Men nej. Våra vägar kommer inte att korsas på en scen, via en dator, mellan två tåg eller ens i Täby. (Han är från Täby, där jag ju bodde 1982–84.)
Jag önskar honom all framgång och lycka – mest eftersom det i förlängningen ger mig goda skratt.
Ni som kan: se Stjärnorna på slottet med Johan Rheborg oavsett era åsikter om stjärnor, slott, fin mat som ni bara får titta på och vin- och kvällsblanka anleten samt av tv-producenterna skapade pinsamma tystnader.
Här lämnar Johan Rheborg middagsbordet och de andra fyra stjärnorna sitter till synes förstenade av skräck ity de aldrig någonsin förut sett en rörd människa i den konstnärliga branschen.
Och gissa om producenten i det upprörda ögonblicket filmar tysssstnad. Jahadå.
(Hade jag varit där, hade jag i detta ögonblick slängt vinglaset i marken, ropat HAALT, ställt mig upp så att stolen for i backen och kastat mig fram för att hockeytackla omkull den ledsne Johan som ju inte ska hulka ensam. Förmodligen hade jag i det läget slagit i knäna i stenplattorna och gett upp ett avgrundsvrål och sedan fått allt ljus på mig. Hm.)
Med det senaste ehec-utbrottet med 1 500 sjuka i Tyskland och flera tragiska dödsfall borde jag inte tänka på geléhallon så fort jag ser tidningsrubrikerna. Men alla visar ju upp fantastiska vackra bilder på just geléhallon – som sägs vara bakterien.
Ehec-bakterien, fotograferad med elektronmikroskop. (Bilden är från Helmholtz Centre for Infection Research och jag har inte kunnat fråga Reuters om jag fick ta den, så nu är jag kriminell igen.)
I detta sammanhang måste jag innan vi alla döden dör rekommendera er att på något sätt få tag i första säsongen av ”De överlevande” (Survivors) som gick på tv i mitten av 1970-talet. För det är så bra. Och det är så dåligt. Jättedåligt och jättebra. Jag har faktiskt aldrig sett något så bra som är så dåligt.
Jag nämnde denna serie tidigare i ett nostalgiskt sammanhang och förärades därför de tre säsongerna på dvd i julklapp. Men inte förrän nu har jag börjat titta.
Och det är så bra! Och så dåligt! (Fast det kanske ni har förstått nu?)
Pling plong! Allmänbildningsakuten!
I mitten av 1750-talet var medellivslängden runt 35 i Sverige.
Det allra sista nödåret i Sverige var 1867.
År 1901 var medellivslängden runt 55 i Sverige.
Den sista … förlåt … senaste riktigt stora dödliga epidemin i Sverige var spanska sjukan 1918.
År 2011 är medellivslängden runt 80 i Sverige.
Självklart står vi här i vår nutid och klagar på kass uppkoppling och onyttiga chips eftersom det ju är vår verklighet – precis som att man strax före spanska sjukans utbrott säkerligen klagade över besvärliga knäppkängor och marmelad som fastnade i mustaschen.
Tv-serien ”De överlevande” (där jag av någon mystisk anledning säger de och inte dom) inleds med att folk klagar på att tåget är försenat, att det är långa köer på sjukhuset och att telefonen inte funkar. I realtid steker huvudpersonen Abby Grant bacon till sin hungrige make så att fettet sprätter upp på kameralinsen och vi nästan inte hör dialogen:
Baconstekningen inleds efter 6 minuter och är inte klar nästan tre minuter senare när klippet tar slut.
Ett par dagar senare är nästan alla människor döda av ett virus – och det roliga börjar.
För allt sker ju 1975. Kläderna och frisyrerna är från 1975 och tv-tekniken är från 1975. Alla vandrar omkring i fluffiga afghanpälsar och midjehöga jeans som är så utsvängda nertill att de överlevande har svårt att gå normalt. Klafs, klafs, klafs låter brallorna i varje avsnitt.
