Igår utredde jag för ett radioprat varifrån ordet ”gräsänka” kommer. Inte för att ordet används särskilt ofta, utan för att det ju är ett underligt ord. Gräs? Änka? I vilken betydelse? Och så trallade jag tillsammans med Povel Ramel ”Jag ska köpa nya fiskar, för dom gamla har tatt slut”.

The Gräsänkling Blues börjar efter 5:20.

Ordet gräsänka visade sig ha ytterst tveksamma rötter där man å ena sidan kallade kvinnfolk som ”blev förförda” för gräsänka för att de efter överdragelsen uti gröngräset lämnades kvar ensamma när förföraren plötsligt kände att plikten kallade. Eller om det kanske bara var obekvämt i gröngräset nu när kroppens lustiga vätskor hade runnit ur honom. Hur som helst drog han.

Kvar låg alltså ”änkan” ensam och övergiven. På alla möjliga olika språk kallades dessa i drivor övergivna kvinnor för just gräsänkor – utom på tyska där de hette halmänkor (Strohwitwe). I gräset eller på höskullen äro vi alla övergivna.

Men nu till ”gräsänkling”, som är ett 50 år yngre ord – det började inte användas förrän i slutet av 1700-talet. Och då med andemeningen som vi är mer bekanta med: den äkte mannen som får luft under vingarna eftersom huskorset till kjoltyg har åkt hem till Mölle på ett par dagar. Då kan han äntligen få tillfälle att rulla hatt, svinga en bägare med grabbarna, slänga kalsonger på badrumsgolvet – och i största allmänhet lämna efter sig gräsänkor en masse eftersom man ju måste passa på när tillfälle ges.

En annan förklaring till uttrycket (nu hoppas man ju på en ny vinkling) är att officerare som var stationerade i Indien resolut skickade iväg sina hustrur till de svalare, grönskande bergsområdena när det blev för varmt. Och där ansågs de stackars ivägkörda hustrurna tydligen vara ett lika lovligt byte som någonsin den ensamma flickan i gröngräset.

Hääääär finns ett fantastiskt radiominne från 1946 där gräsänkling blott definieras som ”en man vars fru är bortrest”. Några repliker:

– Så förfärligt angenämt känns det ju inte.
– Så förfärligt skicklig är jag inte i köket.
– Ni vill väl inte påstå ändå att herrarna är lika goda matlagerskor som sina hustrur?

Intervjuaren påstår dessutom att män bara lagar mat så att den passar dryckerna. Men fyra goda råd delar gräsänklingen med sig av:

– Håll rent i skafferi och kök, spara aldrig på matrester och ostkanter, diska omedelbart efter varje måltid och använd inte familjens finaste porslin och linne!

En annan gräsänklingsvinkling.

Uppdatering
Agneta i kommentatorsbåset skickade en gräsänka på bild. Hon såg ut att njuta såpass att hon faktiskt föräras en plats här nedan.

Agnetas son Mattias tog bilden på Chelsea Flowershow 2006.

Jag har hört talas om hur man på 1960-talet ploppade in franskbrödbullar i hårknuten för att få den att se större ut. Och hur de som inte skötte sina frallor kunde ses med småmulor på axlarna.

Här går alltså Dusty Springfield med en fralla på skulten?

Men jag har liksom inte upplevt det eller ens begripit hur det funkar. Förrän häromdagen på en tågperrong, när bullen (som numera är av syntet) stack upp ur en väldigt charmigt ihopslängd knut.

Kalla mig dum om ni vill, men jag hade verkligen inte förstått hur de här sakerna skulle användas tidigare.

Men vad kallas de? Jag vill hitta en bild på en som inte sitter i håret, men ”hårattiraljer”, ”frisyrmojar” eller ”knutförstorare” heter de helt klart inte.

Uppdatering
Den där mojängen heter tydligen munk eller donut. Det hade jag verkligen inte någon aning om. Och det som Dusty har är förmodligen bara ett upptuperat rufs med sprej.

Någorlunda hårig munk.

Hårmunk. (För alla med mörkgrått hår?)

Implementering. Implementering. Implementering.

Implementering. Implementering.

Implementering.

Imp…

Om man säger  implementering flera gånger i rad, tappar ordet faktiskt även den lilla skärva av betydelse som det hade nyss.

Implementering. Pleminterering. Mentipletering. Plutiomentering!

Det är ett ovanligt seglivat modeord, implementering. Jag har länge försökt ta död på det som en irriterande fluga, vilket i sammanhanget är synnerligen passande jämförelse eftersom klyschor ofta valsar runt i ett par år och sedan förtvinar som modeflugor plägar göra. För modeord förlorar sin betydelse; det är det som är problemet.

I en gammal artikel i DN hittar jag flera fantastiska exempel på meningar som egentligen bara är fluff:

• För att vara en verkligt smart bottomliner i vår bransch måste man vara en passionerad topliner.
• Recessionen får kännbara effekter för företaget.
• Som den bank med flest kunder i Sverige kom vi i centrum för en omfattande medial uppmärksamhet.
• Precis som nedgången kom hastigt, kan uppgången komma mycket snabbare än vad många idag tror.

Det är visserligen en viss skillnad mellan urblekta modeuttryck som används för ofta (men som en gång i tiden var både fräscha och upplyftande) och klyschor som inte betyder något egentligen utan bara är trötta och banala stereotyper – men en sak har de gemensamt: de är intressanta tidsdokument.

