Inlägg taggade med:

nostalgi

The times they are verkligen a’ a-changing

av Lotten Bergman den 23 augusti 2010

Jag gick vilse på internet och istället för att tjäna mitt levebröd, satt jag plötsligt och kollade på en förvånansvärt ung Lill-Babs som 1994 låg på Svensktoppen med en förvånansvärt gammaldags låt.


Analysera detta!

[---]
Dina spelande muskler fick mig att sukta av åtrå och av törst
[---]
Hur kan en enda människa få allt och ännu mer
Allt manligt, muskligt är på plats, det är fantastiskt det man ser
Och musklerna i din fasta stjärt får mitt blod att strömma till
Ditt hår är vilt som ett pinat hav, jag kan inte sitta still
[---]
Och smittande leende, längtande läppar och en djup och manlig röst
Känsliga fingrar, famlande armar och ett djuriskt hårigt bröst
[---]

Är vi månne lite mer begränsade i vår poetiska frihet idag, 16 år senare?

Apropå både muskler, törst och 90-tal – men kanske inte så mycket suktande åtrå – så tränar jag min ”fasta stjärt” (se ovan) på ett gym som har stått stilla i tiden. Eller, nej, tiden har ju gått, men redskapen bestått.

Hemmasnickade, runt formade trädetaljer kontrasterar mot stålets skarpa kanter.

Hemmasnickade, mjukt formade trädetaljer kontrasterar effektivt mot stålets skarpa kanter.

Allt är välanvänt, allt är tungt och brutalt, men smekt av valkiga händer. (Som sagt, jag utövar min poetiska frihet.

Allt är välanvänt, allt är tungt och brutalt, men smekt av valkiga händer. (Som sagt, jag utövar min poetiska frihet.)

På väggarna sitter inspirerande muskelknuttar som ska få oss hårt kämpande, moderna människor att ha något att se fram emot.

På väggarna sitter inspirerande muskelknuttar som ska få oss hårt kämpande, moderna människor att ha något att se fram emot.

Framför allt längtar jag till forna tiders gympakläder. (Not.)

Framför allt längtar jag till forna tiders gympakläder. (Not.)

Jag trivs alls inte med att styrketräna, ska kanske påpekas. Men jag har förstått att muskelträning precis som fibrer, vitaminer, frisk luft och en massa vin samt mörk choklad gör gott för själ och kropp. Däremot trivs jag ypperligt i den här motsägelsefulla lokalen: gamla, slitna, skamfilade maskiner och dito människor blandas hej vilt med galen nostalgi. (Fyll gärna på med lämplig diktrad här.)

{ 35 kommentarer }

När jag låg i Lund

av Lotten Bergman den 6 augusti 2010

Jag låg faktiskt inte på så himla många ställen. Bara Hallands Nation och Michael Hansens Kollegium. (Sedan tog studietiden slut och då ligger man ju inte i Lund längre; då bara bor man där.) Jag låg i Stockholm i ett halvår också, men där ligger man ju inte när man pluggar utan man bara pluggar och bor i ett kollektiv på Söder. (Japp, jag är känd för att generalisera.)

Nu är det så att ungen som vi satte till världen först – här kallad Artonåringen – ska flytta och påbörja en civilingenjörsutbildning i Lund. Han fäpplar med bankkort, CSN, cykelköp, körkortsfunderingar, studentrumsdrömmar och jag tycker att han är högst osolidarisk som inte vill ha mamma med sig på denna resa.

– Lakan! säger jag och vill pracka på honom våra fulaste, som är samma lakan som min mamma gav mig när jag flyttade hemifrån.
– Är det det här som kalas förkrigskvalitet? säger Artonåringen och jag tycker mig ana en liten rynka på näsan.
– Inte då! De här rosa-lila-gula är från 1985, tänk … Live Aid! Och de här brun-gröna är från 1979, tänk … Måndagsbörsen!
– Kan jag inte ta de här vita?
– Handdukar! Du måste ha handdukar! Och ett rivjärn!

Vi måste ta en paus och höra när Per Gessle i Måndagsbörsen får frågan om han komponerar musik som Thore Skogman:

– Det kanske är någon som har sett Moderna tider på tv ikväll?
– Mhm.

När jag flyttade till Lund, hamnade jag utan några som helst anknytningar till västkusten på Hallands nation. Och blev omedelbart en korridorskummis. Tyvärr finns det inte någon Wikipediaartikel om korridorskummisar, men man kan kort och gott säga att det är de som inte är som de andra på korridoren. (Tyvärr finns det ingen bra Wikipediaartikel om ”korridoren” heller. Men för att översätta till ett språk som alla förstår: collegestudenterna i amerikanska filmer bor liksom i rum längs en korridor. Så bodde jag också.)

Korridorskummeriet bestod i att jag alltid hade min dörr öppen och att jag hade finfin mat i kylen och inte bara makaroner och ketchup. Samt … att … hm … jag nästan aldrig var där. Förlåt, korridoren, men jag var mest i min blifvande djefla mans studentrum.

