Om det är som det sägs, att vi (i hela världen även om det bara är i-länderna som räknas) är på väg ner i en monetär depression som kommer att vara i ett okänt antal år, måste jag genast se till att bli modebloggare. För när det krisar i finanserna, blir modeskaparna så himla kreativa och påhittiga.
Sägs det.
Om man nu kan säga att ett helt årtionde har ett mode, så är detta 1930-talets.
Men låt mig nu gå i förväg och tala om vad jag tycker att modeskaparna har glömt bort under de senaste decennierna.
Hattarna. Allvarligt talat: skärpning! Varför bär vi inte alla hatt? Fatta vilket uppsving i material, hantverkskunnande och köpsug som väntar runt hörnet. Hatthyllorna tyngs nu av återvinningslådor och skiftnycklar istället för små nätta pillerpurkar och strutsfjädrar samt plommonstop! Med en hattinvasion behöver ingen bry sig om bad hair day eller plattång längre! (Okejrå, plattångstillverkarna kommer att få det sämre.)
Audrey Hepburn i blåfärgade cornflakes.
Kragarna. Fadermördarn (en jättehård krage med snibbar som står rakt upp), kravatten, prästkragen, medicikragen och schillerkragen kan ju piffa upp den allra tråkigaste tisha. Och löskragar som man kan ta loss och tvätta bara den och inte hela utstyrseln måste det förstås vara! (Och så förtränger vi polokragen och tvättmedelstillverkarnas vinstvarningar.)
Filip III av Spanien kunde inte tappa hakan.
Knätofsarna. Håll med om att alltför lite fokus ligger på knäregionen inom modet. Precis som att man har en slipssamling eller rent av en halsbandskollektion, borde någon leda oss in i knätofseran.
Rachard Sackville med stöd för knäskålarna.
Dekolletagen. Japp, jag tycker att urringningarna är trista nuförtiden. Precis som när det gäller löskragarnas återuppståndelse borde urringningarna få sitt. (Vi som inte är så välutrustade kan få dispens och ha kragkreationer som drar blickarna till sig istället.)
Sophia Loren spanar in Jayne Mansfields silverbricka.
När jag tänker närmare på saken är dekolletagets länk till kragen fullt logisk: colet betyder krage. Ni ser – jag är inte bara modebloggare utan även etymolog.
Uppdatering: Ni som inte läser i kommentatorsbåset har missat blygdkapslar, damasker, näsvärmare, pärlkragar (blott 199 kr på H&M!), navelkapslar, bahytter och yllegubbkepsar. Just sayin’.
(Nej, jag vet att det inte är fakta som man måste veta – eller ens komma ihåg om man en gång vetat det. Men det är typiskt sådant som jag lägger på minnet istället för att komma ihåg att handla möbeltassar eller att Karl XII dog 1718.)
Greta hade en storebror som hette Sven (1898–1967) och som dels försökte ta namnet Garbo, dels bli skådespelare. Han misslyckades med båda projekten:
Lillasysterns filmbolag stämde honom (på Gretas order, tydligen) så att han återgick till att kalla sig Gustafsson.
Hans extremt dåliga hälsa med hosta, muskelvärk och jag vet inte allt omöjliggjorde en filmkarriär.
Stackars Sven hann göra två olika kvinnor gravida, tre filmer och flytta till USA innan han dog i ett slaganfall.
Syskonen Sven och Greta.
Gretas storasyster Alva föddes 1903 – och hette tydligen Garbo! Jaså, jahaja, minsann. Det är till att behandla sina syskon olika?
Alva i 17-årsåldern.
Alva staterade i några av Gretas filmer, men dog redan 1926. (Medelåldern var bara runt 60 år på 1920-talet – nu är den ungefär 80. Det hör inte alls hit, men är det inte sådant man plötsligt undrar över när någon dör ung i en annan tid?) I vissa källor står det att hon dog av tuberkulos, i andra att hon tynade bort tyst och snabbt i lymfkörtelcancer. Men så läser jag:
”For decades it was reported that she died of tuberculosis. Other sources wrote that she died of cancer. Family members say [Alva] was aggravated by a blow to the chest from an abusive boyfriend.”
