Inlägg taggade med:

möten

Möten med kända och okända

av Lotten Bergman den 16 maj 2011

Ajajajaj. Postmuseum behöver min hjälp.

Ajajajaj. Postmuseum behöver min hjälp.

– Tjeeeeeeeeeeeeena tjejen!

Jag gick med lätta steg över kyrkogården till Klara kyrka mitt i Stockholm. Överallt tutade brandbilar, ambulanser, jourläkarbilar och polisbilar. Som den hyena jag är, ville jag förstås veta vad som hade hänt – men utryckningen verkade vara koncentrerad till ett väldigt stort område: från Centralen till Sergels torg. Och dessutom skulle jag ju till Postmuseet för att föreläsa om skiljetecken och träffa massa bloggkommentatorer. (Och bl.a. – skulle det visa sig – min mamma, morbror, en bordsherre från 1986, tre skiljeteckenstokar från ett bokförlag, en f.d. NE-kollega samt tre tjejer som läste engelska med mig våren 1985.)

På ett av kyrkans trappsteg satt två hukande spillror till män. Tandlösa, slitna, rufsiga och rejält på lyset. De ropade igen:

– Tjeeeeeeeeeeeeena tjejen!

Reprisropet berodde på att det var fasligt länge sedan jag lystrade till just ”tjejen”. Men de tittade faktiskt på mig. Lattjo!

– Tjenare, är det mig ni kallar tjej? sa jag och stannade till framför dem.
– Jaaaaaaaa, tjejen! Stort lockigt hår haru, tjejen! sa ena mannen.
– Stort. Och lockigt. Massa hår. Tjejen har hår på huvvet, sa den andra som var lite slitnare, lite mer hukande och lite mer på lyset.
– Men så trevligt att ni kallar mig tjej, sa jag. För vi är nog lika gamla alla tre.
– Vaffaaaaaaaaan! Gammal kan du vara själv!

Sa den nyktrare och så skrattade de två så att slemklumpar ur kroppens källarvalv lösgjordes och transporterades upp till närmaste kroppsöppning och hos den ena gick lite vilse och kom ända upp i näsan. Storskrattande fortsatte de:

– Du är så jäla rolig att jag pissar på mej! Hohohooohahaha!
– Kamma dej och snyt näsan! Här, ta min mössa! Hahahahaaa!
– Nu måste jag gå! Hejdå, grabbar! sa jag och trippade vidare med mitt lockiga hår medan de två männen skrattade och den ene snöt sig i den andres mössa.

Vi var nog lika gamla. Och för tillfället precis lika glada.

En liten stund senare sammanstrålade jag med min djefla man, som satt på Drottninggatan och stretchade gluteus maximus:

Ajajajaj, det gör ont.

Ajajajaj, det gör ont.

{ 58 kommentarer }

Nya kompisar

av Lotten Bergman den 23 mars 2011

Pssst. Detta inlägg publicerades redan igår. Men så kraschade mitt webbhotell ett par timmar senare så att bloggen och allt i den försvann i en isande vit snöstorm. När allt kom tillbaka var klockan tillbakavriden ett helt dygn och era kommentarer till detta inlägg borta. (Dem har jag försökt återskapa.) Frågan är bara om det försvunna dygnet gör att jag resten av livet är ett dygn efter alla andra. Himla besvärligt på nyårsafton, t.ex. Slut på pssstet.

Det är inte många man kan kalla kompisar. Men jag brukar utnämna alla som jag gillar till mina kompisar oavsett om de per logisk definition är det eller inte. Tyvärr kan man ha kompisar som man inte gillar också, men dem kan man ju … hm. Vad kan man göra med dem?

Strunt samma. Nu ska jag berätta om mina nya kompisar som jag hittade (åååå vad jag inte kan sluta prata om resan till Italien) när vi åkte till Milano förra helgen.

Ser ni vilka det här är?


Det är Kenneth and the Knutters, förstår ni. Och mina kompisar är de två i mitten: trummisen Benny och sångaren Kenneth. (Som egentligen heter något helt annat och i det civila har ett helt annat yrke.) Bandet låter lite som Status Quo, men är roligare. Kanske lite som Magnus Uggla och Style också. Och jag har aldrig – säger ALDRIG – hört bandnamnet sägas. Så precis som när man bara har läst vissa ord och aldrig hört dem uttalas, kan det bli fel.

(Jag trodde länge att namnet George skulle uttalas ”Je-årrge”, min djefla man sa som barn ”väää-sentligt” [utan att betona e alltså] och ”kinkig” med k-ljud först och inte tji-. Lillasyster Orangeluvan sa ”jascht” om yacht, men det är ju snudd på självklart.)

Så när sångaren Kenneth där ovan hade rabblat några låttitlar och sjungit några strofer för mig när jag var sådär med-öppen-mun-förvånad, skulle jag bara ställa en enkel fråga om rockkarriären eller groupies eller om det var folkparksturnéerna. Och då lät det så här på swinglish:

– Men har Kenneth änd thö Knätters ko…
– KNU! sa Kennet.
– Knu…? sa jag.
– KNU! KNUUUTTERS! sa Kenneth

På något sätt lyckades jag se oberörd och blasé ut och inte rödörad och skamsen och kanske spillde jag ut något eller snubblade på en mattkant för att distrahera lite. Men man ska ju stå stilla i klaveret om man nu har haft omaket att trampa i det. KNU!