Råd nu till alla som flyttar hemifrån i dagarna:

  • ta emot gamla sketna lakan och handdukar
  • blogga och Facebooka så att vi vet att ni lever
  • tänk på att man mår bra av frisk luft, motion och vänner
  • bli inte irriterade på era föräldrar som tvingade er att läsa denna lista.

Jag funderar … Hur betedde sig mina föräldrar när jag direkt efter gymnasiet flyttade hemifrån? Ärligt talat verkade de mest lättade – några tårar eller nostalgiska tal om att jag ju nyss lärde mig cykla kan jag inte minnas. Hälsade de ens på mig? Njäeh. Saknade de mig ens? Vet inte! Sickna ena päron, hur kunde de bara låta mig fara vind för våg? Upprörande!

Hjälp. Efter att i 18 år ha låtit min son sköta sig själv så mycket som möjligt, håller jag på att förvandlas till ett kycklingmammamonster. Redan den 25 augusti åker jag ner för att kolla hur han har det. Eftersom han då har legat i Lund i … tre dagar.

{ 68 kommentarer }

Jamie Oliver i kostympyjamas?

av Lotten Bergman den 8 juni 2010

Jag skulle kunna rapportera om familjens nybakade student (som förresten inte alls gillade att åka på lastbilsflak), om flängandet mellan föreläsningar i Stockholm, Västerås, Södertälje och Karlskoga och pusslet med fotbollsträningar och knastriga knän samt allt det där som Steve Jobs berättade om den nya Iphonen igår. Men istället ska jag bara berätta 1) om något som lovar gott och 2) ett inköpsproblem.

Det som lovar gott är att Jamie Oliver – den nakne kocken som alls inte är naken utan bara väldigt charmig – har en deal med Scandic-hotellen. Det innebär att det är hans recept som tillagas och hans matfilosofi som sprids. Till eftermiddagsfikat igår fick vi en liten skål med nyskuren frukt. Och hundra miljoner skålar med saker som man ska förgylla frukten med.

Okejrå, bara 15 skålar.

Och det ska ni veta – det var helt fantastiskt! I fortsättningen vill jag blott och enbart bli anlitad av kursföretag som hyr lokaler på Scandic. (Ja, jag är bra dum som så här oavlönat gör reklam. När  jag tänker efter är jag faktiskt rent urbota jättedum. ”Om ni ger mig en gratisövernattning med Jamie-mat lovar jag att skriva om er” kunde jag ha sagt. Gah. )

Huruvida den charmige kocken är en duktig kock har jag ingen aning om – jag äger inga av hans böcker och har aldrig varit på någon av hans restauranger och ska jag vara riktigt ärlig var det ju inte han som lagade fruktsalladen idag heller … Men jädrar vad företagsam killen är!

Och nu till det andra kapitlet i detta synnerligen röriga blogginlägg.

Inköpsproblemet är ”kostympyjamas”. Ni vet en underdel med långa ben och en överdel som ser ut som en långärmad skjorta? Tolvåringen här hemma sover helst finklädd, och vill alltså ha en sådan. Som inte är så lätt att hitta i storlek 164. Se här vilket glatt utbud det däremot fanns 1973:

Skjortsnibbar och både korta och långa ben! Och en massa polyester!

Men vänta. År 1973 fanns det pyjamas även för herrar med annan smakriktning.

”Inte nu, tjata inte, jag har så ont i huvudet.”

Men det finns ännu mer i denna fantastiska källa till modekunskap! (Som heter Rowells klädkatalog.)

”Vad fina vi är, hörru.”

Nej, det här handlar inte om ”höhöhö vad lustigt det var förr i tiden och så mycket bättre det är idag”. Det handlar om den flydda tiden som vi ju inte får glömma bort. Hur många finns det t.ex. som idag vet hur det känns att klä sig med ett linne instoppat i kalsongerna? Va?

För att inte tala om hur få som idag vet hur det är att kränga på sig ett linne ovanpå skjortan i brist på slipover!

Titta så fint de matchar mitt vardagsrum!

Fotnot om penningvärdet: en krona 1973 motsvarar sex kronor 2010.

Uppdatering
Jag måste ju bevisa att jag fick äta fruktsallad med massa såser, frön och klegg även idag – fast när jag föreläste i Västerås.

Idag även med skedar.

{ 67 kommentarer }

Jag och min packning

av Lotten Bergman den 15 april 2010

Man bara skruvar fast ett par hjul på botten, va?

Jag packar alltid tre minuter före avgång – och det brukar bli så bra så eftersom jag alltid har färst väskor och minsta rullväskan och finner en absurd njutning i detta faktum. Jag liksom vinner packningstävlingen. (Hur jag klär mig är ett helt annat kapitel.)

