av Lotten Bergman den 20 juni 2010
Lisa och Johan dundrade igår in med två barn och ingredienser för matlagning i tre veckor. För de brukar göra så. Plötsligt sprang kommentatören Örjan in i köket med en foccacia stor som en storbilds-tv. Under tiden som Lisa och jag tittade på just en sådan tv och Den djefla mannen stretchade sin ryggskottsrygg, lagade Johan en lasagne. Den var vacker och underbar och full av grönsaker och när det bara var en enda liten kall portion kvar, kom jag på att den ju skulle fotograferas.
Lisa Förare Winbladhs matbilder brukar inte se ut så här.
Plötsligt hoppade Lisa upp ur tv-soffan och började stänka vin och delegeringar omkring sig och vips! stod en gigantisk chokladmousse färdig på bordet. Den höll på att skära sig och den höll på att bli grynig och den höll på att bli alldeles för söt eftersom jag hällde i en massa socker utan att bli tillsagd att göra just det och så höll den på att bli för stabbig eftersom jag vispade på full fart när man faktiskt ska vispa grädde ungefär som när man steker lök – långsamt och meditativt – och så höll grädden dessutom på att smälta bort eftersom jag ställde bunken på spisen.
När jag njöt i stora drag och verkligen älskade moussen, sa Lisa och Johan att jag hade fel eftersom den var helt misslyckad.
Och hur umgås man då i dessa moderna, elektroniska tider? Jo, alla med varsin dator. Alla med varsin mobil på armlängds avstånd. Alla med fantastisk simultanförmåga som möjliggör både slösurfande, dumsurfande och googlande samt upprörda diskussioner. Och alla med både mål och mat i mun.
Fyra människor, fyra datorer och 1: chokladmoussen 2: potatismjölet som hälldes över allt vinspill 3: en ouppsprättad bok 4: dagens gåta: vad är det där?
Mitt råd till alla i hela världen: skaffa vänner som bjuder in sig själva, tar med alla ingredienser, lagar all mat och – kanske allra viktigast – mår bra av en dator i knät.
av Lotten Bergman den 8 juni 2010
Jag skulle kunna rapportera om familjens nybakade student (som förresten inte alls gillade att åka på lastbilsflak), om flängandet mellan föreläsningar i Stockholm, Västerås, Södertälje och Karlskoga och pusslet med fotbollsträningar och knastriga knän samt allt det där som Steve Jobs berättade om den nya Iphonen igår. Men istället ska jag bara berätta 1) om något som lovar gott och 2) ett inköpsproblem.
Det som lovar gott är att Jamie Oliver – den nakne kocken som alls inte är naken utan bara väldigt charmig – har en deal med Scandic-hotellen. Det innebär att det är hans recept som tillagas och hans matfilosofi som sprids. Till eftermiddagsfikat igår fick vi en liten skål med nyskuren frukt. Och hundra miljoner skålar med saker som man ska förgylla frukten med.
Okejrå, bara 15 skålar.
Och det ska ni veta – det var helt fantastiskt! I fortsättningen vill jag blott och enbart bli anlitad av kursföretag som hyr lokaler på Scandic. (Ja, jag är bra dum som så här oavlönat gör reklam. När jag tänker efter är jag faktiskt rent urbota jättedum. ”Om ni ger mig en gratisövernattning med Jamie-mat lovar jag att skriva om er” kunde jag ha sagt. Gah. )
Huruvida den charmige kocken är en duktig kock har jag ingen aning om – jag äger inga av hans böcker och har aldrig varit på någon av hans restauranger och ska jag vara riktigt ärlig var det ju inte han som lagade fruktsalladen idag heller … Men jädrar vad företagsam killen är!
Och nu till det andra kapitlet i detta synnerligen röriga blogginlägg.
