Inlägg taggade med:

jobb

Jag njöt av våren i Lund och Helsingborg, men fryser nu ihjäl!

av Lotten Bergman den 20 april 2012

Har ni sett filmen om upptäcktsresande till Nordpolen? Max von Sydow som fryser i en luftballong? Folk som går vilse på Grönland eller som fryser ihjäl strax utanför hytten som de är på väg till i de norska fjällen?

Well, that’s me.

Ser ni det mörka hålet där borta i bakgrunden på nedanstående bild? Det är Nordanvinden som håller på att förfrysa mig klockan 00:05.

Jag fryser ihjäl där jag ligger.

Jag fryser ihjäl där jag ligger.

Men visst vill ni ha en liten dagsrapport först, innan jag berättar varför jag fryser ihjäl? (Fast jag dog ju inte av tågexplosionen i förrgår, så man kan aldrig så noga veta.)

Först gick jag upp mitt i natten för att hoppa på tåget klockan 06:09. (Det gjorde jag inte alls: jag gick upp 05:35, vilket för många pendlare och småbarnsföräldrar är en helt normal uppstigningstid.) På tåget drabbades jag hårt av insikten att jag inte alls satt i förstaklass med frukost utan i en godsvagn med en hel sjukhusavdelning. En djupt sovande man väcktes brutalt av sin telefon, och följande avlyssnades av en hel tågvagn full med människor:

– Har du ringt till mottagningen? Hur har du i så fall fått mitt nummer? Nej. Ja. Men i så fall måste jag be om ditt personnummer. Personnummer. Men det där är väl ditt telefonnummer? Kan jag få ditt personnummer? Nej, jag har ingen privat mottag… Personnummer. Får jag be dig att ringa till … Nej. Ja. Nej. I MAGEN? Nejmen jag sitter på ett tå… HALLÅ? HALLÅ? Satan.

I det vårvarma Helsingborg föreläste jag för Allers korrekturläsningsavdelning, som är så ruskigt bra på sitt jobb att jag utan att blinka kan rekommendera dessa tidningar till alla som är irriterade på illa skriven svenska:

Fast lita inte på t.ex. Femina och Må bra, för de är lite annorlunda.

Det är jättetrist att leta korrfel i de här, för det finns så få!

Allershuset är ett gott exempel på betongnybrutalism, och tydligen så unikt att världens alla arkitekter åker hit på studiebesök. Det som inte är grått, är rött eller grönt. Inga andra färger finns i designen:

Jo, lite vitt har de visst här och där också.

Jo, lite vitt har de visst här och där också. (Vad heter arkitekten?)

Efter detta besök på västkusten, gav jag mig raskt ner till min favoritstad Lund, för att där bli bjuden på mat och skratt av en god kamrat i vårsolens glans.

Tyvärr var det så roligt där, att jag försatt mig och fick rusa ut och genom staden för att hinna med nattåget till Stockholm – men eftersom jag hade sinnesnärvaro att i stressen ändå sätta på världens bästa motionsapp, kan jag här och nu redovisa resultatet. Med Svenska skrivregler, SAOL, TNC:s skrivregler, Grallimatik, kläder och annat skräp i ryggsäcken, iklädd dumma skor, randiga strumpor och kortkort kjol rusade jag på detta sätt:

Jag trillade bara en enda gång: se det blåa krysset som den röda pilen pekar mot.

Jag trillade bara en enda gång: se det blåa krysset som den röda pilen pekar mot.

Nu ligger jag i en sovkupé med skrapsår på handflatorna under två okända kvinnor som absolut vill ha fönstret på vid gavel trots att vi far fram med ljudets hastighet och det faktiskt blåser in rakt på mig där jag ligger underst i bara underkläder. Brrrrrrr.

Fly mig genast en pyjamas i flanell och en varmvattenberedare!

Uppdatering
Någon stängde fönstret mittinatten och eftersom jag inte märkte det, måste jag ha somnat och alltså inte frusit så vansinnigt mycket som jag lät påskina här ovan. Och ja, jag har alltså överlevt!