Nu ska jag packa inför fyra komplett absurda dagar:

torsdag: kvällsföreläsning på SIS – måste se proper ut
fredag förmiddag: resa norrut i sex timmar på tåg – aaaaah, trasiga jeans och hoodie!
fredag kväll: cowboyparty på en pub – kan jag ha plommonstopet kanske?
lördag: 1) föreläsning inför ohemult många personer – måste se proper ut igen 2) bankett – i långkjolat och urringat eller kanske bara i plommonstopet?
söndag: resa hem i sex timmar på tåg – aaaaah, trasiga jeans och hoodie igen

Jag hade behövt en bärare. Eller en koffert som vid sekelskiftet 1900.

Jag är född i fel tid.

Men jag kommer att förlora packningstävlingen om jag inte gör om reglerna! Fast om jag kanske bara tar med mig små linnen, minikjolar och de allra tunnaste nylonstrumporna …?

Jag ville jag vore just där. Vilka bollar!

{ 29 kommentarer }

Skrivmaskin och karbonpapper!

av Lotten Bergman den 3 april 2010

Jag vaknade i morse som en fullständigt normal människa och hann öppna datorn innan jag ens hade öppnat ögonen.

Sa jag att jag är en fullständigt normal människa?

Nu är alla i familjen likadana, men som en fullständig galning som biter sig själv i svansen, gjorde jag även denna morgon en tabbe som jag satte upp i köket:

”Ja. Familjeterror. Förbudssamhälle. Sovjetregim. Kinesiska regler som gäller för alla. Millimeterrättvisa. Mellan 10 och 16 stänger vi av nätverket. Varje dag under hela lovet.”

Vänligen lägg märke till att man kan ansöka om dispens på de små lapparna som går att riva loss. Nu gjorde jag inte det utan bestämde mig för att lösa Det Stora Problemet, som hette:

MEN HUR GÖR MAN LAPPAR TILL ÄGGJAKTEN OM MAN INTE HAR EN DATOR?

(Jag gömmer alltså påskägg. Barnen får lappar med ledtrådar och följer ett spår, som leder dem till stora godisskatten. Pjåsklösningar som att ”skriva för hand” kommer inte på fråga.)


Jag får stå mitt kast, vilket filmas av Tioåringen. Ni som inte orkar titta fattar inte hur stort det är – detta med karbonpapper och skrivmaskiner.

Och nu vill ni se hur några av ledtrådarna såg ut innan jag klippte ut dem och placerade överallt? Ok:

Favoriterna blev ”mellan pannkakorna” och ”i en randig stövel”, för just den hade ett av barnen på sig.

Glad påsk på er alla!

{ 26 kommentarer }

Richard Scarry och den mystiska brandposten

av Lotten Bergman den 1 april 2010

Vissa saker kan jag inte sluta skriva om. Det här är förmodligen inte sista gången jag yrar om Richard Scarry (1919–94). (Ex. nr 1. Ex. nr 2. Ex. nr 3.)

I förra veckan skrev Vi läser (som nog vill att jag skriver ViLäser) om mesredigerade barnböcker där ingen får röka, svära och dricka starköl. För då kan barnen tro att … att … att … det finns folk som röker, svär och dricker starköl! Usch!

Vi tar det lugnt och metodiskt nu. År 1966 kom Scarrys Allting runt omkring ut i Sverige (”Best Word Book Ever”, 1963). Den var översatt av Astrid Lindgrens dotter Karin och utkom i reviderad upplaga 1993 – och den har jag satt mig att granska lite grann. Den stora gåtan är:

Vem gjorde revideringen?

Gamla upplagan från 1977 (tyvärr inte 1966) till vänster, den nya från 1993 till höger. (Klicka på bilderna så blir de lite större.)


Jag har försökt utreda vem som har gjort vad och varför, men kommit till förvånansvärt få svar.

  • Är brandposten borttagen för att vi inte har sådana i Sverige? Nej, den är borta i den nya, brittiska versionen också.
  • Är pappan instoppad i köket för att barn inte ska få för sig att pappor inte hör hemma i köket? Ja.
  • Är den nya polisen en transvestit? Nej, alla poliskvinnor har ju kjol.
  • Är gamla fågelskrämmor skrämmande eller använder man blott kemisk bekämpning numera? Nej, men bondflickan är också ute på fälten och då fick fågelskrämman inte plats.
  • Är gamla tak rangliga och sneda och vinda, medan nya tak tillverkas med linjal? Ja, tydligen.

Men nu ska ni få höra. Det som är mest förvånande är att Richard Scarry himself tydligen var med och gjorde revideringarna. Med så himla taffliga teckningar, trubbig penna och pruttiga färger! Och tydligen skedde det redan 1980:

”In 1980, 17 years after he first published his Best Word Book Ever, Richard Scarry re-drew the cover to respond to claims of sexism. ’He became a target for social critics who were aware that children are influenced by the images they see,’ said children’s book historian and critic Leonard S. Marcus.”

I den reviderade, svenska upplagan är texten skriven av Stella Bonow-Hathorn. Hur ska man analysera dessa ändringar egentligen?

Pojkbjörn i gamla. En slarver.



Pojkbjörn i nya. Ofta en slarver, men inte idag.



