Julkalendern

Det är dags för årets sista facit – om man inte räknar DRT-förklaringen som kommer i morgon (eller senare idag, 25/12) och som ni alla kommer att sucka över eftersom den inte någonsin har passat någons handske.

Lucka 24 var – som alla julaftonsluckor – mer glest befolkad. Båsgissarna äter grisfötter, far land och rike runt, sitter i knät på sina släktingar och … introducerar dem i Julkalendern! Hör här bara på Karlbergs kök:

”Familjen som upptäckt kalendern så här fem i tolv vill ha mer! Vad sägs om fyra luckor till?”

Aequinoxia har en annan lösning:

”Jag vill bara säga att jag heter saffri på wordfeud ifall någon vill spela när julkalenderabstinensen sätter in.”

Mimmi likaså:

”Jag vill ha åretut-luckor, innan jul hinner man ju inte med.”

Och det är faktiskt så att det finns något som heter ”Ojulkalenden”, som är precis vad det låter som. (Aequinoxia och jag gillar mest Jan Guillou-ojulkalendern.) Men det finns underligt folk som stänger av lotten.se den 1 december för att djupt och innerligt hata detta gissande, på-läktarn-smuttande, Bachande, Orlando Bloomande och Mamma muande. De vrålar ÄNTLIGEN! när jag skriver om fruktkakan och min morfars första fru i morgon.

Men vilka gissade rätt, då? Jo, idag nästan alla. Jag har förkortat några av kommentarerna, särskilt sådana som var längre än 350 tecken. (Ingen prickade 350! Vad äääääär ni för ena?)

Béatrice:

”Rostade myror var tydligen rätt gott. Han har också ett sprucket revben precis som jag, de var ut på elefantritt, han var lite för snabb när de skulle ur och elefanten började röra på sig igen.”

Anna:

”En gång sov jag över hos en kompis som i sitt kylskåp endast hade pulverkaffe och en burk myror i choklad.”

Men nu blandar jag fel- och rättgissningar lite huller om buller! Here we go!

hakke (som envisas men att påstå att han inte kan gissa rätt):

”Jag blandar alltid ihop musketörerna med retorikens grunder: logos, et(h)os och pat(h)os. Men de är ju varken fem eller fyra utan bara tre. Annars kunde HB varit DDM. Fast han har ju fem barn, inte fyra.”

Christer:

”Eftersom läraren inte verkar kunna räkna gissar jag på de tre vise männen. Eller Kasper, Jesper och Jonatan. Eller Ville, Valle och Viktor.”

Ja, och nu var det ju så att hemlisbloggarläraren inte heller kunde skriva riktigt okej, vilket Suvi påpekade med en smiley som jag tror betyder Höhöhö, busigt av mig va … ungefär:

”Är det då INGEN som har läst och korrigerat dagens lucka? ”Ha ha” bör väl vara ”ska ha”? Och ni ska kalla er språkpolisadepter… ”

Men roade Pysseliten:

”ha ha Lotten!”

(Jag raljerar inte när det gäller smiley-tolkningen: jag är verkligen en halvanalfabet och en tråkputte på den fronten. Jag måste gå i smileyskola! Hallå, barnprogram i TV2!)

Kerstin utan blogg:

”Google translate pekar mot myrorna … fast de var ju fem?”

Orangeluvan:

”Fourmis betyder myra på franska.”

Linisen:

”Idag är det ju klart som grytdopp! Fyra äro kons magar. Say no more, som mu-sketören sa.”

Ökenråttan (och faktiskt Fru Decibel närmare midnatt):

”Enkelt: De fyra evangelisterna. Jodå, dom är fem: Bach kallas den femte evangelisten.”

 Jesper: 

”Japp, gott folk! Jag ger er Bach, med slutkvartetten ur Matteuspassionen. Petimätern är tenoren, sopranen analfabeten, den intelligenta måste vara cellisten, medan den snipige greven spelas av basen. Altsångaren får vända notblad.”

Luna:

”De fyra sönerna i en kompis kompis familj lär ha hetat Markus, Matteus, Lukas och Anders.”

Smultronblomman:

”Jag är övertygad att en ska bort. De tre musketörerna ÄR tre i dag och inte fyra. Det är boom boom boom, poff poff poff och tjoff tjoff tjoff idag. Det är o:en i orden som gör det.”

Luslina:

”Smyger undan från svärsläktens (ett ord som ifånen önskar isärsärskriva till ‘svårsmälta as’) stimmande för en fnula kvalitetstid med Kalendern. Assvårsmält gåta – tänker på pingviner och britpopluggar (‘bror opolerad’ på fånspråk). Hoppar i hatten för säkerhets skull (innan pinneköttskoman slår till).”

Pysseliten återkom med helt andra idéer — eller kanske förvillelser:

”Nu vet jag! Det luriga var PONERA, som egentligen skulle vara PANERA. Ägg har man i paneringen när man steker torsk och torsken är ju nästan Torsten. Flink. Ja och han är väl en vattendelare? Jag tror alltså på Falukuriren. (Ja det blev ett kort hopp från en Flink till en annan. I Falun, alltså.)”

”Såhär: Dom sju dvärgarna är för många, tre ska bort. Av Trötter, Prosit, Kloker, Butter, Glader, Blyger och Toker är det uppenbart  vilka som ska bort: Porthos är Glader, Atos är Trötter, Aramis är Toker och D’Artagnan är Butter, resten ska bort ingen är riktigt Kloker, Snövit är DRT och HB är elefanten!”

Nu till upplösningen. Dagens HB är något så absurdt (så kan man junte stava) som en

• ickeförfattare
• ickeperson
• grupp skapare
• pionjärinsats
• klassiker.

För vad jag ville åt var (precis som Béatrice fattade och hintade om ungefär 517 gånger) Fem myror är fler än fyra elefanter (1973–75). Och vad säger ni om denna entré, som Pysseliten gjorde i förmiddags?

”Det skulle kunna vara Fem myror är fler än fyra elefanter!”

Dina talade också klarspråk:

”Pysse, det skulle också kunna vara Brasses Latjolajbanlåda. D’Artagnan har inte fått någon sidhänvisning och skall därför bort.”

Mer rättolkat än så kunde det inte bli!

Eftersom Fem myror … är ett pedagogiskt bokstavs- och sifferprogram, var Julkalenderluckan en skoluppgift. Att det var fyra som skulle analyseras var förstås (vilket ni helt korrekt listade ut) för att en ”ska bort”. Béatrice och Miastick nämnde ordet ”fiffig”, precis som jag gjorde redan igår när jag sa att något om att morgondagens lucka skulle vara så fiffig så. Vilket är Brasses ord när han ska förklara varför hans lösning är bättre än Evas och Magnus’.

