resa

Igår trivdes jag så bra i Göteborg och med människorna där att jag tänkte ”alla städer borde vara som Göteborg”. Så fort man ser lite förvirrad och tveksam ut, kastar sig folk fram och säger ”nej, du ska ta tvåan” eller ”skicka GV till 72450” eller ”vill du ha hjälp?”.

Utanför Bokmässan stod polispiketer så rart för den händelse att kulturkoftorna skulle råka i gräl med varandra. (Jag visste då inte att Lars Vilks dök upp i skottsäker kofta.) Överallt finns det fotbollsarenor som heter Ullevi och överallt spelas det fotboll på tusen och en gräsmattor. Nästan alla cyklar när de inte åker ”vagn”.

Rätt som det var dök även en cykeldinosaurie upp, vilket det ju inte gör i alla städer.

– Jag vill inte bo i Göteborg, men jag vill att det ska finnas lite Göteborg i Kiruna, Eskilstuna, Åmål och Sjöbo! utbrast jag och fick sedan förklara att det inte alls handlade om humorn eller fotbollen utan den så vansinnigt vänliga miljön.

(Jag skulle en stund senare komma att ta tillbaka och ångra detta uttalande och därefter tvätta min mun med såpa.)

Vi intog årets räkmacka uppe på Heaven 23 som fortfarande har problem med sittplatser, logistik, personal som har vaknat på fel sida och gäster som tar en springnota. Inte med flit – vi har så rasande trevligt och folk kommer och går i en salig röra på ett sådant sätt att betalningen liksom kommer i skymundan.

– DET FATTAS TUSEN KRONOR! sa servitrisen högt med skräck i blicken.
– Nämen …? sa jag. Det kan det ju inte.
– TAR DU DET? PÅ DITT KORT? sa servitrisen nästan i falsett samtidigt som hon gav mig en penna och kvittot med mackor, öl, vin, kaffe och jag vet inte allt.
– Nej. Det gör jag inte.
– DU MÅSTE RÄKNA! pep servitrisen.
– Nej. Du måste räkna. Det blir nog bra. Du räknar, sa jag och sköt över kvittot till henne.
– VEM BETALAR? VEM BETALAR? VEM …? DET FATTAS TVÅ HUNDRA!
– Jag betalar. Lyssna nu: jag tar det. Sätt upp det på mitt kort så blir det så bra så, sa en lugn röst som tillhörde Thomas Erikson.

Själv tänkte jag ”men jisses, jag kunde väl också ha betalat, varför stod jag där och tjabbade?”. Jag fortsatte mitt tänkande med ”jag har ju dessutom sparat 260 kr genom att inte använda hotellets finparkering utan istället parkera bilen under Ullevi som ju är bevakat och låst på nätterna”. Sedan tänkte jag på hur himla trevligt det var i Göteborg igen.

Sju minuter senare stod jag i garaget under Ullevi och tittade på en länsad och sönderslagen bil. Som raskt hade förvandlats från en normalbil till en sekruttbil.

Allt som Nittonåringen skulle få var borta – utom den där byrån.

Till saken hör att det som jag nogsamt hade samlat ihop och packat inte var fina saker, utan två påsar med nyköpta Ikeaprylar och sådant som man kan avyttra till sina barn: täcken, kuddar, äppelklyftare, fotoramar, planscher, blomkrukor, strumpor, filtar, verktygslåda, spikar och skruvar …

Allt var borta. Förardörrens lås var sönderbrutet och väskan med förstahjälpen, varningstriangel, startkablar och domkraft var även den borta.

Göteborg – den vänliga staden – var plötsligt ett helvetes tillhåll för enbart bovar och banditer. Telefonsamtalet till polisen gav jag upp när jag placerades på plats 26 i telefonkö. Däremot svarade försäkringsbolaget If omedelbart och fick till och med på ett mycket bra sätt agera tröstare när min röst bröts av den plötsliga insikten och sorgen att den speciella köttfärssåskryddblandningen – som jag med en moders ömma kärlek hade gjort i stora lass – nu befann sig i famnen på en satans tjuv.

För att krångla till allt lite extra, ledde min GPS mig på en entimmas irrfärder runt Göteborg i jakt på en bilglasreparatör. Som plastade in bilen jättefint så att jag alldeles för sent kunde köra till Lund och alls inte hann ens raggartvätta mig under armarna eller måla ögonfransarna utan bara rusa in i festlokalen med andan i halsen och klackskorna i handen.

Dammsugning, rengöring, inplastning och fixning: precis som hemma i mitt kök.

I Lund gick jag och den djefla mannen tillsammans med 1 800 andra personer på LTH:s 50-årsjubileum och träffade så många (i bokstavlig bemärkelse) gamla kompisar, att vi kände oss som … 47 år. Att komma till Lund är verkligen som att ligga på dunbolster i en vagga: tryggt, lugnt, roligt och alldeles fantastiskt.

Å ja ba:

– Jag vill att det ska finnas lite Lund i alla städer!

Tyst, min mun.

I morse gick vi med Nittonåringen till Grand och åt frukost. Jag hittade en liten smidig samovar i ett fönster.

Men vänta … är det flera kranar? Voffö …

Aha! Det är inte en te-samovar!

Samovaruppdatering:

{ 33 kommentarer }