Man bara gör det bästa av situationen.

Snöbasket? Basketsnö? (Och nej, tyvärr når jag inte till 3,05 m.)

Basket är bra – det har ni väl förstått. Men, förstår ni, även snö är bra. Jättebra!

Inte för SJ och tågresenärerna och kanske inte heller för cyklisterna. Kanske inte heller för dem med hål i skorna och en alltför glest stickad halsduk. Men alla som i vanliga fall saknar samtalsämnen eller Facebookstatus eller något vettigt att skriva på Twitter – de måste ju jubla.

(Klicka för förstoring.)

Facebook funkar så här – man skriver något, t.ex.:

Och vips har man kommentarer som handlar om förståndskalsonger, långpromenadskalsonger, snökalsonger och tappade kalsonger och alls inte om den yrande snön.

Ärligt nu: visst  har ni snöat in på snö ni också? (Ber om ursäkt till er uppåt landet som inte har fått någon snö idag och som inte alls tycker att det är något att prata om.)

Eftersom vi tog in de sista äpplena igår, kunde snön äntligen falla inatt. Den hade verkligen stått och stampat i farstun och under en längre tid känt att det var dags att få vila lite. Jag pratade med snön tidigare i veckan och sa att man inte ska lägga sig ner att vila när det – eller man – är snö eftersom man då oftast dör och fryser ihjäl, men inte lyssnade snön inte.

Vad jobbigt det skulle vara om jag fortsatte att skriva sådär som om snön var en avlägsen kusin. För egentligen vill jag ju bara berätta om hur vi fick in äpplena i tid.

1. Samla in fåglarnas fruktstund och de allmänt mosade äpplena.

2. Töm soptunnan på barn.

Vår planerade färd till ett någorlunda närbeläget musteri gick åt pepparn eftersom musteriet stängde i lördags och vi ju inte var där då. Men vad gör väl det när man plötsligt står i köket med ett alldeles eget musteri?

3. Införskaffa maskinpark och personal i 8-10-årsåldern.

I detta skede av äppelförädlingen var jag inte med, ska kanske tilläggas. Jag vet inte hur man mustar, jag vet inte om man måste skala och kärna ur och jag vet inte om man kan ta äpplen som har blåmärken (ergo brunmärken), men att ruttna äpplen inte ska med i kvarnen förstår jag.

Frågan är bara om äppelmustarbarnen förstod det, där de i flera timmar stökade omkring utan vuxenhjälp.

4. Räds inte äppelmustens utseende utan kalla den glatt och snabbt bara för ”delikat äckelmust”.

Det var ett kladdande och slabbande som inte stod långt efter min egen matlagning. Palt, Flygande Jakob eller äppelmust spelar ingen roll: man måste svabba däcket flera gånger dagarna som följer.

5. Använd kaffefiltren som inköptes klorblekta runt år 1987 till att sila slabbet.

6. Förbättra tillverkningen genom att skära bort sådant som ser skumt ut.

7. Föreviga allt som ser äckligt ut i köksröran.

8. Häng upp äppelringar på björntråd kors och tvärs i hela köket tills de är torra och sega.

9. Beordra ner Åttaåringen i soptunnan för att leta efter en cykelnyckel och ett par solglasögon.

10. Gör äppelpaj med mandelsås av de sista kilona.

Tre ynkliga liter must blev det till slut. I frysen ligger nu äppelklyftor en masse, i källaren står hinkar med i tidningspapper inlindade äpplen och i taket hänger fortfarande äppelringar på tork. Vi kanske hämtar oss till nästa höst, men golvet kommer vi att få gnugga rent från kladd till alla fall julafton.

Det hör ju inte alls hit egentligen, men i Äppelkriget (1971) här nere kan ni höra Hasse Alfredson prata stockholmska och se Gösta Ekman (som vill skapa ett Deutschneyland) nästan gå på pumpen. Det är väldigt lite film och väldigt mycket studentrevy över det hela. Men efter fyra minuter säger Hasse ”Han e dö”, och det är roligt.)

Slutligen ska alla veta att Evert Taube skrev Änglamark specifikt för just exakt denna film.

Det är jag mot plogbilen.

Det började snöa i Mälardalen redan igår. Jag satte liniment på axeln och tog på mig knäskydd som inför en basketmatch. Och skottade en smal gångstig på den låhåhååånga trottoaren. Ingen plogbil i sikte. Jag hann till och med skotta fram en trappa och en soptunna.