Fem myror … skapades i kölvattnet av det amerikanska barnprogrammet Sesame Street, som egentligen skulle ha köpts in och visats runt 1972, men som ansågs för amerikanskt (vanligt invektiv dåförtiden), vilket betydde ”reklamaktigt tempo och för kommersiell stil”. (Källa.) Barnprogrammen skulle enligt pedagogiskt skolade forskare gå i ett lusigt tempo och bara behandla ämnen som barn var mottagliga för som t.ex. vänskap, alkoholism, döden, skilsmässor, ensamhet och mobbning. Eller hur tarmarna i magen var placerade i förhållande till levern (som skadas av för mycket drickade och så hääääär ser det ut på ett ungkarlshotell i Stockholms södra stadsdelar).

Och så skapades då Fem myror är fler än fyra elefanter, där Eva gick i glittriga klänningar, Brasse hade rumplucka i pyjamasen, där elefanterna bajsade jättekluttar, där affel och urka hade tappat varsin bokstav och där Brasse och Eva kunde stjäla Magnus’ cykelhjul utan att hamna i fängelse.

Det kunde ju inte vara bra, sa tidningarna och recensenterna och förståsigpåarna. Men vi barn – och våra föräldrar och våra barn – älskade Magnus (f. 1941), Brasse (f. 1945) och Eva (1950–82).

Här kommer min favoritsång (även om Igelkotten Ivar också är förtjusande – när Eva och Brasse talar så  nära varandra som om de ska kyssas i vilken sekund som helst – och Boom boom boom också är jättebra och Evas slits går nästan upp till armhålan och de dansar så osynkat så ojojoj):

När jag var liten prenumererade vi på ”Röster i radio-TV”, som 1972 (trots att första avsnittet inte visades förrän i november 1973) skrev:

”Många föräldrar grips då av panik för de har fått höra att det inte är bra att barn lär sig något före skolan för då får de tråkigt och blir missanpassade. Ja, så tror vi i Sverige. Nu tar TV2 ett djärvt kliv in på den pedagogiska arenan. Det är faktiskt inte så lätt att förstå varför fyra jättebamsingar till elefanter inte är fler än fem uschla småmyror. Men ett äventyr blir det att få höra vad pedagoger och psykologer säger om TV som undervisare av förskolebarn. För man kanske inte får ha så här roligt när man lär sig saker?”

Sista programmet visades våren 1975, vilket innebär att produktionsteamet på kort tid skapade stordåd som har räckt långt in i framtiden. I alla fall ända till 1977, när tv:s Fem myror-julkalender var 28 program långt och inleddes 27 november för att passa alfabetets bokstäver. Numera finns det spel, kläder, dvd:er, lakan och doktorsavhandlingar och jag vet inte allt på Myror-temat.

– Äääär det inte fiffigt?

Men visste ni att de trista delarna med Vera, Ellen och Cecilia som Monica Zetterlund läste numera är borta? CENSUUUR! (Som vi tackar för.) Snuttarna med barnnamn som låååååångsaaaaamt krafsas fram på griffeltavla är ibland kvar, ibland inte. Siffersången som hakar upp sig på 14 är alltid med.

Nu drar vi sex stycken vinnare! Jag tar en … två … mummel … mummel …sex lappar! På dem står det: Dina, Dammråttan, Chister, Babs, Miastick och Maj Korner!

(Jag hoppas så att ni är små och smärta hela bunten!)

Men vi har glömt en sak. Sanna. Sanna måste ju få ett extrapris för sitt initiativ till kalenderstatistiken! Hon får en t-shirt och två gamla dammiga böcker!

Magnus, Brasse och Eva.

Förresten. Vår saknade Ö-helena dök in och sa att vi var fantastiska och var i sin ogissning faktiskt närmast en 350 tecken lång kommentar. Men en t-shirt får hon inte, för hon vill bara gå klädd i skjortor!

När klockan närmade sig midnatt summerade hakke sitt felgissande uppåt läktarplats på ett sätt som jag tycker summerar allt OT:ande under december 2011.

”Hysch på spelplanen! Vi blir disra*hick*herade här på läktaren. Och det var inte sant och det var inte sant för här har vi det lattjo ‘n till påska! Skogsgurra hade idag med en gammal fin väska med oppfinningar som låter skojigt. Karlbergs kök bjöd på lakritsvin men den var lite farlig för  plötsligt hade han hoppat över sargen och in på spelplanen. Inte för att han är nån huligan precis men han fick myror i brallan, skrek nåt om norrlands guld och skulle pussa nån av tjejerna. Hon med nudelsoppa och point guard tror jag, eller om det var hennes  kompis från förr. Leopardia blev sotis och Sanna skrek nåt om att ”de gaur aldri!”.  Själv ska jag leka med barnens klappar nu när de äntligen har somnat. Och med Skogsgurras oppfinningar!”

DRT-inlägget kommer någon gång under juldagen! Tack, alla!

{ 82 kommentarer }

Idag har jag haft hjälp av Sjuttonåringen eftersom hon är lite av en specialist när det gäller dagens lucka. Jag bad henne skumläsa alla kommentarer mellan tokigheter om läktarplats, gelé, köttbullar, glöggar och fruktkakor. Hon mejlade efter ett tag något fullständigt obegripligt till mig:

”All denna otydlighet är irriterande, förstår inte hur du orkar!”

Jag kontrade med att så säger folk hela tiden.

– Fem barn! Fattar inte hur du orkar!
– Tvåhundrasexti kvadrat! Fattar inte hur du orkar!
– Basket vid din ålder! Fattar inte hur du orkar!
– En sekruttbil! Fattar inte hur du orkar!

Jamen alltså det är ju inte som att jobba i en saltgruva, va. Så nu kommer alltså Sjuttonåringen analys av båsets listighet under dagen:

Béatrice kl 08:45:

”Jag kan jag kan. Jag vann ett extremt prestigefyllt parti TP mot 2 svenska-/historielärare med denna HB som avgörande svar. Jag var lite trött i huvudet när jag vaknade. Det måste jag ha lov till.”

Sjuttonåringen: ”Hon låter så himla säker, men lämnar ingen ledtråd. Skulle kunna referera till att han har mardrömmar ganska ofta och har svårt att sova, men det är inte direkt något man tänker på när någon säger ’Doktor Glas’.”

Béatrice:

”Hittade ett fel i Wikipedia för dagens HB. Det saknad ett mellanslag mellan 8 och oktober i hans begravningsdatum. Se en finfin ledtråd eller hur.”

Sjuttonåringen: ”Åttonde oktober är stensäker ledtråd, men vad i helvete, han dör ju för fan inte. Han är schopenhauersk och veklig och deppig, inte döende!”

Zkop:

”HB har alltid varit lite ensam och skör, som en snigel i sitt hus. Vädret speglar HB:s humör. Mycket färger är det, fastän mest svart.”

Sjuttonåringen: ”Ja, där är första delen rätt. Men svart har inte en roll i verket, fast okej, en mycket liten roll.”

Aequinoxia:

”Det här spretar åt alla håll. Det känns läskigt bekant, samtidigt som googlandet har fört mig i åtminstone tre väderstreck.”

Sjuttonåringen: ”Kan hon mena ’söder’ i ’Söderberg’? Hm.”