Vilket påminner mig om alla andra som dog av en eller annan orsak, men som sades dö av en tredje. Min farmors bror farfars far som var veterinär dog av ett kobett. Mystiskt och konstigt, tyckte jag när jag var liten – kor har ju inte särskilt utmärkande huggtänder. I vuxen ålder fick jag veta att karln dog av syfilis. Jag ska se till att jag dör av något jättespännande så att The Legend of Lotten lever länge.
Ja, det var bara det. Tänk ändå: hon hette faktiskt ”Alva Garbo”.
Nämen tacka vet jag forna glansdagar när Patrik Sjöberg hade guldgula lockar och krängde sig över 2,42 m, när Ricky Bruch humpade diskus iklädd peruk och morgonrock och vars 71,26 m fortfarande är svenskt rekord och när Linda Haglund sprang snabbast trots ett synnerligen ickeströmlinjeformat hårrufs. För att inte tala om hur lattjo det var när Ludmila inte åkte bob eller fast för dopning.
Numera är vi i Sverige glada för en finalplats och med nöd och näppe avklarade kvalgränser. Stackars journalisterna får intervjua svettforsande ickesvenskar som är så lyckliga att de bara dreglar och gråter. Jag tänker ”vätskeersättning hitåt!” och gnäller på de fåniga frågorna och är förstås egentligen bara hemskt avundsjuk på deltagare och funktionärer såväl som expertbisittarna och kameramännen. Den hittills vanligaste frågan från en mikronfonhållare – och den dummaste – måste vara:
– Hur trött är du?
Jag svarar förstås åt alla idrottare där jag sitter framför tv:n och skriker.
– Vaddårå, på en skala menaru?
– Jag har sprungit en mil (eller hoppat ner i fjorton vattengravar eller flugit uppåner över en ribba fem meter över marken eller eller) och du undrar hur trött jag är?
– Har du ett trötthetsindex?
– Ja, nu känner jag, aha – jag är 8,71 trött! Det är 23 % tröttare än tvåan!
Igår var pappa och jag ute och plockade 18 kantareller, när skogen som i en saga öppnade sig och jag plötsligt klev in på en gammal friidrottsarena.
Vem skulle kunna motstå denna entré?
Råby IP stod det på den vita, vackra skylten och plötsligt provsprang jag där bredvid häckarna, fantastiskt lycklig i mina randiga gummistövlar. Helt oregisserat såg det ut så här:
Når vi kikade in i de öppna (!) och förfallna omklädningsrummen, såg vi ett hopfällt pingisbord. Eftersom pappa (som snart ska vinna veteran-VM i bordtennis, säger han) är mån om alla vilsna pingisbord i världen, planerar han nu en bordsadoption.
Och snart ska Christian Olsson ta VM-guld i tresteg. Jomen. Jahaja. Ska vi slå vad om att han ”inte får den rätta känslan”?
(Förlåt. Men jag tycker att det var roligare när Baumgartl föll på sista hindret och när Stefan Holm slet upp en guldtröja ur väskan samt när Carolina Klüft skrattade sig i form. Förlåt.)
Med det senaste ehec-utbrottet med 1 500 sjuka i Tyskland och flera tragiska dödsfall borde jag inte tänka på geléhallon så fort jag ser tidningsrubrikerna. Men alla visar ju upp fantastiska vackra bilder på just geléhallon – som sägs vara bakterien.
Ehec-bakterien, fotograferad med elektronmikroskop. (Bilden är från Helmholtz Centre for Infection Research och jag har inte kunnat fråga Reuters om jag fick ta den, så nu är jag kriminell igen.)
I detta sammanhang måste jag innan vi alla döden dör rekommendera er att på något sätt få tag i första säsongen av ”De överlevande” (Survivors) som gick på tv i mitten av 1970-talet. För det är så bra. Och det är så dåligt. Jättedåligt och jättebra. Jag har faktiskt aldrig sett något så bra som är så dåligt.
Jag nämnde denna serie tidigare i ett nostalgiskt sammanhang och förärades därför de tre säsongerna på dvd i julklapp. Men inte förrän nu har jag börjat titta.
Och det är så bra! Och så dåligt! (Fast det kanske ni har förstått nu?)