Trevligt nog blev det en lugn natt. När jag kom ut på förmiddagen var det bara jag mot snöfallet. Vi blinkade lite kamratligt mot varandra och gick armkrok mot solnedgången även om vi drog lite åt olika håll; snön föll åt ena hållet, jag skyfflade åt andra. Av plogbilen hördes intet.

Vad jag inte visste var att den låg i bakhåll. När jag vände bort huvudet (jädra telefonmöte!) i bara en kvart, kom den. Plogbilen skövlade det vackra snötäcket på gatan, kapade dess rötter och slängde allt i drivor på min trottoar. För att inte trottoaren ska kvävas under tyngden, har jag nu skottat ett lufthål genom den tunga, tätt packade drivsnön som bara plogbilar kan skapa.

Nu ska jag ut och skaffa mig en spejare. Basketträningen måste genomföras trots att det kan innebära inte bara trottoarens frånfälle utan även hela grannskapets lårbenshalsars och handleders död.

Hur ska det gå?
____________

Uppdatering

Winners never quit, quitters never win. Nu har jag inte så mycket att vinna på att inte quitta, så när jag efter flera timmars kämpande med cementsnö faktiskt gjorde det, slutade det så här:

När min djefla (skånska) man insåg att vintern snart kommer att vara slut utan att han har skottat en enda gång, kastade han sig ut duschen och hjälpte till i flera minuter. Det var en trevlig syn.

 

Jag funderar på om det finns en enda människa i Sverige som inte är påverkad av vädret och inställda kommunikationer. Och besvarar denna retoriska fråga till mig själv med ett rungande ja eftersom man är rätt van vid väder i norra Sverige. Väder söderut göre sig icke besvär om det inte kommer i lagoma mängder.

Irritationsobjekt i snöns fotspår:
Lillasyster Orangeluvan skulle åka hem till Stockholm, vilket är en tågresa på 63 minuter. Vi avvaktade i ett dygn, spanade på sj.se och banverket.se och hittade en avgång som faktiskt funkade. Den var bara en kvart sen, sedan bara en halvtimme sen och sedan … inte mera sen. Bara 30 minuter sent tåg som man kunde köpa biljetter till – jackpot! Vi gav oss iväg till stationen och fick där av en tålmodig dam i kassan veta att tåget som enligt SJ och Banverket skulle gå om en stund, inte hade lämnat Stockholm än.

– Ok, men på nätet …
– Ja. Suck. (Damen stirrade med trötta ögon in i skärmen.) Men det står verkligen kvar i Sto… OJ! Nu ställdes det tåget in!
– Ok, men det som ska gå om en halvtimme enligt tidtabellen på sj.se?
– Det står också kvar i Stockholm.
– Ok. Finns det några ersättningsbussar inplanerade?
– Nej, de kommer lite då och då utan förvarning. Det gick en ersättningsbuss till Stockholm här utanför för en kvart sedan.
– Ok … nej vänta.. För en kvart sedan? Men vilka åkte med den bussen? Vi har ju via sj.se fått veta att det enda tåg som skulle gå var det som nu skulle ha gått om en kvart men som nyss blev inställt!
– Ja. Jag vet inte. Åk hem, åk hem igen.

(Jag körde sedan den stressade Orangeluvan hela vägen hem och hamnade i orsaken till att jag inte vill bo i Stockholm: eftermiddagsrusningen. Fram och tillbaka tog det fem timmar.)

Glädjeämnen i snöyran:

 

Baaaaarnen! De skottar snö, de bygger snögrottor, de åker inte iväg på mönstring i Göteborg (hjälp, Sjuttonåringen ska kanske bli tolk), de vill gå på snöutflykt, de kräver att få åka skridskor trots att utrustningen är både trasig och gammal och vi far runt på spark så det står härliga till.

 

Och jaaaag känner mig som en lulebo igen och fotograferar snöhögar och putsar på skottningen framför den nedkissade brevlådan och klättrar i meterhög snö fram till soptunnan. (Vi missade sophämtningen i torsdags  eftersom vi var nere i Skåne och ska nu försöka fylla soptunnan för trädgårdsavfall trots att den är full med löv sedan oktober.)

