Inlägg taggade med:

museum

Två museitips, bara

av Lotten Bergman den 1 juli 2011

Vi närmar oss årets resa mellan Sörmland och Skåne, som av tradition och skrymmande packningsorsaker sker per bil. Men innan vi åker (bara jag, Sjuttonåringen och Nittonåringen) ska vi på

  1. releaseparty för ”Framtiden”
  2. inflyttningsfest på ett tak på Söder
  3. blomvattningsexkursion till mammas lägenhet i Stockholm.

Fast innan dess tänkte jag dela med mig av två museitips.

Ni som är i Stockholm bör gå på Aquaria på Djugården. Det är inte stort, det är inte mycket till interaktivitet i dessa interaktiva tider, men det är mörkt och spännande samt fuktigt och roligt. (Låter ju nästan ekivokt.) Rätt som det är, sätter ett monsunregn igång!

Nu är det i och för sig ett helt år sedan vi var där, men så här såg det då ut:

Ni förstår vad jag är ute efter? Mhm. Språkpolisen anmäler sig till tjänst.

Glömde nästan! Jorå, de hade fantastiska fiskar också!

Kökshandduksfisken!

Kökshandduksfisken!

Det fanns även en gulbandad clownfisk, som helst lever tillsammans och inuti en bubbelanemon (måste ses för att förstås). Och en masa hajar – och alla andra skådespelare i ”Hitta Nemo” förstås.

Det andra museet (utan fnuttar på e) är ett nyöppnat, som inte är riktigt färdigställt men som är perfekt för  en nostalgisk militärgalning eller om man har barn i andravärldskrigetåldern. Det är Arsenalen i Strängnäs — Sveriges Försvarsfordonsmuseum. Jag kan avslöja att av de kanske 30 besökarna var jag och Elvaåringen de enda som inte var män.

Vad gör jag under stridsvagnen?

Vad gör jag under den leriga stridsvagnen?

Att jag kröp under stridsvagnen har en fullkomligt logisk förklaring. En av mina mest fantastiska kolleger på Nationalencyklopedin var Gerhard Voigt, som deltog som ”medic” i andra världskriget. (Jag tittar på ”Band of Brothers” och där skriker de på ”medic” hela tiden. Antar att man inte skrek likadant på tyska sidan. HERR DOKTOR! skrek de säkert.)

Uppdatering! I kommentatorsbåset vet Sarvi besked: man skriker Sanitäter! Slut på uppdatering.

När vi andra på redaktionen gnölade och gnällde över någon dum deadline, skoskav, hunger eller vädret, sa Gerhard lugnt med sin tüska brütning:

– Jaja. Men det är inte värre än att bli överkörd av en stridsvagn.

För det hade han förstås blivit.

Man måste i sitt bildbibliotek ha en bild på undersidan av en stridsvagn.

Man måste ju i sitt bildbibliotek ha en bild på undersidan av en stridsvagn.

I lekhörnan kunde man få sitta i en jeep!

I lekhörnan kunde man få sitta i en jeep!

Åh, ljuvliga tid när alla bilar var utrustade med tydliga informationslappar till allt!

Åh, ljuvliga tid när alla bilar var utrustade med tydliga informationslappar till allt!

För barnen var det allra bästa när de fick köra ministridsvagn med två reglage: ett för vänster band och ett för höger. Om man vill svänga ska ena bandet gå framåt, det andra bakåt. Alla utom Nittonåringen kunde klämma ner sig i en:

Elvaåringen körde ner pinnar som vore de slalomkäppar.

Elvaåringen körde ner pinnar som vore de slalomkäppar.

Allt på Arsenalen är som sagt inte riktigt färdigt än — men det kommer att bli perfekt vad det lider. Jag skulle dock vilja damma av den gamla Forden som står precis vid ingången …

Om inte annat kan man ju ge en dammtrasa till alla besökare som vill ha?

Om inte annat kan man ju ge en dammtrasa till alla besökare som vill ha?

En stackars soldat som blänger ilsket, skrämde livet ur mig så docka han var.

En stackars soldat som blänger ilsket, skrämde livet ur mig så docka han var.

Såja. Min vana trogen tar jag gärna emot tips på vad man kan se på när man reser söderut per bil!

{ 38 kommentarer }

Färglös film i ett färgglatt blogginlägg

av Lotten Bergman den 10 augusti 2010

Jo alltså när man som jag är en firad, upphaussad bloggare som alla vill … äh. Jag kan inte ens lura mig själv.

För nio år sedan jobbade jag med en karl som numera har sadlat om och ibland är med och marknadsför t.ex. filmer. Det är en synnerligen trevlig och duktig männsch som kan formulera både klokskap och roligheter, och som plötsligt kom på att han ju kunde bjuda mig på galapremiär av filmen ”7X –Lika barn leka bäst”, som har biopremiär på fredag. Jag och den medbjudna Sextonåringen bestämde oss för att klä upp oss i galautstyrsel, men även att hela dagen ladda med roliga aktiviteter eftersom filmens handling lät bara lite, lite roligare än en politisk reklamfilm av Roy Andersson. Från SF:

”En förort någonstans i dagens Sverige. Nyinflyttade Edvin har snabbt förvandlats till skolans slagpåse, bästisarna Jenny och Mis tillvaro är kantad av våldsamma män och syskonen Morgan och Martina blir lämnade ensamma då föräldrarna prioriterar semester framför betalda räkningar. En upphittad pistol erbjuder plötsligt möjlighet till förändring.”

Jag återkommer till filmen om en stund. Först ska jag bara rekommendera Fotografiska museet, som ligger inklämt mellan Birka Cruise och Viking Line i Stadsgårdshamnen.

Denna trappa ledde oss till Fotografiska.