Inköpsproblemet är ”kostympyjamas”. Ni vet en underdel med långa ben och en överdel som ser ut som en långärmad skjorta? Tolvåringen här hemma sover helst finklädd, och vill alltså ha en sådan. Som inte är så lätt att hitta i storlek 164. Se här vilket glatt utbud det däremot fanns 1973:
Skjortsnibbar och både korta och långa ben! Och en massa polyester!
Men vänta. År 1973 fanns det pyjamas även för herrar med annan smakriktning.
”Inte nu, tjata inte, jag har så ont i huvudet.”
Men det finns ännu mer i denna fantastiska källa till modekunskap! (Som heter Rowells klädkatalog.)
”Vad fina vi är, hörru.”
Nej, det här handlar inte om ”höhöhö vad lustigt det var förr i tiden och så mycket bättre det är idag”. Det handlar om den flydda tiden som vi ju inte får glömma bort. Hur många finns det t.ex. som idag vet hur det känns att klä sig med ett linne instoppat i kalsongerna? Va?
För att inte tala om hur få som idag vet hur det är att kränga på sig ett linne ovanpå skjortan i brist på slipover!
Titta så fint de matchar mitt vardagsrum!
Fotnot om penningvärdet: en krona 1973 motsvarar sex kronor 2010.
Uppdatering
Jag måste ju bevisa att jag fick äta fruktsallad med massa såser, frön och klegg även idag – fast när jag föreläste i Västerås.
Idag även med skedar.
av Lotten Bergman den 28 april 2010
Lika bruna som 1970-talets kokböcker är (se hääär eller bloggen Den bruna maten), lika vita är inredningstidningarna från 2000-talets första decennium. (Decenniet som även kan kallas noll-noll-talet, men noll-noll är ju lika mycket som noll, och då borde man egentligen säga nolltalet, vilket innebär att de som t.ex. är födda år 2000 är nollor hela bunten.)
Vad man kan säga om maten i vår tid är väl att pasta, potatis, panering och efterrätter är av ondo och bör skysås skys som peston pesten. Och nu känns det som om vi dessutom är på väg in i 1980-talets färgpalett på tallriken.
Skåda dagens lunch på Det Stora Möbelvaruhuset (vilket alla kallar Ikea när de inte vill göra reklam för just Ikea, men jag är inte den som är den):
Dagens lunch på Ikea.
Ser nu att portionen är gigantisk på den normalstora tallriken, men det lade jag inte märke till när jag blev så bländad av färgerna. Den rödvinskokta kycklingklumpen var faktiskt ännu mer rosa i verkligheten. Skitful, helt enkelt.
Smaken? undrar ni. Mäh, smakade som kyckling.
av Lotten Bergman den 9 april 2010
… och tydligen har jag slutit cirkeln här och nu idag. Jag skrev alldeles nyss ett bekymrat blogginlägg som handlade om att gästerna ju kommer snart och att jag var lite orolig för våra oslipade knivar. Det pirrade lite av igenkänning i tangentbordet, så jag kontrollerade snabbt hur det kunde komma sig. Och ser man på.
Precis ett sådant blogginlägg skrev jag redan för drygt två år sedan.
Därför kan jag för bloggslukarläsekretsen bara uppdatera er med att
- Femtonåringen idag mötte sin gipsavknipsare och går omkring och nu viftar så frenetiskt med handleden att okänt folk glatt vinkar till henne
- svågern laddar för El Classico genom att läsa de 24 sidorna om matchen i en spansk dagstidning, medan alla utan biljett kan se matchen på biograferna, i barerna och hemma – säkerhetszonen med bombhundar runt arenan är 1 km
- jag igår var med barnen på Tom Tits experiment i sju timmar och att jag sedan dess har känt mig bakis
- gästerna ska tillaga pulled pork
- Broder Jakob har rekommenderat viner som heter 5205 och 16 394.
I panik ska jag nu ut och leta knivslipare – helst en sådan som vandrar på dammiga byvägar klädd i lump, varande skäggig och halvnykter. Men ok, en med sladd duger väl.