Och INGEN har ryggsäck! (Skådespelerskan här heter Lucy Fleming och hon är brorsdotter till Bond-författaren Ian Fleming samt gift med karln som spelade James Bellamy i ”Herrskap och tjänstefolk”.)
Om jag idag fick skapa en apokalyptisk tv-serie skulle jag ägna ett helt avsnitt åt funderingar på hur man kläd- och persedelmässigt bäst rustar sig för ett liv utan moderna bekvämligheter. Först skulle jag förstås söka upp en Fjällrävenfabrik och kanske en Gore-Tex-fabrik samt en Victorinoxfabrik och därmed garantera produktplaceringarna så att finansieringen var fixad. Sedan skulle jag sätta igång på riktigt.
Det gjorde nämligen inte tv-teamet som producerade ”De överlevande”. Och det är därför serien är så dålig fastän den är så bra.
Alla vandrar omkring i stadskläder med klackar och stora skjortsnibbar.
Förnödenheter packas i otympliga axelväskor.
Trots att nästan alla människor dör, får vi inte se mer än en handfull lik eftersom statister inte fanns med i budgeten.
Vissa utomhusscener är till hälften filmade utomhus med filmkamera, till hälften med videokamera i studio.
Obegripligt långa, händelselösa scener utan dialog illustrerar något – men vi tittare vet inte riktigt vad.
Och det är så bra! För att inte knarka film hela dagarna och inte få något annat gjort, har jag bestämt att jag måste motionscykla när jag tittar, så mer än ett avsnitt per dag pallar jag inte. Jag cyklar och svettas och biter på naglarna och skrattar och lider och älskar och gapar. De agerande är mina bästa vänner och Löjliga familjen på en gång.
Rollkaraktären som heter Greg ska vara ”den snygge”, men jag tycker mig ana att han har våldsamma problem med frisyren. När det största hotet mot de överlevande är annalkande svält, elaka bovar med gevär, komplicerade förlossningar, störtregn och blodsprutande sår, dyker han plötsligt upp så här välkammad:
Hårspray, anyone?
Rollkaraktären som ska vara ”den läbbiga och opålitliga” heter Tom Price och är mitt starkaste minne från när jag såg serien som 11–12-åring. Skådespelaren Talfryn Thomas var tydligen läbbig på riktigt och kom alls inte överens med de andra skådespelarna.
Tom Price dyker upp efter 5:38 i detta klipp. (Men allt är värt att se.)
Mitt i alltihop blir jag en domedagsprofet som talar om för barnen här hemma hur man gör upp eld utan tändstickor och att man faktiskt måste kunna skriva för hand och att man inte kan ta allt för givet och tänk, barn, att er morfars far nästan dog 1918 och vad skulle ni göra om ni var tvungna att stycka en kyckling och rensa en fisk? Hjälp vilken värdelös uppfostran ni har fått! Ta genast på er säck och aska och gå barfota ut i skogen för att förstå hur medelåldern medellivslängden kunde vara 35 för några hundra år sedan!
Nu blir det ju lite dyrt om ni måste köpa dels dvd-filmen, dels en motionscykel för att leva ett lika roligt liv som jag. Men jag kan väl låna ut första säsongen? (Det är bara den jag har sett hittills.) Om inte annat har jag ju lärt mig en viktig sak bland alla håriga bringor som skymtas bakom till naveln uppknäppta skjortor, friktionssprakande gabardinbyxor, raspande manchester, långa promenader med av blåsten mumliga dialoger och svettiga pannor som baddas med kalla handdukar: man ska hjälpa sina vänner i nöd.
OBS! Rör inte nyinspelningen av ”De överevande” från 2008 ens med tång. Proffsiga klipp och trovärdiga lik samt moderna miljöer kan inte dölja det faktum att det är en bedrövlig kalkon.
