kåseri

Vårt hus är insvept i monsterstora lakan. Byggställningarna påminner om tandställning och vår gamla panel kan liknas vid tänder på en luffare som aldrig har sett en tandborste. Fem snickare far fram som Super Mario Bros upp och ner, fram och tillbaka, upp och ner. De är alltid på plats och jobbar i svinottan så svetten skvätter och snuset yr.

Från början var vi lite återhållsamma och blyga, fulla av respekt inför deras kunnande. Barnen tittade storögda på de inbyggda knäskydden. Jag var mest imponerad av verktygsbältena medan Olle inte kunde begripa hur de utan lian vågade svinga sig mellan de olika plattformarna.

Men numera är vi kompisar. Det började med att jobbarna bjöd upp barnen på byggställningarna.

– Kom, klättra upp här bara! Kolla, håll er i stolpen där, sa snickar–Jussi till barnen.
– Ni borde ha hjälm, ska jag hämta hockeyhjälmarna? sa mamma–Lotten.
– Vill du hänga med upp till andra avsatsen? sa snickar–Kennet till vettvillingen Sigge (3 år).
– Iiiiih, ta en sele, bind fast barnen, ta fram madrasser och lägg nedanför! ylade mamma–Lotten.

Med tiden vande vi oss. Nu klättrar barnen upp till första avsatsen och hoppar ner på studsmattan nedanför. Det finns tio regler som man måste följa … och med detta nya förtroende har barnen vuxit. De tar allt på stort allvar. Snickarna har nogsamt förmanat alla barn, som respektfullt nickar och gör precis som de säger.

– ”Snickrarna” borde bo hemma hos oss! sa Moa (5 år).
– Får jag gå upp på taket? sa Ida (11 år).
– Jaaa, sa jag … till Moa.

Och det förstår ni ju, att i och med mitt jakande satt Ida fem minuter senare på taket. Det var en vacker, torr dag utan snö, is eller ens fuktdroppar. Hon hade hockeyhjälm. Vårt tak är dessutom platt som en pannkaka, så platt att inte ens pennorna rullade iväg från Ida, där hon satt.

– Jag ser ända till Mariannelund! ropade Ida lindgrenskt där hon satt och ritade.
– Men du vet väl hur det gick för Madicken? ropade jag lika lindgrenskt.
– Om jag ska trilla ner, måste jag verkligen anstränga mig! försäkrade Ida.

Innerst inne höll jag med. Hon satt nästan lika säkert som en sommardag på gräsmattan. Det är bra mycket farligare när hon åker bil, cyklar till skolan mellan lastbilar och bussar eller går genom en mörk park på väg hem från basketträningen. Men som mamma ska man väl inte låta sina barn sitta och rita på taket, även om taket är platt och jäntan har hjälm?

Jag drog efter andan, ryckte lagom nonchalant på axlarna, gick iväg och lät henne sitta där. Inne i köket tog jag fram köttfärs och började hacka lök till kvällsmaten. Plötsligt stod i köket en kvinna med armarna bistert i sidorna. Hon var ungefär som Prussiluskan, men argare.

– Veeet ni, veeeeet ni, veeeeeet du att ditt barn sitter på taket? Olämpligt är det! Ert barn sitter på taket! Så olämpligt!

(Det är tydligen svårt att säga ”du” till någon som man inte känner, men Prussiluskan ville nog samtidigt inte säga ”ni” eftersom jag ju var en sådan buffel.)

– Nej, va? Sitter det ett barn på taket? sa jag.
– Ja! Så olämpligt!
– Ojoj. Hrm. Oj. Visste inte …

På lindgrenskt manér hade jag nu kunnat bita mig i underläppen och säga ”näe, nu ljuger jag igen, det är förfärligt”, men istället sprang jag ut och tittade upp mot Ida, som satt djupt försjunken i sin teckning.

– Men Iiiida, har du klättrat upp på taket? sa jag och blinkade med vänsterögat.
– Men, du sa ju … sa Ida. (Så klart. Mitt beteende var för henne ju helt oförklarligt.)
– Ida, kom ner från taket, du kan ju trilla ner!
– Hur skulle det gå till, jag kan ju inte trilla ner utan att verkligen vilja trilla ner!