I slutet av 1890-talet sa man ofta suggerera eftersom Baudelaire tydligen gillade ordet och folk ville vara lite som Baudelaire. Man slet också (enligt Svensk uppslagsbok, Svensk etymologisk ordbok samt Nordisk familjebok) ut ord som försumpa, spröda toner, uppmarsch, tidsenlig, varsel (som i varning), uppkomling, självhävdelse och plattform (!). I början av 1900-talet sa man tipptopp så ofta att språkkonnässörerna blev alldeles knollriga. Tänk er hur Greta Garbo i baddräkt, med beslöjad röst säger:

– … tipptopp …?

I Svensk Tidskrift var lektor Gustaf Jacobson år 1940 oerhört putt på modeorden:

”En annan orsak till språkets utarmning är modeordens och
slagordens överhandtagande, vilket är så mycket mer ödesdigert, som
dessa ofta äro av utländsk extraktion. Alla tiders (eller ännu bättre
alla tajders), jätte-, gå in för, forma sig till, gestalta sig som, 
sports-betonad, tjusig, flott, vårt avlånga land, skallbasen, övertänd, 
spolierad, demolerad, last but not least, anno dazumal, filmfront och alla
andra fronter — vem känner icke alla dessa modeord, som plötsligt
dyka upp, intill leda upprepas, undantränga andra ord och skapa en
språklig likriktning, som verkar förtorkande.”

Intresseklubben antecknar, hade jag nu kunnat säga som man gjorde för 25 år sedan. Och idag hade jag naturligtvis med bekymrad panna mumlat något om utmanande marknad … turbulent år … med kunden i fokus … tills alla hade förstått allvaret i frågan.

Eller så fokuserar jag helt enkelt på helt andra modeord.

Implementering av plattityd.

Uppdatering med modeordsbidrag från kommentatorerna:

• evidens
• värdegrund
• helikopterperspektiv
• klockrent
• perspektiv i
• hur landar vi i det här?
• ligga i framkant utanför boxen
• ta höjd för
• legendar
• facilitera
• verkshöjd (fast kanske ok som fackuttryck)
• hygienfaktor
• hälsosam

Tydligen är alla etymologers favoritord ”brasklapp”. Och då handlar det inte om Thorsten Flincks eventuella skamgrepp, utan om sånt där från förr i tiden.

Så här vareva.

Det var en gång en biskop i Linköping. Han hette Hans Brask (1464–1538) och var en rättskaffens man. (Att just jag kommer ihåg vem han var, kan ha att göra med att jag på högstadiet hade en SO-lärare vid namn Hans Rask.) Till yttermera visso var Brask både bildad och klok, bl.a. skissade han på något som sedermera skulle komma att heta Göta Kanal. (Och då talar vi inte om filmen.)

Den här kartan sägs Brask ha ritat runt år 1500.

Men han var inte riktigt politiskt korrekt. Han tyckte saker som de andra grabbarna i sandlådan inte tyckte. Lite feg var han dessutom, för han dängde inte näven i bordet, satte ner foten och protesterade utan … gjorde det i smyg. Han reserverade sig i hemlighet så att ingen såg det, liksom.

För när han – och de andra i bestämmandeställning – bestämde att ärkebiskopen Gustav Trolle 1517 skulle avsättas, skrevs beslutet i ett protokoll som förseglades och sigillades av alla i tur och ordning. Man trycker ju sitt sigill i en klump av vax, lera eller  lack – och i den lilla klumpen smugglade Hans Brask in en liten lapp, på vilken det stod: ”Till denna besegling är jag nödd och tvungen.” Jag tänker mig att det såg ut så här (rätta gärna min fornsvenska):

En brasklapp, alltså. (Numera säger vi ju ”Härtill är jag nödd och tvungen” istället, eftersom vi inte längre beseglar saker till vardags.) När ungefär 82 personer avrättades under Stockholms blodbad 1520, var Hans Brask inte en av dem eftersom han pillade fram sin lilla lapp från sigillet för att bevisa att han inte hade velat avsätta Trolle egentligen och därmed  även att han var en … fegis?

Och när känner man sig föranledd att lämna brasklappar idag?

– Nä, vi har ju haft halva laget magsjukt, så det blir en tuff match.
– Med tanke på den sena timmen har jag säkert inte stavat alla ord rätt.
– Jag är ingen talare, men …
– Eftersom barnen inte tycker om stark mat, har jag inte kryddat så mycket.
– Vischerligen har ja druwkit fem öl, men jag vet faan vad jag schäjer. *hick*
– Idag bloggar jag på en höft om sådant som alla säkert redan kan, men jag är ju så upptagen med allt annat och måste dessutom hålla mig vaken trots att jag inte har sovit mer än fyra timmar inatt, och inte ser jag vad jag skriver heller för solen lyser rakt på skärmen och förresten har jag ont i höger tumme och … och … och …

Igår stod jag här och funderade:

Svenska Akademiens framdukade mötesbord för de aderton. Som väl är sexton.

Jag tänkte att jag, som alltid snubblar och faller och tappar balansen när jag tänker med öppen mun och stirrande ögon, kanske kunde råka falla med rumpan ner mot sittdynan där. Och provsitta. Bara lite?

Sedan drogs jag som av en bokstavsmagnet mot ständige sekreterarens plats.

Tänk att jag inte ens tänkte tanken att slå hammaren i mitt eget huvud.

Kanske kunde jag råka skriva något på papperet under det översta? tänkte jag. Men så blev jag distraherad av fjäderpennan där på bordet – som dock stod i ett tomt bläckhorn. Precis när jag skulle ta en bild av tomheten lade en f.d. ständig sekreterare sin hand på min axel och sa:

– Du tar väl inga bilder på listor och dokument?
– Hiiihihihihih hoooohoooo, fnitter och fniss, tihi, jaaaaaaag tar aldrig bilder på annat än mögliga hotellrum! svarade jag – alldeles för snabbt.

