Inlägg taggade med:

skolan

Lottens lathund: skolans ras och lyft

av Lotten Bergman den 12 april 2011

Jag har verkligen örnkoll. Idag var jag hos optikern för att kolla om jag ska ha pincené, monokel eller förstoringsglas. Det visade sig att jag är halvblind på 10 cm avstånd men att den samlade optikerskaran aldrig någonsin förut hade uppmätt synfelet på stora avstånd till 0,0.

Men nu är det en annan örnkoll jag vill dela med mig av. Det är nämligen så att alla tidningar har gått i spinn över skolsituationen: skolan säljer med braskande rubriker samtidigt som själv yrket är av lågstatusvariant samtidigt som alla föräldrar ju skickar iväg sina barn till alla dessa institutioner varje dag. Igår pratade jag med några av alla mina kompisar som är lärare, och de hade ingen örnkoll alls. Någon hade hört talas om skolan som var så dålig i Sköldinge ..? Skävling..? Skövling..? En annan hade hört talas om den där braiga skolan i Umeå. Som en annan lärare sa var skitkass.

Därför som service till alla som jobbar som lärare eller känner en lärare eller lämnar sina barn till en lärare eller som har varit lärare (och nu har jag väl ringat in 90 % av Sveriges befolkning) kommer här och nu en länklista som hjälp: Lottens lathund kan vi ju kalla den eftersom jag gillar allitterationer.

Det finns andra sammanställningar av länkar, men det här är mitt val — måhända inte alldeles objektivt eller fullständigt. Men intressant.

Journalisten Maciej Zaremba (polack som kom till Sverige som 18-åring och är gift med Agneta Pleijel, vilket är sådant där typiskt trams som fastnar i mitt huvud istället för kungalängder och landskapsblommor) har skrivit ett gäng artiklar på skolämnet i DN:

3 april: Så vandaliserade kommunen en skola (Kävlinge var det)

5 april: Så sänkte skolan kraven på läskunnighet

10 april: En skolas kamp mot överheten

12 april: Så förlorade lärarna sitt yrke

Artiklarna har många kommentarer och många bloggar länkar till dem. Alla är inte odelat positiva och jag är inte människa att bedöma om allt som skrivs är sant. Men jag känner igen mig. (Den nuvarande Nittonåringen blev som tolvåring nedslagen inne i klassrummet när läraren gick ut för att hon inte orkade vara kvar. Min son fick skulden och ombads att be om ursäkt eftersom han ”var för glad”, vilket tydligen irriterade mobbarna.)

I dagarna har Aftonbladet lanserat Skolraset — en undersökande artikelserie som kallas ”gräv” av oklara orsaker. Om något ska ”grävas fram” ska det väl vara dolt och jag vet inget som diskuteras så öppet som just skolan. Hur som helst blev jag nyfiken på Skolraset, som i någon slags programförklaring skriver så här:

”Vi hade världens mest jämlika skola. Sverige var ett föregångsland. I internationella mätningar nådde vi toppresultat.”

Jag vet inte i vilken tidsålder det var. Vet ni? Vilket eller vilka år gäller detta? Skolraset inbjuder till kommentarer och frågor – men denna fråga har jag inte fått svar på. Uppdatering: Sajten bytte 13/4 namn till Skolgranskning. Slut på uppdatering.

Som en reaktion uppstod igår Skollyftet efter idésprutning på Twitter. Där vill man ”sätta ord på, och lyfta fram, det som är positivt i skolan” och ”vara en inspirationsplats för förskollärare, fritidspedagoger, lärare, rektorer och andra skolintresserade”. Kanske är jag dum, men det låter väl bra? Men Skolraset/Skolgranskning ifrågasätter agendan genom att påpeka att en av Skollyftets initiativtagare är anställd av ett friskoleföretag.

  • Är då friskolor av naturen onda? Nej.
  • Är då alla kommunala skolor av naturen onda? Nej.
  • Finns det dåliga friskolor? Javisst.
  • Finns det dåliga kommunala skolor? Javisst.

Nu har jag serverat er grundplåten till vidare studier, för precis som små barn som går i skolan vill vi ju lära oss mer, mer, mer och mer. Vi vill följa länkar in i evigheten och läsa på skärmen till klockan blir 02 trots att vi måste gå upp klockan 06. Läs Britta Svenssons minnen från skolan och fundera över detta citat:

”Smarta elever måste få välja själva om de vill lägga tolv år av sitt liv på att vara till för andra och sätta sin egen utveckling i bakgrunden.”