Jag satte då pekfingret mot ögat och blinkade extra tydligt mot Ida. Och det bar sig inte bättre än att tårarna då började rinna. Mina tårar. Lök på pekfingret!

– Men kära nån, sa Prussiluskan lindgrenskt. Inte ska ni gråta för det här! Seså, snyt näsan och torka tårarna nu!

Som en lindgrensk Alfred snöt jag mig då i ena näven. Mycket olämpligt.

{ 0 kommentarer }

Ibland tappar man bort sina barn. Visst då? Visst? Eller hur?

(Ni som nu skakar på huvudet och mumlar ”Ansvar!” och ”Har man satt dem till världen får man ju …” ska nog inte fortsätta läsa.)

Det har hänt att vi med alla fem barnen har gått in i en djurpark och bara kommit ut med fyra örlande runt våra ben. Det saknade barnet (en då treårig Moa) hittades efter fem ohyggliga minuter hos en förvånad familj, som hade dukat upp fika som tilltalade treåringen mer än hemfärd.

Det har även hänt att jag kommit hem till den då sexårige Eriks bästa kompis, bara för att finna att han inte var där, inte hade varit där och inte hade tänkt gå dit alls.

– Vår förstfödde son är kidnappad! flämtade jag på unga mödrars vis och tappade sedan förståndet.

Utan astmamedicin men med en flärpande, fladdrande lös skosula och följaktligen blöta strumpor, sprang jag skrikande genom vårt villaområde. Efter kontroll av tre tomma lekplatser hittade jag fem glada sexåringar tillsammans med en övervakande mormor i en skogsglänta. Denna för mig okända mormor sa med rynkad panna åt mig att inte stressa så.

Det har även hänt att min man lämnat en då femårig Ida i bollhavet i vår mataffär. Ida hade efter 45 minuter bland bollarna laddats med så mycket statisk elektricitet att Olle såg blåa blixtar när hon sprang mot honom på nålfiltsmattan utanför bollhavet.

– Blev du orolig när jag inte kom och hämtade dig? sa Olle.
– Nej, det var inte oroligt, jag har bara skrattat och då tänkte jag att du brukar ju glömma saker när du handlar! sa Ida.

Så ung och ändå så klarsynt.

Det har även hänt att vi har åkt på utflykt. Min bror Jakob och gamla faster Ulla var på besök, så vi lånade en bil av grannen Kicki för att kunna åka till monsterberget med de många grottorna som ligger tio minuters bilfärd hemifrån.

– Jag tar fyra barn i min bil, tar du resten? sa jag till Olle.
– Visst! sa Olle glatt och okoncentrerat.
– Varför vattnar ni inte blommorna? sa faster Ulla.
– Varför kan man inte kopiera kopieringsskyddade cd-skivor? sa broder Jakob.
– Va? sa Olle och tappade tråden.

När de två bilarna sammanstrålade vid det vackra utflyktsmålet ungefär en kvart senare, visade det sig att Olle på den korta tiden hade hunnit gräla om blommor med faster Ulla, förklara piratkopieringslagar för Jakob och avstyra ett bråk om sittplatserna i bilen – samt glömma att packa in treåringen Moa i densamma.

– Ge hit mobiltelefonen och kör genast hem! fräste jag till den paralyserade Olle och blängde sedan mördande på alla i min närhet. Olle var naturligtvis lika chockad som jag. Jag skulle här medmänskligt ha tröstat honom med snälla ord och kramar. Men nu fanns förstås bara tid till förebråelser, gnöl och gnäll.

Jag ringde till Kicki, som redan hade hunnit lösa alla våra problem. En glad och lycklig Moa satt vid hennes köksbord och åt päronglass efter att ha hittats gråtande på vår förstukvist. Jag fick prata med min borttappade telning:

– Hej, det är mamma, var du ensam hemma?
– Nej, det kom många människor.
– Var du ledsen?
– Ja. Väldigt ledsen så tårarna kom. Men sen kom alla människor.
– Vilka kom?
– Tokiga grannen, Anna, Lasse, Jesper, arga gubben och tanten med hunden så klart.

Det visade sig att Moas hjärtskärande snyftande framför det låsta huset hade lockat hela grannskapet. Kicki hade också hört gråten, och snabbt sprungit till den samlade folkhopen.

