Inlägg taggade med:

lifvet

Vem var John Wooden?

av Lotten Bergman den 5 juni 2010

Jo, han var en amerikansk basketcoach som skulle ha fyllt 100 år i höst, men som dog igår.

John Wooden. (Men så här står man faktiskt väldigt sällan med sin basketboll.)

Spring nu inte iväg bara för att ni blir rädda och ointresserade när jag skriver ordet ”basket”. Det här är intressant. John Wooden var en spännande person. Snabbt nu:

  • född 1910 i en fattig familj
  • fantastiskt duktig basketspelare på 20- och 30-talen
  • fantastiskt framgångsrik coach på 40–70-talen
  • fantastiskt inspirerande talare nästan fram till sin död.

John Wooden sitter tvåa från höger i mittenraden. Observera gärna de symmetriska armhåleplaceringarna av dem som sitter med benen i kors.

Det roliga med John Wooden är att han var så väldigt noga med hur man var som människa – hans coachframgångar kom till stor del för att han fick sina spelare att sköta sig vid sidan av basketplanen. Han fick dem att tänka rätt, komma i tid och att fokusera på sig själva och sitt agerande istället för hur andra är och beter sig.

Och han är en citatmaskin; han drällde citat omkring sig som folk faktiskt inte gör i lika hög utsträckning idag. (Eller så är det bara jag som tycker att nästan allt redan har sagts av honom eller Oscar Wilde.) Här är min favorit – som inte är särskilt fyndig eller rolig, men som jag tror så innerligt på:

”Young people need models, not critics.”

(Jag tycker alltså inte att man ska skrika och skälla utan att man ska vara ett gott föredöme. Som förälder, som medmänniska eller som idrottstränare. Hm. Den här parentesen är ett tydligt bevis på att jag sedan i onsdags har snöat in på övertydliga förklaringar.)

John Wooden pratade väldigt mycket om att man måste ha tååålamooood och att unga människor vill ändra allt omedelbart, men att de glömmer att allt tar tid och att man måste ha tååålamooood. Jomen, jamen, jovisst, säger jag, fast vill ändå protestera lite mot den gode Wooden: för så är ju vi vuxna också! Allt ska ske utan ansträngning, helst utan ett enda nederlag, gå snabbt och ge stor tillfredsställelse!

Men jag och John Wooden är däremot helt överens om att:

”Failure is not fatal but failure to change might be.”

Idag hittade jag ett trösterikt Wooden-citat för mig som far land och rike runt för att berätta om skrivregler och som behagar kalla mig språkpolis (fast jättesnäll) och som för att inte irritera medmänniskorna biter mig i tungan istället för att vråla ”du sa fel!” eller ”det heter faktiskt ..!” eller ens ”så intressant, dubbel supinum, varifrån fick du det?”. Tadaaa:

”A coach is someone who can give correction without causing resentment.”

Fast vid närmare eftertanke stämmer det ju inte alls. Jag har tyckt innerligt illa om några av mina coacher. Äsch, aldrig får man vara riktigt nöjd.

Men nu vet ni i alla fall vem John Wooden var!

Ja, John Wooden stod 1969 på golvet precis som sina två spelare: Lew Alcindor och Sidney Wicks. (Lew Alcindor är mer känd som Kareem Abdul-Jabbar.)

Bill Walton, lille John och Kareem Abdul-Jabbar 1980. (Observera handväskan.)

Och år 2007 – ännu en gång med Bill Walton och Kareem Abdul-Jabbar (som håller handen).

Och nu till alla slitvargar som hamnar i skuggan av fixstjärnan och till alla ungdomstränare som har fattat fel:

”A player who makes a team great is more valuable than a great player. Losing yourself in the group, for the good of the group, that’s teamwork.”

{ 30 kommentarer }

”Skrivkramp är för amatörer”

av Lotten Bergman den 31 maj 2010

Ni vet när man är bombsäker på att pösbyxor är av ondo (1980), att videoapparater kommer att förstöra all världens filmer (1981), när man tror att nyblivna föräldrar i ens omgivning har fel bara för att man själv inte har några barn (1990), när man är övertygad om att man kan snickra allt själv för att, pah, det ju inte är någon konst att snickra (2001) och när man tror att man aldrig frivilligt kommer att stoppa den där vedervärdiga kryddan koriander i munnen (2009)?

Och man faktiskt har fel?

Och man inser att det är dags att ruska av sig den där gamla åsikten, erkänna sin gamla synapskollaps och välja mellan att antingen öppna dörren till nya erfarenheter eller bara dra något gammalt över sig?

Så här skrev Jan Guillou i en chatt för snart tre år sedan:

Ack. Men. Oj. Hoppsan.

