litteratur

Vad fan är det för bra med Strindberg?

by Lotten Bergman on 4 mars 2013

Redan den 1 november 2012 frågade PK The Commentator mig – och alla andra:

”Vad är det som gör Strindberg stor som författare? Är han stor för att han var en Stockholmskändisprofil en gång eller är det något i sättet att skriva som gör honom stor. Är han bara stor i Sverige eller är han stor även internationellt?”

Hål i brallan!

Hål i brallan! (Gitarr-August 1886.)

Detta förträngde jag snabbt. Så PK upprepade frågan (som en förtjusande envis treåring) ett par gånger till. Den 14 december skrev han:

”Börjar nästan tro att det här med vad som är bra och dålig litteratur följer modeväxlingarnas godtycklighet. Jämför med bilbiotekens litteraturkvalitetstolkningsföreträde på den gamla goda tiden då allt var bättre än idag.”

Och idag känner jag att tiden är mogen. Men för att ha torrt på fötterna vad gäller det där med internationell storhet idag, frågade jag på Quora (ett ställe som jag varmt rekommenderar). Amerikanen Shan Kothari svarade att han som en förbålt långsam läsare inte brukar kunna läsa böcker i ett sträck, men att han inte på några som helst villkor kunde lägga ifrån sig Fröken Julie när han väl hade fått den i händerna. Och då tar vi väl ett citat?

JEAN
I kväll är fröken Julie galen igen; komplett galen!

När Fröken Julie kom ut 1888 (efter att först ha refuserats av bl.a. Bonniers), fick den bedrövliga recensioner, dramat kallades en ”sophög” och dialogen var visst både ”rå och oanständig”. Sedan gick det drygt tio år, och så blev pjäsen hyllad som ett mästerverk. Så hav tålamod, alla refuserade och nedsablade konstnärer.

Originalet hittat här.

Typiskt ledsen konstnär. (Originalbilden hittad här.)

Jag har frågat runt lite bland mina utrikiska kompisar, och fått svaret att neeej, ingen vet vem Strindberg är … om man inte är i bokstavsbranschen förstås. Om man är teaterskådespelare vet man det definitivt, för förr eller senare sätter världens alla regissörer med självaktning upp Strindberg. Om inte annat ser det ju intellektuellt och fint ut på CV:t.

En annan amerikan – Scott Priddy – svarade på Quora att han inte hade haft den blekaste aning om vem denna Strindberg var, förrän han stötte på ”Strindberg and Helium”, som gjorde honom nyfiken … Vill ni se?

Någon har alltså fastnat för August Strindberg, tagit citat och gjort … ett nytt konstverk. Det är liksom Strindberg i kortversion med en distraherande heliumbubbla – som är extremt populär. Så något gjorde han rätt, den gode Strindberg (för det är faktiskt hans ord).

Men hu, vad han (helt korrekt, väl?) utomlands anses deppig på ett Ingmar Bergmanskt sätt. Och neurotisk. Samt full av tvångstankar.

Detta är faktiskt Strindberg. På riktigt. Han kanske bara var trött på att fotograferas, men jag väljer att tolka denna ställning som ”djup skaparångest”.

Detta är faktiskt Strindberg. På riktigt. Han kanske bara var trött på att fotograferas, men jag väljer att tolka denna ställning som ”djup skaparångest”. (Uppdatering: I kommentatorsbåset finns en teori om att det handlar om att hans fina hår skulle förevigas.)

Fast nu måste jag kolla hur han uppfattades år 1904, när han var 55 år och fortfarande hade åtta år kvar att leva. Jag citerar Svensk litteraturhistoria i sammandrag, som jag har klätt i modern språkdräkt:

Strindbergs författarskap är i hög grad ojämnt – det är mäktigt i ansatsen men saknar inte sällan ihärdighetens styrka. Han besitter stora naturgåvor, känsligt natursinne, utomordentlig skildringskraft, en gäckande, stundom grovkornig kvickhet, en ursprunglig, livfull stil och sällsynt språkbildande förmåga. Stundom sänker han sig dock till slangord, men dessa gåvor motsvaras inte av konstnärlig genomarbetning eller helgjutenhet. Hans författarskap saknar karaktärsfast hållning och kastas mellan motsatta åskådningar, som ofta utmynnar i paradoxmakeri. Han är en revolutionär ande, hos vilken tvivlet och trotset kommer till uttryck tidigt, även om han på senare år ”tvivlat på sitt eget tvivel”.

