Enligt chefredaktör Mattsson har orden blivit slitna. Nähe? Va? Redan? Kommer Aftonbladet att följa efter eller envisas vidare? Kolla här vad Älskade dumburk uppmärksammade för en månad sedan med orden ”nu driver ni med oss”:
Psykchockskrigsattack: 21 bokstäver.
De ord som ska bort enligt Dagens Media-artikeln är bara ”chock” och ”galet”. Jag hoppas att döds-, hån-, skandal-, attack-, hat- och präst-sammansättningar ingår i beslutet. Kanske tar sjukt, as-, fett, bajs-, dö- och skit- över, men då får de väl … väl … vä…
Hm. Vänta. Förbud mot ord? Är det bra det? Är det inte lite Orwellskt? Fast även om det står ”bannlyser” i rubriken till artikeln, så är det kanske bara en stilla avhållsamhet med ett och annat övertramp som gäller?
Precis som jag nu sitter här och funderar på effekterna, måste ju journalisterna (för det finns väl inte längre regelrätta rubrikmakare?) också sätta sig ner och vara kreativa. Tänk om vi istället för attacker och förnedringar samt mirakel och terror nu ska lockas att läsa blott om
kritik
vanära
tur
förföljelse.
Synonymböcker och dito sajter går en gyllene framtid till mötes. Själv längtar jag mest efter lite mer humor i tidningarna. ”Han gav marmeladen ett ansikte” är t.ex. en artikelrubrik som hade fångat mitt intresse.
Förra måndagen blev jag i all hast inkallad till ”Nordegren i P1” för att agera språkpolis. Och onsdagen som följde. Samt nu i måndags igen.
Vips, kändes det som om jag aldrig hade gjort annat än att språkpolisa i radio. Rassel, sa det i mejlen och nu skriver jag till okända, nyfunna brevkompisar (endast män) om språk. Och klonk, sa det på Facebook där jag plötsligt blev kontaktad av mina gamla klasskompisar. (Ganska många: jag har gått i sju olika klasser.) Kort sagt: det är jättekul! Det känns som om jag har pratat i P1 halva livet och ändå är det bara ett inhopp på en dryg månad det handlar om. Förmodligen kommer jag att drabbas av uppmärksamhetsabstinens och börja ansöka till Big Brother och Idol.
– Hej Lotten, säger Idoljuryn.
– Hhhhh… ee… iiij, svarar jag med klädsam blygsel påklistrad.
– Vad ska du göra då? säger Idoljuryn och antecknar ”för gammal”, ”konstig frisyr” och ”fula jeans” i sina papper.
– Jag ska rabbla skrivregler! Samtidigt som jag strippar! Och steppar! Uppåner!
Men hur är det då i P1? För det första är det ju fullt av intervjuoffer. I måndags var det Roxette och en step-aerobics-instruktör samt Marie-Louise Ekman. Den inte helt naturliga blandningen beror på att P4 Extra med Lotta Bromé håller till i studion alldeles intill.
Plåt-Niklas? Nej, Marie-Louise Ekman i silvermålad läderkostym.
Intervjuoffret Marie-Louise Ekman, bisittaren Dilsa Demirbag Sten och programledaren Thomas Nordegren i studion.
Är det kanoter? Är det Frankensteins monsters skor? Nej, det är Nordegren-skor!
Och språkpolisen som tar på sig den allvarliga minen för att kunna säga barein fastän det ska stavas Bahrain.
Idag är jag dock P1-ledig. Ska jag lägga mig ner och gråta? Förbanna mitt öde som varande skrotad? Ringa in och sabotera? Nej, jag ska sätta mig i sängen och skriva om varför nederländska heter nederländska och inte holländska och att England är en sak, men att det var annorlunda före 1707 samt att landet Ryssland kanske inte finns. Vips, blev jag avvand och nedtagen på jorden.
Uppdatering:
Varför är det en ”platta” framför micken? Vad heter det på fonetiska när man ska formulera P? Vad har meänkieli med allt att göra? Följ den spännande diskussionen i kommentatorsbåset, där vi alls inte utreder namnet på Muammar al-Khadaffi [qað:a:´fi] eller Qadhdhafi eller Gaddafi eller Kadafi eller rent av Mu˙ammar al-Qadhdhāfī. Gah!
Regnet vräker ner över snöhögarna i mellersta Sverige och jag tänker att jag är glad som får sitta inne vid den varma datorn och bara röra på fingrarna, tearmen och hjärncellerna. Och så tänker jag att det är så trevligt att skriva. Och så associerar jag snabbt till att det är synd att jag inte kan rita. Och inte spela piano. Och att jag är bedrövlig på att dansa balett. Men så kommer jag på att jag i alla fall kan stava till balett och blir nöjd igen.
Igår föreläste jag i Finspång, och vi kom att diskutera det faktum att alla idag måste skriva i tjänsten oavsett om de vill eller inte, oavsett om de kan eller inte. Och att det ju faktiskt inte är särskilt ekonomiskt om man ser till talangresurserna i världen.
Bild som egentligen inte hör hit, men som ni kan vila ögonen på ett tag.
De som är bra på att skriva borde ju skriva åt dem som inte är bra på’t. Precis som att jag anlitar en tecknare när jag behöver en bild och en dansare när jag behöver en balett.
– Självklarheter! vrålar min läsekrets.
– Snacka om att slå in öppna dörrar! skriker dörrvakterna.
– Vaddå, ska inte alla få skriva menaru? väser de lättkränkta.
Kanske försöker jag bara trygga min skrivande ålderdom, kanske försöker jag övertyga mig själv om att min karriär har en lysande framtid. Eller så är jag kanske bara upprörd över det väldigt illa skrivna brev jag nyss fick från en känd livsmedelstillverkare. (Säger inte vilken, ska försöka övertyga företaget om att det behöver mina tjänster.)
Skrivmaskiner hör inte heller hemma här. Men visst påminner den om en elefant?
Jag köpte häromveckan en dålig produkt som skulle smaka jättemycket och megastarkt men som var fadd. Som bara smakade papper och luft. Så jag gjorde som man ska och skickade in hela klabbet till företaget. Nu har jag fått ett brev och 85 kronor i värdecheckar – som bara duger till att betala med om man köper produkter från just det här företaget. Brevet inleds med:
”Tack för Ditt brev angående vår produkt. Vi beklagar verkligen att du har fått en produkt som du inte är nöjd med. Vi beklagar verkligen att du fått besvär med att skicka in din reklamation till oss.”
Jag förstår att företaget beklagar dubbelt upp, men besvär har jag inte alls fått. Möjligtvis har jag gjort mig besväret att skicka in reklamationen, men det är en annan sak.
Lyssna nu allihop: skriv inte Ditt med inledande versal. Det behövs inte! Det är komplett onödigt och bara tramsigt och inte alls modern svenska. (Om det hade varit ett i dessa tider naturligt sätt att uttrycka sin respekt för läsaren hade säkerligen de två påföljande du även haft versal.) Brevet fortsätter (utan versala D:n):
”Jag misstänker att din produkt var felkryddad och vårt Lab undersöker nu vad som inträffat i produktionen. Här får du en kort förklaring till hur detta kan hända. Fel kan ibland uppstå vid uppstart alternativt avslut på produktionslinjen.”