{ 38 kommentarer }

Om tåget exploderar …

av Lotten Bergman den 18 april 2012

… utan att jag hann ta farväl, så ska jag bara tala om att dödsboet på inga villkor får slänga min samling med barbieskor och att mina dagböcker ska säljas till högstbjudande på auktion.

Jag sitter på ett helt vanligt tåg som förhoppningsvis ska ta mig till Stockholm. Så fort det rullade ut från stationsområdet började det gnissla av metall mot metall. Vi i vår lilla avdelning (fem för varandra okända personer) höjde blickarna, log på sydländskt manér mot varandra och sa:

– Huh?
– Eh?
– Hm.
– Jag har ett möte som jag inte får missa.
– Mhm, vi får se om vi kommer fram.

Ljudet lät lite som på Titanic när skrovet bröts i två bitar. Eller som när Jaws gnisslar tänder.

Jaws i Älskade spion (1977) eller Moonraker (1979).

Jaws i Älskade spion (1977) eller Moonraker (1979).

Efter två minuter började tåget explodera. Vi såg ingenting, men hörde helt klart att det sprätte och fräste i ett förmodat elskåp.

– Nämen?
– Ska vi kalla på hjälp?
– Som sagt, mitt möte …
– Jag tycker inte om det här.
– Tänk om allt exploderar och vi dör och blöder ihjäl, vad vi ska ångra oss att vi satt kvar här och bara stirrade. Nä, jag kollar. Tycker ni att jag ska filma vårt eventuella frånfälle?

Sa jag och letade efter felet. Då kom en av konduktörerna, så att vi kunde släppa loss vår oro.

– Gnissel? Näe, jag hör inget. Det ska nog gnissla så.
– Det ska det ju inte alls!
– Men det där andra ljudet är nog vakuumpumpen till toan. Den är trasig. Jahaja, då går jag vidare.

Tjoff-tjoff-sprakandet påminde efter ett tag om ånglokstuff, så vi accepterade vårt öde och fantiserade om modet vid förra sekelskiftet, när man åkte tåg i kvarnhjulshatt. Folk i nutiden sprang under tiden på toa och spolade precis som vanligt och ingen såg ut att lida av vakuumpumpen som var trasig. Så här lät det:

(Man ser nästan inget, men ni kan njuta av ljudet i alla fall.)

Och hör jag inte av mig efter föreläsningen i eftermiddag, så ligger jag förmodligen lemlästad på en banvall – tänk i så fall på det där med barbieskorna, är ni snälla.

Uppdatering
Jag föreläste idag för ett fantastiskt skärpt gäng i en lokal som var alldeles nyrenoverad av någon som måste ha fått antingen för stor budget eller nippran.

Jag hade en enorm scen att agera ut mina semikolon på!

Jag hade en enorm, fantastisk scen att agera ut mina semikolon på!

{ 39 kommentarer }

Jag behöver plötsligt inte fler jobb

av Lotten Bergman den 17 april 2012

För prick ett år sedan skrev jag ett inlägg som hette ”Jag behöver fler jobb” där jag bevisade att jag gör vad som helst för pengar. I texten står det även:

”Helst skulle jag vilja anlitas av Sveriges alla skolor för att berätta hur man bättre skriver informativa lappar till stressade föräldrar.”

Jag borde kanske ha gjort tillägget ”och vinna en miljard kronor för att kunna utrusta alla människor med varsin basketplan” eftersom det faktiskt blev som jag önskade: i höst kommer jag att i samarbete med Språktidningen att åka på just precis en sådan turné.

För att kolla om det över huvud taget var en bra idé, detta, gjorde jag en testföreläsning på en skola här i stan. Jag samlade material, tänkte till, gjorde en lämplig presentation med så lite text som möjligt och var nöjd och glad. Skräckexempel som jag har fått genom åren anonymiserades och så tog jag på mig mina allra finaste randiga strumpyxor och åkte iväg. Sedan kom första chocken:

Hål i strumpbyxan! Mitt på halva låret! 

