Inlägg taggade med:

idrott

Vem var John Wooden?

av Lotten Bergman den 5 juni 2010

Jo, han var en amerikansk basketcoach som skulle ha fyllt 100 år i höst, men som dog igår.

John Wooden. (Men så här står man faktiskt väldigt sällan med sin basketboll.)

Spring nu inte iväg bara för att ni blir rädda och ointresserade när jag skriver ordet ”basket”. Det här är intressant. John Wooden var en spännande person. Snabbt nu:

  • född 1910 i en fattig familj
  • fantastiskt duktig basketspelare på 20- och 30-talen
  • fantastiskt framgångsrik coach på 40–70-talen
  • fantastiskt inspirerande talare nästan fram till sin död.

John Wooden sitter tvåa från höger i mittenraden. Observera gärna de symmetriska armhåleplaceringarna av dem som sitter med benen i kors.

Det roliga med John Wooden är att han var så väldigt noga med hur man var som människa – hans coachframgångar kom till stor del för att han fick sina spelare att sköta sig vid sidan av basketplanen. Han fick dem att tänka rätt, komma i tid och att fokusera på sig själva och sitt agerande istället för hur andra är och beter sig.

Och han är en citatmaskin; han drällde citat omkring sig som folk faktiskt inte gör i lika hög utsträckning idag. (Eller så är det bara jag som tycker att nästan allt redan har sagts av honom eller Oscar Wilde.) Här är min favorit – som inte är särskilt fyndig eller rolig, men som jag tror så innerligt på:

”Young people need models, not critics.”

(Jag tycker alltså inte att man ska skrika och skälla utan att man ska vara ett gott föredöme. Som förälder, som medmänniska eller som idrottstränare. Hm. Den här parentesen är ett tydligt bevis på att jag sedan i onsdags har snöat in på övertydliga förklaringar.)

John Wooden pratade väldigt mycket om att man måste ha tååålamooood och att unga människor vill ändra allt omedelbart, men att de glömmer att allt tar tid och att man måste ha tååålamooood. Jomen, jamen, jovisst, säger jag, fast vill ändå protestera lite mot den gode Wooden: för så är ju vi vuxna också! Allt ska ske utan ansträngning, helst utan ett enda nederlag, gå snabbt och ge stor tillfredsställelse!

Men jag och John Wooden är däremot helt överens om att:

”Failure is not fatal but failure to change might be.”

Idag hittade jag ett trösterikt Wooden-citat för mig som far land och rike runt för att berätta om skrivregler och som behagar kalla mig språkpolis (fast jättesnäll) och som för att inte irritera medmänniskorna biter mig i tungan istället för att vråla ”du sa fel!” eller ”det heter faktiskt ..!” eller ens ”så intressant, dubbel supinum, varifrån fick du det?”. Tadaaa:

”A coach is someone who can give correction without causing resentment.”

Fast vid närmare eftertanke stämmer det ju inte alls. Jag har tyckt innerligt illa om några av mina coacher. Äsch, aldrig får man vara riktigt nöjd.

Men nu vet ni i alla fall vem John Wooden var!

Ja, John Wooden stod 1969 på golvet precis som sina två spelare: Lew Alcindor och Sidney Wicks. (Lew Alcindor är mer känd som Kareem Abdul-Jabbar.)

Bill Walton, lille John och Kareem Abdul-Jabbar 1980. (Observera handväskan.)

Och år 2007 – ännu en gång med Bill Walton och Kareem Abdul-Jabbar (som håller handen).

Och nu till alla slitvargar som hamnar i skuggan av fixstjärnan och till alla ungdomstränare som har fattat fel:

”A player who makes a team great is more valuable than a great player. Losing yourself in the group, for the good of the group, that’s teamwork.”

{ 30 kommentarer }

Nej: befria mig inte från sportsnack!

av Lotten Bergman den 6 april 2010

Karin Thunberg är så trött på sportsnack att hon kallar känslan aversion och skriver en hel krönika om den.

Själv hade jag gärna publicerat en krönika om min aversion mot

  • astrologimissionärer
  • rullgardinstillverkarna
  • kollektiv bestraffning
  • monologpratare
  • tråkpruttar
  • digital-tv-genomförarna
  • vårt ”vita” köksgolv.

