Jonas Gardells bok ”Torka aldrig tårar utan handskar” har jag nyss läst och verkligen tyckt om. Den är välskriven och rörande, konkret och faktaspäckad på ett ytterst sympatiskt sätt. Tydligen är den ännu bättre som ljudbok eftersom han själv har läst in den och till och med avbryter läsningen och tilltalar lyssnaren på ett vansinnigt häftigt sätt. Boken är förvånansvärt snabbläst trots nästan 300 sidor och jag rekommenderar den verkligen.

Bild från tv-serien med samma namn.

Och nu kan ni sluta läsa, alla som tycker att mitt petiga sätt att läsa texter är ett djävulens påfund och att jag ska knipa igen och inte påtala sådant här trams och att analyser och ifrågasättande ska man bara pyssla med i skolan. Hejhej!

Ni andra: är det här ett stilistiskt grepp, tror ni? (Att detta beskrivs som det ”mest spännande” på ett nästan likadant sätt på två olika ställen i boken.)

1.

2.

En helt annan sak nu. Ser ni ordet skall i båda styckena?

Hmmm, mumlar jag och tar mig lite intellektuellt på hakan – det är inte så vanligt att man idag skriver skall eftersom ska liksom är modernare. (De som känner att ska och skall har olika betydelse kan få göra det, men inte räkna med att läsaren känner samma betydelseskillnad. Numera.) Jonas Gardell varierar även mellan ledsen och lessen och lite och litet, vilket alltså inte är fel – men väldigt intressant ur språkutvecklingsanalytisk synvinkel.

Här är två ska/skall-exempel.

1.

2.

Ska i den övre brödtexten och skall i den nedre repliken. Hmmm, mumlar jag igen (denna gång med pekfingret på min egen näsa och blicken i fjärran). Inte ens Regeringskansliet använder skall längre – och nya lagtexter skrivs med ska. Vid varje skall i hela boken hoppar jag till, tar mig åt hjärtat och famlar efter fotfäste. (Vilket med tanke på att man sällan famlar med fötterna måste se annorlunda ut.)

Men … nu var jag faktiskt elak. Just de här exemplen ovan är faktiskt korrfel – Jonas Gardell har ju medvetet valt skall i brödtext och ska i repliker för att få fram en arkaiserande effekt. Och hur vet jag det?

För han sa det till mig i morse.

Just den här boken läste jag som e-lånebok, vilket verkligen är praktiskt när man inte kan låta bli att analysera. Personerna flämtar tolv gånger och suckar nio gånger, vilket nog är normalt. Ibland flämtar de lite oftare, ibland ropar de andlöst – vilket säkert kan förklaras med att det är så sällan man behåller fattningen när man ser en vit älg.

Däremot blir typografin ibland extremt svårläst i e-boken – så här ser det säkert inte ut i den tryckta versionen:

På ett ytterst sympatiskt sätt svarade Jonas Gardell på våra (alltså Breakfast Book Clubs) frågor och förklarade att den här trilogin kommer ut som tre separata delar inte för att det är ekonomiskt försvarbart (ergo fördelaktigt), utan för att han

• helt enkelt inte hade tid att skriva allt på en gång
• är en kass planerare som gör saker som det faller sig
• älskar tanken på att läsekretsen ska längta efter nästa del – längta efter rollfigurerna som ingen har längtat efter dem förr
• hoppas att böckerna ska läsas inte bara en gång utan kanske till och med två eller tre.

Måtte jag nu aldrig få en bok utgiven och råka ut för nån jädra språkpetimäter som kommer och har synpunkter eftersom jag säkerligen kommer att skriva cement istället för betong, sockar istället för sockor och Katherine Hepburn istället för Katharine Hepburn samt basket istället för basker.

Det närmaste ”riktiga” yrke jag kan komma med mitt bokstavsarbete är redaktör. Och nu kliver jag i den rollen. Jag sätter upp nudelfrippan i en knut, tar på mig läsglasögonen och koftan med armbågslappar och stoppar därefter ner de strumpklädda fötterna i ett par sandaler för att alla ska ta mig på allvar och se till min professionella sida.