Okej, en sådan himla stor chock var det förstås inte, det brukar ju hända. Men det var mindre lämpligt när jag ju skulle tala inför 60 prydliga lärare på en engelskspråkig skola. (Nu kan ni ana vartåt detta barkar.) Jag löste det på så sätt att jag drog av mig skärpet och drog ner kortkjolen över strumpmaskorna och sedan drog ner tröjan lite längre än  vanligt. Kanske såg jag lite neddragen ut, men det tänkte nog ingen på. För andra chocken bestod ju av något som distraherade en smula:

– Du vet att du ska tala på engelska?

Sa rektorn och log. Jag hade i mitt förvirrade liv intalat mig själv att det förmodligen bara var de svenska lärarna som skulle lyssna och sedan bortträngt vidare logik. Självklart talar man på engelska på en engelskspråkig skola. Jag hälsades välkommen, drog i kjolen, knixade lite och sa:

– Hi everybody! I’m going to do this in English – with half a brain.

För även om jag har bott i USA och alltid varit en hejare på engelska, är jag helt enkelt bara hälften så smart när  jag inte pratar svenska.

– And it was Bror Rexed at the Socialstyrelsen who … well, you don’t need to know that. But don’t use versala, no I mean big, no … uppercase D in Du!
– Never?
– Never!
– But in the beginning of sentences … I mean, in English we always …
– Ooops, yes, sorry, Du in the beginning of sentences should always have versala B. D! I mean D! Uppercase D!

Om ni har exempel som jag kan använda i min kamp för bättre skolinformation: mejla mig! De första föreläsningarna sker veckan före skolstarten i augusti i ännu inte bestämda städer.

Så här funkade det förr i tiden:

Lila, spritdoftande stenciler:

Skoluppgift i början av 1970-talet.

Skoluppgift i början av 1970-talet.

Ändrad information korrigerades helt enkelt PÅ den ursprungliga:

Inför basketturnering i slutet av 1970-talet.

Inför basketturnering i slutet av 1970-talet.

Idag är det mejlen som gäller. Vad man kanske ska tänka på om man använder smileysar är att om mottagaren har ett ennat mejlprogram, förvandlas det runda, gula ansiktet till ett versalt J:

Du kan vara J!

Du kan vara J!

Uppdatering

Jag har blivit strängeligen tillsagd att sluta framställa mig själv som en klant- och dumskalle. Därför publicerar jag lite av den feedback jag fick efter föreläsningen:

”Thank you for the tips on how to distribute and convey information in a more concise way.”

”Thank you for the fabulous lecture, it was both informative and easy to take in.”

”I found your suggestions on how to write informative subject lines in emails as well as how to properly structure an email with the salutation at the beginning, the information in the middle, and the action at the end especially useful.”

{ 24 kommentarer }

En missad chans till skratt?

av Lotten Bergman den 4 april 2012

I morse skulle jag till radion och prata om etymologier och andra språkkonfunderingar. Eftersom det spökande knät skulle vara i stillhet i 24 timmar och det bara hade gått 22,5, skickade Sveriges Radio på licensbetalarnas bekostnad en taxi. Det kom en gigantisk monstertaxi med plats för ett helt basketlag, vilket kändes lite som att ensam bo i en hotellsvit eller gå omkring i för stora pumps. Jag klättrade upp i baksätet, satte mig tillrätta och njöt av färden.

Det är inte en lång resa – på sin höjd 13 minuter. Jag satt och lyssnade på tystnaden, lade MENOPAUS i Wordfeud och fick en miljard poäng, tänkte på vad jag skulle säga i radio och kisade mot solen. Aaaaaaah. Ta vara på de underbara ögonblicken i livet, tänkte jag och njöt lite mer av tystnaden och så blundade jag och tänkte att nu tror väl taxichauffören att jag har somnat.

– Kan jag stanna här? Sveriges Radio?
– Eh, ja, tack.
– Du jobbar i radio?
– Nä, det kan man inte säga. Jag bara pratar lite.
– Jag var i radio i mitt hemland. Jag hade egen program i radion.
– VA? Hade du?
– Ja, jag är … jag är komiker.
– DU ÄR KOMIKER? Och här har jag suttit knäpptyst!
– Ja. Jag hade egen show varje dag. Rolig show.
– Du borde … du borde ju får prata i radio, du bo…

Vilket guldläge han har egentligen: radiopratande taxikomikern som driver med oss svenskar! Ge karln ett radiojobb!

