Sextonåringen skulle ha åkt på en nöjestripp till Göteborg på onsdag. Men på grund av komplicerade och oförutsedda samt osannolikt sorgliga anledningar kan hon inte åka. Det handlar bara om knappt 400 kronor, vilket hon kan leva med.
Biljetter som inte kommer att nyttjas.
Men för mig är det irriterande att vi sitter på tågbiljetter som vi inte kan använda och som vi heller inte kan ge bort eftersom biljetterna ju är personliga och hennes namn står på. För mig hade det känts bra om jag i alla fall hade kunnat tala om för SJ att plats 15 i vagn 3 kommer att stå tom. Om inte annat hade ju SJ kunnat sälja dem för 825 + 791 kronor, vilket de kostar just nu. Jag sökte och fick tröst på Twitter:
Det kändes faktiskt lite bättre då. Tack SJ_AB.
För så är det ju: Sextonåringen köpte den billigaste biljetten för 90 dagar sedan och var medveten om vad det innebar. Men hörni, ni som kan ekonomi: är det här inte ett dumt sätt att göra det på? Att åka med tomma platser?
Ack, om Sextonåringen ändå hade hetat Maria Andersson eller Erik Svensson och jag hade känt en Maria Andersson eller en Erik Svensson. Som behövde åka till Göteborg. På onsdag. Och tack för att inte alla instanser har samma system.
– Jahaja, pling plong, föreställningen ska strax börja. Får vi be damen på plats 23 att lämna lokalen eftersom legitimationen inte stämde med biljetten.
För tusen år sedan skrev jag ett studentikost kåseri som publicerades i den fantastiska publikationen Pålsjö Ängsblad. Det var teknologernas i Lund tidning, där jag under pseudonymen ”Thalia” skrev om livets vedermödor precis som nu. Ett av de bättre hette precis som ovan ”Tågtrubbel”. Som jag minns det handlade det om nymodigheten i att man skulle trycka på knappar för att öppna dörrarna och att jag tappade bort min biljett för att sedan hitta den – använd som begagnat tuggummipapper. (Hm. Det där var inte alldeles lätt att beskriva i ett ord: jag hade alltså spottat ut mitt tuggummi i den nyköpta biljetten.)
Idag skulle jag efter ännu ett inhopp i Nordegren i P1 (strax efter Marie-Louise Ekman och i studion bredvid Roxette) åka hem med tåget 16:55, och äntligen skedde det som jag bara hade hört talas om! Hurra! Även jag vet nu hur det känns när det knastrar till i högtalaren och en vän röst säger:
De luttrade hade redan när Göteborgståget rullade in på vårt spår börjat dra sig mot den närmaste av två möjliga flaskhalsar som är dimensionerade för persontrafiken runt kanske 1922. (Stationshuset invigdes 1871.) Jag och mitt ressällskap fnittrade och flöt med. Fnittret kom sig av alla passagerares tålamod: ilsket, men inte förvånat. Jag filmade lite:
För er som inte har varit på Centralen på ett tag: alla nedgångar är inte kvar.
Den här direkt till spår 10 är puts väck. (Bilden tog jag 2007.)
Vid spårbyte gäller det att ta sig genom den ena flaskhalsen efter den andra.
Ni förstår att på bilden ovan motsvarar ett rött streck ungefär 150 människor. Och så förstår ni att ritningen är schematisk? Bra. De där rulltrapporna är förresten nya, blanka och vackra. Men de hjälper endast när man ska mot tåget som går till Arlanda eller när man är sugen på en hamburgare.
De som måste ta hiss vid spårbyte, måste förstås ta hiss – och jag säger bara det:
smal perrong + stress + is och snö + packning + eventuella barn + kryckor = omöjlig ekvation
Nu hade jag ju varken kryckor eller barn och knappt packning med mig, så allt gick bra. Orsaken till förseningen och spårbytet var inte som vanligt signalfel, älgar, väder, bromsar, dörrar eller nedfallna ledningar utan att lokföraren hade låst in sina nycklar i hytten.
Men här kommer en spaaaaaning inför framtiden:
inom ett år kommer Sverige att skriva under ett jättelösningskontrakt med Ryssland
inom två år kommer ryska rallare med is i mustascherna och jättemaskiner att lägga järnvägsspår liksom konfetti sprutar ur melodifestivalkanonerna
inom fem år kommer vi att på vintrarna susa fram i ryska vintertåg utan problem och plöja ner älgar under tågen som inte ens rycker på axlarna eller får en buckla.