Jag ser som bekant på all sport jag har tid att se på och njuter av analyser och intervjuer både före och efter. Karin Thunberg kan skatta sin lyckliga stjärna att hon inte är min syster eftersom min syster just nu pga. min svåger befinner sig i Barcelona på ”semester” med två små barn och deras pappa (här alltså kallad svågern), han som ska ”kolla på fotboll”. (Läs: Kolla på Zlatan.)

Fast det har gått käpprätt åt skogen hittills.

Först flyttades lördagsmatchen så att familjen inte skulle hinna mer än installera sig förrän det var avspark. Sedan blev planet försenat och barnvagnen dök aldrig upp på bagagebandet. Rumsuthyraren var puts väck och när svågern på tok för sent kastade sig in i en taxi, skrek de på bilradion att Zlatan hade skadat sig på uppvärmningen. Lillasyster Orangeluvan har sett svågerns svett rinna ner mot ögonbrynen, sett den stirrande blicken, sett de spända käkmusklerna. Hon förstår förstås ingenting när det gäller sportfanatismen, men Barcelona är ju aldrig fel plats att vara på.

Jag då? Nej, jag begriper inte vad Orangeluvan ska med för – det är ju jag som ska kolla på Zlatan med svågern! Nu skickar han rapporter till mig och jag njuter:

”Emellanåt vällde ilskan upp i publiken: Messi var på väg in i straffområdet i hög fart, tre motspelare trasslade in sig i honom, han föll, de andra inte. Arenan reste sig och skrek över målkaramellen som slets ur deras mun (Majlardiska). Barca hade bollen säkert 80 % av tiden, de är så inriktade på bollinnehav att de ibland glömmer att gå på mål. Zlatan kanske inte spelade, men hans ande vilade över matchen, det har jag bild på.”

Svågern skrev förrgår:

”Kaos vid Camp Nou. Allt är stängt idag, detta är enda stället att köpa biljett till matchen imorgon. Två kassor öppna, minst 1 000 personer som köar. Folk skriker och svär. En man som håller på Mjölby fick de sista biljetterna innan ’sold out’ lyste upp. Jag blev utan. Imorgon kommer engelsmännen och då går svartabörspriserna upp ordentligt.”

Svågern fortsätter:

”Kökaoset i morse. Man var tvungen att visa pass för att få köpa – om du var engelsman fick du inte köpa alls.”

Ok, det kan i sportvärlden snackas för mycket om ”hur känns det” och fokuseras på avgörande petitesser – och fotbollsspelarnas smärtrelaterade filmande är verkligen urfjantigt. Segerintervjuer borde kunna göras intressantare och fler basketspelare i min ålder borde förstås ges plats i dagstidningarnas krönikespalter.

Men (och här kommer nu min överraskande slutkläm som inte har med sport att göra) – gäääääsp. Varför bereder SvD plats åt en hel krönika om sportaversion, skriven av en som aldrig har gillat sportsnacket? Dubbelgäsp. När jag och många andra börjar känna att papperstidningarna har gjort sitt – särskilt när tidningarna inte utkommer de dagar när vi de facto har tid att läsa dem – kanske tidningarna (ergo de skrivande) skulle ta och anstränga sig lite mer och få oss att längta till … eh, trycksvärtan?

Fotnot:
Min mamma (som är sporthatare) såg Kurre Hamrin på Stadion 1958. Under VM? Nja, det minns hon inte. Men var det verkligen Kurre Hamrin? Jodå, säger hon. Är hon säker på 1958? Nja, nu när hon tänker efter så kanske det inte var det, kanske var det 1968. Men mamma, så här kan du ju inte hålla på! Jomen jag är i alla fall säker på att det var Kurre Hamrin, tror jag. Ok. (Grrrrr.)

{ 31 kommentarer }

Tänk efter och gräv i minnet!

av Lotten Bergman den 28 mars 2010

Nu står grindarna till kommentatorsbåset vidöppna, för jag behöver era åsikter, erfarenheter och idéer när det gäller ungdomsidrott. Hela helgen sitter jag och skriver basketprotokoll, coachar, hejar, är speaker och delar ut priser. Mina barn är med överallt, Bästisgrannens barn är med, mina basketvänner är med och allt är love, peace and understanding.

