Inlägg taggade med:

tåg

På sovtåg mot Luleå!

av Lotten Bergman den 25 oktober 2011

Utan internet i tre fyra fem timmar försmäktar jag på detta nattåg.

Stöklotten och Martin Ljung försöker alltid att få egen kuppe.

Stöklotten och Martin Ljung försöker alltid att få egen kuppe.

Fast det är inte alls synd om mig. Jag har ju läst en sån därn vahettere … bok. Jag har även roat mig med att fotografera inredningen och fundera över bäddning. Eller inte bäddning. Kanske bäddning senare? Eller nu? Eller bäddning innan sovkamraterna kliver på i Gävle?

Jag bäddade innan de kom och fick alldeles ensam dra i spakar och fälla britsar och peta på saker som man annars inte petar på.

Jag bäddade innan de kom och fick alldeles ensam dra i spakar och fälla britsar och peta på saker som man annars inte petar på.

Sedan öppnade jag en av vattentetrorna bara för att markera att den var min. Och en tvål, som blev min. Sedan tvättade jag näsan med det giftiga vattnet.

Varför kan man inte dricka vattnet direkt ur kranen på tåg? Var i hela Sverige kan man idag leta upp en vattencistern som innehåller odrickbart vatten? Det är väl svårare att hitta dåligt vatten än bra? (Säger jag, som bor i en stad där man sedan två veckor måste koka vattnet för att någon har läckt något någonstans.)

Men innan internet försvann hann jag leta mig fram till Trafikverkets digitala museum för att lära mig att man förr inte kunde vara enbart generaldirektör vid järnvägen utan även stationsinspektor, konduktör, lokförare, bromsare, eldare, grindvakt, banvakt, banmästare, trädgårdsdirektör, tågstäderska och stationskarl. Tågstäderskan hade ansvar för bäddningen (som jag ju numera sköter med den äran) enligt denna anvisning från 1947:

På så här många bolster och kuddar sover jag inte inatt, kan jag tala om

På så här många bolster och kuddar sover jag inte inatt, kan jag tala om

 Trädgårdsdirektören såg till att pynta stationsområdet och återställa eventuell röra som rälsläggningen medförde. Bromsaren bromsade och eldaren eldade, vilket påminner om min envisa kamp för att få internetvågorna in i kupén.

Några tips – en liten bruksanvisning – för de sovtågsovana:

1.
Man kan om man inte är alldeles noggrann i sin beskrivning säga att valet står mellan liggkupé (sex personer som inte måste enbart ligga utan även får sova), sovkupé (tre personer som alltså sover i högre utsträckning än alla som ligger), parkupé (två personer som inte måste vara ett par egentligen) och förstaklasskupé med inbyggd dusch och Duxmadrass. (Det står faktiskt ”Dux” överallt i beskrivningarna, vilket måste göra alla på Hästens galna av reklamkuppsavund.)

2.
Det funkar lite som på hotell med plastnycklar till kupédörrarna. Och en plastnyckel till duschen ute i korridoren.

"Hålkort" kan vi ju kalla dem för skojs skull.

"Hålkort" kan vi ju kalla dem för skojs skull.

Förr i tiden var det bara vanliga låsvred, så om alla i kupén skulle ut samtidigt, fick man rota fram en konduktör som fick låsa och låsa upp. (Tssssst. Vad dum jag är! Förr i tiden låste man ju inte om sig!)

3.
Pottorna är borta.

4.
Man får bädda när man vill. Om man inte kan bädda, kommer någon och hjälper till.

5.
Alla som åker sovtåg snarkar – utom jag. Men alla är samtidigt tåliga människor som inte bangar för obekväma och besvärliga resor; de är helt enkelt fördragsamma.

6.
På SJ-språket, där ”tio minuters försening” kan betyda ”tjugofem minuters försening”, säger man inte ”stäng av larmet” utan naturligtvis ”kvittering”.

Den kanske kvittrar?

Den kanske kvittrar?

Om ni mot all förmodan kan läsa detta, har jag hittat lite internet. Kanske i trakterna av Ockelbo Bollnäs JärvsöLjusdal Ånge Bräcke? (Internetvågor i småportioner.)

