tåg

Det finns modebloggare som bara skriver om mode och så finns det teknikbloggare som bara skriver om teknik och så finns det pyttipannabloggare som borde skriva om allt mellan himmel och jord men som i perioder känner ett obetvingligt behov av att blott och enbart skriva om tågresor.

Så ha nu bara tålamod, för det här är inte ens irriterande utan bara intressant. Hinner ni inte läsa klart nu, så finns det säkert en stund till bloggläsning om ett par timmar igen. Eller hoppa över de andra, trista bloggarna som bara skriver om sina golfrundor och bokutgivningar.

Jag åkte till Malmö i tisdags. Må så vara att jag av medpassagerarna fick höra alltför ingående historier om lavemangpreferenser och att tåget var försenat och att taxin aldrig kom och att snön i Skåne är kallare vid 1 minusgrad än den är vid minus 30 på kalfjällstoppar. Det var ändå på det hela taget en bra resa; jag åker till mina föreläsningar i första klass och får dricka te en gång var femte minut om jag så önskar. Det finns både el och internet samt benutrymme. Ditresan var ok, hemresan var … lite mindre ok.

Taxiåkning i Malmö är en fantastiskt bisarr upplevelse, förresten. Jag förstår att ni hoppar av iver och vill höra allt om hemresan, men jag måste få berätta om taxibilarna i Malmö först.

Man har som utböling inte en aning om vilka bolag som är pålitliga. Och väljer man det som man ska kunna lita på (enligt lokalbefolkningen 97 97 97) och de utlovar fast pris (58 kr), så är det ändå fullt naturligt att chauffören säger:

– Det blir inte fast pris idag på grund av vädret.
– Vilket väder? säger man eftersom det är asfalt på gatorna och ingen nederbörd.
– Snö! säger chauffören och pekar på snödrivorna bredvid vägen.
– Ok. Vad kommer det att kosta nu när det ligger snödrivor vid sidan av vägen?
– 87 kr. Men jag tar inte kort.
– Du tar inte kort?
– Jo fast då kostar det 102 kr.

Om man eventuellt skulle få för sig att ta en taxi in till stan eller någonstans som bara ligger 15 minuter från stationen, säger alla malmöchaufförer nej. Nu är det ju kanske så att de – precis som jag – har rätt att som egenföretagare tacka nej till jobb som de inte vill ha. Men när man vandrar längs 20 taxichaufförer som alla skakar på huvudet och säger att de bara vill köra till Sturup, då börjar man undra över tingens beskaffelse. När jag till slut hittade en taxi, var chauffören besatt av numerologi.

– Du är en två-trea.
– Jaha, vad betyder det?
– Du är romantisk.
– Nej, hihi, nej.
– Skratta du, det här är en vetenskap – du är noggrann och avslutar alla påbörjade projekt!
– Neeej …
– Du har hund!
– Nej, jag är allergisk.
– Men du hade haft en hund om du inte hade varit allergisk!

– Eh. Ok.
– När fyller du år?
– Den 2/2.
– Aha! Då är du ju väldigt pysslig och konstnärlig, har ett vackert inrett hem som kans…
– Sorry, men nej. Inte pysslig alls.
– Andar. Du tror på spöken och andar!
– Nähedu. Inte ett dugg.
– Det kommer du att få ångra.

Hoppsan hoppsan. Ska jag nu anmäla henne för hot?

Resan hem började med 45 minuters försening från Malmös station, som håller på att byggas om och påminner om Östtyskland.

Sedan åkte vi i godan ro med bara några ytterliga förseningar ända fram till Linköping. Jag satt med en temugg, med datorn uppslagen, med hörlurar, med nätsladden inploppad och med tårna viftande utanför skorna. Då flåstjoade en röst i plingplongapparaten följande:

– Vi är i Linköping, men har ingen lokförare. (Huh?) Ni som ska till Norrköping, Katrineholm, Göteborg, Hallsberg, Vingåker, Eskilstuna och Västerås kan om ni skyndar er ta lokaltåget som kommer in på spår 4 nu, men skynda er! Det här tåget kommer att stå här ett bra tag!

