I januari tvingade jag er att se en filmsnutt som kommentatören Christer hade hittat. Eftersom ni säkerligen har precis lika dassigt minne som jag — eller i alla fall bara minns onödiga saker som jag — kommer den här igen:
(Extremt kort resumé om ni nu råkar sitta på ett möte och inte kan stirra in i skärmen som om ni sitter och tittar på en Youtubefilm: kille hittar filmrulle, framkallar filmrulle, fantiserar om filmrulle och vill finna ägaren. ”They had this Europe-look …” säger han om dem.)
Well, lo and behold! (Det betyder ungefär ”se på fan” för att lo betyder look. Behold betyder dock inte alls fan. Säg det högt och känn hur trevligt det känns!)
Killen hittar ägaren! Och blir rånad! Och gör en filmsnutt till!
Det här fantastiskt. Nej, vi kan inte alla som Todd Bieber i filmen kasta oss på flygplan till andra världsdelar och vi kan inte alla göra snygga filmer och alla vågar faktiskt inte umgås med för dem okänt folk. Men kanske kan vi göra något annorlunda under 2011? Eller i alla fall 2012? Bara städa mindre kanske? Släppa ut håret? Slänga alla obekväma skor? Skriva vanliga pappersbrev en gång i månaden? (Det sista har jag föreslagit förut, men jag kom på mig själv med att omedelbart protestera ”nämen vaddå, varför det — man kan ju mejla”.)
Och det är här och nu i det sista stycket som jag ska bröla ut vad jag har kommit på åt mig själv. Hur jag ska göra något annorlunda. Det är bara det att jag inte har kommit på något. Inte kan jag komma på vad jag vill förändra heller.
Nu vet jag! Jag har det! Jag ska ju lära alla bloggläsare att busvissla! (Ok, det kom jag på för länge sedan och lovade även att fixa det för länge sedan. Men det är ju det där med minnet.)
Om jag träffar skaparen av klippet kan jag säga ”you had me at the vattenplopp after 11 seconds”. Det är en väldigt skickligt gjord filmsnutt som aldrig någonsin hade nått mig före internetrevolutionen. Jag vet att ni alla är stressade och sitter på jobbet och inte kan hålla på att slösa fyra minuter på sådant som inte genererar annat än ett leende, så här kommer några repliker så att ni får en känsla av hur det låter:
”They had this Europe-look …”
” … an ’America-on-holiday’, which is a European word for vacation.”
”It’s not often that I’m the victim of a random act of kindness.”
Och så tänker jag ”öh, det är säkert inte på riktigt” och sedan tänker jag ”äh, det var inte Die Hard heller” och sedan tänker jag ”en sån ska jag också göra”. Och sedan kommer jag på att jag måste ta upp den där strumpan som ligger i handfatet och fixa den där artikeln och ringa gympalärararen och betala in medlemsavgiften till … och så blir det ingen filmsnutt gjord.
Då kan jag istället roa mig med att vandra iväg i invanda RSS-spår och hamna på Unclutterer som egentligen ska hjälpa mig att få ordning på livet men som i verkligheten bara ger mig aha-upplevelser som jag inte alls inför, genomför eller ens minns. Jag rentav trivs i min oordnade tillvaro.
Men nyss hittade jag en förfärlig gömma. En bortglömd hög. Ett ”jag gör det sedan-monument” värt 1 323 kronor:
Tunnelbanebiljetter som är för gamla för att lösas in!
Jag borde verkligen skämmas. Här går mina barn omkring i ärvda kläder och aldrig kommer vi att åka till Thailand och … och … och … Och så slår det mig! Hurra! Jag har hittat massa oanvända tunnelbanebiljetter! Som jag måste slänga! Som jag har glömt bort och jädrar så dum jag är!
För några år sedan smällde jag upp min bärbara dator lite här och där och hittade trådlösa nätverk som var öppna som uppslagna böcker. Schwåpp, knattrade jag ner en bloggrapport på en kvart och sedan trippade jag in i kommentatorsbåset då och då för att vara en korrekt värdinna även när jag var helt väck.
Men nu – när jag inte är ensam om att vara lika beroende av internet som någonsin frukost eller sköna skor – är det svårare. Även jag begriper ju att man inte kan släppa vågorne loss bara för att det är vår eller ens praktiskt. Men … kan inte någon uppfinna ett internetvågskvalp som funkar alltid och överallt? Jag betalar gärna för’t!
(Bara för nördarnas nördar: jag har alltid släpat med mig modem och nu på senare tid Iphonen. Men ibland funkar det, ibland funkar det inte. Och jag är inte människa att fatta vad det är som felar när det felar. Blogga från telefonen pallar jag inte; jag kan bara tänka från tangentbord.)
Om jag hade kunnat, hade jag realtidsbloggat om alla museerna som jag och delar av den femhövdade barnaskaran har betat av under de senaste dagarna:
Postmuseet: för tredje gången kom vi dit när det var måndagsstängt.
Medeltidsmuseet: måndagsstängt.
