ishockey

Jag är chockad! (Precis som efter fotbollsmatchen i höstas.)

Stora, brutala män (och pojkar) med skägg (och mustaschfjun) samt jätteaxlar (eller jätteaxelvaddar) och pucksinne är alls inte som vikingar eller sumobrottare. De är knäpptysta! Jag trodde att det på isen skulle skrikas och vrålas och morras och skällas, men … klick, klack, lät det bara när pucken bytte klubblad. Ibland bankade målvakten med sin plättvända till klubba i isen – annars var det tyst.

Jag tog igår väldigt många bilder på plexiglaset.

Publiken tjoade däremot – men eftersom det inte var fullsatt (1 435 betalande), hörde vi allt som hände på isen. Därför hörde även spelarna coachernas ordergivning – vilket jag trodde var en omöjlighet. En stor skillnad mot när man är publik på basketmatcher var att hockeypubliken hejar när hemmalaget spelar anfall. Inom basketen gör vi precis tvärtom: vi är tysta när vårt lag behöver kommunicera och koncentrera sig i anfall, och för så mycket oväsen som möjligt när de våra spelar försvar.

Jag tog även igår en väldig massa bilder på nätet som skyddade mig från förlupna puckar.

Igår var jag alltså på mitt livs första ishockeymatch. Man skulle ju kunna tro att jag under alla år med Luleå och Malmö på armlängds avstånd skulle ha haft chansen förut, men nej.

Före matchen värmde domarna upp med … klubba och puck! Som om basketdomarna skulle ställa sig och skjuta straffar! Så coolt! Det ska jag föreslå för Basketbollförbundet!

Sedan släcktes hallen och spelarna susade in till ljusblixtar och hårdrock. Under matchen spelades mycket musik med passande textrader som ”han sitter i buren”, ”det är bedrövligt”, ”nu tar vi dem”, ”här kommer lille Lasse håhåjaja” och ”fick du tji” samt ”fajnöl kauntdaun”.

Inne i vårt lilla lyxiga bås, serverades delikat varmkorv. Och kaffe. Samt kaffe. Och lite kaffe. Jag kommer inte att kunna sova förrän nästa vecka.

Nyköpings Jesper Ekeberg kommer från Gnesta och ska bli landslagsmålvakt. Kom ihåg var ni såg honom först.

Domarskridsko. Jag tänker på Foppas fötter som har klämts sönder i sådana här tortyrinstrument.

Målbursborrarmannen.

Jag – och den halva av planen där all hockey utspelade sig, oavsett period- och sidbyte. Inte ens när jag gick ner och fotograferade plexiglaset, kunde spelarna hålla sig på min planhalva. (Rinkhalva? Ishalva?)

Matchen mot Surahammar slutade 5–2 till Nyköping, vilket tydligen var precis som det skulle vara. Målvakterna hann susa iväg mot båset flera gånger (vid avvaktande utvisningar) och båda lagen fick chans att spela i numerärt överläge – utan att lyckas göra mål. Jaja, det är väl trist. Men tydligen är det en enorm sänkare att inte göra mål när man är fler på isen; det kan vara såpass deprimerande att det ändrar hela matchbilden.

Och det ska ni veta, att när man spelar med två av sina spelare utvisade (alltså tre spelare mot fem), är det inte de starkaste eller mest erfarna som får vara på isen. Nej, det är de smartaste som får lira då.

Efter matchen gick jag ner till det fortfarande svettdoftande spelarbåset och kontrollerade klubbhålen och petade på kylpåsen där. Undrar vad den hade kylt.

Naturligtvis kontroll
erade jag även iskvaliteten. (Nejdå, jag gick egentligen bara ner på isen för att kunna säga att jag ju gick ner på isen.)

