Inlägg taggade med:

släkt

Första fruns fruktkaka

av Lotten Bergman den 26 december 2011

Det var en gång en gammal släkt. Inga skandaler syntes under ytan. Men så var det en ung dam – född vid förra sekelskiftet – som i relativt unga år skilde sig från en inte särskilt trevlig man. Åren gick, och plötsligt träffade hon en mycket äldre – gift – herre. Stor kärlek uppstod.

De tu smög med sin kärlek. Herren ville inte begära skilsmässa från sin fru trots att släkt och vänner som visste om det olämpliga arrangemanget, sa till på skarpen och bad honom bestämma sig. Nja, sa herren – och gjorde förstås den unga damen som han inte var gift med, med barn. Sådant händer bevisligen i de bästa familjer.

Barnet föddes. Herren skilde sig. Den unga damen och den äldre herren gifte sig i Stockholms rådhus när hemskillnadsåret hade gått ut. Familjen utökades sedan med två barn till och alla fem i familjen bodde de i en osannolikt fin lägenhet på Kungsholmen tills herren dog. Den inte längre lika unga damen stannade kvar tills även hon dog.

Men första frun då? Jo, hennes fruktkakerecept har ju levt vidare!

_____________________________

Första fruns fruktkaka

Ingredienser
1/2 kg smör
400 g socker
6 ägg (där vitan och gulan ska hanteras vid olika tillfällen)
1/2 kg vetemjöl
rivet skal av 2 citroner
1 dl konjak eller annan sprit
300 g syltade apelsinskal
300 g korinter
300 g annat torkat eller syltat men fruktigt som cocktailbär, fruktblandning och suckat

Turordning med byttor!

Bytta 1 (som gärna får vara en assistent av maskintyp – om du inte har en assistent kan elvisp och degkrokar vara till hjälp):
Blanda socker och rumsvarmt smör. Det ska bli en hård gegga utan stora smörklumpar.

Bytta 2
Blanda all frukt med mjölet.

Bytta 3
Vispa äggvitan (enbart äggvitorna!) till ett hårt skum.

 Eliminera byttor!

  1. Blanda äggulorna med smörsockret i bytta 1.
  2. Blanda fruktmjölet med resten i bytta 1.
  3. Häll i spriten och citronskalet i bytta 1.
  4. Vänd ner äggviteskummet i bytta 1.

Avsluta:

Blanda väl. (Jag skulle vilja uttrycka det så här: Don’t try this at home utan en assistent.)

Dumpa allt i två smörade och bröade, avlånga formar. (Det blir bara pannkaka i en stor rektangelformad.)

In i ugnen – och låt stå i 175 °C i en timme. Håll gärna lite koll: alla ugnar är olika. Prova med en strumpsticka mot slutet.

____________________________

Ni ser hur skrivautvänligt jag har gjort själva receptet?

Vi vet inte hur själva överlämnandet av kaktillverkningsmysteriet gick till. Men förmodligen så här:

– Hej ursäkta, nu när jag har fått din man så undrar jag om du kan lämna ifrån dig även recepten?

Men nu kommer resten:

Byttorna.

Byttorna.

Min beigefärgade assistent där uppe i vänstra hörnet inköptes 1986 i Lund för studiemedel som skulle ha hållit mig med mat och böcker i en hel månad. Men jag är en brödbakare som måste äga assistent. Den är inte röd och strömlinjeformad men snurrar precis som den ska.

När jag via telefon bad min mamma om receptet häromdagen, var hennes direktiv väldigt fokuserat på byttorna. 

–Bytta ett och bytta två och bytta tre och bytta fyra och degkrokar där och inte degkrokar i äggvitorna och oj nu glömde jag att, vänta sa jag att konjaken skulle i bytta två nej jag menar … ett?

När jag väl satte igång, lät jag assistenten där uppe på bilden göra jobbet medan jag bara hällde och hällde.

Jag har en specialmugg som delar på gulor och vitor som eventuella agnar från vete – men det är faktiskt bra mycket enklare att bara använda händerna.

Jag har en specialmugg som delar på gulor och vitor som eventuella agnar från vete – men det är faktiskt bra mycket enklare att bara använda händerna.

Smeten är i detta slutläge fantastiskt god. Man måste smaka.

Men man kan låtsas att man bara måste rengöra slickepotten.

Men man kan låtsas att man bara måste rengöra slickepotten.

