av Lotten Bergman den 1 juni 2011
Jag längtade till berömmelse när jag var mellan ungefär sju och tjugoåtta år. Jodå, såpass att jag sökte till teaterskolor, skrev noveller och gick på auditions.
Numera fantiserar jag mest om hur jag är världsberömd för det ena eller det andra och blir intervjuad av David Letterman eller vem som helst. Just nu fantiserar jag så här – där det fetstilade är en journalist och det magra är jag och ingen annan.
– Har Lotten någonsin besökt någon stripp- eller sexklubb?
– Javisst! Det var i Östtyskland 1989 och …
– Har Lotten varit på klubb där det förekommer nakna kvinnor eller väldigt lättklädda kvinnor?
– Ja, jag sa ju det nyss. Tofsar på brö…
– Det finns alltså inget samröre med lättklädda damer?
– Men det var ett jädra tjat! Jo! Hon var iklädd en orm, men något samröre hade ingen med henne. ”Die Dame mit der Schlange” kallades hon. Vi tyckte mest att hon såg lite frusen och ka…
– Har Lotten under festkvällar med vänner vistats i miljöer där grovt kriminella också vistats?
– Jadå, bland annat på nyårsafton 1979. Jag var blott 15 år och hamnade i en lägenhet i Alby där alla knar…
– Finns det något som Lotten ångrar i umgänget med vänner om ni går tillbaka i tiden?
– Varför får jag inte prata färdigt? Jag har ju en himla massa roligt att berätta. Umgänget sa du? Ja, jo, verkligen. Jag har varit alldeles för snäll och omtänksam, vilket påminner mig om n…
– Hur känner ni för dem? Ni är fortfarande vänner?
– Nja, men naturligtvis tar jag på mig fullt ansvar för allt som de har gjort i alla tider. Och deras vänner. Och deras släktingar. För att inte tala om mina egna släktingar – min mammas kusin var aktiv nazist tills han dog för ett par år sedan. Det är förstås också fel – alltså mitt fel.
– Precis vad jag ville höra. Något att tillägga?
– Ptja, jag är ju kriminell också. Flera av 1970-talets Ottar som finns i mina bokhyllor innehåller tecknade nakenbilder. Usch. Kolla här nummer 4/1981, man ba…
– Åh så bra! Då fixar jag en polisanmälan, ok?
– Naturligtvis. Tur att det finns folk med råg eller en tidning i ryggen!
(Nejdå. Jag har inte blivit galen. Ni behöver inte tolka eller läsa in mer än det som de facto står här. Om ni inte vill, förstås.)
av Lotten Bergman den 20 februari 2009
Lämplig illustration.Idag skulle jag för radions räkning intervjua en så kallad bov kl 13:00. Då går man in i en studio, trycker på fjorton knappar, för upp tjugotre reglar och tar på sig hörlurar. Man sträcker på sig, biter sig i tungan – om man inte har ett glas vatten i närheten – och så säger man ungefär:
– Hur känns det?
Eller vad de nu säger, journalisterna.
Jag försöker verkligen. Som oskolad intervjuare hittar man på så gott hjärnan och allmänbildningen förmår. Men sällan har jag känt mig så dum. När boven (av okänd anledning) inte hittades förrän kl 13:50 skulle jag ju gå hem tio minuter senare. Nu är jag ju en massa personer i en:
- tävlingsmänniskan som håller stenkoll på mellantider men skiter i klockslag
- tidspetimätern som alltid håller tiden
- frilansarn som gärna jobbar mittinatten
- radiomedarbetaren som jobbar mitt bland alla andra radiomedarbetare som faktiskt inte vill jobba över en sekund utan ersättning.
Ptja, det var bara att ställa in alla fredagsaktiviteter och bita i det sura äpplet. Och intervjua så det stod härliga till. Ungefär så här lyckat blev det:
– Hej boven!
– Jag är ingen bov.
– Och när kom vändningen?
– Vilken vändning?
– Vilket var ditt första brott?
– Brott?
– Ok, överträdelse av lagen?
– Lagen?
I radio gör man kortintervjuer eftersom P4-lyssnarna efter blott tio minuter utan musik lär bli nippriga, galna och frustrerade. Mina 40 minuter med boven som har blivit ärlig och som numera på ett förtjänstfullt sätt arbetar med ungdomar på glid måste på något sätt bli tio minuter. Och det är jag som måste klippa. (Intervjun sänds inte förrän nästa vecka.)
Jag är visserligen bra på att killa alla andras darlings. Men mina egna? Nej. (Då hade mina blogginlägg varit bra mycket kortare.)
Min (misslyckade) plan med boven var att inleda med min egen kriminella historia:
Jag träffade 1983 en italienare i Italien (så synnerligen ovanligt) och han bestämde sig efter fyra timmars samvaro med mig för att tillsammans med mig stjäla en motorcykel. Så då gjorde han det. Med mig som medhjälpare. (Jag skulle kunna göra denna historia mycket längre, men övar mig i detta nu på att killa mina darlingar.)
Hur kriminella har ni varit, ack ärliga bloggläsare?