Varför tror jag det? För att på samma sätt som att vi nordbor inte kan gå i pimpinetta, franska skor, kan vi fortsätta köpa in franska tåg som är hållbara endast i juli. Pengarna då? säger ni förstås – Lotten du måste tänka på finansieringen! Äh, det måste jag inte alls, för det finns det andra som gör.
Igår tänkte jag på morgondagen som en dag som alla andra. En jag-åker-bara-en-tur-till-Göteborg-dag. Liten resa, liten övernattning, litet föredrag, liten resa tillbaka men faktiskt till Stockholm för litet party i Herrängen. But noooo.
Natten till idag vaknade jag med ett ryck (eller så vaknade jag inte ett dugg ryckigt utan precis sådär slött som man ju plägar göra) och en vag obehagskänsla. Vart skulle jag egentligen? Var det verkligen till Göteborg? Ja, det var det nog. Och så somnade jag om.
Några timmar senare satt jag i SJ:s telefonkö för att i panik byta ut beställda tågbiljetter som inte passade alls. Allt gick i en rasande fart och sköttes enormt proffsigt av en SJ-dam som ska ha medaljer, fanfarer och gator uppkallade efter sig. (Alltså, medaljerna och fanfarerna behöver inte byta namn.)
För jag skulle alls inte till Göteborg. Jag ska till Salt & Sill som ligger på Klädesholmen bortom Tjorust, ute på piren på ön Danmark (!) med adress Ryttarholmen 1. Och resan dit är i sanning ett äventyr. Först tog jag ett skrammeltåg till Katrineholm. Där skakade datorn såpass att den hakade upp sig och inte kom någonstans. (Eller så var det jag som sluddrade på tangenterna och bad om ett ogiltigt kommando.) Jag skulle bara ta en bild på den svarta skärmen med den lilla snurrande hakauppsig-bollen.
Men vad ser man mest? En extremt smutsig skärm.
I Katrineholm händer det inte mycket (om man inte räknar detta) – förutom att besöken där alltid präglas av svinkallt och dåligt väder samt försenade tåg och förlorade basketmatcher. Så även idag.
Brrrrrrrrrrr.
När jag såg de nya förvaringsboxarna i illgrönt och neongult strax bakom de grön-blå-turkosa staketen vid en dörr, kände jag mig som en finsmakare som fått i sig kanelkryddad surströmming. (De gamla var liksom lite gråare.)
Sladdhärvan där uppe har jag markerat för att jag tror att det är ett tidsdokument. Sladdar kommer att vara ovanliga om tio år, serni.
Jag är verkligen inte en estet, det ska gudarna veta. Men … hur tänkte de här? Eller är det bara i mina ögon som färgerna krockar så att det skriker i ögonen?
När jag bytte biljetterna råkade jag få nya som var mycket billigare. Men på något sätt funkar det så att man inte får tillbaka pengar i sådana fall, utan överskottet brinner inne. Damen på SJ sa att om jag valde en trerättersmeny på tåget skulle jag inte förlora lika mycket (logiken är fantastisk), så nyss åt jag detta, som har komponerats av Leif Mannerström – han som smakar på gråtande människors mat i ”Sveriges mästerkock” – ett tv-program som liknar Robinson i grymhet:
Jaadu Leif. Bra konsistens. Snyggt upplägg. Tyvärr helt utan smak. Och varför bara ett kryddmått vaniljsås till äppelkakan? Bättre kan du.
Nu (14:24) ska jag strax kliva av i Göteborg. Om jag överlever resten av resan, återkommer jag med uppdaterande rapport. Och hur är det nu man uttalar ”sill” på öarna utanför Gööööötet, Översättarhelena?
Uppdatering i kvällningen
Det här skulle jag ju min vana trogen kunna uttrycka bra mycket längre. Men i kortversion och i kronologisk ordning:
anländer till Göteborg och tror att jag har all tid i världen på mig
får veta att jag om en minut ska gå till utgång 33 där min varifrån min buss avgår kl 14:33, vilket får mig att tro att bussar som avgår 14:37 gör det från utgång 37 och så vidare
kliver på bussen och får inte betala biljett för chaffisen fattar inte vart jag ska
får hjälp av tusen och en passagerare som allihop vill ha mig att byta till bussar som heter 335, 355, 353 och 535
byter buss i Stenungsund
blir omhändertagen av ilsken skånska
byter buss i Myggenäs
kliver i 30 cm djup issörja
blir omhändertagen av rar göteborgare
blir körd till Klädesholmen och installerad i ett flytande hotellrum!
