Inlägg taggade med:

skola

Jag behöver plötsligt inte fler jobb

av Lotten Bergman den 17 april 2012

För prick ett år sedan skrev jag ett inlägg som hette ”Jag behöver fler jobb” där jag bevisade att jag gör vad som helst för pengar. I texten står det även:

”Helst skulle jag vilja anlitas av Sveriges alla skolor för att berätta hur man bättre skriver informativa lappar till stressade föräldrar.”

Jag borde kanske ha gjort tillägget ”och vinna en miljard kronor för att kunna utrusta alla människor med varsin basketplan” eftersom det faktiskt blev som jag önskade: i höst kommer jag att i samarbete med Språktidningen att åka på just precis en sådan turné.

För att kolla om det över huvud taget var en bra idé, detta, gjorde jag en testföreläsning på en skola här i stan. Jag samlade material, tänkte till, gjorde en lämplig presentation med så lite text som möjligt och var nöjd och glad. Skräckexempel som jag har fått genom åren anonymiserades och så tog jag på mig mina allra finaste randiga strumpyxor och åkte iväg. Sedan kom första chocken:

Hål i strumpbyxan! Mitt på halva låret! 

Okej, en sådan himla stor chock var det förstås inte, det brukar ju hända. Men det var mindre lämpligt när jag ju skulle tala inför 60 prydliga lärare på en engelskspråkig skola. (Nu kan ni ana vartåt detta barkar.) Jag löste det på så sätt att jag drog av mig skärpet och drog ner kortkjolen över strumpmaskorna och sedan drog ner tröjan lite längre än  vanligt. Kanske såg jag lite neddragen ut, men det tänkte nog ingen på. För andra chocken bestod ju av något som distraherade en smula:

– Du vet att du ska tala på engelska?

Sa rektorn och log. Jag hade i mitt förvirrade liv intalat mig själv att det förmodligen bara var de svenska lärarna som skulle lyssna och sedan bortträngt vidare logik. Självklart talar man på engelska på en engelskspråkig skola. Jag hälsades välkommen, drog i kjolen, knixade lite och sa:

– Hi everybody! I’m going to do this in English – with half a brain.

För även om jag har bott i USA och alltid varit en hejare på engelska, är jag helt enkelt bara hälften så smart när  jag inte pratar svenska.

– And it was Bror Rexed at the Socialstyrelsen who … well, you don’t need to know that. But don’t use versala, no I mean big, no … uppercase D in Du!
– Never?
– Never!
– But in the beginning of sentences … I mean, in English we always …
– Ooops, yes, sorry, Du in the beginning of sentences should always have versala B. D! I mean D! Uppercase D!

Om ni har exempel som jag kan använda i min kamp för bättre skolinformation: mejla mig! De första föreläsningarna sker veckan före skolstarten i augusti i ännu inte bestämda städer.

Så här funkade det förr i tiden:

Lila, spritdoftande stenciler:

Skoluppgift i början av 1970-talet.

Skoluppgift i början av 1970-talet.

Ändrad information korrigerades helt enkelt PÅ den ursprungliga:

Inför basketturnering i slutet av 1970-talet.

Inför basketturnering i slutet av 1970-talet.

Idag är det mejlen som gäller. Vad man kanske ska tänka på om man använder smileysar är att om mottagaren har ett ennat mejlprogram, förvandlas det runda, gula ansiktet till ett versalt J:

Du kan vara J!

Du kan vara J!

Uppdatering

Jag har blivit strängeligen tillsagd att sluta framställa mig själv som en klant- och dumskalle. Därför publicerar jag lite av den feedback jag fick efter föreläsningen:

”Thank you for the tips on how to distribute and convey information in a more concise way.”

”Thank you for the fabulous lecture, it was both informative and easy to take in.”

”I found your suggestions on how to write informative subject lines in emails as well as how to properly structure an email with the salutation at the beginning, the information in the middle, and the action at the end especially useful.”

{ 24 kommentarer }

Jag vill åka på språkpolisturné!

av Lotten Bergman den 11 augusti 2011

Hade inte det varit coolt? Tänk er att jag och mitt följe kommer till just din stad med sju långtradare och så smäller vi upp jumbotroner i taket, högtalare större än en etagelägenhet på Strandvägen och i runda slängar 23 halvnakna dansare som juckar i takt med att jag på scenen tjoar:

– Dubbelt supinum stör läsningen!