Pling plong! Allmänbildningsakuten!
I mitten av 1750-talet var medellivslängden runt 35 i Sverige.
Det allra sista nödåret i Sverige var 1867.
År 1901 var medellivslängden runt 55 i Sverige.
Den sista … förlåt … senaste riktigt stora dödliga epidemin i Sverige var spanska sjukan 1918.
År 2011 är medellivslängden runt 80 i Sverige.
Självklart står vi här i vår nutid och klagar på kass uppkoppling och onyttiga chips eftersom det ju är vår verklighet – precis som att man strax före spanska sjukans utbrott säkerligen klagade över besvärliga knäppkängor och marmelad som fastnade i mustaschen.
Tv-serien ”De överlevande” (där jag av någon mystisk anledning säger de och inte dom) inleds med att folk klagar på att tåget är försenat, att det är långa köer på sjukhuset och att telefonen inte funkar. I realtid steker huvudpersonen Abby Grant bacon till sin hungrige make så att fettet sprätter upp på kameralinsen och vi nästan inte hör dialogen:
Baconstekningen inleds efter 6 minuter och är inte klar nästan tre minuter senare när klippet tar slut.
Ett par dagar senare är nästan alla människor döda av ett virus – och det roliga börjar.
För allt sker ju 1975. Kläderna och frisyrerna är från 1975 och tv-tekniken är från 1975. Alla vandrar omkring i fluffiga afghanpälsar och midjehöga jeans som är så utsvängda nertill att de överlevande har svårt att gå normalt. Klafs, klafs, klafs låter brallorna i varje avsnitt.
Och INGEN har ryggsäck! (Skådespelerskan här heter Lucy Fleming och hon är brorsdotter till Bond-författaren Ian Fleming samt gift med karln som spelade James Bellamy i ”Herrskap och tjänstefolk”.)
Om jag idag fick skapa en apokalyptisk tv-serie skulle jag ägna ett helt avsnitt åt funderingar på hur man kläd- och persedelmässigt bäst rustar sig för ett liv utan moderna bekvämligheter. Först skulle jag förstås söka upp en Fjällrävenfabrik och kanske en Gore-Tex-fabrik samt en Victorinoxfabrik och därmed garantera produktplaceringarna så att finansieringen var fixad. Sedan skulle jag sätta igång på riktigt.
Det gjorde nämligen inte tv-teamet som producerade ”De överlevande”. Och det är därför serien är så dålig fastän den är så bra.
Alla vandrar omkring i stadskläder med klackar och stora skjortsnibbar.
Förnödenheter packas i otympliga axelväskor.
Trots att nästan alla människor dör, får vi inte se mer än en handfull lik eftersom statister inte fanns med i budgeten.
Vissa utomhusscener är till hälften filmade utomhus med filmkamera, till hälften med videokamera i studio.
Obegripligt långa, händelselösa scener utan dialog illustrerar något – men vi tittare vet inte riktigt vad.
Och det är så bra! För att inte knarka film hela dagarna och inte få något annat gjort, har jag bestämt att jag måste motionscykla när jag tittar, så mer än ett avsnitt per dag pallar jag inte. Jag cyklar och svettas och biter på naglarna och skrattar och lider och älskar och gapar. De agerande är mina bästa vänner och Löjliga familjen på en gång.
Rollkaraktären som heter Greg ska vara ”den snygge”, men jag tycker mig ana att han har våldsamma problem med frisyren. När det största hotet mot de överlevande är annalkande svält, elaka bovar med gevär, komplicerade förlossningar, störtregn och blodsprutande sår, dyker han plötsligt upp så här välkammad:
Hårspray, anyone?
Rollkaraktären som ska vara ”den läbbiga och opålitliga” heter Tom Price och är mitt starkaste minne från när jag såg serien som 11–12-åring. Skådespelaren Talfryn Thomas var tydligen läbbig på riktigt och kom alls inte överens med de andra skådespelarna.
Tom Price dyker upp efter 5:38 i detta klipp. (Men allt är värt att se.)