Men vi kanske ska ta det från början nu när jag har fångat ert eventuella intresse? Sa jag något dumt till någon? Föll jag i armarna på någon? Slog jag näven i bordet och protesterade mot något? Eller var jag bara en stillsam mespropp utan stuns? (Nej, det är inget fel på mesproppar. Med eller utan stuns.)

Orsaken till gårdagens sammankomst var att jag är med i juryn för Vetenskapsfestivalens Skoltävling om nya ord. Nej, jag vet att nya, användbara ord sällan uppstår på begäran eller när de vinner priser – men det är ju jättekul att tänka ”vilka ord saknas?” och sedan komma på nya bokstavskombinationer. Fissla t.ex.!

Först kom jag för tidigt och irrade runt i Akademiens trappor så mycket jag kunde. Så trasslade jag in mig på expeditionen där jag skrämde livet ur en kvinna som inte visste vad jag talade om för möte.

– När?
– Nu klockan 12, vänta ska jag ko…
– Var?
– Här, det står Börshu…
– Med vem?
– Lennart Hellsing, Sture Allén och …
– Idag?
– Ja …
– Nej!
– Jo …
– Men jag begriper inte. Fast … Aha! Ni ska vara i källaren! Förlåt, jag ser ju här att det är … ja, källaren. Förlåt. Palmstedtsalen. Förlåt.

Jag höll sedan på att bosätta mig i denna expedition eftersom väggarna var fyllda av gamla, ljuvliga arkivkataloger – alla böcker som finns i hyllorna är förstås katalogiserade och alla nobelpristagares böcker finns på plats.

Detta är inte en dator.

Jag fick öppna en låda och bläddra bland korten!

Men jag slet mig till slut från de fina, handskrivna katalogkorten. En liten stund senare hittade jag mitt sällskap ute på Stortorget: Katarina Schück, Anton Romanus, Ola Karlsson, Sture Allén och Lennart Hellsing.

Först åt vi strömmingslunch. Här ses framför allt min anteckningsbok, där jag skrev upp nyordet "trickla". (Samt toapapper och koriander, för det behöver jag handla.)

Apropå anteckningsböcker, så är har jag ju en sådan där som man ”ska ha”. Fast utan fin stämpel. Uppdatering: Sigill, inte simpel stämpel.

Nu ber jag om ursäkt för mitt ständiga oooande och aaahaande, men jag är lättimponerad när det gäller t.ex. coola bokhyllor, klirr-klickande kristallkronor, snygga benmuskler och långa sammetsgardiner. (En av de fyra uppräknade parametrarna ska kanske bort ur just detta resonemang.)

I den här korridoren finns porträtt och böcker en masse. Sture försökte få oss att gå med raska steg framåt medan han berättade om allt. Men vi kom på efterkälken eftersom vi granskade allt.

Den där korridoren på bilden hade en specialgjord matta med akademi-emblemet exakt 18 gånger. Och apropå 18, så fanns det exakt så många brevlådor i korridoren. Inte sådär pråliga, mer som tjänstemannagråa kostymer.

Men se, herr Engdahls lucka är uppbruten. (Det var inte jag!)

Det är böcker i alla rum och i alla vrår och i alla korridorer – och naturligtvis en läsesal. Med de där fina bokhyllestegarna. Senaste bandet av SAOB drog jag kvickt ut ur hyllan för att få läsa lite om dess första uppslagsord: ”tok”.

På bordet ligger nya böcker med tidningarnas recensioner instoppade. Javisst, jag tog en närbild också. Jaså, vill ni veta vilka böcker som man tydligen ska läsa? Mjaaa …

Börssalen – där Vargas Llosa i december 2010 höll sitt timslånga tal och fick alla att gråta när han berättade att han älskade sin fru – var länge Stockholms enda stora lokal som hade resurser att värmas upp vintertid. En av kakelugnarna:

Ni ser spegeln? Likadana speglar, fast måttanpassade, finns att täcka alla fönster! De står på vinden och är jättetunga, sa Sture.

Orsaken till att Svenska Akademien faktiskt huserar just här, beror på en donation. Ur Nordisk Familjebok:

Den största donation Akademien emottagit var den af fröken Magna Sunnerdahl 1913 till förfogande ställda summan af närmare l mill. kr., hvarigenom afsågs, att Akademien skulle kunna förvärfva som sin egendom och i arkitektoniskt oförändradt skick bevara Stockholms börshas börshus. Akadademien hade nämligen funnit sig föranlåten att afyttra det Beskowska huset, som vid undersökning visat sig i hög grad behöfva ombyggnad. Något köp af Börsen ville emellertid ej stadsmyndigheterna medge; för 600,000 kr., hvaraf 500,000 voro gåfvomedel af fröken Sunnerdahl, upplät Stockholms stad åt Akademien Börshusets öfre våning och Stora börssalen för all framtid.

Men jag blir bekymrad över kandelabrarna, som ser sköra ut.

Jamen se, en ståltråd är så arrangerad att mittendelen inte ska trilla av.

Här äger alltså högtidssammankomsterna rum – efter ommöblering förstås.

Börssalen var faktiskt bland det mäktigaste jag har sett. Här hålls årsavslutningen för ledamöterna med ett högtidligt, offentligt möte den 20 december klockan 17:00.

Det här är Börssalen 1922. Men vilka är de? Vad är det för sammankomst?

Sture Allén förde oss milt vidare mot en av de minsta hissarna jag har sett – som var den enda vägen ner i källaren. Vi fick åka tre och tre med hjälp av en specialnyckel, men lyckades bara ta oss ner, inte ut ur hissen.

– Man måste vänta i ett par sekunder innan dörren öppnas, förklarade Sture och hann knappt vända sig mot dörren innan hissen for upp till andra våningen igen.

