I förmiddags var jag hos min personliga sjukgymnast (släng er i väggen, alla ni som har PT), vilket är som det ska vara en gång i veckan sedan knäoperationen i januari. För jag är inte som andra patienter (sade hon stolt). Jag har skött mig och gjort mina övningar med bravur, motionscyklat mig svettig i minst 45 minuter per dag, sparkat och tänjt samt böjt och huffat. Som Groucho Marx har jag knäat mig till sjukgymnasten för beröm en gång i veckan … men inte denna förmiddag.
– Allt har gått åt skogen! Jag kan inte sova! Jag kan inte gå! Jag kan bara springa rakt fram och inte svänga!
– Du kan inte gå? Men springa rakt fram? Nämen nu förstår jag inte …
– Det gör så ont! Och nu när jag försöker gå som normalt folk som sträcker ut knäleden vid varje steg, har jag fått jätteont i vaden – hääääääär! Kolla vad jag är svullen och konstig i knävecken!
Sjukgymnasten och jag enades om att jag innehade huvudrollen i ett House-avsnitt som var nära upplösningen eftersom jag plötsligt hade blivit så mycket sämre i knäna, låren och vaderna. Sedan åkte jag hem och googlade den mystiska värken i ena vaden – och insåg snabbt att jag passade perfekt in på symptomen för blodpropp, som är att
- vaden svullnar och blir varm
- benet kan kännas tungt
- det värker i benet, framför allt när man går och använder vadmuskeln
- vaden är öm och spänd
- ytliga blodkärl på benet kan synas tydligare och kännas ömma
- man kan ha lätt feber.
Jag agerade som en duktig medborgare och ringde 1177, som sa att jag omedelbart skulle uppsöka akuten.
Sagt och gjort.
När jag brukar sitta på akuten är det i 99 % av fallen tillsammans med en basketspelare i matchlinne. Det här var helt annorlunda. På tv:n i väntrummet pågick en fullständigt vansinnigt hysterisk curlingmatch med spelare som skrek värre än hungriga grisar. (Eller som jag föreställer mig att hungriga grisar skriker.)
Alla akut sjuka patienter kommunicerade via PLINGANDE sms med nära och kära så att det lät om 15 flipperspel var placerade runtomkring mig. In i en rullstol kom en gammal, gammal dam med sin gamla, gamla dotter. Mamman var tydligen törstig och dottern var tydligen van vid det. Och båda var halvdöva. (Det här är inte lyteskomik. Detta är en beskrivning av verkligheten.) Jag måste skriva med versaler nu.
– VATTEN! VATTEN! VATTEN! VATTEN!
– TYST, DU FÅR VATTEN SEN!
– VATTEN!
– DU HÖR VÄL VAD JAG SÄGER?
– VATTEN!
– DU SKA FÅ VATTEN.
– VATTEN! VATTEN! VATTEN!
– INTE ÄN! SNART FÅR DU VATTEN!
– VATTEN! VATTEN! VATTEN! VATTEN! VATTEN! VATTEN!
– S-E-D-A-N!
Tänk er nu denna dialog med sms-pling och curlingskrik. Kan ni inte det? Nämen oooh, här kommer tänk-service:
– VATTEN! VATTEN! VATTEN! VATTEN!
*dingdong*
– SOOOOOPAAAAA!
– TYST, DU FÅR VATTEN SEN!
*plingplong*
– VATTEN!
– Neeeeeeeeeej! Väääänster!!!
– DU HÖR VÄL VAD JAG SÄGER?
– Hööööööger! Hööööger! Neeeeeeej!
– VATTEN!
*dingdong*
– DU SKA FÅ VATTEN.
*tjingtjong*
– Nuuuuuuuuuuuuuuuuu!
*plingepling*
– VATTEN! VATTEN! VATTEN!
– INTE ÄN! SNART FÅR DU VATTEN!
*plingepling*
– VATTEN! VATTEN! VATTEN! VATTEN! VATTEN! VATTEN!
*dingdong*
– S-E-D-A-N!
– Jaaaaaaaaaaa!
När jag äntligen kom in på undersökningsrummet, dröjde själva undersökningen. Jag installerade mig med en filt och en (dålig) bok och lade mig att läsa i en timme.
Med tanke på att jag inte så ofta plötsligt har en timma över, var det helt okej.
Efter undersökningen visade det sig att den högra, svullna vaden var 2 cm bredare i omkrets och att det hela var såpass misstänkt att jag skickades iväg på ultraljud i ett nattsvart rum hos en svartmuskig Lurch som var två och en halv meter lång och lika bred samt iklädd för små sjukhuskläder. Inledningsvis pratade han i telefon med någon om en besvärlig patient, vars pankreas inte visade de symptom som den borde men att han (oklart vem) skulle ringa upp om en kvart. Läkaren sprutade gelé över hela mitt ben från troskanten till stortån med orden:
– Det bara är gel. Inte lämnar fläckor.
Jag kände mig som en ketchuperad varmkorv. Tio minuter senare var jag fri från proppmisstankar, men med order att injicera blodförtunnande medel i fem dagar. Men först ska du tömmas på blod!
Mitt blodvärde är skrattretande dåligt och diskvalificerar mig sedan 1984 från blodgiveri. Men undersökas ska det!
Nu är det så med mitt blod att det vanligtvis ytterst motvilligt lämnar kroppen: blodådrorna rullar och smiter som inoljade brottare i OS. Jag brukar alltid varna uskorna som får det otacksamma uppdraget så att de fokuserar; idag gick det bra – men blodet läckte och hade kommit på andra tankar och ville prompt ut och rulla hatt, varför bandaget blev brutalstort.
Det är inte alla som klär sig för att matcha de golvmålade mattorna.
Summa summarum – jag har bara en förmodad propp i vaden. Därför ska jag tunna ut blodet som tydligen trots min sunda kost och mitt nyttiga vinintag samt envisa motionscykling har stockat sig lite. På tisdag väntar ny undersökning och slutgiltig dom. Säga vad man vill om både det ena och det andra: jag är en oerhört intressant och välkommen patient.
{ 45 comments }