Två ord står i fokus under diskussionerna: ”flumskolan” och ”katederundervisning”. Problemet är bara att orden är så svåra att tolka – vi lägger in våra egna värderingar och definitioner och då blir diskussionerna outhärdliga och fulla av både flum och pekpinnar. Som en perfekt avslutning lutar vi oss nu mot Tage Danielsson igen. Ur Grallimatik, 1966:

”Nu är det klart att det är mest praktiskt att vi använder orden i den betydelse som vi har kommit överens om. Det blir så besvärligt annars, och man kan lätt bli missförstådd. Å andra sidan är naturligtvis ingen tvungen att använda alla ord i överenskommen betydelse — särskilt som ju varken du eller jag har fått vara med och bestämma från början att limpa ska heta limpa och krasse krasse. Du och jag kan ju till exempel komma överens om att kalla en tur- och returbiljett Stockholm—Malmö för en åtsittande aftonklänning med svarta tofsar. Men jag lovar dig att vi får ett helvete i biljettluckan på Centralen.” 

 

Ni stackare som struntar i skoldebatten ska förstås inte gå lottlösa ur detta inlägg.


Vaaaad sjunger Gunwer Berggqvist efter ca 40 sekunder?

{ 44 kommentarer }

Mattelektion i ettan 2009

av Lotten Bergman den 6 oktober 2009

De feta höstflugorna har flyttat till min nudelsoppefrisyr. De surrar runt, runt mitt huvud som de gör varje höst. Jag skulle kunna fylla på irritationen genom att hålla upp ett glas vin och se bananflugorna (som egentligen är fruktflugor) flyga i konstigt hackiga banor utan att krocka med de feta kusinerna.

Men istället för att sitta inne med flugorna, går jag ner till skolan för att sitta med under en mattelektion med ettorna. Bafatt, liksom. Jag minns förstås hur det var att gå i ettan, men mest hur gardinerna såg ut, vilket halsband fröken Malin Kumlien hade och att Martin Davidsson bara blev sötare och sötare för var dag. När jag hade läst ut ”Vad var det jag läste?” och frågade vad jag skulle göra istället, blev jag beordrad att läsa om boken från början. Och lydde. (Jag skulle förstås ha slagit näven i bänken och krävt en annan bok.) Vi ritade lasson runt bananer och apelsiner i mängdlära och solen sken varje dag medan jag pillade loss sårskorpor från knäna och i smyg åt snorkråkor.

Mattlektionen idag var förvirrande för mig. Barnen har nämligen

  • en mattebok med uppgifter
  • ett separat papper med rutor som man skriver 7 7 7 7 7 7 7 på om man har kommit till sju
  • ett separat papper som man ska rita en jättestor sjua på
  • ett separat papper med additionsuppgifter
  • en rutad matteskrivbok som man ritar sju fyrkanter i 
  • memory och andra spel som ska göra matten rolig.

Alla jobbar ju i en egen takt och ingens takt är den andra lik. Förstås. Men ingen vet vad nästa uppgift är. Trots att alla är förvånansvärt tysta och viskar, är det ett ständigt surr (som av de feta höstflugorna) runt barnen. Vilken ska jag göra nu? Vilken kommer sedan? Kan jag gå till den sidan? Är det rätt papper? Jag har inte nästa papper. Kolla, min penna har en propeller.

Min egen Hej matematik från 1971. Rutorna skulle symbolisera en räknemaskin, sa fröken.

Vissa är på siffran 4, andra har kommit till 10, någon letar efter tre kompisar att spela memory med på golvet, fem ber om färgpennor till sjuanteckningen, fyra räcker upp handen för att fråga vilket papper de ska ha nu och fröken knäpper upp pärmarna med olika papper så ofta att jag tappar räkningen.

Titta så revolutionerande 1971: likhetstecknet är avskaffat! Så mycket enklare det blev!

Fast nu var det ju inte jag som skulle räkna. Däremot räknar jag snabbt ut att det skulle behövas en effektivitetskonsult i klassen. Eller är det så här i alla andra klasser och det allra bästa sättet att lära ut matte på? Och jag som inte är effektivitetskonsult, får jag ha en åsikt?

Vad säger ni? Jag undrar dels vad ni minns från ettan och dels om ni är i hälsapåiskolanåldern. Berätta nu medan jag går och slår ihjäl ett par flugor.

________
Uppdatering i kvällningen
Måste bara rekommendera kommentatorsläsning. Ni får blöta penslar, årtullar, matematiska tygmönster, gula plastremsor, krulliga g:n, svåra z:n, bokstavsdjungeln, kastade tofflor, jättelånge Hans och en Pascal.