Sture Allén, jag och Anton Romanus åker här ner i källaren för tredje gången.

Så hade vi till slut vårt möte och sållade bland ett 30-tal olika nyord (som från början var 700). Tyvärr och naturligtvis är resultatet och resonemanget hemligt till prisutdelningen den 11 maj. Men jag berättade förstås för alla om fissla – alltså ”ta-leken” med snöre som Översättarhelena namngav.

– Snörlek? Ni vet? sa jag. Fissla ska det ju heta! Snöre … på franska … ni vet väl vad jag menar ..?
– Och dom som håller på med det är förstås snördar, sa Lennart Hellsing stillsamt.

Runt oss fanns dyrbara böcker bakom lås och bom.

Efter mötet klättrade jag omkring i branta trappor i kulvertliknande gångar med Lennart Hellsing och Språkrådets Ola Karlsson. Endast i Gamla Stans underjordiska gångar stöter man på dubbla dörrlås från olika sekel:

Har vi någon låsnörd här? Hur gammalt är det nedre?

Och endast i Svenska Akademiens källargångar trillar man över en sådan här låda:

Åh! Anteckningsböcker! Säkert sådana med stämplar!

Ni kommer väl ihåg mina raggningsrepliker häromdagen? Jag får lägga ännu en till samlingarna, tror jag. För det första jag hasplade ur mig till Sture Allén var:

– Ja, vi träffades ju för 23 år sedan. Eh, Nationalencyklopedin. Men jag ser på din blick att jag inte gjorde något vidare intryck, nähej.

Tack, Sture, för att du bara skrattade åt mig och min stora fot i munnen.

Hej alla som använder ord! Och då särskilt facktermer. Jag kan nästan lova att detta inlägg kommer att höja er livskvalitet!

Alla säger ord och nästan alla skriver ord idag. Ord, ord, ord. Nörd, nörd, nörd. Vissa har problem för att de är så insnöade i sitt fack att de inte hör hur de uttrycker sig obegripligt. Som jag när jag var redaktör på Nationalencyklopedin:

– Gå bara in med kommando fyra i litet huvud och kolla om artikeln har status 18, för då är den inskriven. Om den har blivit 60:ad kan man inte nolletta den, bara så att du vet.

NE-redaktionen våren 1989.

Vissa är inte insnöade i ett fack, men behöver kommunicera med de insnöade. Och tadaaaaa! Det är här Rikstermbanken kommer till användning! För där samlar man ihop fackspråkliga ordlistor som flyter omkring som en luddig gegga över hela Sverige!

Tänk dig att du behöver veta vad som skiljer en planka från en bräda, t.ex. Jag känner efter och suger på orden och får en känsla av att en planka är längre, mer sviktande och kanske till och med hyvlad. En bräda är nog stickig och kortare, säger jag helt ovetenskapligt till mig själv och trampar vidare i livet.

Om jag inte slår upp orden i Rikstermbanken!

Sökrutan. Vad bra – det ser liksom bekant ut.

Nu kan ni själva leta redan på fakta om plank och brädor genom att läsa i Rikstermbanken om hur bl.a. Skogsordlistan (1994), Engelska möbelord (1989) och Träbyggnadsordlista (1975) definierar dem. Men jag kan avslöja så mycket att 45 mm är ett viktigt mått i sammanhanget.

Man kan inte söka på ”alla ord i en källa” eller ladda ner en ordbok i taget. Och ordbanken är alls inte färdig än – skicka in ordlistor till dem så lägger de in dem! Häromdagen fick redaktionen denna fråga från Sveriges Radio:

– Hur länge har man använt ordet ”härdsmälta”?

Jag (som ju hejar på NE i alla väder) antar att SR först gjorde en egen utredning och såg att det i NE stod ”1979” och att de inte ansåg det vara rimligt. Varför de kontaktade Rikstermbanken – som gjorde en utredning och kom fram till samma svar. Så kan man också använda TNC (som förr betydde Tekniska Nomenklaturcentralen men som idag betyder Terminologicentrum). Var det då dubbelarbete? Ptja, ja, jo, men man måste faktiskt dubbelkolla ibland.

Jag citerar nu Rikstermbanken när det gäller sådant som man kan behöva ha definitioner på:

• Begreppet bok är i dag i den digitala världen inte längre så entydigt som det har varit och det har visat sig vara svårt att definiera.
• Samverkan, samordning, samarbete och samråd används många gånger som positiva honnörsord utan klar bestämning men behöver i vissa verksamheter också kunna preciseras och avgränsas. Vad gör man till exempel när man samverkar och vad gör man när man samarbetar? Vilka resurser krävs för det ena och för det andra?
• Dokument och handling är begrepp som återkommande skapar osäkerhet. Är det synonymer med olika användningsområden eller är det två skilda begrepp?

Henrik Nilsson på TNC berättar om arbetet med termerna.

Den svenske filosofen Hans Larsson skrev så här 1914:

”För att vinna reda och sanning i våra omdömen måste vi giva orden en fast betydelse, vad de ingalunda i regel ha. Ganska få torde ha gjort sig reda för vad de mena med förståndsbildning, eller med civilisation eller lycka, och följden blir att de ej kunna redigt tänka över eller diskutera dessa saker.”

(Även detta citat hittade jag på Rikstermbankens sajt men min nördighet vägrade att som de gör där påstå att detta skrevs 1953 eftersom Hans Larsson dog 1944 och han näppeligen skrev verbplural ens då. Kontrollen gav vid handen att boken ”Logik” utgavs 1914. Messerschmittarnas sammansvärjning.)

Före datorernas tid samlades alla termer här på TNC:s redaktion.