När jag sätter mig på scenkanten och långsamt viskar fram mitt budskap om de–dem–dom, hörs en violinkvartett gnissla i bakgrunden. När jag i slutet (efter blott en timme, mer orkar inte de svettiga åskådarna) visar att man i ett informationsblad i tur och ordning ska 1) ange ämnet 2) informera för allt vad tygen håller 3) tala om vad läsaren har för skyldigheter, kommer konfetti av sönderrivna lappar från barnens skolor drösslande från taket – ner på alla i den saliga publiken.

Sedan kanske jag måste strippa steppa lite bara för showens skull?

Titta på mig! (Fast ni tror förstås att det här är Pamela Anderson i ett par konstiga trosor.)

Titta på mig! (Fast ni tror förstås att det här är Pamela Anderson i ett par konstiga trosor. Men nej, det är jag i steppskor.)

Nämen allvarligt talat: bjud in mig till er skola eller till era barns skolor. Jag kan göra underverk.

{ 36 kommentarer }

Åttaåringen vill inte gå i skolan

av Lotten Bergman den 2 mars 2011

Via Joakim Jardenberg hittar jag något så fullständigt självklart som detta – lite enkel matematik:

Om

pi = 3.1415927…
z = radien
a = tjockleken

… är volymen av en pizza just pi * z * z * a.

Detta apropå att jag sitter och hjälper Åttaåringen med katastrofalt trista mattetal. Han skriver med kass, darrig handstil och tycker att det är bedrövligt att behöva gå i skolan, ha läxor, lyssna på fröken, delta i grupparbeten och läsa skolböcker. Det hela går långsamt – som att crawla i honung eller sortera bomullstussar efter vikt. Han har varit sjuk i en hel vecka och måste nu sitta hemma och jobba en hel del för att hinna ifatt de andra i klassen.

Det är tufft, för grabben gillar de facto inte att gå i skolan. Allt blir rätt när han räknar hemma, han stavar bra och så fort det blir intressant, läser han flytande. Han är passionerat förtjust i allt som har med antikens Grekland och Rom att göra – särskilt de grekiska gudarna och myterna. Så här låter det:

– Min favoritmyt är den om Minotauros. Och Medusa förstås! Vet du att Herakles dödade Hydran med giftigt blod? Dessutom besegrade han döden genom att bara vara starkare. Jason var också cool, han dödade draken som vaktade det gyllene skinnet.

I förra numret av Bamse, såg det ut så här:

De reser i tiden! Hurra!

De reser i tiden! Hurra!

– Men varför skriver de fel? sa Åttaåringen.

– Men varför skriver de fel? sa Åttaåringen.

I Grekland heter Herkules nämligen Herakles. Det är nästan som att säga att vi i Sverige gillar Fifi Brindacier och att Anders And ju borde ha brallor på sig. Men det kommer mer:

Så såg byggnaderna i Grekland inte alls ut 1250 f.Kr.

Så såg byggnaderna i Grekland väl inte alls ut 1250 f.Kr. Möjligtvis runt 400 f.Kr.

Åttaåringen skrev för två veckor sedan med Elvaåringens hjälp ett klagomejl till Bamseredaktionen, men har inte fått svar. Nu återvänder vi till skolböckerna:

Boken är från 1998 och höstacken misstänkt lik mig.

Boken är från 1998 och höstacken misstänkt lik mig.

När han skrev ”höst” hörde jag honom mumla för sig själv:

– Det här är som att leta efter en nål i en höstack.

{ 68 kommentarer }

Skolångest på flera plan

av Lotten Bergman den 21 april 2010

Man är runt 15 år och sitter på ett prov i skolan och inser att man inte har den blekaste susning om svaret på en fråga om hur industrialismen påverkade kapitalismen eller så har man glömt om det är subjekt eller predikat som gör något i en mening eller så är det fullständigt obegripligt hur bananflugornas genetik kan påverka ögonfärgen hos ens blivande barn.

Så då hittar man på.