Utom när det gäller en sak: vinnarskallarna får på moppo av mig. Vissa lag backar ner i försvar när de ser att de kommer att vinna så att förlorarna får chans att göra några lätta poäng. Andra lag spelar helplanspress och vinner med 100 poäng. Några coacher låter alla spela precis lika mycket, andra låter fem spela nästan hela tiden och de andra sju mest titta på.

Och när det handlar om barn som är 9–14 år är jag fast och fullt övertygad om att min modell är den rätta:

  • låt alla spela lika mycket
  • försök att se till att överlägsna lag taggar ner
  • skäll inte
  • peppa hela tiden.

Vad tycker ni? (Jajaja, det är inte lätt att kliva in och hävda att jag har fel när jag nu har sagt att jag har rätt.) Jag klampar fram till dumma coacher och hötter med pekfingret, jag går fram till vrålande föräldrar och säger dem ett sanningens ord och jag … är jättepinsam. Berätta om era egna idrottsliga upplevelser från barndomen, berätta gärna om ni tycker att jag ska vara tyst och jobba mer i bakgrunden! Eller berätta lite om love, peace and understanding bara.

Stig in!

{ 49 kommentarer }

Vad händer månne under en basketspelares lördag?

av Lotten Bergman den 7 november 2009

Alldeles tokigt – det där är ju inte en korrekt basketsko.
Korrekt basketsko. (Dock togs bilden under min studentmottagning 1984.)

Jag tänkte bara berätta hur det går till när man är basketspelare fastän ”folk” anser att man är på tok för gammal för sådant trams. ”Folk” säger att det där, det kan bara inte vara nyttigt. Sedan påtalar de mina två sydda ögonbryn, på mina krokiga fingrar och svullna knän samt knastrande fotleder. Och säger att jag borde motionera på något annat sätt.

Då slänger jag på luren, stänger av mejlen eller vänder på klacken och knycker på den likaledes knastrande nacken och avslutar samtalet med mitt långsinne. Och så gläds jag åt denna helgs match!

Äntligen lördag. Vi samlades i arla morgonstund och klämde in oss i två gamla bilar, åkte fnittrande iväg och såg till att vi när det var ungefär 70 minuter till matchstart drack termoskaffe eftersom det anses vara lämplig doping på vår nivå.

Domarna på bilden är korrekt klädda och sekretariatet riktigt kompetent. Ibland är det inte så, och ibland är det så.

I omklädningsrummet berättar vi alltid gamla minnen om tjejen som dök upp och skulle träna med oss fastän hon var barfota och hade jeansshorts. Och om matchen när vi var fem utfoulade, två skadade och bara tre spelare kvar på planen (man är fem i vanliga fall) och om när jag fick åtta foul i en match (man åker ut efter fem foul). Samt om strumpmodet på 70-talet.

Strumpmodet 2009 är inte särskilt strikt. Man kan spela i långa knästrumpor eller korta fjollsockor. Annat var det när vi alla hade tredubbla tubsockor med olikfärgade ränder.
Jag är ballast av alla för jag spelar fortfarande i Wigwam-tubsockor från slutet av 1980-talet. (Märket är inringat för alla strumpkännare.)

Vi bytte om och kände oss omåttligt coola och sa saker som:

– Vi måste svinga bollen minst två varv.
– Fast snabba uppspel är ok, Mirre.
– Vi byter till zonförsvar om de inte skjuter bra.
– Eftersom bara Lotten och Bell är centrar, får Louise och Malin hoppa in i den positionen.
– Bigge och Marie turas om att spela guard idag, va?
– Näe, jag tänker inte ta upp bollen! Jag vill vara forward!
– Ok. Har nån mer tejp?

Så tog en spelare på sig pannband, och så kan man ju inte ha det idag. Hon ställdes i skamvrån och förbjöds spel tills hon satte upp håret med klämmor istället.

När matchen idag skulle ha inletts, var motståndarna bara fem till antalet. Och domarna noll. Vi väntade tålmodigt (det är i alla fall bara division III), och så dök en redan svettig domare upp och bad om några minuters dispens medan han värmde upp och letade upp en kollega. Javisst sa vi, och såg motståndarlaget fyllas med stressade ungdomar som måste ha fått fel tid för sig. Och så stretchade vi lite till.