Mitt i alltihop blir jag en domedagsprofet som talar om för barnen här hemma hur man gör upp eld utan tändstickor och att man faktiskt måste kunna skriva för hand och att man inte kan ta allt för givet och tänk, barn, att er morfars far nästan dog 1918 och vad skulle ni göra om ni var tvungna att stycka en kyckling och rensa en fisk? Hjälp vilken värdelös uppfostran ni har fått! Ta genast på er säck och aska och gå barfota ut i skogen för att förstå hur medelåldern medellivslängden kunde vara 35 för några hundra år sedan!
Nu blir det ju lite dyrt om ni måste köpa dels dvd-filmen, dels en motionscykel för att leva ett lika roligt liv som jag. Men jag kan väl låna ut första säsongen? (Det är bara den jag har sett hittills.) Om inte annat har jag ju lärt mig en viktig sak bland alla håriga bringor som skymtas bakom till naveln uppknäppta skjortor, friktionssprakande gabardinbyxor, raspande manchester, långa promenader med av blåsten mumliga dialoger och svettiga pannor som baddas med kalla handdukar: man ska hjälpa sina vänner i nöd.
OBS! Rör inte nyinspelningen av ”De överevande” från 2008 ens med tång. Proffsiga klipp och trovärdiga lik samt moderna miljöer kan inte dölja det faktum att det är en bedrövlig kalkon.
Precis som när det gäller kroppsbehåring, växer grönskan mest där den inte är önskad.
Se så fint det är på Centralen!
Jag kan inte få det att grönska snyggt och välplanerat i rabatter, krukväxter och på gräsmattor. Många är vi som önskar oss en maskrosevurm så att de gula monstren finge växa i lugn och ro. Fast egentligen beror det väl bara på ointresse; jag gör hellre annat.
När jag igår tog bilden på Centralens till bristningsgränsen utnyttjade spår med all sin spirande grönska, dök hormoslyr upp i minnet. Jag såg framför mig arga slipsmän i Teckomatorp och förbannade fältbiologer som satt på någon räls och på bred skånska skrek:
– Sluta spruta! Sluta spruta! Sluta spruta!
Ungefär så här var det: man ville inte ha grönska vid tågspåren. (Apropå bilden ovan: det går tydligen an idag?) Därför sprutades detta tillväxthormon som hette Hormoslyr (då ett varumärke med versal) på banvallen så att växterna blev tokiga och växte ihjäl sig. Men hormoslyr innehöll dioxiner som kan vara helvetesgiftiga för människor. Saken blev inte bättre när det framkom att de verksamma komponenterna i hormoslyr var samma som för Agent Orange – avlövningmedlet som amerikanska krigsmakten vräkte ner över Vietnam. (Hej alla kemister, det var en blandning av 2,4,-D och 2,4,5-T.)
Och in på scenen kommer: BT Kemi! För på den fabriken i Teckomatorp tillverkades bl.a. hormoslyr. (Jag vill skriva ordet många gånger eftersom jag gillar bokstavskombinationen, det ligger skönt på tangentbordet – hormoslyr, hormoslyr, hormoslyr.)
BT Kemi visade sig vara ett företag utan skrupler eftersom ledningen beslutade att gräva ner hundratals tunnor med giftavfall – det som inte syns, finns ju inte. Trädgårdsmästare i omgivningarna (oj, 1 500 människor i samhället och trädgårdsmästare i plural!) såg sina plantor vissna och dö som vore de i min ägo, Braån stank som ruttna ägg och Teckomatorpsborna mådde pyton på alla möjliga olika sätt. Den ena skandalen följde på den andra och i tv ställde sig direktör Lars Foss och drack ett glas vatten som var spetsat med hormoslyr för att bevisa att det var ofarligt. Han levde och hade hälsan tills han dog som 82-åring även om det på alla möjliga ställen påstods att han efter dryckesexperimentet hade trillat av pinn ganska omedelbart. (Läs mer här.)
Myterna är många, Sydsvenskan skrev för ett par år sedan att det handlade om ”tusentals” gifttunnor. Fabriken – som var ett gammalt sockerbruk – sprängdes dock 1979 och marken med giftet har ”kapslats in” eftersom det skulle kosta för mycket att totalsanera.
