Jorå, det började igår, fotbolls-VM. Det spelades två inte särskilt roliga matcher som jag hann se i pauserna mellan allt annat. Det finns en fransk spelare som heter Henry, som förra året sopade till bollen med handen och sedan påstod att han inte alls hade gjort det. Samme Henry började idag rya om motspelarnas eventuella hands. Han lugnade sig väldigt snabbt när någon viskade ”kasta sten i glashus” i hans öra. Tror jag.
Och vad har detta att göra med mode? Jo, på tv pågår just nu en extremt färgglad Nu-ska-vi-fira-att-VM-har-börjat-konsert. Desmond Tutu kom ut på scenen i toppluva och lusekofta, dansade och sjöng och var helt galen.
Ärkebiskop Desmond Tutu, som fick Nobels fredspris 1984. Jo, faktiskt.
En tjej som heter Lira gav sig på ”Pata Pata” och här i klippet kan ni fokusera på de 20 första sekunderna för att förstå hur rolig den titeln var i kombination med klänningens passform.
Ni ser i filmen och på Desmond Tutu att allt är sanslöst färgglatt i Sydafrika? När hösten kommer till kalla Norden, kryper vi in i svarta jackor med svarta revärer och tar på oss de lite mörkare jeansen och de svarta skorna och så piggar vi upp anrättningen med en grå halsduk. Kanske till och med en ljusgrå. Med uppskjutna axlar hastar vi till de kommunala färdmedlen och längtar till fredag eftermiddag.
Eller …?
Bra tröja när man leker ”Under örnens vingar”. (Heter den så?) Uppdatering: nej, den heter "Under hökens vingar kom", sägs det i det allvetande kommentatorsbåset!
På en sen vandring genom Stockholm stötte jag på det ena Afrika-inspirerade plagget efter det andra. Nu är det ju inte höst, så det kanske är för tidigt att ropa hej – men tänk om vi alla skulle ta och ikläda oss färglada hattar och randiga skor i november?
Jag sprang ikapp dem för att tjuvlyssna – var det en möhippa? (Men nej, jag hörde ingenting.)
Hudfärgad klänning och tigermamelucker! (Vilket inte alls stämmer med min teori eftersom tigrar inte finns i Afrika. Men i alla fall.)
Men nu ska vi inte förhasta oss och ta efter Sydafrika i allt. Det är nämligen så att sydafrikaner inte kan titta på fotboll utan att tuta i en tuta som låter alldeles förfärligt: vuvuzelan. De tjut-tutar från den sekund de kommer in på arenan tills de lämnar den – oavsett om det är Sydafrika eller några andra länder som spelar. Förvånande nog tar tutlurstjuten paus under nationalsångerna. Om jag vänjer mig vid detta oljud som gör att man inte hör när kommentatorerna säger uppenbara saker, kommer jag att äta upp mina randiga strumpbyxor. (Vilket ju är synd eftersom de piggar upp i novembermörkret.)
Lika bruna som 1970-talets kokböcker är (se hääär eller bloggen Den bruna maten), lika vita är inredningstidningarna från 2000-talets första decennium. (Decenniet som även kan kallas noll-noll-talet, men noll-noll är ju lika mycket som noll, och då borde man egentligen säga nolltalet, vilket innebär att de som t.ex. är födda år 2000 är nollor hela bunten.)
Vad man kan säga om maten i vår tid är väl att pasta, potatis, panering och efterrätter är av ondo och bör skysås skys som peston pesten. Och nu känns det som om vi dessutom är på väg in i 1980-talets färgpalett på tallriken.
Skåda dagens lunch på Det Stora Möbelvaruhuset (vilket alla kallar Ikea när de inte vill göra reklam för just Ikea, men jag är inte den som är den):
Dagens lunch på Ikea.
Ser nu att portionen är gigantisk på den normalstora tallriken, men det lade jag inte märke till när jag blev så bländad av färgerna. Den rödvinskokta kycklingklumpen var faktiskt ännu mer rosa i verkligheten. Skitful, helt enkelt.
Igår stukade jag tummen i en match mot Motala. Hur klarar man sig då, tror ni?
Rätt bra. Förutom att det är ett tjorvande och stånkande och fäpplande att få till mellanslag på tangentbordet. Med tummen gör det jätteont, utantummenserdetutsåhärnärjagskriverju.