Jag stretchar de stela baklåren. (Jag kan nästan gå ner i spagat! Kolla! Vänta, hur kommer man upp? Uhuuuf.)
– Ett-två-tre: kämpa! Det här kallas pepping och görs flera gånger per match. Bästisgrannen står där med en ispåse på ögonbrynet. (Hon fick nämligen en foul när hennes öga hamnade på en annan tjejs armbåge.)
Och så duschar vi. (Ni förstår att hurraropen skallade när jag tog nakenbilder på mina lagkompisar?)

Vi vann matchen, analyserade den bedrövliga fjärdequarten (man spelar 4×10 minuter effektiv tid), stretchade lite mer, berömde Jenni som skällde ut tjejen som spelade som en ryggsäck, jämförde skador och skrapsår och invaderade sedan närmaste affär i den vilda jakten på återhämtningsmål som vi alltid glömmer att ta med oss.

Detta har jag hållit på med i 30 år. Och jag kommer att hålla på i 30 år till. Rollatorbasket, anyone?

____________
Språklkorigerigsuppdattering
:
Jag hade kallat strumporna där ovan för ”sockar” i plural. AB påpekade helt korrekt att det inte var korrekt, och att endast gamla skånska präster säger ”sockar”. Jahapp. Så nu vet ni vem som döljer sig under min pseudonym – en gammal skånsk präst i korrekta sockar.
____________
Uppdatering: Jag har fått tips från USA: Granny-basket! (De finns på Youtube också, men min lidande basketsjäl vill inte skicka d
it er – de skjuter nämligen förfärligt dåligt.)

{ 28 kommentarer }

Patrullnatten: rapport från ett skogsdike

av Lotten Bergman den 22 augusti 2009

Min premiär på nattorientering visade sig vara en mixedklass där man fick springa i par! Men sin djefla orienteringsman! Lätt som en plätt!

Min viktigaste utrustningsdetalj: fotledsstabilisatorer som snörs på som korsetter. (Vita strumpor? Jajaja. Det ska man inte ha när man springer orientering.)

Lampan – som satt förvånansvärt löst på huvudet – omöjliggjorde tofsuppsättning. Jag sprang alltså som en huldra i skogen med nudellockarna flängande.

Tänk så underligt att man kan springa i mörker. Eller mörker och mörker – pannlampan lyser upp en punkt som ligger två meter framför fötterna och när fötterna kommer dit, minns hjärnan hur det såg ut och parerar alla hinder, bulor och knölar.

Men då uppstår ju vissa problem när lampan lyser upp en tufsig gräsridå och hjärnan tänker ”tufsig gräsridå” och ger fötterna signalen för den platta mark som gräs ibland växer på – och tufset bara är en kuliss. Som döljer ett dike.

– Hu-uhff.
– Äru ok?
– Ja. Hur ser jag ut i denna position?
– Det ser ut som om någon har tejpat fast dig på marken.

Min djefla man och jag sprang alltså banan på 4,5 km fågelvägen tillsammans. Jag klafsade på medan han trippade. Han sprang i sicksack medan jag höll mig till raksöm. Han hade spikskor, jag hade ospikskor. Jag föll mycket överraskande handlöst i full fart säkert tio gånger – men det var han som klev i björnbajs. Eller älgbajs. Eller alienbajs. Eller vad det nu var – en stor hög med runda kulor. Jag föll och föll och föll.

– Hu-uhff.
– Äru ok?
– Ja, men min sko sitter fast där borta.
– Ta en bild så läser jag kartan!

När detta hände hade vi sprungit i såpass oländig terräng såpass länge att min djefla man var euforisk och utstötte små lyckliga pip då och då. Jag hängde på bra, men funderade mest på hur jag skulle stava till hu-uhff-ljudet i denna rapport. Fast fotografera måste man ju, som Robert Capa på ett slagfält.

Jag fumlade fram kameran, tappade kameraskyddet i kleggdiket bredvid skon, tryckte på fel knapp och glömde att vänta på fokus.

