Jag är sannerligen ingen lipsill. När andra snyter sig redan i inledningen av Extreme Makeover eller förbereder sig med hela toarullar inför olyckliga kärleksfilmer, rycker jag på axlarna och känner mig som en hel karl. (Nej, det handlar inte om genusteori – att vara som en hel karl är bara ett uttryck, förstår ni.)
I lokaltidningen ställdes idag denna fråga till folk på stan:
”Har någon gjort något kärleksfullt för dig i sommar?”
Många svarade att deras partner hade överraskat med matlagning, några fick blommor, sovmorgon och vackra stearinljus tända.
Och nu är vi där igen: kärlek och romantik, röda rosor och hjärtformade stenar … talar liksom inte till mig. Min stackars djefla man måste ge mig nya basketskor eller sätta upp fungerande hängrännor och stuprör för att jag ska bli stjärnögd och knäppa händerna av förtjusning. (Eller vaddå knäppa händerna, klappa händerna menar jag nog.) För att jag ska börja gråta krävs nästan rån eller intensiv lökhackning utan cyklop. Våra barn har inte ärvt min känslokyla (som alls inte är känslokyla egentligen utan kanske bara trasiga tårkanaler och en släng av konkretism och faktafäbless) utan är precis som man enligt normen ska vara: romantiska och känsliga.
Men nu ska ni få se på något som gör mig knäsvag och rör mig till tårar.
(Kolla när en pappa resolut sätter sig ner med sina barn med blicken ”nu jävlar blir det åka av” eller när … äh, ni måste helt enkelt se.)
Alla pratar om multitasking och hur lämpligt eller olämpligt det är. Ska man verkligen sitta med datorn i knät när man ser på tv och kan man verkligen skriva sms samtidigt som man kör skottkärra?
Simultanförmåga har vi ju i olika hög grad allihop. Oftast har det med lust att göra: jag kan inte skriva med musik i öronen och jag kan inte spela piano samtidigt som jag räknar matte. Min djefla man är ett under av underliga färdigheter eftersom han kan springa över ett kalhygge samtidigt som han läser en karta men inte riva en morot samtidigt som han tänker.
I morse gick vi alla tolv personer i huset upp och åt en fyratimmarsfrukost på verandan i huttrande solsken. Det blev kallare och kallare och alla började springa omkring och fäktas med pinnar eller bara hoppa upp och ner för att hålla värmen någorlunda. Inte undra på att vi frös: nu börjar det hagla.
Men nyss såg det ut så här:
Min djefla man har skapat en ny, förhoppningsvis lukrativ bransch som kräver simultanförmåga och koordination: Jumping Blues.
Jag brukar inte göra det enkelt för mig här i mitt lilla hörn. Oftast måste jag leta efter fakta eller hitta en speciell bild eller … ja. Krångla lite. Men inte idag!
Men nu måste jag dela med mig av en video som jag inte har sett förut. Niklas i kommentatorsbåset tipsade om den apropå bloggtofsar och bloggb(l)åsorkestern som vi ska uppträda med i halvtidsvilan under Sveriges nästa landskamp.
(Min favoritdel är när paraplyerna faller.) Gruppen kommer från Chicago och heter OK Go, och är samma gäng som gjorde den här – som AB tipsade om:
Så, nu fick ni nästan lite fredagsfeeling, va?
Uppdatering Anna hittade en noggrann beskrivning av hur det gick till när videon gjordes hääääär. Kolla:
Igår kväll cyklade jag och Tioåringen till en höjd strax bakom Parken Zoos scen, där Kent skulle spela.
Som djur, fast utanför bur.
Vi satte oss i en buske och sa:
– Nåväl. Vi kan inte se scenen, men vi kan i alla fall höra.
– Ja. Det är gott nog.
– Sitter du bekvämt?
– Jadå. Fast regnet rinner ner i nacken. Men det kunde vara värre!
– Ja! Det kunde vara tio minusgrader!
– Och hagel!
– Tänk om vi var hungriga och kissnödiga!