Jag hoppade ut ur taxin och bestämde mig för att aldrig någonsin igen njuta av tystnaden utan att alltid passa på och prata med allt och alla eftersom den där tystnaden faktiskt var så himla mycket mindre värd än chansen att få klämma en irakisk (?) komiker på pulsen.

Det var svårt att illustrera detta. Tydligen finns det inte något roligt med att kombinera Irak, taxi och radio.

Så jag tar en reklamfilm för Lotto – en vinnare som fortsätter att jobba, men som kan unna sig att välja kunderna med omsorg. (Om inte annat så för att låten är så bra.)

{ 11 kommentarer }

Bibliotek vi minns

av Lotten Bergman den 29 mars 2012

I två dagar ska jag vara moderator på Bibliotekskonferensen 2012. Det innebär att jag liksom är ett klister mellan olika föreläsare och att jag i mina randiga kalasbyxor och plommonstop ska väcka eventuella sömntutor, svara på frågor om allt mellan himmel och jord samt dessutom tre gånger per dag resa mig upp och leverera tips om hur man

  1. skriver mejl som de facto blir lästa
  2. skriver texter som är anpassade för webben
  3. anpassar sig till framtidens språkbruk
  4. bäst använder retorikens grundbultar under presentationer
  5. får tiden att räcka till.

Låt mig se nu. Tio minuter per tipspunkt har jag på mig. Men. Punkt ett tar 90 minuter, punkt två lika lång tid, punkt tre tar fem dagar eftersom man måste prata om flygande tåg och sånt så fort det handlar om framtiden och punkt fyra tar ungefär en timme. Endast punkt fem klarar jag på tio minuter, men det beror ju bara på att jag kommer att säga att folk inte ska städa så himla mycket. Tydligt är att jag dessutom har glömt en punkt … Hoppas att den handlar om basket.

Fast egentligen skulle jag vilja prata om bibliotek istället. Vi skulle kunna minnas vår barndoms biblioteksbesök, ha en omröstning om Sveriges mysigaste bibliotek, föreslå innovationer som samarbete med gym och internetcaféer och diskutera det där matsäcksförbudet som gör att mina barn inte längre kan ha biblo som mellanlandnings- och håltimmesplats. Men vänta nu! Det kan vi ju göra här i kommentatorsbåset. Förstås.

Mitt första biblioteksminne har dock inte ett dugg att göra med böcker. Jag och Broder Jakob var på Lunds Stadsbibliotek och i ett par gigantiska hörlurar som hängde från taket (tror jag) lyssnade vi på LP-skivor med Tomas Bolme som Tintin. När vi skulle gå hem såg jag att någon hade ristat in KUK på en bokhyllegavel. Jag frågade någon vad det betydde, men fick inte alls en förklaring utan en föreläsning om att man inte på några villkor får rista in ord på bokhyllor trots att bokhyllor är till för bokstäver. Synnerligen förvirrande.

Den nuvarande 20- respektive 17-åringen på biblo 1998. EN SÅN SOFFA VILL JAG KÖPA!

Den nuvarande 20- respektive 17-åringen på biblioteket i Karlskoga 1998. EN SÅN SOFFA VILL JAG KÖPA!

{ 54 kommentarer }

I Uddevalla är graffitin lite annorlunda

av Lotten Bergman den 5 mars 2012

Tyvärr för Trollhättan, hann jag inte se mer än insidan av en taxi och sjukhuset, där dagens föreläsning ägde rum. De 120 åhörarna i Lokalen Utan Ventilation bjöds på språkpolisiära ingripanden och ruskigt slöseri vad gäller blädderblockspapper. Om det finns några auditorie-arkitekter out there, så har jag en kort lista på önskemål:

  • Föreläsare vill oftast kunna skriva på en gigantisk tavla samtidigt som kanonen visar en bild.
  • Pennorna bör funka.
  • Strålkastarna bör numera inte vara riktade mot föreläsaren.
  • Åhörarna vill ha tillgång till syre.

