Inlägg taggade med:

sport

När Ricky Bruch skrev sina memoarer

av Lotten Bergman den 16 oktober 2011

Jag brukar ju lite fisförnämt påstå att illa skrivna böcker läser jag minsann inte. Ett korrfel och jag slänger boken i väggen och fnyser demonstrativt och högt för att sedan klättra upp på mina höga hästar och sitta där med näsan i vädret.

Men ack, så jag far med osanning. Salig Ricky Bruch gav 1990 ut en sanslöst slarvig bokstavssoppa som fascinerar från första sidan. Jag satt där och läste med penna i mungipan och gula notisar flög omkring som höstlöven i oktober medan anteckningsblocket blev fullkladdat med obegripligheter. Helst läste jag med någon i närheten eftersom vissa stycken inte på några villkor kunde njutas i tystnad.

– Lyssna! ”Jag förföljde henne på avstånd för hennes anatomiskt riktiga gångs skull.”

Här är det alltså Ricky som av oklar anledning har kursiverat ”gångs”. Detta förvirrar läsaren såpass att man inte ifrågasätter förföljandet eller undrar hur anatomiskt inkorrekt gång ser ut. Andra gånger använder han versaler på slumpvis utvalda ord. Eller fetstil här och där. Eller – naturligtvis – kursiverade versaler i fetstil.

– Lyssna! ”Jag har aldrig förstått att flyglar är så låga, särskilt då en kvinna och en man befinner sig under detta instrument. Denna lilla halvorgie med den sisuladdade finskan avbröts abrupt likaså musikstycket som vi presterade, då Kenneth skrek till mig att vi var försenade till anläggningen.”

Ricky skumpandes under en flygel? Jahadå – och i sammanhanget låter det både troligt och helt naturligt.

En man med ett skägg skrev så här om ”Gladiatorns kamp”:

Men tro mig: jag har läst boken. Inte här och där och inte bara i början – jag har med stort nöje läst boken från den ena sladdriga pärmen till den andra. Fjärrlånet från Nyköping drog jag ut på i det längsta via bönande mejl även efter att boken var slut. Jag ville liksom hålla i den liiiite längre, bara en liiiiten stund till.

Nu ber jag om ursäkt eftersom jag redan har brutit lagar och förordningar samt en död mans vilja.

”Enligt författarens vilja får inget kopieras ur boken utan hans medgivande.”

”Enligt författaren får inget kopieras ur boken utan hans medgivande.”

Förlåt Ricky, men jag tror att jag hade fått ditt medgivande. Se här Ricky som en normalbyggd 13-åring – på samma bild som Ricky när han är en muskeltränad 19-åring.

Man poserar sällan i badbyxor och strumpor samt skor.

Man poserar sällan i badbyxor och strumpor samt skor.

Rickys memoarbok är full av rekord, tabeller, statistik, mål för säsongen och kostråd i kombination med dopingerkännanden. Jag – som gillar rekord och jämförelser – granskar gärna siffrorna. Men till min egen förvåning är jag ytterst obekymrad över dopingen. Alla vet det nu: alla dopade sig på 1970-talet. Det kan vara så att alla fortfarande dopar sig – en tanke som gör mig fly förbannad och upprörd. Men när det gäller Ricky Bruch är jag alltså så förlåtande att jag bara rycker på axlarna åt eländet. Ricky själv är inte så bekymrad utan jämför med Frank Anderssons och Björn Borgs smärtstillande sprutor, som ju också borde ha varit doping enligt honom.

”Grövst i Sösdala.” Alltid nåt.

”Grövst i Sösdala.” Alltid nåt.

En stor del av boken handlar om hur vår genom tiderna absolut främste diskuskastare ägnade ohemult mycket tid åt och pengar på att i hemlighet planera en fritagning av diskuskastarpolaren Wolfgang Schmidt, som var instängd i Östtyskland. Visserligen blev det till slut tyst diplomati (och kanske mutor) som gav Wolfgang tillåtelse att flytta till Västtyskland så sent som 1987, men innan dess hann Ricky i fyra år göra många extremt krångliga resor fram och tillbaka över de tyska gränserna. Hela tiden hänvisar han också till ”bok nummer två” – som jag tyvärr inte har hittat något som helt spår av.

