Jag sitter i detta nu på Kustpilen i Rimforsa (90 meter över havet, 81 km från Hultsfred, 41 km från Linköping). Bredvid mig sitter en skäggig karl som jag hoppas är närsynt, för om han kan läsa vad jag skriver nu kommer han förmodligen att förvandlas till Hulken och slänga mig av tåget. Genom fönstret och i farten.
Jag hatar honom, nämligen.
(Fast egentligen ska det vara en tankebubbla.)
När jag tänker på saken hatar jag nästan alla på det här tåget. Om vi alla ska till Oskarshamn kommer staden att fyllas av fullständiga galningar.
1. En tjej snett mittemot mig SKRIKER i sin mobil (327 dB har jag uppmätt det till). Och så skrattar hon som en klarinett. Inget ont om klarinetter, men ur hennes strupe i en annars ganska tyst tågvagn är det en mindre njutning.
– FEM FYRA TRE TVÅ! AKTAREJ, JAG HÄLLER TE ÖVER DIG! SÅ DU SKÅLLAR IHJÄL DIG! HIRSCKRII-HAHKRIIIKRIII! JAG HÄLLER VITSÅS PÅ DIG! JAG SKA PLÅGA DIG! HIRSCKRII-HAHKRIII-KRIII! FEM FYRA TRE TVÅ! ÅKEJ, DU ÄR DÖDENS! JAAAAAAAA! HIRSCH-KRII-HAH-KRIIIKRIII! IDIOOOOT!
Dessutom har hon fötterna på bordet.
2. En dam med klapprande naglar stressar oss alla genom att trumma dem mot sin dator. Trummandet sker inte alls i symbios med klarinetten intill. Hade det varit en musikal, hade någon dragit fram en dirigent ur bakfickan för att få ordning på tillställningen. (Förmodligen beror trummandet på att hon liksom jag hatar alla andra på tåget.)
3. Mannen intill mig dricker kaffe. Han dricker kaffe med alla sinnen utom öronen och det tycker jag att han ska sluta med. Det enda han hör är musiken som han har i sina tättslutande hörlurar av Dumbo-storlek. Det vi hör är ppbbrrr, schlafs, sslluuprplll, suck, aaaah. Och så blåser han som Nordanvinden på kaffet – SSSSSCCCCCHHHHHHHH! Kaffet har räckt – och tydligen varit skållhett – i fyra mil nu! Sluuuuuurrrrrp. Ojojoj, nu börjar han knäppa fingerlederna. Han silar kaffet som en vinsmakare fram och tillbaka i munnen. Snörvlar till. Suckar. Sörplar. Blåser. Gurglar. Suckar. Fnyser. Sörplar.
Det positiva i pipsvängen är att jag har hittat ett eluttag – det första sedan klockan 12:07. Jaja, fnissa ni; för oss elknarkare är det en stor lättnad. Kolla så diskret det är:
Min sladd på väg mot eluttaget på Kustpilen. (Ser ni hur de längtar efter varandra?)
Nyss meddelade konduktören att om det var ok med alla, så stannar tåget inte vid Astrid Lindgrens värld, så där kan ingen kliva av. Ack. Vi ska alla förpesta Oskarshamn. Skäggige mannen drack upp kaffet nyss – efter åtta mil. Nu stånk-pustar han och suckar och gäspar intensivt. Skrikande tjejen skriker och trummande damen trummar.
Tillägg:
Idag (tisdag) ramlar det in mejl och kommentarer från dels några som bittert har insett att de läste detta för sent, dels några som är tacksamma för att de läste bloggen före midnatt. Rotavdraget och dess ansökan som inte måste skickas till Västervik engagerar mer än jag någonsin hade kunnat ana. Ok, nu kan ni läsa från början:
______________
Sent igår kom ett mejl från en kompis som just hade insett att måndagen (idag) hade en ny upplevelse att erbjuda: en 30 mil lång bilresa till Västervik och en 30 mil lång resa hem igen. Och hon ville ha ressällskap.
Jag är inte den som är den – det kan ju hända en himla massa spännande saker på 60 mil! Så jag bestämde mig för att hänga på eftersom inga deadlinar störde sikten. Däremot blev jag lite osäker på anledningen till resan: ett besök på Skattekontoret i Västervik. När det finns slott och skärgård? Vabaha?
Roten till det onda var gårdagens radioprogram ”Plånboken”, där de sa att om man har rot-avdrag från första halvåret 2009 så måste det vara inne hos skattekontoret i Västervik måndagen den 3/5. Så här lät det (jag har filmat datorskärmen för att, hm, spara tid):
”Det måste till Västervik. Det finns ingen återvändo där, va!”