– Usch ja! Och tänk om det inte var Kent som spelade utan … Ulf Lundell!
– Vem är Ulf Lundell?
Precis som med andra facts of life, hade alltså dagen kommit då jag skulle bli tvungen att spela lite Ulf Lundell och läsa upp några av hans dikter för det stackars barnet och hennes allmänbildning. Men eftersom vi satt i en buske (och begick hemfridsbrott eftersom vi inte hade frågat buskens ägare om lov), sa jag bara ”vi tar det när vi kommer hem”.
Anledningen till att vi inte hade köpt biljetter och kunde bli regnade på lite närmare scenen är enkel: vi är för många i familjen och har inte råd eftersom vi sparar pengar till ett Gröna Lund-besök i augusti. (Det är inte synd om oss. Att vi inte badar i pengar är helt naturligt och ingen annans fel än vårt eget och vi lider inte. Och därmed basta.)
Plötsligt dök buskägaren upp. Han stannade till och tittade barskt på oss. (En barsk titt är en sådan med tvärvinklade ögonbryn strax ovanför ögonen.) Och så sa han:
– Men där ser ni ju inget! Kom hit bort, bakom knuten! Här, vill du ha en pall?
Och så gav han mig en trekantig pall som jag satt så skönt på i 90 minuter. ”Min pall, den har tre kanter” nynnade jag mellan Jocke Bergs skönsjungande.
Vi var inte ensamma bakom knuten. Min pall står bakom tjocka tallen mitt i bilden.
Se så bra man ser! Där! Där! DÄR! Jamen kisa då!
Kolla, man ser ju alla fyra.
”Det är snorhalt på scenen!” sa Jocke Berg och tände ett gnistrande eldregn att värma sig i.
När konserten var slut, skickade jag ett sms hem med order om te, kakelugnsbrasa och grillning av marshmallows. Där satt vi sedan och lät ungefär så här:
– Luxury!
Ni som är specialintresserade av just Four Yorkshiremen och vill jämföra hur replikerna går, kan ha nöje av det som kallas ”originalet”, som kommer här:
I söndags morse klev jag av nattåget i Örebro för att invänta en buss hemåt. (Vansinne, begriper inte hur SJ placerade mig så långt västerut.) Klockan var strax efter åtta och stationshuset fullt av små barn, idrottslag, far- och morföräldrar samt både bak- och helfulla karlar.
En kille i 20-årsåldern släntrade in och satte sig några meter ifrån mig. Han var klädd i jeans och T-shirt som under en vacker julidag, medan vi andra hade både fingervantar och mössa. Han halsade ur en liten burk med energidryck när hans telefon ringde.
Telefonkillen. (Anonymiserad eftersom jag inte vågade fråga om fotograferingstillstånd.)
Detta var vad jag hörde:
– Tjena. Näh, jag är alldeles blöt ända upp till knäna för jag fixade översvämning i cellen. Ställde upp madrassen mot väggen bara och satte på vattnet i en halvtimme. Men snutarna släppte inte ut mig så jag fick sova på den där blöta madrassen. Och vet du att dom inte har öl i kiosken! Fick köpa Red Bull istället. Jamen vad skulle jag göra? Darrar som ett asplöv och har svinont i ryggen. Visste du att Pressbyrån inte säljer öl?
När han sa ”darrar som ett asplöv” plockade jag fram papper och penna och började anteckna.
– Skitont i handlederna har jag också. Mmhm, handklovar. Snutarna hoppade på mig ute på gården, grannarna hade ringt efter dom för att jag var ett störande element.
Jag antecknade ”handlederna” och ”störande element”.
– Nää, har inga pengar kvar, det sista gick till redbullen. Bussen går inte förrän om tre timmar så jag hinner sno ett busskort. Nä, hur ska jag annars komma hem? Det är lugnt, jag snor ett busskort, det brukar inte vara några problem.