Kom, jag bär dig över tröskeln och så får UT-skylten lysa symboliskt bakom oss!"

– Kom Wolfgang, jag bär dig över tröskeln och så får UT-skylten lysa symboliskt bakom oss!

Boken är full av krystade bilder där Ricky Bruch visar musklerna på ett eller annat sätt: han bär polare, han drar i tunga saker, han petar folk i ögonen och lyfter sina fans och han bär omkring på sina fruar.

Nej, jag förstår inte heller vad det står i tidningstexten.

Nej, jag förstår inte heller vad det står i tidningstexten.

Friidrottskompisarna leker.

Friidrottskompisarna leker.

Här anar vi att Ricky inte bara hade diskus på sin lyra.

Här anar vi att Ricky inte bara hade diskus på sin lyra.

Ricky Bruch kastade alltså inte bara diskus. Han

  • slog diverse rekord i kula och spjut
  • bröt arm
  • spelade in porrfilmer
  • agerade i Ronja Rövardotter
  • skrev poesi
  • tävlade i kroppsbygge
  • var DJ
  • gjorde konstiga husaffärer
  • hade fritidsgård hemma i sitt hus
  • gifte sig, skilde sig, fick barn, adopterade en 16-åring
  • hyrde en helikopter och försvann i en vecka på Gotland
  • bajsade i brallan när han åkte tåg en gång
  • högaktade Birger Buhre (som inte var som andra journalister … som t.ex. Torsten Tegnér … i ”avundsjukans och hyenajournalistikens Sverige”)
  • fick en diagnos (”hypokondriskt färgad insufficiens med vissa narcissistiska inslag”)
  • brottades med Hoa-Hoa Dahlgren
  • fick inte följa med till OS 1984 fastän han klarade kvalgränsen
  • blev inte så gammal som han trodde att han skulle bli.
Hoa-Hoa kan inte på några villkor förväxlas med Ricky, hörni.

Hoa-Hoa kan inte på några villkor förväxlas med Ricky, hörni.

Jazzdans med Jimmy (vars efternamn jag inte minns).

Jazzdans med Jimmy (vars efternamn jag inte minns). Edit: Touré hette han!

Simning med Gunnar Larsson (som vann med två hundradelar i OS 1972).

Simning med Gunnar Larsson (som vann med två tusendelar i OS 1972).

Helt absurd bild utan förklaring.

Helt absurd bild utan förklaring.

Förmodligen parafras på löpsedeln "Vakna Ingo – du vann!"

Förmodligen parafras på löpsedeln "Vakna Ingo – du vann!"

Så här ser man ut på friidrottsarenan när man inte mår riktigt bra.

Så här ser man ut på friidrottsarenan när man inte mår riktigt bra.

Så. Vad jag vill säga med detta är förmodligen bara det gamla vanliga – att nästa gång någon gnäller på en person som inte följer mönstret men som ändå är en relativt snäll personlighet med begåvning (Patrik Sjöberg? Frank Andersson?) kanske denne någon behöver lite distans till sin egen förträfflighet.

Fotnot
Jag har skrivit om Ricky Bruch så ofta att man skulle kunna tro att jag är lite fixerad, bl.a. här:

När jag inte skrev om hans memoarer men publicerade en nakenbild.

När Ricky dog.

När jag delgav er mina minnen av gamla Superstars. 

Dessutom var jag på Breakfast Book Club och kunde inte heller där sluta prata om Gladiatorns kamp.

{ 33 kommentarer }

Is there a backhoppare in da house?

av Lotten Bergman den 26 februari 2011

Jag springer omkring och gör ditten datten och skriver lite och har en ganska ledig dag. Eftersom det är skid-VM är alla tv-apparater på, för rätt som det är har vi en svensk som det ska hejas på. I väntan på denna tilldragelse, visas backhoppning.