{ 41 kommentarer }

På väg till Kalmar

av Lotten Bergman den 18 oktober 2011

En annan är så himla bra på att komma iväg i svinottan. Jag är nere på 13 minuter nu — alltså från den sekund som jag slår upp ögonen tills jag sitter på cykeln och trampar. (05:01–05:14.) Missöden får man väl räkna med då, va?

  • Jag tog fel matsäck — visserligen var det också mackor och visserligen är barnen inte så nogräknade, men den som hade gjort salamimackor får idag nöja sig med mina skinkdito.
  • Termosen läcker.
  • Mina tänder är oborstade.
  • Den djefla mannens kontokort får sig idag en oväntad resa till Kalmar.

Det hela handlar förstås om planering. Alla kläder är framlagda, hålfotsinläggen är stoppade i rätt skor, cykellamporna är kontrollerade och cykelnyckeln är framtagen. Att en modern ståltermos kan läcka anade jag inte, de oborstade tänderna ska rensas med hjälp av tuggummi, matsäcken var god och min djefla man får helt enkelt låta bli att shoppa idag.

Via kommentatorsbåset har jag förstått att jag borde stanna längre i Kalmar än vad som är fallet – men jag lovar att inspektera Långviksbadet med vedeldad bastu, Byteatern och Packhusets buffé en annan gång.

____
Såja, nu har jag bytt i Norrköping – och stått i stationshuset som jag nog har klagat på förut (äcklig laxpaj och ombyggnadhysteri på Pressbyrån som ligger för långt bort, har jag för mig att det handlade om då). Med mina starka basketben orkar jag absolut stå och vänta i en halvtimme – men alla andra stackars veklingar är det ju synd om. Ganska många slog sig ner på det kalla stengolvet, men det säger mamma alltid att man inte ska för då får man ju blåskatarr.

Kanske skulle vi i dessa ockupationstider ockupera Jernhusens kontor och påtala att vi tågresenärer vill sitta och ha mysigt?

Ja, de var tvungna att ta till med nybrutalism för att hindra folk att sitta i fönstren.

Ja, de var i Norrköping tvungna att ta till med nybrutalism för att hindra olydigt folk att sitta i fönstren.

Och hör sedan! Voff!

Basta! Och hör sedan! Voff!

För att återvända till termosen som så mystiskt läcker trots ointagligt stål, är det förmodligen så att det vilar en förbannelse över mig och mina termosar.

I tvåan i gymnasiet åkte klassen på fågelskådning med tältövernattning. Min termos med varm choklad gick sönder i tusen bitar och dränkte min extremt syntetiska sovsäck, som aldrig blev sig riktigt lik. (Forna tiders termosar hade glasinsida och var väldigt sköra, förstår ni ungdomar. Därför hade jag så smart lindat in termosen i sovsäcken. Lite som dadlar i bacon.) Jag fick sova utan ens en värmande tröja i ett tält mellan Perre och Erik S., som tyvärr inte alls tog tillfället i akt på något sätt utan låg med ryggen ogästvänligt vänd mot mig.

När jag nu tänker efter, kändes det ungefär som på stationen i Norrköping.

{ 79 kommentarer }

Förseningars orsaker och min fiffiga lösning

av Lotten Bergman den 14 september 2011

Symbolisk urspårning.

Symbolisk urspårning.

Ett av de mer sympatiska dragen med SJ är när man får veta exakt varför det har blivit så fel med just mitt tåg igen. Och igen. Och igen. Förr var nämligen precis allt som skedde ett resultat av ”signalfel”. Då satt vi där i våra säten och undrade över alla konstiga signaler och den undermåliga kvaliteten på dem och såg framför oss hur reparatörer i oljesmutsiga overaller klättrade upp i signalstolparna och klämde på ett fastrostat vred eller knackade på en lampa med glapp.

Nu vet vi att det finns utsmetade älgar, halkiga löv, drivande snö och … eh, signalfel. Samt den ytterst opålitliga – men ganska spännande – mänskliga faktorn. Tydligen har SJ sedan i våras en ny policy där de inte alls ska tala om varför tågen är sena utan bara att de är det – men det har jag då inte alls märkt. Jag får nästan alltid veta exakt vad som har hänt. (Sanningshalten kan jag förstås inte garantera.)

