reklam

Nu ska jag utan att raljera eller vara otacksam försöka berätta om mina tankar när det gäller gårdagens reklamjippo.

Som jag berättade, åkte jag iväg på ett event, som det heter på svenska. Jag blir inte så ofta bjuden på dylika tillställningar, så det gäller att passa på. En gång var jag själv del i ett sådant arrangemang – där jag inte fattade hur det hela skulle gå till eller vad som var avsikten.

1.
Först trodde jag att jag och Fredrik Lindström skulle diskutera språk. (Och var överlycklig.)
2.
Sedan fattade jag att jag var en bricka i ett reklamspel. (Och rodnar fortfarande åt misstaget.)

Så här hade jag tänkt mig det hela.

Eventet som jag var på igår, var riktat till bloggande föräldrar (ergo mammor, om man tittar på vilka som kom) och ”ammande” spädisar. (Mina citattecken.) Detta skedde i tur och ordning på Café Opera:

1. Alla gäster fotograferades av en urcharmig amerikan.
2. En stjärnbloggspanel talade om hur man skapar blogg-business, hur man får sin blogg att växa, hur man bildar opinion och hanterar näthatet.
3. Man fick 37-gradigt te och kakor.
4. En leksaksaffär presenterade att de ”äntligen är tillbaka efter tio års frånvaro” och att alla är överlyckliga för det.
5. En bostadskooperation berättade hur man hjälper sina barn till en bostad genom att bospara för sina spädisar.
6. En seriefigursassocierad firma som turnerar med skridskor talade om att den finns och kommer till oss i år igen.
7. Dörrarna öppnades till ett nyss stängt rum där alla fick ”mingla”.

Men så ypperligt tråkigt det var! Jag ville minsann rusa upp på scenen, dra av en jenka, strippa lite, nypa panelen i örsnibbarna och fråga vilka ord som är mest svårstavade eller om de brukar fotografera mögel när de bor på hotell.

– Brukar du svara på kommentarer? sa intervjuaren till en av stjärnbloggarna.
– Näe … näe. Asså de brukar fråga var jag har köpt mina kläder. Asså, jag är inte nån service åt dom.

Så nu vet ni det, alla i kommentatorsbåset – här ska inte svaras på frågor om pussel och kommatecken eller busslinjer, basta!

– Vad läser ni helst: Alex eller hans ex – Katrin?

(Ungefär 90 % i lokalen svarade ”Alex”.)

– Men nej! Man ska välja tjejen! Om man har ett val ska man generellt sett välja tjejen! Jag väljer alltid tjejen! utbrast en annan i panelen då.

(Spridda fnitter. Från mitt hörn hördes endast en pennas rasp mot papper.)

– Hur ska man bli framgångsrik som bloggare?
– Det viktigaste är att man är en bra människa. Sikta högt och vara listig. Hooka upp sig med rätt människor. Lägga ner mycket tid och kärlek på att blogga. Men det viktigaste är att man är en bra människa om man vill bli framgångsrik.

Stackars, stackars tefirman, som sponsrade eventet, men som råkade få vatten som var hett senast i förrgår. Men så bra att leksaksbutiken som ”alla” har saknat i tio år har fått slå upp portarna igen och att kunderna mejlar företaget varje daaag för att det har varit så saknat. (Eh? Va? Råder det brist på leksaksaffärer?)

Halleluja?

Och nu till min poäng. Jag var där frivilligt. Jag fick gratisprylar och gratiste. Jag tvingades inte prestera ett enda dugg – utom att jag ju fick se till att uppföra mig och faktiskt inte rusa upp på scenen.

But this was not my cup of tea.

Tänk om arrangörerna hade spelat med öppna kort istället för att låtsas att de gör oss bloggare någon slags mystisk tjänst med freebies när de bjuder in till en mysig bloggträff (liksom). Så här hade man kunnat inleda:

– Hej. Ni som är här bloggar allihop. Några av er tjänar pengar på bloggandet, andra inte. Man kan se er som ett slags egna företagare med läsare som kunder. Och vi vill använda er som en marknadsföringskanal. Det vi kallar ”mingel” när företagen här har fått göra reklam för sig, är en stund när de stora företagen kan visa för er vad de har att komma med. Passa på att skaffa er kontakter!

Men så lät det inte.

Det bästa under hela eftermiddagen var när det pratades skridskoshow. Kvinnan som talade sig varm för den, hade tagit med sig sina två döttrar upp på scenen.

– Ska du ta och tala om vad du tyckte om showen när vi såg den? sa hon och höll fram micken.
– Eeeeh … Näe, sa den tilltalade dottern.
– Nähej. Då tar vi fram glittret och sprutar över publ… inte det? Oj. Nähe, där ser man, sa kvinnan, ryckte sunt på axlarna och gick av scenen.

Där kan man snacka om integritet.

Dagens toabild från Café Opera:

Toalettpappersullen satt där inne och skrattade åt mig, lade armarna i kors och sa: "Nähedu, jag talar inte om hur du kommer åt mig!" (Observera namnet på produkten: SmartOne.)

{ 72 kommentarer }

Jag sitter på tåget mot Stockholm, där jag ska gå på en tillställning och serveras Hannah Graaf, Linda Skugge, te, godsaker, mingel, shopping och goodiebag. Förlåt, ”stans maffigaste goodiebag”.

Förmodligen ligger det en bil i godispåsen. Eller ett diamanthalsband. Kanske en päls. (Jag rapporterar senare.)