– Jaså, Bergmans har glömt ett barn. Det är lätt hänt. Ett visst svinn får man ju räkna med. Varför är du ledsen, Moa? Saknar du mamma? sa Kicki.
– Nej, mamma jobbar. Men min sko har trampat på myran så den dog ihjäl. Titta!

En lång tid därefter trampade Moa på flertalet myror och trodde att hon i och med deras frånfälle skulle serveras grön glass hemma hos någon vänlig granne.

Om vi gjort fler utflykter? Nej jisses, vad skulle grannarna säga!

{ 0 kommentarer }

När jag tänker på mig själv för nästan 30 år sedan blir jag alldeles gråtmild. Ensam i världen utan cykel men med stor packning. Bombis hade jag skrapsår på knäna också. Och tandställning.

Stopp och belägg, nu skenar fantasin iväg.

Så här var det. Min första tvåhjuliga cykel inköptes hos polisen i Lund 1971. Den var vit, gigantisk för en sjuåring, och tjänade mig väl till den 4 juni 1974, då en lurken tjuv stal den på skolgården. Jag har alltid påstått att den var låst vid tillfället, men jag förstår idag inte varför tjuven valde ut just min låsta cykel bland 200 andra låsta cyklar. Det var näst sista skoldagen i trean och jag stod där bland cykelställen och stirrade. I en stor påse hade jag teckningar och pärmar som skulle hem och förvaras på vinden tills vi flyttade igen åtta år senare. Så fattade jag det mogna beslutet att jag ju i alla fall måste ta mig hem.

Att cykla hem tog 25 minuter. Att gå hem var det alltså inte tal om. Därför gick jag ner till busshållplatsen med min tunga packning och satte mig att vänta. En vit bil körde förbi. En liten stund senare körde samma vita bil förbi. Då beslutade jag att det var bovar och banditer i bilen, så där kunde man ju inte snurra omkring i cirklar utan anledning. Så jag antecknade registreringsnumret: CXT 703. Det rimmade! Då kom bussen.

- Min cykel har blivit stulen av tjuvar och jag har inga pengar! gnällde jag och lyckades klämma en tår ur ena ögat.
- Och det vill du att jag ska tro på? sa busschauffören. Kliv genast av! röt han och grundlade därmed min livslånga misstänksamhet mot just busschaufförer.

Jag fick däremot åka med nästa buss, men då var skadan redan skedd. Jag hade för sista gången kissat på mig. (Om man inte räknar graviditetsinkontinensen.)

Min andra cykel köpte jag av min mamma för hundra kronor två veckor senare. Det var en grön Monark, och i uppfostringssyfte fick jag köpa den för pengar som jag tjänat ihop genom att sälja DHR-rosor.

Uppfostringen funkade så där lagom bra – den där hundrakronorscykeln blev lika stulen den. Fast tolv år senare utanför Delphi i Lund, när jag inte kunde låsa den för att låset hade fryst ihop. På de två minutrarna det tog att springa in och be korridorskummisar, nej korridorkompisar menar jag, om en tändare att värma upp låset med, stals cykeln. I sju år gick jag omkring med cykelnyckeln i nyckelknippan som en påminnelse om slarvets förgänglighet … äh förresten, jag trodde helt enkelt att jag skulle hitta cykeln igen.

Cyklar komma, cyklar gå, men oftast blir de faktiskt bara stulna. Under en lunchrast hemma i tvåan på Michael Hansens kollegium stals Olles cykel rakt framför våra ögon. Var cykeln låst? Näh, men vi kunde ju se den! Näh, den stod ju så nära! Näh, det tar ju så lång tid att låsa. Och himlans krångligt är det ju också, man kan vricka handleden om man vrider nyckeln för fort.

Cykelbranschens försäkringsbedrägeri har jag också bidragit till. Jag hittade en söndercyklad, vit Crescent liggande i ett dike på väg hem från ”Döda poeters sällskap” 1989. Efter att ha lämnat den med personnummer märkta cykeln till polisen, ringde den rättmätige ägaren och tackade för omtanken. Men i nästa ögonblick sa han nej tack, han ville inte ha tillbaka den, utan lät mig få den efter karantänen i polishuset. Han tog hellre försäkringspengarna och köpte en ny cykel, sa han.