Felkryddad? Den var ju okryddad. Lab? Konstig produktionslinje, den där som kan pluppa fram fel krydda mitt i alltihop. Och här har vi även ett typiskt exempel på hur man är så inne i sin bransch att man inte kan förklara vettigt för sina kunder: vad innebär uppstart alternativt avslut? Det är ju jättespännande att få veta hur det kan bli fel och om det är en hel jättebatch med okryddade produkter som vimlar omkring ute på marknaden. Berätta mer!
”Lab och kontrollpersonal som gör regelbundna kontroller ska upptäcka detta men har uppenbarligen gjort en miss. Produkterna fångas upp och förs av linjen, troligtvis har inte alla blivit uppfångade.”
Så kontrollanterna – som gör kontroller – har ”gjort en miss” för att produkterna inte har blivit uppfångade, säger ni? Eller förlåt, de har troligtvis inte blivit uppfångade. Det här är en mystisk sörja av färdigt mallbrev och egna formuleringar, är jag rädd. Läs vidare:
”En förutsättning för att vi skall kunna komma till rätta med eventuella fel och brister, är att vi får vetskap om dem.”
Jahaja, javisstja. Jag förstår det och det är ju just därför jag har skickat in produkten. D’oh!
Är jag onödigt sur och upprörd? Ska jag bara luta mig tillbaka och tänka att det här inte spelar någon roll eftersom alla ändå fattar vad de menar?
Detta ska illustrera ”Jag skriver av mig min ilska så att fingrarna glöder”.
Min poäng är denna: det handlar om ett jättejätteföretag som agerar som en liten enskild firma ”som gör så gott den kan”. Och jättejätteföretaget borde prioritera annorlunda – om inte annat så kanske föregå med gott exempel?
Vi fortsätter vår färd ner i brevet:
”Vi hoppas nu att Ni …”
Ni? Vad hände nu, lade vi fram titlarna? Vad ända in i glö… Men förlåt att jag avbröt, ni måste ju få läsa färdigt:
”Vi hoppas nu att Ni trots det inträffade, inte förlorat förtroendet för våra produkter, utan att Ni även i fortsättningen väljer oss när Ni köper vår produkt. Vi bifogar här varucheckar till ett värde av 85 kr som Ni kan lösa in i valfri butik när Ni köper vår produkt.”
Så. Brevmallen säger att man ska Dua, dua och Nia. Mallen kan alltså inte bestämma sig och den som skrev till mig fick tillåtelse att gå in och skriva in egna formuleringar. Företaget omsätter nästan 700 miljoner kronor per år och kan inte skriva brev. Anställ folk som kan skriva! Och inse att alla inte kan det.
Jag säger ungefär lika välformulerat som hovmarskalken i Pomperipossa:
– D’oh! Gah! Mäh! Pah!
Så här tänker jag mig skrivaravdelningen.
Uppdatering!
Sent i eftermiddags ringde telefonen.
– Ja hejsan, det här är Göran Schultz, vd för OLW.
För texten här ovan handlar om chips och om OLW och jag passade ju på att mejla marknadsavdelningen när jag hade hävt ur mig på bloggen. Nu behöver jag inte vara hemlighetsfull längre, för Göran (vi lade bort titlarna igen) sa att han nog trodde att de skulle palla lite öppenhet på chipsavdelningen.
Jag tror att han vill vara med på bild också, för nu är vi bästisar och han ska ska skicka en påse med Fredagsmys till mig. Har ingen aning om vad den innehåller. (Eller jo, det kanske jag har.) Varför jag ska få en present? För att jag är så rolig!
Men någon skrivkurs vill de nog inte ha på OLW trots att Göran och hans kolleger höll med om vad jag tycker och erkänner att de blev förskräckta över språket i brevet.
Jag måste sikta högre. Måste hitta fadda produkter hos ännu större företag. Om jag tar en tugga av Iphonen och sedan sätter den i halsen är min lycka säkerligen gjord!
Eftersom jag missade Sveriges fotbollslandskamp i lördags (vaff… säger några av er, var det inte handboll?) tänkte jag läsa in mig lite på hur det var och vem som lyckades och inte samt hur varmt det var och om någon månne fick ”känningar i ljumsken” eller om mittfältet kom i kläm. Då började jag med de stora tidningarna, till vilka Sydsvenskan naturligtvis räknas. Där finns det en text från TT som är så underlig att man tänker att det är
ett läsförståelsetest
ett poesiexperiment
en lokaltidning i mina trakter
en majlardier i vardande.
Här finns texten. (Som har fått ny rubrik. Först hette den lokalpatriotiskt ”Tre MFF:are från start”. Nu heter den ”Sverige spelade upp sig”.)
Teppanyakihällar i all ära, men den här texten har så mycket mer att ge. Efter en kort men under dessa förhållanden helt normal ingress (”Sverige spelade 1–1 mot Sydafrika i lördagens träningslandskamp i Nelspruit.”) kommer:
”Illa var snubblande nära värre i hettan.”
Jag tänker på stenarne jag lekt och famlar efter ett rim. Det måste komma ett rim! Men nej. Det står:
”Men det tog sig.”
Rena rama Göran Palm – precis som på Louvren ju!
(Klippen nedan visar inte hela artikeln, jag har bara valt ut vissa delar. Klicka på dem så blir de större och läsbarare.)
____
____
Och kan ni se framför er hur Sverige är en döende gädda? Så här:
”Ändå, helt mot matchens gång, kippade Sverige efter andan i halvtid med 1–1 med sig in i omklädningsrummet.”
____
____
Slutmeningen är monumental i sin nybrutalism. Det är en experimentell 70-talspoet med mat i munnen:
Gerndt brände ett jätteläge med tio kvar.”
____
____
Punkt! (Japp, det tar slut där.)
Vad jag nu innerligt hoppas är att jag inte sätter allt ljus på en stackars prao som har lämnats ensam att hålla ställningarna på TT:s redaktion utan på ett geni till bokstavskonstnär, som – liksom Gyllensten & Greitz med sitt Camera obscura-projekt – har skapat ett odödligt konstverk som vi alla med stort nöje kan analysera.
Mitt i brännheta Julkalenderfunderingar för en dryg månad sedan kom vi att diskutera stavningen av T-shirt. Den ska nämligen stavas med versalt T för att tröjan ju ser ut som ett T. Precis som att en U-sväng ser ut som ett U och en tonåring kan se ut som ett L och T-banan ser ut som en banan. Eller nåt.
SAOL finns på nätet: http://www.svenskaakademien.se/web/Ordlista.aspx
Men … I beg to differ. Jag anser att tishan kan skrivas med litet t utan att förlora mer än kanske lite tyg i ärmtrakten på det. Så jag mejlade SAOL-redaktionen där jag skrev att det kanske är dags att stoppa in den alternativa formen ”t-shirt” i SAOL. Och så berättade jag hur diskussionen gick.
________________________________
Jag:
”Jag, som ju är vän med och slav under skrivreglerna, bryter högst medvetet mot dem när det gäller just t-shirt. Man ska skriva ’T-shirt’ eller ’T-tröja’, men jag protesterar (väldigt lamt men i alla fall) eftersom jag tycker att det stör läsningen med onödiga versaler som ska finnas där bafatt. Språkrådet håller med mig om att t-shirt är ok, om än inte korrekt — men tillägger dessutom:
’De versala bokstäverna har oftast en renare och enklare form än de gemena.’