– Näääää, tänkte jag. I dessa tider? När man nästan kan snida en träskulptur och komma halvvägs till månen om man bara har en dator?
Även på själva blanketten står det att den måste till Västervik.
–Näääe, tänkte jag igen.
Jag slängde snabbt ut en fråga på Twitter – men förväntade mig inte något eftersom jag är en bedrövlig twittrare som bara skriver fel saker och inte får respons på nästan något. Men si! Tack Pipopp!
Då försökte jag kolla på Skatteverket.se, men fann ingen aktuell information. Jag skickade några mejl, och fick snabbt svar:
”Vi har mottagit ditt e-brev och kommer att svara på din fråga/behandla ditt ärende inom ca 5 arbetsdagar.”
– Nääääe, tänkte jag ännu en gång, medan min stackars kompis förberedde sig för 60 mils bilfärd.
Och så ringde jag lite hit och dit och hittade rätt – och fick rätt. Jag bad om ett bekräftande mejl från Skatteverket, vilket kom omedelbart:
”Hej!
Ansökan om SKV4501 Ansökan om skattereduktion kan lämnas på närmaste Skattekontor under dagen. Ansökan anses då ha inkommit till Skatteverket den 3 maj 2010 trots att den skall handläggas i Västervik. Skatteverket kommer att stämpla den som ankommen och vidarebefordra den till Skattekontoret i Västervik för handläggning.
Med vänlig hälsning
Maria Persson ”
Då skrev jag till Sveriges Radio (som borde stå i skamvrån för en hel del, bl.a. att de inte vill heta SR längre) och frågade varför Björne Sjökvist sa som han sa i klippet ovan:
”Se till att den [blanketten] är i Västervik senast den 3 maj. Där finns det inga anståndsmöjligheter eller nånting. Skicka in den!”
Han mejlade till sitt försvar:
”Jag har lyssnat och det vi säger kan missuppfattas. Bakom mitt uttalande (och förmodligen också Annikas) låg att det kan vara ’risk’ med att lämna ansökan tillsammans med deklarationen eftersom det tar ta tid innan alla papper är sorterade. Jobbet ska ändå göras i Västervik och det här kan bli ’eftersläntrare’. Någon risk för att man inte ska få sina pengar finns emellertid inte om ansökan har kommit in till något av våra kontor i rätt tid. Det är alltid bra om ärenden av olika slag hamnar på rätt ställe från början.
Björne”
Ungefär samtidigt fick jag ännu ett mejl från Skatteverket eftersom jag ju hade använt mig av alla kanaler jag hittade, då när jag nu inte hade tid att vänta i fem eller fler arbetsdagar:
”Hej!
Självklart ska hon inte åka till Västervik. Det räcker att hon lämnar in
den på ett skattekontor. Det spelar ingen roll vilket. Hon har alltså på
sig fram till 24.00 idag den 3 maj att lämna i ansökan SKV 4501.
Vänligen
Henrik B Jönsson”
Och så engagerade sig fler twittrare:
Tack Bengoboy, PK och Yttergren!
Och vart vill jag nu komma med allt detta?
Jo, att det här faktiskt är ett problem i informationssamhället – som ju skapar så mycket möjligheter att vi inte ser möjligheterna på grund av alla möjligheter.
Vi kan läsa på rotavdragsblanketten att den ska till Västervik, men inte att man kan lämna den i Stockholm, Arjeplog eller Åseda.
Vi hör klart och tydligt på radio att blanketten ska till Västervik och ingen annanstans än Västervik. Man kan helt enkelt inte låta bli att lämna den i Västervik, hörni!
Vi kan på Skatteverkets sajt inte läsa oss till något annat än att blanketten ska till Västervik.
Vi kan skicka tusen och åter tusen mejl och engagera statsanställda och radioanställda och fan och hans moster så att deras arbetstid far åt pepparn och så har min kompis möjligtvis sparat en lång bilresa men samtidigt har hon ju begärt ledigt från jobbet idag och ställt in sina möten och skjutit på deadlinarna för att hon ju skulle åka till Västervik.
Vi kan blogga om det och slösa bort ännu mer tid hos er som har orkat läsa ända hit.
Hade min farmor levt, hade hon trott på det hon läste, trott på det hon hörde och satt sig i en bil och kört till Västervik även om det var 60 mil dit. Det lustiga är att en modern människa som är van vid internet och verkligen gör sitt bästa för att finna nödvändig information också kan fatta beslutet att det ska åkas till Västervik.
