Inlägg taggade med:

sjuk

Lite sjukt är det här

av Lotten Bergman den 11 juni 2011

Jag som aldrig är sjuk, har feber sedan igår. Det är lika underligt som det varma vädret – på barnens skolavslutningar brukar jag ju vara frisk medan regnet och haglet öser ner. Nu är jag sjuk och ämlig och det är lika varmt ute som på min panna. Men jag lyckades få barnen att posera vackert i examenskläderna!

Nästan i alla fall.

Nästan i alla fall.

Fast eftersom jag varken snorar, snörvlar, hostar eller kräks, har jag lite svårt att inse att jag är sjuk. Med jämna mellanrum hoppar jag upp ur sängen för att fixa det där som jag glömde (kan vara vad som helst) och dråsar blott tio minuter senare omkull i närmaste mjuka möbel.

– Pappa! Mamma ligger i röda soffan och vill ha te!

– Pappa! Nu ligger mamma i vita soffan och säger att du måste köpa koriander!

– Mamma är borta igen!
– Nejdå, hon sitter i gröna fåtöljen och sover!

– Kolla, mamma ligger på köksbänken!

(Det där lät värre än det var: ”köksbänken” är en vadderad, blå bänksoffa som är jätteskön.)

I feberdimmorna har jag nu kommit på ett nytt yrke: rektorstalsspökskrivare. De pratar ju smörja i de av rundgång fyllda högtalarna.

”Livet är som en prick. Men en färgglad prick!”

”En del av er kommer att ses nästa termin. Men inte alla. Några av er kommer att gå i en annan skola. Men några av er kommer att ses här i höst medan andra kommer att gå i en annan skola. Så några av er kommer att byta till en annan skola medan några kommer att gå kvar här. Men vi önskar er lycka till i alla fall.”

Finskorna och en som är sin mors dotter.

Skolavslutning i femte klass. Finskorna och en som är sin mors dotter.

{ 31 kommentarer }

Ett helt vanligt blogginlägg om ögat from hell

av Lotten Bergman den 4 december 2010

Hela dagen igår gick jag omkring och kisade som en liten skumögd mullvad på midsommarafton. Det ska fan bli gammal, tänkte jag och kände på den ömmande foten, klämde lite på knäna, gnuggade de värkande tinningarna och spärrade upp ögonen som en berusad gris. Men samtidigt kan man ju som gamling med hedern i behåll gå på t.ex. julmarknad! (Sååå, ni tycker att jag har konstiga föreställningar om julmarknadsklientelet? Må så vara. Och alla på Hawaii har bastkjol.)

Se här vad en synnerligen påhittig kompis ska släpa med mig på i morgon:

  1. Resa med ångbåten Blidösund från Stadskajen. Mat: Kräftskagentoast med löjrom och pepparrot till förrätt, en halstrad lax, kapris, rödbetor och smörsås smaksatt med grov senap som huvudrätt och slutligen mandelmusslor med hjortronmylta och lättvispad grädde. Raaaap.
  2. Julmarknad med allt vad därtill hör i Nynäshamn.
  3. Hemresa med ånglok! Kaffe, glögg, lussebullar, varma filtar och tuuuhuuuut över hela nejden!
Bild härifrån: http://www.njm.nu.

Bild: http://www.njm.nu.

Nu blir det inte riktigt så. Vattnet som båten skulle glida genom har som bekant frusit till is som under krigsvintrarna. Från Stadskajen åker man buss till Stavsnäs och tar sedan båt därifrån och man missar därmed Skurusundet, Lännerstasundet, Knapens hål och Baggensstäket.

Dessutom är ångloket trasigt så det blir hemforsling med ett gammalt diesellok istället. Tu…ut?

Till yttermera visso är läget ännu värre. Jag ser nämligen ut så här just nu:

Skånska flaggan i ögonvrån. Liksom.

Skånska flaggan i ögonvrån. Liksom.

Sprid nu ryktet: jag ger bort gratis och no strings attached en biljett som berättigar till buss, båt och tåg! Avfärd från Stadshuskajen kl 08 imorrn söndag! Men biljetten måste hämtas hemma hos mig och maten betalas på båten. Mer info här.