År 1976 gjordes tv-nyheter fortfarande i svart-vitt – njut av miljöerna, kläderna, bilarna och de många dialekterna:
En kompis till min djefla man har berättat att när tv var i Teckomatorp för att göra detta (eller ett annat) reportage så stängde de av gatorna i centrum så att de blev alldeles öde. Sedan sade speakerrösten något om att ”Teckomatorp var förut en levande ort – nu är gatorna tomma …” Sanningen är en helt annan:
Den brännande frågan som jag hoppas att någon av er har svar på är: får det växa ogräs på banvallarna idag – och hinner de växa sig olämpligt stora när tågen hela tiden rusar förbi och stör?
Jahapp, idag den 18 maj 2011 är det 20 år sedan jag gifte mig med min djefla man. Men vi träffades redan den 9 januari 1985, så drygt sex år senare visste jag allt om hans nycker, knäppigheter och extrema professorsförvirring. Jag köpte inte grisen i säcken, om man säger så.
Nu har livet förändrats lite med alla digitala plingplong-hjälpmedel och det faktum att vi inte har barn att hämta på dagis längre; under åren 1993–2008 skulle ju ett eller två barn både levereras och hämtas på ett speciellt klockslag. Vi behövde många påminnelser vad gällde tider, matsäckar, stövlar, overaller, lappar, föräldramöten, lussetåg och annat. Min djefla man glömmer dessutom gärna möten, födelsedagar, namn, matlagning, glasögon och ibland även hur han skriver sin egen namnteckning.
Men bröllopsdagen glömmer han inte.
En gång köpte han ett vackert pärlhalsband för flera tusen kronor som vi egentligen inte hade. Jag tittade länge på det där det låg på blått sammet i en vacker ask och så pillade jag lite på de skimrande pärlorna. Sedan satte jag på mig halsbandet och hade på mig det i flera minuter, varefter jag returnerade det till affären, fick tillbaka pengarna och gick iväg och köpte en tumstock istället.
En annan gång åkte vi till Örebro, där jag bestämde att vi skulle äta kvällsmat på McD. En tredje gång råkade jag planera in en basketfest just den 18 maj – en fest som man inte får gå på när man inte är basketspelare. Man kan lugnt säga att den romantiske djefla mannen har det tufft med vårt 18 maj-firande. Igår:
– Det är ju den 18 maj imorrn …
– Ja! Porslinsbröllop! Jag vill ha fler Stig Lindberg-tallrikar för de gamla har nästan tatt slut!
– Jag tänkte att vi kunde åka iväg och äta midd…
– Fast jag och Sextonåringen ska spela två basketmatcher imorrn kväll. Hoppsan.
– Ok, det blir nog bra ändå. Vi kan kanske åka till Julita och äta lunch?
– Fast tänk om vi krockar ihjäl oss på vägen, då splittras barnen på olika barnhem eftersom ingen kan ta hand om alla fem och … och … vi kan ju äta fil och flingor hemma i köket också?
– Ok!
Han tar nästan allt med jämnmod, det gör han.
Reprisbild: de famösa tallrikarna.
– Kan vi fira lite på torsdag istället? sa min djefla man efter en stund.
– Nja, då ska jag ju köra ner till Lund och samtidigt gå på Bokbytardagen i Örebro, Motala, Norrköping, Jönköping, Ängelholm, Helsingborg och Hässleholm och det blir ju ganska tufft.
– Är det där schemat verkligen genomförbart?
– Äsch. Nej. Förbaskade realist.
– Vet du att nästa år, då firar vi nylonbröllop.
Ok, jag lovar att vi ska fira rejält då. Nylonmaskerad? Nylonresa? Nylonnostalgi!
När jag var liten på Mätaregränden 8 i Lund, bodde alla som jag kände i samma område. Världen var liten och behändig även om gatan med blott 18 hus kändes oändlig. Mina föräldrar var då yngre än jag är idag, och jag har förstås svårt att tänka mig hur de tänkte och kände och vilka problem eller glädjeämnen som präglade livet. (Jajaja, jag kan ju fråga dem, men de ser 1970–73 i samma rosenröda skimmer som jag.)