Men nu är jag framme i Uddevalla, där jag fick tipset att besöka museet och vandra på strandpromenaden ut till havet samt äta dääär, däääär och dääär, men absolut inte där och inte där. (Snabbt förträngde jag alla råd, insåg att jag här har letat efter mat minst en gång tidigare – och tog en macka på café.)

Uddevallarapport

1. Museibesök … inställt: det stänger kl 16:00.

Entrén är gömd bakom tegelklumparna, som ju har fått en intressant placering.

Entrén är gömd bakom tegelklumparna, som ju har fått en intressant placering.

2. Konstverk som imponerade.

Tjocka glasskivor av olika storlek placerade på varandra, bara. Ingen skylt med information.

Tjocka glasskivor av olika storlek placerade på varandra, bara. Ingen skylt med information. (Att jag kapade bilden på bredden berodde på att jag i detta läge hackade tänder och inte kunde fokusera.)

3. Flytetyg som gjorde mig konfunderad.

Blå plåtbåt längs strandpromenaden.

Blå plåtbåt längs strandpromenaden.

4. Strandpromenad som tog slut.

Skylten talar om att det är stopp. Pilarna pekar på havet, som ligger där i fjärran. Oåtkomligt, precis som på Louvren.

Skylten talar om att det är stopp. Pilarna pekar på havet, som ligger där i fjärran. Oåtkomligt, precis som på Louvren.

5. Arkitektur som förvånade.

Längs gågatan i centrum finns som i alla städer affärer och restauranger. Och detta underliga hus. Men … vad står det där på mitten?

Längs gågatan i Uddevallas centrum finns som i alla städer affärer och restauranger. Och detta underliga hus. Men … vad står det där på mitten?

6. Graffitin som jag vill visa hela världen. Kan det vara en matbloggare som har varit i farten?

"Sparris indränkt i smör." Kan det vara en matbloggare som har varit i farten?

"Sparris indränkt i smör."

{ 31 kommentarer }

Liten bildsafari från de två senaste dagarnas uppträden: Gävle, basket, klister, bensin och whisky

av Lotten Bergman den 4 mars 2012

Jag sitter stilla. Jag sitter så jag får sängsmak, tågsmak, soffsmak och bänksmak i rumpan. Jag har då aldrig suttit så mycket som nu. Människan lär ju dessutom enligt se senaste rönen inte vara gjord för att sitta. Det var bättre för, sutte man då så var det i en hård kyrkbänk där det var svårt att hålla sig vaken, om inte träsmaken satte in.

Eftersom tiden sedan i torsdags försvann i ett res-, föreläsar-, basket- och whiskytöcken, gick två dagar utan att jag märkte vad som hände. Detta tarvar en liten sammanfattning.

Att resa till Gävle tar tre timmar på tre olika tåg. Ingen förstaklass, hundar och katter överallt trots skyltar med överkryssade hundar, isande nordvindar på perrongerna och allmän känsla av att det är synd om oss. Allihop. På alla tåg. I Sala har de förbättrat servicen för resenärerna på det här viset:

Tågtiderna på resplus.se, jaha. Men var i tåget går vagnen?

Tågtiderna på resplus.se, jaha. Men var i tåget går vagnen?

Väl framme i Gävle vandrade jag genom staden och fann att den liksom alla andra städer har haft galna stadsarkitekter. Torget är väldigt fint med soldyrkare i stolar av maxstorlek och på sommaren springer glada barn i fontänplask. Men de här husen passar ju inte ihop!

Inte ens en inredningstidning hade kunnat säga "kontrasterar snyggt mot varandra" om detta.

Inte ens en inredningstidning hade kunnat säga "kontrasterar snyggt mot varandra" om detta.

Jag föreläste hela långa dagen och åt lunch på Brända Bocken, för att sedan på väg hemåt hälsa på Fnasket i Plasket, som jag fick tips om i kommentatorsbåset. Eller som hon heter egentligen: ”Gudinna vid hyperboreiskt hav” av Eric Grate (1956).

Ignorera gärna patrasket framför fnasket.

Ignorera gärna patrasket framför fnasket.

På lördagsmorgonen fick jag hoppa in och vara speaker för stadens två elitlag i basket eftersom eldsjälen som gör det i vanliga fall, hade en skrällande lunginflammation att ta hand om.