Va? Ni protesterar? Har jag förstått fel och dragit in hela mig i en klädkodsklyscherizer? Pah!

I förrgår läste jag SJ:s gratistidning Kupé – den som ligger på alla tåg och som har en känd artist som behöver reklam just nuuuu på framsidan. (Agnes.) Den läser jag alltid från pärm ti… så säger man inte om tidningar. Jag läser alltid hela tidningen och blir alltid så underligt och  vansinnigt sugen på att köpa reselakan av siden.

Det intressantaste uppslaget är insändarfrågorna till lokföraren Peter. Han svarar pedagogiskt och välformulerat samt initierat. Men se på fan. I numret som ligger ute nu ser en av insändarna ut så här:

Vad har hänt? säger redaktör Bergman och rynkar pannan. Det här är visserligen det moderna sättet att skriva, men … i en tryckt produkt? Jag frågade den ansvariga (som jag inte lämnar namnet på här eftersom jag inte har fått okej från henne), som svarade:

”Jag har valt att inte redigera insändarna utan publicerat dem som de kommit in. Det är inte självklart att vi kommer att göra så framöver, det är ju helt klart en avvägning.”

Är det en avvägningsfråga? Är det det, ooo allvetande kommentatorsbås? Är det inte snudd på tjänstefel att inte redigera? I min värld handlar det lika mycket om respekt för läsarna som för insändarskribenten. Och var går gränsen …?

Att det sedan är intressant att analysera texter som skrivs ”modernt” fastän de ska publiceras i en tidning, är en helt annan sak.

Fotnot:
Två punkter (som är ett skiljetecken som inte finns) lär betyda ”mittemellan slut och inte slut på meningen”. Som ett mildare sätt att avsluta än med en punkt. (Här var jag då omild.)

Exempel från Wikipedia

Det vimlar av pluttifnasktecken som är små och till synes oviktiga, men som när de hamnar fel hoppar upp och sätter sig som en varulv i strupen på mig. Det är som när någon sjunger falskt, spelar basket i högklackat, trummar i otakt eller blandar neongrönt med lila.

Men nu fokuserar vi på citattecknen. Citationstecken, dubbelfnuttar och enkelditon. Inte situationstecken. I Sverige ser de oftast ut som nittionior: ” 

De upponervända som man har i anglosaxiska och spansktalande länder när citatet inleds, kallas följaktligen för sextiosexor: “

Men nu har vi andra också: vinkelcitationstecknen eller gåsögonen (som jag i evigheter kallade ankfötter eftersom jag associerade fel): » «

Ofta ser man idag citattecken som ser ut som små elvor, men det är faktiskt tumtecken ” (som man helst inte ska använda i tryckt text).

Uppdatering!

Magnus Andersson skriver i båset om tumtecken och det raka citattecknet:

Skrivmaskinscitattecken!

Slut på uppdatering!

Här kommer nu exempel på hur de gåsögon och nittionior kan se ut i text! (Och bara för att stöka till det tar jag med pratminus eftersom det i just detta fall handlar om repliker.)

Nu ska man veta att det är bäst att ha ickepratande kompisar med sig på film.

”Vem är det där?” säger min snälla, goda, trevliga vän när vi är på bio
”Det är Jack Nicholson.”
”Men vad heter han?”
”Jack … men … ssschhh nu.”
”Heter han Jack i filmen också?” fortsätter min snälla kompis.
”Mmmm. Sssch …”
”Det hette han ju i Titanic också!”
”Han var inte med i Titanic!”
”Jojo, Jack DiCaprio.”
”Ssssch.”

Nu ska man veta att varje ”ssschhh” hörs lika väl som exempelvis sandpappring av griffeltavla. Mer än pratet alltså.

– Men han där, dog inte han nyss?
– Jo, men nu ser vi en flashback. Ssschh, hyssjar jag som ett surkart.
– Hur kan vi det om han är död?
– Det är som en dröm. Sssschh.
– Men han kan väl inte drömma om han är död! envisas min kompis.
– Det är bara på låtsas, tyst nu. Sssscchh.
– Om det är på låtsas … hur kan vi se det då?