Tillägg
Förresten hälsar min mamma angående den där fotnoten att hon visst inte hatar sport, men att:
”Den enda fotbollsmatch jag har varit på var nog 1960 (?) med din pappa och farbror Sten och det var Sverige–Brasilien. Den vajande majskolven, Nacka Skoglund, gjorde ett starkt intryck.”
(Jag skulle vilja fetmarkera hennes ”nog” och frågetecknet där och tillägga något om QED, men jag är en snäll dotter idag.)
av Lotten Bergman den 4 mars 2010
Jag är inte matnörd och – som ni ska få ett och annat bevis för nedan – inte matfotograf. Men hungrig nästan jämnt.
Den 1 januari fylldes kommentatorsbåset med allehanda mattips eftersom jag har som föresats att inte bara laga de vanliga standardrätterna i år. Även om jag inte har rapporterat om det här, så har det lagats diverse nytt. En och annan paj och några grytor – men inte köttfärssoppa än, för den är jag lite rädd för. (Inlägget från nyårsdagen finns här.) Den första nymatsrapporten kom redan efter en vecka, och här kommer nästa.
När man vispar grädden till Flygande Jakob ser det ut så här deckarboksaktigt ut.
– Vem har dött i grädden?
Bacon, grädde, nötter och mandelflaaaaa… (Mel.: ”Tårtan”.)
Han blev snygg, men flög inte jättebra.
Jakobs avgångsbetyg:
Lättugghet: 5
Kletighet: 5
Mättnad: 5
Var för sig är bacon, grädde, jordnötter, bananer och kyckling verkligen gott. Men tillsammans blev det nästan lite som när Rachel i ”Vänner” lagar trifle med grädde, kött och små ärtor.
Apropå grädde, så har vi ätit det flera gånger. Födelsedagarna har firats med nykomponerade tårtor och inte den gamla vanliga jordgubbsvarianten som vi alltid gör.
Mandelmassahögstårta med chokladskräp!
Ett småmuffinstorn!
Igår var en stressig dag när tre barn hade träning, ett barn kom hem sent och det minsta barnet skulle vara hemma helt solo i en liten stund. (Väldigt liten stund, men ändå.) Då brukar det bli humsaskumsamat eller rester – men igår slogs billighetsrekord eftersom jag köpte nästan färdiglagad mat med kort datum för nästan inga pengar alls.
En fuskpotatisgratäng i påse, två ganska färska kycklingar, senapskål (ergo ruccola*) och bolltomater. Och hackad fänkål som jag klämmer ner i gratängen för extrasmak.
Den ena kycklingen hade varit med så länge att han hade antagit sin förpacknings kantiga form som kamouflage.
Se, så gott.
Se, så slut. (Eslövska praliner, mig förärade av Minerva.)
*-uppdatering
Nä, vi måste ta en utredningsomgång när det gäller ruccola, som enligt SAOL kan stavas både med cc och c. Det är ju så roligt är att det är senapskål det handlar om – som låter så läbbigt att man inte kan ta betalt för det, varför man byter nationalitet och namn och får folk (inklusive undertecknad) att äta de där inte särskilt spännande bladen. Tiila påpekade då att det inte var så enkelt:
”Det finns två bladgrönsaker som kallas rucola, dels senapskål och dels vild rucola som är en helt annan art. Och den rucola som finns i handeln är INTE senapskål.”
Jag rusade till NE, min husgud och aldrig sinande källa till glädje och förvåning:
rucola, rucolasallat, roquette, namn på den sallat som erhålls främst från arten senapskål.
Den presenterades relativt nyligen som en nyhet för Sverige, men växten odlades här redan på 1400-talet under namnet senapskål. Bladen har en pepprigt pikant smak och är goda i sallader och sallatsblandningar. Bladen används också som smaksättare i mat, på pizza och i pastarätter. Också den vildväxande arten sandsenap har på en del håll fått användning som sallat och kallas ibland vild rucola.
Jahaja. Ska vi börja säga roquette istället?