Bah!” Malinka:
”Jag ber att få invända ödmjukast mot idén att det faktum att bokstavens ursprung som beskrivande tecken skulle ha den minsta inverkan på huruvida man skriver med versal eller gemen. Enhetlighet är av betydligt större vikt än bevarande av formassociationer. (Och vad är det för formskillnad på U och u? Ska den lilla stapeln vara så betydelsefull kan jag förklara den med att det är en lätt sladd i slutet av svängen.) Och ja, det heter tisha numera. Har jag bestämt.”
Översättarhelena:
”Jo, jag brukar faktiskt följa den gamla regeln skriva T-shirt och U-sväng med versal, till skillnad från till exempel t-sprit och u-land. I just dessa ord är det nämligen inte fråga om en initialförkortning, utan det handlar att en sådan tröja ser ut som ett T (inte ett t) och en sådan sväng har formen av ett U (inte ett u). Det här är förstås rätt petigt och egentligen inget man behöver bry sig om.”
Agneta:
”För mig är en T-shirt eller T-tröja en självklar versal – namnet på plagget kommer ju av versalt T. En t-shirt undrar man ju hur den egentligen ser ut!”
Cecilia N:
”En t-shirt är en tvättad T-shirt av dålig kvalitet. Den har krympt och vridit sig.”
Maj Korner:
”En t-shirt har kortar ärmar än en T-shirt, kanske holkärmar? Och sen har den ett skört på ena sidan som fladdrar när man går men man måste gå i sidled. Och fort!”
Smultronblomman:
”Förr kallades det T-shirt eller tiisjört som min mormor uttalade det. Nu heter det topp!” hakke:
”Jag hejar egentligen alltid på gemenerna (det är säkert något med generna och landet lagom) men just i fallet T-shirt har jag valt versal.”
embryo:
”t ser mer ut som: en gemen sparkdräkt – språkdräkt – för pyttesmå bokstävlar”
________________________________
Min fråga till SAOL var konkret: vad är utsikterna för att ”t-shirt” listas som alternativform till ”T-shirt”? Svaret jag önskade mig var förstås: ”Kära nån, det måste in direkt!”
Och nu har jag fått svar!
Hej,
Redaktionen har diskuterat detta nyligen och vi ser inga hinder mot att lägga till en gemen(!) alternativstavning på ”T-shirt” och ”T-tröja”. Detta i enlighet med andra liknande fall som fick antingen ändrad stavning eller en alternativform i SAOL13 (utkom 2006). Visserligen kan man argumentera för enbart stavning med versal av etymologiska skäl men vi tycker att båda stavningarna fungerar fint (båda uppvisar också hög frekvens i korpusarna). Många andra ord har dessutom helt tappat sin stavning med versal i den senaste upplagan men i detta fall (och även i viss mån ”U-sväng”) kan det vara en poäng med att ha två alternativa stavningar för att visa på dels den formmässiga upprinnelsen till ordet, dels den flitiga användningen av båda stavningar.
För SAOL-redaktionen
/Daniel Berg
Frågan är nu om man kan lita på svaret när det står ett överraskande versalt R efter hejets kommatecken, men ok då. Utsikterna är goda och i nät-SAOL kanske t-shirt med litet t kommer in endera dagen?
Fast om man nu inte håller med om att tishor kan stavas t-shirt, hur är det då med X-krokar … kan de bli gemena x-krokar?
Typisk tisha från 1951.
Fotnot:
T-skjorta dök upp första gången i text i Aftonbladet 1965, T-tröja i DN 1970 och T-shirt i När-Var-Hur 1972. I USA blev de vanliga redan under andra världskriget och moderna i och med Marlons insats här ovan.
Uppdatering:
Det visar sig nu att min djefla man redan har tillverkat en t-shirt – med polokrage:
Som liten valp var jag scout i lärdomsstaden Lund. År 1973 flyttade hela familjen till den synnerligen politiska staden Luleå, där min scoutkarriär tog slut när jag upptäckte att scouterna och Unga örnar var samma sak och jag inte alls fick knopa med knopar och äta pinnbröd utan bara sjunga Internationalen och skriva slagord på demonstrationsplakat.
På samma sätt slogs olika aktiviteter ihop när Fritidsgården åkte på fjällvandring till Vassijaure och det visade sig att ledarna på den coola Fritidsgården med det intressanta namnet Fritidsgården inte alls bara var coola ledare utan även bulvaner för nåt rellischöst som satte oss elvaåringar att sjunga om pärleportar och be morgonbön, middagsbön och kvällsbön. Jag blev åthutad och uppläxad eftersom jag uttalade den heliga boken på skånska – Bibelen – eftersom det ansågs ohyfsat och vanvördigt.
Efter detta trauma har jag sällan något religiöst i blicken trots mina spännande besök i konstiga kyrkor, farligt klättrande på domkyrkors vindar och skelettupptäckter. Men nu har salig Frans G. Bengtsson fått mig att läsa på lite om Jehu. (Blanda nu inte ihop ”Jehu” med ”Jesus” som ett av barnen här hemma.)
– Min djefla man rör sig oftast som en sengångare, men far fram som ett jehu fem minuter innan gästerna ska komma!
Så kan man ju säga – jehu är en eponym precis som alzheimers, bantning, röntgen och saxofon: sådant som har fått namn av en person. (Man far alltså egentligen fram ”som Jehu”, inte ”som ett jehu”.) Men, frågar man sig då om man som jag inte är särskilt bra på den där Bibelen, vem var Jehu? Aha, en kung av Israel. For han fram i en väldigt fart då? Jahapp. Och då är vi framme vid Frans G. Bengtsson, som 1951 blev jättejättearg på hur 1917 års bibelöversättning hade förvanskat Jehus framfart. (2 Kung 9:20)
Frans G. Bengtsson redan 1927.
I Bibeln som trycktes 1877 står det:
”Det är ett körande såsom Jehu körande, Nimsi sons; ty han körer likasom han vore rasande.”
I den engelska bibeln står det:
”And the driving is like the driving of Jehu, the son of Nimshi; for he driveth furiously.”
Och 1917 års svenska översättning, som tydligen är dålig:
”På deras sätt att fara fram ser det ut som vore det Jehu, Nimsis son, ty han far fram såsom en vanvetting.”
Jag är inte särskilt upprörd. Men det är Frans G. Bengtsson verkligen – och det är pga. hans furiösa ilska som jag skriver detta. Hör så härligt han far ut mot denna lilla översatta rad:
Ett ömkligt fiskande efter följetongselegans har fått träda i stället, resulterande i en munfull fadda floskler. Den koketta näpenheten i uttryck och konstruktion är här direkt skakande; förändringen i ton gentemot den äldre tolkningen är ungefär densamma, som om man istället för kung Beles ord: ”Inför mitt öga mörkna de människoöden” satte följande sats: ”Med beklagande får jag konstatera att jag på gamla dagar har blivit en smula tungsint”.
Men även bortsett från sin ohyggliga stil är satsen också på ett annat sätt fullkomligt misslyckad. När väktaren säger: ”Han kör likasom han vore rasande”, talar han episkt, objektivt, naivt; han fäller inte något värdeomdöme, han endast meddelar ett faktum. Hans mening är: ”Detta liknar Jehu, ty Jehu brukar åka fort; därpå känns han alltid igen när han åker.” Men när väktaren säger ”Han far fram som en vanvetting”, är hans yttrande subjektivt och sentimentalt och hör till en helt annan värld än epikens. Han talar då med modernt patos och hans mening är: ”Jehu flänger iväg alldeles för fort: det är helt enkelt otillständigt, det där: han kan ju köra ihjäl både sig själv och andra.” Det är en trafikkonstapel som yttrar sig, inte längre väktaren på Jisreels torn. (Ur ”Silversköldarna”, 1951.)