Den här bacillfyllda svarta saken ska man placera på hakan för att höras så bra som möjligt.

Den här bacillfyllda, svarta saken ska man placera på hakan för att höras så bra som möjligt.

Det visade sig att jag med uppdraget även fick ansvar för nycklar och frågesvar som jag inte hade.

Gamnackeframkallande ansvar.

Gamnackeframkallande ansvar.

Sporthallen byggdes 1956 och har lappats och endast lagats provisoriskt under åren. Den kommer tyvärr snart att förklaras som kulturminnesmärke och därmed rymmas i det romantiska skimmer som allt som är gammalt förr eller senare hamnar i.

Hårstråna där i skiten kan alltså vara Jocke Bergs, Yvonne Rydings eller Christer Lindarws, för alla har de haft gympa här.

Hårstråna där i skiten kan alltså vara Jocke Bergs, Yvonne Rydings eller Christer Lindarws, för alla har de haft gympa här.

Dessutom är den besudlad av handbollsspelarnas klister precis överallt:

Handbollsklister är nog det allra klistrigaste klistret.

Handbollsklister är nog det allra klistrigaste klistret.

Lördagens höjdpunkt var (för mig i alla fall) när jag fick presentera herrlagets motståndarlag Haga-Haninge, som hade två spelare som utmärkte sig:

Nr 7: David Czernik
Nr 8: John Goliats

Har ni någonsin varit på ett idrottsevenemang där speakern börjar prata om Bibeln under presentationen? (Jag skrattar fortfarande åt mig själv.)

Efter matcherna kastade jag mig i bilen och åkte till Stockholm för att lukta på en whisky hemma hos Lisa Förare Winbladh.

Ni ser den? Längst ner till höger. Kåda och apelsin med en antydan till citrus!

Ni ser den? Längst ner till höger. Kåda och apelsin med en antydan till citrus!

I morse var det dags att köra hem igen. Stressad av att inte kunna hålla min deadline när det gäller whiskyöversättningen (som jag förmodligen kommer att nämna otaliga gånger fram till juni), upptäckte jag lite för sent att jag borde ha tankat. Så här körde tänkte jag:

– Jag måste ha hög växel.
– Jag ska inte gasa.
– Satans uppförsbacke!
– Nej! Jag kör inte snabbare än så här!
– Vad var det där för ljud? Hörde jag ett eko i tanken?

Väl där skrattade jag åt mig själv igen. Eko i tanken! Hihi och hoho. Bensinen räckte tack och lov ända fram till den här apparaten:

Jag såg inte den jättestora ettan förrän efter ett bra tag …

Jag såg inte den jättestora ettan förrän efter ett bra tag …

Apropå ”Jävla skitsystem” – hur många anvisningar ska man läsa och lyda? Vi tar några förstoringar:

Kolla! Det finns ju ett bindestreck efter kassa!

Kolla! Det finns ju ett bindestreck efter kassa!

Bensinpoesi. (Som inte stämde: jag kunde tanka utan att ta omvägen med mitt leg.)

Bensinpoesi. (Som inte stämde: jag kunde tanka utan att ta omvägen med mitt leg.)

Mystisk information: jag var helt ensam och kunde dessutom tanka utan problem.

Mystisk information: jag var helt ensam och kunde dessutom tanka utan problem.

När jag hade tankat färdigt, tog jag mitt kort och åkte iväg utan att stänga tanklocket. Efter 100 meter kom jag på det, vände och letade efter den runda plupp som måste ha farit iväg från biltaket – som skjuten ur en kanon – i första kurvan. Men nej. Puts väck. Jag fick gå in i butiken och köpa en nytt för 50 kronor.

Såja. Nu är rapporten till kommentatorsbåsets medlemmar levererad. Jag måste sätta mig ner och återvända till whiskyboken och trassla ut det här:

”That is the status quo today, but the stillhouse is one of the most quirky in Scotland, featuring four flat-topped wash stills of diverse shapes and sizes and four spirit stills with boil balls and distinctive cooling copper water jackets, while a section of number two spirit still dates back to 1874.”

Skål on the palate!