Den cykeln stals igen 1995. Låst! Och den fina, låsta 1930-talscykeln som jag köpte på auktion stals 1997. Och den låsta sjuväxlade stals 1999. Och i somras stals två låsta barncyklar i vår trädgård. Enda trösten i sammanhanget är att alla cyklarna senare hittades sneda, demolerade och förstörda i diverse diken, sjöar och kanaler. Trösten består i att det väl betyder att tjuven först stal, sedan cyklade iväg och slutligen trillade våldsamt och gjorde sig riktigt, riktigt, riktigt illa?

/Lotten Bergman

{ 2 kommentarer }

Granen står så grön och grann och barrar.

Det spelar inte någon roll om jag gör ny snittyta eller häller magnecyl och socker i det ljumma vattnet till vår julgran –– den börjar ändå barra så fort jag närmar mig med en julgranskula. Det lilla, lilla snöret trär jag på en grentopp – och så jag har tröjärmen full av barr.

Våra bästisgrannar har plastgran med femtio meter glitter i olika färger. Och blinkande julgransljus i olika färger. Samt snö av bomullsbollar i olika pastelliga färger. (Vilket vår glada fyraåring trodde var marsmallows.) Grannarna tycker att det är irriterande med dammråttorna mellan låtsaspaketen under granen.

Den finaste gran jag någonsin sett hade bara en enda prydnad: hundra röda gelékrokodiler. De var ungefär en decimeter långa och hängdes upp med björntråd som syddes fast i gelékrokodilernas stjärtparti. Denna gelékrokodilsfamilj sitter högst på min gran-minnes-piedestal. Tänk er julgransplundringen på tjugondag knut! (Nu suckar jag lyckligt och tittar med simmig blick bort i fjärran.)

Hemma hos min mormor är julgranen fullständigt livsfarlig – den tänds som alltid med enbart levande ljus, som sitter fast i små metallhållare vars fjäderklämma blir allt slakare. Särskilt livs- och brandfarlig är denna tradition eftersom min barrningsförbannelse nog kommer från min mormor från början: redan på julafton är granen torr som fnöske. Endast ett par minuter om dagen orkar mormor med oron över att julgranen snart står och brinner som ett majbål i december. Resten av tiden står granen mörk och tyst i skamvrån, precis som min mamma och hennes syskon när de var små.

Tillbaka till vår barrande, vackra, enormt stora och halvdöda gran. I år står den likt ett italienskt torn alldeles snett. Julgransfoten har nämligen drabbats av halvsidig förlamning: två av de fyra skruvarna glappar i gängorna. Med tre plasttvingar som jag felbeställde på postorder för tre år sedan – och förstås aldrig returnerade – har vi rätat upp granen fem-sex gånger per dag. Detta jobb måste göras med helt oberäkneliga mellanrum, ibland tre gånger i timmen, ibland bara till morgon, middag, kväll. Vi utser granvakt varje morgon.

– Granen! Det är dags! skriker ordningsamma Ida, sju år, när hon vaktar.
– Kom! NU! Det hänger på sekunderna! vrålar jag när jag är granvakt (och lägger in lite panikkänsla i skriket för att få en snabb reaktion av resten av familjen).
– Grrrranen. Rrrrrr. Grrrrrranen trrrrrrillar snarrrrt! säger vår fyraårige Oskar, eftersom han precis har fått kläm på hur man säger rullande R med tungspetsen.
– Kan vi inte köpa en ny julgransfot? ropar min man inifrån grenverket, vilket jag tolkar som en grov förolämpning mot mina farföräldrars antika, sirliga järnfot med inbyggd blyklump i botten.
– Oj, granen trillade nyss, säger vår nioårige granvaktare Erik, som för var dag blir allt mer lik Professor Kalkyl.

Vår snart tvååriga Moa hade inte behövt vakta gran förrän i morse. Hon har hjälpt till på andra sätt. I förrgår tappade hon dammsugaren nerför källartrappan så den sprack (dammsugaren alltså , trappan håller än så länge). Numera får vi sopa upp våra granbarr med handkraft. Moa hjälper oss genom att sitta under granen och plocka barr med pincettgreppet (tumme och pekfinger). Barren lägger hon på vår kaktus, för där hör de ju hemma. I morse förstod vi att hon vuxit upp och blivit mogen för vuxna granvaktaruppdrag, när hon yttrade sin första treordsmening:

– Granen ligger sover.