Skjuts in i ugnen! En timme senare såg underverken ut så här (och inget smul- eller degliknande fastnade på strumpstickan), när jag triumferande sms:ade både mamma och syster Orangeluvan om succén:

Men …  jag råkade tänka på andra saker när jag bara skulle flytta de två formarna från spisen eftersom jag kom på att jag samtidigt skulle flytta ugnsgallret in i ugnen igen och försökte lyfta allt på samma gång som jag hanterade grytlapparna och svarade på en fråga som ett barn just då ställde om Bakuganarnas förvandlingsförmåga i kombination med kylskåpsmagneter. Och vips … såg kakorna ut så här:

Jag kallar mitt konstverk "Hoppsan".

Jag kallar mitt konstverk "Hoppsan".

Det som hamnade på golvet åt jag upp, så jag kan garantera att smaken blev bra. Men jag har fått ett hårstrå i halsen.

Sensmoral: sopa golvet innan du tappar kakor på det.

{ 85 kommentarer }

Dagen E – som i efternamn

av Lotten Bergman den 26 januari 2010

Det som händer i gårdagens kommentatorsbås är sanslöst roligt. Vi raljerar inte, vi är inte elaka. Vi bara berättar om alla namn som får oss att skratta. Och det tar aldrig slut! Jag glömde förresten helt bort att berätta om min klasskompis Elisabet, som under första uppropet i klass 1 B på Svenshögskolan i Lund fick veta att eftersom det redan fanns en Elisabet (som kallades Lisa), så fick hon faktiskt kallas något annat.

– Vad heter du i andranamn? sa fröken.
– Tündi, sa Elisabet som hade ungerska föräldrar.
– Gott så. Då heter du Tündi från och med nu, sa fröken.

Tündi längst fram i mitten.

Jag glömde även att berätta om min klasskompis i gymnasiet, som var döpt efter kängurun i Nalle Puh: Ru. Eftersom hon hette Puide i efternamn, fick hon stava, upprepa, artikulera och förklara varje gång vi hade vikarie. Vilket vi hade ofta. (Hej PUL – jag kan radera detta om det bryter mot några lagar.)

Men sedan kommer jag inte på fler efternamn som är minnesvärda. Ex-kollegan Jonte Hansson heter Hansson eftersom hans anfader bytte från Persson, som var ett alldeles för vanligt namn, medan min släkt på pappas sida hette Harnesk och bytte till Olsson för att inte stå ut bland mängden. På mammas sida heter vi Klockhoff, Wattrangius, Sternelius, Trankil, von Essen, Terserus, Hernodius, Futhie, Plantin, Gyllenspets, Hornaeus, Rålamb, Bryngelsson, Klefberg, Krapp, Renhorn, Steuch [stök], Blanch och Eurenius – men det har jag ju skrivit om tidigare.

Hej dagbok! Nu ska jag åka till Stockholm för att äta lunch med en journalist som vill ha mig som bollplank när hon nu ska starta eget företag. Stackars  journalist, jag kommer bara att prata om mögel, basket och roliga namn – och det med mat i munnen. Sedan ska jag lyssna när Patrik Hadenius i Bild- & Ordakademins regi pratar om intressanta ting. (Ni vet den där mest irriterande eleven som sitter längst fram och ideligen räcker upp handen och knäpper med fingrarna? Hon är jag. Stackars Patrik Hadenius.)

{ 63 kommentarer }

Vem är Grutt-Bin von Knorr? (bilduppdat.)

av Lotten Bergman den 4 januari 2010

På den tiden som man hade rosa plastörhängen och jättestora skärp, åkte jag och min blifvande djefla man på tågluff och hamnade i Heidelberg. Det var alls inte meningen egentligen, men vi stannade, inspekterade staden, funderade på vad det var som luktade och kom på att det ju var korven som vi hade haft med oss i matsäcken från Sverige.

Här får korven hoppa i plurret.

Hedelberg, Heidelberg, Heidelberg. Ett slott. Många militärer. Drottning Silvias hemstad. Men det var något mer med Heidelberg, kom jag på.

– Grutt-Bin bor ju här! ropade jag.
– Vem? sa den blifvande djefla mannen.
– Grutt-Bin!
– Det låter som en dålig barnbok. Vad heter hon mer?
– Grutt-Bin von Knorr! sa jag och började irra runt för att hitta en telefonkiosk.

