Nu måste jag lyfta upp det som under helgen skrevs i kommentatorsbåset. Bafatt det är kul och det verkar som om sordin lägger sig som en hantel i nacken över bloggvärlden på måndagar, när det mest skrivs om snor, oförrätter, ångest, vintertröttma och ilska.
(Varning nu, alla fonetikpurister: jag kommer att gödsla med inte alltid korrekta, men läsvänliga ljudbeskrivningar nedan.)
Det började med att Cecilia N frågade om inte Chatarina borde uttalas som Charlotte. (I alla fall första stavelsen.) Och vad Claës signalerar egentligen – det känns lite som om man borde säga [kla-es]. Så fortsatte det med att Jack berättade att hans ulmerdogg också hette Jack. (Hundar som heter som människor skapar roliga situationer när det barskt ska ges order om att sitta och gå fot.) Naturligtvis måste man i sådana sammanhang nämna Cewin [kevin], Qlaez [klas] och Miqkael [mikael] – hundar eller inte hundar.
Pärlbesatt kom då på att det fanns en man som hade döpts till Clark efter Clark Gable. Men att det skulle uttalas [slark]. Snabbt kontrade då Howdy Sailor med:
– Mamma kände för övrigt Slark innan han blev överkörd av en spårvagn.
(Visst vill man få veta lite mer om detta?)
Clark Gable. Alltså [slark ga:ble]?
Howdy hade fler exempel från sitt geografiska område: Glenn-Gunnar, Doriana, Wales [vale:s] och Kent [schent]. Så … Chatarina ska uttalas med k-ljud, men Kent med ch-ljud? Det är ju snårigare än franska, detta!
Agneta mindes att det fanns någon som hette Vivien-Leigh Pettersson, där Leigh skulle uttalas ungefär som det stavades. Jag undrar om hon var släkt med det nyfödda barnet Amadeus Pettersson som jag träffade 1992.
Vivien Leigh.
Luna och Helena kom på varsin brödraskara som hette Markus, Matteus, Lukas och Anders respektive Matteus, Markus, Lukas och Lennart. Helena visste också att berätta att det i Värmland visst fanns två bröder som hette Steve och James – uttalat på värmländska: [steve å james].
I en artikel som Helena (jag vet inte om alla Helena:or är samma eller olika, se där nyttan av att heta Gunlög eller Bartolomeus)) tipsade om, står några av de underli… f’låt … ovanligaste namnen jag har sett. Tydligen är det vanligt att man just i Västerbottens inland är ofantligt nyskapande vad gäller namn.
– Klosetta! Har du varit på toa?
– Pimpa-Stina, men lilla stumpan, ska du ha alla de där smyckena?
– Ja, Frank-Otto, kan du svara på vad pappan till den judiska flickan Anne som skrev dagbok hette?
– Trogott är alltid så optimistisk och glad.
– Jisses, Guttaperka hoppar verkligen omkring som en studsboll!
Jag måste säga att det här är innovativt och roligt. Ofta hör man ju att det är olämpligt med ovanliga namn med tanke på mobbningsrisken. Men hur kommer det sig då att även en och annan Henrik, en Erik, en Maria och en Malin blir mobbade?
Nej, låtom oss glädjas åt dessa roliga namn. Själv har jag lyckats med konststycket att tro att jag hittade på relativt normala men inte så vanliga namn till våra barn. Och så ligger de år efter år bland de tio första på namntopplistorna.
Jag – som heter Charlotte Lilly Elisabeth – kunde ju ha döpt mina barn till …
Cary! Eller Grant! Eller …
… Gary! Eller Cooper!
Eller bara helt enkelt Hildedrott Tenola Vildegard.
Uppdat.
Det är inte bara jag som skriver om namn idag.
Uppmaningsuppdatering
Ni som inte brukar läsa kommentarer och inte heller skriva några: klicka här och gå in i kommentatorsbåset bara idag. Det är helt fantastiska namnhistorier som berättas!