{ 21 kommentarer }

Dessutom är fjärrkontrollen borta

av Lotten Bergman den 16 januari 2010

Men maken till sur tillvaro har jag då inte varit med om på länge. Precis allt är fel.

För det första är jag förkyldast och sjukast i precis hela världen. Sedan i tisdags. Det är inte så att jag har gjort som vanligt och jobbat arslet av mig och föreläst med vikande stämma samt hållit elva deadlinear – nej, jag har verkligen lagt mig platt och sovit bort både dagar och nätter. ”Ta hand om dig” och ”tänk på dig själv för en gångs skull” är råd som jag har lytt fastän jag bara vill kräkas på dem trots att jag inte kan kräkas. Jag har vilat upphöjt till tio.

Och vad får jag för det? Ingenting: jag är fortfarande lika förbannat förkyld.

För det andra lider jag ju av ”pine mouth”. Jag är sedan den 7 januari förgiftad av kinesiska pinjenötter som gör att allt utom mandelmassa smakar metall. Fredagsöl? Lördagsvin? Söndagsgodis? Varjedagste? Eller jättesmofsig banana split med kokos, chokladsås, maränger och strössel? Nej, allt smakar metall. (Mandelmassan smakar dock endast mandelmassa. Jag går alltså på mandelmassediet, vilket inte är särskilt flygvärdinneigt eller GI-mässigt om ni tänkte det.)

För det tredje saknar jag umgänge. Jag läser om hur folk träffas på stan och gråter en skvätt. Jag ser på Sporten hur människor spelar basket och skrattar, så då slänger jag hårda saker mot tv:n förstås. (Men missar.) Jag hör på radio hur folk pratar om vad de såg på stan häromdagen och då vrålar jag haddockska svordomar så högt jag någonsin kan.

Så nu har jag tappat inte bara livsgnistan utan även rösten. Krax.

(Eller så beror röstförlusten på att jag släpade mig ur sängen och coachade basketflickor födda 2000 till förlust nu i eftermiddags.)

Familjen? Jodå, de finns här, men jag är så lagom kul att umgås med. Jag inleder alla meningar med ”glöm inte” och ”tänk på att” samt ”ni måste”. Hej, vad rolig jag är.

Nu är det ju så att jag med mitt förnuft kan räkna ut att människor med kroniska sjukdomar och alla i jordbävningsdrabbade Haiti faktiskt har det värre än jag. Jag jobbar inte i en gruva i Storbritannien för 100 år sedan och jag är inte Per Elofsson som åker mot en dopad Mühlegg (två olika sorters helvete). Jag är bara en bortskämd i-landsmänniska som lider. Kanske utsätts jag bara för prövningar på lagom nivå för att jag ska inse hur bra jag har det?

Men den som utsätter mig för detta hade väl inte behövt sno fjärrkontrollen till tv:n också?

 Fel fjärrkontroller. (Ingen av dem tar bort fel kanal och knappen på tv:n kraschade redan för sju år sedan.)
Och varför vill jag byta kanal? Jo, för i mitt kritiska tristesstillstånd är allt dåligt och dumt. Luuk inleder På spåret såhär ”fyndigt”:
– Det har ju varit en sån där komma-tillbaka-till-plugget-och-jobbet-vecka den här veckan så att vi tycker såhär att ni är extra mycket värda På spåret här på fredagskvällen så ni kan softa.

Ok. Jag är bara ogin. Men. Jag vill inte ligga här och hosta! Jag vill vara programledare på tv, basketspelare, sybarit och jätterolig! Mot mandelmassan!

{ 43 kommentarer }

7k

av Lotten Bergman den 12 januari 2010

Jag ser att många i dagarna publicerar BBC:s klassikerboklista ”The Big Read” med statistik över vilka de har läst och inte. (Oj, kolla, det finns två listor som cirkulerar!)

Men hur många av de här har ni läst då?

