De som känner mig, tror förmodligen att jag efter gårdagens Ranelidchock sitter och torkar mina tårar, klipper av ena byxbenet på alla barbiekläder och ritar av programledarnas löshår. (De som känner mig tror att jag fortfarande är tio år.) Men icke.
Jag sitter och faktakontrollerar idrottsstatistik. Jag är inte bombsäker utan måste förlita mig på andrahandskällor tills vidare.
Det är nämligen så att jag inte kan förlåta att det under programmets gång påstods att den apelsinfärgade mannen som inte sjöng faktiskt har ”spelat i MFF”. I beg your pardon? I så fall har jag
varit snubblande nära att komma in på Scenskolan
varit chefredaktör på Nationalencyklopedin
spelat basket i Plannja
strippat inför 800 personer på teatern här i stan
fött tio barn.
För Björn Ranelid ”spelade inte i MFF”. Han var med i seniorlaget i en cupmatch. Och han sprang långsammare än min farbror på 100 meter. Såja. Var nu så vänliga och sprid ut dessa fakta till alla i er bekantskapskrets. Och när ni ändå håller på kan väl någon av er skriva en sketch med dialogen i omklädningsrummet efter matchen? Eller rentav ett gräl i omklädningsrummet? Vi säger att det är Bosse Larsson [buse läorsån] han talar med, det blir roliga kontraster då.
Busse.
– Matchen prrräglades av mina rrrruscher på mittfältet, ty jag ärrr…
– Ja vet ente de ja.
– Jag gör alltid mitt bästa! Man har länge sagt mig att j…
– Nä. Ja vet ente.
– Jag lät de olika anfallen komma parallellt. Den ena rrruschen lever omlott med den andra! Min kraft och skönhet ärrr det viktigaste. Jag rörde mig med ljusets hastighet!
– Nä. Vem fan har snott min strumpa?
Nu måste jag jobba och kan inte älta dessa historiska falsarier längre.
Det jag gör är något så absurt som att översätta en whiskybok från engelska till svenska trots att jag inte vet ett jota om whisky. Embrace the smoky style on the floor melting och peat på er allihop – glöm inte the spirits maturation som orsakar the medium to heavy style expression beroende på om the oak casks är virgin eller inte! And here comes a nice old plunta for all of you:
ESC är alltså ”den stora melodifestivalen” – den som vi i Sverige numera skiter i. Eftersom de inte vill ha oss med. Som att man inte inte blir bjuden på klassfesten eller suparpartyt som alla andra ska gå på. Eller som att man inte får vara med i fotbolls-VM och därför kräver att det spektaklet ska läggas ner.
Först kom en låt av Anders Bagge, och sedan kom Spanien. Vi satt i soffan och var dryga mot läspande språk och vibraton när en till synes apart figur klev in på scenen och var helt fel.
– En sabotör! skrek jag! Han i toppluva hör inte dit! Han ska bort!
– Va? sa alla i soffan.
Jimmy Jump i toppluva.
När toppluvekarlen hade motats bort av säkerhetsfolk och låten hade tagit slut, sa Christine Meltzner inte ”sååååååååg ni, sååååååååg ni, kollade ni alla, det var ju en galning på scenen, jag tror jag dör så himla kul, men så kooonstigt!” utan bara:
– Men såg du att det såg ut som om det hände något där?
(Jag är förstås bara bitter för att alla säger att jag ser ut som hon, men medan hon får vara med överallt får jag sitta hemma och tjoa i soffan.)
Sedan fortsatte ESC med att en ylande norrman fick mig att ta kisspaus och en wanna-be-Lady Gaga avlöstes av en en falsksjungande körmedlem förstörde för Cyperns bidrag som spelades på en ihoptejpad gitarr.