©Lotten Bergman, 2001

{ 0 kommentarer }

Meditation.
Yoga.
Retreat.
Tai-chi.

Alla ger mig råd om hur jag ska kunna bli en lugnare människa. Bara för att jag snubblar in i dörrkarmar och spiller vällingpulver och vill frosta av frysen klockan elva på kvällen.

Nu går jag därför på en kurs i meditation. Vi sitter på golvet med benen i kors och tänker på ingenting. Alla andas lugnt – in genom näsan, ut genom munnen. Alla är mycket duktiga och får beröm för sin koncentrationsförmåga. Utom jag, för jag är helt klart sämst i klassen.

– Blunda inte, titta på en punkt i luften ca 30 cm från ditt ansikte, säger läraren.
– Men tänk om klockan slår, tuppen gal och vinden vänder och vi fastnar så här! säger jag, som sitter där och tittar i kors.

Och jag tyckte att jag var riktigt rolig!

– Rensa tankarna, säger läraren.
– Pumpa läns! sjunger jag glatt, eftersom jag omedelbart tänker på ett oljefartyg som gått på grund.

Var inte det kul?

– Om ni fastnar i en tanke ska ni bara låta den sväva bort. Eller flyta med en ström och försvinna i virvlarna.  Rensa bort alla funderingar! säger läraren och ler så milt och lugnt.

Jag säger inget, men tror han frostar av sin frys var fjärde lördag klockan 10:15  på förmiddagen.

Kliong! Läraren har tänt rökelse och klingar sina klockor som signal på att det ska vara tyst och mediteras. Jag sätter mig tillrätta och blundar trotsigt och tänker att jag förstår skolelever som gör tvärt om. De som envisas med att ha keps på sig i klassrummet kanske har glömt kamma håret? Det finns väl en anledning till allt? Jag borde ha keps på mig under meditationen! Jag kan ha den svarta …

Nejvisstja. Kepsen får sväva bort i mina tankar. Jag måste ju tänka på ingenting. Den svävar bortåt. Nej, den får flyta bort i en liten ström istället. Usch så smutsigt vatten. Där ligger en konservburk. Kepsen fastnar i konservburken. Jag måste hjälpa till lite. Oj, tänk om jag trillar i vattnet, jag som inte har någon flytväst!

Kliong! Läraren ler sitt milda leende och frågar hur det har gått. Alla har varit duktiga och berättar att de känner sig fyllda av ett lugn samtidigt som de fyllts av energi och känner sig oövervinnliga.

– Mina fötter sover! säger jag, men alla bara tror att jag skojar.

På fjärde lektionen är det dags för mantra-meditation. Vi ska sitta med benen i kors och föra armarna utåt och säga ooooom, sedan inåt (aaaaaah), sedan i en cirkel som symboliserar jordklotet (huuuuuung). Alla på jordklotet innesluts i vår meditation och om vi samtidigt tänker på ett helande orange ljus som genomströmmar min förkylda mamma kan hon bli frisk och kreativ på kuppen.

Jag tänker på min frys och låter den genomströmmas av ett orange ljus. Men då börjar den plötsligt brinna och jag måste kasta den i en flod som är full av kepsar och gamla flytvästar. Och då kommer min man gående på stranden och säger att jag stökat till.

Kliong! Läraren ler och berömmer oss.

– Men tänk på att det så här i början kan vara ytterst svårt att nå den ultimativa frigörelsen, säger han.
– Bränn alla behåar! fnissar jag.
– Lyssna på några ord, säger läraren och ignorerar mig helt. Känn efter hur orden påverkar er: vipassana, samadhi, roshi, moksha …
– Prosit! säger jag.

Lite senare blir läraren ekivok och pratar om hel eller halv lotusställning, kroppsliga fokuseringsobjekt och tillstånd av absorption. Jag får in en fullträff genom att i rätt läge bara viska ”… sa flickan”.

Jag är nu inte bara sämst i klassen. Jag är även relegerad.

©Lotten Bergman 2001

{ 2 kommentarer }

Jag kan springa 3 000 meter hinder. Smidigt som vilken Baumgartl som helst.

Längst ner i källaren, med huvudet i en låda med både gummistövlar i storlek 22-31 och onödiga kökspryttlar, slog det mig att klockan borde vara något.