Det här är inte senapskål.
av Lotten Bergman den 1 januari 2010
Första dagen på det nya året är snart slut. Jag har inte kommit på några nyårslöften eftersom jag på det hela taget faktiskt är perfekt.
Typisk nyårsaftonsaktivitet.
Jo förresten, en sak ska jag försöka förändra år 2010. Jag ska utöka de 10–15 standardrätterna som jag hela tiden lagar med åtminstone 15 nya. Det innebär att jag ska testa kanske 50 nya rätter under året. Och rapportera resultatet här förstås.
Och var tror ni att jag ska hitta nya, lättlagade maträtter? I kommentatorsbåset förstås!
(Tack i förskott.)
av Lotten Bergman den 28 november 2009
Igår var det så dags att äta min andra lunch med en annan av mina Anna Ankor, som heter Anna men inte Anka. Men vi åt inte anka som i torsdags (tack PGW), utan en fisk som hette något på r.
Inte anka, men fisk. Rorisson? Rorisset? Någon som känner igen fisken – de röda flärparna som ser ut som blomblad?
Inte heller anka.
Ber om ursäkt om jag skrämde er med måsen och dess trottoardöd. Jag vet inte mer än vad man ser här ovan och jag har inte manipulerat bilden för att förstärka det röda; det såg verkligen ut så där. Har den landat i glass eller har måsar sådant vitt klegg på insidan?
Anna, som varken heter eller äter anka, jobbar på Svenska konsulatet i Genève. Själv begriper jag inte hur hon får något gjort över huvud taget med vidunderlig utsikt över vatten, berg, stadsmyller och en tavla av Carl Fredrik Hill.
Apropå tavlor, så var jag igår på konst- och historiemuseet. I entrén möttes jag av en man som hävde ur sig ett hav av information, där jag lyckades urskilja ordet fermé. Tusan till museum att först släppa in en och sedan påstå att det var stängt. Pourquoi? sa jag med så många vokaler som möjligt och bad om engelsk översättning. Min franska är verkligen inte vad den borde vara, för vakten sa med ett leende:
– I was just explaining that it’s free, you don’t have to pay. Welcome!
Under hela min inspektion av museet (lägg märke till att det inte ska vara någon fnutt över e:et där) hade jag en annan liten museiman i hasorna. Inte fick jag ha kamera med mig och inte kunde jag smuggla fram mobilen för att ta bilder, så ni får lita på mig: det fanns många tavlor, rustningar, gevär och ett piano med trätangenter istället för elfenben samt en knallorange tavla med namnet ”Misstaget” (stor som en etta på söder). Och vansinnigt många vakter överallt. Jag fastnade för en denne konstnär:
Jean-Étienne Liotard (1702-89), som målade sig själv så här 1773.
När jag igår kväll med min värdinna släntrade runt i stan, åt sniglar och sushi och drack schweizisk öl som smakade tvål, stötte vi på en eldslukare. Jag tog fram kameran, siktade lite på måfå och whoooooohffff – sprang eldslukaren fram till mig och lekte drake.
Jag hann inte ens bli rädd, men kände en svag doft av bränd lugg en stund efteråt.
Annars var dagens största äventyr när jag inte höll på att komma av bussen. Precis när jag hade plingat, märkte jag att min jacka hade fastnat mellan två säten. (Det måste ha sett ut som i tecknade filmer när någon försöker röra sig framåt och då ryck-fastnar i metspö/dragkrok/Björnbuse.)
– Nämen så lustigt, sa det bloggskadade jaget och tog en bild på hur himla tokigt det ändå kan bli i det välordnade Schweiz.