Trappan ledde oss blott till Fotografiska. (Det gröna skräpet symboliserar naturens skönhet.)

Men ta inte med barnen till ovanvåningen där Joel-Peter Witkin ställer ut foton av döda människor – helst när deras huvuden inte längre sitter fast på kroppen. (Ja, det är riktiga lik. Han spökar ut dem, placerar dem i konstnärliga sammanhang och tar bild på dem. Klicka inte på hans namn här ovan om ni är känsliga eller bara rädda om nattsömnen.) Däremot är de flesta av Lennart Nilssons och Annie Leibovitz bilder rumsrena – om än väldigt nakna.

Jag (som bara tar konstiga bilder på mögel och hotellsängar) blev inspirerad och insåg att jag ju här har en helt outnyttjad konstnärsådra. Man behöver sällan skärpa, motiv, mening, bakgrund eller förklaring. Man tar bara en bild och så ger man den ett namn!

Rör inte min telefonkiosk!

Rör inte min telefonkiosk!

(Men jag känner att jag måste förklara. Det där är Broder Jakob, som jag idag hittade mitt i ett spöregn mitt i en telefonkiosk – och se så intressant den där GB-glassgubben i vänsterkanten får åskådaren att tänka på orange. Orange … orange som i basketorange!)

Utpumpad lyckades han undvika en säker död.

Utpumpad lyckades han undvika en säker död genom att rulla en liten bit till höger.

(Men jag känner att jag måste förklara. Det där är en stackars boll som bara låg där mellan spåren på stationen. Eftersom den inte var riktig, fick den ligga kvar och pysa och längta till sin kompis där i bakgrunden – den precis lika runda och orangefärgade förbudsskylten.)

De gråa skåpen målades plötsligt i regnbågens färger. Skorna hittade inte längre hem.

De gråa skåpen målades plötsligt i regnbågens färger. De grå skorna hittade därför inte längre hem.

(Men jag känner att jag måste förklara. Förvaringsskåpen på Fotografiska var så smala och färgglada och orangefärgade att ryggsäcken med galakläderna och finconversen inte fick plats och därför kände sig mobbade. Det blå skåpet öppnade plötsligt sin famn och erbjöd sina tjänster.)

Ni ser! Jag kan vara svåråtkomlig och mystisk om jag vill! (Men nu orkar jag inte vara det längre.)

När vi skulle gå på galapremiären, hade vi med oss uppseendeväckande kläder: djupa urringningar och höga slitsar. Men så hittade vi inget vettigt ställe att byta om på, och struntade därför i det. Väl på Saga-biografen gick vi in på toa och kollade om vi såg respektabla ut ändå. Det gjorde vi:

Respektabelt folk, ja. (Se hur medvetet Sextonåringens skjorta matchar det röda på dörren.)

Se hur medvetet Sextonåringens skjorta matchar det röda på dörren.

Det bjöds på läskeblask och en miljard olika snittar och vi fick applådera regissören, som var fruktansvärt nervös och lyckades säga ungefär ”vi satte igång på grund av stark drivkraft, vi satte igång tillsammans, det är det som är resan hit, det är allt, det är allt, tack för det”.

Och det är nu jag ber om ursäkt.

Förlåt för att jag inte tyckte om filmen. Förlåt att jag av den kornigt filmade historien bara kände mig deppig och förlåt att jag knappt hörde vad skådespelarna sa eller såg hur de såg ut. Förlåt för att jag efter ett tag tog upp anteckningsblock och skrev upp stolpiga repliker. Förlåt. Förlåt att jag inte gjorde som alla andra och applåderade och busvisslade under eftertexterna.

Huga.

Filmens femtonåringar var så stereotypa att de antingen var genomgoda änglar eller elaka psykopater. Alla vuxna var imbecilla troglodyter. De som var dumma bestraffades – de som var goda fick sin hämnd.

Här kommer några av replikerna som jag lyckades urskilja – läs dem gärna högt och med inlevelse så att alla runtomkring er undrar vad ni håller på med:

– Jag tar överpris, fattaruväl.

– Du är säkert populäraste tjejen i klassen.

– Jag kommer ihåg hur det var att ha prov. Det kan vara jäkligt jobbigt.

– Jag kommer bli bränd på bål!

– Det är fan aldrig nån som tror på vad tonårshoror säger.

– Tro inte att jag inte skulle göra om det!

Om ni tycker att Ingmar Bergman gjorde filmer i moll, ska ni gå och se den här och ha som referensmaterial.

Ridå! (Ridån på Saga alltså.)

Ridå! (Ridån på Saga alltså. Verkligen jättefin.)

{ 68 kommentarer }

Jajajajajaaa, det är måndag!

av Lotten Bergman den 9 augusti 2010

Ni som är i centrala Stockholm och tittar ut på stadens gator och torg, kommer om några timmar att ha chansen att se en bedrövlig, liten Dickensk dickensk skara. (Det ska vara litet d, men kolla, visst blev det mer svårläst?) Visserligen sitter jag i den trygga värmen på tåget än så länge, men jag kan faktiskt skåda in i framtiden.

Klockan 11:30 kliver jag, Sextonåringen och Tioåringen av och ser till vår stora förvåning att det regnar i Stockholm trots att alla väderprognoser sa att det skulle regna nån annanstans just idag. Vi sammanstrålar med en förvirrad mormor och en liten vagnåkande kusin. Vi är hungriga, de är inte hungriga, varför en intensiv diskussion om matintag tar vid.

Klockan 12:30 kommer vi – blöta och hungriga – att stå utanför Nationalmuseum och rycka i en låst dörr. För det är ju måndag.

Note to self, förbaskade glömmande Lotten: på röda dagar kommer det inga tidningar och på måndagar är museerna stängda. Så är det i hela världen! (NOT!)