Men så heter hon ju inte egentligen. Hon är en av min pappas 33 kusiner, och när han var liten kunde han inte säga ”Britt-Gun” – som alltså blev Grutt-Bin. Och det har hon sedan dess kallats av alla i hela släkten. von Knorr är däremot ett namn som hon gifte sig till – maken var Ernst-Lothar von Knorr (1896–1973).

Operasångerskan Grutt-Bin och kompositören Ernst-Lothar 1958.

Tillbaka till Heidelberg 1988: vi letade upp en telefonkiosk och slog upp Grutt-Bin i katalogen, skramlade fram några Pfennig och ringde.

Men fick inget svar.

Efter en stund ringde vi igen. Och fick inget svar. Så då bestämde jag oss för att vi skulle ta spårvägen hem till Grutt-Bin och överraska henne. Att jag inte hade träffat henne mer än en gång och att denna gång låg såpass långt bak i tiden som 1974, när jag var en tioåring med flätor, tänkte jag inte alls på. Vi krånglade oss genom spårvägsbyten och frågor på knagglig tyska fram till hennes hus och ringde på.

– Hej!
– Eh … sa Grutt-Bin och funderade på varför två okända, unga svenskar stod utanför hennes hus.
– Hej! Jag är Lotten Stenson!
– Eh? sa Grutt-Bin och gjorde sig beredd att stänga dörren.
– Dotter till Per! Vi var här för 14 år sedan!
– Eh … jaha, sa Grutt-Bin och visste varken ut eller in.

Här följde några långa, långa, väldigt tysta sekunder. Grutt-Bin ville säga hejdå och stänga dörren, medan vi ville komma in och få tak över huvudet och äta gratis mat. Vi log och tittade förväntansfullt på henne. Hon flackade med blicken, fokuserade sedan på en färgflaga och sneglade slutligen bakåt, in i huset. Mycket motvilligt släppte hon sedan in oss och satte fram två glas saft i ett vardagsrum som jag inte minns över huvud taget eftersom hela jag var proppfull av tankar på att vi inte var välkomna, att vi hade gjort fel, att jag var dum i huvudet och en blond, blåögd snärta som hade trampat i klaveret. Men så tog den av klassisk musik så intresserade, blifvande djefla mannen till orda, och bad Grutt-Bin att berätta lite om sin make.

 [Nu blir det sudd på linsen och ljuv musik i bakgrunden. Vi får i svart-vitt se hur en fattig kompositör gömmer och till och med gräver ner notblad och anteckningar på olika ställen i det krigsskadade Berlin och hur precis allt trots hans kämpande förstörs i olika bombraider 1944.]

Tre dagar senare åkte vi gråtande vidare och sa att vi minsann skulle ses varje år i Heidelberg och att släkten är bäst och att det var då för väl att vi inte hade gett upp när Grutt-Bin först inte svarade i telefon. I det galleri som hon förestod i centrala Heidelberg, hittade jag en tavla av Elsie Ilse Fischer (nästan namne med en av Ingmar Bergmans hustrur). Den ville jag ha, men eftersom vi tågluffade och inte hade pengar ens till mat, klappade jag tavlan adjö och åkte vidare i livet.

Tre år senare när vi gifte oss och den blifvande djefla mannen blev min djefla man, visade det sig att pappa hade köpt tavlan och sparat den utifall att jag någon gång skulle komma att gifta mig.

Bröllopspresent. Som heter ”Jazz”.

Och i morgon ska vi allihop träffa den numera snart åttioåriga kusin Grutt-Bin, som är på ett av numera mycket sällsynta besök i Sverige. Om vi har setts sedan 1988? Nope.

Uppdatering!

Jomenvisst, jag hittade ett foto från när vi var på slottet. Meeen sickna magra skrakar vi var. De där gympaskorna har jag förresten kvar. Foto: Grutt-Bin.

{ 28 kommentarer }

Jag är egentligen av fin familj, förstår ni

av Lotten Bergman den 7 maj 2009

Nu ska vi resa lite i tiden.

Prosten i 45-årsåldern, prostinnan i 20-årsåldern.

Här ser ni min mormors farfar och farmor: prosten Jakob Albert Englund och hans maka, prostinnan Elisabeth Karolina Englund. Typ fett länge sedan. (Jag försöker verkligen att bli en patetisk mamma som slänger sig med tonårslingot.)

Prostinnan ser redan ut att vara tandlös och prosten har köpt sig ett sjangdåbelt löshår som han ibland ersatte med en käck kalott (som ses på en bild längre ner).

