Inlägg taggade med:

ordning

Kvälls- och morgonrutiner

av Lotten Bergman den 15 september 2010

Vi har alltid haft fasta rutiner med barnen på kvällarna:

  1. mat
  2. förberedelser inför morgondagen
  3. bad
  4. tandborstning
  5. läsning
  6. släckning kl 20.

Det är inte med militärisk precision, men det här mönstret följde vi i tio år. Fem barn i badkaret samtidigt? Jahadå, det gick alldeles utmärkt. (Numera är det bara två barn i badkaret – endast Tioåringen och Sjuåringen är ok med att visa sig nakna för varandra.) Vad jag vill säga är att nattningen faktiskt har varit en dans på rosor och mysiga sagor i olika sängar samt ett avslutande skratt precis innan lampan släcks.

Men morgonrutinerna …

Så här tycker jag att det ska gå till:

  1. väckning
  2. gäspning
  3. stånk och stön
  4. frukost
  5. påklädning
  6. tandborstning
  7. kontroll av vad som behöver tas med till skolan/jobbet
  8. hejdå!

Men så här ser det sällan ut. Det är alltid för sen uppstigning, det är halvpåklädning, det är frukost i garderoben och tjafs om tandborstar och försvunna nyckelband samt bortglömda läxor medan min djefla man sitter djupt försjunken i morgontidningen eller försöker hålla 15 halvfärdiga bollar i luften samtidigt som han sjungande går på lina mellan två deadlinear. Istället för att berömma honom för hans koncentrationsförmåga och idérikedom samt glada humör, blir jag frustrerad och gömmer tidningen samtidigt som jag pekar med hela handen och ger order som inte alls påminner om militärisk precision utan bara om den elaka häxan i Trollkarlen från Oz.

Därför har jag idag gjort ett morgonschema (medvetet utan klockslag). Det ska jag sätta upp i köket och så ska Sjuåringen och andra slarvrar få pricka av allt eftersom morgonen framskrider. Man kan laminera den och kladda med whiteboardpenna eller kanske ta en klistrig notislapp och flytta runt allt eftersom.

1. Väckning inklusive gäspning, stånk och stön. 2. Massa frukost!
3. Påklädning – men vänta ett tag med ytterkläderna. 4. Tandborstning.
5. Tänk efter vad som behövs just denna dag. 6. Ta på ytterkläderna och vråla hejdå!

Själv är jag förstås ett under av ordning och reda och behöver varken tillsägelser, påminnelser eller kom-ihåg-lappar.

{ 25 kommentarer }

Morgonkaos

av Lotten Bergman den 23 april 2010

Hallsystemet. (Reprisbild från 2006.)

Genom åren har jag då och då beskrivit hall- och frukostkaoset i vårt hus. Men nu har det under flera år varit kolugnt. Alla sköter sig själva och har egna väckarklockor och tar bussar kors och tvärs. Ingen behöver längre blöjor eller vantar som sitter ihop med overallen och nästan alla kan knyta sina skor själva. Ofta kan jag sova ända till åtta! (Förlåt alla ni som inte är egenföretagare och som dessutom har små barn. Förlåt. Men jag lovar att jag lider när jag sitter uppe till två på natten och jobbar.)

Fast i morse var det som på den gamla goda tiden. Förutsättningarna är dessa:

  • Jag ska ta nattåget till Umeå ikväll och är vanligtvis spindeln som äter upp alla i nätet.
  • Artonåringen har två prov, en redovisning och inlämning av gigantisk uppsats idag.
  • Femtonåringen måste ta ledigt från den sista jätteviktiga lektionen idag för att springa och spela match i stadens EEM-cup som pågår hela helgen.
  • Tolvåringen måste springa från skolan för att kasta sig på en buss och hinna till sin första match i samma cup.
  • Tioåringens busskort är försvunnet och hennes cykel har trillat i småbitar, varför hon måste ta en annan, alldeles för stor cykel.
  • Sjuåringen är just sju år och tycker att klockslag är lika nödvändiga som tandborstning, klädpåtagning och läxor – dvs. inte alls.
  • Min djefla man är mer förvirrad än professor Kalkyl.

(Själv är jag förstås alltid ett under av skönhet, begåvning och ordning.) Och detta var vad som hände under 45 minuter:

  • Jag väcktes av Tolvåringen som viskade ”jag hittar bara en basketsko”.
  • Jag sprangs in i en vägg av Artonåringen som inte kunde hitta rätt adapter till sin dator och tydligen hängde hela hans framtid på just denna adapter.
  • Upp från källaren kom en kalsongklädd djefla man med en bukett adaptrar som han slängde ner som konfetti i Artonåringens absurt stora ryggsäck. (Den unge mannen kanske hade packat för en vecka i London och har rymt hemifrån nu?)
  • Tioåringens cyklatillskolankompis ringde från sin mobil två meter utanför vårt hus och tjoade ”jag har väntat i en kvart nu!” och gjorde Tioåringen stressad, nervös och förvirrad eftersom det var fem minuter kvar tills de skulle åka.
  • Sjuåringen dansade sin egen Michael Jackson-dans (inklusive skrevgrepp och falsettpip) för sin grötskål och hade inte en tanke på klocka, läxor, kalsonger eller tandborste.

