I en halv evighet satt jag i eftermiddags på ett tåg som skulle ta mig från Göteborg till Eskilstuna med byte i Linköping. Eftersom det brann i Södertälje och all världens kontaktledningar (eller om det bara var en) trillade ner, fick tåget ”ta en annan väg”.
Från sj.se:
Det var något nytt! Det blev alltså inte ersättningbuss utan istället en tripp till Örebro och Västerås! I tåget satt nästan bara One Direction-fans som började byta kläder (fleece mot glitter) och plugga in plattänger i alla upptänkliga elektriska uttag samtidigt som de pratade hysteriskt i telefon om hur de skulle döden dö om de missade konserten. Jag förstod dem — jag har hyst liknande känslor till Ingmar Bergman.
Ungefär så här lät det visst på One Direction-konserten i Friends Arena:
Förresten. Det slog mig under resan att de flesta som åkte var en smula geografiförvirrade. Några repliker skrev jag till och med ned:
– Västerås? Kan man ta buss till Stockholm därifrån?
– Nej, alltså, tåget går direkt till Stockholm från Västerås.
– Men jag ska inte till Stockholm, jag ska ju till Sundbyberg!
– Alla som ska till Linköping ska stanna kvar på tåget alltså?
– Nej, alla som ska till Nyköping.
– Va? Är det olika städer? Really?
– Ursäkta, Örebro – ligger det nära Södertälje?
– Nej.
– Då är det fan dags för en öl.
Isblått: ungefärlig planerad resa. Neonlila: ungefärlig resa i verkligheten.
Om man är lite kinkig, alltså. Först fick jag en estetisk chock när jag gick in i Sollefteås vansinnigt vackra stationshus – som inte motsvarade mina förväntningar alls.
Inte särskilt pietetsfull renovering, kallar jag detta.
Så inleddes resan – med buss till Kramfors. Det var sedan byten här och där och skakiga bussar och regniga vägar och illaluktande hundar samt en och annan avstängd toalett. Sedan har vi ju det faktum att jag alls inte är förtjust i de ”nya” tågen som trafikerar östkusten i norra Sverige.
Tågen heter SJ3000 (inte X3000 alltså), vilket i sig är helt obegripligt. Ska vi redan nu se fram emot år 3000 såsom vi när X2000-tågen kom såg fram emot år 2000? Eller sk…
Damn. Nu kom jag på en sak. Tågen kanske inte heter 2000 för att millennieskiftet närmade sig? Utan för att de har 2 000 hästkrafter eller preciiiis 2 000 muttrar per vagn? Damn.
I all fall. SJ3000-tågen är skakiga, bullriga och har hårda fåtöljer. Nu ska ju vi människor tydligen inte sitta särskilt bekvämt längre eftersom det är bra att vara uppe och röra på sig, vilket vi tvingas till om vi sitter obekvämt … men om man nu måste sitta i fem timmar, kan det väl för bövelen få vara lite skönt?
Informationsfilmen om dessa så kallade snabbtåg (som inte är snabbare än de andra tågen, så det så) har jag letat fram. (Kolla gärna på bostadshusen efter 21 sekunder och fundera över läget.)
Såg ni nymodigheterna i tåget? Eh. Nej. För den som har gjort den här filmen vet att fokusera på rätt saker: Sveriges natur. Här kommer några klargöranden!
Toaletten är jätteflott!
Avståndet mellan sätet och fönstret är gigantiskt – kanske för att tåget liksom är lite rundat och smalnar av nedtill?
Som Grand Canyon!
Det finns en mystisk, designad balk mellan sätena. Jag klämde och kände på den lite, men kunde inte komma på dess eventuella funktion.
Balkens ovansida såg ut så här. Jag tryckte på det som såg ut som knappar, men de verkade inte vara till någon nytta.
– Ursäkta, vad är de här knapparna på balken till för? sa jag till ombordpersonalen.
– Lampan? Eh, det är en lampa. Just nu tänder och släcker du för personerna som sitter framför dig.
Jahaja. (Som tur var, sov de.)
På vägen upp fick jag äta kalvfärsbiffar som herr Mannerström har tillagat helt utan att använda kryddor. De såg ut så här:
När jag jobbade som sjukvårdsbiträde på Danderyds sjukhus kallade vi mat som inte behövde tuggas för skonkost
På vägen ner – ett dygn senare – fick jag äta kalvfärsbiffar som herr Mannerström tydligen fortfarande envisas med att inte ha kryddor i. De såg ut så här:
Varierad kost har jag hört sägas ska vara bra.
Humdidum, här kan man inte göra mycket.
