Inlägg taggade med:

sjukdom

Min alien

av Lotten Bergman den 23 oktober 2010


(Denna filmsnutt ska illustrera ämnet, men bara i 20 sekunder: från 0,30 till 0,50.)

Om jag hade känt en långfilmsregissör som hade behövt en huvudrollsinnehavare till sin film, hade valet varit givet idag. Tag mig!

Jag har nämligen en liten alien som sitter och sparkar i ögonfranskanten. Jag ser framför mig hur trångt stackarn har därinne och hur han tar spjärn med alienfötterna och sparkar lite. Sedan måste han ha en paus och vila i några sekunder för att sparka lite igen. Det tar såpass på krafterna att han sedan måste vila i ett par timmar. Och det är då jag får passa på att prata med okända människor.

För under de där ryckningarna ser jag fasligt flirtig ut.

– Ryck-ryck, rycker mitt öga när jag tittar på min djefla man med en blick som egentligen säger ”men varför sköljer inte du ur mjölkkartongerna som alla andra?”.
– Nu? Här? Ska vi inte ta in på hotell? svarar han glatt.

Rycket beror på att en nerv säger åt muskeln att dra ihop sig – men eftersom forskningsanslagen till just denna gren av den medicinska vetenskapen inte är så stora, vet man inte varför nerverna ger så meningslösa order. Om man läser lite huller om buller samt kors och tvärs på nätet, står det att nervryckningar i ögat beror på

  • oro
  • stress
  • sömnbrist
  • annalkande, galopperande depression.

Jamen what else is new, om jag får fråga? Är man inte kränkt, så är man stressad. Men så hittar jag en livlina som får mig att se lite annorlunda på denna ryckiga tillvaro:

”Ryckningarna förekommer oftare när man är ung än när man är gammal.”

Sådärja. Ryck på du, min lilla alien.

{ 15 kommentarer }

Intressant diagnos? Pinjemun! Pine mouth!

av Lotten Bergman den 7 januari 2010

Det smakar lyktstolpe i min mun!

  1. Jag dricker te – och det smakar mässing.
  2. Jag tar en kaviarmacka med ägg – och det smakar golvbrunn.
  3. Jag envisas, och dricker te igen – och det smakar gångjärn.
  4. Jag dricker ett glas vatten, som bevisligen inte smakar annat än vatten – och den där metallsmaken försvinner i några sekunder. Och återkommer.

– Hallå min djefla man, luktar jag illa i munnen?
– *sniff* Nej, bara rosor och smultron.
– Allt smakar illa!
– Har du ont, använder du tandtråd, får jag se?
– Nej, nja och javisst.

Det syntes inget och mina fortfarande ickelagade tänder (de må sträva framåt och se vingliga  ut, men karies göre sig icke besvär) har inte drabbats av parodontit.

Det har däremot barnen här hemma. Sjuåringen har tappat två tänder på tre dagar, Nioåringen två tänder på fyra dagar och Tolvåringen en tand för en vecka sedan. Häromdagen slog Femtonåringen en av framtänderna i badhuskakel, så den trillar väl ut den också vad det lider.

Vi går alltså omkring och gräver i munnar och gapar mot lampor mest hela tiden. Kanske vill min mun bara vara en i gänget?

Uppdatering
Nu kom jag på något. Kan det vara bitterhetens beska blähet som smakar? Rösta på bloggpristagare här!
_____________
LÖSNINGEN!
Lo har hittat orsaken! Det är pinjenötter!
_____________
Shine
Daily Mail
Roger Hyams blogg
Emergency Medicine
Pinch My Salt
Ur Wikipedia: ”A small minority of pine nuts can cause taste disturbances, developing 1–3 days after consumption and lasting for days or weeks. A bitter, metallic taste is described. Though very unpleasant, there are no lasting effects. This phenomenon was first described in a scientific paper in 2001. Some publications have made reference to this phenomenon as ’pine mouth’.”

{ 49 kommentarer }

Förbannade kräk!

av Lotten Bergman den 24 februari 2009

I höstas sa jag fnittrande ”undrar hur det känns att bryta ett ben som Henke Larsson, undrar hur det känns, jag vet inte för jag har ju aldr…”. Jättekul. Några veckor senare bröt jag tån.

