Inlägg taggade med:

litteratur

Ett helt vanligt blogginlägg om Jan Wictor

av Lotten Bergman den 10 december 2010

Ha! LURAD!

Om Camera Obscura som practical joke 1947.

Om Camera Obscura som practical joke 1947. Artikelförfattare: Jolo.

För det här är inte alls ett helt vanligt blogginlägg utan en allmänbildningsskola. De som inte sitter uppe halva nätterna och googlar på ryska kryssningsfartyg som kanske heter som Allen Ginsbergs pojkvän måste ha något annat i sig när nu Julkalendern glufsar i sig alla blogginlägg om mögel och basket. Och då tar jag och berättar om den store poeten Jan Wiktor!

(Nej. Sluta inte läsa. Det här är inspirerande!)

Jan Wictor var inte en poet utan två läkarstuderande som hette Lars Gyllensten (1921–2006) och Torgny Greitz (f. 1921). Diktsamlingen Camera obscura var alltså författaren, läkaren, akademiledamoten, prosektorn, bilism- och ideologimotståndaren samt ständige sekreteraren Gyllenstens författardebut! Greitz blev mer läkare än författare, och fick 1995 pris av Läkarförbundet som varande språkvårdare – han är tydligen specialist på att hitta på bra svenska ord till medicinska termer på utrikiska.

Men vad var det då med Camera obscura som var så underligt?

Jo. Så här var det.

Det var en gång två medicine studerande som en vårdag 1946 drack öl och hade trist. Grabbarna var – på studenters vis – mellan alla tentor om histologi och endokrinologi ilskna på 1940-talets moderna poesi. De tyckte att den var otillgänglig och tråkig samt överskattad och att vem som helst som lade sig till poet-jargongen kunde skriva likadant.

– Schkåhl, sa Lars Gyllensten. Nu skriver vi *hick* en egen dikt!
– Nej! ropade Torgny Greitz. En hel diktsamling! Skål! Skaru harej en till?
– Du rabblar ord, jag sätter ihop dem i meningar!
– Du är ett geni! Och jag med! Hör här: evangelium, boudoir, sängomhänge, pormaskplockning och, eh, eau-de-cologne!
– Ro hit med en öl till, det här blir vansinnigt bra:

Evangelium i boudoiren
dold bakom sängomhängen pormaskplockning
baddning av ögonen med eau-de-cologne
evangelium necessaire.

Tadaaa!

Och bra blev det. Så bra att de tu fick samlingen utgiven – under pseudonymen Jan Wictor. Boken fick fina recensioner och mycket beröm, men några månader senare skrev Karl Vennberg i en artikel om ryktet att Camera obscura var ”ett skoj”. Då skyndade sig Gyllensten och Greitz att berätta att de hade gjort dikterna ”på måfå och med slump och slarv som inspiratörer”.

Är det inte lysande? Med slump och slarv!

Nästan alla i hela kultursverige blev vansinniga av ilska. Rubrikerna i tidningarna löd:

”Bluff-diktsamling slutsåld!
 Fyrtiotalist-expert till ilsket angrepp”
– Aftonbladet

”Löpande-band-lyrik kan numera fritt tillverkas enligt modell camera obscura. Man begriper ändå ingenting.”
– Svenska Dagbladet

”Ordstapel blev på fem timmar Camera obscura i julboksfloden.”
– Sydsvenska Dagbladet

Gunnar Ekelöf tyckte däremot att Camera obscura var ”ett exempel på spontanistisk dikt – en diktart med viss hävd – och några av dikterna är inte alls så dåliga”.

Jag håller med! Camera obscura är riktigt, riktigt rolig. Rolig poesi behövs.

Femtio år efter Camera obscura skrev Gyllensten och Greitz:

”Så här i efterhand kan man nog säga att Camera obscura var ett slag i luften – men ett kraftfullt slag. Den tog inte död på modern dikt. Men kanske bidrog den till att rensa ut alltför långsökta godtyckligheter och falskt eller förfelat djupsinne ur vad som skrevs. Åtminstone tillfälligtvis.”