Det är tur att han är död, Frans. För så här står det i den senaste Bibeln:
”Det måste vara Jehu, Nimshis son – han kör som en vettvilling.”
Och vad vill jag säga med alla dessa rader som ni ju inte har tid att plöja egentligen? Äh, skåda bara hur väl en duktig skribent kan uttrycka sig och hur härligt det är att läsa en frustrerad, rolig och ilsken text – oavsett Bibelintresse eller annat. Kanske apropå detta.
Ett av Språkrådets listade nyord är ”festhets”. Det låter ju förfärligt eftersom ”hets” har en negativ, intensiv, hänsynslös och Ingmar Bergmansk ton. Åh! Jag får återanvända en favoritbild!
Stig Järrel i "Hets" (1944).
(Jag borde faktiskt festhetsa lite. De 25 gästerna kommer ju om … äh, jag hinner säkert.)
Under december skrev vi i kommentatorsbåset det från PK och Pysseliten kommande nya ordet ”samvetsfåtölj” som har fått mig att gå på fåtöljjakt. (Det löjliga är att vi för tio år sedan ägde fem sammetsfåtöljer i regnbågens färger, men gjorde oss av med allihop eftersom de började sprätta fjädrar av alla de slag omkring sig.)
Nyss hörde jag de tre kemisterna i familjen tala vid köksbordet, och stelnade till av ordförtjusning när detta sades:
– Joho, ortoklorbensalmalononitril är det verksamma ämnet i den vanligaste tårgasen!
Se där ett ord jag förmodligen aldrig kommer att få användning av igen. Men det påminde mig om hur jag och min då blivande djefla man höll på att driva omgivningen fullständigt från vettet när vi var unga. För vi hade ett eget språk. Det var hel begripligt för alla, men så vansinnigt irriterade att Broder Jakob en gång stoppade fingrarna i öronen och vrålade otidigheter (bra ord!) och hotade att säga upp bekantskapen. Det kunde låta så här om vi t.ex. satte oss ner för att äta frukost:
Den djefla mannen, konstaterande att jag inte längre sover:
– Lottenisar inte sovisar nuisar!
Jag, klagande på att Olle (ergo den djefla mannen) inte hade gjort te:
– Ollisen vara dummisar inte göra teisar!
Till språket hörde konstiga utrop som kunde betyda ”vad söt du är” eller ”vad mysigt vi har” men det innehöll alltid ordet kastrull:
– I kastruuuuuullen!
– I kastrullenisar!
– I plimmaboffiskastrullen!
Ni börjar antagligen bli lika irriterade som Broder Jakob nu. För dessutom envisades vi med att dra ut strumporna framtill så att hälpartiet hamnade i hålfoten och sedan gå omkring som Charlie Chaplin i jätteskor – fast strumpor – sägandes:
– Köra biiiiilen!
Vi tror idag att det berodde på att vi båda övningskörde, men minns inte hur strumporna kom in i bilden. (Till saken hör att vi alltså inte var 3–4 år när vi pratade detta barnspråk utan i 21–27-årsåldern.)
Men som vanligt var hela denna inledning bara en parentes nu när jag ska komma till saken: ett användbart ord! På engelska stavas det floccinaucinihilipilification – på pidginfonetiska: [flåxi nåsi nihillipilli fikejschn]. (Klicka här för brittiskt uttal.) Say after me nu så att vi alla väcker uppmärksamhet där vi sitter:
– Floccinaucinihilipilification!
Det är skapat av ord som på latin betyder ”liten” eller ”ingenting” och används när man bedömer att något är värdelöst. Den tidigaste källan är ett brev från poeten William Shenstone, skrivet 1741. Det värsta är att jag inte vet om ordet finns i svensk version eller om vi är hänvisade till att bara säga ”amenvärdo”.
Ok, först kanske du ska anställa folk, hitta en ett tryckeri och så. Men om vi lämnar sådana petitesser ett tag och fokuserar på innehållet, så lyder mina råd som följer:
1.
Konstruera en – eller hellre 317 tävlingar. Att döma av klicka-tävlingarna i alla tidningarna är vi läsare helt galna i dem. (Och detta gäller inte bara kvällstidningarna!)
2.
Leta fram alla tankstreck du kan hitta och stoppa in dem lite på måfå här och där. Min tankstrecksassistent Suvi hjälpte mig att hitta dessa hos Aftonbladet idag:
Knäckt – av ”Robinson”
17 fick cancer – på polisstationen
TV: Tornet rasar – rakt mot publiken
De gick back 18 000 kr – varje månad
… kan ha dödat – för sju år sedan
Här räddas apan – från rökningen
Hetare pizzor – med rund låda
Så blev Hugo störst av alla – i Sverige
Call of duty – i rymden?
TV4:s vassa satir – av kungen
Bäst – i mobilen
Det är som om ett utropstecken har lagt sig på sidan och klivit ett par steg bakåt – i varje rubrik.
3.
Ta vilken dialog som helst i vilket tv-program som helst och gör om till en rubrik som innehåller t.ex. terror, chock, attack och kupp.
Vi tar som exempel en gammal, gammal scen ur ”Jeeves & Wooster” som gick på tv 1990. Det är Stephen Fry (Jeeves) och Hugh Laurie (Wooster) som agerar och just i den här scenen sitter den senare och spelar ”Minnie the Moocher” på piano. Han stannar till och funderar:
Wooster: Now that is clever, Jeeves. Jeeves: Sir? Wooster: That part about ”the king of Sweden” and ”things she was needin’.” Jeeves: Yes, His Majesty King Gustav appears to have been exceptionally generous to the young lady, sir. Wooster: No, I mean, it rhymes, Jeeves. Jeeves: Almost, sir.
Ni ser? Ni anar ett scoop? Och ni vet preciiiis hur en slipsten ska dras? Rubriken i Aftonbladet skulle kunna vara:
Detta är ett inlägg som kommer att uppdateras uppdaterades under hela dagen.
09:28
Varning! Varning! Varning!
Gå för allt i världen inte in på Moderna museets toaletter om ni vill må bra. Lysrören inne på toan lyser upp speglarna så att jag sedan igår kväll – när jag senast tittade på mig – har fått mustasch, vårtor och ytliga blodkärl som påminner om Londons tunnelbanesystem.
Men annars är det fint här. Jag önskar mig detta av denna dag:
spirituella föreläsare
ickeflum
proffsiga powerpointbilder utan de förbaskade punktlistorna och grälla färgerna
frågvisa åhörare (250 personer!)
en massa mat.
09:38
Huga, de spelade muzak-jazz-versionen av Nirvanas Come as You Are strax innan det hela satte igång. Moderatorn Tilde de Paula klev upp på scenen och berättade hur irriterad hon var på sin man. Hm, tänkte jag, som en halvtimme tidigare hade sett henne kyssa just denne karl otroligt intensivt utanför Moderna museets entré.
Tilde har jättemånga fingrar.