{ 27 kommentarer }

Arsenik och gamla hästar

av Lotten Bergman den 28 februari 2012

Den ack så nyttiga arseniken.

Den ack så nyttiga arseniken.

En gång i veckan går jag in i en radiostudio för att där berätta om ordspråk och talesätt. Förra veckan berättade jag om den nya användningen av ordet ”episk”, som numera inte bara betyder berättande eller storslagen utan rätt och slätt väldigt bra.

En lyssnare ringde in och frågade vad i hela friden ”inte gå över ån efter vatten” kunde betyda. Jag kliade mig i huvudet och funderade på vad som var så svårt att förstå. Om man står vid en å, är det onödigt att gå över ån och hämta vatten – krångla inte till det. Vad menade männschan? Men så kom jag på att det var ordet ”efter” som hade stökat till det. Lyssnaren hade i alla år tolkat det som en helt vanlig preposition och inte alls begripit vad man hade att göra bakom vattnet — och hade det kanske något med ”bakom flötet” (som ligger i vattnet) att göra?

A till barograf & armatoler till Bergsund. Så vackert.

A till barograf & armatoler till Bergsund. Så vackert.

Idag pratade jag om kor på isen, latmaskar, korpgluggar och lejonparten samt att man ju inte ska skåda given häst i munnen. Apropå hästars munnar, ansåg jag mig då tvungen att läsa högt ur Nordisk familjeboks första upplaga om ”arsenikätare”.

(Naturligtvis kunde jag ha läst i den närapå identiska artikeln i andra upplagan [”Ugglan”], men att jag i min ägo har min morfars förstaupplaga är bara så häftigt.)

På bilden här ses alltså förstaupplagan till vänster och andraupplagan till höger. De kostar nästan ingenting att köpa idag, men å andra sidan finns de på nätet (Projekt Runeberg), så det är ju egentligen ingen idé. Om man inte som jag njuter av att vända på de gulnade bladen för att få läsa om lapparnas ovanligt långa armar och annat olämpligt. Som att man kan må rätt bra av att strö lite arsenik på jordgubbarna.

”Hästar blifva muntra och lifliga …”

”Hästar blifva muntra och lifliga …”

Artikeln ovan fortsätter med att förtälja att man i vissa alptrakter rekommenderas att äta arsenik, även om det stundom kan göra att man dukar under:

”I Steiermark anses ”arsenik-ätningeri” gifva godt hull, blomstrande utseende och ökade krafter, hvarigenom bergvandringarna kännas mindre mödosamma. Man börjar der vid 20 års ålder intaga ett litet korn arsenik af ett knappnålshufvuds storlek, och dosen stegras sedan småningom upp till 40 centigram, ja, enligt uppgift, ända till öfver l gram (100 centigram). Arsenikätandet kan, sedan det en gång blifvit en vana, endast med största svårighet bortläggas och måste sålunda fortsättas hela lifvet igenom. Det lär emellanåt inträffa, att arsenikätare duka under för akut arsenikförgiftning på grund af dosens allt för hastiga stegring.”

Så. Var köper man lite lagom mycket arsenik? Jag skulle nämligen vilja vara både liflig, munter och blomstrande.

Som Cary Grant.

Som Cary Grant.

{ 45 kommentarer }

Pyttipannablogg om Gävle, Trollhättan, Uddevalla och en översättning

av Lotten Bergman den 27 februari 2012

(För några år sedan utnämnde jag mig och liknande själar till Pyttipannabloggare. Det var på den tiden alla länkade till varandra, alla utmanade varandra och bloggar kände att de behövde fler läsare fastän de inte hade reklam.)

Jag sitter och planerar en liten föreläsningsturné som tar mig till

  • Gävle på fredag
  • Trollhättan på måndag
  • Uddevalla på tisdag.

Eller planerar och planerar, egentligen försöker jag bara beställa tågbiljetter – men ettorna och nollorna arbetar emot mig. Det blir bara fel.

Jag vill ha billig förstaklassbiljett, men klickar okoncentrerat i en dyr andraklassbiljett. Jag vill ha frukost, men klickar i rullstolsplats. Jag vill åka med så få byten som möjligt, men väljer plötsligt en rutt som ger mig halva resan per buss. Och hur jag än gör, kan köpet inte avslutas eftersom sammanlagt 1 fel har inträffat och detaljerna ju är extremt odetaljerade.