Heja teknikens framsteg och hurra samt tutelitut vad kul vi har med ajfånar och paddor och appar och bloggar och twittrar och sajtkompisar! Men … om tio år kommer vi att titta tillbaka på den här fullständigt galna tiden som en enda tidsslukande Jätten Glufs-Glufs.
_______
Uppdatering
Jag har verkligen sinkat hela Skatteverket denna tillräckligt stressiga dag. Nu fick jag ännu ett svar:
”Hej!
Blanketten kan lämnas separat till ett Skattekontor eller ett Servicekontor (inte tillsammans med Inkomstdeklarationen). Inlämnas senast idag den 3 maj senast kl 24:00. Postat och poststämplat den 3 maj räcker inte. Ansökan går inte heller att faxa, skanna in eller skicka med e-post.
Med vänliga hälsningar
Lars Moberg”
Förmodligen finns jag på en svart lista över besvärliga personer nu. Personer vars deklaration bör granskas extra noga, kanske?
_______
Uppdatering onsdagen den 5 maj:
Hej Lotten!
Tack för dina mejl som gjorde oss uppmärksamma på detta!
Vi hade en rättelse i slutet av dagens program också angående detta och beklagar än en gång.
Mvh,
Redaktionen för Plånboken
Hihi, hej alla som behöver lära sig kommunikation! Jag heter Lotten och jag är inte bara bloggare – jag håller kurser!
Inte nog med att jag har fått gammelögon och blivit skumögd. Vi famlar dessutom alla omkring i mörkret här hemma sedan vi blev med lågenergilampor – som jag tycker precis lika illa om som de förkättrade rullgardinerna, tv-boxarna och sladdhärvorna. För dessa produkter var bättre förr. Basta.
I ett par års tid har jag köpt både gamla vanliga högenergilampor och de nya och försökt döva mitt samvete med att allteftersom installera de fula, klumpiga lågenergilamporna som lyser kallare och … och – alla i korus nu:
SÄMRE!
Lågenergilamporna kräver nämligen en inkörningsperiod på flera minuter. Det är inte tal om att sätta på mascara inne på toa längre, för ljuset påminner om solglasögonsdis. Och det synnerligen förbjudna sker hela tiden: Bergmans matchar mörkblått med svart! Tonåringarna är visserligen mindre bekymrade över pormaskar än jag var i samma ålder, men det beror bara på att jag kunde se mina i lysrörens klara sken.
Det dummaste jag har gjort var när jag häromdagen satte in en lågenergilampa i kylskåpet. Nu ser jag knappt skillnad på isbergssallad och leverpastej utan ficklampa i handen.
Nu gör väl ni som jag: låter den miljövänliga lampan stå på och lysa hela tiden för att slippa veva igång den eller dra ut choken. Jättemiljövänligt är det säääkert. Och det är nu himlen öppnar sig och larmrapporten från paradiset landar i våra tidningar.
Nu väntar jag bara på de andra larmrapporterna som jag har beställt. Vilka, tror ni?
________ Uppdatering
Ni som vanligtvis inte läser kommentarer av hävd, gammal vana eller religiös övertygelse: sluta med det. Klicka er in i kommentatorsbåset och läs om lamporna som vi numera kallar något helt annat.
På den tiden när jag läste böcker, behövde jag inte läsglasögon.
Ni som alltid har haft glasögon förstår mig inte, för ni har aldrig lagt er på vänstersidan i sängen och läst i den ställningen eftersom vänsterglasögat då skulle ha klämts och förflyttats bort till högerögat medan vänsterögat bara skulle ha fått se en skalm.
Ni som aldrig har behövt glasögon förstår mig inte för ni bara läser och läser och begriper inte hur bokstäverna kan vara så suddiga; de står ju där helt klart och tydligt med konturer och allt.
Ni som liksom jag har fått gammelögon och nästippsglasögon och har vant er vid det och tycker att glasögonsnoddar i nacken är bättre än raketost och fortsätter att läsa böcker som om ingenting har hänt är … bra duktiga.
Jag är så arg på ögonen.
Ni ser – när man får läsglasögon slutar man att läsa böcker och ägnar sig bara åt sådana här lättviktiga bokstäver.
Igår åkte jag tåg med Micke och Lennart. Eller, åkte och åkte … de förpestade tillvaron för mig, där jag i lugn och ro bara skulle åka lite tåg. Micke och Lennart var nämligen aspackade.