Backhoppningen är enligt mig för skidsporten vad ”gång” är för friidrotten. (Väldigt medvetna och avsiktliga citattecken där.)

Jag är inte riktigt rätt person att raljera om en idrott eftersom jag gillar all idrott utom den dopade. Men ’schäkta en yngling nu: var är spänningen? Musklerna? Glädjen hos dem som tävlar?

– OCH VAR ÄR MATEN?

De ser ut som små fjäderlösa fåglar, backhopparna. Någon kom häromåret på att man skulle väga så lite som möjligt för att flyga så långt som möjligt. Det är precis som på catwalken i Paris: de gör vad de ska utan tillstymmelse till leende. Dessutom gäller det inte att endast hoppa så långt som möjligt utan att också göra det snyggt – så att domarna ger höga stilpoäng.

Berätta gärna för mig vad det är som jag inte förstår. (När det gäller backhoppning, alltså. Vi måste ju begränsa oss.)

Det var förstås bättre förr: Jan Boklöv som uppfannn v-stilen.

Det var förstås bättre förr: Jan Boklöv som uppfann v-stilen.

Nej, snart är det dubbeljakt – alltså masstart med skidbyte. Hm, skidbyte mitt i loppet. Hm. Det är ganska fånigt det också.

Uppdatering

Bara så att ni hänger med – skidbytet gick inte så bra för Charlotte Kalla (som ändå kom fyra):

I det här lilla båset ska man byta skidor och stavar inför fristilen efter turen i klassisk stil.

I det här lilla båset ska man byta skidor och stavar inför fristilen efter turen i klassisk stil.

Men se där – Kalla råkade sparka ut sin egen skida ut i rabatten!

Men se där – Kalla råkade sparka ut sin egen skida ut i rabatten och fick halthoppa iväg efter den!

{ 41 kommentarer }

Kapten Blod

av Lotten Bergman den 2 oktober 2010

År 1989 spelade Sverige en VM-kvalmatch mot England. Ingen minns idag särskilt mycket mer än detta:

Captain Blood.

Captain Blood.

Det som hände var att Englands lagkapten Terry Butcher i ett tidigt skede fick ett jack i pannan. Han skakade på huvudet, ryckte på axlarna, sprang ut till sidlinjen och fick sig några snabba stygn av lagets sjukgymnast, varefter han med ett ballt bandage fortsatte att lira. Han nickade, han sprang och sparkade och så nickade han 17 gånger till. Och blodet sprutade.

Det här är förstås lika dumt som när Gunde Svan föll och skadade armen under en femmil och med nummerlappen som mitella ända gick i mål. Eller som när jag föll på huvudet nere vid baslinjen, tuppade av, vaknade och ställde mig upp och krävde att få spela vidare.

Men … det är ändå lite coolt. Och att jag är sydd i båda ögonbrynen är dödscoolt. Ska man skada sig, så ska det banne mig synas och inte vara en mesig ”känning i ljumsken”.

Homage a Butcher på läktarplats.

Hommage à Butcher på läktarplats.

Med denna min inställning till tuffa idrottskador var det inte svårt att få Åttaåringen att inse att han nu har sällat sig till de coolastes skara.

En osedvanligt lycklig Åttaåring efter fotbollsmatch.

En osedvanligt lycklig Åttaåring efter fotbollsmatch.

{ 16 kommentarer }

Basket kontra terränglöpning (och ännu en flåsfilm)

av Lotten Bergman den 13 september 2010

Igår var det söndag morgon. Söndagsmorgnar brukar vara fyllda av ”jag hittar inte andra skon!” och ”behöver du matsäck?” samt ”kör du henne så kör jag honom, ses ikväll”. Men igår var det bara min djefla man som i ottan åkte till en terrängloppstävling för att vara funktionär.

Alldeles nyvaken satt jag mycket senare och läste en inredningstidning som betonade hur bordets skarpa hörn kontrasterade mot soffans rundade former och hur kylens svärta bröt av mot gardinens skira ljushet, när telefonen ringde.