Wickmanskan:

”HB hade det inte så lätt och råkade ut för en rad personliga tragedier. Det förklarar ju den svarta bakgrunden. Annars ses vi som vanligt bland blåsipporna i nollkollklubben.”

Sjuttonåringen: ”Personliga tragedier: check. Svart bakgrund: javisst, men INTE SVAAAART varför skriver ingen ’röd’ eller ’blå’ eller ’grå’? Åh.”

Flygbengan:

”Bergmans lappar gick för över fyrtiotusen på auktion för en dryg vecka sedan. HBs lappar från lönnfacket i chiffonjén skulle nog inbringa ett ännu större värde om de kom ut på marknaden.”

Sjuttonåringen: ”JAAAAAAAA chiffonjén! Han lägger lapparna där! Score!”

Béatrice:

”Tror inte heller bloggaren ångrar sig däremot tvistade man om hans moral, han borde ha ångrat sin gärning. Man ansåg i alla fall att HB borde tagit avstånd.”

Sjuttonåringen: ”Ja, okej, hon vet!”

Hjalmar Söderberg (1869–1941) var liksom många andra hemlisbloggare kompis med Verner von Heidenstam. (Jag undrar … vem är 2000-talets motsvarighet till Heidenstam och vad har h*n för mejladress?) De jobbade tillsammans på Svenska Dagbladet, där han var kåsör efter en sejour som kritiker på Dagens Nyheter.

Men han hade redan blivit publicerad i diverse andra publikationer, och nu läser jag att ”innan han hade fyllt 20 år stod hans första novell att läsa i DN”.

Oj. Noveller i dagstidningar. Kåserier … Forna tider. Ack.

Sedan gick han som 26-åring upp på Bonniers och erbjöd dem ett manus som Wahlström & Widstrand hade refuserat – Förvillelser. (Det där jämnar ju ut sig: Bonniers refuserade Pippi Långstrump.) När boken väl kom ut, blev den nedsablad av en recensent, varpå både Hjalmar och alla hans kompisar protesterade och så grälade alla med varandra i offentlighetens ljus i olika tidningar. Recensenten hette Harald Molander och skulle komma att bli Gustaf och Olof Molanders pappa. Ni ser – alla känner alla och känner man dem inte så är man i alla fall släkt med dem. När den här jobbiga Förvillelsefejden var över, suckade Hjalmar och sa:

– Jaja. Boken slapp i alla fall bli hängd i tysthet.

Det verkar när man läser det som har skrivits om Hjalmar Söderberg som om det var ett himla tjafsande om recensioner. Å ena sidan var han en ”stilist präglad av kvickhet, eftertanke och intellektuell skärpa” som hade ”fin känsla för stämningar och kunde leverera träffsäker polemik och elegant ironi”. Å andra sidan utstrålade hans verk enligt den elakaste av dem alla – Fredrik Böök – ”kraftlöshet, modebetonad trötthet och förlegad skepsis”.

Privat hade han det lite struligt eftersom han var gift med sin fru (logiskt, ja) och fick barn med henne samtidigt som han vänstrade med en danska och fick barn med henne också. Efter nästan tio års flängande mellan Sverige (tre barn) och Danmark (ett barn), Skåne (en älskarinna), gifte han om sig och flyttade till Danmark. Men värre än så blev det inte även om han var den borne pessimisten – han verkar inte ha ridits av demoner eller missbrukat olämpliga substanser och hade minsann inte heller en olycklig barndom att falla tillbaka på.

Sensmoral efter nästan alla andra julkalenderluckor 2011: man kan bli framgångrik trots en fridefull familj. Om än pessimistisk till sin natur. (Det verkar som om det enda orosmomentet var när hans ömma moder uttryckte sitt tvivel till den unge Hjalmars fascination inför August Strindberg.)

Barnen som går i skolan i Sverige (i alla fall mina barn) matas gärna med slitna, svårlästa kopior på kopior av Hjalmar Söderbergs Historietter – lagom långa noveller som inte får datorspelsgenerationen att tappa tråden efter tre meningar. De heter bl.a. ”Tuschritningen”, ”Kronärtskockan” och ”Pälsen” och analyseras tyvärr sönder och samman av välmenande lärare. Låten barnen bara läsa och känna istället för att bryta ner varenda ord till en undermening som kanske inte ens Hjalmar Söderberg menade!

– Se till att cigarren pekar mo… och fågeln där tittar p… ja, och så tittar du i fjärra… PERFEKT! sa fotografen.

När Hjalmar Söderberg under sina sista drygt 20 år bodde i Köpenhamn, skrev han som en vettvilling – jädrar så produktiv han var! Förutom alla böcker, pjäser och artiklar han skrev, översatte han även från tyska (poesi), franska (prosa) och danska (allt möjligt). Och så engagerade han sig mycket, mycket kraftigt i kampen mot nazismen – samhällskritiker hade han varit under hela karriären.

Hemlisbloggartexten baserades på den mest berömda av hans verk: Doktor Glas (1905), som handlar om en läkare som tar livet av en man som han … ogillar pga. … orsaker och som rör sig i Klarakvareren. (Har ni inte läst vill jag inte sabba nöjet, så jag säger inte mer.) Det finns nästan en kultartad dyrkan av denna bok och folk älskar allt som har med den att göra. Jag och Sjuttonåringen var i somras på en stockholmsk Doktor Glas-stadsvandring innan vi gick på Krister Henrikssons Dramatenföreställning på samma ämne. (Stadsvandringen var kass, föreställningen mycket bra.)

Det finns en hel blogg som är gjord av just Doktor Glas-boken. Och den tar slut (precis som Béatrice tipsade om) den 7 oktober, för då tar allt slut. Och snart är det slut här. Jag har inte nämnt alla böcker som andra författare har skrivit när de har inspirerats av Doktor Glas och jag har inte nämnt Gertrud och Lydia, som egentligen hette Maria von Platen och jag har inte nämnt Söderbergs barn och barnbarn och … det finns så mycket osagt. Men jag känner att dotra min borde få sista ordet!

– Hej Sjuttonåringen, vad ska jag skriva om Hjalmar Söderberg i facit tycker du?
– Skriv att han är världens pessimist och att han är ett praktexempel på sekelskiftspessimismen. Nämn att vädret ofta har stor betydelse i hans verk, och att slumpen i princip genomsyrar ALLA hans verk. Han tyckte att livet var en enda lång livsleda, och ja … Han var väl inte världens mest positiva prick direkt. Men han älskade Stockholm! Oj, vänta, ska jag skriva som vi måste göra när vi analyserar? Det går snabbt!”

(Jag drar här efter andan och tänker ”men … nej, det är trå…” och ”men det kan ju vara intressa…” Och säger till slut ”JA!”.)