Plötsligt beter jag mig som alla som har suttit i mitt vardagsrum och hånat mig för min fascination när det gäller dassig musik och tävlingar i konst. Jag pekar på tv:n och skrattar så att tårarna rinner. Belgiens sångare lät precis som Tracy Chapman och Serbiens … nej, ursäkta. Det här går bara inte att stå ut med. Kompositören skrev musiken till en av mina favoritfilmer – Arizona Dream – men det här är bara förfärligt.
Nu kommer Robert Wells in med sin vita flygel för att stötta Vitryssland. Jag är inte en av dem som har skällt på Wells och hans hår utan bara tyckt att han får väl spela vilken musik han vill. Men den här låten börjar aldrig. Den bara har ett intro och ett tonartsbyte. Sen flupp, tar den slut.
Robert Wells, flygeln och lite löst folk som inte är från Sverige utan Vitryssland – som vi ju sedan 2004 2002 har ett horn i sidan till.
Oj, nu kommer Sverige igen: nu i Irlands skepnad. Ballader, ballader, ballader. Stackars sångerskan står på en liten pall och har en Castafioreklänning medan musiken låter som både ledmotivet i Titanic och Mio, min Mio.
Bianca Castafiore utan juveler.
Men Grekland är roliga! OPA! Tjosan OPA! HEJ! Tjoho! OPA! HEJ! Min gissning är att den här låten kommer att gå hem stort bland pensionärerna i tyskspråkiga länder. (Opa betyder där morfar/farfar.)
Storbritanniens bidrag har tydligen specialtillverkats av särskilt tillfrågade stooora kompositörer. Som måste ha varit stoooooora för 20–30 år sedan. Det är falskt, det är tråkigt, det är mesigt, det är Carolas dansare från 1991 och en kör som har valts pga. ben och inte sångkompetens. Det är obegripligt hur detta bidrag inte har skrämt alla i produktionen på flykten.
Folket i min soffa behagar falla för ännu en ballad från ”Jejorgien”, som Meltzner sa. Jag gillade helt tvärtom Turkiet med en Catwoman/sajberriddare och pang bom tjoff och bomber på scenen.
Vad säger kommentatörerna under Frankrikes faktiskt häftiga låt med trummor och dans med skinkdaller? Jo:
– Rumpa för pengarna – testosteronet bara skvätter på rutan framför oss!
Rumänien sedan – på scen med två plexiglasklaviatur och en i mina ögon urläcker Catwoman som sjunger med rejäl pipa. Mhm. Bra. Faktiskt. (När jag skriver ”bra” är det inte bra som i Coldplay eller The Killers eller Beatles, utan bara ”melodifestivalsbra”.)
Och så nu Ryssland. Bandet är klädda som bönder från 1949. Tydligen är sångaren Youtubekändis och gör detta som en ”rolig grej”. Jahaja. Ok. Men det var inte alls en rolig grej – även om det var kompetent genomfört.
Ungefär nu borde Salem Al Fakir få tassa in på scenen. Istället kommer ett fantastiskt dekolletage från Armenien.
Eller två.
Men oj. Tysklands låt heter Satellite. Det är Miss Li, Avril Lavigne och Björk i Ted Gärdestads titel från 1979. Den kommer att vinna, så är det bara. (Fast jag har alltid fel.)
Portugal kommer i sagoklänning och sjunger låten från Toy Story – då när cowboyflickan blir dissad. Sicket pekoral! (Enligt folket i soffan präglas alla låtarna i år av Disneyfilmernas musik.)
Israel ylade så att glasen vibrerade och jag fick än en gång tänka på Castafiore, huuuuu och hääää och bläääääääääää! Vips, dök Danmark upp med ett Every Breath You Take-intro, som har skrivits av svenskar. Plötsligt inser jag att jag vill ha en sönderfransad tyllklänning med glittrigt liv.
Så ska jag vara klädd. Lite Helena Bonham Carterskt.
