recept

Jag vann en paltätartävling igår. Nu är ju det inte som att hoppa 2,42 m rakt upp eller att komma på att E kan vara mc². Men jag vann!

Innan jag fortsätter, måste jag bara definiera skillnaden mellan kroppkakor och palt:

• palt är mer renlärig och brutal och görs på rå potatis
• kroppkakan vänder kappan efter vinden och har ibland kokt potatis, ibland lite kokt och lite rå och har lök i fyllningen och är dessutom smaksatt med kryddpeppar.

Att tävla om vilken av dem som är godast är som att bestämma vilken av Eiffeltornet och Frihetsgudinnan som är finast. Det kan man inte! (Eiffeltornet vinner förstås på smak.)

En gång i våras visade jag upp hur det gick till när jag lagade Flygande Jakob. Det fick kommentatören PK att bloggkontra med att man alls inte måste ha händerna i maten hela tiden. Hm. Känsliga matlagningsläsare varnas härmed.

Inte nog med att jag gjorde palt igår – jag gjorde samtidigt jämförande fuskpalt: Kungsörnens påse med mjöl som man bara blandar med vatten! (Resultatet kommer lite längre ner.) Men nu till den riktiga palten!

Eftersom jag igår valde att göra palten på mandelpotatis trots att man kan ta vanlig pöbelpotatis, blev paltarna igår lite dyrare. Men man ska vara försiktig när potatisen i affären fortfarande kallas ”nypotatis”, för av sådan blir det dåliga paltar.

1. Riv eller mal potatisen.

Kanske hade det varit lättare att mala potatisen i en köttkvarn eller en gammal Moulinex, men jag har  varken eller just nu eftersom illasinnade människor har tvingat mig att rensa i källaren och slänga livsviktiga ting. Jag har till exempel inte kvar mammas zebrarandiga bikini längre, vilket jag påtalar så ofta jag någonsin kommer åt. Så här kan jag säga:

– Ja, om jag hade fått ha kvar den zebrarandiga, då hade jag kanske stått här halvnaken och gjort palt just nu!

2. Häll kornmjöl och kanske lite vetemjöl samt salt över potatisen.

Och det är nu ni undrar: måste man verkligen ha händerna där nere i maten just nu? Japp. Man måste känna hur den känns, för den känns väldigt rolig.

3. Och så blandar man ihop allt!

Det här tycker jag är lite konstigt: att potatisen och mjölet blir en stabbig deg utan att man tillsätter något annat vattnigt och rinnande. Men så är det.

4. Fixa fläskfyllningen.

Men oj! Jag glömde att ta bild på sidfläsket – som enligt det recept som jag någorlunda följde inte skulle putsas eller stekas. Det kändes lite väl fläskigt för mig, så jag skar bort svålen och lite annat vitt och stekte upp köttet. Med bacon! (Bafatt bacon är gott till allt.)

Det sägs att man kan lägga ner svålen i paltarnas kokvatten, men det glömde jag bort.

5. Stoppa in fläsket och forma paltarna!

(Observera lillfingerspretet på bilden.)

Det här med att göra paltbollarna känns lite som att leka med lera eller att bearbeta en lerklump strax innan man ska dreja. Jag fick lust både att skapa små krukor och att ha snöbollskrig.

6. Lägg ner paltarna i kokande vatten – försiktigt en och en med en slev. Sjud i 45–60 minuter.

Nu har ni sett finpaltarna och följt hur de tillagades: mycket kladd och klet, men kul och lite knasigt. Här kunde jag ju ha nöjt mig, men om man nu hittar paltmix i affären, så måste man ju testa. Det måste man. Att inte testa är som att tacka nej till en bal på slottet bara för att tv-soffan är så inbjudande.

Något måste jag ha gjort tokigt, för paltdegen blev inte stabbig och tjock utan klumpig och oerhört kladdig. Alltså va. Hur svårt kan det då vara att blanda en påse mjöl med 12 dl vatten? Vad kan gå fel? Min degblandarassistent kämpade och kämpade, men de oblandade klumparna fick jag till slut klämma sönder med de i detta läge vattenliksskrynkliga fingrarna.

Och så skulle paltarna fyllas med kött och formas till, eh …

… boll… ar?

Om jag inte hade älskat bacon, hade jag i detta läge säkert slängt Kungsörnens fuskpaltar i komposten och inte tänkt mer på dem. Men man kan ju äta degklumpar med baconsmak, tänkte jag och fortsatte ända in i kaklet.

Ni ser att ”paltarna” efter kokningen ligger och skäms i en slajmhög på botten av kastrullen? De gick att sära på, men hade en konsistens som påminde om uppblött sockerkaka. Jämför nu kladdet med de äkta paltarna här:

Men nu till det intressanta. Finpalten var underbar på alla sätt och vis och hade rätt konsistens och smak. Men fuskpalten med sitt slemmiga utseende och hopplösa slafskänsla i munnen smakade faktiskt ok. Det kan ju ha att göra med baconet – men kanske är fuskpåsen inte på helt fel spår trots allt.

Till palten åt jag ohemult stora mängder smör (de som ville fick ha lingonsylt på) och så drack jag förstås champagne. Och vann med 3,75 paltar i magen gjorde jag.

Diskussionen runt bordet handlade plötsligt om bantning eftersom någon räknade ut att man ju inte kan äta för mycket av palt, och det ju är det som är problemet med mat. Att ”man” äter för mycket. Så då gjorde vi det eftersom jag hade lagat tre efterrätter.

Lokaltidningen hade nämligen en äppeldessert-tävling och jag kände för att testa de tre på prispallen. Alla i familjen var dock rörande eniga om att den som jag alltid annars gör är godare. (Mycket lydig och väluppfostrad familj.)

Avslutningsvis har jag hittat anledningen till att alla i Sverige äter pasta hellre än palt:

____
Recepttillägg: min äppelpaj

1. Smörj en form.
2. Lägg i äpplen i tunna skivor eller klyftor. (Skala eller inte skala, det är frågan.)
3. Droppa över citron.
4. Riv över mandelmassa tills du skäms.
5. In i ugnen på 180 °C i ca 20 minuter – lägg folie på om mandelmassan ser farligt mörk ut.

{ 38 kommentarer }