”Jag har inte lyckats skriva en enda sida och har förlorat ett helt skrivår.”

Intervjun med Jan Guillou publicerades igår på avdelningen ”Mat & Hälsa” i SvD. Det tycker jag passar bra, för det är synnerligen hälsosamt att upptäcka nya sidor av sig själv. Samtidigt som man äter t.ex. koriander.

Låt mig nu få ångra dessa bombsäkra uttalanden som jag häver ur mig utan att skämmas:

  • det är idiotiskt att springa maraton
  • sommarpratare blir man bara om man känner rätt personer
  • det är omöjligt att komma på grön kvist efter 45-årsåldern
  • N.Y. verkar vara en himla trist stad.

(Eller, ok, lite skäms jag ju.)

{ 35 kommentarer }

Patienter jag minns

av Lotten Bergman den 20 maj 2010

Vi pratar om sommarjobb här hemma. Tonåringarna har nämligen inga – och är inte särskilt bekymrade trots att vi är en sådan där familj som bara en gång i månaden kommer upp till noll på lönekontot. Femtonåringen känner en kille som fick sommarjobb fastän han inte ville ha ett. Hans mamma sa:

–  Bara du söker ett jobb! Om du söker ett sommarjobb som du inte får, så betalar jag den lön som du skulle ha fått. Bara du söker!

Han sökte, och fick jobbet eftersom han är en synnerligen kompetent ung man som skulle kunna få vilket jobb som helst. Min djefla man hade inte sommarjobb förrän i 22-årsåldern medan jag jobbade varje sommar sedan 14-årsåldern. Med halm i skorna och femton mils grusväg till jobbet var jag bl.a. barnvakt, bagerislav och biträde på sjukhus.

Och det är framför allt erfarenheten att vara sjukvårdsbiträde som jag skulle vilja att mina barn också fick. (Men si det går ju inte, för sjukvården funkar idag inte riktigt som igår.) Jag lärde mig att ta ansvar, att använda stämpelklocka, att hantera galningar (både inom personalen och bland patienterna) och att ta hand om en död människa.

Att ta hand om en död människa är väldigt enkelt; att ta hand om den dödes anhöriga är vansinnigt svårt. En av ”mina” patienter låg ensam som en liten fågelunge med variga liggsår och sondmatades i fyra månader. Hon var uppåt 100 år och inte förrän hon hade dött, kom de anhöriga och grät och skrek ”varför?” i korridorerna.

Jag ska utan att bryta mot sekretessen berätta om några av patienterna som jag fortfarande minns. Det var några berömda skådespelare, några med berömda barn som kom och hälsade på, några berömda läkare (jodå, de finns) och så var det några som inte alls var berömda, men som jag kommer ihåg som vore de det. Jag har gett dem nya namn och undvikit all information som skulle kunna göra mig till en sekretessbrottsling.

Ritva, som hade förlorat musklerna i ögats nederkant. Hon såg hela tiden ut som när man drar ner nedre ögonfransen för att kolla om det ligger skräp där och skaver. Man ser väldigt ledsen ut då. När jag mötte henne i korridoren, log hon så att ögonen såg om möjligt ännu mer ledsna ut, och så tog hon min hand och sa t.ex.:

– Falla pluska nej och varlig?

Men hon var inte den enda patienten med afasi. Oscar var en sängliggande, senig karl som bad så innerligt om ”en Sundbyberg”. Efter flera timmars lirkande, kom vi på att det var något att äta han ville ha.

– Vill du ha en macka? sa jag.

Oscar nickade ivrigt där han låg. Jag gick och hämtade en ostsmörgås – som jag hade skurit bort kanterna på – och hela personalen samlades bakom mig för att se Oscars ansikte spricka upp i glädje och när han med sin tandlösa mun skulle äta den underbara mackan som hette Sundbyberg. (Löständerna passade inte längre eftersom han hade gått ner i vikt, sa Oscars barn.) Men när han fick se brickan och tallriken och ostmackan, tog han upp mackan i handen och smulade sönder den såsom endast torra landstingsmackor kan smulas sönder, och så vrålade han med skrovlig gubbröst:

– Det här är väl ingen jävla Sundbyberg!!!

Fem dagar senare förstod vi vad som hade blivit fel: Sundbyberg var nämligen inte en ostmacka. Det var en leverpastejmacka.


Sveriges första kvinnliga advokat: Eva Andén.

Gamla Lena kissade enbart i sina tofflor och sa att hon var Sveriges första kvinnliga jurist. Jag trodde på henne – men när jag sedan kollade, stämde hennes namn inte alls med listan på Sveriges första kvinnliga advokater och jurister. Inte ens bland de tio första finns hon med! När jag blir gammal ska jag hitta på att jag är Sveriges första kvinnliga basketproffs.