Så kommer då det historiska ögonblicket som vi alla måste lägga på minnet inför Trivial Pursuit-omgångar om några år: Spanien får framföra sitt bidrag en gång till pga. ”sabotaget” i toppluva. Sångaren såg ut som Richard Simmons, men låten blev inte bättre andra gången.
Nu ska jag svära lite. Bomber och granater. Det var faktiskt bättre låtar än på länge. Gamla plattfötter. Just det år som Sverige inte tog sig till final. Gråsuggor och dreglande paddor till röstfiskesabotage och mutkolvspruttar.
Jag hoppas att det är Dolph som lämnar Sveriges röster.
Se på tusan, jag hade rätt – Lena från Tyskland vann. Tydligen var hon helt okänd till för fyra månader sedan, när hon upptäcktes och fick Den Stora Chansen. Hon är vansinnigt charmig och blev helt chockad när de bad henne förbereda sig för vinstsången.
– Do I have to sing now?
Se här hur man kan vinkla precis allt. En av kvällstidningarna skriver när Lena har bett om hjälp att hålla den stora pokalen-vasen eftersom den var så tung:
Det handlade alltså om musklerna – hennes muskler var inte starka nog för pokalen. Detta = pokalen. Skrnfff.
Jag måste ha vaknat på fel sida eller lida av hybris och missunsamhet på en gång. Kanske beror allt bara på att jag har sträckt mig i rumpmuskulaturen och måste sitta på en värmekudde som en annan höna.
För det här klippet som jag har hittat, visar vilken duktig intervjuare Stina Lundberg Dabrowski var då. Not! Stackars, stackars Dolph Lundgren. (År 1986 skrev jag en artikel om honom i det vittomsjungna Pålsjö Ängsblad och granskade under researchen hans fullständigt lysande KTH-betyg. Jag har sedan dess haft ett gott öga till honom.)
Dolph intervjuas av Stina i november 1988. (Klippet inleds med röster från gatan.)
En av tjejerna som inledningsvis får säga vad de vet om Dolph säger att han är ”en sån som har smutsiga tubsockor”. Det gör att Stina inleder intervjun med att säga:
– Hör du vad de säger? Att du har svettiga strumpor! Känner inte det i alla fall!
Och så böjer hon sig mot Dolphs fötter och sniffar lite. Vad Dolph tänker kan vi inte ens ana, eftersom han sitter med ryggen mot kameran. (En som 1988 hade ”smutsiga tubsockor” var av en viss typ, inte en person som nödvändigtvis luktade illa.)
Lite senare tar Stina upp hans feminina sida. Eller nåt.
– Det där att du är korkad. Dum blondin … står det i alla klippen nästan. – Ja … säger Dolph och tvekar. En del avrom i alla fall … Ah vaddå ..? – Har du nån kommentar? Stämmer det? Blir du glad av att läsa det? Hur reagerar du?
Dolph (som fyller 31 år just denna dag) är synnerligen obekväm i soffan och kommer inte på att han ska säga ”hur känns det själv … du vet?”. Stämningen måste förstås lättas upp – och in i studion kommer av alla människor Kenny Rogers med en egenhändigt bakad, liten svensk sockerkaka! Stina bläddrar frenetiskt i sina häftade frågepapper i jätteformat medan Dolph (mycket mer bekväm nu när han får prata engelska) och Kenny pratar om den saknade grädden och så säger Stina till slut:
– Det var bara för att du skulle se hur bra han hade bakat, det var bara för att du skulle se hur bra han hade bakat! – Next year we’ll maybe, it’s a … – Så, ni kan gå ut och äta eran kaka. Under tiden ska vi … *klipp*
Det fiktiva redaktionsmötet som utvärderade showen efteråt:
– Men vad bra det blev med det ovanliga sockerkaksgreppet! – Ja, male bonding with a twist! – Jag gillade tjejerna i början, det var verkligen coolt att de vågade säga det där om strumporna och snuskiga skämten. – Ja, och att vi valde ut just dem som inledning var ju bra. – För det kunde ju du, Stina, då inleda med så att Dolph öppnade upp å så. – Tyst! Jag sitter i telefon med Margaret Thatcher. Hon vill inte bli intervjuad. Än. – Men hörni, vad säger ni om Dolph som programledare i Melodifestivalen nästa år? Tillsammans med Yvonne Ryding kanske?