Klockan 12:31 kommer jag att ta fram min Iphone och läsa i min nyinstallerade applikation att även det närbelägna Moderna museet är stängt. Men att Etnografiska, Biologiska och Historiska samt Fotografiska är öppet. Detta bekräftas förstås av Cruella, Anna Toss och andra snälla själar på Facebook.

Klockan 12:58 kommer jag att vara sur och arg och galen av hunger. Tioåringen kommer att sätta sig ner i en vattenpöl, Femtonåringen Sextonåringen (om hon hade varit 15 hade hon åkt gratis på tåget, gah) kommer att tappa sin mobil i gatan och mormor kommer att fråga om jag inte har gjort detta måndagsmisstag förut, för det minns hon med säkerhet att jag har. Den lilla kusinen säger förstås att han behöver bajsa. Nu.

Fast min framtidsvision krackelerar. Den faller samman som drömvärldarna i Inception – för jag har ju i och med detta inlägg förberett oss! Tada! (Men regnkläder har vi inte.)

Uppdatering: Vi sitter på en bänk utanför Norra Latin och äter lite kvällsmat. Bafatt jag ska kunna ta fram datorn och korra mina två fel här ovan. Sextonåringen ska åla in i en liten svart trasa medan jag ska ta fram min finaste t-shirt. Undrar om vi ska byta om uti buskarna, eller …

{ 50 kommentarer }

Användbara saker att säga

av Lotten Bergman den 30 juli 2010

Kommentatorn Emmett gav oss alla igår en användbar mening att eftertänksamt säga inför ett konstverk som inte låter sig tolkas i en handvändning:

”Verket visar på individens utsatthet i den av henne själv skapade, materialistiska världen.”

Mycket bra. Själv brukar jag inför obegriplig poesi frankt säga:

”Intressant att just den där raden på ett så tydligt sätt är en symbol för universums pulserande livmoder.”

Och när man dricker vin, kan man smacka med munnen, lägga huvudet på sniskan och med kännarens självsäkerhet säga:

”Mmm, tapetserar munhålan, har … har … har vuxit på en sydsluttning.”

Om vi fortsätter på den inslagna vägen, kan jag ge er ytterligare några användbara meningar när jag här och nu rapporterar om slutet på vår bil-dningsresa som varade i en vecka.

När någon säger att de har problem med inredningsdetaljer eller klagar på att det är så enformigt med alla hem som snöar in på superellipsbord, myranstolar och ph-lampor, så kan man säga:

– Jag förstår ditt problem! (Klia dig nu på hakan.) Men sök inspiration på John Bauer-museet i Jönköping. Mjuka linjer, mörka material och böcker inte bara som prydnad. Ditt hem skulle kunna se ut som en enda stor mjuklåda.

Egentligen är jag nog en fransmänniska: jag vill ha dörrdraperier, snören i håret och fransar på kläder och väskor.

Egentligen är jag nog en fransmänniska: jag vill ha dörrdraperier, snören i håret och fransar på kläder och väskor. Men de trasslar bara ihop sig med alla mina sladdar.

Om (när) barnen inte kan knyta sina skosnören för att de har haft kardborrknäppning ända upp i högstadiet, kan man säga:

– Tsst. Annat var det år 1900, ska du veta. Då kunde till och med treåringar knyta skorna och gå i klack.

(Här kan man förstås dra in moderna tiders slit- och slängsamhälle och bristen på duktiga skomakare och dra paralleller till folk som inte bliver vid sin läst.)

Min mamma (f. 1936) hade faktiskt liknande skor.

Min mamma (f. 1936) hade faktiskt liknande skor.

När någon fryser eller i största allmänhet klagar på sin klädsel, kan man säga:

”Jahadu, men som Ingenjör Andrée och hans två kumpaner har du det inte: tänk att vandra omkring i den arktiska vintern i ett halvår endast klädd i ylleunderställ, bomullsskjorta och yllerock!”

När Andrée, Fraenkel och Strindberg hittades 33 år efter försvinnandet, var de klädda i det här.

När Andrée, Fraenkel och Strindberg hittades 33 år efter försvinnandet, var de klädda i det här. Brrrrr, hutter, skaaa-aaak.

Och när någon klagar på den slappa ungdomen och killarna som inte orkar dra upp brallorna och som inte bryr sig om att kalsongerna syns, kan man säga:

– Nejnej, du har fel. De är inte slappa. De jobbar lika hårt på att kalsongkanten ska synas som någonsin en tjej som noppar ögonbryn (och allt annat väldigt generande hår på kroppen). Jag vet med bestämdhet att det inte handlar om lättja eller slump, för det har jag sett på ett polkagriskokeri i Gränna!

T-shirten som skulle kunna hänga ner över rumpan, har på ett snillrikt sätt klämts fast bakom förklädet. (Tre killar jobbade tillsammans: alla med kalsongerna synliga. Mycket imponerande – både vad gäller hantverket och utseendet.)

T-shirten som skulle kunna hänga ner över rumpan, har på ett snillrikt sätt klämts fast bakom förklädet. (Tre killar jobbade tillsammans: alla med kalsongerna synliga. Mycket imponerande – både vad gäller hantverket och utseendet.)

När någon börjar yra om det öppna samhället och öppenheten i Sverige eller dra upp vädret eller kanske prata om konstiga ortnamn eller berätta om mysiga caféer längs motorvägar, ja då kan man associera hej vilt:

– Apropå det. Väderstad må ha ett trevligt namn och ligga alldeles bredvid E4:an och se pittoreskt och mysigt ut på håll, men det säger jag dig att ett stängdare plejs har jag inte skådat sedan jag försökte hitta måndagsöppna museer i Stockholm. Caféet var stängt, frisören hade semester, biblioteket hade förkortade öppentider och kyrkan var jättejättelåst!