Väl inne i bussen ansågs jag vara hel normal som vände mig om och tog en bild på det som vi alla nyss stod i.
Så här såg det ut i två timmar. Ser ni Jessica Rabbit?
Se där hur jag tar hand om mig när jag sitter längst fram i bussen och känner mig lite osäker på väglaget.
Sedan gick jag en promenad i idyllen som visade upp sig från sin allra värsta sida: alla hus var mörka och till synes tomma, torget som hette Torget var mest en vändplats och nästan alla vägar var märkta med PRIVAT VÄG. Men en liten flåsig och snorig filmsnutt hann jag med även idag (det är alltså en serie i snor):
Nämen ojojoj, vad jobbigt. Nu måste jag gå och dricka lite champagne.
Jag är på väg mot Sundsvall per tåg och lyssnar på två killgubbar i 35-årsåldern som ses för första gången på tio år. En har håret kvar, den andra inte. En av dem har slips och kavaj och den andre har skinnpaj. De succéfajtas så det står härliga till genom att berätta om hur de på bananskal halkade in i bransch 1 och 2 och hur de lyckades sälja t.ex. en pluttlägenhet för fjutton miljoner och köpa en megavåning för nästan ingenting trots att jag tycker att det låter som fjutton miljoner det också.
Och jag kan inte begripa vad de har gemensamt.
De rabblar namn som Spiken (som hade spikfrilla), Mackan (som var sjuk alla måndagar och fredagar), Kagan (som lånade ut sin lägenhet i sjunde hand), Kenny (som krävde farthållare i bilen som han sedan körde sönder i 180 knyck) samt Tscheff som förmodligen är död. (Han kanske inte alls stavas så. Tjef? Tjifen? Kjeff? Tzcech? Chierf?) När tåget rasslar igång hör jag bara enstaka ord trots att jag som en hund vänder öronen mot de pratande.
– Systemet … inventeringar … programmera — DVG!
– Fusen … knappa in … sju-förbud.
– Vapentäkt … drog ur … loppet var fritt …
Jaså. De är gamla yrkesmilitärer? Tåget stannar till så att jag plötsligt hör allt som sägs:
– Jag känner mig yngre nu än för sju år sedan. Åren går så jävla fort.
– När sas vi upp? Ja jäklars, det går så fort.
– Jag tänkte på det där du sa om att lyssna på sitt inre.
– Mhm. Ja. Eller så får man göra som alla andra och komma in i branschen via kontakter.
– Höhö. Fan vi borde ta en fika — fan, slå en pling när du är i stan!
Öh? Va? Talar de militärhemligheter och lumparminnen när jag inte hör dem och babblar vanligt floskelprat när jag kan tjuvlyssna som en helt normal människa? Upprörande! Jag vill höra mer om vådaskottet! Hallå!
Och det är här jag borde komma med lösningen och berätta hur allt ligger till och hur jag genom att böja mig fram och ställa en intresseväckande fråga fick dem att öppna upp och målande beskriva sina livsöden. Men icke. De steg av och försvann.
Jag steg också av och mellanlandade på SJ:s lounge på Centralen där jag i detta nu sitter med 23 karlar som nästan mangrant knakgnager på finn-crisp trots att det finns vetebröd. Förvånansvärt många står och hänger eller vandrar omkring i cirklar trots att det finns sköna fåtöljer. I ett hörn står en man och talar i mobiltelefon så att 22 personer hör allt om hur den nyanställde killen omedelbart måste avskedas pga. säkerhetsproblem på IT-avdelningen.
I Centralens lounge. Mina gamla kängor är fula som stryk men nog bra att ha i Sundsvalls snö.
Förbaskat, jag har som en noob glömt långkalsonger!
___
Hotellrumsuppdatering!
Ni ser väl att jag är ordentligt klädd i kylan? (Och framför allt att jag dokumenterar omedelbart utan att passera gå eller ens ta av mig jackan.)
I fredags skulle Artonåringen komma hem på första hembesöket sedan han skrevs in på Lunds Tekniska Högskola. Han vandrar som den fjuniga tonåring han är omkring i gul teknisoverall dagarna i ända, tentar, äter nudlar och sover på en madrass på golvet. Precis som det ska vara.