– Jag har efteranmält dig! Kom och spring!

*klick*

Alltså. Djefla man. Antingen bröts samtalet för att han lade på och inte ville höra mig skrika av ilska som ju kontrasterar mot hans glädje, eller så bröts samtalet för att han de facto satt mitt ute i en skog. Så ringde det igen.

– Fem kilometer! Bara fem kilometer Jätteku…

*klick*

Och sedan ringde han igen och igen – tills jag gav med mig. Till saken hör att jag inte tycker om att springa utan boll. Jag kan säga att jag till och med hatar att jogga, att springa intervaller, att ge mig ut på millopp och skriva träningsdagbok. Men att jag ändå gör det eftersom jag förmodligen har en svag själ och dåliga argument för mig själv att inte göra det – vilket står i bjärt kontrast till min annars extremt starka vilja.

Med blott ljust bröd och marmelad samt en liter te i magen, stod jag 27 minuter senare beredd att ge mig iväg. Startskottet small:

Lägg gärna märke till de andras pip och skrik av förtjusning när de äntligen får ge sig iväg. Hurra. Och att jag ser ut som min pappa när han är nyuppstigen. Samt att jag prioriterar filmandet istället för att komma iväg först.

Jag sprang och sprang och det ska gudarna veta att en liter te inte är det lämpligaste att ladda upp med strax före ett lopp. Efter 4,2 km stukade jag ena foten och stannade för att knyta åt skon som ett förband – och då blev jag omsprungen av de fem som jag så mödosamt nyss hade sprungit förbi! Sopprötter!

Loppet avslutades med en sprint uppför en slalombacke. Sådant har vi inte på basketplanen.

Ok, jag är nöjd med att ha gjort det och med att jag fick en banan efter målgången – och jag kommer säkert att luras till fler lopp i mitt liv eftersom min tid (31 minuter) kan slås utan vrickningar och slalombackar och jag ju är tävlingsmänniska. Men mitt terrängloppslidande är verkligen den totala motsatsen till basketspelandets totala glädje.

Typisk basketglädje.

Typisk basketglädje.

Typisk löpartävlingssorg

Typisk löpartävlingssorg

Allmänbildningsfotnot:

Bara lite om den ledsna tjejen på bilden. Det är Mary Decker, som i OS 1984 skulle vinna 3 000 m – om hon bara inte hade sprungit ihop med en sydafrikansk barfotalöpare (Zola Budd) och fallit. Till yttermera visso missade hon OS 1972 för att hon var för ung (14) trots att hon var snabbast i landet, hon missade OS 1976 för att hon var skadad och hon missade OS 1980 för att USA bojkottade spelen. Om hon här ovan hade vetat att hon inte skulle ta medalj 1988 heller, inte ens tas ut i truppen 1992 och till 1996 faktiskt uteslutas pga. dop(n)ing, hade hon kanske varit ännu ledsnare på bilden.

Zola Budd, däremot, har fått ge sitt namn till Sydafrikas snabbaste taxibilar.

{ 33 kommentarer }

Nya Zeelands haka

av Lotten Bergman den 7 september 2010

Nya Zeeland stavas New Zealand på engelska. Det tycker jag är förvirrande eftersom namnet kommer från en nederländsk provins med just det namnet och just den här korrekta stavningen: Zeeland. Dessutom tycker jag att allt blir ännu mer förvirrande eftersom Själland (Danmarks största ö som egentligen skrivs Sjælland) på engelska heter Zealand. Alltså är det så här:

  1. den nederländska provinsen Zeeland gav namn åt den nederländska kolonin Nieuw-Zeeland, som på engelska heter New Zealand
  2. Copenhagen ligger på Zealand (men København på Sjælland).

Det här skrev jag bara för att lura in er i texten.

– Komplicerade namnförhållanden och geografisk historia, nämen så intressant! tänkte ni och läste ända hit.

Och inte kan ni sluta då? Fastän jag har lurat in er på …

SPORT!