Att vi inte begriper att man inte ska gå på museum på måndagar är ju vårt eget fel. Men visst känns det precis som att tidningarna inte kommer på helgdagar: himla omodernt?
Sjuåringen och Tioåringen löser ett brott med hjälp av ledtrådar och förstoringsglas.
Polismuseet är … mesigt. Men ok. Jag jämförde storögt hur polisuniformerna har förändrats under åren, medan Tioåringen skrämdes halvt ihjäl när hon råkade hamna i ett par till synes oskyldiga hörlurar som visade sig innehålla en förfärlig historia om en kvinnomisshandlare.Visst, man kan sitta i en polisbil och man kan lyssna på små historier om en tjuv, en polis och ett brottsoffer. Och man kan få knacka på en skyddsväst. Men hallåhallå – med det material som finns, skulle Polismuseet kunna vara det allra intressantaste av alla museer. (Jämför med Fängelsemuseet som vi inspekterade förra sommaren.)
Sjuåringen bär på ett tungt ok på Nordiska museet.
Nordiska museet har jag alltid gillat – om inte annat för storslagenheten. Byggnaden är oerhört stor och Gustav Vasa som möter alla besökare i entrén är nästan lika stor som sin kusin – Regalskeppet Vasa. Man kan frottera sig med Strindberg och granska dockskåp och frossa i klädhistoria.
Jag fotograferar mig själv i min snygga utstyrsel.
Där kan man dessutom fotograferas som man går och står för att vara med i en dokumentation vad gäller nutidens mode. Jag, som ju är den minst moderiktiga norr om Sydpolen, måste ha sänkt ett eventuellt modemedel rejält.
En tillfällig utställning på Nordiska museet är just nu ”Plast”. Japp, plast genom tiderna – inklusive en plastcykel och hårtorkar. Glasögonbågar och tandborstar. Skålar, bunkar och termosar. Allt!
BH med plastdetaljer som får en att längta efter hallon.
Men det var denna BH som jag stirrade på såpass länge att barnen i lekrummet (bland oken i 1800-talsmiljö) började undra om jag hade gått vilse. Ser ni? Varför hade man skumgummikoner där? Vad är det för årtionde? Hur formades behagen då? Och jag fick inga svar!
(Jag är hemma igen. Där det alltså finns förtjusande, snabba, fungerande internetvågor. Aaah.)
Tillägg:
Idag (tisdag) ramlar det in mejl och kommentarer från dels några som bittert har insett att de läste detta för sent, dels några som är tacksamma för att de läste bloggen före midnatt. Rotavdraget och dess ansökan som inte måste skickas till Västervik engagerar mer än jag någonsin hade kunnat ana. Ok, nu kan ni läsa från början:
______________
Sent igår kom ett mejl från en kompis som just hade insett att måndagen (idag) hade en ny upplevelse att erbjuda: en 30 mil lång bilresa till Västervik och en 30 mil lång resa hem igen. Och hon ville ha ressällskap.
Jag är inte den som är den – det kan ju hända en himla massa spännande saker på 60 mil! Så jag bestämde mig för att hänga på eftersom inga deadlinar störde sikten. Däremot blev jag lite osäker på anledningen till resan: ett besök på Skattekontoret i Västervik. När det finns slott och skärgård? Vabaha?
Roten till det onda var gårdagens radioprogram ”Plånboken”, där de sa att om man har rot-avdrag från första halvåret 2009 så måste det vara inne hos skattekontoret i Västervik måndagen den 3/5. Så här lät det (jag har filmat datorskärmen för att, hm, spara tid):
”Det måste till Västervik. Det finns ingen återvändo där, va!”
– Näääää, tänkte jag. I dessa tider? När man nästan kan snida en träskulptur och komma halvvägs till månen om man bara har en dator?
Även på själva blanketten står det att den måste till Västervik.
–Näääe, tänkte jag igen.
Jag slängde snabbt ut en fråga på Twitter – men förväntade mig inte något eftersom jag är en bedrövlig twittrare som bara skriver fel saker och inte får respons på nästan något. Men si! Tack Pipopp!
Då försökte jag kolla på Skatteverket.se, men fann ingen aktuell information. Jag skickade några mejl, och fick snabbt svar:
”Vi har mottagit ditt e-brev och kommer att svara på din fråga/behandla ditt ärende inom ca 5 arbetsdagar.”
– Nääääe, tänkte jag ännu en gång, medan min stackars kompis förberedde sig för 60 mils bilfärd.
Och så ringde jag lite hit och dit och hittade rätt – och fick rätt. Jag bad om ett bekräftande mejl från Skatteverket, vilket kom omedelbart:
”Hej!
Ansökan om SKV4501 Ansökan om skattereduktion kan lämnas på närmaste Skattekontor under dagen. Ansökan anses då ha inkommit till Skatteverket den 3 maj 2010 trots att den skall handläggas i Västervik. Skatteverket kommer att stämpla den som ankommen och vidarebefordra den till Skattekontoret i Västervik för handläggning.