Sorry, tänkte inte på att placera en tändsticksask i närheten som jämförelse.
Men AJnu AJska AJvi AJinte AJfokusera AJpå AJtummen AJutan AJpå AJ-OS-mode. Sent igår kväll hittade jag nämligen Norges curlingherrar, som har tagit på sig golfbrallor. Och när man tänker på golfbrallor, är det svårt att inte associera till cirkus och därifrån gå vidare till clowner och sedan förstå att ett lag som ikläder sig snygga clownkläder, har tänkt helt rätt. Jädra norrmän till att göra allting rätt.
Norska skrev.
Tänk ändå, om vår flagga inte var just gul och blå. (Bilderna lånade jag här.)
Utan att ens leta, hittade jag nyss ännu mera coolt OS-mode. Det är de amerikanska snowboardåkarna som har fått täckbyxor (i Gore-Tex) som ser ut som slitna, pösiga jeans. Självklart. (Bild härifrån.)
Så vad har nu hänt – har jag börjat bry mig om mitt yttre, kommer jag att börja köpa modetidningar och blogga om dagens outfit som alls inte är gamla 501:or och hoodie varje dag utan benvärmare, diadem, reapris på pälsbräm och ovanligt lyckade färgmatchningar?
Förmodligen inte, för jag är lika dålig på det som på att trycka ner tummen på mellanslagstangenten. (Förstår ni vad jag går igenom för denna texts publicerande?)
Resten av den amerikanska OS-truppen ser ut som de coola i min klass gjorde runt 1977.
Svenskarna har en häftig mössa i år, tycker jag. (Det här är 1998, 2002, 2010. Kunde inte hitta 2006.)
Kommer ni ihåg när Linda Haglund plötsligt skulle springa 100 meter i baddräkt? Eller när Gunde Svan och Mooogren åkte i vita skiddressar med streck och fyrkanter? Eller de pyttesmå shortsen som gjorde att alla fotbollspelares lår såg ut som Tomas Gustafsons?
Japp, jag är en idrottsmodebloggare.
Babara Ann Scotts troschock i OS 1948. (Bild härifrån.)
Uppdatering! Enligt Ulrika Good designade Patrik Sjöberg (som jag tycker om, så det så) en av friidrottslandslagets dräkter. Ja, den till vänster.
Om jag har hört det förr, måste jag ha förträngt det. Jag är alldeles jätteförvånad och vill ha bevis och garantier i tre exemplar!
Jag tyckte faktiskt om axelvaddarna på 1980-talet. Faktum är att jag inte slutade tycka om dem och sanningen är dessutom att jag har sparat dem i en låda i källaren. So shoot me.
Däremot tyckte jag aldrig om platåskor – varken på 1970- eller i början av 2000-talet. Och modet med de blottade magarna ansåg jag mig vara för gammal för. Nu ska man tydligen ha jeansleggings, vilka jag har lite svårt för. Tantturban hoppas jag att jag slipper ha på mig, särskilt i kombination med leggingsarna. Tubsockar i pumps gillade jag aldrig. Killar med bakåtslickat vaxhår tycker jag ser lite läskiga ut.
Jag är helt enkelt intresserad av mode, men vill sällan hänga med i det. So call me a mespropp.
Men nu måste vi tala om besvär – av modet orsakade syndrom och sjukdomar. Kalla kalsonger, blöta kalsonger, kalsonger av alla de slag och överallt fascinerar mig alldeles otroligt mycket. För de är banne mig lika svåra att hålla på plats som någonsin en för djup urringning och ett par flyende bröst. Det fixas och trixas och pillas och dras i dem hela tiden. (Smygfotar jag killrumpor? Javisst, och mina barn skäms inte ett dugg för mig. Harrrkl.)
Om jag har förstått saken rätt, är detta den ultimata placeringen: badbrallan strax ovanför bredaste punkten och de dyra kalsongernas märke väl synligt. Killen i bakgrunden måste snart dra upp och ordna till, för han visar för mycket kalsong.
De här fyra står snyggt och tryggt och med alla linningar på plats. De fixar till dem på millimetern när.