Just nu pågår basket-VM i Turkiet. USA är som vanligt bäst eftersom de är stora som Belgian Blue-tjurar och spelar så att man ibland tänker ”nämen det där måste vara datorgenererat”. Men nu hoppar vi tillbaka till Nya Zeeland, där nationalsporten är rugby. Rugbylandslaget spelar i svarta matchdräkter och är nästan lika överlägset som USA är i basket. De kallar sig ”All Blacks”. (Ja alltså pga. tröjorna och shortsen dårå.) Kom nu ihåg att det heter All Blacks och fundera ett tag på var Nya Zealands basketlandslag kan tänkas ha fått för namn.

(Tänka, tänka. Humdidum. Har ni kommit på något?)

Självklart! De heter Tall Blacks!

(Jag måste ta en fnisspaus. Tall Blacks! Hihihi!)

Rugbylandslaget (All Blacks) har inspirerat basketlandslaget (Tall Blacks, hihihihihi) att värma upp med en haka – en maorisk dans som skulle skrämma mig halvt ihjäl om jag var oförberedd.

Tänk er att ni står på varsin planhalva och värmer upp med lite lay ups och passningar. På min nivå (div III) kollar man in spelarna för att se om någon ser extra duktig ut och sneglar på deras skor (duktiga spelare spelar sällan i skruttskor). Plötsligt ser du att motståndarlaget lägger bort bollarna och vänder sig mot dig och dina lagkamrater. De hukar och börjar skrika. Så här:

Coolt, va?

{ 39 kommentarer }

Nej: befria mig inte från sportsnack!

av Lotten Bergman den 6 april 2010

Karin Thunberg är så trött på sportsnack att hon kallar känslan aversion och skriver en hel krönika om den.

Själv hade jag gärna publicerat en krönika om min aversion mot

  • astrologimissionärer
  • rullgardinstillverkarna
  • kollektiv bestraffning
  • monologpratare
  • tråkpruttar
  • digital-tv-genomförarna
  • vårt ”vita” köksgolv.

Jag ser som bekant på all sport jag har tid att se på och njuter av analyser och intervjuer både före och efter. Karin Thunberg kan skatta sin lyckliga stjärna att hon inte är min syster eftersom min syster just nu pga. min svåger befinner sig i Barcelona på ”semester” med två små barn och deras pappa (här alltså kallad svågern), han som ska ”kolla på fotboll”. (Läs: Kolla på Zlatan.)

Fast det har gått käpprätt åt skogen hittills.

Först flyttades lördagsmatchen så att familjen inte skulle hinna mer än installera sig förrän det var avspark. Sedan blev planet försenat och barnvagnen dök aldrig upp på bagagebandet. Rumsuthyraren var puts väck och när svågern på tok för sent kastade sig in i en taxi, skrek de på bilradion att Zlatan hade skadat sig på uppvärmningen. Lillasyster Orangeluvan har sett svågerns svett rinna ner mot ögonbrynen, sett den stirrande blicken, sett de spända käkmusklerna. Hon förstår förstås ingenting när det gäller sportfanatismen, men Barcelona är ju aldrig fel plats att vara på.

Jag då? Nej, jag begriper inte vad Orangeluvan ska med för – det är ju jag som ska kolla på Zlatan med svågern! Nu skickar han rapporter till mig och jag njuter:

”Emellanåt vällde ilskan upp i publiken: Messi var på väg in i straffområdet i hög fart, tre motspelare trasslade in sig i honom, han föll, de andra inte. Arenan reste sig och skrek över målkaramellen som slets ur deras mun (Majlardiska). Barca hade bollen säkert 80 % av tiden, de är så inriktade på bollinnehav att de ibland glömmer att gå på mål. Zlatan kanske inte spelade, men hans ande vilade över matchen, det har jag bild på.”

Svågern skrev förrgår:

”Kaos vid Camp Nou. Allt är stängt idag, detta är enda stället att köpa biljett till matchen imorgon. Två kassor öppna, minst 1 000 personer som köar. Folk skriker och svär. En man som håller på Mjölby fick de sista biljetterna innan ’sold out’ lyste upp. Jag blev utan. Imorgon kommer engelsmännen och då går svartabörspriserna upp ordentligt.”