Nu ska ni klicka iväg till Rikstermbanken och leta facktermer eller söka efter vad en specifik engelsk term kan heta på svenska. Det finns hur mycket som helst! (Eller nej, än så länge finns det bara nästan 78 000 artiklar [s.k. termposter] – men de blir fler hela tiden!)

Avgaspannan var en ångpanna!

Och nu till det mest chockerande av allt i detta sammanhang. Håll i er. I genomsnitt har Rikstermbankens sökmotor 110 träffar per dag. Etthundratio! Det är så fruktansvärt lite att det nästan inte finns! Sprid detta evangelium över världen, länka hit hej vilt, mejla alla era kompisar och njut av era favoritfackord! Fack, fack, fack! Vi måste få deras räkneverk att skjuta i höjden så att … så att … äsch, inte vet jag. Jag vill bara att ni alla ska tjoa av glädje över tjänsten.

Finns silversmedsmakarord, Niklas? Stenografiord, Cruella? Kaffeord, PK? Möbelord, Gerbilen? Go-go-go!

Igår skrev jag om frånvaromeddelanden och trodde som En Dum En att kommentatorsbåset skulle fyllas av roliga förslag på kreativa frånvaromeddelanden som får oss alla att fnittra och verkligen läsa vad det står. Istället hoppade nästan alla direkt på pudelns kärna: vad heeeeter det? (Jag har berört detta tidigare, en gång redan 2006.)

Så här trista är alla illustrationer i detta ämne.

Så här är det ju med nya begrepp och importerade ord: de vilar obekvämt i munnen och sätter ner hälarna i tungroten när vi ska böja dem. Antingen kommer då någon (Språkrådet eller SAOL) och pekar med hela handen och ger order samt skapar lagar, eller så säger folk som de vill tills alla plötsligt säger och stavar likadant. Då har det ordet med just den stavningen ”vunnit”. Men så här var det med krångelordet juice:

• I SAOL som kom ut 1950 var uppslagsordet juice.
• I SAOL från 1973 stod det  juice – med jos som alternativform.
• I SAOL från 1986 envisades redaktionen trots glåpord med båda formerna: juice och jos.
• I SAOL som kom ut 1998 hade någon gett upp kampen: juice stod som ensamt uppslagsord.
• I SAOL från 2006 står det fortfarande juice … trots att allt fler nu börjar skriva … jos.

Juice vann på knockout trots att jos har rest sig upp på 11. Liksom.

Minns ni tape? Som man inte kunde verbifiera eftersom ”tapa” inte ser riktigt klokt ut? Som blev till tejp och tejpa, vilket alla tycker är helt naturligt idag. Ungefär där är vi nu när det gäller den elektroniska posten som vi alla lever och andas med dagligen. Alternativen äro många, nämligen

• datorpost (allomfattande som e-post, mindre vanligt idag, men skrevs först 1990)
• e-post (finns liksom inte som ental, är ett stort begrepp som omfattar hela grejen, uppstod 1992)
• ett e-brev, många e-brev, de där e-breven (dök upp redan 1993)
• e-mail
• mail
• ett mejl, många mejl, de där mejlen (dök upp allra först 1995).

De två röda orden är röda för att de känner sig lite generade och utanför; de finns nämligen inte med i SAOL. Jag har en liten helt crazy idé som innebär att vi kanske skulle ta och säga … ”post” istället. Eller ”brev”? Bafatt jag inte tror att man kommer att skilja på post, brev och mejl om ett par år.

Och ja, jag föredrar stavningen mejl framför alla de andra alternativen. Eller ska vi skriva fauteuil och portefeuille? (Självklart drar man alltid upp gamla franska lånord för att de ju har hopplös stavning.)

När man får skriva om gammaldags post finns det bra mycket roligare bilder.

Uppdatering:
Jag – som är en i alla bemärkelser bedrövlig twittrare – slängde ut en fråga på Twitter. Och fick svar för en gång skull!

Observera hur väldigt ledande frågan är, suckar statistikerna. (Man kan klicka på bilden. Men det vet ni ju vid det här laget.)

Kanske lite mer feedback på Twitter?

Man läser alltså nerifrån och upp. Och även på Twitter får folk ångesthicka om de stavar fel till mig. (Det gör inget, Stellan!)

För det första kallar jag kvällsmaten för middag trots att middag ju är mitt på dagen och borde vara lunch. Men det hör egentligen inte hit, jag försöker bara fylla detta utrymme med bokstäver så att inte gårdagens inlägg ligger kvar och förvirrar er så till den milda grad att ni tror att det är match även ikväll.

Apropå middag, så sägs det att man under vikingatiden åt två huvudmål: dagvard och nattvard. Att vi idag äter frukost–lunch–middag i den ordningen utspritt under dagen är ett mycket senare påfund (1900-talet) och att middagen hamnade i kvällningen kan ha att göra med (och nu citerar jag NE):

”Under 1700-talet kom den högre borgerlighetens dagsschema, liksom aristokratins och hovets, att influeras av en i hela Europa märkbar trend i högre kretsar att förskjuta måltiderna till allt senare tidpunkter – det låg status i att ’göra natten till dag’ och tillbringa förmiddagen i sängen.”

Och då åt man alltså frukost mitt på dagen – precis som man fortfarande gör i Danmark. (Om ni nu tror att jag menar att danskarna är aristokratiska och gör natten till dag, så är det fel uppfattat.) Själv har jag sedan koltåldern varit väldigt fascinerad av att man i bondesamhället inledde arbetet när solen gick upp med endast en bit bröd och en sup i magen. När man kan äta filmjölk med Eterna! (Som sagt, det var länge sedan.)