- Men jag har inte hittat den där rosa stöveln som har sin maka uppe i hallen, tänkte jag. Kan ju i alla fall kolla vad klockan är… Fast då måste jag släppa vänstra handens grepp om dörrhandtaget som gör att jag kan rota i lådan med höger hand utan att verkligen trilla ner i den. Ibland måste man våga lite. (”Now, be brave, and don’t look back” – Star Wars,1999.)

Brak. Duns. Skrammel.

Nej, i skrift kan man inte beskriva ljudet rättvist. Men det lät som när en tom riddarrustning trillar omkull på ett plåttak i en omöblerad kyrka. Liggande på kallt källargolv med gjutjärnsgrytor dansande med sina lock bredvid mig, kunde jag så konstatera att klockan var 19:59. Och det innebar att jag i detta ögonblick befann mig på helt fel ställe. Jag hade nu en minut på mig att sätta på videon för att spela in en viktig film på tv. Upp och hoppa!

För att ta sig över en öppen flyttkartong utan att skrapa vaderna blodiga mot flikarna behövs lite ansats, vilket jag inte hade. Dessutom kan man sällan hoppa i en källare utan att då slå huvudet i något. I mitt fall var det ett tak.

Upp och hoppa igen. Jag är hård. (”Whatever doesn’t kill me makes me stronger” – Runaway Train, 1985.)

Källartrappan kan man lätt ta i tre stora steg, fast innerspåret i kurvan är lite väl snävt. Vår källartrappa används tyvärr alltsomoftast som sko-lager, vilket i jäktade fall kan fungera som rullstensås. Eller nedåtgående rulltrappa. På ett inte alls värdigt sätt föll jag på magen och slog hakan och klämde tungan mellan tänderna. (”When you’ve got pain, at least you know you’re alive.” – Cat on a Hot Tin Roof, 1958.)

Nej, upp och hoppa. Här vilar inga lata sillar. Jag for ut genom källardörren med en smäll, och där saxade jag snyggt över en tvättkorg i dörröppningen, där passerade jag min häpne make på raksträckan fram till nästa trappa och där attackerades jag av en illvillig, ondskefull, elak och fruktansvärt kantig liten legobit som siktade in sig på min hålfot.

I fallet ådrog jag mig helt klart en lårmuskelskada. Jag hade som Björn Borg med sin skadade magmuskel behövt en…

- Silikonspray… ! stönade jag med en av smärta simmig blick mot min fortfarande häpne make.
- Cortisonspray menar du, svarade han.

Sådana där faktakontrollerande, ordmärkande människor kan man ju inte tala med. Upp och hoppa – uppför trappan i språng medelst hasning! (”I’m the king of the world!” – Titanic, 1997.) Min taktik i slutspurten var att hugga ett videoband från bokhyllan och i farten slita det ur kartongen för att trycka in det i videoapparaten samtidigt som jag tryckte på rec-knappen.

Men vid trappavsatsen fick jag väja för en ettåring som just trillat av trappgrinden, och den häftiga rörelsen gjorde att jag tappade min fokusering. I bokhyllan grabbade jag tag i ett nyköpt, oöppnat, inplastat, ogenomträngligt videoband. Inte förrän åtta minuter över åtta kunde jag med fransiga naglar och plastomslag mellan tänderna starta inspelningen.

Nio minuter över åtta räknade jag mina blessyrer. Tio minuter över åtta började det göra riktigt ont. Elva minuter över åtta började jag snyfta lite. En stund senare tittade Tom Hanks i tv:n på mig och skrek:

- Are you crying? Are you crying? Are you crying? There’s no crying, there’s no crying in baseball!

Och det var väl dumt sagt. Friidrott var det ju.

{ 1 kommentar }

(Känsliga läsare varnas: denna text är måhända inte frukostvänlig.)

Nyårsafton hos goda vänner med andra vänner och en massa barn brukar resultera i okontrollerat kaos och kallnad mat samt avsomnade gäster i hörnorna. Så icke år 2000. Sällan skådade man ett gäng som sov så lite.

Det började som vanligt med mat och vad-gjorde-vi-förra-året-sammanfattningar. Vi pratade om nyårslöften och svor på att inte hålla ett enda som gjorde livet tristare.