Ah well. Förmodligen är jag bara avundsjuk på både Dolph och Stina. Och Kenny Rogers som får åka ända till Sverige och baka en mesig liten sockerkaka.
______ Uppdatering Om bloggar har makt? Om bloggar kommer med fiffiga idéer? Om bloggar ligger i framkant? Nu slipper vi undra. Se hur kommentatorsbåset bevisar allt genom att läsa denna artikel som publiceras idag, 11 februari 2010.
Kom tillbaka, Karin Falck! Du må ha varit stel och konstigt klädd, men det finns ingen anledning att det ska vara så igen, år 2010.
Karin Falck 1975 – på engelska eftersom det var finalen (ABBA vann ju i Brighton 1974).
Nu är det så att jag gillar sådana som karlar som Patrik Sjöberg, Frank Andersson, Paolo Roberto och Dolph Lundgren fastän de får skäll och gnäll för nästan allt de gör och säger. (Så nu ska vi inte gnälla på Dolph.) Men vem har skrivit det erbarmliga manuset till årets Melodifestival? Dolph, Måns Zelmerlöv och jag Christine Meltzer delar på repliker som får en melodifestivalsgalning att agera som under skräckfilmer.
– Iiiiiih, men varför frågar hon Ola gång på gång vem som är ”Unstoppable”? – Nej, nu frågar hon låtkompositörerna vem som är ”Unstoppable”! – Jag ska skriva en låt som heter ”Snömos”. Vad tror ni hon frågar då? – Skriv en låt som heter ”Vinnare”, då kommer fyndigheterna att hagla.
Jaså, ni undrar över låtarna? Ptja, i varje deltävling får ju de troligaste vinnarna underligt nog startnummer 1 och 8. Det som är intressant är sedan om det är en bra låt eller en fin kändis som går vidare. Jag är själaglad över att Pain of Salvation inte åkte ut omedelbart eftersom jag har jobbat med sångarens frusambo och pappa. Och den dagen jag inte hejar på en karl som sjunger barfota i trasiga jeans och vitt linne, ja då har jag förmodligen glömt att sätta på tv:n.
Gildenlöw. Barfota, jeans, linne I.
Willis. Barfota, jeans, linne II.
I övrigt var ju det väldigt, väldigt kjollöst; utstyrslarna på Jenny Silver, Linda Pritchard, Charlotte Perelli, Nanne Grönwall och Sonja Aldén såg lite halvfärdiga ut.
Det där öppningsnumret, förresten. Var det någon som prioriterade röken framför (de inringade) dansarna?
Uppdatering Ha-hihi, Cecilia N har kommit på en sak i kommentatorsbåset:
”För övrigt anar jag att Vägverket sponsrat tillställningen: nån kan inte stannas, då drar man fram med vägsalt och grus (singel) och så kan man bara fortsätta gå efter det.”
Om jag blickar bakåt, är de minnesvärda besvikelserna i mitt liv så fjuttiga och fåniga att jag borde ställa mig i skamvrån med dumstrut på huvudet och clownskor på fötterna. (Vid närmare eftertanke försvårar dessa skor ståendet just i vrån. Man får liksom bli inåtfotad i en rät vinkel.)
Jag blev inte framröstad som lucia i fyran. Helt rätt, jag blev ju det i trean – inte ska man vara lucia två år i rad! Dessutom kom jag i trean av mig mitt i dikten och var tvungen att läsa i fusklappen som jag hade i handflatan.
Jag fick 4+ och inte 5 i betyg på en uppsats på höstterminen i ettan på gymnasiet. Skandal! ropade jag och sprang hem och grät. Och kom på att jag skulle skriva bättre nästa gång.