Dagens plogbilslustighet:
Vi har en vansinnigt lång trottoar längs huset – en trottoar som vi ansvarar för. Därför betalar vi en halv förmögenhet för att av kommunen få den plogad och sandad. (År utan snö betalar vi lika mycket. Vi har fått valuta för pengarna i år.) Grannen bredvid oss har inte köpt tjänsten. Därför brukar det se lite roligt ut när vår plogade trottoar plötsligt övergår i en normal, människoskottad variant till trottoar. (Trottoar är för övrigt ett lustigt ord, ungefär som kapuschong och öronsnibb.)

Tröst till alla som inte tycker om eller ens gillar läget:
Det går fler tåg, det finns en framtid i sommar och tänk ändå vad det känns bra att ha en blogg att kunna fylla med snö.

Min lillasyster Orangeluvan och jag diskuterar just nu om det finns några bortkastade år eller något som vi ångrar eller perioder i livet som vi skulle vilja göra om. Men hur vi än försöker, kontrar den andra med något som får oss på bättre tankar.

– Jamen mitt år som arbetslös var verkligen helt bortkastat! säger hon.
– Tsst, du skrev ju jättemånga artiklar som frilans under det året. Annat är det med våra fyra år i Väggarp, örk bara! säger jag.
– Snicksnack, om ni inte hade vantrivts där, hade ni ju inte flyttat hit – till det gula, fula, underbara huset.
– Men … ja. Jo.

De tre senaste dagarna är verkligen inte bortkastade, men kommer förmodligen att hamna i den grå sörjan som numera är mina minnen från förr. Om jag inte bloggar om dem förstås! (Nej, det här ska inte bli en dagbok. Men ett uppsamlingsheat när det gäller flertalet lösa trådar som är oknutna och fritt fladdrande.)

Jag åkte till Kista och höll ett föredrag om sociala medier på en internetmässa. Då berättade jag om SJ och SVT, som sköter sitt twittrande med den äran – men klagade på att SJ har fått för sig att det räcker med att vara närvarande på Twitter mellan 09 och 16 på dagarna.

Man kan lugnt säga att företag som sköter sitt twittrande fick gratisreklam, att några bloggare fick sig en mild känga och att jag ifrågasatte viss sorts twitter. När föreläsningen var slut, reste sig mannen i den röda glorian upp och sa att han hade twitterrapporterat allt som jag sa.

– Och så har jag en hälsning från SJ. De funderar nu på att utöka sin närvaro på Twitter!

Wow. Var inte det fruktansvärt coolt?

När jag en lite stund senare skulle ta tåget mot Lund, kom jag att tänka på min försvunna rullväska som är full med ack så saknade böcker. Bagport, som har hand om hittegodset, envisas med att säga att väskan inte är funnen, men jag ger mig inte. Och gick till ”Lost and found” på Centralen.

Besviken fick jag beskedet att hittegodsavdelningen ska flytta ”någon annanstans” och klev sedan på tåget. Endast två timmar först sent kom jag så fram till Lund. Där var det snö, kallfuktigt och underbart. Lund är underbart. Lund är Lund och min favoritstad, full med mina lundensiska favoritmänniskor.

Efter välförrättat värv i Lund (återträff med NE-kolleger, Kunskapståget tillsammans med den djefla mannen och ett evighetslångt bankbesök), gav jag mig mot stationen i farinsockersnön som inte på något sätt är kompatibel med rullväskor. Dessutom har just den här rullväskan ett ovalt hjul, som egentligen borde jämna ut dunkandet mot kullerstenen. Jag lät som en baskagge i en plåtfabrik där jag hasade fram.

På tåget hemåt höll jag andan och tummarna och fick faktiskt tåget att hålla tidtabellen. Tyvärr konstaterade jag detta med hög röst till alla andra passagerare, vilket naturligtvis gjorde så att det gick troll i resten av resan.

Tågbytet i Norrköping brände inne eftersom tåget ”var borta”. Ingen visste var det var och ingen tågpersonal kunde ge oss besked trots att de gång på gång ringde hemliga nummer och fick tag på människor som inte heller kunde svara. Plötsligt sa en röst i högtalarna att vårt tåg hade ersatts av bussar som stod på hållplats C1.

Det var runt –10 C° och de flesta var dåligt klädda och oförberedda på 30 minuters utomhusväntan. Jag som var varmt klädd och har erfarenhet av luleväder, frös så att knäskålarna hoppade i höjdled. När den första bussen kom, kastade sig folk fram som hyenor på ett dött lejon. Rafs, krafs, puff, buff och hutter. Uppdatering pga. glömska: Vi skulle ha tagit det bortttappade tåget kl. 12:32. Busschauffören visste redan kl. 11.00 att han skulle köra oss. När jag vid halvtretiden twitterfrågade SJ vad som hade hänt med det försvunna tåget, visste de inte.