Men nu till väsentligheterna!

  1. Jag har 45 minuter över i Gävle! Vad ska jag göra?
  2. Jag har en timme över i Trollhättan! Vad ska jag göra?
  3. Jag ska sova på Hotell Gyllene Knorren Gyldenlöwe i Uddevalla! Tänk om de inte har bacon!

And now for something completely different.

Det är en undertextsöversättning som jag inte kan glömma. I en av alla dessa amerikanska mordserier (Criminal Minds den 3/2) står en av våra hjältar och talar i telefon med en annan av hjältarna, förmodligen för att handlingen ska föras framåt eller förklaras på ett mindre krystat sätt. Man kan ana det på antalet ”ju”.

– Den mördade hade ju blod på vänster sida, men var högerhänt.
– Den bedragna hustrun hade ju varit gift tre gånger tidigare.
– Den här ficklampan som jag har funkar ju inte.

Nåväl.Brottsplatsundersökningshjälten står i ett blodbestänkt rum och pratar med datornörden som alltid jobbar på distans. Plötsligt ser telefonhjälten något mystiskt på väggarna. Tavlorna hänger konstigt. Någon har hängt  upp tavlorna i fel ordning. Det är oordning på tavelupphängningsfronten! Han säger i telefonen nu inte alls något om att tavlorna ju hänger skumt (vilket hade varit logiskt) utan bara:

– I’ll call you back.

Detta översätts till:

– Jag hänger upp.

Det tycker jag var jätteroligt på jag vet inte hur många sätt. (Tre?)

Nu återvänder jag till mitt whiskyöversättningsjobb, som jag rusar fram genom som en sirapslimpa rusar genom tarmarna. Det vill säga: inte särskilt snabbt. Big bodied and rich, old leather and oranges on the palate!

{ 50 kommentarer }

En gäspning på väg mot Malmö

av Lotten Bergman den 30 november 2011

Våra fem barn har under åren haft hyss för sig på nätterna. En gick upp och kissade i en garderob. En annan brukar prata rappakalja i sömnen. Alla byter de sängar som andra byter underkläder. Och mitt i alltihop har de en synnerligen god nattsömn; på morgonen har de inte den blekaste aning om vad som hänt under natten.

Eftersom jag har en sömnmätarapparat (som jag har beskrivit ingående – ”Sleep Cycle”), kan jag konstatera att den gångna natten är något att skryta med. Och minnas. Föreläsningen i eftermiddag måste jag se till att göra riktigt jädra intressant, annars kommer jag att somna mitt i ett semikolon.

Vid punkt 1 hörde jag en förmodad tjuv rota runt i köket och gick upp för att slå ihjäl honom. Men det var bara Elvaåringen som inte helt vaken förklarade att hon bara skulle kontrollera kastrullerna.

Vid punkt 2 kom Nioåringen och berättade att eftersom pappa (min djefla man alltså) hade försvunnit, var det ju lika bra att han lade sig tätt intill mig för att det ju var kallt och ogästvänligt i Nioåringens egen säng. Logiken lät glasklar just då och inte för en sekund funderade jag över vart den snarkande djefla mannen hade ”försvunnit”.

När jag purrades av väckarklockorna kl 04:55 kändes det som om jag skulle upp på fågelskådning. Jag hade lagt min plånbok på ett ”bra ställe”, varför frukosten brände inne. Väl ute på gatan såg jag min taxi köra bort ifrån huset – och då (tadaaa) busvisslade jag för allt vad jag var värd. (Vad grannarna ansåg om detta lär jag väl få höra.)

Och det funkade! Taxichauffören vände och bad mig om ursäkt, jag hann med tåget (om än extremt hungrig) och stormen Berit har flytt sin kos och ersatts av en tågvärdinna som heter just det: Berit.

I Malmö ska jag föreläsa på Kompetensmässan, som förra veckan i Göteborg hade döpt om mitt ämne lite:

Jättejobbigt ju.

Jättejobbigt, ju.

{ 67 kommentarer }

← Äldre inlägg