Häromdagen pratade vi om alla sjukor som lägger fälleben för stora som små, och jag sa lite överlägset att ”jaja, den där småbarnstiden när man blev sjuk, den är ju äntligen över, jag kan faktiskt inte minnas när jag senast var sjuk, hahahaa …”.

Ha. Ha. Ha.

Igår eftermiddag glömde jag att äta lunch. (Här hade Dr. House höjt på ett ögonbryn och mumlat något om early symptoms eftersom jag är en sådan där som längtar efter lunchen fem minuter efter att frukosten är uppäten.)

Ulrika Good och jag upplevde tydligen samma sak samtidigt. Jag konstaterade lugnt att mitt illamående måste bero på extrem hunger och tillagade mig en omelett med extra tabasco. Aj, sa jag när den några minuter senare kom upp igen.

Nu vill jag illustrera detta med … nej, inte en bild … men med en kräkdikt. Men, men, men, vad nu? Jag hittar ingen. Har ingen poet skrivit om detta? Hallå, kanske embryo kan? Det mest poetiska jag hittar, är faktiskt NE:s beskrivning:

”Förloppet styrs av ett kräkningscentrum i hjärnans förlängda märg. Ökad aktivitet här ger en känsla av plötsligt illamående tillsammans med ökad salivproduktion. Andningen hålls tillbaka, och struplocket täcker ingången till luftstrupen. Därefter dras bukväggens muskulatur på en gång samman mot en fixerad mellangärdsmuskel, och trycket i bukhålan ökar snabbt. Via kräkningscentrum utvidgas övre magmunnen och matstrupen, och magsäcksinnehållet pressas ut. Det uppkräkta maginnehållets utseende varierar.”

Aha. Jag ser en öppen marknad för kräkpoesi. I lyriska ordalag ska jag beskriva till exempel hur maten som en lax klättrar i motvind.

{ 24 kommentarer }

Fyraåringen är lite sjuk

av Lotten Bergman den 23 oktober 2006

I somras började vår Fyraåring bete sig lite annorlunda. Plötsligt stannade han ibland till mitt i steget, frös till en staty och tittade lite snett uppåt som om han funderade. Vad kul, tänkte vi – ”han är sannerligen en spelevink”.

Nu under hösten blev dessa stunder fler och längre – vilket inte alls var särskilt kul eller spelevinkligt.

– Oj, nu har han fastnat igen! säger hans syskon, och så stannar vi till allihop i familjen för att vänta på att han ska ”komma tillbaka”.

Men det här kallade ju för en undersökning. Efter ett fantastiskt intressant, effektivt och rentav roligt besök på barnkliniken, konstaterades att Fyraåringen lider av ”barnepilepsi”.
Det är inte farligt, det kan växa bort och det kan medicineras. De små stunderna när han är borta klassas som ”petit mal” – och är precis så små som namnet antyder.

När vi nu har konfererat med släkten, har det visat sig att flera hade något slags liknande anfall när de var små. Min (numera lugne) Broder Jakob hade till exempel affektkramper vid några tillfällen … och 0,5 % av alla barn drabbas av någon form av epilepsi. Det är himla många barn, det. Nog om detta. Alla ska känna till epilepsin, men ingen behöver vara bekymrad. Vi är lite ledsna, men inte oroliga.

(Om min djefla man och jag samlar ihop alla våra olika släkt-… eh, vad ska man kalla det … hrrm, ”släktgener som kan orsaka trubbel” … får vi snabbt ihop en diger lista på allergier, alkoholism, panikångest, depression, manodepressivitet, elakingar, kufar, eremiter, lögnare och allmänna galningar. Men vi är i alla fall inte släkt med varandra.)

Fast vad är väl en dag på sjukhuset med sladdar på huvudet och en diagnos utan en blogglämplig retroreflektion?


Det här är sjukhusets parkeringshusdörr från insidan och utsidan. Vad påminner den om?

a) ingången till Bobbadilla 1979
b) Östtyskland
c) en svartklubb i Halmstad
d) en sedan länge skrotad Volvo Amazon

Uppdatering.
Jag var ju tvungen att kolla hur Bobbadilla skulle stavas. Google försökte då hjälpa mig på traven och desutom leda mig bort från 70-talsdisco och in på s.k. kvalitetsmusik.

{ 25 kommentarer }