av Lotten Bergman den 23 maj 2010
Efter en gårdag med inte ett utan två kalas, är denna dag en dag för återhämtning. Inte bara tonåringarna ligger utspillda som amöbor – även jag har svårt att se poängen i att befinna mig lodrätt läge. Jag svarar på mejl, längtar lite till Sveriges bronsmatch (hockey-VM), tackar vädergudarna som har gett oss aprilväder igen, tänder en eld i kakelugnen (som jag ska sparka på om en stund) och dricker sjunde pottan te samtidigt som jag funderar på en tespillarhaklapp för sådana här dagar. Det är så lugnt.
Men plötsligt händer det något. Någon skriker en replik som jag inte har hört på sex år:
– Det är bajs på golvet i vardagsrummet!
Snus? Geggamoja? Kaffesump? Nej, det är verkligen bajs.
Någon skriker sedan en replik som jag inte har hört på säkert sju år:
– Det är bajs på soffan! Och på fjärrkontrollen!
Typiska rester efter vegetarian.
Nämen så spännande! På soffan! Fast väl en himla opraktisk sittställning? sa vi och spanade efter den inte längre så nödige. Då hörde vi ett pip. Och ett krafs. Och en nytt krafs och ett litet knarrande pip.
Och konstaterade att vi hade fått husdjur.
Hej, din gamla skata! (Ja, jag har panel-lagret på bokhyllan.)
När vi var små, hade Orangeluvan en massa undulater. Den som hette ”Pippi Kojak Fonzie” var jätterolig och badade varje dag; de andra var hur trista som helst. Men alla bajsade de precis som skatan. Överallt. Men mest i håret på mig, förstås.
Nu ska vi se om skatan har hämtat sig från den litterära chocken så att den orkar flyga ut. Och om jag behöver tvätta håret ikväll.
av Lotten Bergman den 8 februari 2010
… och dessutom kanske gör det mot bättre vetande? Vad tänker ni på då?
Ja, det kan vara näspetning medelst kråkätning. Det kan också vara stölder och mord samt smäll av bildörr mot annan bildörr på undanskymd parkeringsplats. Men det kan vara sådant som irriterar en fembarnsfamilj i ett gult, fult hus också:
Kissning på brevlåda, nej förlåt, postlåda. (Heter det ju. Men det känns fel. Postlådan känns gul och brevlådan känns som om den står vid tomtgränsen – och så är det precis tvärtom.)
Hundarna i grannskapet har i alla år kissat på vår brevlåda eller på (den i och för sig fula) cementgrindstolpen intill. När jag förra gången skrev om problemet fick jag i kommentatorsbåset tips om
- hagelbössa
- tabasco
- hundskrämma
- taggtråd
- elstängsel
- vattenspruta.
En gång stod jag av en slump med en kamera i handen i fönstret och tittade ut, när en herre med hund kom och kisspausade på stolpen. (För säkerhets skull: jag såg endast hunden lyfta på benet.) Då smällde jag av en fotoblixt för att skrämma dem. Detta är i och för sig helt ointressant eftersom jag inte har den blekaste aning om just dessa slutade kissa på oss eller ens blev skrämda; av uppföljningskontrollen och bilden blev intet.
Men nu verkar vi ha kommit på hur man ska hantera hundarna. Detta funkar!
Man är vänlig! (Brevlåda? Njaeh, vi orkar bara inte vara korrekta språkpoliser i kontakt med den kissande pöbeln.)
av Lotten Bergman den 2 juni 2009
Sexåringen kommer strax hem från skolan. Vad han inte vet är att alla hans husdjur har eliminerats på bara två timmar eftersom
- glaset med myrkolonin föll ner från ett trappsteg och gick i tusen bitar
- burken med en vimsig fluga råkade tappa locket så att flugan vimsade ut
- byttan med undervattens-skalbaggar (dykare) genomgick en akut pH-förändring med algblomning som följd
- de två tvestjärtarna Nils och Elsa kanderades av sitt eget foder (en grabbnäve strösocker).
Sådant är nu livet att även barn till pälsallergiker drabbas av djurpassion. Sexåringen har skött sina telningar på helt egen hand och själv ersatt dem när de har råkat illa ut mellan hans tumme och pekfinger.
Nu ska jag fortsätta att rensa trappan till ovanvåningen från myror och förbereda ett griftetal.
