idrott

Som harkrankar på en spegelblank sjö, stod bågarna och väntade på sin tur.

Om jag riktigt, riktigt koncentrerar mig, kan jag konstatera att av alla som jag känner, är det ytterst få som har vunnit SM.

Eller EM. Eller VM. Själv har jag inte ens varit uttagen till landslaget – helt obegripligt, va?

Min pappa har vunnit SM i pingis i oldboys, dubbel. Min svärfar vann NM i simning. Diverse basketspelare i min närhet har visserligen touchat landslagsnivån, men svensk basket vinner minsann inga VM. Eller EM. Eller NM för den delen. Nej, ska man komma nånvart är det bågskytte som är grejen, tror jag, eftersom jag idag har sett koncentrationsfokusspecialisten Ludvig Bergöö (SOM JAG KÄNNER!) överlägset skopa hem tre olika klasser i JSM.

Ludvig Bergöö, champion. (Gäspningar ger extra syretillskott har jag hört. Nästan som doping.)

Dagens gren – tavla – avgjordes på en fotbollsplan med ytterst få störningsmoment. Skulle man kanske kunna införa överraskningar – publiknysningar, fyrverkerier eller huggormsattacker? (Igår for de omkring och sköt ute i naturen – fält – och i fredags prickade de kaniner och andra djur [dock inte levande, de var bara på bild] – jakt.) Publiken ser tavlorna på stort avstånd och kan ana på de tävlandes nackhår att det är koncentrationskrävande, men annars är det ganska svårt att hänga med i vad som händer. Men ljudet! Det är som en jättegryta med popcorn som på kommando poppar järnet: lyssna här i 15 sekunder:

Bågarna är av för ett otränat öga trettifjurton olika sorter – men tydligen är det bara fyra: klassisk, fristil, compound och långbåge, där den sistnämnda ser ut som ett vanligt Robin Hood-vapen. Compoundvarianten påminner mest om en sträckställning med spikar och skruvar som används vid komplicerade benbrott.

Bågskytt med compoundbåge. (Hej PUL, jag har inte frågat grabben om lov, men balanspinnen där funkar väl nästan som anonymiseringsstreck?)

Deltagarnas koger för pilförvaring skiljer sig väldigt mycket åt från varandra. Några ser ut som snillrika handväskor som har plats för maskotar, vatten och en näringsriktig måltid samt några pilar. Andra är gjorda av affischrullerör eller paraplyställ.

Dagens kogermode.

Plötsligt såg jag ett vilset notställ mitt bland alla bågar. Men vem skulle spela? Och på vad? Kunde det vara en båg- och sågduett på gång kanske? Eller en pilkvartett?

Men nej – det var en uppfinning:

Hej alla initiativrika uppfinnare: denna produkt saknas på marknaden.

Ni ser vad som behövs för bågen: något att vila på upptill, något att stå i nedtill. Kanske avrinning från skålen om det regnar också?

När alla har skjutit sina tre pilar i obeskrivlig trängsel som för mig verkar extremt störande, väntar man en liten stund tills alla på en given signal långsamt, långsamt släntrar fram mot tavlorna för att lugnt och fokuserat kolla resultatet. Jag och Sjuttonåringen med våra defekta tävlingsnerver ba:

– Men varför rusar de inte?
– Varför ger de inte järnet? Det är ju jättespännande att få se hur bra man sköt!
– Jag skulle ha vunnit kontrollräkningen!
– Nähe! För jag skulle ha haft startblock med mig!

Uppdatering:
Nu har jag lärt mig att det är förbjudet – det bryter alltså mot reglerna – att rusa fram till tavlan. För om man inte hinner stanna, kan man i rena ivern komma så nära tavlan att en pil penetrerar ögat. Vilket tydligen har hänt. Huga. Slut på uppdatering.

Träffkontroll medelst vila.

Efter en skjutning hettade det till rejält: två funktionärer sprang plötsligt på diagonalen över planen! Jag och Sjuttonåringen ryckte till, spanade runt, letade efter the action, höll tummarna lite av pur tävlingsvana … och slappnade av igen. För det hade inte hänt något. Ingen snedträff, ingen av pilar spetsad människa, inga piltjuvar och ingen koncentrationsskandal. Bara lite bråttom-att-fixa-nåt.

De äldre tävlingsdeltagarna skjuter på mycket större avstånd från ”tapeten”, som träffpunktspapperet heter. (Själva måltavlan heter ”butt” och är gjord av ett liggunderlagsliknande material.) De äldre har större och finare bågar med sikten och assistenter med kikare. Bågarna har vad jag trodde var stödpinnar för att skyttarna ska orka hålla balansen under pauserna, men det är en balanspinne som är till för att bågen ska vara lättare att hålla rätt.

Nummer 82 där har alltså inte lyft sin båge än; balanspinnen vilar mot gräset.

Och för att skyttarna i de äldsta juniorklasserna ska orka, har de förstås stolar med sig.

Lite tennisfeeling, va?

Ni vet alla att jag anser att alla borde få chansen att delta i någon idrott någon gång i livet – och då gärna en idrott där lagledarna, tränarna och coacherna inte tror att utskällningar förbättrar prestationen? Och att det går får att få finfina resultat utan tortyr och elitsatsningar i åttaårsåldern? Okej. Här kommer en rekommendation: leta reda på en bågskytteklubb! Maken till luuuuugn har jag då aldrig varit med om i idrottssammanhang! Heja Bågskytteförbundet! *)

”Börja med bågskytte och träffa nya vänner!”

Uppdatering:
*) Vilda protester från initierade har inkommit: tydligen diskrimineras de stackars långbågeskyttarna alldeles bedrövligt. Jamen då säger vi fy, fy och ajabaja till Bågskytteförbundet istället.

{ 29 kommentarer }