Några förseningsorsaker som jag den senaste tiden har samlat i en liten lista är

 

  • loket stod på fel sida om tåget
  • lokföraren försov sig
  • en kråka orsakade kortslutning
  • lokföraren låste in sina nycklar i förarhytten
  • lokföraren försov sig
  • korglutningen är paj
  • endast hälften av bromsarna funkar
  • passagerare vägrar visa biljett
  • lokföraren försov sig
  • personalbrist
  • mötande tåg är försenat
  • långsamtgående tåg står i vägen
  • det är stillbild på alla datorer
  • lokföraren försov sig
  • trafikledningsteknisk orsak
  • dörrfel
  • lokföraren försov sig.

Ser ni ett återkommande mönster som jag på ett mycket effektivt sätt har upprepat i punktlistan för att få er att reagera? Japp: sömntutorna.

Kråkor, dörrar, signaler, korglutningar och andra komplicerade faktorer har jag svårt att finna lösning till. Men hur är det med folk som försover sig? Vilka försover sig när de ska föreläsa inför 200 personer? Flyga till Thailand? Gifta sig? Min tanke är faktiskt att man kan se till att personer som måste vakna i tid, gör det. Och om de inte gör det, sätts ett säkerhetssystem igång så att 600 resenärer inte kommer försent till sina jobb för att en person inte kan vakna. Se här vad jag har kommit på som borde rendera priser, beröm, uppmärksamhet och hyllningar:

Lokförare kan väl stämpla in – via telefonen hemifrån – en viss tid?

Om de inte gör det, kallas en inte lika trött backup in.

Och allt sker per automatik.

(Applåder.)

En sovbild jag gillar.

En sovbild jag gillar.

 

Uppdatering
Jag är förvirrad. SJ tackar mig på Twitter. Men inte för mitt finurliga tips utan för att jag … ger dem beröm?

{ 63 kommentarer }

Stillbild på Trafikverket

av Lotten Bergman den 21 juni 2011

Jag måste lära känna någon på Trafikverket. Där händer ju så mycket att det måste vara världens intressantaste arbetsplats. Det senaste är stillbild.

Jag skulle ta tåget 14:14 till Stockholm. För tio år sedan gick tågen varje timme och tog 58 minuter; numera går tågen varannan timme och tar dessutom fyra minuter längre – vilket sägs vara en förbättring för oss resenärer. Jahoo. Idag var tåget nästan 45 minuter försenat p.g.a. den där stillbilden. Men vad är en stillbild?

Stillbild av testbild. Inga tåg som rör sig, nej.

Stillbild av testbild. Inga tåg som rör sig, nej.

Vi hade kunnat få förklaringen ”tekniskt fel” eller ”datorhaveri” och inte brytt oss det minsta. Men stillbild? Jag kastade mig fram till ombordpersonalen och frågade.

– De har stillbild. De ser inga tåg. Allt står stilla och eftersom de inte ser något får tågen inte köra. Alla tåg står stilla.
– Aha! sa jag. Klart att det står stilla om tågen inte får åka! fortsatte jag i klart skämtsam ton – helt förgäves.
– Ja.

Nu sitter jag i ett tåg som faktiskt rör sig framåt. En liten diskret tvåbarnsfamilj klev nyss på med 14 gigantiska sjömanssäckar i ett galonliknande material. De har en anslutning som de är lite oroliga för trots väl tilltagen tidsmarginal. Tror jag det, med den packningen. Undrar om deras segelbåt väntar på Centralen.

Men nu ska ni få höra vad som är ännu intressantare än stillbildsproblematiken. Jag får stötar av tåget! Små, små som nålstick!

Vänster armbåge, aj!

Vänster armbåge, aj!

Höger armbåge, aj!

Höger armbåge, aj!

Men … när jag skulle berätta för någon om stötarna, var de borta. Jag armbågade mig gång på gång på allt av metall, men nålsticken var puts väck. Nu vet jag inte riktigt om det är glädje eller besvikelse jag känner.

{ 54 kommentarer }

Prunkande järnvägsspår och hormoslyr

av Lotten Bergman den 26 maj 2011

Precis som när det gäller kroppsbehåring, växer grönskan mest där den inte är önskad.

Se så fint det är på Centralen!

Se så fint det är på Centralen!