”Sammanfattningsvis kan vi konstatera att färgerna förtydligar den pågående stämningen och att de tydliggör flera av romanens huvudtankar. Den gråa färgen ger uttryck för Glas’ tristess och innehållslösa dagar, men förtätar också det negativa i den hisklige pastor Gregorius som Glas hyser vämjelse mot. Samtidigt som den grå färgen återspeglar Glas’ trista vardag ger den röda färgen en bild av Glas’ starkare och mer expressiva känslor, såsom ångesten över livet och passionen han känner för den änglalika Helga. Vi finner också färgen blå i verket, som nämns i samband med konstens helande kraft och drömmarnas avtryck i Glas liv. Avslutningsvis ser vi alltså att färgerna fungerar som symboler och förtydligar både väder, sinnesstämning och känslor.”

Oj. Analyserande vareja.

Nu drar vi tre vinnare! Fru Decibel! Och nu trasslar de ihop sig … Ard… har vunnit redan. Men Flygbengan och … ah, vad synd att inte Herr R var här idag, han gissade förr om åren alltid på Hjalmar Söderberg. Här har vi … Wickmanskan!

Lucka 24 kommer inom en halvtimma, kanske klockan kvart i ett. God jul, hörni.

{ 31 kommentarer }

Visste ni att rösten blir klar och vacker av äpple? (Jag vet inte om äpplet ska sväljas eller rullas som massage på utsidan eller skalas, mosas och pressas och läggas på ögonlocken, bara att rösten blir klar av äpple.)

Inte jag heller. Men det lärde jag mig när jag för något år sedan hörde en radiointervju med dagens hemlisbloggare. Tydligen ligger det äpplen och dräller överallt på Sveriges Radio, som alltså inte behöver sminköser utan bara äppelleveranser. (Tyvärr var den på SR anställde kommentatorn inte med i båset idag, så jag har ingen att fråga.)

Men nu ska vi se på den totala förvirring som jag skapade när jag helt glömde bort att en av ledtrådarna ledde er till Danmark och Norge, och när ni (precis som jag ju hade tänkt mig) började associera just till Danmark och Norge, så ansåg jag mig tvingad att gå in i båset och ryta till så att ni skulle fokusera på Sverige. Pfffft, så dumt.

Gissa om jag slog mig för pannan och tjutskrek av glädje när jag insåg mitt misstag. Blåsippor och Nollkollklubben kan slänga sig i väggen. Jag gjorde en … vaddå?

DINGDONG!
Och här bryter vi för ett viktigt meddelande. Bloggtjifen Bergman har ställt sig i en skamvrå för att rabbla ”jag kan inte min Alfons” 700 gånger. Härmed meddelas att Linisen var först med rätt ledtråd:

”Jag kan! Vänta lite, ska bara …”

Fru Decibel var bara steget efter med:

”Ska bara googla lite så det inte blir pannkaka.”

Leda kom med samma ledtråd sent på eftermiddagen:

”Ska bara goggla Linisens ålder och utbildning först.”

Bloggtjifen kan stå kvar där hon står och rabblar. Tumskruvarna tar vi efter dumstruten och stupstocken. Skämmes, tammefan!
DINGDONG!

Béatrice har haft ett bra år – hon var tidig med Stavanger, grötfrukostar och jag vet inte allt. Sedan följde många efter och var kloka och smarta, men inte förrän jag hade läst Niklas sena kommentar två gånger sa det klirr:

”Hallå där uppe på läktaren! Nu har jag käkat julbord och behöver hjälp med lite Gammel Dansk: Någon som har lite?”

Cecilia N (och andra) har kommit på vem man tar rygg på:

”Idag struntar jag i luckan utan väljer istället att analysera Beas första kommentar för dagen.”

Jesper:

”Texten kommer från Ohne Unterhosen Im Tirol, av den kände librettisten Herbert von Weihnachtsskinken. I valet mellan en sketen julkalender och kamraten., hade han gärna skippat musiken.”

Kerstin utan blogg:

”Luktar 70-tal. Rökning inomhus, träskor, socialrealism, brun kavaj …”

Dina:

”Träskor, skägg, brun kavaj och rökning – 70-tal
Katt, hatt, och jag tror jag sett en tvättlina på någon bild – Han som är väldigt poppis både hos barn och deras föräldrar.”

Anna:

”Katten, tvätten och konstiga hatten. En av mina bryllingar hade en svår uppväxt, kan det vara han? Mamman var prinsessa om dagarna och tiger om nätterna. Pappan var barnboksförfattare, förklädd till stråtrövare. Arma barn.”

Här kom Niklas in och sa att han naturligtvis också trodde på Annas brylling eftersom Annas släkt på något sätt är inblandad i varenda lucka.

Flygbengan är en av de uppgivna:

”Ikväll har jag gått vilse i bokskogen. Det är så många blad därute, och så lite tid. Jag stammar fram ett svar: Stig Björk.”

Och bara för att än en gång bevisa hur spretiga alla är, tar vi fram Ingela när klockan närmade sig midnatt:

”Aldrig i livet behöver man späcka älgkött! Laga det bara på svag värme till högst 55 grader. Gärna dubbelmarinerat om det ska vara riktigt fint. Kan väl inte tro att vi har fetare älgar här i lappmarken än i Värmland.”

Dagens hemlisbloggare var Gunilla Bergström (f. 1942), som har jobbat på heltid som illustratör och författare sedan 1975 – och gjort det med en sådan bravur att hon har tilldelats ungefär trehundra biljoner priser och stipendier. Hennes böcker – särskilt Alfons Åberg – får alla att tappa andan av förtjusning och glädje. Själv förklarar hon hur hon tänker när hon skriver så här:

– Verkligheten är saga nog! Inga prinsessor, äventyr och rymdmän! Inga läckra bilder och framför allt inga söta lögner! Jag vill berätta sanna historier om verkliga människor, just som vi beter oss till vardags. Minidramer på det psykologiska planet. Det handlar om bus, att sakna en kompis, om spökrädsla, slagsmål, om att julen är förbi … Sådant som varje barn kan känna igen. Men där ska helst också rymmas något overkligt, oväntat!

Hemlisbloggartexten skapades som en fiktiv scen i en låtsasdokumentär, där den vuxne Alfons intervjuas som vore han Gunilla Bergström själv. Naturligtvis kunde jag ha talat om att det var intervjuoffret som var viktigt och inte intervjuaren, men det glömde jag bort i nattyran som var igår.

Gunilla Bergström växte upp i två hem med skilda föräldrar, och med en alkoholiserad pappa samt några småsyskon. Att föräldrarna var skilda fick hon inte berätta i skolan, det var mycket hemligt. På frågan hur mycket hon har tagit skada av detta, svarar hon lika kavat som någonsin Alfons:

– Inte ett dugg! Han var ju alkoholist på ett … stillsamt stadium … när jag bodde med honom. Han var en bohem, men inte så att han slängde kläderna på golvet, han var liksom lekfull. Men han var ju också civilingenjör. Fast teatralisk och … ja, lekfull. Han lade in sig på avgiftning med jämna mellanrum, men med endast ett mål i sikte: att bli så frisk att han skulle orka supa till igen.

Gunilla Bergström har ett eget uttryck: att vara ”vuxlig”. Till skillnad från barnslig. Då är man ”tråkig och sitter snyggt vid bordet och har brutna servetter och niger och bockar artigt, kör liksom på i vanliga banor”.