”Bibliotek är en helt unik företeelse, det är helt fantastiskt att vi har det i Sverige!” sa Tilde nu. (Och så sa hon ”tv4” ungefär 13 gånger. Precis som att jag nämner ”basket” i varannan mening.)
09:45
Oj! Wow! Daniel Kjellsson livebloggar på uppdrag av Företagsuniversitetet! Här! Så unikt! (Gah. Jag är alltid sist med det senaste.)
Kolla, Kjellsson får blogga med headset! Och prata med Tilde!
09:53
Lars-Gunnar Andersson, som svarar på frågor i Språket i P1, har en poäng i att det spelar stor roll i hur man uttrycker sig. Det räcker liksom inte med att man är korrekt. Ha! Han kallade talpedagogen i skolan för ”läspefröken”!
– Den stora skillnaden om man jämför med ”förr i tiden” är att idag kan alla – vem som helst – publicera sig. Förr var det den bildade medelklassen, de som var som jag – akademiker på universitet – var normgivande. Idag stavar vissa grupper ”ju”, medan andra skriver ”juh” – s.k. subversiv verksamhet!
– Prepositionen var så häääääär lång!
10:05
Allmänna tendenser när det gäller förändringar i språkmiljön är enligt Andersson (Lars-Gunnar kallar sig själv ”Andersson”) att
dialekterna utjämnas
skriftspråket har blivit allas egendom
alla tilltalar varandra vardagligare
språket anglifieras
språket teknifieras
skriftspråket fungerar dialogiskt – man säger att man pratar med någon fastän man faktiskt bara har chattat eller sms:at
språket visualiseras – skrivmaskinerna har blivit textmaskiner med diagram, staplar och bilder.
Allt stämmer på mig (alltså Lotten, inte Andersson): jag har ingen dialekt, jag bloggar som en tok, jag duade aldrig min mormor (men hade gjort det idag), jag får fokusera väldigt för att inte släppa in engelska uttryck all the time, jag älskar all ny teknik och jag sms:ar hellre än ringer samt tycker att det är trist när jag bloggar utan illustrationer.
– Ett exempel på hur språket förändras: man säger och skriver ”att bero på” istället för ”apropå”! säger Andersson.
10:18
Ojojoj, nu kommer han in på grammatik och hjälpverb och det allt oftare försvinnande ”att”. Hur ska publiken reagera på detta? Kommer den att somna? Kommer den att börja tänka på kvällsmaten?
– Adverb är väldigt svårt att beskriva. Men jag vet ett sätt: det är det som är resten! Alltså de ord som man inte kan placera in i en av ordklassgrupperna är resten – alltså adverb! sa Andersson.
Hela publiken skrattar våldsamt. Heureka!
10:30
Lena i publiken har skickat in en fråga i förväg: när ska man säga före (preposition) och innan (konjunktion)? Andersson säger att vi faktiskt har använt innan som preposition i 500 år … så det borde faktiskt vara ok att göra det fortsättningsvis. Men jag (och förmodligen Andersson också) vet att man riskerar att irritera den petiga läsaren och den obstinata lyssnaren såpass att de sätter armarna i kors och vägrar ta in vidare information om man säger ”innan klockan fem”.
En annan fråga kommer: visst är det bedrövligt med folk som säger hennes/hans istället för sin?
– Sin har sin syftning inom samma sats, men det är inte solklart vad som är samma sats, säger Andersson. Måste sin syfta på subjektet. Nja, det verkar inte så. Nya brott mot den här regeln är av exemplet ”Eva gick hem till hennes mamma” när man faktiskt menar Evas mamma. Det är fel, och blir vanligare. Men hur ska man säga det här?
”Jag ska hem till hon som är snäll.”
”Jag ska hem till henne som är snäll.”
(Jag säger ”jag ska hem till henne, hon den där som är så snäll”.)
10:36
– Ett hett tips för att kolla hur ord används är att kolla konkordanserna! Det är en utmärkt källa till hur orden används idag och användes förr! Aktör t.ex., användes förr bara om skådespelare men är nu ett ord för alla som agerar på något sätt.
Nu är Andersson lite stressad:
– Oj vad tiden går!
– Oj vad länge jag pratade om det här då!
– Jag skyndar på lite för jag märker att jag inte hinn..
Här kommer Lottens Lathund för föreläsare: tala inte om att du är stressad eller att du inte kommer att hinna med allt du har tänkt. För det bryr vi i publiken inte oss om. Låtsas att allt sker helt enligt planerna.
10:44
Oj, nu är vi oense, jag och Lars-Gunnar Andersson! Han har fått frågan om man ska använda ”Du” för att vara artig. Jo, det är ok, säger Andersson.
Och det tycker jag inte att man ska eftersom väldigt få idag anser att det är artigt utan faktiskt bara svårläst. Jämför de här två texterna som jag (Lotten, alltså) brukar använda i mina föreläsningar:
”När Du besöker dina vänner i Eskilstuna måste Du be dem att visa Dig vägen till Sundbyholm. Där ska Du ta Dig en titt på Sigurdsristningen – ett fornminne som säkert kommer att göra intryck på Dig. Tänk om Du hade levt på vikingatiden! Hur skulle Du ha klarat Dig då?”
”När du besöker dina vänner i Eskilstuna måste du be dem att visa dig vägen till Sundbyholm. Där ska du ta dig en titt på Sigurdsristningen – ett fornminne som säkert kommer att göra intryck på dig. Tänk om du hade levt på vikingatiden! Hur skulle du ha klarat dig då?”
Har jag rätt eller har jag rätt?
11:15
Jag är sockerhög. Jag ser blommor, färgglada sifoner och snurriga skor när jag blundar och tänker på gula ubåtar. (Ok, jag överdriver bara lite.)
Hur ofta får man wienerbröd i dessa fruktstundstider?
11:25
Susanne Sznajderman Rytz – språkvetare, mentor, retoriker och förespråkare av jiddisch ska prata under temat ”från ordbruk till jordbruk”. Men vill hellre kalla sig språkryttare än språkpolis. Så gärna så, jag är gärna Sveriges enda regelrätta språkpolis.
– Alla ord och uttryck som lever kvar från tiden när vi livnärde oss på jordbruket är ett arv, en kronlogisk ordning som visar att andra gått före och att vi har tagit över. Varje tid formar sin norm, säger Sznajderman Rytz.
Hon heter Snajdermanryts. Underbart. Eller Znajdemanrutts med lite tysk brütning där på slutet? Åh, varför heter jag bara Bergman. Jag vill ha ett bättre namn, ett sådant som alla minns och som jag måste bokstavera. Fast när jag hette Stenson och fick bokstavera pga. det där lilla ensamma s:et var jag ju inte så gl… Oj, förlåt. Jag irrar bort mig. Måste lyssna.
11:40
– Redan de gamla grekerna visste att språket kunde tjäna olika syften, att språket gynnade samhällsbygget, att talspråk och skriftspråk varierade och att form, innehåll och funktion stod under ständig förändring, säger Susanne. Är språket var mans egendom idag?
Susanne Sznajderman Rytz såg bakifrån ut lite som Karlsson på taket. (Det gäller att ha skärp eller linning eller i alla fall ficka när man föreläser, annars kommer teknikpersonalen och knäpper fast batteriet i bh:n.)
11:45
– Ordet och språket är obegränsat – svenskan kan bygga hur många nya och hur långa ord som helst. Får jag höra nr den stora svenska språkreformen ägde rum? säger Susanne.