Jag kan inte få det att grönska snyggt och välplanerat i rabatter, krukväxter och på gräsmattor. Många är vi som önskar oss en maskrosevurm så att de gula monstren finge växa i lugn och ro. Fast egentligen beror det väl bara på ointresse; jag gör hellre annat.

När jag igår tog bilden på Centralens till bristningsgränsen utnyttjade spår med all sin spirande grönska, dök hormoslyr upp i minnet. Jag såg framför mig arga slipsmän i Teckomatorp och förbannade fältbiologer som satt på någon räls och på bred skånska skrek:

– Sluta spruta! Sluta spruta! Sluta spruta!

Ungefär så här var det: man ville inte ha grönska vid tågspåren. (Apropå bilden ovan: det går tydligen an idag?) Därför sprutades detta tillväxthormon som hette Hormoslyr (då ett varumärke med versal) på banvallen så att växterna blev tokiga och växte ihjäl sig. Men hormoslyr innehöll dioxiner som kan vara helvetesgiftiga för människor. Saken blev inte bättre när det framkom att de verksamma komponenterna i hormoslyr var samma som för Agent Orange – avlövningmedlet som amerikanska krigsmakten vräkte ner över Vietnam. (Hej alla kemister, det var en blandning av 2,4,-D och 2,4,5-T.)

Och in på scenen kommer: BT Kemi! För på den fabriken i Teckomatorp tillverkades bl.a. hormoslyr. (Jag vill skriva ordet många gånger eftersom jag gillar bokstavskombinationen, det ligger skönt på tangentbordet – hormoslyr, hormoslyr, hormoslyr.)

BT Kemi visade sig vara ett företag utan skrupler eftersom ledningen beslutade att gräva ner hundratals tunnor med giftavfall – det som inte syns, finns ju inte. Trädgårdsmästare i omgivningarna (oj, 1 500 människor i samhället och trädgårdsmästare i plural!) såg sina plantor vissna och dö som vore de i min ägo, Braån stank som ruttna ägg och Teckomatorpsborna mådde pyton på alla möjliga olika sätt. Den ena skandalen följde på den andra och i tv ställde sig direktör Lars Foss och drack ett glas vatten som var spetsat med hormoslyr för att bevisa att det var ofarligt. Han levde och hade hälsan tills han dog som 82-åring även om det på alla möjliga ställen påstods att han efter dryckesexperimentet hade trillat av pinn ganska omedelbart. (Läs mer här.)

Myterna är många, Sydsvenskan skrev för ett par år sedan att det handlade om ”tusentals” gifttunnor. Fabriken – som var ett gammalt sockerbruk – sprängdes dock 1979 och marken med giftet har ”kapslats in” eftersom det skulle kosta för mycket att totalsanera.

År 1976 gjordes tv-nyheter fortfarande i svart-vitt – njut av miljöerna, kläderna, bilarna och de många dialekterna:

En kompis till min djefla man har berättat att när tv var i Teckomatorp för att göra detta (eller ett annat) reportage så stängde de av gatorna i centrum så att de blev alldeles öde. Sedan sade speakerrösten något om att ”Teckomatorp var förut en levande ort – nu är gatorna tomma …” Sanningen är en helt annan:

Den brännande frågan som jag hoppas att någon av er har svar på är: får det växa ogräs på banvallarna idag – och hinner de växa sig olämpligt stora när tågen hela tiden rusar förbi och stör?

{ 42 kommentarer }

Stackars näsan – och lite tågtrubbel

av Lotten Bergman den 21 april 2011

Man kan dämpa sina fem sinnens fulla bruk genom att ganska diskret till exempel ploppa in hörlurar med musik (hörseln), stänka på tabasco på läbbig mat (smaken), ta en alvedon (känseln) eller bara blunda (synen). När det gäller lukten är det svårare att vara diskret, men snart stoppar jag in öronproppar i näsan.

Vi sitter på tåget och det är fullsmockat. För en liten stund sedan klev en kiss- och rökgubbe på och satte sig bakom mig. Jag tycker mig ana att det är landstingsbrallor som stinker och antar att det är den toviga koftan som är inrökt eftersom koftor i alla böcker är inrökta. Det är förstås så att han får lukta och att det är synd om honom eftersom han är en spillra av den människan han förmodligen en gång var.