Maja-tvål.

Och så minns jag förstås nunnan Eva med syfilis, hon som bara ville bli tvättad. Helkroppstvättad. Hela tiden. Så länge vi tvättade henne var hon tyst och log, så fort vi plockade fram handdukarna och började torka henne började hon slåss och svära åt oss … tills vi tvättade henne igen. Äkta tvättsvampar och en Maja-tvål var det som gällde och det skulle löddra på ett speciellt sätt i de nedre regionerna.

Mina barn slipper att göra lumpen och de kommer förmodligen aldrig att tvätta nunnor på sjukhus. Huuur ska jag rusta dem för lifvet?

{ 55 kommentarer }

Tillägg:
Idag (tisdag) ramlar det in mejl och kommentarer från dels några som bittert har insett att de läste detta för sent, dels några som är tacksamma för att de läste bloggen före midnatt. Rotavdraget och dess ansökan som inte måste skickas till Västervik engagerar mer än jag någonsin hade kunnat ana. Ok, nu kan ni läsa från början:

______________

Sent igår kom ett mejl från en kompis som just hade insett att måndagen (idag) hade en ny upplevelse att erbjuda: en 30 mil lång bilresa till Västervik och en 30 mil lång resa hem igen. Och hon ville ha ressällskap.

Jag är inte den som är den – det kan ju hända en himla massa spännande saker på 60 mil! Så jag bestämde mig för att hänga på eftersom inga deadlinar störde sikten. Däremot blev jag lite osäker på anledningen till resan: ett besök på Skattekontoret i Västervik. När det finns slott och skärgård? Vabaha?

Roten till det onda var gårdagens radioprogram ”Plånboken”, där de sa att om man har rot-avdrag från första halvåret 2009 så måste det vara inne hos skattekontoret i Västervik måndagen den 3/5. Så här lät det (jag har filmat datorskärmen för att, hm, spara tid):

”Det måste till Västervik. Det finns ingen återvändo där, va!”

– Näääää, tänkte jag. I dessa tider? När man nästan kan snida en träskulptur och komma halvvägs till månen om man bara har en dator?

Även på själva blanketten står det att den måste till Västervik.

–Näääe, tänkte jag igen.

Jag slängde snabbt ut en fråga på Twitter – men förväntade mig inte något eftersom jag är en bedrövlig twittrare som bara skriver fel saker och inte får respons på nästan något. Men si! Tack Pipopp!

Då försökte jag kolla på Skatteverket.se, men fann ingen aktuell information. Jag skickade några mejl, och fick snabbt svar:

”Vi har mottagit ditt e-brev och kommer att svara på din fråga/behandla ditt ärende inom ca 5 arbetsdagar.”

– Nääääe, tänkte jag ännu en gång, medan min stackars kompis förberedde sig för 60 mils bilfärd.

Och så ringde jag lite hit och dit och hittade rätt – och fick rätt. Jag bad om ett bekräftande mejl från Skatteverket, vilket kom omedelbart:

”Hej!
Ansökan om SKV4501 Ansökan om skattereduktion kan lämnas på närmaste Skattekontor under dagen. Ansökan anses då ha inkommit till Skatteverket den 3 maj 2010 trots att den skall handläggas i Västervik. Skatteverket kommer att stämpla den som ankommen och vidarebefordra den till Skattekontoret i Västervik för handläggning.

Med vänlig hälsning
Maria Persson ”

Då skrev jag till Sveriges Radio (som borde stå i skamvrån för en hel del, bl.a. att de inte vill heta SR längre) och frågade varför Björne Sjökvist sa som han sa i klippet ovan:

”Se till att den [blanketten] är i Västervik senast den 3 maj. Där finns det inga anståndsmöjligheter eller nånting. Skicka in den!”

Han mejlade till sitt försvar:

”Jag har lyssnat och det vi säger kan missuppfattas. Bakom mitt uttalande (och förmodligen också Annikas) låg att det kan vara ’risk’ med att lämna ansökan tillsammans med deklarationen eftersom det tar ta tid innan alla papper är sorterade. Jobbet ska ändå göras i Västervik och det här kan bli ’eftersläntrare’. Någon risk för att man inte ska få sina pengar finns emellertid inte om ansökan har kommit in till något av våra kontor i rätt tid. Det är alltid bra om ärenden av olika slag hamnar på rätt ställe från början.

Björne”

Ungefär samtidigt fick jag ännu ett mejl från Skatteverket eftersom jag ju hade använt mig av alla kanaler jag hittade, då när jag nu inte hade tid att vänta i fem eller fler arbetsdagar:

”Hej!

