… och jag måste ta fram datorn och skriva detta för att stå ut med min egen hjärtklappning. Det är fruktansvärt. Plötsligt körde loppets ledare Johan Olsson j-ä-t-t-e-l-å-n-g-s-a-m-t och hjärtat stannade nästan där det satt i min halsgrop. Jag tänkte på när Jörgen Brink pga. hjärtflimmer plötsligt körde in i väggen under VM-stafetten 2003 och jag leeeeed.
Men så körde Johan Olsson i lagom fart igen. Det som jag såg nyss, var ju bara en stilstudie i slow motion.
Kommentatorerna skriker:
– Schweizaren är ursinnig, han är besinningslös i sin jakt på svensken!
– En mördande stigning!
– Det är plågsamt, det är smärta! Han plågar sig!
– Han går på som en furie!
– Trilla inte Johan, stå på benen!
– Står han på benen så håller det!
– Det är 22 sekunder! Han sliter nu!
– Det är klart! Det är klart!
– Vi har badat i silver i två veckor, men det är slut nu!
Puh. Johan Olsson vann. Puuuh. Efter 35 kilometer i ensam ledning eftersom han gjorde ett ryck efter blott 15!
Och så kommer nu de obligatoriska hur-frågorna som jag tycker så illa om, och som borde förbjudas på journalistutbildningarna.
– Hur mycket njuter du nu?
– Jättemycket!
– Hur trött är du?
– Jag är så jävla trött. Pust.
– Hur kommer du att minnas den här dagen i framtiden?
– Väldigt tydligt!
Hur svårt kan det vara att hitta på bättre frågor?
Uppdatering lite senare!
Perfekt, perfekt, perfekt — kolla här i inledningen, när man får se
- VM 93 Torgny Mogren (Gundes ståpäls)
- VM 91 Torgny Mogren (Gunde själaglad)
- VM 89 Gunde Svan (Mogren jätteglad).
Naturligtvis får vi höra en journalist fråga en annan journalist: ”Hur stort är detta?”.
Och så måste vi alla tänka på att ”ingen i världseliten har så lite muskler som Johan Olsson”.
{ 29 comments }