Jag tar ett djupt andetag och tänker att jag vänjer mig.

Men så kliver ett gäng killar på. De är liksom kepskillar i 20-årsåldern – fast ingen av dem har keps. De pratar smattrande spanska och luktar mer svett än någonsin en baskethall efter femton matcher eller ett i tio år använt knäskydd av märket Vulcan. Tro mig, jag har känt en och annan svettlukt i mina dagar. Men aldrig något som liknar denna stank.

Jag tar ett djupt andetag och tänker att jag nog vänjer mig.

Och då kommer en parfymtant och sätter sig framför mig. Hon ser inte alls ut som en parfymtant gör i min fantasi utan som en helt vanlig tjejdam i 45-årsåldern. Och hon har hoppat i galen parfymtunna eller liksom Obelix i parfymgrytan. Det är en kväljande, stark parfym som går åt Old Spice-hållet.

Jag tar nu mitt sista djupa andetag och tänker att jag hellre vänjer mig vid tumskruvar eller felstavade ord. Kan man kanske hälla tabasco i näsan?

Uppdatering

Oj och hoppsan. En av de illaluktande killarna får nu en ringande rungande utskällning av tågvärden. Han ska kastas av för att han har ”gett avgång”. Tågvärden säger”du måste lära dig att veta hut” och ”kliv av tåget!” och killen svarar ”håll käften!”.

Om jag förstår rätt klev killen av tåget och var oförskämd mot människor som klev på, varefter han vinkade just den gest som betyder ”nu ska tåget avgå”. Någon som vet hur den gesten ser ut?

Uppdatering 2

Det händer saker: i Södertälje skulle resenärer mot Malmö tydligen kliva av och byta tåg. Men av någon anledning gjorde de inte det. I högtalaren får de nu veta att de ska byta sina biljetter och ta nästa tåg mot Malmö om två timmar. Å ja ba:

– Varför kom de inte av tåget?

Uppdatering 3

Vi kom iväg till slut – och killen fick åka med. Jag försökte spionera på Malmöresenärerna, men fann inget komprometterande. Mycket mystiskt.

{ 19 kommentarer }

Tågbiljetter utan resa

av Lotten Bergman den 18 april 2011

Sextonåringen skulle ha åkt på en nöjestripp till Göteborg på onsdag. Men på grund av komplicerade och oförutsedda samt osannolikt sorgliga anledningar kan hon inte åka. Det handlar bara om knappt 400 kronor, vilket hon kan leva med.

Biljetter som inte kommer att nyttjas.

Biljetter som inte kommer att nyttjas.

Men för mig är det irriterande att vi sitter på tågbiljetter som vi inte kan använda och som vi heller inte kan ge bort eftersom biljetterna ju är personliga och hennes namn står på. För mig hade det känts bra om jag i alla fall hade kunnat tala om för SJ att plats 15 i vagn 3 kommer att stå tom. Om inte annat hade ju SJ kunnat sälja dem för 825 + 791 kronor, vilket de kostar just nu. Jag sökte och fick tröst på Twitter:

Det kändes faktiskt lite bättre då. Tack SJ_AB.

För så är det ju: Sextonåringen köpte den billigaste biljetten för 90 dagar sedan och var medveten om vad det innebar. Men hörni, ni som kan ekonomi: är det här inte ett dumt sätt att göra det på? Att åka med tomma platser?

Ack, om Sextonåringen ändå hade hetat Maria Andersson eller Erik Svensson och jag hade känt en Maria Andersson eller en Erik Svensson. Som behövde åka till Göteborg. På onsdag. Och tack för att inte alla instanser har samma system.

– Jahaja, pling plong, föreställningen ska strax börja. Får vi be damen på plats 23 att lämna lokalen eftersom legitimationen inte stämde med biljetten.

{ 27 kommentarer }

Tågtrubbel

av Lotten Bergman den 22 februari 2011

För tusen år sedan skrev jag ett studentikost kåseri som publicerades i den fantastiska publikationen Pålsjö Ängsblad. Det var teknologernas i Lund tidning, där jag under pseudonymen ”Thalia” skrev om livets vedermödor precis som nu. Ett av de bättre hette precis som ovan ”Tågtrubbel”. Som jag minns det handlade det om nymodigheten i att man skulle trycka på knappar för att öppna dörrarna och att jag tappade bort min biljett för att sedan hitta den – använd som begagnat tuggummipapper. (Hm. Det där var inte alldeles lätt att beskriva i ett ord: jag hade alltså spottat ut mitt tuggummi i den nyköpta biljetten.)