Jag fick inte stipendium för att åka till USA och läsa på high school. Jag föll ihop i en hulkande hög tills jag tio minuter senare fick reda på att jag hade förstått fel: jag hade visst fått ett stipendium, men värdfamiljen hade trott att jag skulle vara barnflicka och hade ångrat sig. Jag fick bara en annan värdfamilj så blev allt så bra så.
Jag hamnade i Idrottssektionen under Lundakarnevalen 1986 när allt jag ville var att stå på scen. Fem timmar senare visade det sig att jag hade fått plats på Nisses Stugas scen, som sedermera blev ”Karnevalens bästa attraktion”.
Jag blev i juli 1988 inte anställd på Nationalencyklopedin. Istället blev jag i augusti 1988 anställd på Nationalencyklopedin.
Jag fick missfall två gånger och trodde att livet var slut. Sedan födde jag fem barn.
Jag fick kicken som kåsör på Sydsvenskan. Och kom på att man ju kan blogga istället, vilket jag älskar.
Malena Ernman, som ska försöka gå vidare till ESC-finalen i kvällens deluttagning, måste ha blivit besviken när hon i veckor hade förberett sig på att framträda på Idrottsgalan och tio minuter före entrén fick veta att det inte skulle bli något eftersom ”tiden hade tagit slut”. (Så här såg det ut 2008.)
Eftersom jag tycker att hon är synnerligen cool, tuff, duktig och dessutom rolig, är hon värd lite tröst. I form av ännu mer publicitet. I give you: Malena Erman!
Malena Ernman med det som skulle ha sjungits på Idrottsgalan 2009: ”Baksidan av Christian Olssons lår – elegi över ett förlorat idrottsår”. Maestro: Bengt Åke Lundin. (Källa.)
Lördag kväll, 19:58. Jaaa. Det är melodifestivalfinal om två minuter. Den andra – ESC-finalen – går i Ryssland i maj.
Sedan 1972 (vinnare: Family Four) har jag följt denna tävling. Jag kan tralla alla vinnare och berätta anektdoter från nästan alla år utom 1982 (vinnare: Chips). Underligt nog minns jag inte alls 1976 som ett sorgeår, trots att Sverige p.g.a. musikpolitiska protester inte deltog. Vi tog ju nya tag med Forbes 1977, so what the heck.
Hur som helst – det är inte ESC (alltså den europeiska finalen) som är huvudsaken. Det är den svenska uttagningen som är allt. År 1975 (vinnare: Lasse Berghagen) var ett ypperligt år (Michelangelo vann inte!!!) och 1986 (vinnare: Lasse Holm & Monica Törnell) var ett fantastiskt år (Lena Ph vann inte!!!) och 2009 är ett skitbra år.
Jag hoppas att Opera-Malena vinner, och sedan placerar sig bland topp fem i ESC. Men jag tror tyvärr att Alcazar vinner, och kommer på den ack så bekväma tjunåntingde platsen i finalfinalen.
Tycker allra bäst om gör jag E.M.D. Men de har inte lika stor vinstchans i ESC som Malena eller Caroline af Ugglas. (Ugglan vinner inte. Men om hon vinner, slår hon hela Europa med häpnad och vinner rubbet och så går 2010 års final i Sverige, tjolahopp.)
Nej, melodifestivalen är inte allt. Därför tar vi en titt på something completely different.
Beatlesgrabbarna i ”A Hard Day’s Night”, som är fullständigt underbar och som alla borde se i alla fall en gång i livet.
Uppdatering kl 21:47 Med sju i familjen och alla grannar som gäster nu ikväll kan man lätt räkna ut att alla vill rösta på alla elva låtarna. Men hur vi än försöker, möter vi endast av upptaget-tut eller brusig tystnad. Ett samtal togs emot till slut: det till E.M.D. Well, ok.