Jag antecknade ”brukar inte vara några problem”. Precis bakom denne kille satte sig nu en A-lagare. (Säger man A-lagare fortfarande?) Det var en tomteskäggig man i nerkissade byxor, tre plastpåsar och en Willie Nelson-gitarr på magen. Han plockade fram en flasköl, öppnade kapsylen och började halsa. Kapsylen föll ner på marken och rullade iväg.
Den telefonpratande killen stelnade till och tystnade abrupt när ölen sade psssscht. När kapsylen klinkade mot stengolvet vände sig killen om och stirrade på A-lagaren (som faktiskt kunde ha varit just Willie Nelson). När första klunken rann ner genom strupen på Willie Nelson-typen, ställde sig telefonkillen upp och tittade på ölflaskan som om det var en ko med sju ögon eller en naken Lill-Babs. Han höll fortfarande telefonen mot örat. Han sa ingenting, han bara tittade på flaskan med folköl och stod beredd som en sumobrottare inför ett anfall. Så vaknade han upp ur ölförtrollningen.
– Va? Va? Äh, det hände en grej bara. Måste sluta nu. Tja! Nä, det ordnar sig, sa killen och satte sig ner igen.
Då kom ännu en sliten A-lagare in och började prata med Willie Nelson. Den nytillkomne såg ut lite som Morgan Freeman, fast 30 år äldre. Han pekade på gitarren och sa:
– Har du spelat länge?
– Nä, jag har precis börjat. Men jag kunde ha blivit något om jag hade börjat i tid. Annat var det när jag var 21 år 1955 och såg på Owe Thörnqvist. Men annars är livet bara skit. Har inget att leva för, man borde dö, sa Willie Nelson.
– Nejnej, varje dag som är en gåva! Jag vaknar varje dag och är lycklig för jag lever! Jag har en fru! Det är det bästa vi karlar har, det är det. Våra fruar. Är du gift? undrade
– Ja, ja. Hon är fin. Och söt. Ska se om jag minns vad hon heter, du förstår vi har inte setts på ett tag för jag skäms så för mitt dåliga beteende. När du säger sådär, då känns det faktiskt lite bättre. Du har gjort att jag är lite mer tillfreds med livet! sa Willie Nelson till den leende Morgan Freeman.
Jag skrev så att den skrivovana handen brände. Jag antecknade ”f. 1934” och ”skäms så för mitt dåliga beteende” och ”tillfreds med livet” samt en farlig massa ord som inte går att tyda. Sedan blev jag tvungen att gå till min buss. Jag läser nu det sista jag skrev i mina anteckningar från denna morgon:
”Alla som tittar på ’Hollywoodfruar’ och njuter av att förakta dem borde göra något vettigare av sin tid.”
Eller så står det bara:
”Akl fem gluppa in MaHu.fluga miolan frakta lem kunde vettizzzz a tidn.”
Jag frågade om lov, och fick ta en bild. ”Inga problem, damen!”
Djupinglotten avslutar idag med en dikt av W.B. Yeats (som inleder låten ovan):
Come swish around, my pretty punk,
And keep me dancing still
That I may stay a sober man
Although I drink my fill.
Sobriety is a jewel
That I do much adore;
And therefore keep me dancing
Though drunkards lie and snore.
O mind your feet, O mind your feet,
Keep dancing like a wave,
And under every dancer
A dead man in his grave.
No ups and downs, my pretty,
A mermaid, not a punk;
A drunkard is a dead man,
And all dead men are drunk.
Idag leker jag att jag liksom är en helt annan blogg (som jag rekommenderar): Älskade Dumburk!
Under en underlig men kort period i livet var jag intresserad av Paul Young. Hans ”Wherever I Lay My Hat” stämmer visserligen in på mitt liv idag, men på den tiden gick jag mycket sällan i plommonstop. (Det borttappade plommonstopet är förresten återfunnet — det skickades till mig av upphittaren, så jag är så nöjd så.)
Alla ni som inte minns Paul Young — eller inte ens har möjlighet att minnas pga. ung ålder eller förlorat minne – här är han och hans frisyr med ”Everytime You Go Away” (1985):
Vafalls? Ni orkar inte lyssna på hela? Ok, men kolla ändå vid 1,34 minuter: vad i hela friden hände med balettdansösen?