Flickbjörn i gamla. Inte slarvig.



Flickbjörn i nya – med säng. Ordentlig för det mesta.


Ser ni att de nya teckningarna är plattare, sämre och tristare? Kanske beror det på att Scarry drabbades av en ögonsjukdom i slutet av 1970-talet. (Japp, oooh the irony, precis som att Goya blev blind, Dalí fick Parkinson, Tranströmer har afasi och Beethoven blev döv.) Kanske beror det också på Scarrys motvilja till projektet – han ville inte alls sätta rosett i håret på vältförarnallar.

”He maintained that because his characters were animals, and because most wore trousers, it was difficult to discern whether or not a worker was a man or a woman. Besides, most of the women characters dressed just like men anyway.”

Gammal upplaga utan rosett och ny upplaga med rosett.



På uppslaget med olika yrken har en underbar cowboyelefant ersatts av en synnerligen blek forskare.



Men hur tänkte de nu? ”Bettan” måste väl vara en svensk revidering? När Scarry på andra ställen har pyntat med kjolar och knypplade spetskanter, görs den befintliga flickbjörnen här om till ... en björn som klär sig som Lotten Bergman!

Jag hade gärna lagt ut varenda uppslag här för att vi skulle kunna diskutera vad som är vettigt och kanske till och med viktigt och det som verkar vara något helt annat. Som att en skolelev i gamla boken klipper pappersgubbar, men i nya upplagan istället klipper stjärnor och trianglar (helt utan Y-kromosomer). Men då tar blogginlägget som vanligt aldrig slut.

Därför avslutar jag nu med en konstig bild – fast tvärtom på alla sätt …

I den gamla upplagan är brevlådan puts väck! Och i den nya har förutom brevlådan även den raderade brandposten från framsidan stoppats in.

Ja, jag kollade flera gånger så att jag inte hade förväxlat bilderna – det måste ju ha funnits en brevlåda från början. Vad som krävs här och nu är att någon hittar en originalupplaga från 1966. (Enligt Libris finns det biblioteksexemplar i Lund, Karlskrona och Stockholm.)

Men. Min lycka är gjord. Jag ska bara rita och skriva en barnbok som handlar om lagom farliga flickdjur och lite gulliga pojkdjur samt krydda med lättöl och svordomar som ”sjuttsiken” och ”attans”. Alla ska prata om rökavvänjning och heta Bettan. Eller så tar jag istället Scarry på orden och gör något roligt till barnen:

”Be funny without being stupid. Don’t do it in a way they’ve seen a million times before. And whatever the cost, don’t be boring.”

Tur att jag är så himla bra på att rita streckgubbarfigurer med kjol och spetskrage samt rosett.

_____________________
Här kan man läsa mer om Scarry.

Förresten. Om man pga. datumet letar efter aprilskämt här idag, får man gå bakåt i tiden och lära sig allt om ”Det allra, allra bästa aprilskämtet”. (Däremot kan jag så här i en väldigt intressant parentes berätta att jag nyss gick upp ottan och bytte ut tidningarna i brevlådan mot gamla tidningar.)

_____________________
Uppdatering
ZKOP delade med sig av en förtjusande länk till en jämförelse av den brittiska originalutgåvan med den reviderade. Ni måste kolla!

{ 50 kommentarer }

Paul Young och brödrostarna

av Lotten Bergman den 27 mars 2010

Idag leker jag att jag liksom är en helt annan blogg (som jag rekommenderar): Älskade Dumburk!

Under en underlig men kort period i livet var jag intresserad av Paul Young. Hans ”Wherever I Lay My Hat” stämmer visserligen in på mitt liv idag, men på den tiden gick jag mycket sällan i plommonstop. (Det borttappade plommonstopet är förresten återfunnet — det skickades till mig av upphittaren, så jag är så nöjd så.)

Alla ni som inte minns Paul Young — eller inte ens har möjlighet att minnas pga. ung ålder eller förlorat minne – här är han och hans frisyr med ”Everytime You Go Away” (1985):


Vafalls? Ni orkar inte lyssna på hela? Ok, men kolla ändå vid 1,34 minuter: vad i hela friden hände med balettdansösen?

De förbaskade 80-talssyntarna är jag lika lite kompis med som Elvis Presleys alla herrkörer som oooooar sönder låtarna. Det känns som om allt behöver spelas in på nytt med lite censur.
Men precis som alla andra, har ju Paul Young ett förflutet. Fast inte ett skämsförflutet med dåliga dikter utan ett coolt förflutet! Här är ”Toast” (1978):


Bandet hette Streetband och programmet var förstås Top of the Pops. Och den blivande redaktionen för Hemma värst (The Young Ones) måååste ha sett köksscenerna.

Och vad händer? Nu går barnen här hemma och trummar på möblerna och nynnar på en helt annan sång om rostat bröd:


Heywood Banks kallar han sig, komikern. Tänk så enkelt det kan vara att göra succé.

Jag försöker jag också! Min lycka är strax gjord.