Mamma var högstadielärare i franska och tyska och pappa höll på med sin doktorsavhandling i oorganisk kemi. Jag gick först på lekis på Magistratsvägen halva dagarna och sedan på Svenshögsskolan medan en barnflicka var hemma med Broder Jakob och lillasyster Orangeluvan. Ibland kom släktingar och hälsade på, men mormor var bara ruskigt arg hela tiden och farmor och farfar var jähäääättegamla. För på den tiden var man jähäääättegammal från ungefär 70-årsåldern. Idag jobbar mamma (74 år) fortfarande som språklärare – nu i italienska – och pappa (73 år) tränar som bäst för att vinna pingis-VM för oldboys samtidigt som han reser land och rike runt och håller föreläsningar.
Men då – i början av 1970-talet – fanns det två saker i mina föräldrars liv som jag inte stöter på i mitt vuxna liv, nämligen
groggbord
vickning.
Den läbbigaste vickningsbilden jag hittade, godkänd av en plommoninstans.
Att detta har dykt upp i minnet beror på en DN-artikel med rubriken ”Groggbordet måste bort när festen är som roligast” av Urban Bäckström. Det föranledde ett språkpolisbesök i Nordegren i P1, där vi diskuterade metaforer och det faktum att vi kanske umgås i fel kretsar eftersom groggbordet inte ens dyker upp som alternativ under festplaneringar.
När försvann groggbordet? Eller finns det kvar, fast inte i min värld? Mamma och pappa och alla i Mildnerhusen på Norra Fäladen festade nätterna genom minst en gång per månad – gärna maskeradklädda.
Ungefär så här minns jag festerna i grannskapet.
Vi barn hängde på och sov under bålskålen eller mellan pianot och klarinetten. Det var säkert inte särskilt lämpligt. Men varför orkar ingen numera vara kvar på festen tills det är dags för vickning? Janssons frestelse kl 02:15 är väl ren och skär njutning? Fram för groggbord och större vickningar!
(Hjälp, jag blir ju trött bara jag tänker tanken på att dricka läbbiga drinkar och äta mitt i natten.)
När telefonerna ploppade upp i stugorna och bilarna började köra så fort att man befarade att förarna skulle dö av vinddraget, sades det att ”vi lever i underliga tider”.
(Se hur skickligt jag planterar ut ett citat sådär utan källa.)
Men hjälp, så pyttelite underligt det egentligen var vid förra sekelskiftet. Om man jämför med andra tider, vill säga. Ska vi ta 2011 som exempel? För det är året när Usama Bin Laden kanske dör och folk firar som tokar fastän en regelrätt rättegång hade varit det vettigare alternativet och en person som har dragit sig undan socialt liv för att twittra (?) råkar vara den ende som direktrapporterar om själva attacken:
Han kallar sig Really Virtual och tweetsarna är skrivna nerifrån och upp. Han kunde inte sova för de ämrans helikoptrarna som for omkring och höll på.
Precis lika underligt är det ju att Sverige i dagarna förlorade mot Norge i hockey-VM. Men okej, det är förstås på en helt annan nivå. (Vilket jag förmodligen bara skriver för att det inte anses riktigt korrekt att som jag likställa terrorrelaterade världshändelser med hockeymatcher på gruppspelsnivå.)
För att få lite perspektiv i underligheterna som präglar olika tider, ska ni få se vad som utspelade sig i Kvällsöppet med Birgitta Sandstedt 1974. Men först – eftersom man i dessa dagar beordras att ”sätta sig upp” när man är dödssjuk och ringer efter ambulans – måste jag dra parallellen till Gary Engman, som dog för att ambulansen inte kom en dag år 2000. Och han var gift med nyss nämnda Birgitta Sandstedt. Allt hänger ihop.
Här har vi då det i dessa dagar lite underliga jippot i tv: journalister från Lektyr springer nakna in i tv-studion medan publiken knäpper händerna i knät och Birgitta skrattar.
Snoppar + skägg + dokumentation = streaking.
Men det mest chockerande med bilden är ju det faktum att karlarna när de klär av sig nakna väljer att
inte ta av sig skorna och strumporna
ta på sig skor och strumpor efter att de har krånglat av sig kalsongerna.
Vabaha?
_____
Bitter uppdatering:
Jag är som vanligt inte först med bilden: se här!