Kritiken är inte riktigt lika hård idag; numera säger man att han är Sveriges största författare genom tiderna, men att han ju hade stora problem med genusteorin och rasismen. Må så vara – själv är jag numera mest fascinerad av galenskapen. Karln var ju inte riktigt klok, nämligen. Maken till intrigerande, berömmelsetörstande, ond och hämndlysten människa finns nästan inte i verkligheten. Den på alla sätt och vis lugne Carl Larsson blev så förbaskad på sin före detta bästis att han åkte till Drottninggatan och med en vass rakkniv i handen irrade runt för att faktiskt skära halsen av Strindberg, när denne hade skrivit dumheter om Carl och hans hustru Karin.

I Fadren finns dock denna replik, som väl låter rätt normal (även om orden inte sägs av Strindberg själv utan av en skapad, fiktiv rollgestalt)?

Ja, jag gråter, fastän jag är en man. Men har inte en man ögon? Har inte en man händer, lemmar, sinnen, tycken och passioner? Lever han inte av samma föda, såras han inte av samma vapen, värms han inte och kyls av samma vinter och somnar som en kvinna? Om ni sticker oss, blöder vi inte? Om ni kittlar oss, kiknar vi inte? Om ni förgiftar oss, dör vi inte då? Varför skulle inte en man få klaga, en soldat få gråta? Därför att det är omanligt! Varför är det omanligt?

Strindberg hemma … lite överbelamrat kanske?

Strindberg hemma … lite överbelamrat kanske?

Sammanfattning för alla som inte orkade läsa alla bokstäver här ovan men ändå vill ha svar på frågorna och godtar mina åsikter som dagens sanning:

  • Strindberg var nyskapande och modig på sin tid; han satte ord på andras tankar och känslor – och han var mångsidig.
  • Strindberg är stor än idag för att hans verk har kunnat översättas till moderna tider och nutida åsikter och för att han fortfarande kan anses vara kontroversiell och människor vill ha kontroversiella, gärna gåtfulla verk för att kunna diskutera dem. Och låta belästa.
  • Strindberg är inte stor utomlands … om man inte är en nörd, vill säga.
  • Jaaaa, det går verkligen mode inom litteraturens värld, precis som i andra världar.
August Strindberg målad av Richard Bergh 1905. (Men det där med att sätta handen innanför kavajen begriper jag mig fortfarande inte på.)

August Strindberg målad av Richard Bergh 1905. (Men det där med att sätta handen innanför kavajen begriper jag mig fortfarande inte på.)

{ 64 comments }

Carl Larssons memoarer i ny språkdräkt

by Lotten Bergman on 7 februari 2013

Jag är stor vän av memoarer och slukar dem gärna med rödpenna i hand eftersom jag inte tolererar

  • historieförfalskning
  • självförsköning
  • drypande bitterhet
  • förtal av andra som inte kan försvara sig.

Eller vaddå, ”tolererar” – det är klart att memoarer får innehålla vad än huvudpersonen (eller spökskrivaren) vill skriva om. Men då får jag kladda utropstecken och stryka under och skriva PAH! bäst jag vill i marginalen.

Ami Bergöö som är gift med Pontus, vars mormors far var Carl Larsson, håller på att skriva om dennes gamla självbiografi som kort och gott heter ”Jag” och därför är svår att googla fram. I vissa utgåvor har den dock tillägget ”en bok om och på både gott och ont”. Lite förvirrande är det att Per Gedins bok om Carl Larsson har titeln ”Jag: Carl Larsson” (där det där kolonet inte alltid är med … och ibland ersätts av ett tankstreck).

Det här är Ami, som kan spela massa instrument och dessutom skriva bokstäver.

Det här är Ami, som kan spela massa instrument och dessutom skriva bokstäver.

(Ami och Pontus läste bara här på bloggen 2006 att jag gillade Carl Larsson och bjöd mig – en för dem helt okänd människa – på stående fot till Sundborn och så fick jag sova i Carl Larssons säng i det fantastiska huset som heter Lilla Hyttnäs. Tänk om jag hade varit en mördande psykopat! En graffittitoka! En pyroman!)

Carl Larssons säng utan mig – och Carl Larssons säng med mig i.

Carl Larssons säng utan mig – och Carl Larssons säng med mig i.