Det sägs att den förste som använde godispåsesystemet i organiserad form för att göra reklam, var en man som vid mitten av 1800-talet lyckades övertala en skobutik att ge bort skopåsar, med butikens namn påtryckt, till eleverna på en skola. Det funkade så bra att man fortsatte att trycka företagsnamn på kulpåsar, hästpiskor, kalendrar, förkläden – och hästhattar.

Hästhattar? Plötsligt är mitt intresse för goodiebagsarna puts väck.

Tänk vad mycket man kan lära sig.

Uppdatering på kvällskvisten
Den maffigaste goodiebagen i stan innehöll ett nyckelband, fyra plastskedar, två godisprover, barnsalva, mascara, två tidningar, en bok, tre olika teer, vitaminvatten, vällingprover, gojibär, tio plåster, två ätpinnar, disktrasa, energidryck, halsduk, mall till pepparkakshus, omega-3-piller, en reflex och ett hål att mäta för små leksaker i.

Mascaran (som ser ut som en silverpenna) och en svart halsduk (som jag glömde fotografera) hade faktiskt räckt.

{ 26 kommentarer }

Nämen har ni sett! Lena Olin i schamporeklam! Hon vet hur man får håret mer lättkammat och hur man ”tämjer flygigt hår” som vore det vilda vargar.

Andra tvättahåretmärken tar hjälp av det förnämliga vitamininstitutet i Schweiz eller bara av gröna sommarängar och långt hår som faktiskt ser precis sådär flygigt ut som man ju (tydligen) inte vill ha det. Branschen och produkten har inte förändrats så mycket sedan Lenas reklamsnutt:

Lättare att kamma (check) och mindre flygigt (check). OBS: Det är även milt och skonsamt! Det är inte brutalt, slitsamt eller våldsamt! Hurra!

När jag nu läser på visar det sig att det inte var förrän på 1960-talet som fler började använda specialprodukter och inte tvål till håret. På 1970-talet köpte vi Timotejschampo och äppelschampo och idag räknar jag förvånat till fem olika schamposorter i vårt badrum. (Och varje gång jag ska skriva ordet schampo måste jag gå omvägen om den engelska stavningen ”shampoo” och radera och lägga till och ha mig. Jag är en gammal långhårig hund som har svårt att lära mig sitta och stava.)

Naturligtvis är jag inspirerad av ”champot” som jag hittade i gamla Idun häromdagen, men också för att jag så gärna vill hitta det perfekta schampot för min nudelfrisyr. Detta för att dra blickarna till håret istället för den rinnande näsan och de svullna ögonen eftersom jag sedan en vecka är lika allergisk som en pollenallergiker i maj. (Korrigering: allergisk är jag ju alltid, men ibland är symptomen och attackerna fler och tydligare – och aldrig någonsin smickrande för utseendet. Hade jag varit en tecknad figur så hade jag ritats med ögongloberna halvvägs ute ur sina hålor och näsan blålila av klignugg och snörvel.)

En sliten fundering är det här med för eller mot diverse hårtyper. Lyssna t.ex. på en busringning med Kristian Luuk: för eller mot fett hår. (Han avslutar förresten med ordet adjö! Va? Adjö? När sa ni senast ADJÖ? Förlåt, jag kom ifrån ämnet.)

Men jag tror att schampotillverkarna och deras reklambyråer är något på spåret. Antingen är man otroligt sparsam med målgruppsdefiniering:

X-tra (dumt namn)! tycker tydligen att det viktigaste är att det är 500 ml och satsar på tre stavningar för att vara internationellast. Men viktigast är ändå att håret inte är onormalt.

Eller så prioriterar man på samma sätt som med vitamininstitutet i Schweiz att det här kommer från det coola utlandet: New York! Dr Francesca Fusco! Som är skalpvårdsexpert! Och det är faktiskt inte ett vanligt schampo som vem som helst kan tillverka utan faktiskt det bästa schampot någonsin! Best ever! Som man blir ren av! Clean! Och fräsch! För att inte tala om hur ”livfullt” håret kommer att bli! Fastän du är helt normal! Normaaleille hiuksille! ”Expert touched hair!” På baksidan kan man dessutom – om man tar fram ett förstoringsglas – läsa att om produkten kommer i kontakt med ögonen, bör man skölja dem omedelbart.

Francesca ler i mjugg när hon kokar sin lömska brygd vid sin kittel som vore hon en av häxorna i Macbeth.

Men det bästa är kanske att på flaskan skriva allt som tänkas kan så får kunden känna sig tillfreds oavsett preferenser.

Matt, glanslöst, naturligt, vackert och friskt!

Hej alla reklam- eller schampomakare: jag önskar mig en schampoflaska som inte trillar omkull, som har bra lock och rolig reklam samt intressanta saker att läsa på baksidan (gärna i 14 punkters storlek) under den minuten som balsamet verkar. Och så vill jag veta mer om det där pärlextraktet.

Uppdatering

I kommentatorsbåset är vi rörande eniga om att man visst då hade schampo tidigare än vad som sägs i diverse faktaartiklar. Trots att jag hittade reklam för ”champo” från 1910-talet står det i NE:

”Schampo baserat på förtvålad kokosolja började utvecklas på 1930-talet. Tidigare hade nästan enbart tvål använts vid hårtvätt.”

Ok, ”nästan enbart” är kanske en godtagbar helgardering. Men det här minns bl.a. Agneta:

Lustre-Creme på tub!

Men det tar inte slut där. Gissa vem som har skrivit en dikt om tuben …

{ 61 kommentarer }