Fem söker en skatt
Fem på nya äventyr
Fem på rymmarstråt
Fem på smugglarjakt
Fem på tjuvjakt
Fem räddar en hemlighet
Fem stoppar spöktåget
Fem i knipa
Fem går i fällan
Fem på fotvandring
Fem befriar en fånge
Fem följer ett spår
Fem reser till havet
Fem och kidnapparna
Fem befriar flygarna
Fem på mystiska heden
Fem i fara
Fem gör ett fynd
Fem och sjörövarskatten
Fem löser en gåta
Fem tillsammans igen
Fem på spionbal
Fem och slottsmysteriet

Vuxenböcker av god kvalitet i all ära, men jag tror nog att jag var som allra mest lässugen när jag läste Enid Blytons faktiskt inte alls särskilt goda böcker. Och anledningen till att jag slösar massa bloggutrymme på att lista dessa här, är att jag plötsligt blev sjuk och inte kan komma på något annat att skriva om.

Nu är det ju lika intressant att läsa om andras förkylningar som någonsin

  • försäkringstermer (delkasko och pro rata på er, grevar och baroner!)
  • knopar för landkrabbor (se där – en oskriven bok!)
  • tankar kring det stora steget att i fotboll byta från 4-4-2-system till 4-1-3-2 (vilket är jättefånigt eftersom man i basket har intelligenta spelare som kan byta anfallssystem 20 gånger i en enda match).

Vad tänker ni nu då? Just det: vissa av er blir nu alldeles till er och upphetsade och vill visst läsa om försäkringstermer, knopar och system. Det finns alltid någon som är intresserad av det mest obskyra. Därför ger jag er nu … tadaaa …

Den stora förkylningsrapporten! 

Igår på basketträningen halkade vi alla omkring på det halaste av parkettgolv (det är ostädat, vi funderar på att kleta handbollsklister under sulorna eller ta med oss moppar till nästa träning), men när jag i vanliga fall blir superirriterad av att inte kunna stoppa tvärt och starta snabbt, märkte jag igår att det var rätt skönt med den där vilan som påtvingades mig medan fötterna försökte hitta fäste. Sedan nös jag i någons armhåla, torkade av snor på vattenflaskan, satte mig på avbytarbänken fastän det inte var min tur och fuskade slutligen med armhävningarna.

Tydliga tecken? Nej, inte alls – jag bara tränade vidare. Hemma, några timmar senare, började det krafsa i halsen och kännas dimmigt i huvudet – ungefär som när man dricker whisky. Vilket jag de facto gjorde.

Men när jag vaknade i morse satt någon och vred tusen nålar i halsen på mig och någon hade dessutom hällt äppelkräm i båda näsborrarna. Därför vet jag inte vad jag ska blogga om.

Amerikansk förkylningsreklam från juli 1863. Källa. Via Stationsvakt.

Nu tänkte jag bara illustrera lite med den där reklamen här ovan. (Klicka på den om ni vill se den större.) Men fastnade på vad som står där. Beauregard var en amerikansk general, känd för att ha gett ordern som satte igång amerikanska inbördeskriget och annonsen är utformad som en … Meeeeen så intressant: de skrev inte ”etc” utan ”&c”! Visste ni det? Inte jag! Det är ju rena rama sms-lingot! Och nä…

Stopp. Jag är ju sjuk. Ska ju inte slösa mina krafter på tangentbordet. G’natt!

{ 41 kommentarer }

UVI

av Lotten Bergman den 26 oktober 2009

Jag kan numera inte bara skryta med blåmärken och plötsliga fall i tunnelbanan. I lördags trillade jag ihop i en liten frossig hög och somnade med femton täcken bara för att vakna två timmar senare med 100 graders feber. Ingen hosta, men huvud- och träningsvärk lade sig på alla andra symptom som nålar på en spikmatta.

Igår satt vi vid middagsbordet och pratade – blott tolv spaghettiätande föräldrar, tonåringar och småbarn. Plötsligt säger den djefla mannen lika högt som oväntat:

– Javisstja, Lotten, hur känns det när du kissar, svider det fortfarande?

(Glömde jag att tala om att jag även har urinvägsinfektion?)

Eftersom vi alldeles innan hade jämfört erfarenheter av tyfonkräk och andra ur kroppens öppningar kommande plötsliga överraskningar, hade ju denna fråga kunnat passera obemärkt. But noooooo, alla lade ner sina bestick och tystnade så att jag i lugn och ro kunde avlägga rapport om rakbladskänslorna.