{ 52 kommentarer }

Att vara ett år yngre, är det lagom … ibland?

av Lotten Bergman den 26 maj 2009

När jag var 6 år sa mina föräldrar att jag borde börja ettan istället för att gå på lekis ett år till. Min mormor sa bestämt NEJ, och mina föräldrar lydde henne. Varför minns ingen. Och jag har inte ”lidit” av det ett enda dugg.

Lida? Varför skulle man lida av att inte börja skolan ett år tidigare? Vad konstigt jag uttrycker mig. Vänta, det kommer mer.

Min djefla man har två äldre bröder. Den äldste började ett år för tidigt, mellanbrodern hoppade över fyran och Den djefla mannen hoppade över tvåan. Vilket gick helt smärtfritt.

Dock var han ju ett år för ung när han gick ut gymnasiet, och då kan man inte göra lumpen. Alltså fick han vänta ett år på det, varför han istället började läsa i Lund. Efter ett år på LTH ryckte han in, och hamnade med världens bästa lumparkompisar. (Naturligtvis hade nästa årskull kunnat vara precis lika perfekt, det förstår han.)

Min djefla mans sammanfattande åsikter om att vara ett år yngre är: allt var toppen! Det var bara det där med hårda och mjuka vokaler som han inte riktigt hängde med på, för det lär man sig tydligen i tvåan.

Nu till våra fem barn, där nr 1, 2 och 4 har börjat ett år för tidigt. (Eller, ptja, nr 1 bytte från lekis till ettan vid jultid.)

Att nr 3 och 5 har börjat med sin egen åldersgrupp beror dels på att de är födda på andra halvan av året, dels på att de helt enkelt var omogna. (Vänta, hm, det kanske är relaterat. Men i alla fall.) Trean satt mest och jollrade i sandlådan när han var 6 år, och Femman har ju epilepsi och är så liten till växten. Det var helt enkelt inte aktuellt och togs inte upp till diskussion av t.ex. rättviseskäl. Ingen av dem har ifrågasatt detta faktum. Men jag måste ju kolla med Trean (nu 11 år):

– Om du hade kunnat trolla och ändra så att du också fick börja ett år tidigare, hade du velat det?
– Va? NÄE! Aldrig i livet! Jag har det jättebra!

Ettan (nu 17 år, går i tvåan på gymnasiet) hade en förfärlig skolgång i fyran, sexan, sjuan och åttan. Men det hade inget att göra med att han var ett år yngre – det var bara extrem otur med dåliga lärare, skolstängningar, kriminella element och diverse annat och allt hade kunnat vara precis lika komplicerat om han hade gått med sin ”rätta” åldersgrupp. Han skriver siffror lite konstigt för att han inte gick hösten i ettan när de pratade om hur man skriver. En fyra gör han t.ex. med lodräta strecket först och vinkeln sedan. Åttor gör han inte i en slinga utan som två bubblor på varandra.

Det enda jag ångrar nu, det är att han ju kommer att flytta hemifrån om bara ett år. Han ska läsa i Lund säger han, och det är inte förhandlingsbart. Dumma onge, tänk på mammas köttfärssås, den finns inte i Lund!

Tvåan (snart 15 år, går i nian) har extremt höga krav på sig själv och pluggar alldeles för mycket, vilket jag finner synnerligen onödigt. Man kan inte få mer än MVG+, dumma onge. Här kan jag känna att det hade varit bättre om hon hade fått gå kvar i grundskolan i ett år till bara för att slippa pressen av att bli ”vuxen” och gå på gymnasiet. Men håller hon med? Näpp, hon är nöjd med allt utom en av lärarna.

Fyran (9 år, går i trean) är lika cool, lugn och disträ som Ettan, men förstod inte förrän förra året att hon var ett år yngre än alla andra. Jag kan såhär i efterhand säga att hon inledningsvis låg lite efter sina kompisar i skolmognad eftersom hon gick direkt från dagis till ettan, medan de andra hade tränat i ett år på lekis.

Nu ska vi höra om allt jag har skrivit stämmer!

Jag frågar Min djefla man vad han tycker om att han var ett år yngre. Han mejlar:

”Det är så många illa underbyggda åsikter som cirkulerar. Klart att barn som ligger före i den intellektuella utvecklingen ska få hoppa framåt – precis lika självklart som att de som inte hinner med ska få ta om ett år i lugn och ro. B-a-r-n ä-r o-l-i-k-a !

Visst har jag fått höra att jag en ’64:a’, men det gjorde bara att mina klasskompisar hade något att hänga upp min eljesthet på; jag är övertygad om att jag hade framstått som precis lika udda bland mina jämnåriga. Det var en slags frizon att vara auktoriserat annorlunda.”