Jag rycker till. En fråga som jag kan! Vill någon annan svara? Nej! Jag kan, jag kan! Frööööken!
– Ja – du som viftar så ivrigt där borta, kan du?
– Nittonhundrasex! Stavningsreformen 1906!
(Jag tycker att just detta årtal och denna reform är synnerligen intressant och begriper inte att firandet 2006 inte existerade över huvud taget.)
– Nej. Nej. Det jag tänker på är förstås Gustav Vaaaasas biiiibel. Har vi ett arv kvar från den tiden?
Åh. Varför lyssnar jag så slarvigt. Varför tror jag att jag kan svara på frågor när drömmer mig bort i sockerdimmorna? Jag ska aldrig mer någonsin räcka upp handen. Eller äta wienerbröd.
12:10
– Vet ni hur det kommer sig att och stavas så ologiskt?
Ja. Jag vet. Men jag tänker inte på några villkor räcka upp handen. Jag tänker sitta här och veta utan att svara.
– Man hade att välja mellan dessa stavningar: oc og ogh och ok ock okk å åg ågh åkk – men i kraft av den heliga skrift (att man skrev så i Bibeln) vann ”och”. Och det är det enda ordet som i svenskan uttalas [k] men stavas med ch, säger Susanne.
Visste jag väl.
– Minns ni stencilerna? Den underbara doften av nytryckta papper med texten till Den ljuva sommartid! Berusningsmedel för skolever!
Nämen stopp. Nu satt jag och tänkte på wienerbröd. Hur kom vi in på stencilerna?
– Det har skett en stor förändring, och det är att talspråket gick före och bestämde hur skriftspråket skulle utvecklas. Men numera sker förändringarna simultant i tal och skrift. och många hävdar att vi är på väg tillbaka till ett symbolspråk med alla förkortningar och smileys i sms. Ooooj, vad tiden rinner på! utropar Susanne förskräckt.
Ajajaj. Lottens Lathund säger att man inte ska tala om det där med tidens flykt. Sa jag ju alldeles nyss. (Är det ingen som lyssnar på mig?)
– Om man som svensktalande pratar engelska med någon som inte heller har engelska som modersmål, kallas det globish.
Globish! Det hade jag ingen aning om! Ordet globish har jag aldrig stött på! Vad lever jag i för bubbla egentligen? (Ok. Wienerbrödsbubblan.)
– Vissa nyord är väldigt laddade. Ta t.ex. galna chipssjukan, pimpa, fickla, jobbtorg, skajpa och inåskad – om Islands vulkanaska, fortsätter Susanne.
Nämen vänta, om det handlar om vulkanen på Island borde det vara inaskad ..? Ska jag fråg… Nej. Jag kan gå fram efter föreläsningen och humma lite. Oh, hör vad kul:
– Grannen har köpt en ny, riktigt fet tv!
– Vi har en tjock-tv.
– Samma sak, väl?
Punktlistorna brinner upp! (Föga anade jag hur passande detta skulle vara bara en liten stund senare.)
12:11
Om man vill twittra språkfrågor till arrangörerna och bloggaren Kjellsson, kan man göra det med hashtaggen #sprakvard.
Oj. Tilde de Paula säger att hon är ”för gammal för allt det här nya med Twitter och sånt”. Nejnejnej, din toka. Du är född 1972.
12:12
HJÄLP! DET ÄR BRANDLARM! VI UTRYMMER LOKALERNA!
12:32
Tillbaka! Ingen brann upp! Det var bara matos i köket, sa brandmannen här nedan.
Strax bakom mig stod en annan brandman och sa "tänk att alla brudar alltid ska fotografera just dig".
Brandmannen och jag var rörande överens om att brandsäkerheten och utrymningen hade funkat bra förutom det lilla faktum att alla som satt i Moderna museets restaurang fick äta på i lugn och ro och titta på oss, där vi stod och huttrade.
Restauranggästerna inringade där uppe. (Frågan är hur i hela friden de kunde sitta ute; det är ju svinkallt idag!)
12:34
Tilde de Paula och Jessika Gedin.
Något försenade sätter sig Tilde de Paula med Jessika Gedin på scenen för att diskutera om språkliga tendenser – använder vi alltför för stora ord, för många superlativ, för många utropstecken och punkter i vårt språk? På Twitter skriver samtidigt Ola Johansson:
”Jessica Gedin, språkdramaqueen i Språkvårdsdagsdrama: brandlarm och utrymning.”
Jessika:
– Alla, nej inte alla, men väldigt många ger ut böcker, alla skriver, många bloggar – och man måste synas i bruset. Och då kanske man använder för svulstiga ord. Kolla på den här tidningen ”Laila påhoppad efter sändning – är i chock”. Det handlade om att det var jättejobbigt att välja ut vilka av finalisterna i Idol som skulle få stanna kvar. Ja, det här är kopplat till musikprogramsfenomenen som Idol och Melodifestivalen – och förstås kvällstidningarna. Det rasas nästan aldrig för något relevant.
Jag håller förstås med. Särskilt gäller det Aftonbladet och Expressen. Man läser rubrikerna om chock, rasande, påhopp, terror och vendettor som bara drabbar xx-stjärna. (Musikstjärna, tv-stjärna, idrottsstjärna.) Men kanske har jag nu när jag tänker efter en teori om varför det blir så här. Men oj, jag måste lyssna på svaret till Tildes fråga:
– Vad säger det här om vårt samhälle?
– Vi är väldigt oroliga, säger Jessika. Rentav rädda. Det finns något som heter mis-lit – misery literature. Det är som om vi värderas genom våra svårigheter på ett konstigt och hopplöst sätt. För att inte tala om självhjälpslitteraturen, som innehåller de lite gladare tillropen. Men varför skriver de inte om att du måste hjälpa dig själv. Det kanske är någon annans fel att du behöver hjälp eller att någon annan kan hjälpa dig ut ur misären.
– Men finns det någon motreaktion? säger Tilde.
– Jorå, nja, man får ju hoppas att vi går från detta till glädje och hurra och lyckliga rubriker, säger Jessika. Det är förresten intressant med alla som skriver så mycket utan att vara särskilt vana vid att skriva. Jag tycker faktiskt att smajlisarna är ganska vedervärdiga – man tar liksom tillbaka det man just sagt. Det spritter faktiskt av hopp när folk experimenterar på t.ex. Twitter. Där jobbar man väldigt hårt på att fylla de där 140 tecknen med så mycket innehåll eller mening som det går.
– Jaha … så Twitter …
– Twitter är vår väg ut ur språkchocken!
Och med de slutorden rör vi oss alla ut mot maten, som nyss tillagades med sådan frenesi att brandkåren fick rycka ut.
13:33
Alla har ätit färdigt och kissat, snusat, tagit en nypa frisk luft och ingen av åhörarna har kommenterat min fina t-shirt.
”Skrava” är alltså skriva/stava/skarva.
13:50
Daniel Kjellsson ställer sig nu på scenen för att prata om ”Språket under internetattack”. Jag funderar på om man skulle kunna använda en av Abbas sista låtar ”Under Attack” som en inledning:
”Don’t know how to take it, don’t know where to go
My resistance running low
And every day the hold is getting tighter and it troubles me so”
Apropå språk då. Han skulle kunna sjunga … lite?