Sedan ringde Bästisgrannen och bad mig följa med hennes trettonåring till ryggröntgen nu på förmiddagen (nytupptäckt skolios) och så ringde Tolvåringen från skolan och hade glömt sin skåpsnyckel och så ringde en karl som vill att jag ska delta i ett jättemegaskumt projekt och så ringde någon från Finland och ville ha en föreläsning om svenska skrivregler, fast helst på finska.

Nåväl. Vi hittade ett annat par basketskor, Bästisgrannen körde skåpsnyckeln till Tolvåringen på väg till sitt jobb, jag tillrättavisade cyklatillskolankompisen, Sjuåringen blev klädd före sin far, basketspelarna lyckades få med sig sina matsäckar och alla hann med sina bussar.

Men hoho, vem har tagit min tågbiljett?

Tillägg: Jadå, Bästisgrannens trettonåring fick sällskap. Jag bara glömde att rapportera det. Vill ni se röntgenbilden på ryggraden?

Bästisgrannens dotters skolios.

{ 41 kommentarer }

Man kan inte hålla ordning på allt, eller hur?

av Lotten Bergman den 15 mars 2010

Man kan inte hinna allt, veta allt och hålla koll på allt. Eller hur, va, snälla, visst håller ni med?

För några år sedan hände detta:

Min djefla man satt som vanligt i sitt arbetsrum här hemma och skrev om en marin gråsugga som äter upp tungan på en kalifornisk saltvattensfisk. Klockan kvart över tre kom han på att barnen skulle ha hämtats på dagis för en kvart sedan. ”Nu får jag bannor av personalen, det gäller att ställa in sig lite” tänkte han och rafsade runt på skrivbordet för att hitta telefonen. Han ringde till dagis, men kom bara fram till telefonsvararen. Efter pipet presenterade han sig och sa:

– Hej, jag har blivit lite fördröjd men jag kommer alldeles strax och hämtar barnen!

Men så tystnade han. Den djefla mannen slogs plötsligt av hur det stod till egentligen. Och så svalde han, medan hjärnan gick som en centrifug. Hur skulle han nu trassla sig ur denna situation? Ah, bäst att säga sanningen.

– Öh … fortsatte han till telefonsvararen, öh … ja … nu kommer ni att skratta när ni hör detta meddelande. I morgon alltså. Hrrrm. Jag kom just på att ni inte är på dagis idag. Att dagiset är stängt på söndagar. Barnen är här hemma. Och … hm … det har dom ju varit hela dagen … Vi ses i morgon!

I morse var en liknande, men annorlunda dag eftersom

  • endast Femtonåringen hade normal skoldag – med sin nygipsade arm
  • Artonåringen skulle gå endast på eftermiddagen
  • Tolvåringen skulle gå endast på förmiddagen
  • Tioåringen hade studiedag
  • Sjuåringen hade studiedag.

Men det var mysigt – barn överallt, även Bästisgrannens son som även han hade studiedag. Tolvåringen ringde plötsligt i panik från bussen eftersom han hade glömt skåpnyckeln och var rädd för bannor, så jag kastade mig i bilen för att curla honom fri från denna nyckelågren. Precis när jag kom hem igen, ringde telefonen från Sjuåringens skola. De undrade nämligen var han var – eftersom han inte alls hade studiedag …

Alltså: man kan visst då inte hinna allt, veta allt och hålla koll på allt? Eller hur, va, visst håller ni med?

{ 31 kommentarer }

Kära dagbok

av Lotten Bergman den 8 januari 2010

Vad har vi gjort i dag då?

Medan andra människor får kickar av att flyga helikopter, hoppa fallskärm och klättra i berg, höll jag idag nästan på att köra i diket av storglädje när jag idag såg denna bil:

Say after me: a car.

Nioåringen försvann ner i källaren för att leta efter vår enorma samling raggsockar, pälsmössor och tjockvantar. De måste ha magasinerats efter branden, har vi nu efter sammanlagt tre timmars letande och sorterande konstanterat. (Hej försäkringsbolaget, får vi köpa nya?)

Samma sorts glädje som min egen över en rostig registreringsskylt, uppvisade Nioåringen nyss: hon hade i källaren hittat mitt smyckeskrin från tioårsåldern. 

– Kolla mamma, jag ser ut som en rappare! Får jag sortera allt?

Nioåringen satte med de funna smyckena igång en vulkan och ett snöskred samt ett fyrverkeri av minnen och forna drömmar. Jag satte mig ner och berättade allt om ringarna.