Här kan ni läsa mer om Camera obscura.

Cameraobsc_gyllenst

Här har vi då titelbladet i vårt exemplar av Camera obscura. (Jag knycker stolt på nacken.) Himla fin med Gyllenstens personliga dedikation till min djefla man och med en inbyggd ficka i bindningen, innehållande tidningsurklipp från anno dazumal. Precis som jag favoriserar Tranströmers rad ”Fröet sparkar i jorden”, slår jag nu upp favoritraden av Jan Wictor: ”lilla klockan tuggade hela dagen”.

Vad man inte anar av det sköna titelbladet här ovan är att en chock erbjuds läsaren när boken sedan ska avnjutas: den djefla mannens brorsbarn Johan färglade hela boken med blå krita år 1988.

Fotnot:
Det här är inte en nyskriven text för Julkalenderhatarna. Det är ett gammalt  facit till lucka 23 från 2006. För så här intressanta är facitinläggen! Att Jan Wictor skrev med gammal pluralböjning trots att den ju försvann från grammatiken 1906 (stavningsreformen, ni vet) var inte så underligt – den levde kvar hos stofiler ända in på 1930-talet. (Precis som att jag och andra gamla hundar idag fortsätter att skilja på t.ex. de/dem, jag/mig och innan/före.)

{ 18 kommentarer }

På den tiden när jag läste böcker

av Lotten Bergman den 7 april 2010

På den tiden när jag läste böcker, behövde jag inte läsglasögon.

Ni som alltid har haft glasögon förstår mig inte, för ni har aldrig lagt er på vänstersidan i sängen och läst i den ställningen eftersom vänsterglasögat då skulle ha klämts och förflyttats bort till högerögat medan vänsterögat bara skulle ha fått se en skalm.

Ni som aldrig har behövt glasögon förstår mig inte för ni bara läser och läser och begriper inte hur bokstäverna kan vara så suddiga; de står ju där helt klart och tydligt med konturer och allt.

Ni som liksom jag har fått gammelögon och nästippsglasögon och har vant er vid det och tycker att glasögonsnoddar i nacken är bättre än raketost och fortsätter att läsa böcker som om ingenting har hänt är … bra duktiga.

Jag är arg på ögonen.

Jerry Lewis i "The Nutty Professor" från 1963.

Ni ser – när man får läsglasögon slutar man att läsa böcker och ägnar sig bara åt sådana här lättviktiga bokstäver.

______
Psst. Jag lyder inte alls Mymlans bloggtema-uppmaning, men det var den som inspirerade mig.

{ 48 kommentarer }

Richard Scarry och den mystiska brandposten

av Lotten Bergman den 1 april 2010

Vissa saker kan jag inte sluta skriva om. Det här är förmodligen inte sista gången jag yrar om Richard Scarry (1919–94). (Ex. nr 1. Ex. nr 2. Ex. nr 3.)

I förra veckan skrev Vi läser (som nog vill att jag skriver ViLäser) om mesredigerade barnböcker där ingen får röka, svära och dricka starköl. För då kan barnen tro att … att … att … det finns folk som röker, svär och dricker starköl! Usch!

Vi tar det lugnt och metodiskt nu. År 1966 kom Scarrys Allting runt omkring ut i Sverige (”Best Word Book Ever”, 1963). Den var översatt av Astrid Lindgrens dotter Karin och utkom i reviderad upplaga 1993 – och den har jag satt mig att granska lite grann. Den stora gåtan är:

Vem gjorde revideringen?

Gamla upplagan från 1977 (tyvärr inte 1966) till vänster, den nya från 1993 till höger. (Klicka på bilderna så blir de lite större.)


Jag har försökt utreda vem som har gjort vad och varför, men kommit till förvånansvärt få svar.

  • Är brandposten borttagen för att vi inte har sådana i Sverige? Nej, den är borta i den nya, brittiska versionen också.
  • Är pappan instoppad i köket för att barn inte ska få för sig att pappor inte hör hemma i köket? Ja.
  • Är den nya polisen en transvestit? Nej, alla poliskvinnor har ju kjol.
  • Är gamla fågelskrämmor skrämmande eller använder man blott kemisk bekämpning numera? Nej, men bondflickan är också ute på fälten och då fick fågelskrämman inte plats.
  • Är gamla tak rangliga och sneda och vinda, medan nya tak tillverkas med linjal? Ja, tydligen.