Otaliga gånger satt jag i skolan och bara skrev och skrev och tänkte att jag genom att komma någorlunda nära det rätta svaret skulle kunna få läraren att tro att jag hade pluggat till provet. Jo, för så dumma är ju lärare, eller hur? Eller så svarade jag något roligt och listigt så att jag genom att få läraren att le skulle bli förlåten. Hur dum får man vara?

Men så här rolig var jag nog aldrig:

(Källa.)

På sajten med lustige Peters matteprov hittade jag även en barnteckning som fick en mamma att skriva ett långt och förklarande brev till läraren:

”I wish to clarify that I am not now, nor have I ever been, an exotic dancer.”

(Klicka så blir bilden större.) Och där har även jag befunnit mig. Inte vid skampålen som den amerikanska mamman, men nästan.

I höstas gjorde jag mig fredagskväll en rom & cola. Drinkar gör jag i vanliga fall aldrig – men det är en väl fungerande madelainekaka för mig. En liten klunk av drinken och vips, är jag 21 år och befinner mig på stora scenen på Akademiska Föreningen i Lund. En mycket trevlig känsla.

Sjuåringen såg denna kväll inte mitt drinkglas när han kom in i köket. Han såg ett glas med utsökt läsk och tog sig som den naturligaste sak i världen en liten smaksmutt. Det hade varit typiskt för sådana här historier om jag i ögonvrån hade sett hur han närmade sig glaset i slow motion och att jag då med ett avgrundsvrål hade försökt stoppa honom … bara lite, lite för sent. Men så var det inte. Jag vaknade upp ur lagamatdimmorna av hur Sjuåringen med mitt glas i handen sa:

– Men blä, det här smakade inte gott!
– Va? Drack du? Smakade du? Svalde du?
– Bara lite. Det var inte gott.
– Hjälp! Det är sprit i! Rabarber, är det rabarber man ska äta när man har fått i sig alkohol? Mjölk? Havregrynsgröt? Hjälp!

Sjuåringen blev överförtjust över uppmärksamheten och lydde roat när vi bad honom dricka en massa utspädande vatten, läsk och mjölk. Han låtsades senare på kvällen vara en ”fyllegubbe” och det blev väldigt tydligt att han nog egentligen aldrig hade sett en berusad människa. (Om inte alla berusade beter sig som Griseknoen, grymtande.)

Tiden gick, det blev vinter och vår och häromdagen var det dags att ta hem några gamla skolböcker och pärmar från i höstas. I den där man får rita och skriva om gångna lov och helger, fanns denna teckning:

Ser ni – grabben har gjort ett tankstreck!

{ 50 kommentarer }

Man kan inte hålla ordning på allt, eller hur?

av Lotten Bergman den 15 mars 2010

Man kan inte hinna allt, veta allt och hålla koll på allt. Eller hur, va, snälla, visst håller ni med?

För några år sedan hände detta:

Min djefla man satt som vanligt i sitt arbetsrum här hemma och skrev om en marin gråsugga som äter upp tungan på en kalifornisk saltvattensfisk. Klockan kvart över tre kom han på att barnen skulle ha hämtats på dagis för en kvart sedan. ”Nu får jag bannor av personalen, det gäller att ställa in sig lite” tänkte han och rafsade runt på skrivbordet för att hitta telefonen. Han ringde till dagis, men kom bara fram till telefonsvararen. Efter pipet presenterade han sig och sa:

– Hej, jag har blivit lite fördröjd men jag kommer alldeles strax och hämtar barnen!

Men så tystnade han. Den djefla mannen slogs plötsligt av hur det stod till egentligen. Och så svalde han, medan hjärnan gick som en centrifug. Hur skulle han nu trassla sig ur denna situation? Ah, bäst att säga sanningen.

– Öh … fortsatte han till telefonsvararen, öh … ja … nu kommer ni att skratta när ni hör detta meddelande. I morgon alltså. Hrrrm. Jag kom just på att ni inte är på dagis idag. Att dagiset är stängt på söndagar. Barnen är här hemma. Och … hm … det har dom ju varit hela dagen … Vi ses i morgon!

