Inlägg taggade med:

skrivregler

Tolv inte alls edsvurna män och en språkpolis

av Lotten Bergman den 21 oktober 2011

Kanske berodde det på att det var sent på kvällen. Kanske kan jag skylla på att de tolv kompiskarlarna och ölångorna förvirrade mig. (Alltså, de var kompisar med varandra, inte med mig.) Eller så är det bara så att jag behövde något att blogga om idag, och att det som hände var ett tacksamt ämne.

Ungefär så här såg det ut. Fast med öl. (Tolv edsvurna män, Sidney Lumet 1957.)

Ungefär så här såg det ut. Fast med öl. (Tolv edsvurna män, Sidney Lumet 1957.)

Det har hänt mig två gånger tidigare – att hjärnan plötsligt bara sätter ner hälarna och säger ”nähedu, det här tänker jag inte hjälpa till med”.

Första gången var i tvåan på gymnasiet när jag pötsligt inte kunde uttala tobaksmosaikviruskristaller fastän ordet stod skrivet på ett papper framför mig. Jag fick under förnedrande former be klassen om hjälp och se läraren skratta halvt ihjäl sig.

Andra gången var också i gymnasiet, när jag under en och samma teaterföreställning (Kent Anderssons ”Sandlådan”) fick tre på varandra följande blackouter och inte för mitt liv kunde komma på mina repliker. Sufflösen (ergo dramaläraren) fick i och för sig sufflera, vilket är sufflösens jobb och därför kanske lite tillfredsställande. Men ändå.

Och så sent igår kväll, då. Språkpolis Bergman föreläste på ett synnerligen roande och fladdrande vis och övertygade den lindrigt nyktra åhörarskaran om skrivreglers förträfflighet och semikolonets skönhet samt stavningen av abonnemang (”tänk på A. Bonnier, för han hade inte heller två b:n”) och dubblett (”tänk på dubbel, som har två b:n”).

Det visade sig plötsligt att en av männen är AD på en reklamfirma och att han är en hejare på att uttrycka sig i skrift. Då blev jag ju – som alltid – tvungen att påtala att reklamare ibland tenderar att hoppa över viktiga ting som bindestreck och mellanslag före % och °C. Så det sa jag. Och sedan skrev jag på blädderblocket med extra tydliga mellanslag:

97 %


28 °C

Omedelbart tjoades det till i församlingen.

– Lilla bubblan på Celsius är på fel sida! sa en karl.
– Va? svarade jag.
– Bubblan på C:et ska vara på höger sida! sa minst tre män i munnen på varandra.
– Menar ni så här? sa jag och skrev på blädderblocket samtidigt som jag tänkte hihi och hoho:

28 C°

– Ja! skrek de tolv männen.
– Näe … sa jag lamt.

Och DÄR sa hjärnan stopp. ”You’re on your own on this one!” sa förnuftet och drog på semester. Raskt drog jag suddande streck över alla Celsiusbibblor på blädderblocket så att det istället stod:

28 °C


28 C
°

Och så gick jag vidare! Jag tog inte upp Svenska skrivregler som låg på bordet framför mig och pekade på att jag ju hade rätt och alltid har rätt. Jag frågade inte om alla tolv verkligen var bombsäkra eller om det var grupptrycket som gjorde att de alla var överens och jag skrattade inte åt dem och jag böjde mig heller inte fram och norpade en av deras ölburkar och sa något i stil med:

– Ser man allt baklänges och uppånervänt när man dricker sånt här?

Nej, jag bara trallade vidare och berättade om roliga särskrivningar, diviser och tankstreck samt konstiga mejl. Efter föreläsningen blev jag bjuden på mat och dryck och lärde mig allt om thaimat, Botkyrka, betalning från en telefon till en annan, kontanthantering, röntgen-drop-in, upphandling och julbord. Tog jag fram Svenska skrivregler och berättade för alla att man ska skriva så här?

28 °C

Nej. Inte heller bad jag dem svära på att inte tala om vad som hände.

Nu är jag i alla fall en erfarenhet rikare. Jag och Björn Skifs, liksom.

”Det blir alltid värre framåt natten” i Eurovision Song Contest 1978. (Hemskheterna börjar vid 1,35.)

{ 80 kommentarer }

Mitt konstiga yrke: ”vare sig” och ”antingen eller”

av Lotten Bergman den 7 september 2009

Nu ska vi prata jobb. Pengarna till familjen drar jag in via föreläsningar – när jag jobbar som vanligt folk och åker iväg med pärmar, dator, mappar och pennor och kommer hem som ett utsketet äpplamos i kvällningen. Men vad jag gör resten av tiden är skumt, mycket skumt.