Men nu ska ni få höra. Det som är mest förvånande är att Richard Scarry himself tydligen var med och gjorde revideringarna. Med så himla taffliga teckningar, trubbig penna och pruttiga färger! Och tydligen skedde det redan 1980:

”In 1980, 17 years after he first published his Best Word Book Ever, Richard Scarry re-drew the cover to respond to claims of sexism. ’He became a target for social critics who were aware that children are influenced by the images they see,’ said children’s book historian and critic Leonard S. Marcus.”

I den reviderade, svenska upplagan är texten skriven av Stella Bonow-Hathorn. Hur ska man analysera dessa ändringar egentligen?

Pojkbjörn i gamla. En slarver.



Pojkbjörn i nya. Ofta en slarver, men inte idag.



Flickbjörn i gamla. Inte slarvig.



Flickbjörn i nya – med säng. Ordentlig för det mesta.


Ser ni att de nya teckningarna är plattare, sämre och tristare? Kanske beror det på att Scarry drabbades av en ögonsjukdom i slutet av 1970-talet. (Japp, oooh the irony, precis som att Goya blev blind, Dalí fick Parkinson, Tranströmer har afasi och Beethoven blev döv.) Kanske beror det också på Scarrys motvilja till projektet – han ville inte alls sätta rosett i håret på vältförarnallar.

”He maintained that because his characters were animals, and because most wore trousers, it was difficult to discern whether or not a worker was a man or a woman. Besides, most of the women characters dressed just like men anyway.”

Gammal upplaga utan rosett och ny upplaga med rosett.



På uppslaget med olika yrken har en underbar cowboyelefant ersatts av en synnerligen blek forskare.



Men hur tänkte de nu? ”Bettan” måste väl vara en svensk revidering? När Scarry på andra ställen har pyntat med kjolar och knypplade spetskanter, görs den befintliga flickbjörnen här om till ... en björn som klär sig som Lotten Bergman!

Jag hade gärna lagt ut varenda uppslag här för att vi skulle kunna diskutera vad som är vettigt och kanske till och med viktigt och det som verkar vara något helt annat. Som att en skolelev i gamla boken klipper pappersgubbar, men i nya upplagan istället klipper stjärnor och trianglar (helt utan Y-kromosomer). Men då tar blogginlägget som vanligt aldrig slut.

Därför avslutar jag nu med en konstig bild – fast tvärtom på alla sätt …

I den gamla upplagan är brevlådan puts väck! Och i den nya har förutom brevlådan även den raderade brandposten från framsidan stoppats in.

Ja, jag kollade flera gånger så att jag inte hade förväxlat bilderna – det måste ju ha funnits en brevlåda från början. Vad som krävs här och nu är att någon hittar en originalupplaga från 1966. (Enligt Libris finns det biblioteksexemplar i Lund, Karlskrona och Stockholm.)

Men. Min lycka är gjord. Jag ska bara rita och skriva en barnbok som handlar om lagom farliga flickdjur och lite gulliga pojkdjur samt krydda med lättöl och svordomar som ”sjuttsiken” och ”attans”. Alla ska prata om rökavvänjning och heta Bettan. Eller så tar jag istället Scarry på orden och gör något roligt till barnen:

”Be funny without being stupid. Don’t do it in a way they’ve seen a million times before. And whatever the cost, don’t be boring.”

Tur att jag är så himla bra på att rita streckgubbarfigurer med kjol och spetskrage samt rosett.

_____________________
Här kan man läsa mer om Scarry.

Förresten. Om man pga. datumet letar efter aprilskämt här idag, får man gå bakåt i tiden och lära sig allt om ”Det allra, allra bästa aprilskämtet”. (Däremot kan jag så här i en väldigt intressant parentes berätta att jag nyss gick upp ottan och bytte ut tidningarna i brevlådan mot gamla tidningar.)