Men annars är allt bra! Och hur har ni det?
________________

Rubrikförklaring: UVI är vad man inom sjukvården kallar urinvägsinfektion. Själv kallar jag den ideligen för urinvägsinflammation.

{ 15 kommentarer }

Rapport från en sjuksäng (bilduppdat.)

av Lotten Bergman den 4 september 2009

Jag är så sjuuuk, så sjuuuuk. Men eftersom jag inte har svininfluensans symptom utan bara snor, feber och andnöd – som jag alltid har när jag är sjuk – är jag så där lagom intressant. Nä, nu ska jag berätta hur ointressant jag är.

Igår tjänade jag inte en enda krona. För jag hade annat för mig.

  • Gjorde kom-ihåg-lappar till husets utgångar. (Gympa Läxa Nyckel Busskort Hejdå!)
  • Tvättade och hängde x 2.
  • Gick med Nioåringen hem från skolan bara för att vara trevlig.
  • Gick med Sexåringen hem från skolan för att han inte skulle bli kidnappad.
  • Skickade 43 mejl och fick svar på 13.
  • Bloggade.
  • Klistrade kvitton och slängde en massa icke avdragsgilla kvitton och svor att aldrig mer ta emot ett kvitto som jag inte kommer att behöva, hur jag nu ska veta det.
  • Svarade på säkert 100 telefonsamtal. (Telefonskräcken är puts väck.)
  • Lämnade in Femtonåringens cykel som har blivit vandaliserad.
  • Lämnade in Nioåringens cykel, vars däck exploderade och växel pajade häromdagen.
  • Lämnade in Tolvåringens nya cykel, som har defekta bromsar och saknar stänkskydd.
  • Lämnade in gammal trasig cykel som vi har ärvt av en okänd karl och som inte alls funkar.
  • Städade köket x 3.
  • Anmälde att Sjuttonåringen ska ha foton för påseende fastän skolfotofirmorna borde steglas.
  • Löste en svår sudoki. (Yeah!)
  • Laminerade och satte upp diverse scheman.
  • Fyllde i fem olika blanketter med exakt samma kontaktuppgifter till fem olika skolor.
  • Lånade om 14 låneböcker som jag har tappat bort.
  • Letade nät till släpet utan att hitta. Spände fast allt med spännband och snören istället. Det ser ut som hårnät på en gigantisk röksvamp.
  • Sisyfosröjde i källaren – flyttade på inslängda, rostiga skridskor, en lånad motorsåg, en fin geringssåg och en ful häcksax.
  • Körde Min djefla man till tåget – en Skånevisit ända till på söndag.
  • Packade upp Sexåringens gympapåse tillsammans med honom och funderade på vart högerskon kan ha tagit vägen.
  • Lagade mat.
  • Åt glass.
  • Åkte till basketträningen för att visa hur snorig jag var.
  • Tömde alla papperskorgar och hittade en digitalkamera från 1998. (Tydligen ska den slängas.)

Idag ligger jag bara och snorar, hostar och ynkar – och sitter i telefonkö till Viasat eftersom vår parabol sedan ett drygt år inte funkar om det blåser, regnar, snöar eller är någon sorts väderlek, vilken som helst.

Jättespännande fotbollsmatch på tv.

Efter 57 minuter, tre olika handläggare och ett glödande öra bad de mig att flytta parabolen upp på taket. Själv. Jag, med mina liljevita händer!

Icke då. Jag är ju så sjuk, så sjuk. Synd bara att jag inte kan fördriva tiden med att se på tv.

Uppdatering

Say no more. (Källa.)

{ 26 kommentarer }

Stoppa världen, jag är förkyld!

av Lotten Bergman den 6 maj 2009

Här ligger jag (och min fot) hela dagen. Det blir bara stökigare och stökigare. (Den konstiga garderoben där borta är inte riktigt färdigbyggd eftersom jag bara har hållit på med den sedan sommaren 2007.)

Jag är inne på nionde dygnet som dunderförkyld och funderar på att anmäla mig till någon rekordinstans. Man skulle om inte annat kunna

  • väga snorpapperet
  • mäta nästippens rodnad
  • jämföra trumhinnornas buktningar och göra en graf
  • räkna hostningar per dygn.