I morse var en liknande, men annorlunda dag eftersom

  • endast Femtonåringen hade normal skoldag – med sin nygipsade arm
  • Artonåringen skulle gå endast på eftermiddagen
  • Tolvåringen skulle gå endast på förmiddagen
  • Tioåringen hade studiedag
  • Sjuåringen hade studiedag.

Men det var mysigt – barn överallt, även Bästisgrannens son som även han hade studiedag. Tolvåringen ringde plötsligt i panik från bussen eftersom han hade glömt skåpnyckeln och var rädd för bannor, så jag kastade mig i bilen för att curla honom fri från denna nyckelågren. Precis när jag kom hem igen, ringde telefonen från Sjuåringens skola. De undrade nämligen var han var – eftersom han inte alls hade studiedag …

Alltså: man kan visst då inte hinna allt, veta allt och hålla koll på allt? Eller hur, va, visst håller ni med?

{ 31 kommentarer }

Vad gör någon till pedagog?

av Lotten Bergman den 11 januari 2010

Det kom ett mejl från Daniel Yttergren. Han är 12 år, blond, glad och vill lära sig allt om basket. Hans ögon glittrar varje gång när han kommer in i hallen och han rusar fram till mig och ropar:

– Lotten, Lotten, kolla, kolla! Jag har kommit på hur man kan göra en lay up med tre steg!
– Ett, två, tre, ja. Jättebra Daniel! Fast det är verkligen tre steg, och domaren kommer att blåsa för stegfel. Men om du gör så hääär, så …

Eller nej, förresten. Stopp. Han var 12 år, blond, glad och ville lära sig allt om basket. Han har hittat mig på Twitter och mejlar eftersom han minns när jag som 19-åring coachade honom och hans kompisar i Täby Basket. Han, den numera snart 40-årige Daniel, skriver:

”Dribblar fortfarande bättre med vänster hand trots att jag är högerhänt. Du drillade oss hårt i bollkontroll och att använda båda händerna. Och vissa saker fastnar i skallen.”

Jag är med andra ord en helt fantastisk människa. Jag har nämligen utan lön, utan sportsliga framgångar och utan vidare tränat en kille så att han fortfarande dribblar bättre med vänstran. Hybris! Tänk på alla andra lag som jag har tränat! Oj, så många numera vuxna som går omkring och tänker på mig! Kan man bli stoltare över sig själv? undrar jag och slår mig för brösten. (Och tänker sedan att Daniel nog minns fel, jag är faktiskt inte så bra på bollbehandling.)

Adde, Niklas, Nicke, Micke, Tedros 1982.
Matte, Marco, Adde, Frisco, Mats 1982.

Men hur blir man en sådan som lär barn och ungdomar saker för livet? Vad gör en människa till pedagogisk lärare och en annan till ett rytande coachmonster? Hur gör man för att fånga tonåringarnas flyktiga uppmärksamhet och få de där ögonen att glittra? Jag vet inte, men jag brukar använda mig av humor och glädje och vahettere … kunskap. (Men det där med humor och glädje funkar inte på alla, tyvärr.)

  • Den värsta tränare som jag har haft hette Arne. Han kunde till exempel skicka ut oss mitt i träningen för att köpa snus (och vägrade man, blev man bänkad). 
  • Den bästa lärare som jag har haft hette Frau Webb. Hon lärde mig tyska på high school i Dallas och hade förhör på varje lektion. Dessutom gav hon oss hela tiden beröm och fnissade konstant.

Er tur: fyll kommentatorsbåset med de lärare, mentorer eller tränare som ni minns! Vad gjorde de rätt? (Eller fel.)

Rekommendation: Läs kommentarerna; där finns en massa intressanta minnen.

{ 54 kommentarer }

Alla har kanske inte en timme över idag …

av Lotten Bergman den 21 september 2009

… men kanske i morgon?

Jag hittade via Charlie en dokumentär om två rektorer i USA. Jag har inte heller en timme över ens om jag lägger ihop småsnuttar här och där, men det visade sig att de 24 timmarna just det dygnet ändå räckte.

Klicka här och titta. Oj, just nu (22/9 kl. 14) funkar inte länken! Hela sajten verkar ha kraschat … Men nu (22/9 kl. 20) funkar det!