Svågern fortsätter:

”Kökaoset i morse. Man var tvungen att visa pass för att få köpa – om du var engelsman fick du inte köpa alls.”

Ok, det kan i sportvärlden snackas för mycket om ”hur känns det” och fokuseras på avgörande petitesser – och fotbollsspelarnas smärtrelaterade filmande är verkligen urfjantigt. Segerintervjuer borde kunna göras intressantare och fler basketspelare i min ålder borde förstås ges plats i dagstidningarnas krönikespalter.

Men (och här kommer nu min överraskande slutkläm som inte har med sport att göra) – gäääääsp. Varför bereder SvD plats åt en hel krönika om sportaversion, skriven av en som aldrig har gillat sportsnacket? Dubbelgäsp. När jag och många andra börjar känna att papperstidningarna har gjort sitt – särskilt när tidningarna inte utkommer de dagar när vi de facto har tid att läsa dem – kanske tidningarna (ergo de skrivande) skulle ta och anstränga sig lite mer och få oss att längta till … eh, trycksvärtan?

Fotnot:
Min mamma (som är sporthatare) såg Kurre Hamrin på Stadion 1958. Under VM? Nja, det minns hon inte. Men var det verkligen Kurre Hamrin? Jodå, säger hon. Är hon säker på 1958? Nja, nu när hon tänker efter så kanske det inte var det, kanske var det 1968. Men mamma, så här kan du ju inte hålla på! Jomen jag är i alla fall säker på att det var Kurre Hamrin, tror jag. Ok. (Grrrrr.)

{ 32 kommentarer }

Modebloggare Bergman (uppdat.)

av Lotten Bergman den 15 februari 2010

Igår stukade jag tummen i en match mot Motala. Hur klarar man sig då, tror ni?

Rätt bra. Förutom att det är ett tjorvande och stånkande och fäpplande att få till mellanslag på tangentbordet. Med tummen gör det jätteont, utantummenserdetutsåhärnärjagskriverju.

 

Sorry, tänkte inte på att placera en tändsticksask i närheten som jämförelse.

Men AJnu AJska AJvi AJinte AJfokusera AJpå AJtummen AJutan AJpå AJ-OS-mode. Sent igår kväll hittade jag nämligen Norges curlingherrar, som har tagit på sig golfbrallor. Och när man tänker på golfbrallor, är det svårt att inte associera till cirkus och därifrån gå vidare till clowner och sedan förstå att ett lag som ikläder sig snygga clownkläder, har tänkt helt rätt. Jädra norrmän till att göra allting rätt.

Norska skrev.

Tänk ändå, om vår flagga inte var just gul och blå. (Bilderna lånade jag här.)

Utan att ens leta, hittade jag nyss ännu mera coolt OS-mode. Det är de amerikanska snowboardåkarna som har fått täckbyxor (i Gore-Tex) som ser ut som slitna, pösiga jeans. Självklart. (Bild härifrån.)

Så vad har nu hänt – har jag börjat bry mig om mitt yttre, kommer jag att börja köpa modetidningar och blogga om dagens outfit som alls inte är gamla 501:or och hoodie varje dag utan benvärmare, diadem, reapris på pälsbräm och ovanligt lyckade färgmatchningar?

Förmodligen inte, för jag är lika dålig på det som på att trycka ner tummen på mellanslagstangenten. (Förstår ni vad jag går igenom för denna texts publicerande?)

 
Resten av den amerikanska OS-truppen ser ut som de coola i min klass gjorde runt 1977.

Svenskarna har en häftig mössa i år, tycker jag. (Det här är 1998, 2002, 2010. Kunde inte hitta 2006.)

Kommer ni ihåg när Linda Haglund plötsligt skulle springa 100 meter i baddräkt? Eller när Gunde Svan och Mooogren åkte i vita skiddressar med streck och fyrkanter? Eller de pyttesmå shortsen som gjorde att alla fotbollspelares lår såg ut som Tomas Gustafsons?