Och precis som det ska vara, går han även i lifvets hårda skola.
Tåget hem var (håll i er ska ni få höra, ni kommer inte att tro era ögon och ni har väl aldrig hört på maken så underligt det kan bli ibland) … f-ö-r-s-e-n-a-t. Då hann sista anslutningen med tåg från Södertälje gå och alla som skulle till övriga Mälardalen fick order om att bege sig till den och den dörren och den och den trottoaren för att som vanligt på SJ:s bekostnad där ta taxi.
Artonåringen hoppade av tåget och sprang på sina långa, kalviga ben till rätt dörr och rätt trottoar, där en upplyst och vidöppen taxi stod. ”Jaha, W & R Taxi heter den, jahaja,trallallallaa, snart är jag hemma hos mammaaaaa”, nynnade Artonåringen (johodå, så nynnar han alltid tror jag) och älgade fram till taxin. Och in genom det öppna bilfönstret sa han till taxichauffören:
– Går den här till Eskilstuna?
Nu ska vi se här. Om jag är taxichaufför och en kund säger ”går den här till Eskilstuna” så kan man börja misstänka att kunden är galen och tror att taxin är en buss. Eller att den där unge grabben har kommit över en skatt och blivit galen och vill slösa bort sina pengar på taxi. Eller så tänker man ”ahaaaaaaaaaaaa, kvällens dyraste körning, jag vinner!”. Och då säger man så här till den där fåniga ynglingen:
– Ja!
Artonåringen slängde in sina väskor, satte sig i framsätet för att invänta övriga tågpassagerare som skulle västerut. Fjupp-zzzzzz, så stängdes fönstren och vrooom så började bilen att röra sig framåt och Artonåringen tänkte ”va, va, va … ska han ställa sig för att vänta någon annanstans eller vad händer nu?”. Men sa ingenting. (Hans ömma moder hade i samma läge slängt sig på handbroms och tuta samt börjat fäkta vilt omkring sig.) Några minuter senare frågade han vart taxin var på väg, och fick förklarat för sig att han ju skulle köra till Eskilstuna för det fasta priset ettusensjuhundra kronor. Skulle han be taxin vända där och då och riskera att inte hinna med den riktiga SJ-taxin eller bita i det sura äpplet? Han bet hårt.
Iphonen räknar åt honom. EttusensjuhundraEN kronor!
Artonåringens budget för mat, kläder, kommunikationer och oförutsedda utgifter är pytteliten. (Nej, vi begriper inte heller hur han klarar det.) Visserligen kom han hem helskinnad och visserligen är det tur att han har egna pengar så att han inte blev avslängd halvvägs pga. de ickesolventa föräldrarna som inte hade kunnat lösa ut honom. Men åh, så irriterande!
Nu till en liten taxiskola som ni alla ska dela med er av till era barn om de som våra helt enkelt inte åker taxi vanligtvis:
När ni väljer taxi, ta då gärna en med stadsnamn och telefonnummer som är lätt att minnas – den firman är förmodligen mån om sitt rykte.
Hoppa inte in taxibilar utan skylt på taket.
Fråga gärna vad det kommer att kosta i förväg: även om det inte finns fast pris är det bra att redan här få en prisbild (och en känsla för om chauffören behöver hjälp att hitta).
Hoppa inte in taxibilar med två chaufförer. (”Jag är reserv” sa han som satt på passagerarplatsen. Jag klev ur.)
När SJ säger att ni ska ta en taxi, följ då de andra passagerarna – särskilt sådana som muttrar ”det här är sjuttonde gången den här månaden!” De vet.
Hoppa inte in taxibilar med hål i golvet.
Skicka ett sms till mamma med chaufförens namn och nummer meddetsamma.
Något mer? Och hur lurade har ni blivit?
När jag senast missade en anslutning var vi fem som med packning skulle klämma in oss i den här bilen för en timmes resa hemåt. För det sade SJ att vi skulle klara. Med packning, ja. Men jag fick 97 kronors kompensation!
Vad händer här då? Jomen det är ju sommar och då slår man hål på stortån mot asfalt, man har gräs under naglarna och man ser sin egen röda näsa i ögonvrån hela tiden.
– Ögonvrån? Vad menar du? säger Tioåringen nu bakom min rygg.
– Jo, sånt som man bara anar, sånt som man liksom inte tittar rakt på, förklarar jag.
