(Vi säger så, vi som ursprungligen kommer från Luleå: Schtåckåm.)
En ny tidning har sett sitt gjus. Förlåt, ljus heter det ju. (De nya fiskgjusarna som ser sitt ljus ser ni här.)
Inne på Vassa Eggen på Birger Jarlsgatan fanns tidningarna överallt. (Tidningen är jättetjock: 260 sidor!)
Den heter obegripligt nog Miss World, vilket är ogooglingsbart och inte har ett dugg med det ytterst spretiga innehållet att göra – och då menar jag spretigt på ett mycket lovande sätt. Jag var på releasepartyt igår kväll och pratade där med sammanlagt sju (7) personer, vilket måste vara minimumrekord när man befinner sig bland 300 människor.
För jag satte mig helt enkelt ner och läste i tidningen. Förlåt, magasinet heter det ju. Och ni vill väl ha en recension nu? Japp, jag tror på idén – och känner inte att papperstidningen är död, inte än. I manifestet står att redaktionen vill ”bryta mot det likriktade utbudet” och i tidningen kan man få ta del av hur grundaren Per Holknekt intervjuar sin fru Lena Philipsson samt hur Helena Sandklef intervjuar sin moatjé Magnus Betnér, vilket är precis tvärtemot hur det ju ”ska” vara. Bra.
Men naturligtvis intervjuas – som i alla andra tidningar – även Lars Winnerbäck, Alexander Bard och Veronica Maggio. Men kanske på ett annorlunda sätt? Mja.
Staffan Hildebrand skriver själv i Miss World-magasinet om hur han på kompisen Carl Bildts studentskiva träffade den blivande tv-chefen Sam Nilsson, som utan att blinka skickade den unge Hildebrand (24 år) till Sydvietnam och Kambodja för Aktuellts räkning med presskort, pengar och en massa filmrullar. Eftersom grabben (ju) dessutom kände Olof Palme och brevväxlade med honom, blev han utan problem insläppt i Nordvietnam också.
Fnys. Jaså. Jag känner bl.a. en stenograf, en matskribent, en kock, fem professorer, en studioman, ett tiotal tekniktokar, en fångvaktare, två museitanter, en f.d. läkare, sju olika sorters hantverkare, två arkitekter, en hyttfogde, tre tecknare, en filmanimatör, en blivande präst, fyra journalist-författare, en operasångerska, en vinkonnässör, tolv företagschefer, en silversmed, åtta kemister, en fotograf, en fotbollsmålvakt, 14 översättare, 30 redaktörer, 100 lärare och 400 basketspelare. Nu är frågan: varför kan ingen av dessa se till att jag blir insläppt i Nordvie… Nordko… Äh, jag vill ju bara åka hem igen.
Men tillbaka till ämnet nu.
När man inte bor i Stockholm är det roligt att göra sig lustig över storstadens underligheter. (Jadå, jag vet att det är precis tvärtom också.) På releasepartyt såg jag på en författarinna en kjol, vars slits slutade ungefär i samma nivå som killarnas nedhasade brallor börjar. Där fanns även flera män med hatt på huvudet och gympapåse på ryggen samt Leif Pagrotsky.
Jag är inte en stalker. Jag skulle bara ta en bild på sångerskorna där i bakgrunden. Jag lovar.
Denne karl verkar avverka ett tiotal releasepartyn per kväll eftersom han alltid är där jag är. Han minglar på ett vansinnigt effektivt sätt tills alla har tryckt hans hand och tagit bilder, sedan sveper han sin dryck och hastar vidare. (Själv sätter jag mig bekvämt tillrätta för att läsa och himlar irriterat med ögonen när musikartisterna råkar dansa förbi och störa koncentrationen.)
Tyvärr fick jag avvika för att åka till hem såpass tidigt att de utlovade releasepartyöverraskningarna inte hann presenteras. På väg mot Centralen såg jag åtta (ungefär en var hundrade meter) män som var klädda så här – plus halsduk och väldigt liten, darrande hund:
Individualister.
Jag såg även fem par som grälade. I alla fem fallen stod mannen tyst med armarna i kors över bröstet, medan kvinnan gestikulerade vilt och pratade med en röst som ville vråla, men som försökte hållas diskret. Lite som Joe Cocker i motvind.
Själv hade jag våldsamma problem med klädseln: mina randiga strumpbyxor halkade ner i grenen och de små diskreta fjollstrumporna i skorna åkte fram och korvade ihop sig vid tårna.
De röda ringarna är strumpgömmor, den svarta är grentrubbel. (Jag ställde mig bakom en reklamskylt och drog upp och fixade till, för att sedan lättat klampa vidare med lite större steg.)
Men förutom hundmännen med halsduk och de grälande paren var det väldigt tomt på folk i Stockholm; utkastarna utanför krogarna stod och såg barska ut i entrén till väldigt tomma lokaler. Detta försökte jag lite diskret fotografera, vilket blev så här lyckat:
Biblioteksgatan och jag.
Men tillbaka till Miss World-magasinet en liten stund, för nu kommer min åsikt: det är roligt att bläddra i och det är roligt att läsa i och manifestet lovar gott, även om det är ett collage av plakatslogans som man kan hitta både här och där. (Ssssccchhh. Sluta analysera, Lotten!)
Det jag tycker mest om är förstås intentionen att låta oss vara mindre likriktade och mer som vi är innan vi jämnar ut våra kantigheter för att passa in. Men jag önskar mig bättre stilister som skriver. Jag vill bli överraskad och imponerad av skribenterna sådär så att jag tappar hakan och hickar till, spiller te och får knäckebröd i lungan och blir lycklig bara för att bokstävlarna och orden inte presenteras i den ordning som de brukar.
Och så önskar jag mig
- en artikel om Kenneth and the Knutters
- intervjuer med folk som vägrar ha på sig obekväma skor
- bildreportage från arbetet med Centralen.
För kolla hur det ser ut bakom planken på Stockholms centralstation! Jag är djupt förälskad i byggjobbarna och ingenjörerna och vill lära mig allt och fattar inte hur de har vågat sätta igång! KOLLA! Snacka om kolosser på lerfötter plockepinn!
Jag har alltså fotograferat en bild på en utställning. Inte trängt mig in bakom avspärrningarna. Ja, så går det när man inte har kontakter i branschen och varken de 400 basketspelarna eller operasångerskan kan hjälpa till.
Fotnot
Vän av ordning undrar om allt i detta inlägg hänger ihop. Självklart hänger allt ihop! (Kalla mig gärna Djuping-Lotten.)
Uppdatering 11 oktober 2012
Oj, det bidde bara två nummer.
{ 41 comments }