{ 18 kommentarer }

Jag hatar möten

av Lotten Bergman den 2 mars 2010

Bullar, kaffe, framtidsutsikter, spännande lösningar och nya insikter i all ära. Men dessa faktorer kan inte få mig att gilla våra företagsmöten. Och nu tror ni att jag tänker fara ut mot revirpinkande, långa drapor och möten mitt på dagen som förstör arbetsron. Men nej.

Vårt företag består alltså av två personer. (Ok, min pappa är med på ett hörn, men han är ju bara min pappa som sköter sig på sitt håll.) Det är alltså i realiteten bara jag och den djefla mannen. Vi skulle kunna ha mötena strax före godnattpussen eller i bilen på väg till stan för det är verkligen bara vi två.

Men då hade jag förmodligen tagit kudde och täcke och lagt mig hemma hos grannen eller kört ihjäl gångtrafikanter av pur ilska. För jag blir så arg! På varje möte! Om man ser det från min djefla mans håll, är jag en raging bull, en hulk samt en puttrande vulkan. När jag egentligen bara vill vara Jätten Jorm.

Så här är jag tyvärr inte.

– Go, shoot, sätt igång, säger jag och tar ett djupt andetag som för att förbereda mig inför ett stålbad där jag tävlar mot Houdini.
– Ehrrm … profilering … marketing … målsättning … antal … försäljning … aktiv … research … två föreläsningar per … planerad inkomst före sommaren … målgrupp …

Min djefla man pratar och ritar upp tankebubblor på ett papper och jag vill strypa honom bara för att han vill planera. Så här vill jag att det ska låta:

– Vi ser vad som händer. Det kommer att gå bra. Blomsterängar och stjärnfall, allt ordnar sig ska du se. Vi tar dagen som den kommer helt enkelt. Nu äter vi något.


Jag. I handen håller jag den behållare i vilken jag har packat in mötesdeltagare under åren.

{ 59 kommentarer }

Mötesteknik, liksom

av Lotten Bergman den 30 oktober 2009

Jag vaknar, klämmer lite på träningsvärken och sträcker mig efter datorn. Så känner jag efter – vad är det för dag? Är det en dag när jag har en ocean av tid på förmiddagen och eoner av tid på eftermiddagen? Eller (jävlar) har jag

  • telefonmöte kl. 10:15
  • lunchmöte kl. 12:00
  • fika med chefen på Storföretaget kl. 14:40
  • föräldramöte kl. 19:30?

Ni som jobbar som jag – filosoferande vid datorn – ser meddetsamma att en sådan dag som ovan är en bortkastad jobbdag. Det kommer inte att skapas något. Dessutom måste jag ju komma ihåg att faktiskt ta mig till alla dessa möten. Och klä på mig! Fika mig hit, fika mig dit! Jag vill ju jobba! Räck upp handen alla som inte vill sitta på möte!

Måndagsmöte, tisdagslunch, onsdagsplanering, inlämning av bilen för besiktning på torsdag och jag kommer inte att komma igång förrän halv elva, fredagstårta.

Lisa tipsade mig om Paul Grahams ”Maker’s Schedule, Manager’s Schedule”. Det handlar om kreatören/tänkaren/skaparens schema kontra det ”normala” schemat med timsindelade dagar som t.ex. chefen på Storföretaget lever efter. Och tjong i kastrullen, vad jag kände igen mig.

Mina dagar är indelade i två stora sjok – två enorma, oskrivna ark som heter förmiddag och eftermiddag. Ett möte mellan 10:05 och 11:03 gör att jag knappt hinner tänka före tio, än mindre skapa något vettigt. Inplanerade möten gör mig helt enkelt mindre ambitiös.

– Men Lotten, jag trodde att du var ett under av effektivitet!
– Men Lotten, kan du bara skapa under perfekta förhållanden?
– Men Lotten, vem tror du egentligen att du är – ska hela världen anpassa sig efter dig?

Nej, men vi kan kanske kompromissa lite?

Med möten tidigt på morgonen och sent på eftermiddagen, hinner jag ta på mig tänkarmössan, veva igång den och till och med köra den varm. Men vad ska vi kalla de två olika schematyperna på svenska?

The maker: tankejobbaren, teoretikern, the almighty skapare?

The manager: kalenderbossen, chefen, den korrekta ledaren?

Nähäpp, inte så fyndigt. Har ni några andra förslag?

Sammanfattning: The manager är effektiv med många möten inplanerade i almanackan. The maker är effektiv med många timmars arbete på raken. Låtom oss alltså kompromissa med möten tidigt eller sent på dagen.

Länk till inlägget, om ni vill sprida detta evangelium:
http://www.lotten.se/2009/10/motesteknik-liksom.html

{ 22 kommentarer }