Självklart ska hon inte åka till Västervik. Det räcker att hon lämnar in
den på ett skattekontor. Det spelar ingen roll vilket. Hon har alltså på
sig fram till 24.00 idag den 3 maj att lämna i ansökan SKV 4501.

Vänligen
Henrik B Jönsson”

Och så engagerade sig fler twittrare:

Tack Bengoboy, PK och Yttergren!

Och vart vill jag nu komma med allt detta?

Jo, att det här faktiskt är ett problem i informationssamhället – som ju skapar så mycket möjligheter att vi inte ser möjligheterna på grund av alla möjligheter.

  • Vi kan läsa på rotavdragsblanketten att den ska till Västervik, men inte att man kan lämna den i Stockholm, Arjeplog eller Åseda.
  • Vi hör klart och tydligt på radio att blanketten ska till Västervik och ingen annanstans än Västervik. Man kan helt enkelt inte låta bli att lämna den i Västervik, hörni!
  • Vi kan på Skatteverkets sajt inte läsa oss till något annat än att blanketten ska till Västervik.
  • Vi kan skicka tusen och åter tusen mejl och engagera statsanställda och radioanställda och fan och hans moster så att deras arbetstid far åt pepparn och så har min kompis möjligtvis sparat en lång bilresa men samtidigt har hon ju begärt ledigt från jobbet idag och ställt in sina möten och skjutit på deadlinarna för att hon ju skulle åka till Västervik.
  • Vi kan blogga om det och slösa bort ännu mer tid hos er som har orkat läsa ända hit.

Hade min farmor levt, hade hon trott på det hon läste, trott på det hon hörde och satt sig i en bil och kört till Västervik även om det var 60 mil dit. Det lustiga är att en modern människa som är van vid internet och verkligen gör sitt bästa för att finna nödvändig information också kan fatta beslutet att det ska åkas till Västervik.

Heja teknikens framsteg och hurra samt tutelitut vad kul vi har med ajfånar och paddor och appar och bloggar och twittrar och sajtkompisar! Men … om tio år kommer vi att titta tillbaka på den här fullständigt galna tiden som en enda tidsslukande Jätten Glufs-Glufs.

_______
Uppdatering

Jag har verkligen sinkat hela Skatteverket denna tillräckligt stressiga dag. Nu fick jag ännu ett svar:

”Hej!
Blanketten kan lämnas separat till ett Skattekontor eller ett Servicekontor (inte tillsammans med Inkomstdeklarationen). Inlämnas senast idag den 3 maj senast kl 24:00. Postat och poststämplat den 3 maj räcker inte. Ansökan går inte heller att faxa, skanna in eller skicka med e-post.

Med vänliga hälsningar
Lars Moberg”

Förmodligen finns jag på en svart lista över besvärliga personer nu. Personer vars deklaration bör granskas extra noga, kanske?

_______
Uppdatering onsdagen den 5 maj:

Hej Lotten!
Tack för dina mejl som gjorde oss uppmärksamma på detta!
Vi hade en rättelse i slutet av dagens program också angående detta och beklagar än en gång.
Mvh,
Redaktionen för Plånboken

Hihi, hej alla som behöver lära sig kommunikation! Jag heter Lotten och jag är inte bara bloggare – jag håller kurser!

{ 39 kommentarer }

I söndags morse tjuvlyssnade jag

av Lotten Bergman den 27 april 2010


Damion Suomi med Sunday Morning.

I söndags morse klev jag av nattåget i Örebro för att invänta en buss hemåt. (Vansinne, begriper inte hur SJ placerade mig så långt västerut.) Klockan var strax efter åtta och stationshuset fullt av små barn, idrottslag, far- och morföräldrar samt både bak- och helfulla karlar.

En kille i 20-årsåldern släntrade in och satte sig några meter ifrån mig. Han var klädd i jeans och T-shirt som under en vacker julidag, medan vi andra hade både fingervantar och mössa. Han halsade ur en liten burk med energidryck när hans telefon ringde.

Telefonkillen. (Anonymiserad eftersom jag inte vågade fråga om fotograferingstillstånd.)

Detta var vad jag hörde:

– Tjena. Näh, jag är alldeles blöt ända upp till knäna för jag fixade översvämning i cellen. Ställde upp madrassen mot väggen bara och satte på vattnet i en halvtimme. Men snutarna släppte inte ut mig så jag fick sova på den där blöta madrassen. Och vet du att dom inte har öl i kiosken! Fick köpa Red Bull istället. Jamen vad skulle jag göra? Darrar som ett asplöv och har svinont i ryggen. Visste du att Pressbyrån inte säljer öl?