Sedan kan man ju ställa de olika värdena i relation till varandra. Efter hur många gram utsnutet snor övergår näsans rodnad till skrapsår? Många frågor blire.

För första gången på 15,5 månader sjukskrev jag mig idag från radiosändningen. Vilket ju var hur frustrerande som helst. Det var precis som att sitta med kryckor på spelarbänken under en SM-final. (Som om jag skulle veta hur det känns.)

Alltså överöste jag den stackars programledaren med mejl under hela sändningen, skrev frågor som skulle kunna ställas till Christina Jutterström (som var i studion, fatta vad jag missade!), kommentarer om Albertus Pictor och information om personer som intervjuades ute på stan – som jag råkade känna.

Kan någon vara snäll och köpa en tvångströja till mig?

Uppdatering
Mobilen ringde. Från papperskorgen eftersom jag hade slängt den i senaste högen med snorpapper.

Bilden är inte arrangerad. Jag hann inte svara eftersom 1) jag har lock för öronen 2) allt därför får en lätt metallisk ton 3) jag inte förstod att ringningen verkligen var metallisk och kom från papperskorgen.

{ 18 kommentarer }

Vem är det egentligen synd om?

av Lotten Bergman den 1 maj 2009

Jag vantrivs så fruktansvärt med att vara sjuk. Och märk väl, nu handlar det i mitt fall bara om en hederlig gammal jätteförkylning med totalsänkande febertoppar. Att inte kunna fara, flänga, fladdra och i största allmänhet vara den där kraften gör mig vansinnig. Därför är jag en fullständig pina som sjukling.

I huvudet låter det så här när jag är sjuk:
– Om man skulle ta och plantera om de där döda blommorna. Nej, köpa nya. Har Sexåringen ätit lunch? Jag måste ha te. Måste kolla om posten har kommit. Dags att hänga tvätt. Åh, jag glömde att köpa kardemumma. Såg jag ett glasspaket på köksbordet nyss? Titta, där är ju den där skruven till den där hyllan som står lutad mot väggen. Jag måste verkligen ha te.

När jag är frisk låter det så här ur munnen:
–Pah, blommor, vem bryr sig väl om blommor, nu får de stå där tills någon annan tar hand om dem.
– Hörru Sexåringen på språng, kom här, värm en pirog.
– Klick, där sätter jag på te, tar soppåsen och kollar brevlådan på en gång, blir lite deppig av räkningarna, tröstar mig med en tallrik glass, springer ner i källaren och hänger tvätt och tar upp torra högar och slänger på soffan, hittar kikaren som vi har letat så efter, hjälper Sexåringen att äta pirog med kikare, springer över till grannen med kvällens vinflaska bafatt, dammsuger köksgolvet och gör slutligen teet. (Skruven till hyllan ser jag förstås aldrig, kardemumman har jag inte en tanke på.)

När jag är sjuk, förvandlas jag till denna vrålande häxa:
– Hallå! Är det bara jag som ser att blommorna dör?
– Sa du inte att du skulle åka till tippen i måndags?
– Se till att Sexåringen äter lunch!
– Kan jag få en kopp te?
– Har posten har kommit?
– KAN JAG FÅ EN KOPP TE?
– Kan någon hänga tvätten? Ta ner den torra först, ok?
– Skriv upp kardemumma på handlingslistan.
– Vem sa att ni fick ta glass?
– Nej, jag vill ha teet i en mycket större mugg.
– Skrev du upp kardemumma?
– Den där hyllan har stått där i ett halvår, nu tycker jag att vi slänger den.
– Teet är kallt!

Omgivningen säger ”men passa på att vila upp dig” och ”allt hänger inte på dig, vettu”. Jag ber alla slänga sig i väggen och drar sedan täcket över huvudet och surar, övertygad om att världen stannar om inte jag snart blir frisk.

Uppdatering:
Bloggerbludder vill inte tala om att kommentatorsbåset är fullt av folk, utan envisas med att visa upp skylten med en tvåa på. Det är fel och fusk samt orättvist.

Uppdatering
Och nu har Bloggerbludder tillfrisknat. Det är mer än man kan säga om mig. But I praise the acetylsalicylsyra och roar mig med att bli politiskt intresserad där jag ligger i svett och snorpapper.

{ 20 kommentarer }