Men nej, Daniel berättar istället att han ansvarar för i runda slängar 674 miljoner tidningar på Aller Internet (det som vi andra kallar Allers, fast nätavdelningen).
– Hela vår värld bygger på att ”vinna klick”, alltså få uppmärksamhet. Nya kanaler ger nya beteenden och nytt språk. När man har klickat på ”publicera” har man bara gjort 20 % av jobbet. Sedan måste jag hitta läsarna – ute på Twitter, ute på bloggarna och jag vet inte allt. Vi måste böja oss för läsarna på ett helt nytt sätt!
Säger Daniel och jag tänker ”hjälp … jag jobbar alltså bara 20 % … hjälp” eftersom jag är helt oförmögen att hitta läsare på ett annat sätt än att … eh … klicka på ”publicera”. Han visar i mikroministil olika skärmdumpar.
Daniel Kjellsson och bokstäver små som myror.
Vi kisar och fnittrar när han visar att han har skrivit:
”va de nu vi skulle köra”
– Vilka av er skulle döma mig om ni såg att jag skrev så här? frågar Daniel.
Och nästan bara jag räcker upp handen. Så skäms jag och inser att ”döma” betyder att jag skulle se ner på honom. Vad jag menar är att jag medvetet eller omedvetet skapar mig en bild av skribenten. Jag låter Daniels svada åka genom mina fingrar ner på tangentbordet:
– Embraca det här. Jag försöker proklamera det här med att om folk vill uttrycka sig, måste vi uppskatta det: som mediekanal är det enda chansen, vi har inget val annat än att acceptera det här. Nya media-lingon är ungdomarnas förstaspråk! Vi kanske ser en växande klyfta ta vid! En bloggare som har 50 000 unika i veckan kanske bara skriver skriver om vad hon åt till lunch, och det är en smäll i ansiktet på oss att hon inte bryr sig om sitt varumärke när det är allt för oss. Vi [på nätsidan] ser det som att printmagasinen inte ser. Ni vet bättre än mig vad talspråket har gjort för utvecklingen av skriftspråket. Jag och mina medarbetare agerar korrekt som journalister – inom vissa ramar. Äh. Nu går vi vidare med de oerhört pretentiösa slajdsen.
Puh.
Daniel fortsätter:
– Språkets ambition får aldrig vara att distansera folk, det måste föra alla närmare varandra. Om man uttrycker sig på ett sätt – som kanske är felstavat, googlar man ju på samma sätt. Måste vi då stava fel för att de ska hitta oss via Google? Vi måste alltså börja skriva ”smutsigare” för att folk på internet skriver så. Lösningen är att vi välkomnar engagemang, relevans och närvaro.
14:20
Daniel Kjellsson med några av de tidningar som han basar över.
En intressant situation uppstår när Tilde de Paula ställer några frågor till Daniel. Han visar upp vilka tidningar han ansvarar för med orden ”ja, vi har ju haft en hel del grejer om dig på de här”. Tilde kommenterar:
– Jodå, jag har haft en av redaktörerna på knä. Han bad om ursäkt. Journalisten i mig står nu och svettas.
– Jomen jomen jomen … börjar Daniel.
– Äh, kan vi inte bara enas om att vi inte är överens? säger Tilde.
– Ja, fast du har fel! svarar Daniel.
Vi i publiken skrattar.
14:30
Karin Sten Pettersson och Ola Johansson från TeliaSonera AB och Camilla Lindholm och Charlotta Carlberg Eriksson från Skatteverket ska nu berätta hur de jobbar aktivt med språkvård på sina respektive företag. Skillnaden mellan de två instanserna är att alla måste ha kontakt med Skatteverket – oavsett om de vill det eller inte – medan Telia vill ha kontakt med folk som inte nödvändigtvis söker upp Telia.
– Konkret, hur stora är ni? säger Tilde.
– Jag är i alla fall 1,78 säger Karin Sten Pettersson.
Vi i publiken skrattar. Jag tänker hm, kanske har hon spelat basket.
Telia har en ordbank, där de listar termer som de behöver vara överens om att använda: 3G-mobil och inte vice, 3G-lur, videomobil, terminal. Karin Sten Pettersson förklarar:
– Vi tyckte till för några veckor sedan att smart-phones skulle kallas datormobil. Det tycker vi inte längre. Observera att det här är inte vad vi tycker att alla ska säga utan vad vi tycker att vi ska säga. Kanske säger vi något annat om två år!
14:50
– Vilken är den största utmaningen för er när det gäller språket på Skatteverket? frågar Tilde.
– Gamla föreställningar om hur det ska se ut när en myndighet talar och skriver, säger Camilla Lindholm.
– Och att det produceras ohyggliga mängder text – vi kan inte kontrollera allt! säger Charlotta Carlberg Eriksson.
– Skulle man kunna anmäla er om man hittar en broschyr från Skatteverket som man faktiskt inte begriper? säger Tilde.
– Ptja, jo, ja, det skulle man ju.
Det tycker jag är en lysande idé: när man inte fattar vad Skatteverket skriver, säger man till. Man behöver kanske inte JO-anmäla, men man kan ju i alla fall klaga till Camilla Lindholm och Charlotta Carlberg Eriksson.
Tilde de Paula, Ola Johansson, Karin Sten Pettersson, Camilla Lindholm och Charlotta Carlberg Eriksson.
– Ni på Telia, vad stöter ni på för problem? frågar Tilde Telia.
– Ja, vi har tung teknik i ena änden och användarvänlig teknik som sms i andra änden. Och alla användare är på sin egen nivå. Vi hade en tekniker som hotade att säga upp sig om vi envisades med att skriva ip istället för IP, svarar Ola Johansson.
Jorå, det där känner jag igen. Jag har haft några kursdeltagare som har gått ut ur föreläsningslokalen när jag inte har gått med på att de får stava hur som helst. Språkanvändare är ett envist folk.
Alla fyra på scenen är rörande eniga om att det är bättre att försvenska ord än att ta ett engelskt och med våld klämma in i det svenska språkbruket. Och att man blir lite smartare när man kommunicerar på sitt modersmål. De berättar att för tio år sedan sa nästan alla ”lap top”, numera säger de ”bärbar”. Hm. Jag säger minsann bara ”dator” jag.
14:59
– Vet ni vad! säger Tilde plötsligt. Jag måste få säga till er alla fyra att jag inte gillar när ni sorterar in oss under personnummer! Jag har sagt till alla instanser som jag möter att de ska fråga efter mitt namn – inte personnumret. I och för sig … det hjälper ju att heta Tilde de Paula. Jo. Ja.
– Själv heter jag Ola Johansson, säger Ola Johansson.
15:05
Kaffe med sockerchock!
15:34
Tilde de Paula är mycket, mycket skicklig som moderator och hålla-i-tråden-människa. Hon kallade nämligen upp mig på scenen för att berätta lite om bloggen.
Som vanligt ser jag ut att vara 3 meter lång.
15:35
Nu kommer Fredrik Skavlan. Man kan säga att jag var förband till honom.
Fredrik Skavlan, fast han ser ju ut som ... Michael Palin?
Skavlan berättade att han är så glad att man har slutat undertexta honom på SVT eftersom han numera pratar svorsk så bra att svenskarna nu tror att de förstår norska.
– Vet ni vem jag är? säger Skavlan. Man tror nämligen som tv-personlighet att man är kändare än man är. Men det finns faktiskt människor som tittar på en utan att veta att man är den man är.