I den senaste boken – Alfons och styrkesäcken – tänker pappan (som herrejisses RÖKER, en sån skandal det har blivit, och det inomhus, nu måste vi ringa någon och vara kränkta) tillbaka och minns en ”Fru Åberg”. Det är första gången som Alfons mamma ens antyds – annars är hon borta, inte närvarande, helt oförklarat bara väck. Hon kanske finns, men å andra sidan hon kanske inte finns.

Förutom Alfons har Gunilla Bergström skrivit den allra första barnboken om skilsmässor och böcker om hur det är att ha ett mentalt handikappat syskon (Bill och Bolla) – med egna erfarenheter eftersom hon har en dotter som är handikappad sedan födseln. I radioprogrammet som jag hörde, berättade Gunilla att hon träffar sin dotter ungefär en gång i månaden, men att hon inte ens kan svara på frågor om t.ex. hur hon mår. Och så fortsatte hon att glädjestrålande berätta att dottern vid 37 års ålder för allra första gången kramade sin mamma.

Gunilla Bergström äger ett hus i Gambia, kan spela piano och fortsätter att skriva böcker men ser sig själv främst som illustratör. Eftersom jag underligt nog inte kan hitta en enda Alfonsbok i vårt hus, har jag inte kunnat kolla alla ledtrådar som ni har lämnat. (Har jag som tvingar barnen att läsa Det blåser på månen, Biggles och En liten prinsessa samt Sju syskon glömt bort att man ska läsa Alfons?) Jag bestämde mig för att samla mina avkomlingar för att höra om hur de upplever sin Alfonsfria uppväxt.

– Hej alla mina fem barn, jag har några frågor. Vad minns ni av böckerna om Alfons Åberg?
– Han slogs! I skolan!
– Jag undrade alltid över var hans mamma var. Men hon var ju död.
– Trådar! Han fäste trådar överallt, från skåpsdörrar till handtag till kattens ben! Sedan lagade pappan något gott.
– OM DU SKA VARA HÄR INNE FÅR DU GÅ UT!
– Läraren var jätterädd och Alfons gömde sig bakom gardinerna.
– Han hade kusiner som tyckte att han var så liten och inte värd nånting. ”Du är bara så liten och du förstår inte.” En gång när de skulle spela kort så såg han en kakburk och tog en kaka som var så god och en till och en till och så till slut hade han ätit upp alla kakorna.
– Då kom kusinerna och skrek ALFONS HAR ÄTIT UPP ALLA KAKOR! Då sa Alfons bara ”Nämen jag är ju så liten så jag förstår inte.”
– OM DU SKA VARA HÄR INNE FÅR DU GÅ UT!
– Alfons lekte med katten Pussel och pappan kunde inte få honom att sluta för han sa bara Näpp! Och medan pappan försökta få honom på andra tankar genom att prata om saker som flög förbi fönstret (fast egentligen var det inget som flög förbi) så hade Pussel ätit upp alla köttbullar.
– SPÖKEN FINNS INTE!
– Det fanns en bok där han bara fantiserade saker — han var kung över ett land med problem och han löste alla problem.
– OM DU SKA VARA HÄR INNE FÅR DU GÅ UT!
– När han skulle sova, så var han jättejobbig för sin pappa. Han sa ”jag har kissat på mig, rummet är mörkt, jag vill ha vatten, var är nallen” och till slut så blev pappan så trött att han somnade på golvet.
– Precis som er pappa, ja. Tack, alla barnen. Men vad tycker ni om Alfons?
– Det är en bra barnbok.
– Barn förstår allt.
– Man känner igen sig.
– Om det där skulle hända i verkliga livet så skulle man skratta åt det. Men det är inte verkligt, för jag har inte haft byxorna i frysen och glass i garderoben.
– AKTAREJ FÖR SÅGEN, ALFONS!

Men håll i er nu. Nu kommer det. Ett erkännande. Jag verkar vara den enda i hela världen som inte gillar Alfonsböckerna. Nuff said – det är ju inte jag som ska gilla dem utan baaaaaarnen. (Och mina barn sitter oftast ordentligt vid matbordet och är rätt vuxliga av sig. Sorry.)

Ledtrådarna i texten var bl.a. rökning, bruna kläder, tvätt (ergo skrämmande lakan), katt (Pussel),ordet listigt, ”Näpp! Hördudu! Stopp! Du säger inget om min mamma!” och så den mest långsökta:

Vidbrättad hatt med fjäder i hattbandet och rödrosa kostym.

Känner ni igen honom? Det är hallicken "Rooster" i den älskade tv-deckaren Baretta från 1970-talet. Och på danska heter hallick "alfons".

(Liten paus här så att alla deckarnostalgiker får nynna på Baretta-introt. Tiddeldo … aaaand keeep you eeeyeeee on the sparrooooow … Såja.)

Har ni idag läst om hur Mikael Wiehe har blivit arg och beordrat sitt skivbolag att tvinga alla att omedelbart sluta sprida en satirtext om Slussenprojektet eftersom det är hans musik som används? (Väldigt kort: Slussen ska byggas om, men de som bestämmer kan inte komma överens och nu finns det en falang som vill ha kvar Slussen, som ju håller på att smulas sönder alldeles totalt. Den roligast repliken jag läste idag var: ”Kan vi inte flytta gamla Slussen till Skansen så att den finns kvar om man måste kissa?”) I alla fall. Moving on.

Gunilla Bergström blev lika arg som Wiehe när Pippirull i P3 häromåret gjorde satir av Alfons – så hon stämde Sveriges Radio på 100.000 kr (skadestånd för att SR hade ändrat för mycket i hennes texter och att hon då drabbades av badwill). Det gick inte så bra, för upphovsrätten gäller inte för humor travesti satir, sa HD.

Och nu till säckens ihopknytning: det var nämligen meningen att jag imorrn skulle hemlisblogga Mikael Wiehe. Med just den där sången. Det skulle finnas en finurlig övergång mellan luckorna och jag var så nöjd så. Men det gick bara inte. Så det blir något annat.

Nu ska här dras tröjvinnare så det står härliga till! Jag ger mig icke förrän det kommer en karl ur stopet! Nummer ett: Niklas! Nämen vaff… Jag som väntade mig en långdragen historia här. Men jag har fler tröjor kvar. Nummer två: Ökenråttan! Nummer 3: Linisen! Nummer fyra: Citronen! Nummer fem: Karlbergs kök!

(Inside information: kommentatorsbåset har vuxit på sig. Alla jättetröjor har gått åt redan.)

Nu stående ovationer till Sanna och alla andra som har bidragit till Julkalenderstatistiken. (KLAPP KLAPP KLAPP) Bengt slängde in noggranna siffror över antalet kommentarer, som var så snyggt gjort att stapeldiagrammet såg ut som ett konstverk:

Detta valde jag att kalla ”Bengts staplar”. Bengt protesterade:

”Det är din stapel Lotten. Utan dig skulle vi hela december laga julmat, köpa klappar och pynta hemmen. Det gör vi inte nu. Ingen gran eller glögg. Sillrecepten är glömda och vi finns inte längre på Tomtens lista.”