– Höwru Micke. Din jäla sopa. Va ful du är. – Käften. KÄFTEN! – Jag tr… – KÄFTEN!
Ja. Jag tog en bild på dem. So sue me. Jag var arg.
Efter att ha försökt få tyst på Lennart, lade Micke av den första av ungefär femton långtradar-rapar. Eftersom de satt snett bakom mig, kände jag vinddraget och doften tydligare än min egen andedräkt. Pffffft, så öppnade de varsin burk starköl och rapade lite mer.
– Varu stinker! Vaffan, haru pissat på dej? – Käften, det gjorde jag redan i Strängnäs.
Sedan diskuterades det på 100-decibelsnivå kvinnors
utseende (”negresser ser ut som chokelaaa”)
intimhygien (grabbarnas egen hygien borde ha varit ämnet för dagen)
ställningar i vågrätt läge
bristande intelligens.
Tåget var proppfullt. Publiken var knäpptyst. Tiden gick långsamt. Tänk er nu denna dialog med rosslingar, rapar och lungdjupa hostningar inskjutna efter vart tredje ord:
– Flämpan! – Vanurå? Vare hon du fick ungen med? – Nä, vi är ju i Flämpan! – Jag sa ju det, äre hon du fick din unge med? – Nej, Flemingsberg! Kolla, i dom där höghusen bilade jag bort alla badrum som hade brunnit upp. – Å fan. – Fast jag blev kickad efter två dar. Fick inte vara hög på jobbet. – Äre inte där det brann? – Jag sa ju det! ÄRU DÖV? – Det var där det brann. Kolla där uppe. Jag har jobbat där. – DET ÄR JU JAG SOM HAR JOBBAT DÄR! – Med mig? Nä för jag blev kicka… – DET VAR JU JAG SOM BLEV KICKAD! – Ok. Fast jag blev kickad när jag var full. Armarna skakade såhärva, av allt dedära bilandet men jag trodde att jag hade druckit för lite öl bara.
Här skrattade de så att de spillde öl i skäggen på varandra och blev tvungna att spotta lite flimmerhår på golvet. Jag var så irriterad och arg att jag fantiserade om tågolyckor och fälleben samt folk som tappar resväskor i huvudet på fullegubbar. Så kom slutklämmen som fick mig att känna mer sorg än ilska:
– Öh, din unge, va heter han. – Pontus. – Kommer han att bli som du? – Total jävla … Ja. Total jävla loser. – Men asså. Kommer han att bli som du? – Nä, som du! (Jättestort skratt från bägge.) – Alltså, går han i skolan? – Näe, han går på Plattan. Hante vatt i skolan sen han var 13 bast. Va fan.
Jag ville plötsligt öppna min famn, donera mitt liv och hjälpa dem på fötter.
– Nu är vi framme! Mot Bromma! Hasch! – Men vaffan, sket du? DET STINKER! FAN VILKEN JÄVLA RÖKARE!
Tänk, så blev jag snabbt arg och irriterad igen – och lite förvånad. Jag trodde inte att man sa ”hasch” längre, men det gör man tydligen.
Bloggessensen hickade till av förtjusning när blivande ständige sekreteraren Peter Englund röt till för drygt en månad sedan:
”Nådd av nyheten att religionsvetaren Mattias Gardell fått Jan Myrdals nyinstiftade Leninpris vill inte jag vara sämre.
Det pris som jag nu instiftat heter Pol Pot-priset. Juryn består av undertecknad samt mina två katter. [---] Även nästa år kommer Pol Pot-priset att tillfalla Mattias Gardell, förutsatt att det inte dyker upp någon akademiker som är än mer naiv och historielös, men det förefaller osannolikt.”
”Därför log jag, när jag såg notisen, att Jan Myrdalsällskapet (ett sådant finns tydligen) instiftat Leninpriset. Uppkallat alltså efter en utpräglat mordisk skurk. Ordföranden i sällskapet, Cecilia Cervin medgav uppriktigt: ’I första hand är det meningen att få människor att haja till.’
Och hajar till gör vi. Lystet väntar jag därför nu på den förening som – den dåliga smakens anda – utlyser Hitlers hederspris, Stora Pol Potutmärkelsen, Mussolini-medaljen och Idi Amin-stipendiet.”
Har Heimerson googlat på ”pol pot leninpriset” och hittat Peter Englunds blogg som första träff och samplat lite bara? Eller har han kommit på samma idé och inte googlat för att kolla om någon annan var före?
Hur som helst är det irriterande. Det kliar i mig å Peter Englunds vägnar.