– Först två simpla billighetsringar som gick i stil med sådana där skramlande armband, ja, dem har du där ja. Jag och Bästisgrannen skramlade som fångvaktare där vi gick omkring. Ormringen fick jag av min kusin Håkan som var säljare i sin ungdom och gav bort sådana där som givöwej, varför vet jag inte riktigt. Den gröna gjorde jag till mig själv i åttaårspresent och den där med hjärtat i trä gjorde jag på slöjden i sexan. Oj, vad jag sandpapprade.

– Men mamma. Vad är säljare och givöwej och vem vill egentligen ha en orm på fingret?
– Jag!
– Och jag!  

Ringen med trähjärtat gjorde jag med baktanken att jag skulle ge den till mitt livs kärlek – som för tillfället var någon av tre särskilt intressanta killar i klassen. Jag avvaktade eftersom jag inte riktigt kunde bestämma mig för vilken av de tre som var värd min kärlek. (Tsssst. Ingen av dem ville ha mig, jag var ju 172 cm lång och hade täckbyxor.)

 – Jasså, jaha, här har vi fler av givöwej-ringarna. Den där på tummen med en skramlande tärning gillade jag eftersom jag alltid har gillat smycken som låter. Åh, till peace-ringen hade jag ett halsba… ja, titta det har du där ja. På den där står det ”LOVE”, ja, fast jag förstår inte riktigt vad man vill säga med en ring som det står kärlek på, kanske bara att man tycker om kärlek?

– Det är väl klart att man tycker om kärlek, mamma. Vilken ring heter piss?
– Peace. Det betyder fred.
– Så klart. Man tycker ju om fred. Precis som kärlek. Jättebra ringar tycker jag. Men vilka tjocka fingrar du måste ha haft när du var liten, mamma. Nu ska jag sortera!

Plötsligt sa det dingdong och pang och så öppnades alla husets dörrar på vid gavel och två frustande killar bar in några lådor till det numera iordningställda vardagsrummet.

Vad man inte ser på bilden är temperaturen; det är svinkallt. Men utvädrat!

Vad innehåller lådorna?

Nä, nu ska jag göra hemmagjorda pizzor som kommer att smaka järnfilspån. (Men enligt gårdagens kommentatorsbås har jag förmodligen bara bränt tungan, fått visdomständer och druckit på tok för lite vin.)

{ 19 kommentarer }

Strumpor, skålar och kakel samt lättja

av Lotten Bergman den 18 mars 2009

Aldrig att någon annan än jag fick städa mitt rum när jag var tonåring.
Aldrig att någon annan ville städa mitt rum när jag var tonåring.
Aldrig i livet att jag skulle få för mig att städa mina tonåringars rum.

Ni förstår principen? Det handlar om dels uppfostran, dels integritet.

– Lättja! säger vän av ordning säkerligen.
– Men hur står du uuuuut? kanske någon annan undrar.
– Bah, det där med att curla sina barn är en överdrift, protesterar nog någon.

Ptja, alla får väl göra som de vill. Dessutom är ju de fem barnen här hemma så rörliga vad gäller sovplatserna, så man vet ju liksom inte vem som har stökat till var. Och förresten är det inte så himla stökigt. (Ok, det beror på vad man jämför med.)

Men … plötsligt var Sjuttonåringens/Den djefla mannens strumpor väldigt få. (Japp, de delar strumplåda.) Strumpor äts ju inte upp av tvättmaskiner vad alla än säger. De kan tappas på väg till eller från träningen och glömmas i ett av alla omklädningsrum eller till och med glida av under en orienteringstävling, men tvättmaskinens matsmältning är än så länge lite för primitiv. Sedan kan strumpor förstås gå vilse och hamna i Nioåringens pysselskåp och där förvandlas till en Socktant, en snögubbenäsa eller en barbiestrumpklänning. Men där var de inte.

Jag tog på mig skyddsutrustning och gav mig in i Sjuttonåringens rum … som såg perfekt ut! På ytan …

Strumporna som låg ihopkorvade under sängen.

När strumporna ovan var ordentligt dokumenterade och slängda i smutstvätten, slog det mig att även filskålarna i köket hade blivit få till antalet. Kunde det vara så att … kanske … jo.

Skålarnas innehåll var mumifierat och luktade inte ett dugg.

Fotnot:
Om ni undrar över de kaklade väggarna, så är det inte alls konstigt. Rummet var kök när vi flyttade in, och jag fick inte bort plattorna hur jag än bankade och slog. Jamen kunde inte panelen fått gå upp till hyllan istället? Jo, men de där panelbrädorna var ju så fint målade och färdigsågade och på extrapris och … jag oooorkade inte.

– Lättja! säger vän av ordning säkerligen.

Japp, se där slöts en cirkel.

{ 28 kommentarer }