Liten faktauppdatering:
”Spring ni före. Kommer strax. Jag ska bara ta en bild.”
Jag glömde ju att skriva om själva boken som bilden är tagen ur! Det är Lisette och Allan Schulmans bok ”Såg du?” från 1980. Och när jag nu tittar närmare på bilden ser jag att det står ännu en naken karl i kulisserna.
Den bild som han tar då och där skulle man ju vilja få tag på. För att inte tala om namnen på de tre som springer in.
Boken ”Såg du?” är en rekapitulation av svensk tv:s första 25 år. Allan och Lisette skriver i förordet att de ”på ett självsvåldigt och synnerligen subjektivt sätt plockat ut sånt som varit festligt, uppseendeväckande, chockerande, spännande, minnesvärt och roligt”. (De skriver genomgående skall istället för ska men sånt istället för sådant vilket är intressant ur ett förvirrat språkhistoriskt perspektiv.)
På det allra sista uppslaget ser man den lilla familjen titta på en tv utan bild. Men bilden är formad som en tv-bild så att vi som tittar på den ska få en känsla av att vi tittar på tv på några som tittar på tv – trots att Allans armbåge liksom bryter illusionen. Jättekonstnärligt.
Monstret ovanpå tv:n är nog en tidig videobandspelare.
Uppdatering med scoop:
I kommentatorsbåset avslöjas det att Lisette egentligen heter Elisabeth och att de röda hängselbyxorna på bilden här ovan är av manchester.
Jajaja, jag har sagt det förut, men igår var det så tydligt igen när Stefan Sundström gästade ”Pluras kök”. När jag jobbade på Morgonskiftet (P4 Sörmland) intervjuade vi honom, och jag har hittat klippet – men lyssna bara om ni har gott om tid, inget annat att göra, tycker att en kvart kan slösas bort på ingenting och inte förväntar er annan action än att jag pratarväldigtfortsåattordensnubbarövervarann.
Det första jag sa till Stefan Sundström (fast inte i sändning) var förstås:
– Men oj vad du är lik Catweazle!
Det hade han inte alls något emot – han poserade snällt som på bilden ovan. Sedan berättade han om någon i bandet som som spelar på sitt ”organ” och att han själv egentligen är från Dalarna, varefter han sjöng en stump på dalmål. (Just det kommer efter nio minuter i klippet ovan.)
Catweazle var alltså en brittisk tv-serie som jag såg i kanske sex–sjuårsåldern. Men vi som såg den, kan inte på några villkor glömma eftersom det var fantastiskt, underbart, sagolikt och ljuvligt. Det handlade ju om tidsresor!
Serien gick ut på att den komplett misslyckade trollkarlen Catweazle från 1000-talet för en gångs skull lyckas med en trollformel, men han råkar istället för att fly från några soldater geografiskt, fly i tiden – till 1969. Och väl där tror han att allt som är modernt är resultat av trollerier. Telefonen kallar han ”telling bone” och glödlampor ”electrickery”.
Vi som gillade (gillar) Catweazle var (är) inte ensamma: Beatlesgrabbarna gjorde det också, så det så. (Lång intervju med skådespelaren Geoffrey Bayldon finns här, där Geoffrey berättar att Paul McCartney till och med skrev till honom.)
Och så tar vi för allmänbildningens eller nostalgins skull en liten filmsnutt där flygplan av Catweazle beskrivs som ”… in the sky, great fishes with wings … roaring …”.
Jag hade till för tre sekunder sedan ingen aning om att vi ”firar” internationella mansdagen den 19 november! (Alla läsare greppar simultant sina almanackor.)