Jag hällde ut vattnet ur skon, krängde på den och så sprang vi vidare. När man går på en skogspromenad är man ju noggrann med att hålla i grenar så att bakomvandrande person inte får dem vispade i ansiktet. Den regeln gäller inte när man orienterar i par, kan jag säga.

– Hu-uhff.
– Äru ok?
– Ja. Tänk att man inte råkar värre ut vid de här plattfall-trillen. En gren i ögat, en pinne i låret, en …
– Hm. Här ser det lite diffust ut. Kom.

Och så sprang vi igen. Diffust? Kartan eller terrängen? Måste läsa kartan. Tumgrepp, kompass, stämpelpinne, var lade jag kameran? Men var är vi? Hela kartan ser ju diffus ut. ”Den diffusa terrängen skapade problem för deltagarna”, hihi.

– Hu-uhff.
– Äru ok?
– Konstigt nog, ja. Man borde ha hjälm.
– Jag ser kontrollen!

Kontrollerna har numera inte en klämma som gör hål i papper, utan är ett elektroniskt hål som man stoppar ner en liten pinne i. Och om man nu kan jämföra basket med orientering, så är kicken att hitta kontrollerna som att göra poäng. Man får lite glädjefnatt varje gång och orkar springa tillbaka i försvar. Eller över det där kalhygget mot nästa kontroll.

Pip! säger det när man stoppar ner den lilla pinnen i hålet. (Typisk kontrollposering – bilden togs efter målgång.)

Och så sprang vi vidare.

– Nu känner jag Urbans svettlukt i pannan, sa min djefla man plötsligt, där vi for fram.

Det där måste vara en orienteraruttryck, tänkte jag. Namnet Urban symboliserar den ständigt orienterande livscyk … hm.

– Va?
– Urbans svett i pannan.

Aha, jag hör nog fel. Han säger nog något om att pannlampan känns som en turban och i sådana blir man ju svettig. Men hans betoning av ”turban” är ju helt uppåt väggarna.

– Va?
– Urban, jag har lånat hans lampa. Nu rinner hans gamla, intorkade svett från pannbandet ner i mina ögon.
– Du känner en främmande mans doft i ansiktet? Det påminner mig om …
– Jag ser kontrollen!

Puh. Efter drygt 50 minuter gick vi i mål efter blott två bommar. Vi var inte ens utanför kartan!

Ni ser den ”vita” strumpan, va?

Nu – nyvaken, liggande i sängen – kan jag meddela att känslan efter en fredagskväll ute i skogen inte är helt olik den efter en fredagskväll ute på krogen.

Oj! Ingen rast, ingen ro. Nyss kom det ett sms:

Tycker du om Coldplay? De spelar på Stadion ikväll och jag har en biljett över. /Orangeluvan

Upp å hoppa! Hu-uhff.

Kartan med banan. (Om ni klickar på den så flärpas den upp så att ni kan se att vi har ritat in hur fel vi sprang till ettan och åttan. Eventuella orienterare kommer att bli impade: det var minsann ingen fjöntbana.)

{ 29 kommentarer }

Om detta blir mitt livs sista blogginlägg …

av Lotten Bergman den 21 augusti 2009

… ska ni bara veta att det har varit en trevlig och lärorik tid. Jag har älskat alla kommentarer och kommentatorer och lärt mig vansinnigt mycket. Dessutom har jag stundom kastat mig över sådant som jag aldrig hade gjort om jag inte hade haft en blogg att sedan skryta i. Apropå förra meningen, så finns det ju en anledning till min domedagsinställning i rubriken.

Jag ska om tre timmar tävla i nattorientering.

När jag blev övertalad att anmäla mig, tyckte jag att det lät som en förtjusande idé. Nu sitter jag här med ångest, prasslande nylontights, gammal kompass, ruelse, illasittande pannlampa och gammal idrottstejp som inte vill lossna från sin rulle samt en orienterande djefla man som är alldeles till sig i trasorna av glädje.

Adjö, grymma värld.

Nattsvart.

{ 19 kommentarer }

Konsten att skriva en encyklopedisk artikel

av Lotten Bergman den 21 augusti 2009

Jag vet att man egentligen inte får göra så här, men anser mig äga denna artikel liiiite eftersom jag var redaktör för den på Nationalencyklopedin i början av 1990-talet.