Bilden ääääär arrangerad. (Men låst var det.)

Bilden ääääär arrangerad. (Men låst var det.)

Och när någon klagar för att du är internetberoende och inte kan uppleva nuet utan bara tänker på att blogga och fotografera, kan du säga:

– Inte då. Jag har en defekt hjärna. Jag lider av en hypofysparasit som äter upp alla minnen. Har redan gått ner 700 gram bara på vänster sida. För att komma ihåg vem jag är och vad jag har gjort och vad jag kanske kommer att göra i framtiden, måste jag dokumentera mitt liv och leverne. Menar … *snyft* … meeeenar du att jag inte ska få leva som alla andra som har hjärnan intakt? Menar du att du och dina likar ska få bestämma över min enda hjälp till ett värdigt liv?

Bad i kvällningen – i Djulösjön. Ärligt talat funkade varken sjöns eller internetets vågor alls här. (Så av detta minns jag nästan ingenting.)

Bad i kvällningen – i Djulösjön. Ärligt talat funkade varken sjöns eller internetets vågor alls här. (Så av detta minns jag nästan ingenting.)

Och när någon tycker att fnuttanvändningen på svenska är ologisk och tar fram exempel som museum och filé kontra museer och filéer fileer samt filea, kan du trösta dem med att säga:

– Nej, det är minsann inte lätt. Liksom att det är svårt med ”en” och ”ett” i svenskan, är det svårt med de grava och akuta accenterna som kryddar orden såsom basilika förhöjer upplevelsen av banan. Redan 1971 anordnade gruppen Heffaklumparna en barn- och musikfest på Malmö Museum. Spelade gjorde bl.a. Don Cherry och reklamaffischen här, som visar Mona-Lisa i peruk med en ackompanjerande banjospelare (Jesper Lindberg från Grus i Dojjan), har en mycket intressant felskrivning som …

(Och så fortsätter man med att berätta om Jönköpings läns museers utställning om proggaffischer från 1960- och 70-talen.)

Mystisk fnutt.

Mystisk fnutt.

Avslutningsvis kan man så fort friidrott kommer på tal skaka på huvudet och rabbla upp resultaten gjorda av Carolina Klüft, Christian Olsson, systrarna Kallur och Linus Thörnblad och jämföra med deras skadelistor och sedan föra fram en konspirationsteori:

– Mutor. Landslagsläkaren lär vara medlem av maffian. Jomenvisst. Mhm. Har jag hört av säker källa.

{ 60 kommentarer }

Wanås och Lekoseum

av Lotten Bergman den 28 juli 2010

För nytillkomna läsare: jag och diverse olika konstellationer av de fem barnen har gjort en bildningsresa genom Sverige – ungefär som vi gjorde förra året. Ibland hade jag fyra barn, ibland tre, ibland två och det hela är fantastiskt roligt och väldigt miljöovänligt. (Bilen från 1987 drar 1 liter bensin per mil.) Förlåt, förlåt miljön och alla andra, men vi har inte tid, tålamod eller råd att åka tåg. (Det låter som en intressant, allittererande titel på något: ”Tid, tålamod och råd att åka tåg”. Hm.)

  1. Start hemma för en vecka sedan.
  2. Flygvapenmuseum, chokladfabrik, mat och bad hos Pysseliten och PK, vandrarhem och en bov.
  3. Telemuseum i Virserum.
  4. Kisa – Inger Nilssons häst är borta och vi glömde alla våra handdukar.
  5. Vi släppte av Artonåringen och gick in på Ikea i Älmhult och köpte nya handdukar.
  6. Besök i paradiset som heter Olseröd: träffade två lamor och badade i meterhöga vågor.
  7. Lund, underbara Lund med Intighet och Domkyrka.
  8. Viken: 75-årskalas.

Och nu är vi i denna rapport framme vid hemresan, som jag verkligen har skrivit dåligt om eftersom jag igår snöade in komplett och totalt på det dassiga (men billiga) Scandic-hotellet Elmia.

9. Wanås med röda bollar i träden! Jättelånga gungor! Enorma stenar!

Tioåringen och jag roar oss i skuggan av en röd boll.

Tioåringen och jag roar oss i skuggan av en röd boll.

Här blev vi jätteimpade av en stor, av människor tillverkad sten. Trots att sådana finns naturligt.

Här blev vi jätteimpade av en stor, av människor tillverkad sten. Trots att sådana finns naturligt.

Det är alltså ett konstfullt område runt ett privat slott, ett slott som hindrade vår framfart då och då. (Istället för att snedda över de slottsliga gräsmattorna, fick vi gå runt om på grusknastervägar. Gah, liksom.) Överallt står små skyltar med konstnärsnamn och årtal, och så får man spana lite här och där för att se det vidunderliga. På ett ställe sitter kamouflerade högtalare i träden. Ur dem hör man barn ropa ”mamma” och ”pappa” med ökande intensitet och panik. Som varande mamma i kubik, kändes det mest obehagligt: vem skulle jag ta hand om, var var de där stackarna och hur i hela friden kom de bort från sina föräldrar? Komsi, komsi, alla barn!

Dock började vår Wanås-vandring med en skylt som lovade stort:

Cardiff! Walk! Spännande!

Cardiff! Walk! Spännande!

Tio minuter senare var vi tillbaka vid samma skylt. Då hade vi sett brännässlor, rötter, träd, brännässlor, stig, barr, brännässlor och brännässlor. ”Så exotiskt” sa vi ironiskt till varandra, vi som är vana vid orientering.

Men det här var coolt: ett uterum!

Men det här var coolt: ett uterum!

Och så här vill jag egentligen ha hemma: en fönstersmyg utan fönster.

Och så här vill jag egentligen ha hemma: en fönstersmyg utan fönster.