Se, här har vi två som ringde varandra på morgonen för att matcha så mycket som möjligt.
Japp, mycket lyckad posering, perfekt häng och stuk.
Ojojoj, ajajaj, hallåhallå, dra upp! (Intressant, den där kalsongen ser ju ut lite som en tapet.)
Vän av ordning har ju en och annan gång hjälpt pojkarna upp med brallorna när de har varit på väg söderut. Men modet och min fascination för detsamma tycks pågå utan avbrott i vad … tre år nu? Jag frågade en 22-åring i vänkretsen om det inte var obekvämt med kalla kalsonger som aldrig torkar.
– Obekvämt? Vaddå? Jag fattar inte vad du menar. Det som är obekvämt är ju de där innerbyxorna med små hål i som skaver och … skaver. Om man inte har kalsonger dårå. – Och när grenen hänger ner i knähöjd, är det inte svårt att gå då? – Ska ni säga, ni som har högklackade skor!
Har jag inte alls, så det så. Men nu till dagens avslöjande! Tutelitut!
Revelation och scoop i ett: Detta mode har gett inte bara (enligt säker källa som lät som Deep Throat) urinvägsinfektioner utan även extrajobb för sjukgymnaster. Grabbarna som måste gå med speciell höftföring och krypa ihop lite som ishockeyspelare och samtidigt puta med rumpan för att inte brallorna ska halka ner från ekvatorn, drabbas av begränsad höftrörlighet. Höftböjaren måste alltså stretchas för att inte grabbarna ska drabbas av svankrygg och ankstjärt.
Sickna roliga syndrom förresten: svankrygg och ankstjärt. (Liktornar låter också roligt, men har ju ingenting med detta att göra.)
Apropå svårt mode: tänk att hantera sin tajta kjol lika smidigt som Elizabeth Taylor i inledningen här. (Cat on a Hot Tin Roof, 1958.) Snygglot Newman kommer in efter 45 sekunder – bra mycket mer bekvämt klädd.
Slutsats? Jag vet inte. Men jag föredrar nog en jeansrumpa utan kalsongvy. So call me a bakåtsträvare, jag vill ju till och med ha vårhatt.
Metro chockade mig häromdagen när tidningen berättade hur man gör sina ögonbryn ljusare. För det modet hade Carolina Gynning tydligen visat upp sig i.
Ljusare.
Jamen javisst, allt annat hårrelaterat är ju så krångligt. Alla vill
ha hår där det inte finns
slippa hår där det finns
ha mörka hårstrån där det växer ljusa
ha ljust hår där det växer mörkt.
De som kämpar som mest mot denna naturens felplanering är ofta samma personer som glömmer att äta. De har väl inte tid, kantänka.
Men det här med blekta bryn stämmer inte med vad jag har sett på tv. Ögonbrynen i de amerikanska mord- och likserierna (som man råkar trilla in i vid åtta- niosnåret på kvällen), blir allt underligare. Nu alla män, ska ni fokusera eftersom ni måste börja öva på ögonbrynsmusklerna. Ni ska nämligen kunna forma den här nya, klammerliknande varianten:
CSI till vänster, Criminal Minds till höger. Bilderna är INTE manipulerade. (Vet inte vad karlarna kallas eller på vilka kanaler de kan ses.)
Är det bara jag som gillar det bus-buskiga stuket mer? Fröding, Branting och Brezjnev. Liksom.
August Strindberg är tydligen inne, Bjørnstjerne Bjørnson helt ute.
Förr-i-tiden-Madonna och Oasis-Noel ser vansinnigt mysiga ut, men är ju helt ute.
Robin Söderling gick för några minuter sedan till final i Franska öppna. Förmodligen för att han har rätt sorts ögonbryn. Nej, titta bara på ögonbrynen här till vänster.
Men all right, om vi nu ska ha ljusa ögonbryn kan i alla fall jag med mina osynliga parenteser vara modern tills nästa nyck kliver in genom modedörren. Fast då kommer väl något annat mysko ideal – det var ju länge sedan man skulle ha högt hårfäste, det kanske skulle vara något?
Eller stora örsnibbar, gigantiska näsborrar och smala stortår?
________ Uppdatering Nämen, kan man tänka sig. Det finns sminktips i kommentatorsbåset!