Skjut inte upp det, för då faller tittandet mellan stolarna som heter måsten och borden. (Ja, in min värld kan alltså en stol heta bord. Åh, jag är så rolig.)

Sprid gärna denna dokumentär till andra som kan vara intresserade. Blogga om det. Om inte alla mina rektorer hade varit pensionerade eller omsadlade eller rentav döda, hade jag ringt upp dem och tjoat en och annan sak i örat på dem.

Rektorn i rosa hoppar hopprep med eleverna på skolan.

{ 12 kommentarer }

Olika falla ödets … äh, vi är helt enkelt orättvisa!

av Lotten Bergman den 13 februari 2009

Vi har ju försummat Sexåringens läsande och skrivande. Vi föräldrar har inte tagit vårt ansvar och bör ställas i skamvrån.

När den nuvarande Sextonåringen var sexåthalvt år och skulle börja i sexårsverksamheten (=lekis), kämpade vi med läsning och skrivning och mutade honom brutalt med pengar och godis trots att han var komplett ointresserad av bokstäver. (Ja, samma Sextonåring som idag helt frivilligt läser det som motsvarar Naturlinjen med extra språkkurser i italienska, spanska och latin.) Med den nuvarande Sexåthalvtåringen har vi mest lallat runt, gullat lite och förmodligen tänkt ”Jaja, grabben klarar sig nog, han har ju nog med sin epilepsi och sådär”. Plötsligt dök det häromdagen upp en lapp från skolan:

”Trots påminnelser har vi bara fått in läxan av sex elever.”

Läxa? Påminnelser? Vabaha?

Det visade sig att Sexåringens allra första läxa bestod i att skriva upp två sammansatta ord från något hemifrån. Vi hade inte fått någon lapp hem – barnen hade bara fått läxan muntligen. Hm. Det funkar ju sisådär.

Nåväl. Nu har Sexåringen lämnat in sin läxa som han skrev helt utan mutor eller påtryckningar – men jag hann inte skanna in den. Däremot vet jag vad det stod. Med stora, darriga, helt rättplacerade bokstäver:

BLODOMLOPP
DINOSAURIEFOT

{ 10 kommentarer }

Det värsta provet? (uppdat.)

av Lotten Bergman den 12 februari 2009

Swoosch i tidsmaskinen.

Jag var ny i klass S2a i Tibbleskolan i Täby och ansågs lite skum och mystisk eftersom jag hade invandrat från Luleå och inte var riktigt som alla andra barn som sa reven och rekan. Inte visste jag då att jag bara ett par månader senare skulle ha bästa kompisar som hette t.ex. Erik & Erik, Perre, Marit, Sanna och Ru och att mina norrländska, rullande R skulle vara ett minne blott.

Efter bara någon månad denna hösttermin, var det dags för prov i genetik. Bananflugeprovet, ni vet.

Bananflugorna – som vi ju gillrar fällor för med vin, ättika, batterier och handgranater om det skulle behövas – har ett noga undersökt sexliv eftersom deras kromosomer är förhållandevis gigantiska och bananflugehönorna kan lägga ägg redan efter 20 dagar och man därför kan kartlägga hur någons farfarsfarfarsfar mådde efter blott tre månaders forskning. Men detta vet jag ju bara för att jag har läst på nu. När de andra i klassen lärde sig detta, låg jag hemma och var sjuk av de elaka stockholmsbacillerna som inte var som bacillerna i Norrbotten.

Därför visste jag inte att vi när jag kom tillbaka efter sjukdomen

  • hade prov
  • att provet handlade om bananflugor
  • att genetik faktiskt är intressant
  • att man kan relatera bananflugorna till mina föräldrars ögonfärg.

Jag minns att jag fyllde i rad efter rad på provet, att jag svamlade och yrade och förklarade genetikens mysterier utan att egentligen förstå något annat än att jag är blåögd och för alltid kommer att så förbli.

När vi fick tillbaka provet, hade jag sämst resultat i klassen. Att jag fick reda på det beror på att läraren finkänsligt nog skrev upp allas poäng på svarta tavlan (som på den tiden var grön). Jag blev fruktansvärt ledsen och längtade tillbaka till Luleå, där vi ju inte beblandade oss med bananflugornas privatliv, inte sa banaanfluger men fick palt i matsalen.