Ur NE:

Skribenten heter Ove Karlsson, och han är en underbar, vandrande tabell.

(Ni förstår förstås att jag associerar till denna friidrottare pga. den fullständigt urvidriga hetsjakten på Caster Semenya. Hon må se ut som en kille och ha en kass löpstil, ok. Men jisses, folk, det finns tjejer som ser ut så där. Lösnaglar, smink och långa frisyrer kan visserligen distrahera, men alla vill inte lägga tid på sådant. Nåväl.)

Kolla på NE-artikeln igen. Den är skickligt skriven – inte förrän i sista meningen kommer ”hon”, och då inom citattecken. Både jag och Ove var glada och stolta eftersom de källor som vi hade då, klart bevisade att Stella var en fuskande man.

Nu skriver man inte alls så. Överallt står det att hennes könstillhörighet är oklar: ”Detailed investigation has also revealed that she had both an XX and an XY pair of chromosomes.”

Plötsligt är inte artikeln så bra längre. Plötsligt skäms jag och vill springa tillbaka till dåtiden och ändra.

Stella Walsh på 100 meter i OS 1932.

Gah. Nu ska jag mejla NE-redaktionen.

{ 13 kommentarer }

Usain Bolt och 9,58 s

av Lotten Bergman den 16 augusti 2009

Så här såg Usain Bolt ut i OS förra året. Men 9,69, vad är det för skräptid?

I tv4 nyss:

– Hur stort var det här, Mattias Sunneborn?
– Ingenting kan bli större!

Johodå. Sansa er. Det är bara 100 meter och nytt världsrekord på 9,58. Fred på jorden hade varit större.

Äh, jag bara skojar.

9,58

Det är jättestort. Jag tvingade både barnen och Min djefla man att sitta och titta eftersom alla ju behöver historiska händelser att hänga upp livet på. När löparna strax före starten betedde sig som Carolina Klüft i kubik – killen från Trinidad och Tobago sparkade omkull en tv-kamera och Asafa Powell klistrade nummerlappen över sin egen mun – trillade Sexåringen ur soffan av skratt. Sedan sa han:

– Men Bolt ser inte ut som Bolt. För han är inte vit.

Bolt den förste.

Trots den sena timmen springer barnen just nu tiometerslopp i huset. Rekordet är i nuläget 2,1 sekunder.

{ 8 kommentarer }

Tio kilometer är ju bara 61 minuter

av Lotten Bergman den 18 juli 2009

Enmilaskorna.

För nytillkomna tittare: jag är på semester i Grekland och blev för några dagar sedan övertalad att delta i ett 10 km-lopp. Jag? Jag, som faktiskt tycker riktigt illa om att jogga utan boll? Jag, som bara har med mig ett par skor som var ok för tre år sedan? Ja.

Jag på startlinjen. Ptja, linje och linje, förresten. I startkaoset.
Foto: Kusin Ann.

När vi samlades för start, stod alla som skulle springa 10 km och alla som skulle springa 2 km och alla som skulle springa utklädda och alla som bara ville titta på och den enarmade mannen som verkade vara chef och alla andra i en enda röra. Den enarmade skrek så högt han kunde och de tio närmast honom hörde honom nog jättebra. Först kom en fem minuter lång grekisk harang med tjugo insprängda pauser för skratt. Sedan kom instruktionerna på engelska:

– We chav water in the bekinning ant in the end! Please be safe and not sick! Go!

Hoppsan hejsan, var vi iväg.

Nya erfarenheter:

  • När man redan efter 200 meter behöver knyta vänster skosnöre, är det bra att göra det lite åt sidan och då passa på att knyta även höger eftersom det är svårt att göra det när det går upp under upploppet.
  • När man blir kissnödig redan efter 4 km, är det svårt att bli utbytt för att gå på toa.
  • När man häller vatten över sig och har solglasögon, känns vindrutetorkare som en plötslig nödvändighet.

Inte alls nya erfarenheter:

  • Det är inte kul att springa utan boll.
  • Det är helt ok att springa i gamla, trasiga och hårda skor.
  • Jag är bättre på att springa uppför än nerför.