 

Så. Har jag glömt något? Jodå: jag har glömt att rapportera om alla mina OS-sittningar – men det kommer. Största skandalen som jag hittills har hittat är nog denna:

Det sägs att det ska bli varmare och att snön kanske ska smälta bort så att februari blir så mörk och trist som det någonsin är möjligt. Och eftersom jag har varit så sjuk, så sjuk, har jag sovit bort två dagar och ligger nu mitt i natten klarvaken och frustrerad. Visserligen visar tv inte bara mord i ficklampsljus (CSI) utan även Ebbe Carlsson och Åsa-Nisse, men det är ju sova man ska så här dags.

Så jag gick ut och gick en vända. Och det var helt sagolikt vackert överallt. Nu är jag ju inte den typen som formulerar målande beskrivningar om hur träden har klätt sig till bröllop och hur snöhögarna slumrar i skymningen. Nej, jag kom att tänka på när jag och mina fyra kompisar sov över hos någon av oss och vi alla gick upp mitt i mörka vinternatten för att i –30 °C kasta snöbollar på klasskompisen Mats Pekkaris hus.

Men hur kunde vi komma på något så dumt? Jag har ju varken förr eller senare busat eller sökt spänning via hemfridsbrott. Detta var vad som hände:

Vi tjejer drog på oss täckbyxor och näbbstövlar, sprang några gator bort och lade oss bakom en snödriva med ett gäng nygjorda snöbollar. Dem kastade vi på Mats’ fönster i en halv evighet utan att något hände. Vad vi inte visste, var att han vaknade, blev livrädd, sprang in till sina föräldrar och väckte dem. Hans pappa Börje var en driftig karl, som öppnade fönstret och skrek till oss att han visste vilka vi var och att han skulle ringa till polisen meddetsamma. Vi var däremot bara fem livrädda, frusna tjejer som började pipskrika och i gatlyktornas sken sprang hem till sängarna och madrasserna. Jag skrev ner allt i min dagbok och både tejpade och sydde ihop sidorna.

Nu har jag bara tre problem, nämligen att

• jag inte kan hitta just den där dagboken just nu i natt
• det faktiskt är jättesvårt att göra snöbollar i 30-gradig kyla
• jag brinner av längtan efter att få göra en faktakontroll.

Och när begick ni senast ett brott?

Jag går omkring och väntar på att något ska hända. Det är julstiltje, och inget händer. Det enda som har hänt sedan sist är att min entertangent har ätit något olämpligt och fått förstoppning.

Lite rekapitulation på allt som de facto har hänt, även om det inte är mycket:

Det här med skottning är mig ett kärt ämne, ser jag när jag tittar bakåt. Skottning 1. Skottning 2. Skottning 3. Nyårsskotten. Jag är noggrann, jag är rödrosig, jag är svettig och jag fiskar efter beröm hela tiden.

Så här på bilden ser ju den höga, stenhårda vallen varken hård eller hög ut, men jag lovar: den är som Magnus Samuelsson. Eller Hulken. Och Shaquille O’Neill. Jag stampar efter förrättat värv av mig snön i farstun och tänker nöjt att jag inte kommer att få skäll av tidningsbuden, och så ropar jag på folket i huset för att inhysta inhösta jubel och applåder. De börjar tröttna på mig nu. Jag börjar tröttna på mig nu. Och så händer det ju inget! Vi bara borstar tänderna, flyttar möbler, skickar iväg hemlisbloggartröjor, förbannar tv:n som aldrig funkar, tappar ägg i golvet och allt är bara så ovanligt vanligt.

Men så hände det äntligen något fantastiskt nu ikväll. Jag trodde inte mina ögon utan ropade till mig alla människor i huset för att de skulle ooo:a och aaaa:a. De trodde heller inte sina ögon, varför någon sprang och hämtade kameran för att det som ju finns på bild är så mycket lättare att tro på än den verkliga verkligheten.

Lucka 22 är fortfarande öppen här nere.