Uppdatering 22:05 Shiiiit! Så himla kul! Vi åker till Ryssland med ett unikt, extremt musikaliskt och superkarismatiskt nummer. Opera-Malena blir säkert i rubrikerna ”röst-chocken” (dubbelbottnat skämt, jag är så himla rolig). Fast E.M.D. och Ugglan hejade jag mer på ändå.
Det blir kul i maj!
Resultatet: 1. Malena Ernman – La Voix (182 poäng) 2. Caroline af Ugglas – Snälla, snälla (171 poäng) 3. E.M.D. – Baby Goodbye (145 poäng) 4. Måns Zelmerlöw – Hope & Glory (144 poäng) 5. Alcazar – Stay the Night (139 poäng) 6. Sarah Dawn Finer – Moving On (87 poäng) 7. H.E.A.T. – 1000 Miles (82 poäng) 8. Agnes – Love, Love, Love (40 poäng) 9. Emilia – You’re My World (28 poäng) 10. Sofia – Alla (12 poäng) 11. Molly Sandén – Så vill stjärnorna (2 poäng)
Bedrövligt, sa Bill om Melodifestivalomgång nummer 3. Bedröhövligt, sa Bull och dupontarna höll med. Inte tänkte jag skriva något om det heller. Men ok, så här tyckte jag idag:
Ironi och Petra Mede och knätofs. Samer. Jättelarvigt. ’Schäkta, men ironi måste vara intelligent för att funka på mig. Hur roligt är det att förväxla Dalarna med sameland och eskimåer? (Och alla på Hawaii har bastkjol.) Uppdatering efter Bea-kommentar:I Dalarna finns det visst samer, så då tar vi bort ”ironin” och gör det hela … roligare? Nope. Intressantare? Jooo, ok. Slut på uppdatering.
”Jag vill ha en trekant med EMD” sa Petra Mede … eh, det blir ju en fyrkant. Faktakontroll, bruden, faktakontroll. Uppdatering: Bea (som verkligen har koll säger) att rimmet löd ”när livet känns b, hoppas på trekant med EMD”. Slut på uppdatering.
Bidrag 1: Velvet, det var ju hon från förra året – descha voooo. Då sa vi i radion hela tiden ”Velvet med ’Deja vu’ – eller som hon säger, descha voooo, höhöhöhö”.
OGHHHH! Sicken tårtig klänning Velvet är nedsänkt i.
Nej men vad i … Velvet kliver ut ur klänningen. Sådär nakna i bara trosor var vi ju klädda på basketplanen 1978. Tensontrosor hette brallorna. (Måste försöka hitta en bild.) Huärk.
Repliker från tv-soffan: Fjortonåringen gillar hennes ben och Sexåringen ger henne 100 poäng. Nioåringen säger att man kan ju i alla fall nynna låten – ”fast tyst”. (Nej, jag vet inte heller vad det betyder.)
Bidrag 2: Ja just det, dra skämt om kungens rösträtt. Jättekul. Och bada i långklänning, Petra Mede. Verkligen fyndigt. Typiska påhitt från det allra första brainstormingmötet när ingen får dissa andras idéer. Hjälp. Jag låter ju bittrare än en nyskild 63-åring. (Se där en replik som kunde ha kommit ur Petra Medes mun.)
Men här kommer en grupp med helt hopplöst namn – och de är ju i alla fall glada! Den där gammaldagsmicken hade väl syster Graaf häromåret? Åh, vilken extremt snygg tjej som spelar trummor. Ja, det här blev jag glad av! Röda kostymer och allt. Nu ska jag leta upp gruppnamnet och klistra in här. Leta, leta. Äpple c, äpple v: Rigo & The Topaz Sound featuring Red Fox. Puh.
Bidrag 3: När jag intervjuade Bert Karlsson i höstas, sa han Molly Sandén i varannan mening. Vi ignorerade det, eftersom det är så han gör när han vill promota en ny stjärna. När intervjun var slut, sa jag bara ”Vem är Molly Sandén?”.