Idag skulle jag efter ännu ett inhopp i Nordegren i P1 (strax efter Marie-Louise Ekman och i studion bredvid Roxette) åka hem med tåget 16:55, och äntligen skedde det som jag bara hade hört talas om! Hurra! Även jag vet nu hur det känns när det knastrar till i högtalaren och en vän röst säger:

– … krascchhhhn tågnummer fnetttisnpluuu … spårändring … vi upprepar … krascchnuu … spårändring!

De luttrade hade redan när Göteborgståget rullade in på vårt spår börjat dra sig mot den närmaste av två möjliga flaskhalsar som är dimensionerade för persontrafiken runt kanske 1922. (Stationshuset invigdes 1871.) Jag och mitt ressällskap fnittrade och flöt med. Fnittret kom sig av alla passagerares tålamod: ilsket, men inte förvånat.  Jag filmade lite:

För er som inte har varit på Centralen på ett tag: alla nedgångar är inte kvar.

Den här direkt till spår 10 är puts väck. (Bilden tog jag 2007.)

Den här direkt till spår 10 är puts väck. (Bilden tog jag 2007.)

Vid spårbyte gäller det att ta sig genom den ena flaskhalsen efter den andra.

Ni förstår att på bilden ovan motsvarar ett rött streck ungefär 150 människor. Och så förstår ni att ritningen är schematisk? Bra. De där rulltrapporna är förresten nya, blanka och vackra. Men de hjälper endast när man ska mot tåget som går till Arlanda eller när man är sugen på en hamburgare.

De som måste ta hiss vid spårbyte, måste förstås ta hiss – och jag säger bara det:

smal perrong + stress + is och snö + packning + eventuella barn + kryckor = omöjlig ekvation

Nu hade jag ju varken kryckor eller barn och knappt packning med mig, så allt gick bra. Orsaken till förseningen och spårbytet var inte som vanligt signalfel, älgar, väder, bromsar, dörrar eller nedfallna ledningar utan att lokföraren hade låst in sina nycklar i hytten.

Men här kommer en spaaaaaning inför framtiden:

  • inom ett år kommer Sverige att skriva under ett jättelösningskontrakt med Ryssland
  • inom två år kommer ryska rallare med is i mustascherna och jättemaskiner att lägga järnvägsspår liksom konfetti sprutar ur melodifestivalkanonerna
  • inom fem år kommer vi att på vintrarna susa fram i ryska vintertåg utan problem och plöja ner älgar under tågen som inte ens rycker på axlarna eller får en buckla.

Varför tror jag det? För att på samma sätt som att vi nordbor inte kan gå i pimpinetta, franska skor, kan vi fortsätta köpa in franska tåg som är hållbara endast i juli. Pengarna då? säger ni förstås – Lotten du måste tänka på finansieringen! Äh, det måste jag inte alls, för det finns det andra som gör.

{ 29 kommentarer }

Resan till Tjottahejti, Åväbbla eller Långbortistan

av Lotten Bergman den 10 februari 2011

Igår tänkte jag på morgondagen som en dag som alla andra. En jag-åker-bara-en-tur-till-Göteborg-dag. Liten resa, liten övernattning, litet föredrag, liten resa tillbaka men faktiskt till Stockholm för litet party i Herrängen. But noooo.

Natten till idag vaknade jag med ett ryck (eller så vaknade jag inte ett dugg ryckigt utan precis sådär slött som man ju plägar göra) och en vag obehagskänsla. Vart skulle jag egentligen? Var det verkligen till Göteborg? Ja, det var det nog. Och så somnade jag om.

Några timmar senare satt jag i SJ:s telefonkö för att i panik byta ut beställda tågbiljetter som inte passade alls. Allt gick i en rasande fart och sköttes enormt proffsigt av en SJ-dam som ska ha medaljer, fanfarer och gator uppkallade efter sig. (Alltså, medaljerna och fanfarerna behöver inte byta namn.)