Och så vill jag ha sådana här cykelställ! Och en sådan blå cykel!

Och så vill jag ha sådana här cykelställ! Och en sådan blå cykel!

(De två senaste bilderna här ovan är inte konst. Men efter 714 konstverk fokuserade vi plötsligt på vardagliga ting som liksom var vackrare än konstverken.)

Om jag ska vara lite negativ (det hör ju till, gubevars), så finns det överallt en himla massa konstverk som man bara stirrar på, kliar sig i huvudet och på hakan inför och som får en att stilla tänka ”men sicket slöseri”.

Vi närmade oss ett hus på Wanås. Ett hus som lyste på insidan. När vi kom nära, hörde vi mystisk musik, som lovade ond, bråd död samt blod, likmaskar och avhuggna huvuden. När vi kom fram, stod huset där och lyste. Så spännande! En stor skylt förkunnade att det var förbjudet att röra konstverket, men vi smög oss i alla fall fram och tittade in så försiktigt vi kunde. I huset stod … tadaaaaaaaaaaaaa … (tänk er nu musiken till ”Hajen” eller ”Morden i Midsomer”) …

... en stol och ett bord. Punkt. Och antiklimax.

... en stol och ett bord. Punkt. Suck. Antiklimax.

Väl komna hit, insåg vi att vi inte på några villkor skulle hinna till John Bauer i Jönköping, och ändrade raskt alla planer.

10. Först körde vi en bit och tog ett dopp i Osbysjön. Jag klev ut på bryggan och hävde mig i vattnet ner och rev då med mig halva bryggan ner i vattnet. Krask, sprak, knarr och pang, så lång jag på ryggen i decimeterdjupt vatten med tre meter brygga över mig. (I USA hade jag här stämt någon på 15 miljoner dollar och tryggat min ålderdom.) Barnen vadade fnissade till mitten av sjön, där vattnet nådde dem till midjan. Ett bad om dagen håller ordning på magen! Eller nåt. Tillägg! Jag glömde ju att visa upp det mystiska som låg på bryggan:

Va ä dä?

Va ä dä?

I Osby körde vi  sedan fel, och stod plötsligt framför ”Lekoseum” – ett museum om Brio. Och inte bara Brio utan även Barbiedockor, datorspel, tomtar, troll, ett riktigt tåg och fan och hans moster! Barnen hade roligt, jag hade roligt och tiden fullkomligen flög fram.

Mina dockhusmöbler! (Som jag inte har sett sedan dockhuset slängdes 1980.)

Mina dockhusmöbler! (Som jag inte har sett sedan dockhuset slängdes 1980.)

Mina Barbiekläder! (Som jag faktiskt tror att jag har kvar i källaren.)

Mina Barbiekläder! (Som jag faktiskt tror att jag har kvar i källaren.)

Ett fullständigt galet tomteland med en miljard tomtar som flinar, rör på sig, filar på ofärdiga leksaker och trycker på knappar. Scary.

Ett fullständigt galet tomteland med en miljard tomtar som flinar, rör på sig, filar på ofärdiga leksaker och trycker på knappar. Scaaaary.

Nä, nu har jag babblat nog. Man skulle ju kunna tro att jag har en blogg utan utrymmesbegränsningar. Men de övriga stoppen var:

11. Elmia och John Bauer

12. Gränna och ingenjör Andrée

13. Väderstad

14. Bad i Djulösjön

15. Tiddelipom: hemma

(Som jag naturligtvis inte kommer att kunna låta bli att rapportera om en annan dag.)

Hemma hittade jag i kylskåpet en rutten gurka, tre byttor bubblande grekisk sallad, en sur potatis och på köksbänken flöt en övermöglig melon ut som en mjukglass. Borta bra, men hemma luktar värst!

{ 78 kommentarer }

Se Vingåker och sedan fly?

av Lotten Bergman den 10 juli 2010

Hej där, alla som inreder slott. Vad sägs?

Hej där, alla som inreder slott. Vad sägs?

I tisdags stal en avskyvärd amöba till blötdjur Sextonåringens enligt alla konstens regler fastlåsta cykel vid järnvägsstationen. Pottsorkar och pajasar som stjäl cyklar vill jag hänga upp i öronen och sedan spela Larz-Kristerz’ cover på Purple Rain för tills de ångrar sitt erbarmliga tilltag.

Jag tycker alltså verkligen, verkligen illa om cykeltjuvar.

Hur som helst. Till saken. Sextonåringen måste ju ha en cykel. Ett begagnat underverk hittades i en annons som förde oss till Vingåker. Inte kan man åka en timme hemifrån utan att göra något på vägen, så vi bestämde oss för i tur och ordning utflykt, badpaus, cykelhämtning och slottsbesök. De fyra barn som ville hänga på fick dessutom uppleva ett fantastiskt träd.

Eller fantastiskt och fantastiskt. Hm. Om jag ska vara ärlig så var det ett väldigt tråkigt träd. Precis som att slottet var ett väldigt tråkigt slott och Vingåker ett tråkigt samhälle.

Ett inhägnat äppelträd. Jaha. Precis som på Louvren.

Ett inhägnat äppelträd. Jaha. Precis som på Louvren.

Alla som vill redigera texten räcker upp handen! *sträääck*

Alla som vill redigera texten räcker upp handen! *sträääck*

Förlåt, Vingåker! Vi vill tycka om dig (med outletbutiker och billighetsporslin och fina cyklar), men … nej. Inne i Säftaholms slott (som ses på bilden överst) gick vi omkring och sa ”men va, hur tänkte de nu?” och ”kolla, en luftfläkt till” samt ”ett läsrum utan böcker!” tills vi äntligen kom ut.