Nyss dök en av våra tre favorithantverkare upp. Vi gillar dem, men … de är precis som alla andra hantverkare och

  • måste plötsligt åka iväg och hämta verktyg
  • inväntar ständigt ”stabilt” väder, vilket är synnerligen svårdefinierat
  • kommer tillbaka på tisdag, vilket betyder fredag
  • är färdiga vecka 37, vilken infaller i mitten av december
  • föreslår större åtgärder än vad som sagts från början.

Men annars gör de ett himla bra jobb och tar dessutom betalt med kvitto, vilket är ett krav från Min djefla ärliga, ofuskande man. Dessutom är de lysande konversatörer – man vill liksom aldrig sluta prata för det är ju så trevligt. (Och hur ska man hinna jobba då?)

– Vad gör du idag då? sa hantverkarn.
– Idag svarar jag mest på mejlfrågor om skrivregler, svarade jag.
– Va?
– Ja, om hur man ska skriva om man vill följa de skrivregler som finns.
– Men VEM ställer såna frågor?
– Du skulle bara veta. Jättemå…
– Och vem skickar man fakturan till sen då? sa hantverkarn, vilket man får säga är en befogad fråga.
– Ja, det går ju inte – men jag tycker om att svara, och så lär jag mig själv saker på kuppen. Häromd…
– Äh, jag tycker att du ska hitta på svar som ”man ska säga si eller så bara för att det var någon gammal kung som bestämde det nån gång” och så räcker det med det!
– Ja, så bygger man ju verkligen upp ett förtroende! sa jag och så skrattade vi gott.

(Jag borde kanske inte vara övertydlig nu, men är det i alla fall: ni ser parallellerna, va?)

Taket i detta nu. Stort symbolvärde i bilden.

Så vilka är så himla knasiga att de bryr sig om skrivregler såpass att de mejlar mig, slår upp dem själva eller ringer till Språkrådet? Jag vet inte, men jag tycker om det och dem. Sedan finns det ju de som är precis tvärt om.

– Jag måste göra något, vare sig jag vill eller inte, sa en av mina kompisar.
– Ja, men det är ju svårt att veta vad som är rätt. Vet du förresten att gränsen mellan vare sig och antingen eller håller på att suddas ut? sa jag. (Och det med extra len röst eftersom jag ju vet att det är lika känsligt att prata om språk som att diskutera saltmängden i en nyss svårsvald potatisgratängstugga.)
– Va? Vaddå? Vad sa jag? sa min kompis.
– Vare sig, men det är ok, man får fa…
– Ååååååååååh, vad jag bryr mig.
– Aha. Ironi. Men vill du inte lära dig hur d…
– Nej.

Gulp. Ska vi ta en långsökt parallell?

– Jag ser att du sågar.
– Ja, jag håller på med golvlisterna.
– Fast du gör lite fel. Om du gör sådär kommer vinklarna inte att passa så bra med varandra.
– Va?
– Tänk så här istället, vrid den där 45° sådär, och …
– Ååååååååååh, vad jag bryr mig.
– Men det blir bättre då!
– Jag vill inte lära mig.

Så. Jag har ett konstigt yrke som efterfrågas av en relativt många, jag har kunskaper som är så attraktiva att vissa är beredda att betala för dem. Men jag är för de allra flesta så vansinnigt irriterande att jag faktiskt borde dra något gammalt över mig och sedan slänga mig i väggen.

Men jag ska nog få er på andra tankar, antingen ni vill eller inte. Vare sig kompisar eller hantverkare kommer att kunna stå emot mig! (Antingen kompisarna eller hantverkarna kommer att säga upp bekantskapen först.)

Fotnot från Språkrådet

Vare sig du kommer eller inte? Antingen du kommer eller inte?

Bägge uttryckssätten är numer korrekta. Bruket av antingen-varianten i konstruktioner av denna typ sågs förr som talspråkligt. Redan i Svensk handordbok (1966) behandlas dock uttrycken som synonymer utan att några särskilda stilkommentarer ges. Det är alltså i betydelsen ’oavsett om’ (man kunde ju också skriva ’Oavsett om du kommer eller inte, så vill jag att du hör av dig’) som de två uttrycken är utbytbara. Det finns dock sammanhang där uttrycken vare sig … eller och antingen … eller inte kan ersätta varandra. I betydelsen ‘ettdera’ är exempelvis bara antingen … eller möjligt: ’Antingen får Larsson eller Olsson ta sig an utredningen’. Och i en nekad sats är bara vare sig … eller möjligt: ’Utredningen kunde inte genomföras av vare sig Larsson eller Olsson’.