Jag sprang bakom en hjulbent kille och en kobent tjej och började fundera på parenteser. Redan efter ett par hundra meter fick jag en långskånk bakom mig. Han huffade och han puffade och han stönade, harklade och spottade och snöt sig. Jag sneglade lite bakåt, men såg bara att han var lång och inte Tom Hanks. Efter halva loppet sprang han om mig, men höll fortfarande mitt tempo.

– Aha! tänkte jag. Han lät mig dra första halvan och nu drar han. Coolt. Men vänta. Nu springer han lite för fort. Ojoj, måste öka takten. Gubbfan, du kan ju inte bara springa ifrån mig, vi är ju kompisar! Måste ikapp, huff, huff. Hm. Han har ju basketben. Vänta, han är lång och har basketben. Banne mig har han inte basketshorts också. Vad som än händer, kan jag inte släppa honom ur sikte! Basket! Huff huff!

Jag lyckades hålla mig kvar i hans kölvatten, och när det var 2 km kvar, vände han sig om och tittade på mig och stönade lidande fram:

– I’m only still running because you are, you know!
– Dito! Are you by any chance a basketball player?
– I was. In Switzerland. How did you ..?
– I know everything.

Flåsande enades vi om att det är idiotiskt att springa i grekisk hetta och att man inte skrattar lika mycket på millopp som under en basketmatch. Efter 61 minuter gick vi i mål – tillsammans med en vilt främmande kvinna som plötsligt trängde sig mellan oss och höll i våra händer.

Såja. Det var det. Tom Hanks? Näpp, han kom aldrig till start. Mespropp. Men han bor på samma ställe som min schweiziske basketspelare, som imorrn ska skälla ut honom å mina vägnar.

Nu till dagens fråga: hade jag sprungit milen om jag inte hade kunnat skryta (blogga) om det efteråt? Det tror jag inte. Jag tror banne mig inte att jag hade kommit iväg till Grekland om jag inte hade fått skriva om det. Nu till dagens andra fråga, som kommer från mig: finns det någon som har skrivit en roman om enbart upplevelsen att skriva en mil? Ni förstår … jag är helt hög. Endorfinerna har gjort mig galen. Jag ser allt med nya ögon – allt är vackert och underbart! Jag vill berätta om den underbara milen!

Vänta, jag är i Grekland där allt är just det. Vackert och underbart. Men ”Den vackra milen” med Tom Hanks i en biroll, låter inte det bra?

Denne man sprang tydligen hela 2 km i foppatofflor.

{ 16 kommentarer }

Tio kilometer är väl ingenting

av Lotten Bergman den 16 juli 2009

Det hör alls inte hit, men vilket coolt sätt att lämna notan på, va?

Jag sitter ute i hotellträdgården och tittar på Tant Brun, förklädd till palm. I hennes hår sitter en fullständigt rabiat duva och hoar.

– Hoho. Hohooooo! Ho [hulk] hooo! Hohooo!

Nej, inte rabiat. Desperat, menar jag. (Jag har på fyra dagar utomlands börjat prata som Anita, Dolph och Britt.) Duvan ropar på hjälp nästan dygnet runt, och ger sig inte ens när den får svar från trädgården intill. Det där hulkande mitt i hohoandet hittar jag inte på – duvans röst bryts som hos en målbrottspojke som gråter. Förtvivlat.

(Faktakontroll är förstås på sin plats. Det är inte ofta man hör målbrottspojkar gråta desperat. Mina erfarenheter kommer från basketturneringar. Ack.)

Jag ska bara berätta att jag nu har gift mig med en helt främmande grekservitör och ska tävla i ett 10 km-lopp i morgon. Greken tror visserligen att jag är 28 år och har sju barn (språksvårigheter), men när det gäller det där med en mils löpning finns det inga missförstånd. Jag har betalat startavgiften. Jag ska verkligen delta. Springa. Starta och gå i mål. Jag har nummerlappen här: 48. Det måste betyda succé eftersom det numret finns minst två gånger i mitt telefonnummer hemma. Och jag fyller det 2012 och 1979 lätt sprang en mil på 48 minuter.

Så: giv mig nu råd och anvisningar. Hur lägger jag upp loppet bäst? När ska jag stretcha? Äta? Bryta?

Tant Brun bakom två linnen som matchar alla dörrar, hav och himlar här nere.

{ 23 kommentarer }