Med vänlig hälsning
Maria Persson ”
Då skrev jag till Sveriges Radio (som borde stå i skamvrån för en hel del, bl.a. att de inte vill heta SR längre) och frågade varför Björne Sjökvist sa som han sa i klippet ovan:
”Se till att den [blanketten] är i Västervik senast den 3 maj. Där finns det inga anståndsmöjligheter eller nånting. Skicka in den!”
Han mejlade till sitt försvar:
”Jag har lyssnat och det vi säger kan missuppfattas. Bakom mitt uttalande (och förmodligen också Annikas) låg att det kan vara ’risk’ med att lämna ansökan tillsammans med deklarationen eftersom det tar ta tid innan alla papper är sorterade. Jobbet ska ändå göras i Västervik och det här kan bli ’eftersläntrare’. Någon risk för att man inte ska få sina pengar finns emellertid inte om ansökan har kommit in till något av våra kontor i rätt tid. Det är alltid bra om ärenden av olika slag hamnar på rätt ställe från början.
Björne”
Ungefär samtidigt fick jag ännu ett mejl från Skatteverket eftersom jag ju hade använt mig av alla kanaler jag hittade, då när jag nu inte hade tid att vänta i fem eller fler arbetsdagar:
”Hej!
Självklart ska hon inte åka till Västervik. Det räcker att hon lämnar in
den på ett skattekontor. Det spelar ingen roll vilket. Hon har alltså på
sig fram till 24.00 idag den 3 maj att lämna i ansökan SKV 4501.
Vänligen
Henrik B Jönsson”
Och så engagerade sig fler twittrare:
Tack Bengoboy, PK och Yttergren!
Och vart vill jag nu komma med allt detta?
Jo, att det här faktiskt är ett problem i informationssamhället – som ju skapar så mycket möjligheter att vi inte ser möjligheterna på grund av alla möjligheter.
Vi kan läsa på rotavdragsblanketten att den ska till Västervik, men inte att man kan lämna den i Stockholm, Arjeplog eller Åseda.
Vi hör klart och tydligt på radio att blanketten ska till Västervik och ingen annanstans än Västervik. Man kan helt enkelt inte låta bli att lämna den i Västervik, hörni!
Vi kan på Skatteverkets sajt inte läsa oss till något annat än att blanketten ska till Västervik.
Vi kan skicka tusen och åter tusen mejl och engagera statsanställda och radioanställda och fan och hans moster så att deras arbetstid far åt pepparn och så har min kompis möjligtvis sparat en lång bilresa men samtidigt har hon ju begärt ledigt från jobbet idag och ställt in sina möten och skjutit på deadlinarna för att hon ju skulle åka till Västervik.
Vi kan blogga om det och slösa bort ännu mer tid hos er som har orkat läsa ända hit.
Hade min farmor levt, hade hon trott på det hon läste, trott på det hon hörde och satt sig i en bil och kört till Västervik även om det var 60 mil dit. Det lustiga är att en modern människa som är van vid internet och verkligen gör sitt bästa för att finna nödvändig information också kan fatta beslutet att det ska åkas till Västervik.
Heja teknikens framsteg och hurra samt tutelitut vad kul vi har med ajfånar och paddor och appar och bloggar och twittrar och sajtkompisar! Men … om tio år kommer vi att titta tillbaka på den här fullständigt galna tiden som en enda tidsslukande Jätten Glufs-Glufs.
_______
Uppdatering
Jag har verkligen sinkat hela Skatteverket denna tillräckligt stressiga dag. Nu fick jag ännu ett svar:
”Hej!
Blanketten kan lämnas separat till ett Skattekontor eller ett Servicekontor (inte tillsammans med Inkomstdeklarationen). Inlämnas senast idag den 3 maj senast kl 24:00. Postat och poststämplat den 3 maj räcker inte. Ansökan går inte heller att faxa, skanna in eller skicka med e-post.
Med vänliga hälsningar
Lars Moberg”
Förmodligen finns jag på en svart lista över besvärliga personer nu. Personer vars deklaration bör granskas extra noga, kanske?
_______
Uppdatering onsdagen den 5 maj:
Hej Lotten!
Tack för dina mejl som gjorde oss uppmärksamma på detta!
Vi hade en rättelse i slutet av dagens program också angående detta och beklagar än en gång.
Mvh,
Redaktionen för Plånboken
Hihi, hej alla som behöver lära sig kommunikation! Jag heter Lotten och jag är inte bara bloggare – jag håller kurser!
Hos Charlie hittade jag detta sanslöst ålderdomliga klipp:
”So you put out a general question, and you wait.” (Strax efter en minut får vi veta att Oslo ligger i Sverige.)
Själv skådade jag internet första gången 1995. Wow! Det rörde sig – i färg – på skärmen! (Gränssnittet på skärmen i klippet ovan stötte jag dock inte på någon gång.)
Sedan brydde jag mig inte så mycket mer just då eftersom jag mest av allt bara ville hitta någon att skicka mejl till.