Och så stannade bussen – men jag kom inte loss. Medan folk strömmade av, slet jag av mig jackan för att få ett bättre grepp och (om så krävdes) dra sönder den. Förmodligen suckade jag lite pardon och sorry samt jävlar medan schweizarna agerade lite svenskt och låtsades som ingenting. När jag kom loss och sprang mot dörrarna, stängdes de, och inte fanns det några praktiska fotoceller för öppning. Eller så hade jag blivit osynlig, för inget hände. Svettig och till och med lite generad, följde jag med bussen en hållplats till. Och såg detta:
Snacka om akut skoknytning: han kunde inte vänta tills han var uppe på trottoaren.
av Lotten Bergman den 27 november 2009
När jag och Bästisgrannen var i USA, berättade jag i kilometerlånga inlägg om mataffärerna och min fascination för dem. Nu vill ni förstås veta hur det är i Schweiz? (Jag ställer förresten gärna upp för mataffärskontroller i N.Y., om någon undrar.)
Här i Genève är allt smärtsamt dyrt. Jag köpte ett paket med tepåsar och trodde vid betalningen att de var inpackade i bladguld. Jag gick in i en skoaffär som hade dammiga och omoderna skor på rea för blott 1 200 spänn. Jag köpte på Starbucks mitt livs dyraste kopp te: 50 kr.
Mataffärerna liknar till storlek och hyllsystem Sveriges. Men de har plastmat!
Färdigstekta hamburgare.
Pizzor som är nästanfärdiga.
Kött som påminner om dockhusmat i sitt blänkande, inplastade tillstånd.
Några kokta, inplastade potatisar.
Det fiffiga är att man här får välja mellan helt färdiglagad mat och fantastiska råvaror som aldrig har kommit i närheten av ett plasttråg. Tre meter från potatisarna ovan, fanns köttdisken.
Grisfötter.
Höna.
Stilton med portvin.
Diverse patéer.
Diverse påsar. Ok, de är ju av plast.
Inne i jätteaffären Globus kom en ilsken styckmästare fram till mig och väste på franska att jag inte fick fotografera sylt juiceburkarna med stickade mössor på locken eftersom Globus hade copyright på alla mina bilder. Jag fnittrade och skojade om andra löjliga sätt att ha copyright på allt eftersom jag trodde att han skojade. Det gjorde han nu inte. Så jag vände på klacken och flydde en hotande stämning, men var efter bara tio meter tvungen att tvärstanna och ta ännu en bild:
En levande människa i hår, klänning och skor.
Men igår var jag inte bara i mataffärer – jag blev av en av mina fullständigt förtjusande Anna Ankor (en som egentligen heter Anette) bjuden på lunch på ett sådant där perfekt ställe utan turister. (Moi? Turist? Mais non!) Vi pratade i munnen på varandra i tre timmar och var tysta endast när vi åt chokladpraliner.
Förrätt: pumpasoppa med tryffel. Och en platt baconremsa. Var det Långben som strök dem? (Ja. Det är vin i glaset. På lunchen. Men sedan drack jag faktiskt inte vin på flera timmar.)
Huvudrätt: anka med vinkokt päron.
Dagens underliga upptäckt är varken möglig eller dammig. Det är bara en chokladerias julpyntade skyltfönster.
Är detta månne en spikklubba eller ska man vara så avancerad att man kallar den ett stridsgissel? Hur som helst är den inte av choklad. Tillägg: kanske är det en morgonstjärna?
Kanske har vapnet i skylten att göra med chokladkittlarna (en kittel, flera kittlar, hihi) av choklad alldeles intill, som är en symbol för när en 14-barnsmamma 1602 skrämde fienden på flykten genom att från stadsmuren hälla kokande grönsakssoppa över alla som närmade sig. Detta firar man (L’Escalade) fortfarande i december varje år med att äta chokladkitteln och allt godis som den är fylld med, trots att det egentligen inte alls var sådär det gick till. (Karl Emanuel I av Savoie och hans män slogs tydligen tillbaka av en till tänderna rustad ortsbefolkning, men särskilt många kittlar och soppor sågs inte till.)
Och hur har ni det?
_____________
Uppmaningsuppda
tering. Miss Gillette ville se burkarna med stickade mössor som höll på att kosta mig min copyright eller nåt:
Inte sylt, men juice … väl?