Det gav Skogsgurra tusan i (visst, man ger hellre Bengt skulden för all okokt glögg):

”Ja! Nu har vi skickat upp Bengts stapel lite igen.”

Då röt Bengt till, men lugnt och bestämt:

”DET ÄR LOTTENS STAPEL.”

Skogsgurra kontrade:

”Inför vår herre är det allas stapel, Bengt.”

Så. Nu förstår ni alla som inte går in och stökar i kommentatorsbåset att ni missar något?

Lucka 23 kommer kl… vid åttatiden. Då hinner alla som inte har tagit ledigt från jobbet vakna, kissa, gissa och sedan bli hysteriska och jättestressade och köpa de sista förbaskade julklapparna och stjäla sina julgranar resten av dagen.

{ 55 kommentarer }

Nu jävlar!

Skogsgurra var först!

”Den här killen har jag sett framträda i Otterbäcken. Han var ganska försenad. Utövade våld mot arrangören och gjorde sedan sitt jobb. Med USA i tankarna och ett nytt Dewarkärl verkade han ganska nöjd.”

Sedan kom flera som också hade listat ut det rätta svaret, men jag tar bara kommentarer lite på måfå här:

Mikael:

”Ja! Äntligen lite fulkultur! Då är jag med i matchen.”

Kerstin utan blogg:

”Det är det där språket alla som är jättejättefulla pratar.”

Anna:

”Clint Eastwood är det idag. Han seer uht saszom erghad kupper.”

Hyttfogden:

”Hi, my name is Axel Foley, could I be of any help?”

Flygbengan:

”Potatismos, rotmos och plåttermos.”

embryo:

”Hockeysvenska. Tror på nån av de som har emigrerat till NHL. Sudden, kanske. Eller Salming. Tar Salming, eftersom det är jul och alla kalsongerna.”

PK:

”Jag är ingen större fan av denna dagens sippa, det var en mycket begränsad tid av mitt liv som jag lät mig roas av dennes alster.”

Texten tillverkades på 1700-talssvenska, som jag skulle kunna skriva mycket om, och om ni är intresserade kan jag göra det. En annan dag. (Man hade liksom inte skrivregler. Då. Jag hade varit arbetslös.) Här kan ni jämföra:

Hemlisbloggaren var kungen över fulkulturen: Eddie Meduza, aka E. Hitler och dopnamnet Errol Norstedt (1948–2002). Som total motståndare till den goda smaken satt han hemma och spelade in konstiga låtar och långa monologer som han sedan sålde via annonser i … nej, vi tar det från början.

Eddies tidiga uppväxt – när han hette Errol – var (precis som många andra framstående konstnärers, ja, vi börjar se ett mönster här och jag kan bara förbanna mina egna föräldrar som skötte sig exemplariskt) bedrövlig. Lille Eddies mamma söp som ett svin (och inte lite fint med lite champagne som i kommentatorsbåset), flyttade ett par gånger per år och introducerade ideligen olika styvpappor – som dessutom slog honom.

SR (som verkligen har spottat upp sig som uppgiftslämnare till Julkalendern) har en entimmesdokumentär om Errol och i programförklaringen står det längst ner:

”Vi passar på att redan här upplysa om att programmet innehåller uttryck som kan verka stötande.”

Oh dear, det är ju lika avskräckande som ”vi vill varna känsliga tittare”.

Men man måste kan ske varna för svordomar och … nej, vi fortsätter från början.

I skolan mobbades han, hemma hade han ett rent helvete med mammans och styvpappornas fyllor. En stypappa sköt prick med fotboll mot honom och tvingade honom att gå omking i brännässlor i kortbyxor. En gång spydde han ärtsoppa så att han fick näsblod – och fick som straff äta upp allt. Igen.

Men … så hittade han musiken. När han var 15 år och hade jobbat på en bondgård för 2 kr i timmen, köpte han en gitarr för 90 kronor och kände sig riktigt lycklig. Han bestämde sig för att ge igen på mobbarna genom att bli ”känd miljonär och stå på scen och vara hyllad av alla”. (Känner vi igen detta?)

Han blev ett mods. Som spelade modsmusik. Och som inte slog igenom och inte blev miljonär och inte hyllades. Under 1970-talet skrev Eddie Meduza musik till dansband som Streaplers och Trio me’ Bumba, och kunde äntligen försörja sig. Nästan. Så här skaldade han då:

Flickan i huset mittemot
säg vad har du med mitt hjärta gjort?

Whowow whowow.
Whowow whowow.
Whowow.

Parallellt med dansbandsmusikskrivandet, sålde han hårväxtmedel. Han tog foton på sin hårlösa släktingar och annonserade om dunderkuren – som bestod av glycerin och vatten, som han gjorde själv hemma i ”storarrummet”.

Han skickade samtidigt in sin egen dansbandsmusik till Polar, där Björn & Benny satt och sorterade kassett- och rullband. Och refuserade honom.

År 1976 gav han faktiskt ut en skiva, som tyvärr floppade totalt – men även det är ju sådant som kan sporra en talang till stordåd. Eddie satte sig genast att spela in kassettband i sin egen källare och annonserade för dem i Lektyr och FIB Aktuellt (porrtidningar, förstår ni ungdomar).

Men Johan Langer (Pekkas son) gillade hans underliga låtar och peppade honom så till den grad att han till slut fick ge ut ”Punkjävlar” – som blev en hit! Strax före solot låter det så här:

Johnny Rotten e ett jävla as! Men jag vet hur såna svin ska tas!
Dom ska kvävas i en flock med gas era judarrr
E Hitlerrrrrr hahahahaha

Kom inte hit och snacka punk med mig, ungjävlar
Kom inte hit och snacka punk med mig, ungjävlar
Ni ser ut som jävla apor allihop, å ni skulle grävas ner i samma grop
Kom inte hit å snacka punk med mig, era svin
Kom inte hit å snacka punk med mig, era svin

Johnny Rotten är ett jävla svin, inte bättre än en bonnkanin!
Alla Punkare kan fara in i helvete! hahahaha

(Ni som inte känner till Eddie Meduza har förmodligen förstått genren nu.)

På landsorten blev unga, finniga ynglingar alldeles galna i kassettbanden. Min djefla man och hans orienterarkompisar i Skåne lyssnade på en kassettkopia av en kassettkopia i omklädningsrummet, och jag såg i Luleå förundrat på killarna i klassen som härmade låtarna och sjöng på en västgötska som (skapad av lulebor) inte liknade något annat. För att inte tala om Eddie Meduzas mellansnack (även om han vid denna tid kallade sig ”E. Hitler”), som blev lika citerat som någonsin låtarna. Tänk er rossliga, målbrottsbrutna röster som vrålar:

– Vad säger du din jävla brevbärarjävel?

– Det är dags att ta en kopp kaffe på det här pojkar.

– Det är ena damcykel, nyer och finer.

– Är det en bäver? Nej, det är Bert Karlsson.