Nu ska man veta att min kompis är doktorand på en finfin institution och i det »riktiga« livet en hejare på att förstå allt som händer och sker.

»Men varför kysser hon honom? Hon är ju gift med den andre!«
»Hon är otrogen. Ssschh.«
»Å fy! Med den där? Usch! Skäms på sig!« säger min högljudda kamrat till kvinnan i filmen.
»Du låter som en replik i en pilsnerfilm!« svarar jag.
»Och … herreguud vilka snygga skooor! Kolla, kolla, dom röa där bakom, röa … röda!«

Nu ska ni få svara på frågor!

Fotnot:
Helt fel har jag inte i min ankfotsassociation: på tyska heter gåsögonen Gänsefüßchen! (Små gåsfötter!)

Språkrådet skrev 2004 så här om gåsögonen.

(I kommentatorsbåset kommer jag att tala om vad jag tycker.)

Kolla, ser ni rubriken? Om Google nu stör sig så mycket på att varumärket syns i ogooglebart, i ett mysko svenskt ord som kan tolkas negativt (huh?), tar man och gömmer ordet lite genom att inte skriva ogooglebart utan ogooglingsbart. Eller vad säger ni om ogoogelbart? Och så letar vi efter alla möjliga oord med två oo:n så att vi kan förvirra lite. Oorganiserad, oomkullrunkelig, oomstridd goo…dwill …

Jag vill rekommendera en artikel i The Atlantic, av Megan Garber som helt har gått i spinn inför det svenska språkets finurliga finess: att vi kan skapa nya ord bara genom att tjoffa ihop två ord med varandra och skapa sammansättningar. Mycket initierat tar hon upp 15 ord med förklaringar och allt (som hon kanske skulle ha låtit en svensk korrläsa).

Någon skrev i kommentarerna att svenska ju var så himla svårt att uttala, vilket ju är helt fel. Jag kan till och med uttala Schweiz och egentligen utan problem! [plats för ett ironiskt höhöande]

Då tog jag de 15 orden och försökte på ett simplifierat och lite Hipp-Hipp-inspirerat fonetiskt vis förklara uttalen. Men så svårt det var! (Rätta mig gärna.)

1. Bloggbävning [blogbaevning]
2. Livslogga [liffslogah]
3. Ogooglebar [ooogooogelbar]
4. Nomofob [nomofob]
5. Fulparkerare [fuhlpahrkerahreh]
6. Mobildagis [moobeeldagis]
7. Appa [ahpah]
8. Padda [pahdah]
9. Terja [taerya]
10. Trädmord [traedmoord]
11. Attitydinkontinens [ahtitüdinkontinaens]
12. Flipperförälder [flippaerfearaelder]
13. Åsiktstaliban [osiktstahliban]
14. Nakenchock [nakenshok]
15. Köttrymd [sheatrümd] 

Och då tänkte jag så här:
a =  ”bar”
ah = a very short a, almost like if you were to say ”I” and was interrupted halfways
oo =  ”too”
o = the å-sound, like in  ”not”
ae = the ä, which is pronunced like in  ”fair”
i =  ”pit”
ee =  ”keep”
u =  ”rude”
ea = the ö, almost  ”fur” or ”her”

Men det hör ju inte alls hit — det jag vill säga är att

• SAOL tar in etablerade ord – förutom när redaktionen stoppar in nya stavningar som inte alls är etablerade men som borde bli det (jos och kasjunöt)
• Google kan säga vad de vill om våra svenska ord – och faktum är att alla företag gör så här hela tiden (försöker påverka hur vi använder varumärket som de ”äger”)
• Språkrådets nyordslista är intressant kuriosa och ett tidsdokument – inte en normativ samling som man slaviskt ska följa
• det är jättekul, detta – och snart kommer NE att stoppa in ogooglebar med ett stort moahahahaaa efter.

Men inte än …

Uppdatering bara några minuter senare (kl. 17:45)! I give you Nationalencyklopedin!