Någon idiot har valt klänning åt flickebarnet. Är hon månne gravid? Hon låter lite som Sanna Nielsen, väl? Åh, så trist.
Bidrag 4: Trallala, åh, vad de är söta och oj vad de sjunger i stämmor och oj vad jag skulle vilja se Esther Williams eller Anna-Lisa Ericsson mitt bland killarna. Trallala. När vi spelar EMD på radion blir jag alltid lite glad. Men jag kan inte riktigt skilja på Ola och Danny eftersom jag inte kollar på Idol. Skit, jag kan heller inte skilja på Mattias och Erik heller.
Me like. De var roliga och proffsiga. Låten? Har ingen aning, jag älskade dem med eller utan musik. Trallalaaa.
Bidrag 5: Tänk att jag en dag under tidigt 90-tal sa till mig själv att ”nämen Rickfors är ju en snygg karl”.
*svälj*
Nä dra på trissor. Ännu en trumtjej. Oj, det här är ju vingar för pengarna i ny tappning. Han sjunger bra, men den kommer inte att gå hem i stugorna. Alla som gillar millimeterrättvisa vad gäller könsuppdelning kommer helt ologiskt att rösta sig galna. När såg man senast en man med tjejband på detta vis?
Bidrag 6:Maja Gullstrand har jag också intervjuat, hon var fullständigt förtjusande. Fast i mörkt hår. Hon jobbade på cirkus då. Och sjöng som en liten klocka – men den här låten funkar inte. De dansande tjejerna har däremot mycket snygga klänningar med lite 50-talsstuk. Undrar om hon är släkt med Christer (400 meter häck).
Bidrag 7: Ha! Ha! Petra Mede berättar om en staty av Bert Karlsson som är en snöhög! Ha!
Oh dear, artisten Sofia har på sig Catwomans kläder och sjunger på grekiska. Att sjunga på ryska hade man ju av röststrategiska skäl förstått. Men grekiska? Så jävla FÖRFÄRLIGT.
Tror ni att den där nallen som heter Björkman styr tillställningen och bestämmer hur startfälten ska se ut och vem som ska sjunga när så att den som han hejar på ska vinna? Det verkar förvånansvärt ofta vara så att den mest kända artisten sjunger sist.
Bidrag 8: Tänk om man tar fel på EMD och BWO. Och ELO.
Hjälp, Alexander Bard har ridhjälm och låten är hemskt trist. Kläderna är förfärliga och ljuspinnarna barnsliga. Usch. Tror Bard månne att detta ska tilltala den internationella juryn? Men visst ser den sjungande Martin fortfarande ut som pôjkn i ”Döden i Venedig”?
Sammanfattning: Urk.
Men ni får gärna komma med era avvikande åsikter i kommentatorsbåset – eller dela med er av de kriminella handlingarna i gårdagens inlägg <
a href="http://www.lotten.se/2009/02/boven.html">här nere. Vi är inte särskilt bra på att vara kriminella, hörni.
Jag laddade upp inför denna helafton med chips och champagne bara för allitterationens skull.
Sedan försökte jag mikroblogga via Bloggy, men himmel vad svårt det var med ett champagneglas i ena handen. Hur var det med musiken, då?
Lili och Susie rev ner taket med en nostagisk tripp och jag sa ”Det där ser ju ut som jag och Bästisgrannen”. Då ringde telefonen, och jag hörde Bästisgrannen vråla ”Det där ser ju ut som du och jag!”. (Tjing för att vara hon i brallor.) Till andra chansen.
Lasse Lindh gjorde mig helförvirrad eftersom jag helt har förträngt honom och trodde att det var dags för Lasse Lindbom. (”Tänd ett ljuuuhs …”)
Jennifer Brown sjöng en bra låt bra. End of story.