– Ögonvrån? Nähe? Jag säger att man ser saker i ögonvitan! Kolla!
Och så sneglar hon på sina egna öronsnibbar – helt klart med ögonvitan.
Den djefla mannen, Sextonåringen, Artonåringen och så Tolvåringen högt uppe i högra hörnet.
Vad gör man mer på sommaren? Jo, vi åker lite tåg kors och tvärs för att kompensera för våra uteblivna utrikesresor. Numera är barnen tågproffs och vet precis var man sitter bäst, när det är dags att förbereda avstigningen och hur många datorer man behöver ha med sig för en timmes resa. Det där med att stilla sitta och se landskapet flyga förbi fönstret förstår de sig inte alls på. (Inte jag heller, om sanningen ska fram.)
Och så badar vi.
Jag och Sjuåringen för bara en liten stund sedan.
Och skylten där uppe då? Jo, den har jag skrattat åt i tre dagar nu. Och det är pun intended.
Koncentrera er nu.
Skylten sitter på en toa. Ok?
Den sitter på en arbetsplatstoa. Ok?
Den sitter på Broder Jakobs jobb. Ok?
Broder Jakob jobbar på … (nu kommer det) … Systembolaget!
… reflekterar jag över aprilsnöns gnistrande skönhet.
Eller kanske inte.
Det är förresten inte lätt – det här med internet på sovtåg i obebyggda delar av Sverige. I dessa vulkanmolnstider när vi inte kan flyga och tydligt minns fimbulvintern som stoppade alla tåg, vill jag bara meddela detta:
När världen väl går under, är det de som bor i Åväbbla som kommer att klara sig bäst. För de har till vardags varken tåg, flyg eller internet. (Det fiktiva ”Åväbbla” ligger alltså bortom all redlighet någonstans där man inte har varit.) Här ligger jag på sovtåg och har inget att göra eftersom jag inte ens har med mig en bok, tidning eller Clas Ohlson-katalog. Tåget har inget internet och Iphonen hittar inga vågor. Och mina kupékamrater snarkar. (Så om ni de facto kan läsa detta har jag hittat ut ur Åväbbla.)
Sovkupé år 2010. Bilden kan utan att orsaka tidsskildringskaos även illustrera 1978 eller 1985. (Den ljusa fyrkanten där i nedre vänstra hörnet är datorn. Mästerfotograf Bergman tänkte inte på den.)
Eller 1929?
Eller, förresten, det finns två moderniteter i dagens sovkupéer: man sover på inte vita, men lila lakan och handfatsskåpet är numera utan potta.
Tomt skåp.
Där, förstår ni, fanns det en potta förr i tiden. Den var i vitt porslin och hade handtag och såg liksom ut som en gigantisk, fyrkantig kåsa med pip. (Som jag minns det, var det bara mamma som kissade i pottan.) Eller som de där glasbehållarna som hängde i rad under köksskåpen i 30- och 40-talskök. Efter förrättat värv placerades pottan med pipen framåt och nedåt i skåpet, som hade hål så att allt innehåll rann ner på rälsen.
Det var tågrapporten. Men jag har ju ”jobbat” också. (Tänk att man kan få betalt för att ha så här kul.) Förutom att äta hotellfrukost och bara prata basket, höll jag alltså en föreläsning om effektivare styrelsearbete och en om hur man skulle kunna förbättra ungdomsbasketen i Sverige. Sedan pratade vi lite mer basket och så spelades en semifinal i div 2 och eftersom sekretariatet inte kom, hoppade jag in och skrev protokoll och lärde känna halva Umeå på kuppen. Och nästan hela Skellefteå.
Nästan alla i Skellefteå heter Aasa. Coachen spelade i Plannja när jag var liten.
Så fort jag kommer hem, ska jag sömnmosig, outsövd och oduschad springa ner till EEM-cupens slutskede där Femtonåringen spelar final och så ska jag vara speaker på några andra finaler. Det är bra. (Jag tror att om jag inte hade varit basketengagerad hade jag suttit hemma och rullat tummarna och varit arg på mopedister eller skällande hundar eller rent av varit modebloggare. Basket är bra.)
Det här är en utrullbar 800-kilosbasketkorg som en lokal fixare har konstruerat och som han skulle kunna tjäna en förmögenhet på att serietillverka. Men näe. Han vill inte. De räcker med två till Gammliahallen i Umeå. Jå.