Fast det gick ju över som alla andra hjärtesorger. Och det var dit jag ville komma: prov komma och gå, bara kuriosa bestå.

Minns ni några liknande händelser som man kan rabbla till tröst för en mig närstående stackare som har skapat ett kuriosaminne just idag?

Bonus

Sarah Palins bananflugerelaterade klavertramp.

Uppdatering!

Min pappa mejlade.

”År 1956 flyttade vi från Luleå till Stockholm, och jag skulle börja läsa kemi på Stockholms Högskola, som det hette på den tiden. Men för att få börja läsa på två betyg i kemi (40 poäng i dag) på hösten måste man bli godkänd på ett skriftligt inträdesprov i kemi i augusti.

Jag gick glad i hågen till provet. Det skulle ju gå som en dans, eftersom jag var så duktig i kemi, trodde jag. Men jag blev underkänd och fick alltså inte gå kursen.

Under hösten arbetade jag som brevbärare i Vällingby och pluggade under tiden kemi. Vid nästa provtillfälle, i januari, lyckades jag bli godkänd, och började på tvåbetygskursen en termin för sent.

Men jag blev doktor i kemi ändå.”

Min mamma mejlade:

”Ska jag berätta om alla underbetyg jag fick? Jag fick BC (IG) på flera matteprov under min flickskoletid. En av gångerna var det teater på Dramaten på kvällen och under hela föreställningen tänkte jag på det skamliga med detta BC. Jag hade ännu inte talat om det hemma … Inte var det så att det fanns språkmänniskor och mattemänniskor på den tiden. Det blev i alla fall B (G) i slutbetyg.

Så fick jag BC i slutbetyg i geografi av alla ämnen, när jag var 15 år. Det var fröken Thörn, säkert 65 år, lång, smal och vacker med mörka ögonbryn och långa ögonfransar som yttrade följande om mig, när mamma ringde upp och undrade vad som stod på: ’Hon vet inte ens vilka vatten som sköljer Australiens kuster’. Mamma tyckte att det var komiskt! Året efter fick jag AB (VG+) av fröken Thörn. Jag gjorde en sådan tjusig och konstnärlig arbetsbok om Nordamerika och så läste jag väl på läxorna.

Alltid var det någonting de flesta i min generation fick plugga på under sommarlovet, för att tentera av vid höstterminens början. Svensk grammatik t.ex., där jag fick B? i slutbetyg. Elaka fröken Åkerblom skrev en hel promemoria med grönt bläck på vad som skulle repareras och pappa gav mig en duvnig i ämnet och sedan var jag fena på grammatik. Tack, fröken Else Åkerblom!

Åkerblomman var elak, för när vi inte kunde svara på läxan fick vi stå upp medan hon väntade i evighet på svaret som inte ville komma fram. Så fick vi inte ha premiär på Ruskaby skola som vi hade repeterat, för att en elev hade glömt sina kläder. Jag var Fröken med svart snörlivsklänning i min första och sista skådespelarroll.

Sommaren 1955 var jag i England hos en familj i Kent och då blev det att plugga upp BC:et i latin. Uppgifter från Hermods korrespondensinstitut skulle lösa och skickas till Malmö! Till saken hör att jag tillhör en generation, där bara 9 % av ungdomarna tog studenten.

Min största besvikelse var studentbetyget i skriftlig och muntlig svenska. B (godkänd) i båda. Alltså trodde jag att jag var jag dålig i svenska. Det var elaka fröken Stahre som också kuggade Eva Cr*nq*ist i svenska. Hon tog aldrig studenten, chockad som hon var. Fröken Stahre begick självmord på ett äldreboende på samma sätt som Harry Martinson.

Vi tog även emot förolämpningar från lärarna. ’Nu är hon konstig i knoppen’ och ’Hon har inte fattat någonting’, brukade latinlektorn Wahlén säga.

Det är nog inte helt av ondo med motgångar då och då, men vi hade nog för mycket av den varan.”

Ja. Och sedan blev mamma lärare i bl.a. franska, tyska, italienska, engelska och svenska.

{ 25 kommentarer }