Ring, ring, bara du rostade bröd
Ring, ring, rosten den står där så kall
Ring, ring, skingra den oro som mal
Om jag fick en signal från smörgåsen …

Äsch.

{ 38 kommentarer }

Electric Boys 2010!

av Lotten Bergman den 6 mars 2010

Ok, man kan numera höra ”Eye of the Tiger” i technoversion och njuta av ”Purple Rain” med dansband. Allt för alla smaker.

Men varför?

Igår kväll klockan kvart i elva gick jag in till min sofvande djefla man och blåste revelj. Inte kunde han ligga där och tryna när det vankades konsert inne i stan.

– Tutelitut! Lips n’ Hips!
– Här? Nu? Va?

 
Electric Boys anno dazumal.
 
– ’Schäkta. Får jag komma in här bakom scenen, meen vad många fina gitarrer ni har!
– Jamen jag står fint här. Oj hoppsan, det där är alltså högtalare. Aj mina öron.

 
Conny Bloom.

Recension: Fem tummar upp! Tunggung, hårdrocksfunk med speciallockigt hårsvall. Jag är halvdöv och hes och lycklig.

{ 18 kommentarer }

Barndomsböcker och nostalgi

av Lotten Bergman den 5 mars 2010

När jag hittar gamla saker från förr, känns det nästan som att dricka det första glaset vin till matlagningen på fredagskvällen. Pirrande lycka, svindel och underliga associationer samt längtan efter mer.

Igår ställde Stationsvakt en fråga. Han hade hittat något som han inte riktigt kunde placera och vi var många som rusade till hans hjälp och rabblade Le Manège enchanté och The Magic Roundabout. Jag borde ha skottat snö från taket, dammsugit hela huset, packat upp 23 lådor som fortfarande står staplade sedan branden i november istället för att leta efter boken som var lösningen på allt. Men då hade jag ju inte kunnat presentera detta, och så kan man ju inte ha det.

 
Framsidan och baksidan. Karusellböckerna hette de och ”Mimmi och Pollux” är nummer 3, som utkom 1965. 

Men precis som nästan allt annat som var färgglatt och fantastiskt på 1960-talet, är det något som är lite förvirrande här. Kolla förstoringen:

Just denna, som utkom på franska 1965 och trycktes på svenska 1967, ska komma ut i framtiden: 1968. Groovy.

Pollux heter den lurviga hunden, vilket jag kommer ihåg mycket tydligt. Att barnen runt honom heter Mimmi, Rosa, Viktor och Paul har jag däremot inte något som helst minne av. Vad de gör vet jag inte heller, tydligen ska de bygga ett hus för att kunna hålla kalas. Som jag minns det, balanserade Pollux sockerbitar på nosen – men det måste vara i en annan bok.

 
 Men tydligen ville mina syskon vara med och rita i boken. 
Jag minns de färgglada tegelstenarna där barn jag lekt, men tänker inte på några villkor gå med på att det är jag som har ritat det där gröna på texten. Redan som tre–fyraåring var jag en synnerligen sansad människa som talade franska, broderade tavlor och drack kaffe med spretande lillfinger. 

Jag läser andäktigt boken … som är riktigt tråkig. Så här går dialogen:
”Hjälp, jag sitter fast i skorstenen! Hjälp! Viktor, kan du hjälpa mig?”
”Snälla Mimmi, linda om mitt finger. Jag har gjort mig illa” säger Viktor.
”Vänta så ska jag hälla på lite desivon först …”
”Ajjj, ajjj, ajjj! O, vad det svider!”
”Usch, vad du är pjoskig.”
”Viff! Viff! Är ert hus snart färdigt? Det är i alla fall inte min lilla koja.”
Men! Desivon! Desivon! Jag var där! Mamma och pappa skvätte med desivon på allt som gjorde ont (och naturligtvis fick jag hela ansiktet insmörjt i Nivea när det var kallt ute). Tänk att jag har närt fem barn vid min barm utan att en enda gång hälla desivon på ett enda.
På sista sidan dyker några bekantingar upp.

  Pappa Positiv och Simsalabim! Dem minns jag!

När jag nu har skannat in och bloggat om Karusellböckerna, känns det som closure – alltså avslutning. Så är det med all nostalgi som bloggmanglas; plötsligt måste jag inte längre spara på’t. På detta vis har jag – visserligen motvilligt men ändå – kunnat slänga gamla jeans, sparkbyxor, dockor, pärlplattor och teckningar.

Men hu. Vad händer nu? Kommer alla att göra som jag och slänga ovärderlig nostalgi så att vi om 20 år bara har kvar dem i digital form? Usch. Bäst att jag slutar slänga och nogsamt sparar allt nere i min fina källare. Imorrn ska jag kanske sniffa lite på en lukt-T-shirt som jag köpte i London 1979 och sortera chintz-tyger från 1988.