När han sa ”darrar som ett asplöv” plockade jag fram papper och penna och började anteckna.

– Skitont i handlederna har jag också. Mmhm, handklovar. Snutarna hoppade på mig ute på gården, grannarna hade ringt efter dom för att jag var ett störande element.

Jag antecknade ”handlederna” och ”störande element”.

– Nää, har inga pengar kvar, det sista gick till redbullen. Bussen går inte förrän om tre timmar så jag hinner sno ett busskort. Nä, hur ska jag annars komma hem? Det är lugnt, jag snor ett busskort, det brukar inte vara några problem.

Jag antecknade ”brukar inte vara några problem”. Precis bakom denne kille satte sig nu en A-lagare. (Säger man A-lagare fortfarande?) Det var en tomteskäggig man i nerkissade byxor, tre plastpåsar och en Willie Nelson-gitarr på magen. Han plockade fram en flasköl, öppnade kapsylen och började halsa. Kapsylen föll ner på marken och rullade iväg.

Den telefonpratande killen stelnade till och tystnade abrupt när ölen sade psssscht. När kapsylen klinkade mot stengolvet vände sig killen om och stirrade på A-lagaren (som faktiskt kunde ha varit just Willie Nelson). När första klunken rann ner genom strupen på Willie Nelson-typen, ställde sig telefonkillen upp och tittade på ölflaskan som om det var en ko med sju ögon eller en naken Lill-Babs. Han höll fortfarande telefonen mot örat. Han sa ingenting, han bara tittade på flaskan med folköl och stod beredd som en sumobrottare inför ett anfall. Så vaknade han upp ur ölförtrollningen.

– Va? Va? Äh, det hände en grej bara. Måste sluta nu. Tja! Nä, det ordnar sig, sa killen och satte sig ner igen.

Då kom ännu en sliten A-lagare in och började prata med Willie Nelson. Den nytillkomne såg ut lite som Morgan Freeman, fast 30 år äldre. Han pekade på gitarren och sa:

– Har du spelat länge?
– Nä, jag har precis börjat. Men jag kunde ha blivit något om jag hade börjat i tid. Annat var det när jag var 21 år 1955 och såg på Owe Thörnqvist. Men annars är livet bara skit. Har inget att leva för, man borde dö, sa Willie Nelson.
– Nejnej, varje dag som är en gåva! Jag vaknar varje dag och är lycklig för jag lever! Jag har en fru! Det är det bästa vi karlar har, det är det. Våra fruar. Är du gift? undrade
– Ja, ja. Hon är fin. Och söt. Ska se om jag minns vad hon heter, du förstår vi har inte setts på ett tag för jag skäms så för mitt dåliga beteende. När du säger sådär, då känns det faktiskt lite bättre. Du har gjort att jag är lite mer tillfreds med livet! sa Willie Nelson till den leende Morgan Freeman.

Jag skrev så att den skrivovana handen brände. Jag antecknade ”f. 1934” och ”skäms så för mitt dåliga beteende” och ”tillfreds med livet” samt en farlig massa ord som inte går att tyda. Sedan blev jag tvungen att gå till min buss. Jag läser nu det sista jag skrev i mina anteckningar från denna morgon:

”Alla som tittar på ’Hollywoodfruar’ och njuter av att förakta dem borde göra något vettigare av sin tid.”

Eller så står det bara:

”Akl fem gluppa in MaHu.fluga miolan frakta lem kunde vettizzzz a tidn.”

Jag frågade om lov, och fick ta en bild. ”Inga problem, damen!”

Djupinglotten avslutar idag med en dikt av W.B. Yeats (som inleder låten ovan):

Come swish around, my pretty punk,
And keep me dancing still
That I may stay a sober man
Although I drink my fill.

Sobriety is a jewel
That I do much adore;
And therefore keep me dancing
Though drunkards lie and snore.

O mind your feet, O mind your feet,
Keep dancing like a wave,
And under every dancer
A dead man in his grave.

No ups and downs, my pretty,
A mermaid, not a punk;
A drunkard is a dead man,
And all dead men are drunk.

{ 20 kommentarer }

Vad vi tydligen vill göra med lifvet

av Lotten Bergman den 22 april 2010

Jag skriver nästan alltid lifvet när det i sammanhanget handlar om djupingtankar och läggapannanidjupaveck-funderingar.

För det låter så [sätt nu på tordönstämman] a-l-l-v-a-r-l-i-g-t.

Någon ifrågasatte häromdagen någonstans (jag har verkligen slutat komma ihåg saker) det faktum att det är lättare att göra sig ett namn om man går omkring och är bekymrad, svårmodig och allvarlig än om man är så banal att man är … glad.