För jag skulle alls inte till Göteborg. Jag ska till Salt & Sill som ligger på Klädesholmen bortom Tjorust, ute på piren på ön Danmark (!) med adress Ryttarholmen 1. Och resan dit är i sanning ett äventyr. Först tog jag ett skrammeltåg till Katrineholm. Där skakade datorn såpass att den hakade upp sig och inte kom någonstans. (Eller så var det jag som sluddrade på tangenterna och bad om ett ogiltigt kommando.) Jag skulle bara ta en bild på den svarta skärmen med den lilla snurrande hakauppsig-bollen.

Men vad ser man mest? En extremt smutsig skärm.

Men vad ser man mest? En extremt smutsig skärm.

I Katrineholm händer det inte mycket (om man inte räknar detta) – förutom att besöken där alltid präglas av svinkallt och dåligt väder samt försenade tåg och förlorade basketmatcher. Så även idag.

Brrrrrrrrrrr.

Brrrrrrrrrrr.

När jag såg de nya förvaringsboxarna i illgrönt och neongult strax bakom de grön-blå-turkosa staketen vid en dörr, kände jag mig som en finsmakare som fått i sig kanelkryddad surströmming. (De gamla var liksom lite gråare.)

Sladdhärvan där uppe har jag markerat för att jag tror att det är ett tidsdokument. Sladdar kommer att vara ovanliga om tio år, serni.

Sladdhärvan där uppe har jag markerat för att jag tror att det är ett tidsdokument. Sladdar kommer att vara ovanliga om tio år, serni.

Jag är verkligen inte en estet, det ska gudarna veta. Men … hur tänkte de här? Eller är det bara i mina ögon som färgerna krockar så att det skriker i ögonen?

När jag bytte biljetterna råkade jag få nya som var mycket billigare. Men på något sätt funkar det så att man inte får tillbaka pengar i sådana fall, utan överskottet brinner inne. Damen på SJ sa att om jag valde en trerättersmeny på tåget skulle jag inte förlora lika mycket (logiken är fantastisk), så nyss åt jag detta, som har komponerats av Leif Mannerström – han som smakar på gråtande människors mat i ”Sveriges mästerkock” – ett tv-program som liknar Robinson i grymhet:

Jaadu Leif. Bra konsistens. Snyggt upplägg. Tyvärr helt utan smak. Och varför bara ett kryddmått vaniljsås till äppelkakan?

Jaadu Leif. Bra konsistens. Snyggt upplägg. Tyvärr helt utan smak. Och varför bara ett kryddmått vaniljsås till äppelkakan? Bättre kan du.

Nu (14:24) ska jag strax kliva av i Göteborg. Om jag överlever resten av resan, återkommer jag med uppdaterande rapport. Och hur är det nu man uttalar ”sill” på öarna utanför Gööööötet, Översättarhelena?

Uppdatering i kvällningen

Det här skulle jag ju min vana trogen kunna uttrycka bra mycket längre. Men i kortversion och i kronologisk ordning:

  • anländer till Göteborg och tror att jag har all tid i världen på mig
  • får veta att jag om en minut ska gå till utgång 33 där min varifrån min buss avgår kl 14:33, vilket får mig att tro att bussar som avgår 14:37 gör det från utgång 37 och så vidare
  • kliver på bussen och får inte betala biljett för chaffisen fattar inte vart jag ska
  • får hjälp av tusen och en passagerare som allihop vill ha mig att byta till bussar som heter 335, 355, 353 och 535
  • byter buss i Stenungsund
  • blir omhändertagen av ilsken skånska
  • byter buss i Myggenäs
  • kliver i 30 cm djup issörja
  • blir omhändertagen av rar göteborgare
  • blir körd till Klädesholmen och installerad i ett flytande hotellrum!
Väl inne i bussen ansågs jag vara hel normal som vände mig om och tog en bild på det som vi alla nyss stod i.

Väl inne i bussen ansågs jag vara hel normal som vände mig om och tog en bild på det som vi alla nyss stod i.

Så här såg det ut i två timmar. Ser ni Jessica Rabbit?

Så här såg det ut i två timmar. Ser ni Jessica Rabbit?