Vulkanmoln. Askmoln. Isländsk katastrof som kostar SAS all världens pengar. Åh så spännande! (Ser ni framför er hur jag slår ihop händerna sådär alldeles överförtjust?)
I vintras skällde alla på SJ för att SJ inte kunde hantera lite snö och vi luttrade tågpassagerare drömde om forna tiders tåg som gick i ur och skur eftersom de gick så högt över rälsen. Nu ställs alla flyg in och då ska vi tycka synd om SAS? Å nä, den gubben går inte – låtom oss istället fokusera på själva krissituationen! Människorna!
Min syster sms:ade igår eftermiddag: ”Kan du fråga på Twitter om någon vet något om flygen från Helsingfors? Jag sitter fast här!” Tydligen har Helsingfors flygplats en twitterkanal … som så sent som i förmiddags såg ut så här:
Inte ett ljud om flygplanen som ställdes in. Men att det skulle bli strejk. (Nu står det däremot ”Helsinki Airport air traffic is suspended due to volcanic ash.”)
Alla flygpassagerare fick (till min systers stora glädje) åka kryssningsfartyg hem till Sverige. (Jag tror att det var en helt vanlig finlandsfärja, jag.)
Stackars lillasyster Orangeluvan blev tvungen att dricka drinkar på färjan och lyssna på trubadurer som spelade Yesterday och House och of the Rising Sun och dessutom sova under bildäck. Själv blev jag en hel kvart försenad till Sundsvall eftersom tågsättet ”gick sönder”. Japp, så sa de: vi fick byta tåg för att hela tåget brakade ihop. (Jag tror att det tåget åkte iväg med alla flygresenärer, jag.)
Men. Än en gång blir jag alldeles upprymd för att det krisar. Det är ju inte alls rättvist mot alla som faktiskt blir drabbade på riktigt och inte alls bara blir en kvart sena eller tvungna att lyssna på Yesterday på finsk-engelska. Håll med om att vi behöver lite kriser då och då! Här kommer det roligaste twittret om Islands vulkanutbrott:
Och så tar vi då dagens outfit. Förutom att jag lyssnade på intressanta föredrag, hann jag idag gå på cowboyparty och dessutom partaja med Catharina Grünbaum och Patrik Hadenius i Jonas Hallbergs svit. Jag hade plommonstop som en westernsk tidningstryckare och … och … och … eh … bara jeans. Ingen vidare utstyrsel, jag vet.
Men ser ni den lilla stjärnan ovanför divisen? Tada!
Enligt Språktidningens chefredaktör förstod 0,4 ‰ av den samlade församlingen hur roligt detta var. (Tipstack till Thomas!)
____ Uppdatering!
Luleå-Anna kommer med ett nytt bidrag i kommentatorsbåset:
Jag tror att just fredagar är bra dagar att skriva långa inlägg om allt och ingenting.
Först åkte jag med ett av dessa tåg som enligt SJ är olönsamma. Det är bara det att det alltid är proppfullt. Förutom då i första klass, som tar upp säkert 40 % av tåget. (Tips: när tåget är fullt, kan man gå in på förstaklassavdelningen och sätta sig på ett gäng onumrerade stolar. På mitt tåg satt det just där en ung man utspilld över fyra säten. Han såg ut som Catweazle så ung han var, och han spelade musik på maxvolym i sina lurar. Alla i första klass var jättemorgonglada.)
Stefan Sundström tyckte att det var helt ok att se ut som Catweazle. (I en radiointervju för ett år sedan.)
Min packning är precis lagom stor, men det finns inte utrymme för ens en sladd till. Och jag har glömt bankettskorna – så jag blir tack och lov tvungen att gå på nästanbal i Converse.
– Men seee, hur är hon klädd? Vuxna människan har gympaskor till kjol!
– Men de är i alla fall silverglänsande. Ser ut som siden, va?
Det blir nog bra det där.
Jag har redan hunnit byta tåg två gånger och dessutom berömt ett barn som gick i plommonstop (!) samt blängt på en cigarettsprättare. När jag hörde ”nästa Morgongåva!” höll jag på att hurra högt av förtjusning och bänglade mig fram till ett öppningsbart fönster bland resenärer som inte alls var lika poetiska som jag.
Uppdrag till läsekretsen: när hade man tvåsiffriga telefonnummer?
