Jag brukar ju lite fisförnämt påstå att illa skrivna böcker läser jag minsann inte. Ett korrfel och jag slänger boken i väggen och fnyser demonstrativt och högt för att sedan klättra upp på mina höga hästar och sitta där med näsan i vädret.
Men ack, så jag far med osanning. Salig Ricky Bruch gav 1990 ut en sanslöst slarvig bokstavssoppa som fascinerar från första sidan. Jag satt där och läste med penna i mungipan och gula notisar flög omkring som höstlöven i oktober medan anteckningsblocket blev fullkladdat med obegripligheter. Helst läste jag med någon i närheten eftersom vissa stycken inte på några villkor kunde njutas i tystnad.
– Lyssna! ”Jag förföljde henne på avstånd för hennes anatomiskt riktiga gångs skull.”
Här är det alltså Ricky som av oklar anledning har kursiverat ”gångs”. Detta förvirrar läsaren såpass att man inte ifrågasätter förföljandet eller undrar hur anatomiskt inkorrekt gång ser ut. Andra gånger använder han versaler på slumpvis utvalda ord. Eller fetstil här och där. Eller – naturligtvis – kursiverade versaler i fetstil.
– Lyssna! ”Jag har aldrig förstått att flyglar är så låga, särskilt då en kvinna och en man befinner sig under detta instrument. Denna lilla halvorgie med den sisuladdade finskan avbröts abrupt likaså musikstycket som vi presterade, då Kenneth skrek till mig att vi var försenade till anläggningen.”
Ricky skumpandes under en flygel? Jahadå – och i sammanhanget låter det både troligt och helt naturligt.
En man med ett skägg skrev så här om ”Gladiatorns kamp”:
Men tro mig: jag har läst boken. Inte här och där och inte bara i början – jag har med stort nöje läst boken från den ena sladdriga pärmen till den andra. Fjärrlånet från Nyköping drog jag ut på i det längsta via bönande mejl även efter att boken var slut. Jag ville liksom hålla i den liiiite längre, bara en liiiiten stund till.
Nu ber jag om ursäkt eftersom jag redan har brutit lagar och förordningar samt en död mans vilja.
”Enligt författaren får inget kopieras ur boken utan hans medgivande.”
Förlåt Ricky, men jag tror att jag hade fått ditt medgivande. Se här Ricky som en normalbyggd 13-åring – på samma bild som Ricky när han är en muskeltränad 19-åring.
Man poserar sällan i badbyxor och strumpor samt skor.
Rickys memoarbok är full av rekord, tabeller, statistik, mål för säsongen och kostråd i kombination med dopingerkännanden. Jag – som gillar rekord och jämförelser – granskar gärna siffrorna. Men till min egen förvåning är jag ytterst obekymrad över dopingen. Alla vet det nu: alla dopade sig på 1970-talet. Det kan vara så att alla fortfarande dopar sig – en tanke som gör mig fly förbannad och upprörd. Men när det gäller Ricky Bruch är jag alltså så förlåtande att jag bara rycker på axlarna åt eländet. Ricky själv är inte så bekymrad utan jämför med Frank Anderssons och Björn Borgs smärtstillande sprutor, som ju också borde ha varit doping enligt honom.
”Grövst i Sösdala.” Alltid nåt.
En stor del av boken handlar om hur vår genom tiderna absolut främste diskuskastare ägnade ohemult mycket tid åt och pengar på att i hemlighet planera en fritagning av diskuskastarpolaren Wolfgang Schmidt, som var instängd i Östtyskland. Visserligen blev det till slut tyst diplomati (och kanske mutor) som gav Wolfgang tillåtelse att flytta till Västtyskland så sent som 1987, men innan dess hann Ricky i fyra år göra många extremt krångliga resor fram och tillbaka över de tyska gränserna. Hela tiden hänvisar han också till ”bok nummer två” – som jag tyvärr inte har hittat något som helt spår av.
– Kom Wolfgang, jag bär dig över tröskeln och så får UT-skylten lysa symboliskt bakom oss!
Boken är full av krystade bilder där Ricky Bruch visar musklerna på ett eller annat sätt: han bär polare, han drar i tunga saker, han petar folk i ögonen och lyfter sina fans och han bär omkring på sina fruar.
Nej, jag förstår inte heller vad det står i tidningstexten.
Friidrottskompisarna leker.
Här anar vi att Ricky inte bara hade diskus på sin lyra.
Ricky Bruch kastade alltså inte bara diskus. Han
- slog diverse rekord i kula och spjut
- bröt arm
- spelade in porrfilmer
- agerade i Ronja Rövardotter
- skrev poesi
- tävlade i kroppsbygge
- var DJ
- gjorde konstiga husaffärer
- hade fritidsgård hemma i sitt hus
- gifte sig, skilde sig, fick barn, adopterade en 16-åring
- hyrde en helikopter och försvann i en vecka på Gotland
- bajsade i brallan när han åkte tåg en gång
- högaktade Birger Buhre (som inte var som andra journalister … som t.ex. Torsten Tegnér … i ”avundsjukans och hyenajournalistikens Sverige”)
- fick en diagnos (”hypokondriskt färgad insufficiens med vissa narcissistiska inslag”)
- brottades med Hoa-Hoa Dahlgren
- fick inte följa med till OS 1984 fastän han klarade kvalgränsen
- blev inte så gammal som han trodde att han skulle bli.
Hoa-Hoa kan inte på några villkor förväxlas med Ricky, hörni.
Jazzdans med Jimmy (vars efternamn jag inte minns). Edit: Touré hette han!
Simning med Gunnar Larsson (som vann med två tusendelar i OS 1972).
Helt absurd bild utan förklaring.
Förmodligen parafras på löpsedeln "Vakna Ingo – du vann!"
Så här ser man ut på friidrottsarenan när man inte mår riktigt bra.
Så. Vad jag vill säga med detta är förmodligen bara det gamla vanliga – att nästa gång någon gnäller på en person som inte följer mönstret men som ändå är en relativt snäll personlighet med begåvning (Patrik Sjöberg? Frank Andersson?) kanske denne någon behöver lite distans till sin egen förträfflighet.
Fotnot
Jag har skrivit om Ricky Bruch så ofta att man skulle kunna tro att jag är lite fixerad, bl.a. här:
När jag inte skrev om hans memoarer men publicerade en nakenbild.
När Ricky dog.
När jag delgav er mina minnen av gamla Superstars.
Dessutom var jag på Breakfast Book Club och kunde inte heller där sluta prata om Gladiatorns kamp.