H.E.A.T. överraskade mig med en riktig jädra bra sångare. Till final. Med (hjäääälp) snopp i tights. Men jag hejar mest på dem – twin lead guitar och Thin Lizzy-referenser och dessutom den där sångaren som ser ut som han i The Goodies. Ja. Hejaheja.
Han med blommor i håret till vänster, alltså.
Markoolio var jättetrist tills förra årets ryska skridskoåkare dök upp i bakgrunden. Men när han sedan började brinna, blev vi alla bekymrade och Sexåringen sade med gråt i rösten ”det är faktiskt inte roligt med människor som brinner, var är brandkåren?”.
Amy Diamond måste, måste, måste ha dåliga rådgivare. En sjuttonåring som klär sig som en femåring och som dansar som i Esther Williams farvatten måste ha dåliga rådgivare. Till andra chansen. Utan en chans in hell. Den ”internationella juryn” fick tydligen frispel eller en massa mutor eftersom de valde denna låt som sin favorit.
What if … what if Goldie Hawn mötte Dolly Parton och what if de bestämde sig för att skoja med svenskarna och what if stämsången kunde tränga bort de där fula klänningarna med 80-talsskärp.
Måns Zelmlerlöv måste ha samma jädra rådgivare som Amy Diamond. Till final. Lyssna på mig: skippa brudarna, stå liiiite mindre bredbent och titta mer på Ricky Martin än Julio Iglesias.
Sammanfattning: Tydligen var kvaliteten något alldeles i särklass eftersom det enligt Petra Mede (som hade klistrats fast i sitt manus) aldrig någonsin har röstats så intensivt i någon deltävling tidigare. Här har ni en som hejar på hårdrockarna även om snoppgrabben i tights irriterar. Måns framträdande är plågsamt. Det är som att se t.ex. Cary Grant i t.ex. Grease 2. (En diamant i en dynghög.)
Titta, Tommy Nilsson som vann 1989 hade bara ett enda intresse.
Ikväll är det första omgången av schlagermelodifestvalmaratontävlingen. Och jag är inte hemma.
Förra gången jag missade en Melodifestival var 1980, när någon sa till mig att det var ett kapitalistiskt påfund och att jag istället borde hänga med till Storgatan i Luleå i 30-gradig kyla utan mössa. Det fanns ju också en minimal chans att även Han skulle komma och dra runt på Storgatan. Redan efter en halvtimme ångrade jag mig och Han kom inte – det var ju för böveln Melodifestival på tv! Tomas Ledin vann alltså i läderbrallor utan att jag såg det.
Jag har rotat lite i källaren för att kompensera för det jag missar ikväll och hittat mapparna med urklipp från 1996, 1997 och 1999.
År 1996 vann denna låt, men redan då var en av kvällens deltagare med …
… Andreas Lundstedt, numera i Alcazar.
Liksom året efter, 1997 och då tippades han till och med som vinnare.
I klippet här ovan finns så mycket att läsa. Vinnarna – Blond – fick inte alls högt betyg, men Måns Ivarsson hade en kristallkula eller ett sjätte sinne som inte är att förakta. Han skriver att Wille Crafoord kommer att få Povel Ramel-stipendiet. Vilket han fick senare detta år. Eller så är det helt enkelt så att Måns Ivarsson på denna tid styrde världen.
Favoriten 1999 var denna – men vann gjorde …
… Charlotte Nilsson (Perrelli). De där under – Crosstalk med fyra plus – kom sexa. Någon som kan nynna låten?
Kommer ni ihåg att Martin hamnade i ”Så ska det låta” och vägrade sjunga? Moooget.
Nä, nu ska jag inkassera en födelsedagspresent: någon slags föreställning och hotellövernattning i Stockholm. Och eftersom jag har en miljon tillfällen att se på andra deltävlingar den närmaste månaden, lider jag faktiskt inte det minsta. Vilket känns väldigt vuxet och förnuftigt. Rentav moget.