Förresten. När jag i ottan skulle lämna världens stökigaste hus, hörde jag min djefla man skratta högt inne på toa. Nu tar vi en paus medan ni tänker på vad man kan skratta stort åt när man är inne på toa.
Hurra! Vulkanaskan är här! tänkte jag. Nä, se det snöade.
[Tankepaus. Aaandas. Associera. Titta ut genom fönstret och kolla om det fortfarande snöar. Se framför er hur toadörren hemma hos oss öppnas och en inte särskilt påklädd, men väldigt sömnskynklig djefla man kommer ut – fortfarande full av skratt.]
– Jag … [skratt, skratt] … jaaaag … [skratt, skratt] Jag … [djupt andetag] … tyckte att det var något obekvämt med kalsongerna. Jag vaknade flera gånger inatt av att kalsongerna var obekväma. Och kolla! Kolla! Kolla vad jag hittade i mina kalsonger! [skratt, skratt] En säkerhetsnål! [skratt, skratt]
För övrigt kan jag meddela att stationen i Uppsala är ombyggd och alldeles fantastiskt modern. Men att från väntbänkarna är det helt omöjligt att se tavlan med tågtiderna. Försenade tåg och nya tider gör att resenärerna sätter sig i två minuter i stöten och ideligen packar ihop sig och drar iväg till informationstavlan för att sedan småspringa tillbaka innan någon tar bänkplatsen och sätta sig i två nya minuter och sedan oroligt ta sitt pick och pack och trippa iväg för att kolla om något nytt har hänt på tågfronten där borta i informationshörnet. Det var ett väldigt nervöst springande fram och tillbaka – men det kanske är sådant som kallas vardagsmotion?
Kulturmätaren i familjen slog igår i taket när några var på teater hemma medan jag åkte till Stockholm för att även jag gå på teater. Mitt lilla kusinbarn (ok, han är 32 år, men kusinbarn är av naturen små och jag har faktiskt bytt blöjor på grabben) satte upp och agerade i ”Cloning Frankenstein”. Kan ni tänka er en skräckkomedi på en scen, fylld av allmänbildning, genetiska fakta och fruktansvärt mycket blod? There you go: succé! Broder Jakob, mina kusiner och deras barn häpnade, tjoade och dunkade skådespelarbarnet i ryggen … men glömde helt bort att vi kunde ha gett honom blommor.
Det enda som var kvar på scenen efter applåderna: ett hjärta.
Så var det dags att åka till landet igen. Eftersom SJ vill förbättra servicen för oss kunder, går tågen hemåt alltmer sällan. För tio år sedan gick de en gång i timmen; numera går de med överraskande stora mellanrum. Därför satt jag på Centralen i nästan två timmar och försökte hitta något sätt att göra länkar i min nya bloggkostym. Då kom Kulturbloggen spatserande och berättade att även hon hade varit på teater. (En vetenskaplig undersökning ger vid handen att av de människor som jag talade med under gårdagen, var 87,3 % teaterbesökare.)
När klockan var ungefär 22:01 dök städpatrullen upp i väntsalen. Med borstar och kvastar rörde de upp avgrundsdamm som vore de grävande journalister eller frenetiska arkeologer. Jag lyfte på fötterna och försökte konversera lite, men det var som förgjort. De var alla fokuserade som Ragnar Skanåker eller Janne Boklöv. Det som sopades fram, lades i små högar överallt i väntan på … något stort.
Är detta en dags damm?
Grus och sand samt pappersskräp och kaffespill tror jag på i mängder varje dag — men sickna ohemula mängder damm? Blir det det? Tappar folk sina peruker eller kammar sina hundar på Centralen? Är det alla yllekläder som fäller? Tur då att man har ett rejält muskelpaket som orkar ta hand om grovsoporna. Tada:
Den stora brum-brum-städmaskinsbilen. Centraldammsugaren?
De dammhögar som efter ihopsopandet inte hade spritts ut av stressade tågresenärernas fötter och rullväskor, for rakt upp i innanmätet på städbilen som körde i en till synes oplanerad slinga på Centralens golv.
Det är jag som sitter i den röda ringen och det gröna strecket som symboliserar städmaskinsvägen.
När jag städar, brukar jag se till att först köra ut störande element. Vad tror ni om det, SJ – för att göra städningen mer effektiv och förbättra servicen på ännu fler plan, kanske ni kan be alla väntande att gå ut på perrongerna kl 22:01 varje kväll?