Vilken tur att jag inte sov och litade på en geografisk väckarklocka (som Jardenberg önskar sig här). Jag trasslade raskt loss mig från alla sladdar, ryckte och drog i alla som satt fast i uttag och fastnade i bordet när jag fällde upp det, tog på mig skorna samtidigt som jag försökte stoppa ner den motsträviga iPhonen i bakfickan, knölade ner allt i ryggsäcken vars fjorton fack alla var vidöppna. Jackan tog jag i handen och skutt! så hoppade jag av tåget och hann springa 20 meter innan jag kom på att (håll i er) jag hade lämnat rullväskan på tåget. Inte samma väska som ju Bagport håller som gisslan, utan en helt annan med nya nördböcker och uppslagsverk. Skutt! hoppade jag på tåget igen, älgade bakåt, genom tåget och hann ta min rullväska. Skutt! så hoppade jag av tåget igen och sprang nerför trapporna mot en annan perrong. Här någonstans kom jag på att mitt plommonstop var borta. (Hej igen Bagport.)

Tack, tack, trappkonstruktören som på alla dessa tågstationer har fattat beslut om att klinker utan friktion är det bästa underlaget i Sverige, där vi ibland drabbas av nederbörd. (Jag landade med höger axel på rullväskan, vilket kändes bekant.)

Väl på mjölkapallståget, stängdes dörrarna och tåget åkte iväg – men innan alla som hade blivit ombedda att kliva av X2000 hade hunnit på. Det var som att se en tragedi, en noir-film, där de kvarlämnade sprang längs med det rullande tåget och knackade på fönstren, medan vi på insidan frenetiskt tryckte på dörröppningsknapparna. (I filmen hade någon säkert trillat omkull på perrongen, strykninförgiftad och bedragen medan musik spelade i bakgrunden och röken puffade från … någonstans.)

Tåget mellan Linköping och Norrköping kröp fram och tog en dryg timme på sig. Istället för att sitta i en förstaklassfåtölj, stod jag i snöslask som en packad sill. I Norrköping inväntade vi sedan ett visst X2000 från Linköping. Ja, samma tåg som vi hade blivit ombedda att kliva av.

Vi blev till slut hänvisade till ett litet tufftufftåg, som först inte kunde åka pga. personalbrist och sedan fick rött ljus och sedan fick tre tågmöten.

Men jag kom hem till slut. Och banne mig: inte en enda sur människa stötte jag på under hela denna långa resa. Resenärerna var glada, tågvärdarna var glada, men gladast av dem alla var nog jag.

För jag fick anledning att skriva världens längsta blogginlägg.

{ 24 kommentarer }

Under de långa, långa timmarna på tåg igår, lyssnade jag förstås på vad folket runtomkring mig sa. Påfallande ofta är det en pappersbläddrare med uppslagen dator som högt och tydligt i mobilen berättar om det senaste mötet och vad alla runt bordet hade tyckt och hur de nu ska gå vidare. Allt ska implementeras i pipeline hela tiden.

Lite mer ovanligt var det med den prydliga damen som på lundaskånska talade med sig själv. Så himla konstig är ju inte den synen nu när alla har telefoner och trådar ur öronen. Jag letade och letade – men hon talade verkligen bara med sina egna röster.

– Ja, näe, det kan jag ente ta opp här, då roar vi hela kupén.
– Jodu, det skulle Nesse gilla, du. Så är det.
– Jamen man blir så fårbannad. Jaja.

Mot slutet av resan lyssnade vi alla på ett omaka, mycket skånskt och högljutt par:

1) en kvinna i 60-årsåldern, med guldkeps och fotsid päls och blingbling från en tömd skattkista i en nordisk folksaga
2) en kille i 25-årsåldern, jeansklädd och insvept i fodsid kappa med pälsbräm.

De hörde ihop, men talade förbi varandra. En historia handlade om en hästgård, en annan om en galopperande sjukdom ”så han har nog ente långt kvar han, näe” och en tredje kan jag faktiskt inte gå in på, men den innehöll orden ”lavemang” och ”ansiktsmask”. De två är tydligen celebriteter i en för mig obekant bransch, insåg jag när jag fascinerat googlade namnen som de upprepade oftast.

Vad folk hörde mig säga igår?

– Hej, tack, nej, tack. Ja, jo, jaså.
– Hej, tack, ja. Svensk grammatik på engelska? Vänta ska jag kolla.
– Hej, va, nä, det hade jag glömt. Presentation på bara 50 ord? Ok, när är deadline?
– En jättestor tekopp.
– Hej! Mmmm, fast jag glömde champagnen.
– Hej, tack, tack.
– Nä, min diet består sedan 7 januari av bröd, smör och socker.
– Hej, tack, tack. Bara 89 lådor och sju bufféer.
– Skrivkurs.
– Ursäkta, kan du ta ner din väska, snön droppar ner i mitt tangentbord.

{ 26 kommentarer }