Men nu till middagstipset! Nu går ju omkring och vet inte riktigt hur ni ska få ihop tillvaron och behöver lite inspiration, eller hur? Tadaaaa:

Tyvärr hade jag inte råd att köpa detta underbara alster, så ni får fantisera själva om hur man gör. (Observera supen!)

]]> http://www.lotten.se/2010/10/middagstips-kanske.html/feed 25 http://www.lotten.se/2010/05/rapport-fran-sprakforum.html http://www.lotten.se/2010/05/rapport-fran-sprakforum.html#comments Thu, 27 May 2010 00:22:46 +0000 Lotten Bergman http://www.lotten.se/?p=2178

Redan nu, innan jag börjar skriva, vet jag att ni inte kommer att orka läsa alla bokstäver. Jag ska nämligen rapportera från en väldigt proppfull föreläsardag – Språkforum – där jag själv inte stod på scen mer än i ungefär 13 sekunder.

Ibland går jag på föreläsningar bara för att se hur andra för sig på scen, ibland går jag och lyssnar på människor som har samma intressen som jag: basket eller bokstäver. Igår satt jag och antecknade tills jag fick ont i mina lårmuskelbristningar och skavsår på fötterna. (Ja, helt ologiskt.)

1.
Jonas Hassen Khemiri, författare
”Kreativitet och begriplighet. Finns det en motsättning?”

Jonas Hassen Khmeri och snuttepennorna.

Jag kände mig en smula gubbsjuk fast på ett tantvis där jag satt med likasinnade på första bänkraden. Han är ju så vacker, så vacker. Men det är inte allt. Karln är ju lång som en basketspelare! (Detta är synnerligen viktigt och kan få mig intresserad på ett speciellt sätt eftersom längden och den avslappnade stilen signalerar ”jag är inte bara författare utan även en basketspelare”.)

Jodå, vi fick höra om rappare, om intervjusituationer och om hur alla ord i svenskan egentligen är fågelord. Men jag som alltid fokuserar på viktiga ting lade märke till den stora, tomma whiteboarden och den tre, tjocka pennorna som Jonas Hassen Khemiri ömt hanterade när han egentligen borde ha hållit mig i handen och pratat om dunkar, finter, poäng on the buzzer och coacher.

Efteråt smög Anna Toss och jag fram och pratade lite. Anna undrade ödmjukt med smör i rösten och sammet i blick hur det kom sig att han trodde att vi inte kände till ord som ”chilla”, medan jag ställde kulsprutsfrågor och fick veta att han var 198 cm samt att han har spelat i flera basketlag i Stockholm. Därför måste jag visa upp fotarbetet precis som häromdagen:

– Put your left foot in ...

Jag tänker på de där brallorna. Jonas Hassen Khmeri är nästan två meter lång och har vikt upp sina jeans jäääättemycket. Är detta månne världens längsta byxben?

2.
Lena Ekberg, chef för Språkrådet
”Metaforer och andra språkliga bilder. När fungerar de och när blir de (nästan) obegripliga?”

Lena Ekberg med bekant kroppsspråk.

Metaforer är roliga – ja, alla stilfigurer är roliga. Ibland dyker de upp på skärmen utan att man anstränger sig, ibland får man vrida sig runt tangenterna som en disktrasa för att krysta fram något synnerligen fånigt som skapar en inre bild hos läsaren. Enligt Lena Ekberg verkar nyskapande metaforer funka bra så länge läsningen inte stoppas av att bilden kräver för mycket av läsarens kreativitet eller att läsaren börjar misstänka att skribenten har skrivit fel av okunnighet.

Medan jag lärde mig allt om metaforer fascinerades jag än en gång av benen-i-kors-föreläsarstilen. Och det akademiska föreläsarsättet som innebär att man först talar om vad man ska prata om och sedan berättar vad man inte ska berätta om och sedan avslutar med vad man borde ha avslutat med, men inte gör.

– Här önskar jag att jag hade haft en rolig knorr som ”en bild säger mer än tusen ord”, men det har jag inte, sa Lena Ekberg så att vi alla fnittrade.

3.
Alma Hjertén Soltancharkari och Emma Leeb-Lundberg, språkkonsulter på Scania
”Språkarbete som lönar sig och standardiserat språk”

Ni ska veta att lastbilschaufförerna sitter och tittar på apparater som recenserar hur man kör. Hela tiden!

Jag skulle gärna hoppa in på alla Sveriges företag för att berätta om hur viktigt språket är och hur man kan förändra företagsklimatet och rent av göra vinsten större genom att fokusera på ett språk som alla begriper. Tydligen finns det en undersökning gjord av Statens Materielverk angående den tid som företag lägger ner på att diskutera vad de egentligen menade när de sa eller skrev det där som de nyss sa eller skrev: tio timmar per anställd och år. Det är bra mycket det, om man tänker efter. (Va? Fiskar Lotten efter jobb? Ooooh ja. Ni skulle bara veta hur lite jag har haft att göra när jag denna vår har hunnit flaxa omkring på alla möjliga tillställningar som inte har gett mig betalt.)

Alma och Ebba med de tusen efternamnen berättade om sitt arbete med att styra upp terminologin på Scania, men deras upplägg påminde såpass mycket om det som vi hade på Nationalencyklopedin att jag bara kände att här skulle man ju ha kunnat effektivisera ännu mer genom att använda gamla encyklopediska databaser.

Förresten. Hett tips till gästföreläsare från stora företag: skippa alla siffror om antalet anställda och hur den senaste tiden har gett klirr i kassan och hur fiffiga just era produkter är om ni föreläser om annat än just företagets framgångar. Om ni måste göra reklam, gör det då så skickligt att åhörarna inte associerar till reklamavbrott på tv.