Maken till slöseri på slottskuriosa har jag då aldrig varit med om! I och för sig finns det en intressant utställning med kvinnliga konstnärer, men … men … men … SLOTTET då? Jag vill ju veta vad som har hänt på slottet och hur de levde, om det som hände under Gustav Trolle Bondes tid, hur det kom sig att slottet stod tomt, få veta allt om åren när det var ”lekstuga för Vingåkers barn och ungdom” (!), ”skolhem för gossar” och när det hyste arbetsmarknadsstyrelsen. Och hur i hela friden det kommer sig att det är så fult renoverat. (Se än en gång på den översta bilden.)

I ett rum fanns en fullständigt fantastisk himmelssäng. Men när den var ifrån och vem som hade använt den och hur det kommer sig att denne har lämnat några persedlar på täcket, vet jag inte.

Se, där på sängen ligger en skjorta och en cylinderhatt.

Se, där på sängen ligger en skjorta och en cylinderhatt.

Kom igen nu, Vingåker! Jag älskar svenska småstäder, men förvalta de pärlor ni har: ta fram kuriosadeltaljer, inred Säfstaholms slott så att man känner att man är på besök i dåtiden! Behåll gärna bröderna Östermans och de andras tavlor, men fyll på med fakta, fakta, fakta och åter fakta! Heja heja!

Men Sjuåringen dansade hej vilt framför alla luftblåsar överallt. (Observera den tidstypiska plastblomman.)

Men Sjuåringen njöt av och dansade hej vilt framför slottets alla luftblåsar. (Observera den tidstypiska plastblomman.)

{ 55 kommentarer }

Jakten på internetvågorna och en museirapport

av Lotten Bergman den 23 juni 2010

För några år sedan smällde jag upp min bärbara dator lite här och där och hittade trådlösa nätverk som var öppna som uppslagna böcker. Schwåpp, knattrade jag ner en bloggrapport på en kvart och sedan trippade jag in i kommentatorsbåset då och då för att vara en korrekt värdinna även när jag var helt väck.

Men nu – när jag inte är ensam om att vara lika beroende av internet som någonsin frukost eller sköna skor – är det svårare. Även jag begriper ju att man inte kan släppa vågorne loss bara för att det är vår eller ens praktiskt. Men … kan inte någon uppfinna ett internetvågskvalp som funkar alltid och överallt? Jag betalar gärna för’t!

(Bara för nördarnas nördar: jag har alltid släpat med mig modem och nu på senare tid Iphonen. Men ibland funkar det, ibland funkar det inte. Och jag är inte människa att fatta vad det är som felar när det felar. Blogga från telefonen pallar jag inte; jag kan bara tänka från tangentbord.)

Om jag hade kunnat, hade jag realtidsbloggat om alla museerna som jag och delar av den femhövdade barnaskaran har betat av under de senaste dagarna:

Postmuseet: för tredje gången kom vi dit när det var måndagsstängt.

Medeltidsmuseet: måndagsstängt.

Att vi inte begriper att man inte ska gå på museum på måndagar är ju vårt eget fel. Men visst  känns det precis som att tidningarna inte kommer på helgdagar: himla omodernt?

Sjuåringen och Tioåringen löser ett brott med hjälp av ledtrådar och förstoringsglas.

Sjuåringen och Tioåringen löser ett brott med hjälp av ledtrådar och förstoringsglas.

Polismuseet är … mesigt. Men ok. Jag jämförde storögt hur polisuniformerna har förändrats under åren, medan Tioåringen skrämdes halvt ihjäl när hon råkade hamna i ett par till synes oskyldiga hörlurar som visade sig innehålla en förfärlig historia om en kvinnomisshandlare.Visst, man kan sitta i en polisbil och man kan lyssna på små historier om en tjuv, en polis och ett brottsoffer. Och man kan få knacka på en skyddsväst. Men hallåhallå – med det material som finns, skulle Polismuseet kunna vara det allra intressantaste av alla museer. (Jämför med Fängelsemuseet som vi inspekterade förra sommaren.)

Sjuåringen bär på ett tungt ok.

Sjuåringen bär på ett tungt ok på Nordiska museet.

Nordiska museet har jag alltid gillat – om inte annat för storslagenheten. Byggnaden är oerhört stor och Gustav Vasa som möter alla besökare i entrén är nästan lika stor som sin kusin – Regalskeppet Vasa.  Man kan frottera sig med Strindberg och granska dockskåp och frossa i klädhistoria.

Jag fotograferar mig själv i min snygga utstyrsel.

Jag fotograferar mig själv i min snygga utstyrsel.

Där kan man dessutom fotograferas som man går och står för att vara med i en dokumentation vad gäller nutidens mode. Jag, som ju är den minst moderiktiga norr om Sydpolen, måste ha sänkt ett eventuellt modemedel rejält.

En tillfällig utställning på Nordiska museet är just nu ”Plast”. Japp, plast genom tiderna – inklusive en plastcykel och hårtorkar. Glasögonbågar och tandborstar. Skålar, bunkar och termosar. Allt!

BH med plastdetaljer som får en att längta efter hallon.

BH med plastdetaljer som får en att längta efter hallon.

Men det var denna BH som jag stirrade på såpass länge att barnen i lekrummet (bland oken i 1800-talsmiljö) började undra om jag hade gått vilse. Ser ni? Varför hade man skumgummikoner där? Vad är det för årtionde? Hur formades behagen då? Och jag fick inga svar!

(Jag är hemma igen. Där det alltså finns förtjusande, snabba, fungerande internetvågor. Aaah.)

{ 20 kommentarer }

Fågel, fisk och mittemellan

av Lotten Bergman den 28 november 2009

Igår var det så dags att äta min andra lunch med en annan av mina Anna Ankor, som heter Anna men inte Anka. Men vi åt inte anka som i torsdags (tack PGW), utan en fisk som hette något på r.