Japp, jag är en idrottsmodebloggare.

Babara Ann Scotts troschock i OS 1948. (Bild härifrån.)

Uppdatering!
Enligt Ulrika Good designade Patrik Sjöberg (som jag tycker om, så det så) en av friidrottslandslagets dräkter. Ja, den till vänster.

Om jag har hört det förr, måste jag ha förträngt det. Jag är alldeles jätteförvånad och vill ha bevis och garantier i tre exemplar!

<---Det var tider, det.

{ 50 kommentarer }

Skidor, pjäxor och våra bindningar till dem

av Lotten Bergman den 11 februari 2010

 
Jag på Dundret i lånad utrustning (1978).

Det här med att engagera kommentatorer att yvas över basket är inte lätt. Vips övergick gårdagens inlägg till att handla om skidbindningar. Allt är Ökenråttans fel, för hon berättade när hon och lille Maken häromdagen mitt i Stockholm grävde fram forna tiders skidutrustning i källaren. Men

  • Ökenråttans ena lagg bröts av
  • väl hemkommen lossnade båda pjäxornas sulor
  • Lille Makens ena sula lossnade
  • Ökenråttan fastnade i nya utrustningens avancerade bindningar.

Hur tar man sig hem med en avbruten skida? Man går-åker som en curlingsopa.
Hur går man hem med en flärpande sula? Enligt Ökenråttan går man som i tango.
Varför köper man inte ny utrustning? Det gör man.

Nu minns jag ju mina egna skidutrustningar från anno dazumal. (Vilket jag har berättat om tidigare.) Farbror Sten lånade ut skidor med fastskruvade stålkanter, stavar med läderhandtag och ett par vinröda slalompjäxor i skinn. De slutade alldeles ovanför fotknölarna och var ohyggligt obekväma när de karvade hål i mina basketben. Jag plogade mig nerför Ormberget i Luleå medan jag längtade till Skåne. Sedan föll jag i liften, for huvudstupa in i skogen och fick astma samt ont i knäna. Och allt var de vinröda läderpjuckens fel.

Gårdagens kommentatorbås är förresten en källa till nya kunskaper. Gamla pjäxor i skinn murknar, gamla pjäxor i plast spricker, gamla skidor går i största allmänhet av och alla, alla bindningar krånglar. Cecilia N förklarar:

Numera sitter det en liten pinne längst fram på skon, tänk en sån pinne på armbandsklockan som man sätter fast armbandet med. Den pinnen ska på nåt sätt fångas upp av en ”mun” på skidan och så stänger man munnen (genom att dra i näsan, höll jag på att skriva). Men det finns en klump som sitter strax framför munnen på skidan och den ska man ha uppfälld för att öppna munnen och så fälla ner den för att stänga.

Aha.

Tänk om den här fantastiska vintern (och jag är inte ironisk utan bara norrbottning) är den första i en lång rad vintriga vintrar! Tänk om vi får vinteridrotta som förr i ett par år framåt! Tänk om till och med jag kommer att återuppliva gamla minnen. Som när jag blev bjuden på en resa till Åre av dåvarande pojkvännen som bara ville segla, windsurfa och åka slalom och alls inte prata om basket. I Åre var jag febersjuk fem av de sex dagarna och inte den populäraste i sällskapet.

 
Jag i Åre med lånad utrustning och basketklubbens träningsoverallsbrallor (1984).

{ 57 kommentarer }

Dagens landskamper: fot- respektive handboll

av Lotten Bergman den 20 januari 2010

Jag gillar landskamper, särskilt i fotboll och ishockey. (Basket? Jorå, men Sverige är liksom på Danmarks bandynivå.) Därför hade jag sett fram emot kvällens träningsmatch mot Oman.

Oman? Ah, vänta, det är ju bra väder där. Ok.

När börjar matchen, tror ni, om man läser på Svensk Fotboll?

Halv åtta? Ja, lokal tid!