Nu frågar jag Sjuttonåringen om hur han upplever det:

– Vaddå? Skulle det vara negativt att jag är yngre? NÄE! Tänk om jag var tvungen att gå i ettan på gymnasiet nu! När jag gick i lilla ettan till fyran tyckte alla att det var jättecoolt att jag var ett år yngre, men sedan dess är det ingen som har brytt sig. Självklart ska man hoppa över en klass om man kan och får! De som säger att man inte ska det … har inte hoppat över en klass, så är det väl helt enkelt.

Nu frågar jag Fjortonåringen vad hon tycker:

– What? Vad menar du? Vaddå speciell? Hurså? Varför skulle jag vara annorlunda? Va? Vem säger det? Alltså det finns inget som är negativt eller dumt med att vara ett år yngre. Alltså det är ju tur att jag har fått vara med dom som är ett år äldre för alla andra är ju jättebarnsliga. Alltså tänk om jag skulle gå i åttan nu! Eeeew!

Fyran (aka Nioåringen) har ett intressant problem: hon är extremt duktig på matte, snabb på huvudräkning och intresserad … men ligger sist i matteboken i klassen. Bara för att hon inte kan förmå sig att göra repetetiva uppgifter som är lätta. Vi har verkligen försökt få henne att jobba snabbare och mer fokuserat, men hon sitter mest och stirrar ut genom fönstret. Och kan inte få svårare uppgifter förrän hon är ifatt de andra.

Jag frågar Nioåringen om det är konstigt att vara ett år yngre än klasskompisarna

– Jag tänker inte på det. Och ingen annan heller. Varför är jag ett år yngre förresten?

Hoppsan, vi har visst inte varit tillräckligt tydliga i hennes fall.

– Jo, du var liksom mogen, färdig för att börja ettan och då tyckte vi att det var lagom och dags att göra det.
– Vad bra att ni tyckte det. Annars hade jag ju inte haft dom kompisar som jag har nu. Hejdå!

Alla är vi olika. Men varför pratar man så mycket om att ”se till den enskilda individen” samtidigt som man klumpar ihop alla i åsiktsgrupper, åldersgrupper och utseendegrupper?
________
Detta apropå i Bloggvärldsbloggens tema ”ålder”.

{ 34 kommentarer }

Prov och läxor

av Lotten Bergman den 27 april 2009

1.
Ett mig närstående barn går i mellanstadiet. Plötsligt ska klassen ha prov i geografi. Barnet pluggar blindkartor, läser invånartabeller, lär sig vad BNP är och drabbas av en geografipassion. Men kommer dagen efter provet hem slokörad och ledsen med en lapp från läraren. Jag citerar inte exakt, men nästan:

”Jag är mycket besviken på resultatet av geografi provet. När barnen har haft så lång tid på sig borde dem kunna ha bättre resultat.”

Lappen skulle skrivas under av föräldrarna och skickas tillbaka till skolan. Även det mig närstående barnet skulle ha bannor – trots nästan full pott på provet. (Tre ynka fel.)

2.
Klassen får gå hem tidigare för att läraren måste på möte. Istället får de en läxa som ska lämnas in dagen efter. Om den inte görs, kommer hela klassen att få kvarsittning på fredag. Läxan tar lång tid att göra och kräver uppslagsverk och atlas. Jag tänker på de barn som kanske inte har uppslagsverk och atlas hemma.

Dagen efter har tre barn inte lämnat in läxan, men de får en extra dag på sig. (Det blir ingen kvarsittning på fredagen.)

3.
Ny läxa: rättstavning. Jättekul! Men några av meningarna vållar huvudbry i nådens år 2009:

  • ”91:an Karlsson fick permission.”
  • ”Hon betalade med check.”
  • ”Jag har hundra kronor att fordra av dig.”


1: Jag blev vansinnigt arg och skrev ett ilsket brev. (Som inte har besvarats.)
2: Jag letar fortfarande efter regler när det gäller Det är inte tillåtet med kollektiv bestraffning i skolan. (Tack till Översättarhelena.)
3: Det mig närstående barnet lärde sig inte bara att stava utan fick resa i tiden till min barndom med serietidningar, pappor i lumpen, forna tiders betalningssystem och skillnaden mellan att fordra pengar och fodra kläder samt utfodra djur. (”Men vaddå, fodret sitter ju i jackan när man köper den!”)

Tyck till i kommentatorsbåset! (Eller berätta bara om er egen skolgång – kuriosa och anekdoter, tjolahopp!)

Uppdatering
Plastfarfar skriver: ”Jag fick sitta kvar så ofta på lördagarna (!) att när jag för en gångs skull inte gjorde det, så trodde morsan att jag skolkade.”

Uppdatering 2
Språkmakargatan kommenterar också ämnet.

{ 59 kommentarer }