Det svåra med jäm- och jämn-ord är att man inte hör skillnaden i talet. Ju fler gånger vi hör jämt där det egentligen stavas jämnt, desto svårare blir det när det kommer till stavningen.

Men man kan ju försöka förklara lite?

Jämt alltid betyder ’alltid’.

Jämnt är en böjning av jämn, som vi ju vet betyder plan, platt, slät och lugn. I sammansättningar är förstås både jämn- och jäm- former av jämn.

Det finns två fasta uttryck där jämt betyder alltid:
• ständigt och jämt
• jämt och samt

Och ett där jämnt med n insprängt betyder med knapp nöd eller just:
• nätt och jämnt

Och nu måste man fokusera och tänka efter, för om andra delen av ordet börjar på vokal eller h eller m, skriver man nästan alltid jämn:
• jämnårig
• jämnhög

Men det lättaste är förstås att slå upp i SAOL. Eller rabbla några jäm-ord tills man kan dem utantill och tänka på att det handlar om något som är i höjd med eller invid något annat:

• jämbredd
• jämbördig
• jämfota
• jämföra
• jämförelse
• jämlik
• jämlikhet
• jämspelt
• jämställa
• jämställdhet
• jämvikt
• jämväl

Nä hu, nu blev jag trött i munnen. Vi tar orden där man får stava som man vill för att glädja rebellerna:

• jämngammal/jämgammal
• jämngod/jämgod
• jämnstark/jämstark
• jämnstor/jämstor
• jämntjock/jämtjock

Men fy, nu blev jag trött även i huvudet. Och då går det knappt att förstå SAOL:s egen förklaring till detta:

”Gränsen mellan jämn- och jäm- i sammansättningar är oskarp. Det finns en klar tendens i språkbruket att utnyttja den mer genomskinliga formen jämn- genomgående utom i några starkt lexikaliserade ord på jäm-.”

Genomskinlig betyder ju ”något som släpper genom ljus” och genomsynlig betyder ”något som släpper genom både ljus och bild”. Så hur ska vi nu tolka detta? Jag vet: vi struntar i det och kollar vad andra instanser har att säga om detta.

Språkrådet skriver  att man kan göra skillnad på

1. jämnbred – om en planka som är lika bred i hela sin längd
2. jämbred – om en planka som är lika bred som en annan (plankorna är då jämbreda).

Usch, nu blev det jobbigt att tänka igen. Vad är skillnaden mellan en planka och en bräda? Jo, en planka är virke med en tjocklek om minst 45 mm och en bredd om minst 140 mm, medan bräda är virke med tjocklek av mindre än 45 mm och bredd på minst 70 mm. Med andra ord är plankor och brädor varken jämstora eller jämntjocka. Och man kan minsann planka in på en fotbollsmatch och bräda någon i armbrytning. Och den enda illustration jag kan komma på nu är denna:

Själv funderar jag på om man inte i dessa Facebooktider om kompisar som ständigt och jämt fyller år kan säga att de ”fyller jämt”. (Eh. Sådär får man ju inte skoja. Nu blir det fel i googlingsstatistiken på just det uttrycket, så nu måste jag jämna ut genom att skriva korrekt ett par gånger: fyller jämnt, fylla jämt, fylla jämna år.)

Och då började han fnittra så brutalt att han som på ett forntida foto blev alldeles suddig:

– Ssscchhh, Peter sitter och jobbar här på andra sidan dörren! sa Sture.

Jag är inne i Svenska Akademiens lokaler i Gamla Stan – närmare bestämt i Börssalen där alla varje år får veta vem som tilldelas Nobelpriset i litteratur.

Det handlar om en temadag under namnet ”Språkhjälpmedel i tiden”, vilket är 100 93 % roligare än titeln antyder. Det handlar om allt från ordböcker och frågelådor till termdatabaser och appar. Vi babblar om språkbruk och uttal, skrivregler och översättningshjälp, personnamn och ortnamn och får under kafferasten på inga villkor ta med något spillbart i  Börssalen. (Som förresten har fått gråa väggar istället för svagt rosa eftersom grått tydligen är den färg som får guld att glänsa extra guldigt.)