{ 39 kommentarer }

Nostagi på längden och tvären

av Lotten Bergman den 18 maj 2009

Det fanns en tid när jag glatt återvände till mina dagböcker för att läsa om hur det var för 5, 10, 20 eller rentav 1 år sedan. Numera läser jag inte ens mina gamla blogginlägg, trots att de ju är så himla intressanta. För det finns ju så mycket annat.

Nu badar jag gärna i årskrönikor, i filmklipp, i almanackor och nostalgiprogram på tv. Det kan handla om något som t.ex. fackligt arbete i spåren av gruvstrejken 1969, Lill-Babs stickbeskrivningar eller Lill-Strimmas hockeyrör – jag sitter där med uppspärrade ögon och suuuuuger i mig polisonger och brun-beigefärgade kostymer, plastmuggar och träskor, locktångslockar och plåtiga bilar.

– Pah! fnyser halva läsekretsen. Det där med 60- och 70-tal är väl inget att yvas över! Tacka vet jag 30-, 40- och 50-tal!
– Tssst, suckar Den djefla mannen (som funderar på att sadla om och bli historiker), tacka vet jag de snygga uniformerna under Napoleonkrigen eller Magellans upptäcktsresor!

Förutom att man nu och här kan fundera på hur man fnyser ett pah! eller suckar ett tssst! så kan man även diskutera hur det kommer sig att man är mer intresserad av det ena eller det andra. Men det tänker jag inte göra.

Vi tar tidsmaskinen till 1975 och den brittiska tv-serien ”Survivors”, som jag inte kan sluta tänka på. En liten grupp människor överlever en plötslig farsot (galna grissjukan?) och gör sitt bästa för att klara sig. Det handlar alltså inte om att överleva själva flunsan utan att överleva efteråt. Som Robinson, fast utan tramset.

Abby Grant (spelad av Carolyn Seymour) inser här att hon är en av få överlevande. Tyst, spöklikt, skrämmande och stämningsfullt.


Som med de flesta lyckade produktioner, blev det både sequels och uppdaterade versioner. Här kommer nu samma scen ur nyinspelningen från 2008.


Abby Grant (spelad av Julie Graham) inser här på ett helt annat sätt att hon är en av få överlevande. Stämningsfullt … eller?

Jag är ju inte ensam om att vara nostalgisjuk. Saom har hittat ett klipp som handlar om Kristina Kappelins vader och Pseudonaja inspirerade mig storligen häromdagen och Mymlan listar barndomsmusik. Aaaaah, det är som att vara Joakim von Anka när han badar i pengar. En vitamininjektion, helt enkelt!

Säg till om ni vill att jag länkar till fler nostalgitrippar!

Fotnot
Magellan uttalas tyvärr inte [magellan] eftersom han heter Fernão de Magalhães. Say after me: [fɨɾ'nɐũ dɨ mɐgɐ'ʎɐĩʃ] – ungefär ”fernao de magaljaisch”.

(Helt emot mina vanliga, synnerligen korrekta uttalsprinciper kommer jag förstås att fortsätta säga ”magellan”.)

{ 11 kommentarer }

Hundra år av ensamh… nej, det är det ju inte alls

av Lotten Bergman den 29 juli 2006

Jag var tills nu ganska nöjd med att inte ha satt mig ner och gjort en 100-lista. Jag tror att det var Silverfisken som inledde denna bloggfluga den 17 juli. Att jag inte själv brukar hoppa på listor och uppräkningar beror på att jag faktiskt inte orkar läsa igenom dem som andra skriver. (Förlåt, alla!) Dessutom tror jag inte att jag på en 100-lista avslöjar särskilt mycket. Integritet eller feghet, kalla det vad man vill.

Men ok, jag gör som jag blir tillsagd! (Fast det är sannerligen inte ofta.)

1. Jag har gått i tio olika skolor.
2. Förut hade jag bott där solen gick upp och ned i tv: Lund, Stockholm och Luleå.
3. Jag har jobbat som sjukvårdsbiträde och sett många människor dö.
4. Jag är pälsdjursallergisk sedan nioårsåldern.
5. Mamma tror att jag blev allergisk för att vi flyttade till Luleå, där hon inte trivdes.

(Får man på en sådan här lista alltså tala om saker även om sina släktingar som jag just gjorde?)

6. Jag har små bröst, min syster har större.

(Oj, nu berättade jag ju om min släkt igen.)