4.
Lisa Förare Winbladh, matskribent
”Begripliga instruktioner som faktiskt blir följda”

Lisa Förare Winbladh säger "lilla, lilla, lilla", men jag kommer inte ihåg vad det var som var så litet.

Heja Lisa! Hon föreläste så roligt och initierat och vältaligt och hade också dagens prydligaste skor på sig. Dessutom har hon lagt ut hela sitt föredrag på Taffel, så det är ingen idé att jag berättar mer här. Det heter gubevars ”Om matskribenten som pedagog och pornograf” och är precis så intressant som det låter. Men hur i hela friden kan männschan ha skolkat sig genom all språkundervisning på högstadiet och gymnasiet? Tänk på alla diktanalyser med facit som hon ju missade!

I mina anteckningar står det dock med 17 frågetecken ”vaddå vispa grädden till mjuka toppar” eftersom jag inte någonsin har hört vad mjuka toppar innebär och inte kunde tänka på annat än bysthållarhistoria när jag hörde orden i sammanhanget.

5.
Ola Wikander, författare, översättare och språkvetare
”Språkfel och kreativa felskrivningar i äldre språk”

Ola Wikander for omkring på scenen som ett jehu – det var svårt att få honom skarp i linsen.

Den här fenomenale killen hade om jag hade legat på lite kunnat vara min son. Jag hade varit stolt som en tupp, för jädrar vad han är besatt av språk!

Ola Wikander berättade om hur namn i historien har missuppfattats och tavlor sedan har målats med obegripliga accessoarer. Mose (inte Moses) har därför på somliga bilder horn i pannan medan Vergilius vandrar omkring med en liten pinne i handen – helt i onödan eftersom det bara handlar om missförstånd när deras namn har tolkats i översättningar.

Otroligt fascinerande var det för övrigt att Ola började med att prata skånska för att glida över till en i mina öron obruten rikssvenska. (Många skåningar försöker, men misslyckas eftersom satsmelodin ligger kvar som en kletig folie över orden.)

6.
Bo Löfvendahl, kvalitetsredaktör på Svenska Dagbladet
”En morgontidnings språkarbete och gråzonen mellan rätt och fel”

– Se, jag har pepitarutig skjorta på mig!

SvD:s felrapporter om de egna artiklarna är i mina ögon det roligaste och intressantaste i hela tidningen. Men de finns inte på nätet! Jag kastade mig efter en otroligt givande föreläsning över Bosse (nu låter jag påskina att vi är på smeknamnsnivå i vår relation, vilket inte kunde vara mer fel) och avbröt dessutom en man som stod och berättade om hur journalistiken var bättre förr.

– En blogg! En kvalitetsblogg! skrek jag. De rättelser som publiceras i tidningen kan ju pluppas rakt in i en blogg och behöver inte ens redigeras! Det fanns en blogg förut, men den uppdaterades jättesällan! Kan inte du…
– Det var en utmärkt idé, sa Bo.
– Ja, för de är ju så roliga!
– Jag ska tänka på saken, sa Bo.
– Jag läser alltid rättelserna först!
– Ja, som sagt, jag ska tänka på saken, det är en utmärkt idé, sa Bo.
– För att jag ÄLSKAR rättelserna!

Här började Bo Löfvendahl flacka med blicken och spana efter den nostalgiske mannen med längtan till gamla tider.

7.
Ola Karlsson, redaktör för Språkrådets skrivregler
”Om läget på regelfronten just nu”

Jag har jobbat med Ola Karlsson, som är en lugn, sansad människa med exakta kunskaper när det gäller svenska skrivregler. Han är inte en blond fladderhoppa som snubblar och skrattar på sig, vilket gör att vi kompletterar varandra perfekt. (Vill jag tro. Jag är dock inte säker på att Ola känner likadant.)

Ola Karlsson tycker att man kan skriva så här som inledningsfras i ett brev:

Hej.

Jag tycker att det ser alldeles avmätt och bedrövligt ut. Det tyckte majoriteten i lokalen också. Men Ola är inte ensam, visade det sig:

Ola och Fredrik är helt överens. Om ”hej” i alla fall.

På frågan om man ska skriva enligt skrivreglerna eller ej, är vi i alla fall överens. Ett autentiskt exempel som Ola visade upp var ett mejl till ett av de politiska partierna:

tja va tykr erat parti om miljön?

Men kolla! Hurra! Ett frågetecken utan mellanslag före!

Dagens allmänbildning: om ni stöter på ordet endonym, ska ni veta att det är t.ex. ortnamn som används i det språk som talas just där, i orten. Alltså København och Göteborg och inte Köpenhamn och Gothenburg.

8.
Karin Milles, språkvetare och författare
”Könsneutralt språk – befrielse eller överförmynderi?”

– Titta, Svenskan växlar mellan att skriva sjuksköterskan Roger och sjukskötaren Roger! Ska det verkligen vara så?

– Hur ska vi ändra språket så att det gäller både män och kvinnor? sa Karin Milles.

Ska vi tvångsändra språket? tänkte jag. Really? Hur har det funkat förut?

– Ett könsneutralt språk ökar begripligheten! fortsatte Karin Milles.

Gör det verkligen det? Om jag som Karin Milles förespråkar säger ”min djefla partner” istället för ”min djefla man”, kommer det verkligen att göra alla som lyssnar mindre förvirrade?

Alla som blir irriterade av skrivregler och stavningsrekommendationer ska veta att Karin Milles förespråkar att vi tvingar fram ett könsneutralt språk för att öka medvetenheten och därmed visar att män och kvinnor är lika mycket värda. Jag som inte ens hänger med när det gäller om man ska säga handikappad eller rörelsehinder, synskadad eller blind, jag kommer att få det tufft i Karin Milles utopi.