När jag av en slump klockan 18:05 råkade hinna se sista kvarten, var det som att sitta i en sommarstuga under VM 1978.  Kommentatorerna sa mest ”oj, svensken faller” och ”där försöker Sverige med en glidtackling” samt ”nämen, den svenske spelaren passade fel”. De kanske sa mer, men micken måste ha varit från Putte Kocks tid; allt lät som när man pratar med en lovikkavante framför munnen. (Uppdat.: Aha, nu läste jag att stackarna refererade matchen via mobiltelefon.) Bilden påminde om när man kisar med ögonen och tittar på ett hockeyspel där alla spelare har exakt samma utseende. Dessutom låg ljudet 3 sekunder efter bilden. Det såg ut så här:

Spring, spring, dribbel, dribbel, tjohooo från publiken – och plötsligt slutar alla springa och tittar på domaren som pekar på något som inte går att se. Då hör vi avblåsningen i tv:n. (Domaren har inte ens pipan i munnen längre.)

Då laddade jag för nästa landskamp: Polen–Sverige i handbolls-EM. Men … det var som att se Sverige tävla i konståkning. Ingenting funkade! Och domarna var dumma! Sverige tog sats och missade, snubblade och blev utvisade och ingen ville ta avslut och i halvtid när jag satt och gapade över det dassiga spelet sa kommentatorerna att ”det här går ju jättebra, de spelar suveränt”. (Men förlorade. Ju.)

Och hur tror ni förresten att en fotbollsmålvakt ser ut nuförtiden? Inte alls så här.
Utan så här. Vi får lära oss ett nytt namn nu: Daniel Örlund.

Äsch. Jag skulle ha läst en god bok, dansat jenka eller sovit middag istället för att titta på sport. (Något säger mig att stora delar av det sportointresserade kommentatorsbåset vill vråla ”vad var det vi sa”.)

{ 23 kommentarer }

Zlatan Ibrahimovic och Sarah Sjöström och jag (uppdat.)

av Lotten Bergman den 27 juli 2009

När jag var i Grekland kände jag mig oftast som en Gargantua. Med mina kanoter till fötter, tefat till ögon och plockepinn till spretande tänder sneglade jag avundsjukt på alla små, nätta Medelhavskvinnor.

Men så suckade jag och ryckte på mina breda axlar och kom på att det nog är precis som det ska vara. Och jag är ju inte ensam.

Sarah Sjöström som i VM idag vann 100 meter i det obegripligt obekväma simsättet fjäril – och dessutom slog världsrekordet – är 181 cm lång.

Och hur är det nu med Ibra? (Ni ser, jag tror att jag är kompis med honom och har lagt bort titlarna.)

Jo, Zlatan har nu läkarundersökts i Barcelona. Han befanns vara precis 194 cm, som han hade sagt, och verkar inte börja krympa på ett par år. Läkaren som mätte fick stå på tå – och nådde då nästan.

För säkerhets skull mättes även Zlatans biceps. Antagligen får han böta om de krymper. Den ohåriga armhålan lockar alldeles fasligt.

Visserligen vill jag ibland vara petite som en sparv och ha nätta sandaletter och näsduksstora klänningar. Men äh. Jag står i alla fall stadigt och syns när jag hörs.


Här är hela klippet med Zlatans läkarundersökning. Kul att se att han kan springa.


Uppdatering 28/8 28/7
I SvD:s artikel om ”Sarah, Zlatan och sportjournalisten” sprutar majlardiskan som en sifon på ett groggbord. Visste ni inte att Sarahs föredömliga fysiska företräden inte döljs av hennes baddräkt och att hon skapar ytspänning eller att Zlatans självbild inte behöver putsning så vet ni det när ni har läst detta. Ingressen? Ok:

”Inte S som i Sarah Sjöström. Utan S som i: Självkänsla. System. Skador. Grejar Zlatan sin triss i utmaningar blir han kung i Katalonien. Som ett annat ess: Stojtkov.”

(Stoitjkov ska det nog stå.)

{ 15 kommentarer }

← Äldre inlägg