7. Jag har aldrig haft hål i tänderna.
8. Jag har inte (hittills) behövt glasögon.
9. Jag hade tandställning när jag gick i fyran.
10. Jag sög på tummen tills jag fick tandställning.
11. Jag tycker mycket om saftsmakande vin som Brown Brothers, men min bror tycker bara om svindyra sammetskällarviner.
12. Jag föddes prick nio månader efter att mina föräldrar gifte sig, medan min mamma föddes utom äktenskapet och min pappa 17 år efter sin storebror.
13. Jag har två syskon. (Orangeluvan och Broder Jakob heter de.)
14. Jag har fem barn med en och samma Olle.
15. Vi genomled missfall 1993 och 1998.
16. Min man hade blommiga lappar på sina jeans när vi träffades första gången, av vilket man kan dra slutsatsen att jag är mycket positivt inställd till unga män med lappar på sina jeans.
17. Jag spelade piano i nio år och kan idag med svårighet klinka fram ”Diana” (Paul Anka) och ”Morning Has Broken” (Cat Stevens) samt en blues utan namn.
18. Jag gick ett år på high school i Dallas.
19. Jag vantrivdes under nästan hela mitt år i Dallas.
20. Jag fick högsta betyg i alla ämnen under mitt år i Dallas.
21. Jag blev ovän med en lärare i Dallas som påstod att Frankrike fortfarande hade kung.
22. Jag hade för små skor på mig i tonåren för att jag ansåg att mina fötter var för stora.
23. Jag har självlockigt hår och är glad för det.
24. Jag har spelat basket i drygt 25 år.
25. Jag har gamla jeans i min källare. Och gamla tekannor. Och gamla skolböcker. Och gamla telefoner. Och gamla dikter. Och gamla teaterprogram. Och gamla LP-skivor.
26. Trots att min pappa har finfint bollsinne, fick jag inte ärva det.
27. Jag är väldigt lik min farmor fastän hon var kort, nätt, orolig och bystig.
28. Jag är 1,72 meter lång.
29. Jag väger 65 kilo.
30. Jag har utstående tänder eftersom tandställningen inte hjälpte och förresten är det ett släktdrag som någon i min generation måste föra vidare tillsammans med de utstående öronen.
31. Jag provade in till Scenskolan i Stockholm samtidigt som Benny Haag kom in och jag åkte ut med huvudet före.
32. Jag är ett stort fan av Johnny Depp för att han är en utomordentlig skådespelare.
33. Jag undrar ibland om jag hade varit ett stort så fan av Johnny Depp om han inte hade varit så fantastiskt charmig och snygg.
34. Jag tycker mycket om Sportspegeln, Apple-datorer utan vassa kanter, frukost och Scrubs.
35. Jag har aldrig haft långa naglar.
36. Jag äger inte en enda handväska.
37. En perfekt avocado med rödlök, salt och peppar gör mig nöjd i flera timmar.
38. När jag var liten var det mitt jobb att tvätta, hänga tvätt och sortera tvätt i familjen, men när man frågar mina syskon vad deras jobb var, säger de bara ”Vaddå JOBB?”.
39. Jag äter mer mat än de flesta jag känner.
40. Jag har haft en och samma bästis sedan jag var tolv år – Bästisgrannen heter hon.
41. När Peter LeMarc spelas på radion, byter jag kanal.
42. När Eric Gadd sjunger i falsett på radion, byter jag kanal.
43. Eftersom jag har lätt att bli en addict av vad som helst och inte har tid till det, byter jag kanal så fort det är en dokusåpa på tv.
44. Eftersom jag har lätt att bli en addict av vad som helst och inte har tid till det, har jag inte sedan Tetris spelat ett enda datorspel.
45. Jag har alltid trott att en stor förmögenhet väntar på mig runt hörnet och går därför omkring med ett förvånat leende på läpparna hela dagarna.
46. Jag har inga högklackade skor som jag kan gå i.
47. Jag har väldigt många högklackade skor som jag inte kan gå i.
48. Jag kan laga mat, men är inte särskilt road av det. Broder Jakob skulle däremot kunna jobba som gourmetkock.
49. Jag har på basketplanen vrickat fötterna säkert 25 gånger.
50. När vi ändå är inne på basketen, måste jag ju tala om att jag som mest har gjort 38 poäng i en match. (Vilket för en utan bollsinne egentligen motsvarar 266 poäng.)
51. Jag åker hemskt gärna tåg i första klass.
52. Jag har aldrig varit olyckligt kär.
53. Jag har visserligen varit obesvarat kär och dödligt förälskad i killar som jag aldrig ens talat med – men jag var aldrig särskilt olycklig pga. detta.
54. Jag vill fortfarande föda ett par barn till, men förstår mina gränser och har därför fått min man att sterilisera sig.
55. Jag bor i ett hus som har varit en affär.
56. Jag kan prata norrländska (efter nio år i Luleå).
57. Jag kan inte hur jag än försöker prata skånska (trots sammanlagt 21 år i Lund).
58. Jag har tio kusiner, men har inte träffat fyra av dem sedan 1975. (Ingen släktschism, bara oföretagsamhet.)
59. Jag äger en långklänning som var vacker 1988, men inte nu.
60. Trots att jag gillar humor, läser jag aldrig någonsin serierna i dagstidningarna.
61. Jag trivs i bikini, inte i baddräkt.
62. Trots att jag flera gånger har försökt, förstår jag mig inte på improvisationsjazz.
63. Även när det inte är moderiktigt, klär jag mig i randiga kläder.
64. Även när det inte är moderiktigt, klär jag mig i prickiga kläder.
65. Jag vet inte riktigt vad som är moderiktigt, men blir glad när jag ser axelvaddar.
66. Jag har kommit på fakta om mig själv som kommer att få denna lista att rusa iväg uppåt punkt 80!
67. Jag bodde på Björnstigen 60 i Bergshamra när jag föddes på Danderyds sjukhus.
68. Jag bodde på Björnstigen 52 i Bergshamra när Broder Jakob föddes.
69. Jag har bott på Vildanden K i Lund och gått vilse nästan varje dag bland husen.
70. Jag bodde på Magistratsvägen 7a i Lund, där Broder Jakob en gång kissade på rutschbanan.
71. Jag har bott på Mätaregränden 8 i Lund, när min lillasyster föddes i en snöstorm och där köksgolvet var knallblått och grannarna underbara.
72. Jag har bott på Havsöringsgränden 21 i Luleå eftersom vårt hus inte hade byggts färdigt för att all mannakraft i stan gick åt till att planera Stålverk 80.
73. Jag har bott på Midsommarvägen 30 i Luleå i ett hus som mina föräldrar ritade.
74. Jag har bott i ett lyhört hus på Arrendevägen 24 i Täby.
75. Jag har bott i kollektiv på Skånegatan 66 på Söder.
76. Jag har bott i ett urtrist rum på Hallands Nation i Lund.
77. Jag har bott i en tvåa med rutten toasits på Michael Hansens Kollegium i Lund.