Idag – på internationella kvinnodagen – får alla kinesiska kvinnor ledigt från arbetet. (I Kina dårå. Kinesiska kvinnor i Åmål eller London får jobba på som vanligt.) I Sverige diskuteras dagishämtningstider och varaduktig-stress. Själv är jag mest intresserad av hur det var förr – även om jag inte för den skull strävar bakåt. Alla verkar vara överförtjusta i att Daniel Craig suckar lite och ser extremt obekväm ut i högklackat när han (och Judi Dench som ”M”) stödjer jämställdheten:
Jag är inte lika förtjust. Han ser ju urfånig ut. (Judi Dench låter däremot klok och förnuftig.) Analysera gärna: vad betyder det att Daniel tar av sig peruken – att även korthåriga kvinnor är kvinnor? Eller vill han säga ”tittut, det var bara jag”? I så fall vill jag se honom ilsket sparka av sig pumpsen också. Och torka bort sminket. Nej, jag går inte med i hyllningskören när det gäller just den här kampanjfilmen. Eller så är jag bara lite lagom trögtänkt och pantad. (Ah! Skulle det vara roligt kanske? Ok, då har jag väl ingen humor.)
Ni vet hur man präglas av sin uppväxt – och hur en person i ett religiöst hem plötsligt kan sparka bakut och förkunna sig som varande ateist? Japp, så är det med mig och politik samt ”så här ska man faktiskt tycka”-rörelser. (Somliga kallar det PK som i politiskt korrekt.) Jag blir en treåring med armarna i kors som säger ”VILL INTE!” när jag ombeds deklarera vilket fack jag passar in i. Helt klart skadad av min skolgång är jag. Om jag inte visste bättre skulle jag tillverka små knappar med ”Politik – nej tack!” på.
Jag tror att det var 8 mars 1978 som vi i skolan beordrades ut att demonstrera för kvinnorna första gången. Det var inte ett dugg konstigt – att gå i skolan i Luleå under detta årtionde innebar en farlig massa obligatoriska demonstrationer, grupparbeten med tema Vi flytt’ int’ och skolpjäser om ”Arbetslöshet” eller ”Störta kapitalismen”. Lite mycket blev det ju eftersom vi beordrades ut och demonstrera även för ”7 aprilrörelsen” som arbetade för fler ungdomsjobb till länet.
Någonstans där nere står jag säkert – utkommenderad. (Den 7 april 1979.)
Under skolstrejksdagen den 14 maj 1979 skrev jag och Kicki en förfärlig text till melodin ”I sommarens soliga dagar”:
Vi bo i det nordliga Sweden
och hänger ju med uti tiden
med AMS-jobb och bidrag och skatter
precis som överallt – fy fan va kallt!
Om du är ung och utan jobb
vad gör du då – hallå, hallå?
Du flyttar ner och tar ett jobb
men utsätts ganska snart för mobb
Det är klart att du flyttar tillbaka
och står där utan jobb, för du fick nobb!
(Jag sitter här och nynnar med synnerligen röda kinder. Men läser på Wikipedia att just denna sång ingick bland de sånger som var obligatoriska i skolundervisningen 1943–49. Där ser man.)
Skolstrejksdag? undrar ni nu. Vad kan det vara? Jo, alla skolelever beordrades att strejka.
Den 25 oktober 1979 var det ”skolstrejk” igen. Det hela gick alltså ut på att alla lektioner ställdes in och vi istället fick ha temadag för att väcka vederbörlig uppmärksamhet och med vårt (ofrivilliga) tilltag protestera mot arbetslösheten i Norrbotten. Kicki, Maggan och jag skrev då ännu en sång. Den sjöngs aldrig av någon eller för någon och väckte alltså ingen som helst uppmärksamhet. Och utgjorde förstås ingen som helst protest och skapade näppeligen fler jobb i Norrbotten.
Melodi: ”Var nöjd med allt som livet ger” (ur Djungelboken).
Vi bor i
Norrbotten, min vän
de arbetslösas bästa hem
glöm bort bekymmer, sorger och besvär.
För vi ska
skolstrejka ida
för jobben vill vi också ha
– varför får man aldrig vara riktigt glad?
Trots det att
Sverige är så bra
så har vi inga jobb ida
glöm bort bekymmer, sorger och besvär.
Den bittra
sanningen är den
att vi på bara knäna ber
– är det meningen att vi ska flytta ner?
Usch, vad det haltar. Men vi slapp ju ha lektioner i alla fall.
Uppdatering
Sanna i kommentatorsbåset har skickat sin mamma till Kina för att kontrollera ledigheten den 8 mars. Och det stämde inte alls — däremot fick kinesiskorna en pengacheck som om man snålar lite kan räcka till mat i en vecka för en normalstor familj.