– Det här med kommunikation är svårt, särskilt när man ska kommunicera om kommunikation. Det är svårt att bedöma vem som är bäst på att kommunicera eller använda sitt språk eftersom man svårligen kan bedöma den grenen.
– I Norge har vi ett stort problem med massa polfarare – de åker till Syd- eller Nordpolen och när de har gjort det, har de inte något mer att göra och måste hitta ett yrke. Och då blir de föreläsare. Vi har så många polfarare som åker runt och föreläser om … något.
15:47
Nu berättar Skavlan om när Robbie Williams fick Fredrik Strage att fria till sin flickvän i tv – när det egentligen var Skavlan som var programledare. Han berättar att han aldrig har fått så mycket beröm för någon intervju som för den. Där han inte fick en syl i vädret!
– Men vad skulle jag göra? Skulle jag ha stoppat honom för att jag ju hade en plan och visste precis hur intervjun skulle ha gått till? ”Ursäkta, men tyst nu Robbie, jag ser att du håller på att skapa tv-historia här, men jag vill också synas.” Nej.
Här är den korrekta (jag hade fel förut):
(Säg till om ni hittar intervjun någonstans med lite bättre kvalitet.) 15:55
Skavlan berättar hur viktigt det är att bli sedd och förstådd. Och att det syns väldigt tydligt efter en sändning.
– Gäster som skulle ha kunnat gå hem för länge sedan, håller sig kvar och cirklar runt studion … för de väntar på beröm! Som sälar väntar på sill! Negativ kritik är bättre än ingenting – man vill ha återkoppling!
Det är likadant som all annan uppmärksamhet. Om man går in i en affär och inte blir sedd, fortsätter Skavlan, går man ut.
– Därför har jag på mig ett par svindyra, svenska jeans som jag köpte i N.Y. Och jag köpte dem bara för att han i affären var så trevlig. Jag ville inte ens prova jeansen, men plötsligt så stod vi bägge två i provrummet! Och affärsinnehavaren sade till mig ”Aldrig i hela min karriär har jag sett en man som bär upp sådana här jeans som du gör just nu”. Aldrig i hela min karriär har jag tagit upp mitt betalkort så snabbt, skrattar Skavlan.
16:02
Och så fortsätter han och berättar om lögner. Om hur vi alla ljuger. En gång träffade han en f.d. gäst som han inte mindes. Men han låtsades och ljög sig blå om att han kände igen henne för att inte såra. Men den f.d. gästen vidhöll att hon såg att han inte mindes henne. Lika envist förklarade Skavlan att det gjorde han visst, men när han ljuger, talar han i falsett. Till slut sa han:
– Jag minns dig visst, men jag minns bara inte vad du jobbar med.
– Jag är vittnespsykolog, sa f.d. gästen.
– Jahaja. Så du såg att jag ljög nyss?
– Jaadå.
16:13
Skavlan har en teori om att de som är folkkära är det för att de säger som det är. De ljuger inte.
– Det handlar om att våga vara närvarande i en situation, när man inte är inne i sina planer och sina förberedelser. Jag har problem med det här. Ibland kan jag titta på mina egna program och tänka ”jaha, jaså, det där blev tydligen sagt”. Man blir distraherad hela tiden och är inte närvarande. När jag intervjuade Kofi Annan kunde jag inte sluta tänka på om jag kanske borde sitta på min kavaj eller inte.
– För att inte tala om hur distraherad man blir av sin egen plan! Tänk er att man ställer en fråga till den man intervjuar. Och i svaret får man svar på den tre nästföljande frågorna! Vad gör man då?
16:25
Nu berättar Skavlan om hur det gick till när han var ung och skulle intervjua två personer och han inte hörde vad de sa eller såg vad de gjorde, för han var bara full av sin egen planering och hur han hade bestämt att de skulle svara.
Den unge Skavlan och den nutida Skavlan.
16:30
När George Harrison dog, intervjuade Skavlan Paul McCartney. Och inte förrän Skavlan var tyst och inte ställde frågor, började Paul McCartney berätta om hur det kändes. Alltså: journalister måste våga vara tysta.
En gång intervjuade han Meat Loaf, som tog över intervjun och till och med bytte stol med Skavlan. Han insåg under intervjun att han blev fullständigt förödmjukad – men också att han ju hade gjort bra tv och tagit fram den sidan av Meat Loaf som kanske Meat Loaf ville ha fram.
16:41
Såja. Det var det!
Varje tillställning med självaktning avslutas numera med vinmingel. Och segelbåtar. (Jag misslyckades med att flytta på möblerna där i bakgrunden och kom inte på att jag ju kunde ha flyttat på vinet.)
Jag har under dagen flera gånger fått frågan ”varför gör du det här?” och har egentligen bara ett vettigt svar:
Kommer ni ihåg när Prussiluskan säger till Pippi Långstrump att hon ska bo på ett barnhem? Pippi svarar:
– Men det gör jag redan! Jag är ett barn och det här är mitt hem. Alltså ett barnhem.
Här kommer min variant på samma tema:
Det finns något som heter Företagsuniversitetet, som arrangerar Språkvårdsdagen. Jag har ett företag och jag lever på språkvård. Alltså är jag Företagsuniversitetets Språkvårdsdagsbloggare som rapporterar om allt från snorkråkor till semikolon!
Schemat (som jag har snott här) tisdagen 27/9 28/9 2010 på Moderna museet (utan fnutt på e):
09:45 Rätt och fel i språket 2010 – fråga Lars-Gunnar Andersson! 11:15 För språket i tiden – språkvetaren Susanne Sznajderman Rytz visar hur språket och samhället utvecklas tillsammans, speglar varandra, och på vilket sätt det påverkar oss i arbetet. 12:00 Är du en språklig drama queen??? Tilde de Paula samtalar med Jessika Gedin om språkliga tendenser, bland annat om hur vi ofta använder alltför för stora ord, för många superlativ, för många utropstecken och punkter i vårt språk. 13:45 Språket under internetattack – hur mycket tål vi? Daniel Kjellson, journalist, bloggare och redaktionell chef på Aller Internet talar om hur allt från bloggar och Bloggy till Facebook och Twitter har förändrat vårt sätt att uttrycka oss. 14:30 Så gör vi – språkvård, profiler och policies. Karin Sten Pettersson och Ola Johansson från TeliaSonera AB och Camilla Lindholm och Charlotta Carlberg Eriksson från Skatteverket berättar hur de jobbar aktivt med språkvård på sina respektive företag. 15:30 Trygghet, säkerhet och närvaro i kommunikationen”God kommunikation handlar mer om vad du inte gör än vad du gör” säger Fredrik Skavlan.
(Jag har gråmarkerat ett ord som är lite fel. Policy fanns förut inte – precis som rymden – i plural. Numera finns det, men ska stavas policyer. Språkpolisen har talat. Moahahaha.)
Om föreläsningarna skulle råka bli jättetrista lovar jag att blogga rejält om fikapauserna, eventuellt mögel inne på toaletterna och konstiga skor. Eller är det något annat ni vill läsa om?
(En gång i tiden var jag föreläsare på Företagsuniversitetet, bl.a. i ämnet ”Personaltidningen”. Det var, känns det som, väldigt länge sedan. Jag lärde alla deltagare att inte använda Altavista, Yahoo eller Ask Jeeves utan vahettere den där nya … Google.)