– Vem är fullast?

– De e la ja. Då kör jag!

– Har jag gått och lagt mig så har jag gått och lagt mig.

Helnykteristen här hemma (ergo min djefla man) citerar Eddie Meduza mest hela tiden. Vi är inte riktigt säkra på vem han tror att han pratar med, men så här kan det låta inne i duschen:

– Jag har supet bort det mesta.

– Jag ska nog visa dom jävlarna.

– Ska vi ut å supa pojkarrrrrr!

I SR-dokumentären som jag nämnde ovan, intervjuas hans f.d. fruar och en syster. Denna syster sa till honom när hon var liten, när han for omkring som ett guttaperka och inte kunde sitta still och var allmänt störig:

– Du måste vara ett geni, för du är så dum i huvve.

Jomen.

Mamman fick barn med fem olika karlar, Eddie fick tre barn med tre olika kvinnor, systern som intervjuas fick fyra barn med fyra olika män. Eddie söp och misskötte sig och blev i allt sämre skick. Pengarna räckte aldrig, även om kassettbanden av E. Hitler gav honom ganska mycket och när han råkade ut för Pomperipossaskatten (över 100 % på intjänade slantar), blev han så förtvivlad att han rakade av sig allt hår – inklusive ögonbrynen. Och söp halvt ihjäl sig på brännvin. (Det var alltid brännvin.)

De e ett jävla tjatande om alkohol, som säger att de e nåt som vi inte tål
men brännvin de nyttigt som själve fan, jajemen
å om våran lever slutar att fungera,
åker vi till USA å får den opererad, ja

Mera Brännvin, Mera Brännvin, Mera Brännvin, Mera Brännvin
Mera Brännvin, bara så, Mera Brännvin, Mera Brännvin, Mera Brännvin
Mera Brännvin, Mera Brännvin, Mera Brännvin, Mera Brännvin
om vi svimmar någonstans får vi gratis ambulans får vi gratis ambulans,
Mera Brännvin, Mera Brännvin

när fredag kommer super vi som jävla svin
och när vi börjar spy ja då är festen fin
för brännvin, rensar våra organ, jodå
och om någon svimmar av o tappar sansen,
så betalar socialen ambulansen. ja de e sant de

(Denna låt skrev han för att reta upp nykteristerna. ”Alla fattar ju att det är ironi utom dom” sa han.)

Bland det sista han gjorde var att spela in sig själv på video – för att visa för sig själv hur ful han hade blivit. Han säger på filmen:

”Jag är 53 år och ser inget vidare ut … försupen och jävlig … Men jag ser ut som jag gör och kan inte göra nåt åt det. Jag kunde ha gjort det, men det gjorde jag inte. Men det är för att jag är en idiot. [---] Men hur fan stoppar man det här då?”

Det sista var riktat mot videokamerans stoppknapp, men blev också det sista han någonsin spelade in, för sedan dog han.

Och då blev han minsann lite mer accepterad. (Är det inte typiskt? Och har vi hört det förr?) Till och med en tidningsledare handlade om honom:

”Hans karriär fulländade definitionen av utanförskap. Det går en röd tråd från starten med modsbandet Pack of losers , över försäljningen av hemgjort hårväxtmedel och postordertidens ljudkassetter under pseudonymen E Hitler, till fylleskandalerna under folkparksåren, och fram till den sista turnén 1990 tillsammans med Svullo, fakiren el-Salama och strippan Nadja Palme, under namnet Griståget, som fick avbrytas på grund av hjärtbesvär.”

En av Eddies kompisar håller på att arrangera en fest för att fira att Eddie Meduza har varit död i tio år. ”Tanken är även att göra en minneskväll om Eddie Meduza där vi snackar Eddie, festar som Eddie, minns Eddie och spelarmusiken av Eddie. Det hela sker om bara tre veckor.

Nu ska vi dra en, nej två vinnare! Två karlar, har jag sagt till Plommonstopet. såja, Godiva is back, embryo likaså, in i hatten … Ååååååh jag draaaaar … Suvi! Är ju ingen karl. Hm. en ny! Orangeluvan! Är ju heller ingen karl och hon får inte nu utan på julafton för så är det med systrar. En till: Ardy! Ja, det är en … karl? Det vet man ju inte riktigt. Hm.

Nu kommer ett specialpris att delas ut. Det är så att Bengt som vann häromdagen, vill ge bort sin vinst till nån annan, idag när han har namnsdag och allt. (Igår egentligen.) Så jag drar en till lapp! En karl! Oj, klockan är ju jättemycket! Jag lägger ut detta och återkommer med sista vinsten strax! Karlen heter … Béatrice … (Ni kan i alla fall inte beskylla mig för fusk. För hade jag fuskat, hade jag inte  gjort så här. Så det så.)

Lucka 22 kommer klockan 06:30, för det har LL99 (som är en tre meter lång karl som är tatuerad och tar 700 kg i bänkpress) bestämt. Till vintersolståndets ära!

{ 47 kommentarer }

Jag tror att vi fick i alla fall en kommentator lite gladare idag. En som löste gåtan men som lät oss tro att så inte var fallet, nämligen Skogsgurra:

”Jag citerade några rader för en totalt oförstående ungdom en gång. Det blev liksom ingen respons. När jag nämnde poeten vid namn blev svaret att ostkaka med jordgubbssylt och grädde är gott. Visst är jordgubbssylt gott. Men själv föredrar jag hallonsylt. Djupröd sådan, och allra bäst om den körts i en ”Flotte Lotte”. Men då kanske den mera platsar i såsbåset?”

Hyttfogden blev, när vi närmade oss midnatt, nästan poetisk i sitt beslöjade språk:

”En kjol till dansen är bra att ha och stjärnor att smycka flätorna med. Ostkaka av gott märke spisad i vackert väder är heller inte dumt alltmedan man läser en sagobok illustrerad av en känd konstnär drunken sedan många år. Grannarna träter med varandra men det stör inte mig bara de sandar och plogar vägen.

Om fyra månader bryter våren in med fåglalåt och blåsippor som niger i dungen. Gäddan i vassen får ett skrovmål och själv ska jag gå i backarna och gnola på en liten stump samtidigt som jag tänker på de turister som snart ska komma och fråga om vägen till prosten. Jag hoppas att de ska förstå vad jag säger.”

Vovvamomo har kommit igång med massa gissningar, men har inte rätt (än):

”Ska jag va allvarlig, så bodde inte den här snubben på en bondgård. Han bodde i staden. P var nog rätt,men inte den andra initsialen.”

Fem i tolv (bildligt och inte tidsmässigt talat) kom Rosman och tog Frödinges ostkaka ur munnen:

”Ostkaka är ju han GF. Kanske ändå.”

Inaw tolkade Jespers ledtråd så här:

”Menar du att HB är en galen kreatör?”

Vilket ju var helt rätt.

Nu är det många som jag vet hade löst luckan, men som jag inte nämner – Béatrice, Den Blyga, hakke, Agneta och många till. Men var inte ledsna, ni har fått stora guldstjärnor i min änglabevingade kontrollbok och får dessutom ABSOLUT komma in i kommentatorsbåset och förklara er listighet!