Inte anka, men fisk. Rorisson? Rorisset? Någon som känner igen fisken – de röda flärparna som ser ut som blomblad?
Inte heller anka.

Ber om ursäkt om jag skrämde er med måsen och dess trottoardöd. Jag vet inte mer än vad man ser här ovan och jag har inte manipulerat bilden för att förstärka det röda; det såg verkligen ut så där. Har den landat i glass eller har måsar sådant vitt klegg på insidan?

Anna, som varken heter eller äter anka, jobbar på Svenska konsulatet i Genève. Själv begriper jag inte hur hon får något gjort över huvud taget med vidunderlig utsikt över vatten, berg, stadsmyller och en tavla av Carl Fredrik Hill.

Apropå tavlor, så var jag igår på konst- och historiemuseet. I entrén möttes jag av en man som hävde ur sig ett hav av information, där jag lyckades urskilja ordet fermé. Tusan till museum att först släppa in en och sedan påstå att det var stängt. Pourquoi? sa jag med så många vokaler som möjligt och bad om engelsk översättning. Min franska är verkligen inte vad den borde vara, för vakten sa med ett leende:

– I was just explaining that it’s free, you don’t have to pay. Welcome!

Under hela min inspektion av museet (lägg märke till att det inte ska vara någon fnutt över e:et där) hade jag en annan liten museiman i hasorna. Inte fick jag ha kamera med mig och inte kunde jag smuggla fram mobilen för att ta bilder, så ni får lita på mig: det fanns många tavlor, rustningar, gevär och ett piano med trätangenter istället för elfenben samt en knallorange tavla med namnet ”Misstaget” (stor som en etta på söder). Och vansinnigt många vakter överallt. Jag fastnade för en denne konstnär:

Jean-Étienne Liotard (1702-89), som målade sig själv så här 1773.

När jag igår kväll med min värdinna släntrade runt i stan, åt sniglar och sushi och drack schweizisk öl som smakade tvål, stötte vi på en eldslukare. Jag tog fram kameran, siktade lite på måfå och whoooooohffff – sprang eldslukaren fram till mig och lekte drake.

Jag hann inte ens bli rädd, men kände en svag doft av bränd lugg en stund efteråt.

Annars var dagens största äventyr när jag inte höll på att komma av bussen. Precis när jag hade plingat, märkte jag att min jacka hade fastnat mellan två säten. (Det måste ha sett ut som i tecknade filmer när någon försöker röra sig framåt och då ryck-fastnar i metspö/dragkrok/Björnbuse.)

– Nämen så lustigt, sa det bloggskadade jaget och tog en bild på hur himla tokigt det ändå kan bli i det välordnade Schweiz.

Och så stannade bussen – men jag kom inte loss. Medan folk strömmade av, slet jag av mig jackan för att få ett bättre grepp och (om så krävdes) dra sönder den. Förmodligen suckade jag lite pardon och sorry samt jävlar medan schweizarna agerade lite svenskt och låtsades som ingenting. När jag kom loss och sprang mot dörrarna, stängdes de, och inte fanns det några praktiska fotoceller för öppning. Eller så hade jag blivit osynlig, för inget hände. Svettig och till och med lite generad, följde jag med bussen en hållplats till. Och såg detta:

Snacka om akut skoknytning: han kunde inte vänta tills han var uppe på trottoaren.

{ 34 kommentarer }

Jag har närt en orm vid min barm!

av Lotten Bergman den 14 augusti 2009

– Snälla mamma, kan vi inte stanna och titta på solnedgången?

Se där, en replik som jag aldrig tidigare har hört komma från mina barn. Solnedgång som solnedgång, tänker jag alltid. Särskilt när solnedgången faktiskt krockar med en väldigt viktig, tv-sänd stormatch med fotbollslandslaget. (Okejrå. Träningsmatch mot Finland.)

– Va? Solnedgång? Käre son, har du helt förl…

Precis som Tage Danielsson gjorde i sina alster, avbryter jag här för en inblick i mina egna tankar. En solnedgång är en solnedgång och därmed basta. Men om det här barnets lycka just denna kväll hänger på en vy av solnedgången, vem är väl jag att säga nej – jag som så sällan curlar barna Bergman. Men tänk om detta sätter igång en solnedgångsvurm som börjar som en nål och slutar med en silverskål som är en fondtapet med gråtande barn. Ack. Tänk på alla de vackra målen som Elmander kommer att göra, alla snygga pass som kommer från Sebastian Larsson och … äh. Tänkte jag.

– Klart att vi ska se på solnedgången.

Solnedgången, fotograferad av Tolvåringen i samma ögonblick som vi hörde Elmander göra mål i bilradion.

(Ormen klagade en stund senare på en skylt med särskrivning. Puh. Back to normal.)

Men en liten rapport från hemresan ska vi väl klämma in också?

Först: Wij trädgårdar. Det är en enorm park med allehanda installationer, konstverk, blomsterslingor och åkerlappar med alla sädesslag. Vi pluggade ”långa strån, korta strån, fladdriga flärpar och så började vi om när vi inte kom på den sista. (Jag har problem med vete: jag tycker inte att vete ser ut som vete medan havre ser precis ut som havre.)

Men nu är jag ju inte alls en trädgårdsmänniska. Att Wij lockade berodde mer på ”vad kan det vara för nånting”-känslan. Barnen och jag läste noggrant på alla skyltar, tittade på alla konstverk och reagerade föredömligt som vi skulle. Mången gång sa vi ”hm” och kliade oss på hakan.

Men när vi gick in i ett konstverk som bestod av böcker, pirrade det först till av glädje, strax därpå av irritation. Eftersom konstnärerna verkar bli glada av vilken reaktion det än må vara som skapas, var det väl bra.

