Jag vet inte hur många gånger jag har sprungit runt och tjoat efter min plånbok. Och aldrig svarar den drummeln.
Häromdagen lyckades jag slarva bort min djefla mans legitimation när jag bara hade kortet i två timmar för att vara pakethämtningsbud. (Det hittades sedan helt oförklarligt i en sko.) I förra veckan förlades hans betalkort av antingen mig eller Sjuttonåringen som lånade det för att hämta ut biobiljetter respektive vara tautsedlarbud. Ingen av oss kommer ihåg vem som hade det sist, men båda minns en viss överlämningssituation där kortet vandrade från den ena handen till den andra. Men från vems hand till vems hand?
– Men tänk om du fick tillbaka kortet och sedan tappade det själv när du jagade sopbilen med soptunnan i onsdags?
– Ni lånade ju kortet dagen efter – i torsdags.
Eh.
Idag klappade Nittonåringen förvånat på sina jackfickor och sa ”plånboken?” med oroliga ögonbryn. (Nej, ögonbryn talar sällan, jag vet.) Puts väck är den och vi misstänker förstås något slags betalkortskonspiration eller plånboksockupationssammansvärjning. Kontokorten rymmer som Romeo och Julia til Las Vegas med … äh, pengarna räcker förstås ingenstans. Nittonåringen återskapar skeendet:
– Jag satt i farbror Kalles bil och hade betalat maten eftersom pappa inte hade något kort och sedan sträckte jag mig såhär och så böjde jag mig så häääär och sedan hade jag inte kortet och igår var jag på långpromenad med de små (alla syskon som är yngre än han kallas ”de små”) och så hoppade vi på isen på åkern dääär borta och så … nej.
Vi har ringt till alla som har varit på besök sedan i lördags och vänt ut-å-in på alla skor och stövlar och flyttat de få slantar som fanns på kontot till ett annat. Polisanmälan ligger runt hörnet, eftersom allt kommer att återfinnas så fort den är gjord.
Hur gör ni för att slippa sånt här? Alla tips utom ”håll bättre ordning, klantskallar” mottages med stor tacksamhet.
Lämplig illustration.
{ 36 kommentarer }