Svar på några frågor fick jag:
– Var värmer spelarna upp?
– I korridorerna och i omklädningsrummet och på en liten is bredvid den riktiga planen. Däremot värmer de inte upp med ruscher och hjärtklappning – som vi basketspelare – utan mer glidande, för att få en känsla för isen, pucken och klubban i kombination med varandra.
– Har de nyslipade skridskor till varje match?
– Jahadå.
– Får de lön eller har de vanliga jobb?
– Spelarna i div 1 har mellan 5 000 och 50 000 kr i månaden. *svälj, suck, stön och stånk*
– Har alla löständer?
– Nej. Inte än.
– Hur gamla är spelarna?
– I Nyköpings A-lag är de födda mellan 1968 och 1991. (Coolt – men i mitt basketlag är vi ännu coolare, födda mellan 1960 och 1990 som vi är.)
– Har någon av spelarna chans att komma så långt som till NHL?
– Ja, målvakten på bilden där uppe.
– Är någon av spelarna i Nyköping släkt med någon gammal storspelare?
– Nej. Inte en enda. (I nästan alla basketlag kan man peka på några spelare och berätta om deras föräldrars landslagskarriär.)
– Måste man ha bollsinne eller kan man komma långt på bara kraft och snabbhet som jag?
– Nej. Bollsinne är ett måste.
– Varför sitter målvaktens benskydd så löst, som sladdriga strumpor som har tappat resåren?
– Vet inte!

Sladder, sladder, hängande remmar!

Det var ishockeyn. Nu blir det en jobbig vår – jag måste kolla in bl.a. handboll, friidrott, speedway och boxning. Jag lyder er minsta vink – vad bör jag mer förkovra mig i?

{ 23 kommentarer }

[Fotnot innan vi börjar: Den där Foppan i rubliken är egentligen Peter Forsberg, den i mina svenska ögon genom tiderna bäste ishockeyspelaren. Från Sverige.

Lill-Strimma! Honken! Uffe Sterner! Högosta! Tumba! ropar ni som är bara lite äldre än jag. Javisst är det en definitionsfråga och visst älskar jag även Börje Salming, Markus Näslund och Mats Sundin och alla backar som Nicklas Lidström som inte har fått lika mycket publicitet bara för att deras jobb inte är lika glamouröst och poängfyllt. Men Foppa är Foppa. Och nu har han för triljonte gången ont i foten och förmodligen i själen eftersom han lägger ner comebacken. Igen.

Tusan vad det är svårt att läsa kursiv stil på en skärm.]

För att hedra Foppa (eller om det är för att jag helt enkelt är tvungen) ska jag ikväll gå på mitt livs första ishockeymatch. Nu sitter jag här och undrar om det är kallt inne i hallen, om man ska ha sittunderlag och portfölj, öronproppar, vantar, flagga, matsäck och kikare eller om det är ungefär som på en basketmatch.

Och kommer jag att klara mig utan repriserna?

{ 12 kommentarer }

(Det där var ljudet av alla som läste rubriken och bestämde sig för att fara vidare i sajbern eftersom det här med sport med 100 % säkerhet alltid är dötrist, hur mycket man än försöker att inte titta eller deltaga.)

Det är inte VM eller OS utan bara en laddauppsig- och provaspelare-turnering. Den ständiga frågan om Foppa ska vara med eller inte har besvarats med ett nej. Ack. Time flies.

Om jag nu har kvar några sporthatare – kolla in Foppa här:

Och hur gjorde då Kenta Nilsson? Jo:

Underligt nog spelar Sverige bra nu ikväll. Honken i målet (nej, inte samma Honken som på 60-talet) tar det mesta och domarna visar just nu ut ryssar på löpande band. Och plötsligt börjar ryssarna slåss som kanadicker. Men sedan blir det pausvila.

Med vaaad? Vad i hela friden? Kom tillbaka, Arne, Lars-Gunnar och alla andra! ’Schäkta en yngling, men varför står experterna i en svart studio med stillastående, tysta, bistra människor som ser ut att vara insläpade – mot sin vilja – från gatan?

Är det kanske en cell i ”Fångarna på fortet” där man ska lista ut hur man med hjälp av de bistra ska säga rätt ord för att komma ut?

Så drar de interna skämt som inte förklaras, Challe Berglund häver ur sig om gamla domarmissar fastän ingen domare är i studion och kan försvara sig och jag måste ringa till både min pappa och Broder Jakob för att fråga vad det här är för nytt grepp.

”Jag måste hålla mig vaken. Jag måste hålla mig vaken. Jag mååååååssszzzzz …”

Det är alls inte ett nytt grepp, visar det sig. Det brukar vara så här. Men så himla ballt då.

Uppdatering
När ni har hävt ur er allt sporthat (som AB) i kommentatorsbåset, kan ni vandra till Studiomannen för att kolla på ljuvlig nostalgi.

{ 30 kommentarer }