Ihopklistrade! De sitter ihop i varandra och klistret är drällt lite hur som haver. Dessutom är det inte vilka böcker som helst, utan Ugglan (1904–1926)! Rasande oförskämt!
På Wij fanns en sådan här lekplats, som vi inte höll på att ta oss ifrån.
Träden växer uppåner!

Citronanka skrev i en kommentar att jag ”undermedvetet gillar kyrkor” när jag själv skriver att jag ”hyser aversion” mot dem … men hela tiden går in i kyrkor och undersöker innehållet. Utan någon som helst kunskap egentligen. Ja, något är det i alla fall, för knappt hade vi svängt ut från Wij, förrän jag tvärstannade vid Ockelbo kyrka. Och den var konstig!

Utifrån ser den ut som en normal kyrka, men kolla insidan! En dammsugare! (Den Kyrkan eldhärjades 1904, återinvigdes 1908 och – aha! – renoverades på 1950-talet.)

Efter kyrkan styrde vi mot Sveriges fängelsemuseum i Gävle, vilket rekommenderas varmt. (Man får inte publicera bilder som man tar där inne om man inte frågar om lov först, så det gjorde jag.) Det är uppdelat på två: ett häkte som handlar om forna tiders bestraffningar och en med fängelseceller som handlar om fängelsernas utveckling sedan slutet av 1800-talet.

När man bröt upp golven för renovering, hittades pappersskräp. Försiktigt pillades de fram och veks upp … Tadaaa: hemliga brev som skickades fångarna emellan!

Museer måste inte var högteknologiska. De kan till och med vara fumliga, tafatta och dammiga bara de har hjärtat på rätt ställe. Som musik? Att Fängelsemuseet var så intressant beror naturligtvis på att brott och straff är intressanta – men också på passionen bakom utställningen.

Men nu var klockan sen eftermiddag och vi hade bara ätit glass till lunch. Mot Gävles centrum!

– Vill ni ha hamburgare eller äta på något annat ställe?
– Annat ställe!
– Bra, rätt svar!

Mat på en bakgård i Gävle. Jag beställde grillad kyckling med stekt potatis och tzatziki och fick friterad kyckling, påmmfritt och ”vitlökssås”.

Efter lite irrande inne i Gävle, hamnade vi av misstag på E4:an mot Uppsala. Och tur var väl det, för i kvällningen blev vi badsugna och precis då såg det ut så här på kartan:

Björklinge hade en fantastisk badplats med klart vatten, hopptorn, gräsmatta, sand, duschar, omklädningsrum, kiosk, en fiskare som fick fisk och en familj med undervattenskamera eftersom det lär finnas en ovanlig snäcka i just denna sjö (Långsjön).
Det var helt enkelt som att vara på tivoli!

Det var det sommarlovet. Barnen har bott på hotell och simmat i främmande vatten och gjort tidsresor till 1800-talet. Vi är så nöjda så.

Nu återstår bara en sak. Att planera en bloggtågcharter till Prag.

{ 23 kommentarer }

Museibesök igen – och en uppmaning …

av Lotten Bergman den 25 februari 2008

När jag var liten och släpades runt Europas alla kyrkor, förbannade jag mitt akademiska öde.

  • Vad brydde jag mig väl om vändkors och funtdopar samt app-cider?
  • Var det egentligen någon skillnad på kapell i skepp och kapell i kyrka och skepp i kyrka?
  • Fick man krypa i kryptan egentligen?
  • Om man inte fick låna några slantar till att tända ett par ljus var det välan ingen mening med något kyrkligt?
  • Fast trosbekännelse och ecklesiologi, jotack, de var kuliga ord.

Jag, Broder Jakob och Orangeluvan frös och gäspade, pappa hummade och mamma föreläste. En gång lyckades jag trilla och skrapa näsan på en hemsk grav inne i kyrkan för att halva sulan på mina träskor hade lossnat och flärpade loss som tungan på en flämtande hund. Jag tänkte – när jag låg där och funderade på att gråta eller inte gråta – att ”så nära en död har jag aldrig varit”.

Och nu drar jag och den djefla mannen in på museer med våra barn. Men banne mig, om vi inte lyckas lite bättre än den äldre generationen. Igår förgyllde vi ett konstmuseum som hade en tillfällig spring-, hopp-, trill-, kas- och lekutställning. Rullskridskor, bollar, konstiga ljud och allehanda skyddsutrustning (för skaderelaterad stämningseliminering) fascinerade så till den grad att vi aldrig höll på att ta oss därifrån. På bilden här ovan har Femåringen och Åttaåringen lagt sig tillrätta framför favoritbilden.

Vad man inte ser är att jag med min fantastiska simultanförmåga även talar allvar med ett intervjuobjekt i telefonen. (Telefonsladden ses med hjälp av lupp.)
Den djefla mannen och den mystiska Trettonåringen leker med perspektiv.

Kan vi inte göra denna vecka till museivecka? Alla bloggare som kan, rapporterar om minst ett museibesök! Ja! Det måste inte ha ägt rum nu, eller ens i år! Man kan berätta om’et ändå! Eller så går man verkligen på museum och rapporterar!

(Följdfråga: Kan man med hjälp av ett gäng utropstecken [se stycket ovan] förmå läsare att känna entusiasm inför något så mossigt som museer?)

—
Bengt var först att hoppa på museitrenden. I kommentarerna finns fler. Jag kan länka här om ni tutar till att ni bloggar om museer! En till: Rigg. En till: hakke … och hakke. En till: Dieva. En till: Maria. Å en till: Miss Gillette.

(Museum i plural – museer – har inte accent. Att många tror att det ska vara det, beror på att vi har en minnesbild av ”caféer” och ”idéer”.)

{ 39 kommentarer }

← Äldre inlägg