Strax ska en paneldiskussion äga rum – Sture Allén (som representerar Svenska Akademien), Anna-Lena Bucher (TNC), Catharina Grünbaum (Mediespråksgruppen) och Ola Karlsson (Språkrådet) ska prata med varandra och svara på frågor. Som ni väl förstår är det ju komplett obegripligt att jag inte sitter med i panelen och yrar om baskettermer kontra cement- och betonguttryck i kombination med tågens kamaxlar och städverktyg med kvinnonamn.

Jag ska istället försöka vara diskret i publiken. Får inte ställa mig på bänkarna och sjunga en sång. Inte spilla kaffe på golvet. Inte skrika SPRÅKPOLISEN ÄR HÄR! Bara ta det lugnt.

Nu kommer lite fakta i väntan på panelhönorna:

• Genomsynlig är det som släpper genom både ljus och bild (ergo ett fönster).
• Genomskinlig är det som släpper genom ljus (alltså t.ex. en frostad glasskiva).
• Ungdomssvärmeri finns med i SAOL, men mitt tips är att det försvinner till nästa upplaga (2015). Vem fan svärmar?
• Stubblucka är en spridning av stenar i en stensträng vid en stubbe eller f.d. stubbe och dessutom ett ord som hittills inte har kunnat googlas fram. (Moahahaha.)
• IATE är en översättningsbank med 23 EU-språk – och latin.
• Brain waste bör på svenska heta resursslöseri.
• SAOL:s app har en stavningshjälp som rycker in med stavningsförslag när man skriver fel, men si det visste jag inte emedan jag aldrig stavar fel.
• Podiets nederkant har veckad kjol.

Skåda även det rustika golvet där månget lurvigt ben har svängts.

I Danmark finns sproget.dk, och i Sverige kan det hända (om alla kommer överens) att en liknande sajt hamnar på svenska.se (som har tjingats av Svenska Akademien, men inte används än). Där skulle man kunna ha en gemensam sökmotor som leder till gratistjänsterna Rikstermbanken, Språkbanken, SAOL, SAOB, Utrikes namnbok, Myndigheternas skrivregler (som håller på att fräschas upp av Språkrådet), Ortnamnsregistret, Lexins uttalsordbok och annat språknyttigt.

Nu inleds paneldiskussionen! Och oj, som vanligt handlar det om papper kontra digitala medier.

– Hur kommer det att se ut i framtiden …?

Alla i publiken svarar precis som alla svarar – en del gillar papper, andra gillar bara elektroniska varianter och de flesta gillar båda. Jag hade om jag hade suttit i panelen citerat en klok man:

– Av naturliga skäl är det svårt att sia. Särskilt om framtiden.

När jag igår föreläste för kommunanställda i Tyresö (en av åtta Södertörnskommuner – det fullkomligen vimlar av kommuner i Stockholmstrakten), publicerade jag på Facebook denna bild:

Ity Tyresös kommunlogga ser ut så här:

Okej. Jag är ingen estet; jag är en simpel språkmänniska som kan gå med omaka strumpor och ha svarta skor till blåa strumpor – men detta är för mig som att stoppa båda benen i samma byxben som änna sjöjungfru. Varför klämma ihop vissa bokstäver men sära på andra? Och varför är det så ont om versala T? Jajaja, formgivare gillar gemener mer (de lär vara snyggare) och hatar bindestreck (de är kantiga och fula)

Regeln när det gäller hur pöbeln (ergo vi som inte begriper bättre och bara skriver brödtexter här och där) ska skriva varumärkesnamn och tolka loggor, är enligt min husgud Språkrådet ungefär:

Företagsnamn och deras eventuella förkortningar skrivs inte genomgående versalt, oavsett hur loggan ser ut. Man  skriver alltså Asea, Wasa, Saab och Modo (om man inte jobbar just där, för då följer man ju företagets egna skrivregler). Namn med t.ex. en versal eller ett klurigt tecken mitt i ordet, avviker från svenska skriftnormer och normaliseras därför. (Görs om enligt skrivreglerna.) För att underlätta läsandet, ju.