Se där hur jag tar hand om mig när jag sitter längst fram i bussen och känner mig lite osäker på väglaget.

Se där hur jag tar hand om mig när jag sitter längst fram i bussen och känner mig lite osäker på väglaget.

Sedan gick jag en promenad i idyllen som visade upp sig från sin allra värsta sida: alla hus var mörka och till synes tomma, torget som hette Torget var mest en vändplats och nästan alla vägar var märkta med PRIVAT VÄG. Men en liten flåsig och snorig filmsnutt hann jag med även idag (det är alltså en serie i snor):

Nämen ojojoj, vad jobbigt. Nu måste jag gå och dricka lite champagne.

{ 31 kommentarer }

Gåtfulla män på väg mot Sundsvall

av Lotten Bergman den 22 november 2010

Jag är på väg mot Sundsvall per tåg och lyssnar på två killgubbar i 35-årsåldern som ses för första gången på tio år. En har håret kvar, den andra inte. En av dem har slips och kavaj och den andre har skinnpaj. De succéfajtas så det står härliga till genom att berätta om hur de på bananskal halkade in i bransch 1 och 2 och hur de lyckades sälja t.ex. en pluttlägenhet för fjutton miljoner och köpa en megavåning för nästan ingenting trots att jag tycker att det låter som fjutton miljoner det också.

Och jag kan inte begripa vad de har gemensamt.

De rabblar namn som Spiken (som hade spikfrilla), Mackan (som var sjuk alla måndagar och fredagar), Kagan (som lånade ut sin lägenhet i sjunde hand), Kenny (som krävde farthållare i bilen som han sedan körde sönder i 180 knyck) samt Tscheff som förmodligen är död. (Han kanske inte alls stavas så. Tjef? Tjifen? Kjeff? Tzcech? Chierf?) När tåget rasslar igång hör jag bara enstaka ord trots att jag som en hund vänder öronen mot de pratande.

– Systemet … inventeringar … programmera — DVG!
– Fusen … knappa in  … sju-förbud.
– Vapentäkt … drog ur … loppet var fritt …

Aha? De gjorde lumpen ihop?

– Immobiliseringsförsvaret … omsätta vapenarsenal … vapenrörelse …
– Vådaskottet … cementväggen … kasun … projektiler …

Jaså. De är gamla yrkesmilitärer? Tåget stannar till så att jag plötsligt hör allt som sägs:

– Jag känner mig yngre nu än för sju år sedan. Åren går så jävla fort.
– När sas vi upp? Ja jäklars, det går så fort.
– Jag tänkte på det där du sa om att lyssna på sitt inre.
– Mhm. Ja. Eller så får man göra som alla andra och komma in i branschen via kontakter.
– Höhö. Fan vi borde ta en fika — fan, slå en pling när du är i stan!

Öh? Va? Talar de militärhemligheter och lumparminnen när jag inte hör dem och babblar vanligt floskelprat när jag kan tjuvlyssna som en helt normal människa? Upprörande! Jag vill höra mer om vådaskottet! Hallå!

Och det är här jag borde komma med lösningen och berätta hur allt ligger till och hur jag genom att böja mig fram och ställa en intresseväckande fråga fick dem att öppna upp och målande beskriva sina livsöden. Men icke. De steg av och försvann.

Jag steg också av och mellanlandade på SJ:s lounge på Centralen där jag i detta nu sitter med 23 karlar som nästan mangrant knakgnager på finn-crisp trots att det finns vetebröd. Förvånansvärt många står och hänger eller vandrar omkring i cirklar trots att det finns sköna fåtöljer. I ett hörn står en man och talar i mobiltelefon så att 22 personer hör allt om hur den nyanställde killen omedelbart måste avskedas pga. säkerhetsproblem på IT-avdelningen.

Mina ärvda kängor är fula som stryk men nog bra att ha i Sundsvalls snö.

I Centralens lounge. Mina gamla kängor är fula som stryk men nog bra att ha i Sundsvalls snö.

Förbaskat, jag har som en noob glömt långkalsonger!

___

Hotellrumsuppdatering!

Ni ser väl att jag är ordentligt klädd i kylan? (Och framför allt att jag dokumenterar omedelbart utan att passera gå eller ens ta av mig jackan.)

{ 44 kommentarer }

← Äldre inlägg