De förbaskade 80-talssyntarna är jag lika lite kompis med som Elvis Presleys alla herrkörer som oooooar sönder låtarna. Det känns som om allt behöver spelas in på nytt med lite censur.
Men precis som alla andra, har ju Paul Young ett förflutet. Fast inte ett skämsförflutet med dåliga dikter utan ett coolt förflutet! Här är ”Toast” (1978):
Bandet hette Streetband och programmet var förstås Top of the Pops. Och den blivande redaktionen för Hemma värst (The Young Ones) måååste ha sett köksscenerna.
Och vad händer? Nu går barnen här hemma och trummar på möblerna och nynnar på en helt annan sång om rostat bröd:
Heywood Banks kallar han sig, komikern. Tänk så enkelt det kan vara att göra succé.
Jag försöker jag också! Min lycka är strax gjord.
Ring, ring, bara du rostade bröd
Ring, ring, rosten den står där så kall
Ring, ring, skingra den oro som mal
Om jag fick en signal från smörgåsen …
Ok, man kan numera höra ”Eye of the Tiger” i technoversion och njuta av ”Purple Rain” med dansband. Allt för alla smaker.
Men varför?
Igår kväll klockan kvart i elva gick jag in till min sofvande djefla man och blåste revelj. Inte kunde han ligga där och tryna när det vankades konsert inne i stan.
– Tutelitut! Lips n’ Hips! – Här? Nu? Va?
Electric Boys anno dazumal.
– ’Schäkta. Får jag komma in här bakom scenen, meen vad många fina gitarrer ni har!
– Jamen jag står fint här. Oj hoppsan, det där är alltså högtalare. Aj mina öron.
Conny Bloom.
Recension: Fem tummar upp! Tunggung, hårdrocksfunk med speciallockigt hårsvall. Jag är halvdöv och hes och lycklig.
Hela lördagen gick åt till att jobba på den berömda tävlingen ”Svensktoppen nästa”.
– Vabaha? säger hela bloggläsarkretsen. Svensktoppen vaddå?
Jo, SR har en tävling som slukar enorma resurser och tid, och som går ut på att alla 25 lokalradiokanalerna vaskar fram en musikalisk representant från det egna länet. Dessa 25 utvalda ”vinnare” får vara med i en final på Liseberg för att tävla om ”en chans att komma in på Svensktoppen”.
En chans. Det kan alltså hända att den av de 25 som röstas fram som vinnare sedan inte ens tar sig in på svensktoppslistan utan åker ut direkt.
Men nu läser jag att Shirley Clamp vann motsvarande tävling i SR Sjuhärad 1989 och att Martin Stenmarck gjorde det i SR Örebro 1991. Och att … nej, det var visst inte fler.
Fast vem är väl jag att ha åsikter? Jag fick ju springa omkring på scen och i underjordiska gångar med loger och både lyssna och tafsa på jurymedlemmen Caroline af Ugglas samt fotografera mystiska rum som man knappt kan ta sig in i.
En stor låda med antika tidningar, vita skynken och gigantiska schackpjäser. Inget vet varför.
När jag stod i kulisserna och njöt (på scenen, fast utom synhåll för publiken – det närmaste lyckan man kan komma om man inte får vara på själva scenen, män ja ä int’ bitter), fanns det en smal, smal springa till ett bortglömt utrymme som gud och scenvärlden verkade ha glömt. Jag klämde mig in, kisade för att se något och smällde av en blixt med kameran … bara för att finna staplade stolar och inget annat.
Känner ni dammet kittla i näsan?
Bakom fonden (alltså tygsjoket längst bak på scenen) såg det ut som om just denna scens glansdagar hade passerat.
Under scenen. Det är lågt i tak och fullproppat med konstiga saker och slitna dörrar till slitna loger och underbart slitet och spännande.
När hela kalaset var slut, hittade jag min djefla man på detta vis – engagerad som få.