_____________________
Uppdatering
ZKOP delade med sig av en förtjusande länk till en jämförelse av den brittiska originalutgåvan med den reviderade. Ni måste kolla!

{ 51 kommentarer }

Kulturfyra om sagor och ett avhugget huvud

av Lotten Bergman den 10 mars 2010

Jag sitter fast i vinkelvolten för att jag vill be er att alla anmäla er till Kunskapståget i Stockholm nästa vecka, men jag vill inte blogga om att ni ska anmäla er till Kunskapståget i Stockholm nästa vecka eftersom jag liksom har svårt att göra reklam för mig själv, särskilt när det gäller evenemang i egen regi, som ju Kunskapståget i Stockholm nästa vecka är. Sa jag att det handlar om Kunskapståget i Stockholm nästa vecka?

Därför hoppar jag raskt över den delen och på sagotåget istället. Det handlar om Kulturfyran:

1. Vilken saga är den första du minns att du hört?
Det minns jag inte.

Men så trist kan man inte på några villkor svara, för vad är då poängen med att över huvud taget svara? I sådana här fall kan man 1) hitta på något 2) svara på något helt annat. Alltså svarar jag på en helt annan fråga som jag döper till 1b:

Vilken är din favoritsaga?
Det är absolut ”Det svarta skrinet och det röda” – en svensk folksaga som är lång som ett ösregn och har sensmoralen att om du är elak, snål, dum eller styvmor, brinner du upp för dina synders skull.

 Jenny Nyströms teckning av flickan som säger fuck you till hela världen.

2. Om du är barnvakt och när barnen ska somna blir ombedd att berätta en saga: vilken saga berättar du då?
Jag berättar denna:

Det var en gång en elefant som var ute och gick. Han hade en konstig, hög hatt på sig som hela tiden trillade av eftersom elefantens huvud inte är gjort för hattar utan mer för att dansa logdans på. Plötsligt mötte elefanten en myra.
– Hej Myra.
– Hej Elefant.
– Vad gör du idag då?
– Jag är på väg till igenkotten långt därborta i taggbusken, men det är så fasligt svårt att gå i de här pumpsen .
– Jag förstår. Vill du åka på mitt huvud? Du kan få hålla i hatten så att den inte trillar av.
– Ja! Hurra!

Och så gick de två mot taggbusken. Men mitt i vägen stod plötsligt en arg anka.

(Ja, sedan fortsätter sagan. Djuren och deras humör eller sysslor varierar från dag till dag och inte en enda gång har vi kommit till slutet. Logdans, pumps och andra krångliga vuxenord skapar nyttiga förklaringspauser.)

3. Vilken sagofigur skulle du vilja vara?
Gunnar i Njáls saga. Inte för att få bli fredlös och dödad utan för att få träffa Njál och slåss lite. Jag har aldrig slagits, nämligen.

4. Har du någonsin hittat på en egen saga? Vad handlade den om i så fall?
Se svaret på fråga 2.

Men min mest framgångsrika saga skrev och ritade jag när jag hade påssjuka den varma sommaren 1975. Den handlade om ”Föräldrarna Plopp”, som hade tio barn som föddes genom att växa som äpplen på ett väldigt speciellt träd. De hade alla namn som passade med respektive barns kynne och var klart inspirerad av Barbapapa-familjen. ”Framgången” består i att en på Sveriges Radio anställd kvinna sa till mig att den var mycket bra och att jag borde bli författare. Det sades 1976 och jag lever förstås fortfarande på berömmet och räknar det som en framgång.

Apropå det. Har ni läst Bröderna Grimms saga ”Äppleträdet” om kvinnan som slog huvudet av sin styvson och lurade sin dotter att det var hennes fel och sedan fick pappan att ovetande äta upp sonen? Det kan man kalla saga, det.

Bröderna Grimms barn- och folksagor, tryckt 1860. (Boken köptes när Akademiska Föreningen i Lund sålde ut sitt bibliotek.)

{ 13 kommentarer }