Några exempel:

Det gäller även

• MatXtra → Matextra
• r.o.o.m → Room
• FöreningsSparbanken → Föreningssparbanken
• S|E|B → SEB
• KRAV – Krav
• coop/COOP – Coop.

(Den där listan fyller jag på när ni kommer med fler exempel.)

Numera nästan njuter jag trotsigt när jag skriver Ipad, trots att jag för bara ett halvår sedan tyckte att det såg ut som när man går omkring i bara hatt och underkläder.

Har ni fler problemexempel eller underliga loggor som vi kan dissekera – förlåt diskutera menar jag nog. Eller har ni protester – kanske ni tycker att Tyresös kommunlogga är ett under av skönhet och eftertänksamhet samt underfundighet? Och när det gäller stackars Canal+ som blev C More — hur ska vi göra där?

Fotnot:
När man blandar versaler och gemener och skippar mellanslag och de finfina bindestrecken sådär lite innovativt, kallas det kamelNotation (på engelska CamelCase).

Uppdatering
En logga till samlingarna:

Uppdatering 2
DR HÖGS? AMAT KOLA? ISKA! MS!

Uppdatering 3
Loggan som (tydligen) gjordes särskriven ”med flit för att det skulle skapas lite engagemang”:

Från sajten:

Uppdatering 4
Nåde dig om du inte kan svenska! För då (moahahhahaaaa) kan du inte räkna ut vad kommunen heter! FXLUN?  FRLUN? FHLUN? FYLON?

Uppdatering 5
Skellefteå, Skellefteå … å-pricken far ju iväg som en tennisboll i ett gammalt tv-spel!

– Nä … men om man skulle ta en sväng över till Taumatawhakatangihangakoauauotamateapokaiwhenuakitanatahu till jul.
– I Nya Zeeland? Men om du är på det humöret, ligger ju Llanfairpwllgwyngyllgogerychwyrndrobwllllantysiliogogogoch i Wales lite närmre till.
– Nej, nu vet jag! Westward Ho!
– Du kan vara ho.

Kommentatörerna Skogsgurra och Hyttfogden, som är ute och åker för att undersöka parkeringsbestämmelserna i andra länder, hamnade igår på den enda platsen i Storbritannien som har ett utropstecken i namnet. Stadens namngivare tänkte att de skulle ta ett namn som lockar turister och skapar allmänt hallå, och snodde helt enkelt titeln från bestsellern ”Westward Ho!” (1855). På svenska heter boken ”Vesterut! eller riddaren sir Amyas Leighas resor och äfventyr under drottning Elisabets regering”, vilket ju hade varit ett lämpligt namn på en ort som vill vara i samma klass som Taumatawhakatangihangakoauauotamateapokaiwhenuakitanatahu och Llanfairpwllgwyngyllgogerychwyrndrobwllllantysiliogogogoch.

Men vänta nu. Skrev jag ”enda platsen i Storbritannien”? Hm. Ett utropstecken?

Japp – det finns en liten rar ort i Canada som har två. Den heter Saint-Louis-du-Ha! Ha! med ett utropstecken sist (och nu var jag tvungen att skriva ”med ett utropstecken sist” eftersom jag inte vet hur man avslutar en mening som har ett ortnamn med utropstecken allra sist). Det är inte alls konstigt eftersom ”haha” på gammalfranska betydde ”plötsligt uppdykande hinder”. (Nu känner jag plötsligt att det har gått inflation i detta inläggs användande av citattecken; som ett plötsligt uppdykande hinder försvårar det läsarnas framfart.)

Fniss.

Men det finns städer men ännu konstigare namn. Dock kan jag inte lista dem rakt upp och ner här eftersom de låter precis som mina fantastiskt skabrösa spamkommentarer som fastnar i det automatiska filtret. (För övrigt tillsammans med allt som Fru Decibel skriver, eftersom spamfiltret verkar tro att ”decibel” är något falloidt.) För att inte spammarna ska drabbas av spunk nu, kommer de mindre lämpliga här i lätt maskering.