Jag, min djefla man och de fem barnen är i Gryt, som ligger i Östergötland. Det har vi aldrig varit förut – faktum är att vi sedan Sjuttonåringen föddes aldrig någonsin har varit någon annanstans än hemma på julen. Men sedan brann ju huset och nu bor vi i blott tre rum – och även om det var jättemysigt för ett sekel sedan, så har vi andra pretentioner nuförtiden. Vi vill gärna ha stora ytor, myshörn att dra sig undan till och ett gigantiskt kök samt tillgång till internet. (Bio, kvarterspub och Dramaten hade också varit trevligt, men något får man ju försaka.)

När jag för en månad sedan var i Schweiz och föreläste för mina alldeles egna Annaankor (jag får säga så, de fnissar bara åt mig) sa jag något i stil med ”Uhuuu, våra barn har ingenstans att vara på juhuuulen, vad ska vi göööhöööra, uhuuuu, uhuuu” tills de alla kastade julerbjudanden på mig. Jag valde förstås den Anna som hade flest basketspelande barn (bl.a. en Hugo som är tvåochenhalv meter lång!) och hennes hus. En gammal kantorsgård! Tusen tack, Anna!

Så dit åkte vi i två bilar igår. Inne i Norrköping fastnade vi tre gånger bakom moderna bilar som fick motorstopp, och jag tänkte ”måtte våra gamla bilar hålla hela vägen”. (Bad karma?)

Väl framme lämnade Sjuåringen lite mitbringsel/offergåva så att huset ska tycka om oss.

Alltså springer vi nu omkring i ett helt fantastiskt gammalt hus. Men redan efter en kvart blev alla hungriga … fast vi hittade inte maten. Inte i bilarna, inte i kylskåpet, inte i skafferiet och inte heller i farstun. 

För den stod kvar hemma i kylväskan i vår hall i det brända huset.

Men spik i foten, trallala. Vi åt mackor utan pålägg och flingor utan fil och godis utan dåligt samvete. Och i morse satte jag mig i bilen för att köra till Valdemarsvik och köpa andra omgången julmat. Plötsligt blev allt väldigt besvärligt, otrevligt och bökigt. För bilen såg så konstig ut – den bilen som vi igår förärade nya dubbdäck och som vi verkligen har skämt bort som ett sladdbarn på senare tid.

Båda framdäcken hade punka. Sådant ser man ju nästan bara i kriminalfilmer, så vi började fundera på terrorattentat och sabotage medan vi försiktigt flyttade bilen ett par meter till grannhuset för att få ut den opunkade bilen. Då kom en dam i grannhuset och bad oss att genast flytta bilen. Hm, tänkte vi.

Den närmaste halvtimmen lärde vi oss att man inte alls ska flytta sin punkabil ens en decimeter. Och att nya dubbdäck kan läcka om det blir kallt (say what?). Och att däckförsäljaren nog hade slarvat. Och att ventilerna var dåliga. Och att man inte ska förstöra däck med en sådan där spraylagarflaska om man inte måste. Och att om man har kört på punkadäck så kan de sprängas när man fyller dem igen. Samt att man för 400 kronor per år kan få ett serviceavtal som gör att sådana här händelser inte kostar en enda krona. Hm, tänkte vi.

I Valdemarsvik vidtog en stund senare den vilda jakten på däckpump att låna. Eller bara några tips på vad jag skulle kunna göra. Eller en idé om vem jag skulle kunna prata med för att få upp humöret lite.

Statoil hade en sådan här butiksentré, men bara en trasig pump som de ändå inte brukade låna ut förresten. Hm, tänkte jag.

Efter att ha frågat efter vägen och efter råd samt efter ett försvunnet köpcenter hur många gånger som helst och dessutom börjat frysa och misströsta efter att ha blivit åthutad som varande i vägen inne i mataffären, sa Sjuttonåringen bredvid mig:

– Jag tror att det är så här i Svalbard.

Men plötsligt föll allt på plats. Vi hittade världens bäste östgöte med världens bästa bärgarbil och världens absolut finaste dialekt.

Nu inväntar vi snöovädret så att jag äntligen ska få gå ut och skotta. Den djefla mannen är i Valdemarsvik och pratar bilbekymmer med händiga karlar och jag ska iklädd förkläde laga julig spaghetti och köttfärssås.

Jul, jul, ljuvliga jul!

Lucka 22 är fortfarande öppen här nere.

Snöröjarinkompetensen breder ut sig som ett snötäcke. Jag har berättat detta förut i ett kåseri, varför några av er kanske känner igen resonemanget. Men det måste blir ett slut på felskottningen i mellersta Sverige!