Kuriosa:
Mamma har dessa två bilder hemma hos sig. ”Kan du skicka kopior till mig?” sa jag lättvindigt eftersom det är lätt som en plätt i dessa digitala dagar. Sedan gick tiden eftersom mamma

  • fotograferade bilderna
  • väntade tills kameran var full
  • gick till en framkallningsbutik
  • fick bilderna framkallade
  • gick till butiken och hämtade ut bilderna
  • skickade bilderna till mig i ett kuvert.

The times they are a-changin’.

Prostinnan Elisabeth Karolina var enda barnet till häradsskrivare Kristian Westén, som dog när Elisabeth Karolina bara var 12 år. Hennes mamma hette Hedvig Maria Klockhoff – som enligt släktpappren dog knall och fall av syndigt leverne. ”Död av åskan på Själevads marknadsplats.”

Min mammas släkt är full av dessa häftiga namn – Klockhoff, Wattrangius, Sternelius, Trankil, von Essen, Terserus, Hernodius, Futhie, Plantin, Gyllenspets, Hornaeus, Rålamb, Bryngelsson, Klefberg, Krapp, Renhorn, Steuch [stök], Blanch och Eurenius. Släktbanden är borta nu, liksom pengarna som hängde på namnen. Ah well. (Förbaskade Kreuger.)

Men (det gäller att hänga upp sig på viktiga detaljer) vad är då en häradsskrivare? Jo ”den som var ansvarig för den lokala skatteuppbörden”. Nämen se på fan! Jag har i min släkt inte bara haft fina namn och pengar utan även folk med ordningssinne.

The times they are really a-changin’.

Prostgården i Nederluleås församling i Gammelstad. Lägg märke till buskarna som skymmer halva huset – jag tror att det är ett medvetet, stilistiskt drag.

De tu där uppe – Jakob Albert (1823–1914) och Elisabeth Karolina (1831–1921 ) – fick sex barn i prostgården i Gammelstad, varav fem dog före sina föräldrar. Någon dog nästan nyfödd, andra drabbades av tuberkulos före tioårsåldern, åter andra blev schizofrena och dog på hospital i strax efter tonåren. Min mamma berättar:

”Efter allt detta trodde nog inte prästfrun på den gode Guden och stal utan att tveka ur kyrkkassan.”

För det var vad som hände. Kollekten och kyrkkassan sinade och skyldig var ingen annan än prostinnan. Man tror att det var ett av barnen som hade ”råkat i olycka” och behövde penningar. Efter att detta uppdagats, bodde Jakob Albert och Elisabeth Karolina i varsin ände av prästgården resten av livet.

Det var ju trist, för de blev båda två 90 år.

(Fina gener jag har, jag som gärna ser att min snarkande djefla man ibland sover i en annan ände av huset. The times they are maybe not a-changin’ so much.)

Prosten i kalott håller här – utan sin tjuv till hustru – litterär soaré för domprosten Wester (stående), pastor Lundblad (sittande bakom kakfatet), deras hustrur och två av von Essen-kusinerna. Lägg gärna märke till kaffebordet som skymmer halva församlingen – jag tror att det är ett medvetet, stilistiskt drag.

Inte Krösa-Maja, nej.

Här på bilden står prostinnan 1908 som blott 77-åring. Ja, tandlös i huckle (låter ju som en maträtt), med en åbroddsbukett i handen. Att jag vet att det är just åbrodd beror på att det står så antecknat i fotoalbumet där alla bilder är hisnande gamla.

Tydligen användes åbrodd som skydd mot löss, ormar och onda makter, som alltså sorterades in i samma kategori. Växten ingick ofta i kyrkbuketten eller ”kryddkvasten”, som man hade med sig till kyrkan. Inte som prydnad eller gåva utan som uppåttjack: för att sniffa på under alla tråkiga predikningar. Som ju prostinnans malande man – min mormors farfar – höll .

Den som tog de tre nedre bilderna var det enda barnet som hann bli gammalt: Ade, min mammas morfar – och mamma har fortfarande kvar kameran, en jättestor bälgkamera! (Ade har jag skrivit om tidigare.)

Det är här, längst ner, som man brukar reflektera över tidens tand och flykt samt jämföra devabättreförr med devakanskeannorlundaförr och dra paralleller mellan industriella och tekniska revolutioner.

Jag nöjer mig med: Tack, tack, tack för medicinsk forskning!

{ 32 kommentarer }