Boring (Oregon … och den hade ju bara hamnat i humorfiltret), DiId0 (Canada), Fart (Virginia), F*ck*ng (Österrike), Acme (West Virginia), Po0p0o (Hawaii), Needmore (Texas), Disappointment (Kentucky), Ho0ker (Oklahoma), No Name (Colorado) och Hot Coffee (Mississippi).

Ingenting här, ingenting där – men Ingenting rakt fram.

Och här i Eskilstuna har vi i snart ett år fnissat åt att buss nummer 6 går ut till bostadsområdet som heter Sn0pptorp.

Norje i närheten av Sölvesborg.

Och vart vill jag komma med detta? Jo att det finns fler namn att förundras över – men om man tar sig besväret att kontrollera etymologin finner man ofta att det inte alls är så himla konstigt utan att det förstås är logik och bygdehistoria som har stått bakom finurligheterna. Wikipedia har en hel avdelning med namn som man inte visste fanns, och det säger jag eder: råd barnen att bli språkforskare, för där anar jag en lukrativ bransch.

(Det gör jag inte alls. Egentligen. Men jag tror att språkforskare har ett ganska roligt yrke. Vet ni att Idiotville finns på riktigt, förresten?)

Möllenöh, liksom.

Häromdagen ringde Sveriges Radio och frågade mig vad jag tyckte om ordet ”hen”. Det var inte i sändning, så jag pratade på om ditt och datt samt knäskador och hade hur trevligt som helst med en av producenterna som planerar radiosändningarna.

Jag har nu lyssnat på det färdiga inslaget, som är minst sagt affekterat från programledarhåll. Själv är jag alls inte särskilt upprörd utan snarare lite avmätt ointresserad som inför en speedwaymatch eller hallonlikör.

Fakta om hen är att

• det är ett könsneutralt pronomen
• det är vansinnigt värdeladdat för vissa – antingen positivt eller negativt
• alla som säger att det är ett jättebra ord som signalerar ett queerpolitiskt ställningstagande är väldigt engagerade
• alla som säger att det är ett jättedåligt ord som signalerar ett queerpolitiskt ställningstagande är väldigt engagerade
• alla som säger att det bara är ett ord som kan vara praktiskt när man vill slippa krångla med ”han/hon” är lite lagom engagerade
• gamla stelbenta getter som vill återgå till hv- och fv-stavning är väldigt engagerade
• det inte finns med i SAOL.

När SAOL kommer ut med nya upplagor firar jag och andra likasinnade med champagne och lus(t)läsning. Vi pluggar in nya stavningar och gläds över nyorden – och slår vad om vilka som överlever till nästa upplaga.

SAOL 9–13 (1950, -73, -86, -98, -06).

Till den senaste (trettonde) upplagan av SAOL stoppades keff och guss in – ord som jag fortfarande inte har fått tillfälle att nämna i andra sammanhang än ”trettonde upplagan av SAOL”. Några ord som kom på förslag men som inte anammades av svenska skribenter är (med SAOL-årtal inom parentes)

• jass (1950 & 1973)
• klaun (1923)
• vaksin (1973 & 1986)
• vinersnitsel (1950)
• jos (1973 & 1986).

I analogi med t.ex. bukett och kurage hade vi idag kunnat skriva

• bulevard (1900 & 1923)
• suvenir (1900 & 1923)
• nugat (1923 & 1973 [inte 1950!]).

Men det gör vi inte – fast om det beror på att vi är stelbenta gamla getter (se ovan) som gillar franska ou eller för att stavningen inte riktigt motsvarar uttalet, vet jag inte riktigt.

Ibland känns tejpifierade ord konstiga inledningsvis – dejta, fejka, skejta och tajma – men efter en invänjningsperiod tycker vi att de ser okej ut, precis som förkortningar som till en början måste skrivas med versaler för att vi ska fatta: CV, AIDS, IT, DVD och VD. (Numera skrivs de alltså med gemener.) Likadant är det säkert med hen — vi kommer att vänja oss och inte alls känna av något queerpolitiskt ställningstagande när det dyker upp som en ersättning för ”hon/han”.