Well so be it. Jag är banal. Jag gillar Johnny Depp, Vivaldi och Beatles och inte leverbiffar.

Men nu till dagens ämne! Meningen med livet är kanske inte 42 – utan t.ex. 43. Det finns en sajt som heter 43 folders och det fanns en sajt som hette 43 minuter och det finns en platta som heter 43 minutes och minst två låtar som heter 43 och en farlig massa människor som föddes 1943 har redan dött (Sharon Tate, George Harrison, Bobby Fischer, Janis Joplin). Vilket måste betyda något. Och nu har jag trillat över 43 things – där folk klickar fram sina främsta livsmål. (Via Jardenberg.)

Nu blir det tungt för skrollfingret för här kommer en lång lista över resultatet (som förändras hela tiden). Listan är egentligen 100 punkter lång, men jag har översatt, komprimerat och slagit ihop vissa snarlika mål.

Världens vanligaste livsmål

  1. gå ner i vikt
  2. slutföra sådant jag påbörjar/ sluta skjuta upp saker/ ta examen
  3. skriva en bok/ skriva en roman
  4. bli kär
  5. vara glad
  6. skaffa/designa en tatuering
  7. dricka mer vatten
  8. gifta mig
  9. resa/ resa världen runt/tågluffa i Europa/ besöka alla USA:s stater/ åka till Japan/ åka på kryssning/ åka på en road trip utan bestämt mål
  10. få se norrsken
  11. lära mig ett nytt språk
  12. spara pengar
  13. kyssas i regn
  14. fotografera mer
  15. skaffa nya vänner/ träffa nya människor/ vara mer social
  16. lära mig att spela gitarr
  17. köpa ett hus
  18. bli skuldfri
  19. läsa mer (böcker)
  20. få ett jobb
  21. att leva istället för att bara finnas
  22. springa ett maratonlopp
  23. motionera regelbundet/ komma i form
  24. hoppa fallskärm
  25. bli mer självsäker
  26. äta nyttigare
  27. sluta röka
  28. starta eget
  29. lära mig att laga mat
  30. lära mig teckenspråk
  31. få bättre hållning
  32. lära mig att spela piano
  33. lära mig att surfa
  34. simma med delfiner
  35. vakna när väckarklockan ringer
  36. lista saker som gör mig glad (förutom pengar)
  37. sluta bita på naglarna
  38. lista ut vad jag vill göra med mitt liv
  39. göra skillnad
  40. lära mig dansa
  41. lära mig att köra/ skaffa körkort
  42. bli mer ordningsam/ ta examen
  43. vara en bättre vän/ bli en bättre människa
  44. skaffa barn
  45. leva passionerat
  46. bli ekonomiskt oberoende
  47. ägna mindre tid att surfa runt på nätet och mer tid att arbeta/sluta slösa bort min tid
  48. skapa min egen webbplats
  49. jobba som volontär
  50. oroa mig mindre
  51. lära mig att köra bil med växellåda
  52. skriva en låt
  53. sova mer
  54. yoga/meditera dagligen
  55. studera
  56. sluta bry mig om vad andra tycker om mig/älska mig själv
  57. skaffa hund
  58. sova under bar himmel
  59. vinna på lotteri
  60. skicka flaskpost
  61. lära mig att sy/ lära mig att sticka
  62. spara till långt hår

Fler vill spela gitarr än piano och fler vill simma med delfiner än skaffa barn. (Jag försökte verkligen att komprimera ända till 43 punkter. Säg till om jag kan slå ihop fler.)

”Utan snus i tre dagar ...”

Men hörni, om alla bara fokuserade på nr 2 ..? Skicka den där flaskposten, gå inte och dröm om det, dummer! Och drick lite vatten när du ändå håller på! Ska man ha ett mål i livet ska det väl vara lite tufft att genomföra, så där så att man kan vara lite bitter och slå ut med händerna och skylla på andra när det inte går vägen?

– Näe, jag äter ingenting och går ändå inte ner i vikt, det är något som är fel!
– Studera? Jag, gamla männschan släpps inte in på läkarlinjen bara för att jag är 61 år!
– Tingen är emot mig. Tur att jag inte köper lotter för jag vinner aldrig nåt.

Själv har jag som mål i lifvet att uppleva ett OS på plats. Hur fan det nu ska gå till när man [sätt nu på snyftstämman] är så himla gammal, inte har några kontakter, mutpengar eller talang för curling.

En av Ali Babas rövare bet på naglarna trots ideliga tillsägelser.

{ 70 kommentarer }

Bara en liten betraktelse över lifvet, kanske?

av Lotten Bergman den 19 mars 2010

När jag blir stor ska jag bli basketproffs med jättemuskler och guldkedjor.