Nåja – resan gick trots allt söderut tills vi kom till översvämningarna strax norr om Stockholm. Jag satt bredvid en AD och diskuterade bindestreck och lifvet, så jag led inte. Värre var det med ett gäng skåningar som skulle ta sista flyget till Malmö och som dessutom hade ett par öl innanför västen. De hotade med att bryta sig ut ur tåget (med hjälp av SJ:s bestick?) och sedan gå sista biten – genom sankmarken som var anledningen till att tåget stod still. Men det hela slutade med att de fick åka med till Stockholm och sedan kliva på nattåget till Skåne.
Om de var glada? Nope.
Själv fick jag mig en alldeles utmärkt resa sista biten, eftersom jag hamnade bredvid en underskönt vacker, jättestor basketspelare från USA. Han skrev på sin doktorsavhandling (ekonomi) på universitetet i Bergen eftersom hans farföräldrar var från Norge och han aldrig hade fått lära sig norska av sin dumme fader.
– Nå, har du pratat norska med dina farföräldrar nu?
– Nej, de dog när jag var liten.
– Kan du prata norska?
– Njaeh.
Han hade åkt tåg hela dagen eftersom han hade varit på besök i Köpenhamn och själv hade räknat ut att bästa vägen att ta sig från Danmark till Norge nog skulle kunna vara att åka över Stockholm. Jag gestikulerade och viftade och sa att näääääämen iiinte dååå, när han fick reda på att han inte skulle kunna komma vidare från Örebro som han hade tänkt. Jag var på vippen att ta med honom hem, men eftersom huset är fullt av stora spanjorer och små fransmän, fick det vara.
Nu ångrar jag mig. Sicket party vi kunde ha haft! Vilken medellängd!
Jag åker tåg till västkusten idag. Eller åker och åker – vi står stilla i Töreboda just nu på grund av anledningar och orsaker. På tåget händer det inte mycket. Jo vänta, mannen bredvid mig torkar av sina halvmeterlånga skor ideligen. Han tar en servett och slickar på den, och så gnuggar han så att [...]
(Det kommer en ny julkalenderlucka senare i förmiddag.) Igår var jag på galej tills jag skulle ta 22:55-tåget hemåt. På Centralen kom Rapport fram och ställde några frågor och jag pratade på ett tag, och hamnade sedan i alla morgonnyhetssändningar med det extremt kloka, välformulerade och ovanliga uttalandet ”Ja, jag kommer att fortsätta att vara [...]
På det väldigt korta tåget sitter jag och halva Sörmland denna söndagsförmiddag. De enda som inte är här, är det unga paret som nyss stod på perrongen vid spår 10 och precis när dörrarna på tåget vid spår 11 stängdes, insåg att de väntade på fel perrong. De satte av i full fart, men det [...]
Från och med idag kan man ju inte köpa biljetter på tågen. Det har gjort mig arg tidigare, men nu är det bara att gillar läget och bita i det sura äpplet och kanske mumla spik i foten som ett mantra. Om ni aldrig åker tåg, aldrig köper biljetter, inte gillar service och har vaknat [...]
Om jag överlever denna dag utan att ha brutit benen, tappat plånboken, krockat, blivit matförgiftad och råkat förolämpa någon, ska jag … Hm, jag kommer inte på något som jag är beredd att offra. Äta upp mitt plommonstop kan jag ju inte. Att aldrig mera svära är hopplöst. Men jag ska aldrig mer vara irriterad [...]
… utan att jag hann ta farväl, så ska jag bara tala om att dödsboet på inga villkor får slänga min samling med barbieskor och att mina dagböcker ska säljas till högstbjudande på auktion. Jag sitter på ett helt vanligt tåg som förhoppningsvis ska ta mig till Stockholm. Så fort det rullade ut från stationsområdet [...]
Tågen mot Stockholm går ju ibland. Men oftast inte, känns det som. Igår morse brann det i en av Trafikverkets sladdar på Stockholm Södra, så när jag skulle ta tåget strax efter lunch, gick det inte alls bra. Men det visste inte jag – för detta var allt som stod att läsa på sj.se: Mitt [...]
Koppar! va? Koppar? KOPPARTJUVAR TILL BLÖTDJUR OCH FÖRGRYMMADE BANDITER! (Ur DN nyss.) Jag har blivit galen av ilska mot tjuvar och banditer så många gånger nu, att inte ens Kapten Haddocks svordomar räcker. Alla våra cyklar försvinner, två kameror har stulits, rånad på allt jag hade blev jag en gång – och nu sitter Nittonåringen [...]