En hen. Alltså slipsten. (Och hur könsneutral är den?)

Kommentatösen Karin berättade att någon på skoj ville kalla DN för Daghens Nyheter och frågan uppstod då om det var olämpligt eftersom DN ”ju har förbjudit ordet”.

Det har nu DN inte gjort. Man måste läsa ordentligt fel för att tycka att DN har ”förbjudit” hen som ord. (Påhittet ”Daghens Nyheter” är däremot jätteroligt!)

Om jag använder hen som ord? Nej, för att göra läsningen så smidig som möjligt, ändrar jag (än så länge) till plural. Så här:

”Fråga någon kompis om han/hon vill gå på bio.”

”Fråga några kompisar om de vill gå på bio.”

Om inte annat för det är roligt att gå på bio med många.

_____
Fotnot
En gammal artikel av Martin Gellerstam har bidragit med fakta till denna min henliga utläggning.

_____
Senare – en lång henartikel i DN avslutas så här:

– Jag är ledsen, men fenomenet hen är i mina ögon alltför fånigt för att förtjäna seriös kommentar, hälsar Horace Engdahl, Akademiens förre ständige sekreterare, i vändande mejl när DN frågar honom om det lilla ordet med den stora laddningen.

Jag svarar varje dag på språk- och skrivregelsfrågor samt andra mystiska ting. De mystiska frågorna är till exempel:

– Varför spelar barnen inte kula längre?
(Jag svarade att de fisslar istället.)

– Vad gör man åt kraftig handsvett?
(Jag svarade att man kan ha vantar på sig och skylla på nickelallergi och bad sedan om ursäkt och sa att jag faktiskt inte hade någon aning och att jag tycker om varma, svettiga händer.)

– Vem vann allsvenskan 1932?
(Jag svarade med en lång och komplicerad  historia om mitt första möte med sökmotorn Google 1999 och denna länk.)

Nyss fick jag en extremt komplicerad mening av en snäll revisor, som ville ha kommatecken instoppade. Jag svarade med att bygga om hela klabbet och stoppa in och pynta med inte bara versaler, pumlor, punkter, glitter, semikolon och tankstreck utan även parenteser. Men ack! Revisorn gav mig bakläxa och skrev om skapande av förvirring:

”Man får inte skriva saker inom parentes. Det som står inom parentes avser motsvarande period förra året, det är ett vedertaget sätt att skriva i t ex årsredovisningar. För att undvika förvirring hos läsare som läser många årsredovisningar undviks därför parenteser.”

(Jag har markerat det tydligt på alla sätt och vis så att ingen ska få för sig att det är en allmän, lottensk skrivregel, det där.)

Nu hittar jag på en i dessa dagar relevant mening:

”Budgeten kommer att överskridas med 132 miljoner (23 %), vilket ju inte är bra utan snarare olämpligt och dumt.”

Det betyder på revisorska att budgeten överskrids med 132 miljoner i år, men 23 % förra året. Vilket ju rimligtvis borde ha varit precis lika dumt. (Alltså. Kan ni tänka er ett liv utan tillgång till de så ljuvliga parenteserna?)

När jag föreläste för Riksbanken, berättade de att man genom ordvalet i deras texter tydligt kan läsa mellan raderna vad som avses. Om det (liksom) stod ”kommer att” betydde det ”kommer förmodligen inte att” och när det stod ”är sedan länge” betydde det ”kommer förmodligen att bli”. Ungefär. (Jag kan inte hitta mina exempel – har vi någon riksbankare bland läsarna?)

Nu ska jag skriva på nationalencyklopediska (igen):

”Trots att artikeln har gått från 05, 10 och 11 samt 18 till 36 och 60 via 59, kommer vi nu att nolletta den. Men eftersom litet huvud är låst efter 60 måste jag kontakta sammanföringen.”

Hjälp mig med fler exempel på fackspråk som är så internt att man som vanlig språkare inte förstår det!