Uppdatering 21/3 2007: Stiftelsen Michael Hansens Kollegium har mejlat och bett mig ändra denna text eftersom toasitsarna numera är riktigt fräscha. Men nej, toasitsen var ju riktigt rutten 1986, det kan jag inte ta bort – och vi var tvungna att muta vaktmästaren för att få en ny sits. (Nu är ordningen säkert bättre, så ni som vill bo där har inget att frukta.)

78. Jag har bott i en jättestor trea på Skolgatan 10 i Lund.
79. Jag har bott i en minimal tvåa på Karl XII-gatan i Lund.
80. Jag har bott i en bostadsrätt på Järnåkravägen 19c i Lund.
81. Jag har bott på Harrievägen 10 i Väggarp och inte trivts alls.
82. Nu bor jag i Eskilstuna och trivs varenda millisekund.
83. Jag håller roliga föreläsningar om det svenska språket för att tjäna mitt levebröd.
84. Jag kan snickra och sy fastän jag inte är noggrann.
85. Jag tycker mycket om att skotta snö.
86. Jag läser inga dåliga böcker numera och är förfärligt petig med språket.
87. Jag har aldrig rört knark, jag har aldrig ens sett knark.
88. Jag brukar säga till folk som beter sig illa, men får alltid dåligt samvete efteråt.
89. Jag har en och samma önskan som jag alltid tar till när en stjärna faller eller när en pepparkaka i min hand går sönder i tre delar.
90. Jag kan sjunga väldigt många Melodifestivallåtar och tycker att Michelangelo med Björn Skifs nog är den bästa.
91. Trots detta lyssnar jag gärna på The Who, Sweet, Beatles, Stereophonics, Badly Drawn Boy, The Blue Nile, Soundgaden, Brainpool, The Clash, Coldplay, Oasis, Tenacious D, Creedence Clearwater Revival, David Bowie, Alanis Morisette, David Gray, Feeder, Foo Fighters, Green Day, Robbie Williams, Queen, Kent, Nirvana, Travis, Mozart, Vivaldi och Bach. (Simpel trallmusik alltihop.)
92. Jag hade barnflickor (Ulla, Astrid, Martina och Gunilla) när jag var liten och mina föräldrar var ute och jobbade som lärare.
93. Jag är för första gången nästan säker på vad jag ska rösta på och jag talar aldrig om det eftersom politik tenderar göra omgivningen aggressiv och jag inte tycker om folk som skriker på mig.
94. Jag tycker inte om att lyssna på Håkan Hellström någe vidare, men jag talar inte om det eftersom Håkan Hellström-diggarna då tenderar att bli aggressiva och jag inte tycker om folk som skriker på mig.
95. Jag överdriver ofta och tycker inte om när de som lyssnar säger ”ääääh, nu överdriver du”.
96. Jag är helt komplett tetokig och dricker vansinniga mängder. (Addict.)
97. Jag är filmtokig och skulle om tiden räckte till se alla, även de dåliga. (Addict.)
98. Jag tycker att det är underbart att se på teater och skulle vilja ha årskort på Dramaten. (Addict.)
99. Jag läser ungefär 200 bloggar. (Addict?) Fast jag är snabb med deletetangenten i min RSS-läsare, så de 200 byts ständigt ut.
100. Jag fick på ett Lugi-jubileum en bricka full med nubbar hälld i rakn ner i min rosa, bredaxlade kavaj.

Fanns det något förvånande i dessa fakta? Ja! Finns det underlag för en Hollywoodfilm här mellan raderna? Ja! Ska de följande 100 dagarna kanske vara ett utvecklande inlägg av en punkt i taget? Nej!

{ 32 kommentarer }