Japp, sorry, nu måste vi prata lite sport igen. Det är nämligen så att alla faktiskt måste känna till vad som hände i maratonloppet i OS 1904. På dammiga vägar i högsommarvärme, upp- och nerför sju branta backar i olämplig utrustning är till och med jag benägen att förstå att de 32 startande gjorde allt för att bara stå ut med pärsen.
Om man på rak arm ska dra fram några berömda fuskare – inom idrott dårå, vi kan lämna skattefusk och plastikkirurgi därhän så länge – poppar kanske Ludmila Engqvist, Ben Johnson och Boris Onisjtjenko upp först. Dessutom måste ju Maradona som gjorde mål med handen (Guds hand i och för sig, men att ha tre händer måste anses som fusk det också) och den senaste i raden – Lance Armstrong – nämnas. (Se, nästan tysk ordföljd fick jag till där.)
Klicka för att läsa vad en arg bibliotekarie i Australien tycker om Armstrongs fusk. Källa.
Maraton är som ni vet ett ohyggligt långt springlopp som går så obeskrivligt snabbt numera att man om man inte från treårsåldern springer 5 mil till skolan varje dag i stekhetta, inte kan vinna.
I 1904 års maratonlopp kom Fred Lorz först i mål på en väldigt bra tid: 40 km på 3,13. Att han egentligen hade brutit loppet efter nästan halva sträckan, åkt bil resten av vägen och sedan bara tagit sig joggande till mållinjen (efter att bilen hade gått sönder) för att hämta sina överdragskläder, glömde han att nämna när alla tog emot honom med stående ovationer, lagerkrans och fotografering.
Jajaja, ok, jag skäms fortfarande.
Dock avslöjades han lagom till att nästa person kom i mål – den akut strykninförgiftade Thomas Hicks, vars två tränare fick lyfta honom i mål efter att de hade petat i honom lite brandy och äggvitor, vilket skulle motverka strykninöverdosen. Sedan gav de honom lite mer stryknin.
Den här sortens prestationshöjande medicinering var populär, men här hade tränarna nog tagit i lite väl mycket – fast Hicks, som fick omedelbar läkarhjälp, överlevde till allas stora förvåning och står fortfarande som segrare i tabellerna. Under loppet föll han omkull, bad om att få sova lite, blev hungrig och krävde mat men absolut inte te, fick hallucinationer och promenerade hela den sista biten.
Mera stryknin! Var har du äggen?
Fransmannen Albert Corey som kom tvåa hade glömt sina identitetshandlingar hemma och fick därför tävla under USA:s flagg … och sågs aldrig mera till efter den bedriften. Man vet inte ens när – eller om – han dog.
Frankrike lär ha krävt USA på Albert Coreys medalj så här i efterskott.
Men den underligaste i tävlingen var kanske ändå den person som ledde loppet under största delen: brevbäraren Félix Carbajal (Andarín Carvajal) från Cuba, som tiggde ihop pengar för att kunna vara med i OS. (Tänk på det nästa gång ni går förbi någon som sitter på Drottninggatan med en mugg framför sig: det kan vara en framtida maratonlöpare.) Han anlände till loppet i de kläder han gick och stod i: långärmad skjorta, långa kostymbrallor och promenadskor. En av de andra deltagarna hjälpte honom dock att klippa av byxorna till springlängd:
Kubanen i kängor, skjorta och avklippta byxor.
När Carvajal hade sprungit i täten i 29 km, lade han märke till en trädgård med äppelträd. Eftersom det var mer än 40 timmar sedan han åt senast, satte han av in i trädgården för att höja blodsockret. Men. Äpplena var ruttna, kubanen drabbades av akut rännskita och fick ideligen sätta sig i buskarna för att kunna gå i mål som fyra. Det måste ha sett ut så här:
Oj, vänta, nu hittade jag något som i just denna historia är mycket, mycket underligt: bronsmedaljören hette Arthur Newton och han tog sig från start till mål på ett helt normalt sätt utan bilar, äpplen eller sprit.
Arthur Newton, trött av naturliga orsaker.
{ 53 comments }