– Jag ska äta godis oftare! sa en.
– Jag ska se mer på tv! sa en annan.
– Jag ska sluta röka! sa jag, eftersom jag inte rökt sedan 1976.
– HJÄÄÄÄLP! HJÄÄÄÄLP! KOM IIIIINTE HIIIIIT! skrek någon inifrån toaletten, varför vi alla släppte glas, bestick och brödbitar och rusade mot toaletten.

Av lukten att döma hade treåringen på golvet precis avslutat en toalettsittning, och den goda modern som frenetiskt gnuggade sina handflator med en nagelborste borde sålunda nyss ha torkat en rumpa.

– KOM INTE IN!!!!!!!! GÅÅÅÅ! Jag behöver desinficera! FÖRLÅT!!!

Hon tittade på oss med tårar i ögonen. Och så kom förklaringen med nedslagen blick och skam i den knappt hörbara, viskande rösten:

– Han har mask … det måste vara sån där springmask. Det kryllar och kryper i hela toan. Förlåt, jag har besudlat ert hem. Å, vad vi är hemska!

Den lille satt förnöjt på golvet och hade inga som helst problem med sina maskar. Den festklädda församlingen i dörröppningen reagerade däremot – på olika sätt.

– Iiiiiiiiiiiiiiiiiih! skrek en stor, stark karl som ännu inte fått barn. Dödens pest! Ni vet väl att det smittar genom luften? Det är mikroskopiska ägg som överförs med spottstänk! Jag åker hem!
– Får jag kolla, sade min biologi-intresserade man och stoppade ner halva huvudet i toaletten. Det är jättemånga och dom är jättesmå! skrek han förtjust och rörde om lite grann med toalettborsten.
– Milda makter, jag måste gå på toa, det kliar, oj, vad det kliar, sade en av de luttrade mödrarna som dock inte varit med om detta förut.
– Vad bra att det hände just här, sa värden som är apotekare med ett medicinskåp i kylskåpsstorlek.

Vi plockade fram mixturer och knallröda tabletter medan barnen efter att ha fått maskproblemet förklarat för sig lyckligt sprang omkring runt varandra och tjoade och sjöng glada masksånger. Alla som plötsligt fick tydliga masksymtom med klåda eller som bara tyckte att det var bäst att ta i preventivt syfte skulle få medicin, bestämdes det.

– Kan man spara maskarna och ta med sig hem? frågade min son som ju inte får ha husdjur på grund av sin allergiska mamma.
– Är maskar, spaghetti och räkor släkt med varandra? frågade ett annat klarsynt barn.
– Kan man laga sockerkaka med äggen? frågade det maskfyllda barnet som fortfarande inte bekymrade sig det minsta.

Och sedan började det stora medicinkriget. Antingen ska man som maskangripen peta i sig en slurk knallröd mixtur eller svälja några knallröda tabletter. Allt är rödare och spilligare än den rödaste av alla röda och spilliga karamellfärger. Och knallröda tabletter vet man ju vad man gör med om man är mellan två och sex år. Precis som med geléhallon suger man på dem, tar ut och kollar hur de ser ut, stoppar in i munnen igen, suger lite, dreglar lite, tar ut och kollar igen, tappar ner i knät, tar upp och stoppar in i munnen igen. Mixturen som skulle hällas i de minsta barnen spilldes i lika stora floder som andra flytande mediciner. En arm viftar till – och där hälls 5 ml in i örat. Ett ben sprattlar i fel riktning – och där flyger 10 ml upp i ansiktet på närmaste mamma. En mun stängs lite för tidigt – och där rinner 3 ml blodliknande medicin från mungipan ner på finklänningen.

– Kolla, det ser ut som om jag blöder ihjäl! ropade finklänningsflickan glatt.
– Blodbadet 2000, sade en historieintresserad morbror lakoniskt.

Klockan blev halv tolv på kvällen innan vi fått ner medicin i alla potentiella maskhärdar. Då var det dags att förbereda tolvslaget med oäkta champagne och Pommac. Rödstänkta, röddränkta, röddreglande och rödprickiga samt väldigt fnittriga drog vi oss ut till det stora fyrverkerispektaklet på Torget, där vi togs för ett gäng anti-fyrverkeri-demonstranter.

© Lotten Bergman 2001

{ 1 kommentar }