Jag är alltså uppvuxen i Luleå, Stockholm och Lund. Och när snön kommer i dessa städer, reagerar invånarna på helt skilda sätt.

När snön kommer i Luleå är man sedan länge beredd med termobyxor i hallen och långkalsonger under jeansen. Vinterdäcken sitter på och motorvärmaren är inkopplad. En kvart efter första snöflingans fall, möts alla husägare ute för att flytta snö.

Skottutrustningen består av motorgräsklipparens kusin – den motordrivna snöslungan – samt snöskovel och snöspade av aluminium. Den bästa tekniken att få bort en av plogbilen framskyfflad, stenhårt packad enmetersvall är att med spaden skära ut snökuber, som man sedan välter ner på snöskoveln och drar iväg till tomtgränsen. Snöhögen bör placeras i söder – annars ligger den kvar till i juni.

I Luleå går man utomhus enbart för att man har ett ärende, och går inomhus igen när det är rimfrost i näshåren och lilltårna känns som stortår.

Annat är det i Stockholm. En kvart efter första snöflingan stannar alla pendeltåg. Bussarna får snabbt slagsida av smutsig slask och lerigt grus, och i rulltrapporna springs det värre än någonsin. Om snön mot förmodan inte smälter redan innan den landat, blir alla stockholmare plötsligt friluftsmänniskor och uppsöker första bästa kulle, för att precis som i rulltrappan trängas och jäkta. Skynda, skynda, åk pulka en gång till, om några minuter går bussen eller så stänger dagis eller så är det på något annat sätt för sent!

I Stockholm går man inomhus igen när man har fått in snö i stövelkanten och jeansen är mättade och inte kan ta emot mer väta och man verkligen ångrar att man inte tog med vantarna.

När snön kommer i Lund blir alla varje gång lika förvånade.

– Näe! I år igen! Det var ju snö förra året!

En kvart efter första snöflingan har alla lundabarn stoppats in i galonbyxorna – plagget som bara läggs bort under sommarmånaderna.

I Lund går man inte inomhus igen för att man fryser, man går inte in för att man har blivit blöt – man går in för att meddela att ännu en bil fastnat nere vid Perssons staket nere i svängen eller för att snön helt enkelt har tagit slut.

En såpass vädererfaren kvinna som jag kan nu en gång för alla säga att norrlänningarna som rått skrattar åt sydlänningar som står panikslagna inför snöoväder gör det för att de inte vet bättre. I Luleå faller snön lodrätt ner på lätta fjät. Alla vet vad som gäller för ett par månader framåt; vi skottar, bygger snögrottor, tar på oss rejäla vinterkläder och så är det inte mer med det. De har aldrig sett fykande, vågräta snöstormar eller slaskhögar som plötsligt når en upp till knäna där det nyss var barmark. De vet inte att man söderut egentligen behöver extremt stora hallutrymmen eftersom det under vintermånaderna måste varvas mellan lågskor, vinterkängor och kragstövlar.

En sen kväll när vi var relativt nyinflyttade i Luleå, ringde det på vår ytterdörr och pappa öppnade för tre tre bistra män. En man skrapade förläget med sin näbbstövelklädda fot, en annan tvinnade nervöst polisongerna med is i, en tredje försökte få klar sikt genom glasögonen genom att förgäves gnugga dem med lovikkavantarna. Min pappa väntade förbryllat på en förklaring till uppvaktningen.

– Jooh, hrm, sade en av männen, och räckte fram en pappersbunt. Vi grannar har, hrm, vi tyck’ du skotta som eljest, hrm… hrm, vi tyck du för allas skull sku läs’ den här skottinstruktionen. Jooh. Ohaviskottad garageuppfart ser int’ bra ut.

Den där skottbeskrivningen skulle jag vilja dela ut till plogbilsförarna här i Sörmland. Varför, ack vaaaarför plogas snön inte bort utan läggs i långa trottoarkantssträngar som man ideligen måste kliva i? Ska du gå över gatan vid ett övergångsställe, måste du först kliva i och över en jättehög med plogsnö. Kliva av bussen rakt ner i en snöhög är alla vana vid. Och om vi inte skottar bort snövallarna mitt i natten får vi elaka brev av arga brevbärare som ju inte kan köra över plogbilssträngarna.

Oj. Jag måste ut och skotta.