Lille Gustaf.

Idag hade vi ännu en poet (oj, det är visst många sådana i år), nämligen en av våra största: Gustaf Fröding (1860–1911). Många av de icke så poesibevandrade misstar honom för Ferlin, men det är en himla skillnad på dem. Kom ihåg nu:

Fröding – skäggig och tokigare
Ferlin – mager och roligare

Det som (förmodligen, vem är väl jag att tolka så) präglade Fröding i livet var att hans pappa var ute på bildningsresa och mamma led av depressioner, varför hon hospitaliserades precis runt 1860 när lille Gustaf föddes. Inte förrän han var drygt ett år fick han träffa sina föräldrar under mer än bara korta stunder. Och inte ens då bodde han med dem utan med en amma på en herrgård som hette Byn. En av hans fyra systrar berättade:

”Han döptes efter vår fader till Gustaf och lämnades till en amma. Hon var en bondsk och alldeles obegåvad flicka men frisk och stark och beskedlig.”

När Gustaf Fröding var 20 (eller 21, det är osäkert i källorna), dog hans pappa. Arvet på 17 000 kronor (vilket motsvarar 850 000 idag) lyckades den svårmodige, unge mannen slarva bort lätt som en plätt – alkohol, festande, prostituerade och allmänt stök, sägs det. I den vevan träffade han den jämnåriga Selma Lagerlöf, som skrev om honom:

”Han var vacker som en Lord Byron med diktarlugg långt ner i pannan och en romantisk glöd i den sköna, blå ögonen. Tyvärr behagade han ingenting säga.”

Och inte mådde han bra, Fröding – depressioner och ångest plågade honom. Han försökte studera i Uppsala, men … eller … försöka och försöka … hum, det vet ju inte jag. Han misslyckades kanske med flit, eftersom det sägs att han var lat och tyckte mer om att dricka och spela kort än att plugga?

När man på denna tid blev deppig och alkoholiserad, var alltså det vistelser på nervkuranstalter eller hospital – gärna utomlands – som rekommenderades. Någonstans på något kurhotell lyckades han knåpa ihop Guitarr och dragharmonika, som gavs ut med Albert Bonnier som förläggare – som förresten försökte få Fröding att gå med på att bli utgiven utan ersättning.

När han fem år senare hade skrivit (men först supit bort manuset till) samlingen Stänk och flikar, ville Albert Bonnier att han skulle stryka dikten ”En morgondröm”, vilket Fröding inte alls höll med om. Och ingen av hans vänner heller. Den gode Albert hade nog rätt i sina farhågor, för Gustaf Fröding åtalades för dikten. Nu blir väl sökrobotarna tossiga, men jag vågar ta risken:

Och som knoppen av Ariens ros en vår
sina skylande blad från pistillerna slår
inför solen, inför vindar och frön
låg hon naket och utslaget skön
och med vitt skilda knän och med skälvande sköte
var den älskades åtrå i möte.

Här finns några av recensionerna från 1896, se vad K.J. Warburg skrev i Göteborgs handels- och sjöfartstidning:

”Här sparas inga ord, ej ens de grövsta. Och här sparas ingen skildring av lustan och dess tillfredställande. [---] Även den som är en svuren fiende till allt pryderi, all tillgjord sedlighet, måste känna sig frånstött både moraliskt och estetiskt, när som här enstaka ställen erinra, trots versformen, mera om vissa populärmedicinska böcker än om poesi.”

Populärmedicin! Ha! NE skriver om just denna dikt att den illustrerade hans ”vision av ett framtida ’ariskt land’, där nakenheten och sexualiteten inte var skuldbelastade”. Jaså, jahaja.

Livet bestod för Fröding under 1890-talet av svaga nerver, kuranstalter, diktande, en misstänkt schizofreni-diagnos och ett hejdlöst festande – med särskilt Verner von Heidenstam och Albert Engström – och allt dokumenterades av en allerstädes närvarande fotograf. Och jag blir riktigt avundsjuk. Se vilket party!

Heidenstam (med magen) och Fröding – Albert Engström hukande i bakgrunden.

Fröding och Heidenstam.

Men det är motsägelsefullt, detta, för så här förklarar han när det gäller sitt umgänge:

”Jag har inga vänner, i synnerhet inga kvinnliga – och en kvinnlig korrespondent är vad en man behöver.”

Aha. Han skulle ha haft en blogg, han.

Men vad hände sedan? År 1900 omyndigförklarades han av Uppsala Rådhusrätt och tillbringade nästan hela dagarna i sängen, där han läste och funderade över matte samt utvecklade en bacillskräck, som kanske påskyndade anställningen av en privatsköterska, som är med på massa bilder – alltid nämnd vid namn: Signe Trotzig. Den mest berömda bilden är denna, där den snart 50-årige Fröding ser ut att närma sig 100.

Signe och Gustaf 1908.

Denna bild inspirerade Richard Bergh till den mest berömda bilden av Fröding och hans vansinne:

Fröding förklarade för övrigt klarsynt sin kreativitet så här: ”[---] min skröplighet hindrar mig att arbeta annat än högst ojämnt.”

Gustaf Fröding dog i lunginflammation, och var nöjd med det – han hade försökt begå självmord flera gånger och misslyckats varje gång. (Vilket kanske säger sig självt, lyckas man så försöker man inte fler gånger.) På sin dödsbädd sa han förväntansfullt till sköterskan Signe:

– Tänk om jag får dö!

Uppåt 200 000 människor kantade vägen när Frödings katafalk gled genom Stockholm, för när han dog var han enormt hyllad och omtyckt för sitt diktande.

Om ni vill läsa lite mer upplyftande poem, så välj Jan Ersa och Per Persa. SR har i arkivet en rejäl dokumentär om Fröding, vars 150-årsdag firades under förra året. Och dikten som låg till grund för dagens hemlisbloggartext är Skalden Wennerbom, vars näst sista strof lyder:

Och han somnar in, han går till vila,
parkens medlidsamma kronor sila
Litet ljus kring skalden Wennerbom,
milt kastanjen regnar med sin blom,
flaskan ligger tom,
krypen härs och tvärs däröver kila.

Nämen nu, hörni, ska vi dra en vinnare! Embryos hockeylapp ligger utanför sedan flera dagar. Och var är Loppran, Åsna, Vredens barn, Tiila, Ständigtdennavessla … hoho? Och Lo då, som gick in i fel bås och gissade! Ah, hon får åka ner ändå. Och Mimmi är sist, jahaja.

Och så drar jag Leda! Och Dieva! Nej, jag skulle ju bara dra en! Attans! Vem ska jag lägga tillbaka? Äsch, det får blir två priser idag också! (Men. Vad är det här för genuscertifierat plommonstop, när vann en karl senast? UPPRÖRANDE! Vi får kvotera fram dem imorrn.)

Lucka 21 kommer i ottan! Passar 06:30?

{ 31 kommentarer }