9.
Olle Josephson, professor i nordiska språk, Stockholms universitet
”Om vilken stil som utmärker begriplig svensk bruksprosa 2010″

Nej, här har vi en som inte stod med benen i kors en enda gång.

Ni ser att man idag ska heta antingen Ola eller Olle och ha många efternamn? (Jag är rökt.)

Olle Josephson presenterade ”fyra eviga kännetecken” på svensk bruksprosa som han vill att vi alla ska följa:

• mottagaranpassning
• fokus (gärna via återkommande ord som betonar ämnet)
• struktur (att man berättar vad texten handlar om)
• flyt (att kombinera fokus och struktur)

Det där med flytet kan enligt Olle se ut så här i en kort text som beskriver ett problem och dess lösning:

1. kärnmening
2. expanderad kärnmening
3. förklaring av vad lösningen skulle kunna vara
4. förklaring av vad lösningen nog är
5. extra stöd för att lösningen nog är det där vi nämnde nyss

Jomenvisst! Och visste ni att när vi nordbor presenterar oss själva, är danskarna stabila tråkmånsar, norrmännen är dynamiska, expansiva och yviga medan vi svenskar ligger någonstans mittemellan. Lagom, liksom.

Puh!

Ni som nu har hoppat över alla bokstäver ända hit, läst en och annan bildtext och bara tänkt ”men hur oooorkar hon, vem bryr sig?” kan istället få förklara detta beteende i kommentatorsbåset:

När alla föredrag var slut, bjöds alla åhörare på vin- och ölmingel. Vingelmingel. På borden med vin stod även små glas med nötter. Anna Toss grabbade tag i ett nötglas, gick 37 cm närmare mig, men blev snabbt tillsagd av en av de andra åhörarna.

– Du, du, du får inte gå iväg sådär med nötterna! sa hon uppbragt och tvingade Anna att ställa tillbaka sitt stöldgods.

(”Uppbragt” är ett typiskt ojvilkendåligromanjagläser-ord.) Men det var inte hennes nötter! Det fanns obegränsade mängder med nötter! Både Anna och jag såg både renliga och beskedliga ut! Va!

Nötterna som inte fick lämna bordet ses strax till vänster om vinglaset.

En liten bonusbild ska ni få, förresten. Det är inte bara föreläsare som fotdansar.

Språktidningens chefredaktör Patrik Hadenius viftade också lite hit och dit. Länge, länge stod han så här.

Uppdatering 26/8 2010:
Alla föreläsningarna finns att se på UR, t.ex. Karin Milles och Jonas Hassen Khmeri. (Och jag sitter i publiken längst fram, vilket ju måste vara det allra intressantaste.) Otrolig service, jag kommer ju i framtiden inte att behöva gå utomhus någonsin.

]]> http://www.lotten.se/2010/05/rapport-fran-sprakforum.html/feed 37 http://www.lotten.se/2010/01/gamla-och-nya-ord.html http://www.lotten.se/2010/01/gamla-och-nya-ord.html#comments Sun, 31 Jan 2010 10:22:00 +0000 Lotten Bergman http://localhost:8888/wordpress/2010/01/gamla-och-nya-ord.html

Lingvistbloggens (som jag alltid fel-läser som om det är en ”Lindqvist som bloggar”) Mikael Parkvall var häromdagen i österled och rapporterade om en finlandism – ord eller uttryck som används av finlandssvenskar, men inte av svenskar. Undrar jag om han var där med den ständigt upprörde Göran Skytte, som skrev så här igår:

”I förrgår var jag på en restaurang i centrala Vasa, tilltalades ’Var önskar min herre sitta? Skulle det passa med en förrätt eller föredrar ni endast huvudrätt?’

Igår åt jag lunch i centrala Malmö. Servitrisen glodde på mig utan att hälsa, och när jag sedan genom tystnad tvingade henne att tala fick hon till slut fram: ’Vaa vill du hau?’.”

För ett par år sedan fick jag ett brev från en drygt 80-årig kvinna i USA. Hon utvandrade som femåring, men läste så mycket tidningar hon kunde på svenska – och hade förstått att jag led av disktraseinkompetens. Därför virkade hon ett gäng och skickade till mig. Men mer än disktrasorna njöt jag faktiskt av hennes omoderna språk. (Men jag erfar nästan samma känsla när jag läser vilka ord som har strukits ur SAOL: förbrytarfysionomi, hugnelig, dandyelegans. Njuter ni också? Läs mer häääär.)

Tillbaka till Mikael Parkvall i Finland och ordet han lärde sig: stegring. Att ”lida av stegring” är inte något potensrelaterat syndrom utan bara lite lätt feber. Men vilket fantastiskt ord! När man har lite lätt feber är man ju bedrövligt ynklig och känner ofta:

– Uhuuu. Det här kommer att eskalera till ännu okända sjukdomshöjder och jag kommer aldrig någonsin att bli frisk igen. Ynk.

Signaturen ”qwerty” gav sedan i kommentarerna några fler exempel – som jag vill börja använda.

råddig – rörig, virrig, stökig (Råddjuret i Mumin heter alltså ”Rådd-djuret”)
bränna propparna – bli förbannad
med långa tänder – motvilligt
så det understa ruttnar – i överflöd, i parti och minut
menföre – is som varken bär eller brister
snålsoppa – redd grönsakssoppa

– Men kolla på den där fotbollsspelaren! Han vaggtrippar som när man går på menföre!
– Droger?
– Nej, på is som varken bär eller brister, pucko.
– Mmhm, och Tommy Söderberg går som Zeb Macahan.
– Vad har det med menföre att göra?
– Öh.