– Hej Ami! Vad håller du på med?
– Jag håller på att fixa till konstnären Carl Larssons memoarer så att texten (som skrevs för nästan hundra år sen) ska bli lättare att läsa. Den nya utgåvan av memoarerna ska komma ut någon gång i slutet av maj och innehåller helt unika fotografier och bilder. Läsarna får även hjälp med språket – Carl skrev nämligen inte bara på svenska utan kryddade sin bok med både franska, tyska och latin och det finns översättningar för alla läsare som till vardags kanske inte känner sig så himla fyrspråkiga. Dessutom finns det en massa roliga fotnoter som förklarar alla märkliga gamla ord och uttryck som det kryllar av i boken.

Liten och diskret är den, boken från 1931.

Liten och diskret är den, boken från 1931.

– Oooh, ge några exempel! Berätta något som du själv inte visste innan du påbörjade projektet!
– Jag hade ingen aning om vad fjäsa, pjaskig, knävelborrar, maduska och berglärkor var för något. Det vet jag nu! Inte heller hade jag en aning om vad man gör när man ”klarar av kaffe med gäddskinn” men nu skulle jag nog kunna gå till köket och slå världen med häpnad med denna kunskap.

– Tusan. Nu måste jag  ju googla jättemycket. Men hur resonerar man när man bestämmer sig för att modernisera gammal text? Ska det vara så himla svårt att förstå?
– Det är få människor idag som pallar att läsa meningar som t.ex. den här (ta nu ett djupt andetag för annars tar luften slut innan meningen är färdig):

”Ännu har jag kvar en del, och man kan hitta i ’mitt heliga hörn’ i ateliern här i Sundborn, först den pastell, föreställande mor vid tjugusju års ålder, tecknad av guvernanten, M:lle Brandström, samt två pendanter, föreställande en jungfru i den tidens dräkt, som har en grann grenadiär hos sig i köket, då hennes gamla matmor – ävenledes grant utstyrd, åtföljd aven liten pudel, plötsligt kommer hem från kyrkan.”

– Oh dear. Det där känns som ett LIX på 58.
– Ja – och sådana här meningar tror jag att många läsare blir glada över om de blir lite mer lättlästa. Det är ju på många sätt en sån himla rolig bok! Då ska det inte behöva kännas som att man sitter och stakar sig igenom en hemläxa.

Carl Larsson dog 1919 – inte förrän tolv år senare kom memoarerna ut.

Carl Larsson dog 1919 – inte förrän tolv år senare kom memoarerna ut.

– Men hörru vad hände under åren 1919–1931; varför gavs inte memoarerna ut omedelbums?
– Han blev färdig med manuset bara ett par veckor innan han dog, och Karin och barnen inte visste hur de skulle hantera det. Calle [Ami har smeknamn på Carl Larsson!] hade ju bland annat nämnt Wilhelmina Holmgren, som han hade två barn med (först dog ett barn, sen dog Wilhelmnina i barnsäng och strax efter det dog det nyfödda barnet). Han hade även nämnt sin kärleksaffär med modellen Gabrielle. Allt det här var så skandalöst att man väntade med att ge ut boken.

– Mesproppar. Pah!
– Men 1930 publicerades texten som följetong i Vecko-Journalen. Efter Carls egna slutord skrev Karin några rader och hela rasket avslutades sedan med fotografi på den döde konstnären (!) där han ligger ”i sitt dödsläger”. Ett år senare kom boken ut, men med vissa kapitel omgjorda och flyttade och skandalerna censurerade. Och 1969 kom en ny utgåva – då var allt med och i rätt ordning.

– Då är det ju den man ska leta reda på. Moderniserar du allt eller får vissa delar stå kvar i gammal, Larssonsk stil?
– Nä nä, här moderniseras inte mer än nödvändigt.

– Fast vad synd – det hade väl varit coolt med en ultramodern variant?
– Näe, Carl och hans språk måste få finnas kvar. Han är ganska frimodig i sitt skrivande, skriver utan problem sånt istället för sådant samtidigt som han kan stajla med det mest högtravande språk i meningen efter. Det här kommer så klart att finnas kvar! Förutom de här jättelånga meningarna – och de är faktiskt inte så fruktansvärt många i boken – handlar det mest om att skriva är istället för äro, ändra lifvet till livet och trixa lite med kommateringen. Små ändringar som ändå gör tillvaron för läsaren lite enklare.

– Jag vet att du ligger vaken om nätterna och funderar på krångliga meningar och några problem som fortfarande är olösta. Ska vi testa om kommentatorsbåset kan hjälpa till?
– Ja! De här gåtorna sliter jag fortfarande med:

  1. ”Jannekostym”, vad är det?
  2. Vad var ”Scrutin of women” i England för organisation?
  3. Kan någon berätta vad det är för slags ordning som menas när det står perspektivisk ordning som i den här meningen: ”De långa rader med ’preparat’ som i perspektivisk ordning fyllde salen betraktade man med samma likgiltighet (vitsar är det värsta jag vet!) som djurdelarna i en slaktarbod.”
  4. Sen nämner han att ”Mälarvåg och Eistrasalt möts” i en mening och jag misstänker att han kanske då menar Mälaren och Östersjön men här är jag långt ifrån säker.
  5. En utläggning om ententepropaganda skulle också sitta fint!