Sent igår kväll spelades en komplett ointressant division 3-match i Linköping. Det var jag och mitt lag mot ett gäng stjärnor på uppåtgående. Den som är äldst i vårt lag fyller 50 i år, den som var äldst i deras lag var liksom knappt torr bakom öronen. (Vetenskapliga fakta säger att torkan inträder i 20-årsåldern.)

Och vi hade inte skuggan av en chans att slå dem. Förlust med 50 poäng svider, ska ni veta. Rejält.

Just nu sitter jag på tåget mot Stockholm för att där föreläsa om svenska skrivregler och sociala medier, men fokuserar faktiskt mest på en gruvlig träningsvärk i armarna. Armarna? säger alla ni och blir väldigt bekymrade för mig. Har jag månne gått på händer under matchen igår, borde det inte vara benen som man känner av när man springer där och jagar boll? Nej, inte när man spelar mot tockna ungdomar, för då spelar man vansinnigt tufft försvar med armarna – liksom stångandes som handbollsspelare längs linjen. (Och ni förstår att det smärtar nästan lika mycket som träningsvärken när jag sänker mig så lågt att jag ser likheter mellan basketspelare och handbollsspelare. Se här bara.)

På tåget sitter en ”affärsman” och berättar för sina kolleger vad de ska säga till ”Tysken”. Han heter tydligen så.

– Vaddå vårt fel, säg att det är han som har fel och säg dessutom att det inte är första gången.
– Nejmen då drar du bara upp S-798, den minns han säkert-
– Ok, haha, fråga då hur det var i München 2003. Säg ”Apfelstrudel” så kommer han inte att klaga mer.
– Nejnej, hans fru heter Marlene. Nämn gärna hennes namn i förbifarten.

På tåget sitter även en kille som ser ut precis som prins Carl Philip, men inte är det eftersom han läser Sveriges rikes lag lika intresserat som vore den … eh … Clas Ohlson-katalogen? Han har rutiga byxor instoppade i knähöga stövlar; det ser intressant ut.

Och slutligen sitter även på tåget en mamma i 21-årsåldern med sin dotter i 4-årsåldern. Mamman berättar i telefon om hur skönt det är att vara arbetslös igen. Dottern berättar samtidigt för mamman om tofsen på sin mössa.

– Mamma, min tofs här, kolla. Min tofs här är som sallad. Ja. Den känns som sallad och ser ut som sallad.
– … och det ska jag faktiskt ha som mål resten av livet. Ja, seriöst … hela …
– Som sallad. För den har såna här fladdriga, mamma, som sallad.
– … allvarligt. Ja, aldrig mer att jag jobbar. Hellre dör jag. Seriöst!
– Som sallad är den.
– Men jag får ju pengar för att göra ingenting! Fatta! Lyx!

Själv ska jag som sagt bli basketproffs.

Uppdatering
Jag är framme i Stockholm efter en spännande resa där parkeringsbromsen fastnade och vi blev (tadaa) sena.

 Kolla, en Pucko-fontän på perrongen!

{ 19 kommentarer }

Släpp taget om det du inte hinner fånga

av Lotten Bergman den 12 februari 2010

För tio år sedan läste vi fyra morgontidningar här i huset: Kuriren, SvD, DN och Sydsvenskan. De kan tyckas vara lite mastigt – och dyrt – men vi tänkte inte så mycket på det. Eller, jo, jag tänkte visst på det och övertygade mig om att det var precis lagom med fyra tidningar. Per dag.

Kuriren måste man ju ha – en lokaltidning så att barnen kan klippa ut artiklar när det skrivs om dem (förr eller senare hamnar väl alla i lokalblaskan) och så att man vet vad som går på biograferna.
SvD – vi fick en provprenumeration som var hur billig som helst och lyckades förlänga den till samma pris i flera år.
DN – vi fick en provprenumeration som var hur billig som helst och lyckades förlänga den till samma pris i flera år.
Sydsvenskan – jag var kåsör i SDS och fick tidningen gratis så att jag kunde se vad de andra kåsörerna skrev om och inte skriva lika tråkigt som de gjorde. (Min tolkning.)

Varje dag brukade jag dessutom sätta mig och på pensionärsvis ringa in vilka tv-program jag ville se. Ibland var det lite stressigt att se tre dagars olästa morgontidningar ligga på hög, men det gick ganska snabbt att bläddra genom dem. Ofta tänkte jag ”åh, halvåtta, om man skulle ta och sätta på nyheterna” eller ”neeeeeej, nu missade jag Sportspegeln”. Om det var melodifestivaltajm, köpte jag alla kvällstidningar och sparade dem. (Jorå, de finns kvar.)

