstås nyttan av muskler och kondition.

Hallå, kan någon komma hit med en kopp te? Jag orkar inte resa mig upp.

{ 22 kommentarer }