– Ska vi dela ut en belöning till någon som löser de här problemen?
– Ja! Är det nån som fixar att förklara alla de här grejorna så utlovar jag en Callebok i pris!

– Får jag också en?
– Pah, du ska bara ha och ha.

Okej, det där sista hittade jag bara på. Ami är en vänlig själ och banne mig ska vi inte till Sundborn och sova hårt igen i maj.

Så här ser ett uppslag i den gamla boken ut.

Så här ser ett uppslag i den gamla boken ut.

{ 89 comments }

Hur dog Oscar Levertin?

januari 30, 2013

Egentligen skulle frågan ovan kanske lyda ”Vem var Oscar Levertin”? (Spridda ja- och hurrarop hörs i fjärran. Jag sätter handen bakom örat och tolkar tjoandet som att jag ska skriva lite mer om livet innan vi kommer till döden.) Oscar Levertin var första professorn i litteraturhistoria vid Stockholms Universitet – och det kan jag bara [...]

Read the full article →

Nobelpriset i litteratur går idag till en …

oktober 11, 2012

… författare. Det är absolut ingen idé att jag gissar eftersom jag inte ens gissar rätt när jag har en bestämd åsikt. Men om Alice Munro får det, kommer hon att bli så här glad: Klockan är bara strax efter tio, så nu har ni tre timmar på er att fundera. (Vaddå jobba i saltgruvan [...]

Read the full article →

Censurera mera!

september 25, 2012

När jag var liten och plöjde alla Wahlströmsböcker (Kitty, Biggles, Tvillingdeckarna, Bill, Dante & Tvärsan, Fröken Sprakfåle och andra), ansågs det som ”dålig litteratur”. Det var ju ingen som slet böckerna ur händerna på mig, men ville jag läsa dem blev det till att köpa eller låna av kompisar eftersom de inte var tillåtna på [...]

Read the full article →

Reflektioner efter Strindbergsutställning

maj 7, 2012

Jag funderar lite på det här med pengar eftersom jag igår var på Bukowskis utställning av Strindbergs målerier. I recensionerna och blogginläggen om det djefla målandet ingår det alltid en sur vinkling om att ”tavlorna inte är värda sitt pris” och att han faktiskt inte alls var en fin bildkonstnär även om han skrev som [...]

Read the full article →

Jag är på bokresa, men har lokaliserat en tv

februari 11, 2012

Underliga är äro nätets vägar. För att inspireras till stordåd nästa julkalenderdecember eller bara för att det är så himla trevligt, är jag på ”bokresa” just nu. Själva resan klarades av på ett par timmar, så nu är jag mer på ”bokpratssammankomst”. Det är Breakfast Book Club som anordnar och som har sett till att [...]

Read the full article →

Ett helt vanligt blogginlägg om Jan Wictor

december 10, 2010

Ha! LURAD! För det här är inte alls ett helt vanligt blogginlägg utan en allmänbildningsskola. De som inte sitter uppe halva nätterna och googlar på ryska kryssningsfartyg som kanske heter som Allen Ginsbergs pojkvän måste ha något annat i sig när nu Julkalendern glufsar i sig alla blogginlägg om mögel och basket. Och då tar [...]

Read the full article →

På den tiden när jag läste böcker

april 7, 2010

På den tiden när jag läste böcker, behövde jag inte läsglasögon. Ni som alltid har haft glasögon förstår mig inte, för ni har aldrig lagt er på vänstersidan i sängen och läst i den ställningen eftersom vänsterglasögat då skulle ha klämts och förflyttats bort till högerögat medan vänsterögat bara skulle ha fått se en skalm. [...]

Read the full article →

Richard Scarry och den mystiska brandposten

april 1, 2010

Vissa saker kan jag inte sluta skriva om. Det här är förmodligen inte sista gången jag yrar om Richard Scarry (1919–94). (Ex. nr 1. Ex. nr 2. Ex. nr 3.) I förra veckan skrev Vi läser (som nog vill att jag skriver ViLäser) om mesredigerade barnböcker där ingen får röka, svära och dricka starköl. För [...]

Read the full article →