Ärligt talat, nu har jag läst ”vare sig” och ”antingen … eller” så många gånger att jag helt har tappat känslan för vad orden betyder. Ettdera, endera, någondera, oavsett och utan hänsyn till kanske är bättre ordval? (Känner ni att kommentatorsbåset är öppet för allt mellan hantverkarfrågor och ordval?)

{ 24 kommentarer }

De, dem och dom

av Lotten Bergman den 16 februari 2006

Subjekt och predikat, objektifiering plus …öh … kvamperfekt. Gäsp. Svampperfekt. Jag vill bo i en zzzvamp …

Zzzzzz.

Strunt samma, enkelvarianten för dem som tvekar:

1. Tag en mening som är svår. (Jag träffade de? dem? i bastun på nyårsaftonen.)
2. Tänk mängdlära!

De är samma slags ord som jag, han och hon. Sätt en ring runt dessa ord, de bor ihop i ett kollektiv och äter linssoppa tillsammans.

Dem är samma slags ord som mig, honom och henne. Sätt en ring runt dessa ord, de bor i ett annat kollektiv och firar alternativ julafton ihop.

(Om Fredrik Lindström hade läst över min axel nu, hade han börjat berätta om hur dialekterna stökar till det och att det bl.a. i Skåne och Norrbotten är helt ok att säga ”Jag gav den åt han” fastän det i korrekt grammatisk mening … eller en grammatiskt korrekt mening … är fel.)

Nu kommer vi till det listiga!
3. Tag meningen som ska ha de eller dem. Testa om det passar bäst med jag/han/hon eller mig/honom/henne där det nu ska stå de eller dem. Om det låter bättre med han, ska det stå de. Om det låter bättre med honom, ska det stå dem.

Jag träffade han i bastun på nyårsaftonen. Nä hu.
Jag träffade honom i bastun på nyårsaftonen. Javisst, jättetrevligt.

Alltså ska det stå ”Jag träffade dem i bastun på nyårsaftonen.”

4. Tvekar du fortfarande? Skriv då dom; det är bättre att skriva dom än att välja fel på de och dem. Tycker jag.

Zzzzzzzzz? I så fall: de nakna karlar som jag träffade i bastun på nyårsaftonen 1982 ingick alla i det sovjetiska ishockeylandslaget. De hade väldigt ont i ljumskarna allihop.

/Lotten

{ 29 kommentarer }

Språkklådan

av Lotten Bergman den 25 januari 2006

Jag får många språkfrågor. Igår kom det några om de och dem, idag har jag svarat på hur man väljer mellan citattecken och pratminus. Ibland lägger jag ut sådana texter i Språkklådan.
Tänkte bara att ni kanske ville veta.

{ 10 kommentarer }

Interpunktion vid citat

av olle den 19 mars 2004

Hej Per!

Jag såg ditt svar på hur man sätter punkt vid parentes, och undrar om du har lika enkla regler för hur man gör på engelska? Jag känner ibland att det inte är samma regler som gäller.

Dessutom undrar jag om det är lika lätt att sätta punkt när man hanterar citat, speciellt om citatet innehåller punkt? Tag citatet:

”Glass är gott.”

Kan jag skriva att Nisse tycker att ”Glass är gott.”, men det tycker inte jag. Eller skulle jag tagit bort punkten (och versal) och skrivit att Nisse tycker att ”glass är gott”, men det tycker inte jag?

Och hur blir det om man avslutar en mening med ett citat, t ex jag håller med Nisse om att ”Glass är gott.”.

Det ser inte så vackert ut…

/P.

PS Anledningen till att jag hittade din sida från början var etymologin av ordet fika. Jag har hört en berättelse om att fika kommer av namnet ”Fortifikationsverket” som var tryckt på många kaffemuggar som användes av militären. Efter hand så förkortades formen och man började prata om att man tog en fika. Rent påhitt eller sannolikt?

- – -

1. När det gäller interpunktion på engelska vill jag varmt rekommendera boken ”Eats, Shoots & Leaves”. (Observera hur jag placerat kommatecknet!) Boken är en bestseller i England och finns t.ex. att köpa på Amazon.

Punkt vid citat är krångligt. Regeln är att om citatet är en hel mening som avslutas med en punkt i originaltexten och citatet föregås av kolon (hänger du med?) så skriver man så här:

Tag citatet: ”Glass är gott.”

Ingen extra punkt efter sista citattecknet. Utan kolon blir det:

Tag citatet ”glass är gott”.

Här skulle jag ha liten begynnelsebokstav i citatet.

2. Det där med Fortifikationsverket tror jag inte alls på. Men jag har haft fel förr!

/Per Stenson

(Denna artikel är överflyttad från http://bergman.typepad.com/sprakkladan/)

{ 0 kommentarer }