Idag går jag ibland in på tv.nu och ser om det finns något som jag inte får missa på tv. Vi prenumererar på Kuriren (för urklippspärmens skull) och SvD, men läser lika ofta via dator som vid köksbord. Ofta ser jag Mästarnas mästare och Världens undergång (kan jämföras med En värld i krig och rekommenderas varmt) på SVT play. Mycket tid lägger jag på att läsa mina 100 favoritbloggar och följa deras länkar samt att försöka hänga med i svängarna på Twitter. (Jag är inte [än] en regelbunden twittrare.) Och det här med det nya sättet att ta in information är faktiskt stressigt – men det är inte stressigt att läsa.

Det som stressar och som känns besvärligt är att träna på att inte sakna det som jag inte hinner lägga tid på.

Dåliga böcker, dåliga filmer, dåliga artiklar – våga ge upp! Ok, winners never quit and quitters never win, men de som aldrig ger upp kommer faktiskt att känna sig bra mosade om ett par år.

Eller så löser sig allt automatiskt så att

  • de ointressanta filmerna inte görs
  • de undermåliga böckerna inte ges ut
  • de som inte har något att säga slutar uttala sig.

Jomenvisst.

Fotnot
Jag lever inte riktigt som jag försöker lära. Har just nu 342 olästa blogginlägg i min RSS och Twitter blinkar att det  finns 37 nya uttalanden att läsa sedan jag kollade för 13 minuter sedan och nere i köket ligger tidningarna olästa eftersom Den djefla mannen fyller år idag och jag inte hade packat in paketen tre minuter innan vi skulle sjunga för honom och vad i hela friden ska vi äta för mat ikväll och ack ack ack vi måste fylla våra kurser för att gå runt och vänta … det känns som om jag har glömt något.

{ 24 kommentarer }

Linsdansen

av Lotten Bergman den 25 december 2009

Ni vet när allt avstannade och vuxna människor kröp omkring på golvet och letade efter tappade linser? Det är förstås i och med den moderna linsutvecklingen inte så vanligt längre, men den två linsbärarna i vår familj har ständiga problem med dem. De försvinner när de sitter i ögonen och de försvinner när de ligger i linsdosan och sover sött. Och de spricker och är för dyra och blir sladdriga och jag vet inte allt. Igår lät det så här i köket:

– Aha! Vet ni vad som händer när man glömmer linserna i bilen på vintern och det är minusgrader ute? tjoade Den djefla mannen från köket.

Ingen svarade. Vi tänker på honom som P1, nämligen. Det kommer mer prat oavsett om vi vill eller inte.

– Dom försvinner! Det är ingenting kvar! They are dissolving in front of my eyes as I speak! Titta!

Jag gick mot honom och såg hur han vispade runt med pekfingrarna i de två små byttorna. Jag tänkte lite på Charlie Chaplins bröddans som Johnny Depp härmade. Min djefla man är en linsdansare utan linser.

– Men du som är kemist och … hur skulle de upplösas … till vatten och syre ..? sa jag.
– Jag vet inte! Men kolla! Haha! Det är helt tomt!

Då kom Femtonåringen in i köket och tittade på sin fingervispande pappa.

– Men pappa. Det där är min linsdosa. Mina linser är inte där, de är i mina ögon. Här är din, den låg i hallen. Med linser i.

Chaplin, Depp & Downey Jr. Men gjorde inte Buster Keaton en version också?

______
Psst. Julkalendern är slut, men Lucka 24 har ett facit och Den röda tråden har trasslats ut.

{ 13 kommentarer }

Vanligt inlägg: Snöstorm ute, snöstorm i sinne!

av Lotten Bergman den 15 december 2009

Jag har ju ingen dagbok längre – det känns som om jag registrerar det mesta på annat sätt via t.ex. mejl och blogg. Därför måste jag använda denna plats till att tala om att jag idag

  • har konstaterat att någon hade lagt ett fyra sommardäck ovanpå skidorna och snöskyfflarna som jag ville åt för att skotta 100 meter trottoar
  • har åkt runt i snöstorm med en bil som hade sommardäck utan att jag visste om det och inte för mitt liv kunde tro att det var på det viset
  • har en helt annan bil som har fått körförbud eftersom den inte har besiktigats när den skulle
  • har skött allt annat som jag bör och ska.

Hurra!

(Nu skulle man ju kunna tro att detta är skrivet av en bitter männscha som känner sig misslyckad och slarvig. Men så är icke fallet. Det är verkligen väldigt mycket som funkar mitt bland … eh … sådant som inte gör det.)

Jodå, Julkalendern fortsätter som den ska här nedanför.

{ 17 kommentarer }