Förbjud folk att flytta!
Härom minuten kom jag att tänka på hur bra jag är på att ljuga när det verkligen är helt oviktigt och hur fantastiskt kass jag är på att ljuga när det verkligen gäller. Och eftersom det är första maj, låg mina demonstationstågslögner nära till hands i minnet.
demonstationstågslögn, [-ʃo`ns-] [löŋ´n] subst. ~en ~er medvetet osant påstående framfört i syfte att slippa demonstrera {→osanning}: demonstrationstågslögnshistoria; demonstrationstågslögnpropaganda; demonstrationstågsnödlögn; hon spred ut ~er om sina förehavanden
KONSTR.: en ~ (om särsk. den 1 maj)
HIST.: sedan äldre fornsvensk tid; fornsv. lyghn; gemens. germ. ord; bildn. till ljuga
Det var nämligen så i Luleå runt 1975–77 att vi i skolan ideligen uppmanades att demonstrera. Ibland fick vi ledigt från lektionerna för att ta bussen ner till stan och demonstrera, ibland fick vi rita protestplakat på teckningslektionerna – och nästan varje gång drabbades jag av oförklarligt komplicerade förhinder emedan jag led av akut ointresse vad gäller politik och allt vad som därtill hör.
Jag revolterade. Jag lärde mig att skolka från demonstrationer och obligatoriska protester redan i elvaårsåldern. Jag var med andra ord olydig.
Konstfruset är en mänsklig rättighet!
Ofta handlade lögnerna bara om ont i halsen, plötslig hälta eller allmänt illamående eftersom sådana sjukdomstillstånd sällan går att kontrollera. En och annan gång hittade jag på att släkten krånglade – Orangeluvan behövde passas (hon är gubevars sju år yngre än jag), farmor behövde mitt stöd (farfar hade gubevars nyss dött) eller så var jag kallad som assistent till Högskolan, där pappa jobbade och stod i med kemiska experiment och gudvetallt.
Nej till allt som börjar på P!
Men en gång ljög jag så att läraren Ulrik Lönnroth inte trodde på mig. Jag var oförberedd och hade faktiskt inte hunnit samla mina tankar till en lögn.
– Majjen, majjen, jag kan inte följa med och demonstrera imorrn.
– Va?
– Mina träskor. Jag kommer att halka för att båda hälsulorna har lossnat och inuti hälen på ena finns en spricka som jag hela tiden klämmer mig i.
– Har du inga andra skor?
– Näe.
Ja, det gällde verkligen livet här. Min heder. Mina hatkänslor mot tvång, särskilt i kombination med demonstrationer. Och hur gick det – slapp jag?
Nej. Majjen visste ju att jag hade ett par gympaskor. Men jag demonstrerade mitt i demonstrationståget genom att inte skandera utan bara gå med stängd mun och se arg ut och dessutom ha på mig mina i verkligheten inte särskilt slitna träskor.
Tsssst, det här är inte vad jag kallar gamla träskor.
(Jag avslutar här med en länk till båsmetern eftersom jag anar att den kommer att behövas.)
{ 93 comments }