Jajaja, jag har sagt det förut, men igår var det så tydligt igen när Stefan Sundström gästade ”Pluras kök”. När jag jobbade på Morgonskiftet (P4 Sörmland) intervjuade vi honom, och jag har hittat klippet – men lyssna bara om ni har gott om tid, inget annat att göra, tycker att en kvart kan slösas bort på ingenting och inte förväntar er annan action än att jag pratarväldigtfortsåattordensnubbarövervarann.
Det första jag sa till Stefan Sundström (fast inte i sändning) var förstås:
– Men oj vad du är lik Catweazle!
Det hade han inte alls något emot – han poserade snällt som på bilden ovan. Sedan berättade han om någon i bandet som som spelar på sitt ”organ” och att han själv egentligen är från Dalarna, varefter han sjöng en stump på dalmål. (Just det kommer efter nio minuter i klippet ovan.)
Catweazle var alltså en brittisk tv-serie som jag såg i kanske sex–sjuårsåldern. Men vi som såg den, kan inte på några villkor glömma eftersom det var fantastiskt, underbart, sagolikt och ljuvligt. Det handlade ju om tidsresor!
Serien gick ut på att den komplett misslyckade trollkarlen Catweazle från 1000-talet för en gångs skull lyckas med en trollformel, men han råkar istället för att fly från några soldater geografiskt, fly i tiden – till 1969. Och väl där tror han att allt som är modernt är resultat av trollerier. Telefonen kallar han ”telling bone” och glödlampor ”electrickery”.
Vi som gillade (gillar) Catweazle var (är) inte ensamma: Beatlesgrabbarna gjorde det också, så det så. (Lång intervju med skådespelaren Geoffrey Bayldon finns här, där Geoffrey berättar att Paul McCartney till och med skrev till honom.)
Och så tar vi för allmänbildningens eller nostalgins skull en liten filmsnutt där flygplan av Catweazle beskrivs som ”… in the sky, great fishes with wings … roaring …”.
Man vaknar och famlar – fortfarande med stängda ögon – efter närmaste elektroniska apparat. ”Ska ba kolla en sak” tänker jag och
swooooooooooooooooooooooosch
försvinner två timmar utan att jag ens känner hunger eller andra pockande behov.
Nu är det alls inte två bortslösade timmar, det är inte det jag försöker säga. Men jag måste verkligen börja lära mig att en datorminut är en helt vanlig 60-sekundare, men att den känns som i runda slängar tre sekunder. Jag har inte ens tålamod att se på nyhetsprogram eller dokumentärer längre eftersom tempot är så rysligt lågt.
Igår kväll skulle jag kolla på en BBC-dokumentär om Shakespeare och hans eventuella spökskrivare och satte mig i lugn och ro för att njuta. Efter fem minuter hade jag fått se brittiska små hus från 1500-talet, vida vidder (Shakespeare var nog där en gång, förstår ni) och fått höra att det som komma skulle är av stort intresse. För alla. Sedan länge. Och så vidare. I all evighet. Se, en sådan vacker ros. Den var inte här på Shakespeares tid. Men rosor hade de. På Shakespeares tid. Här i England. Ja. Minsann.
Eject! Ut med skivan, in i fodralet, upp i bokhyllan med den. Långt bak. Gah. Dumma dvd. Dumma britter.
Istället satte jag på tv:n för att försöka titta på Skavlan, som alla andra ju tittar på. Två hela brödrafolk kan inte ha fel, tänkte jag och var ganska nöjd med min tanke eftersom gästerna i Skavlan ruschas in som på löpande band och knappt hinner tänka till punkt innan det är dags att hälsa nästa gäst välkommen med kramar, handskakningar och ett sedan tidigare bestämt schema byte av sittplats. Och häva ur sig ytterst fånigt smicker.
Uteliggartröja?
Det söliga tempot i dokumentären var på ett kick puts väck och jag fick höra några meningar med Morten Harket, Arja Sajonmaa, Lykke Li, David Garrett med sin Stradivarius och – lo and behold – den ytterst timida artisten formerly known as Cat Stevens, numera Yusuf Islam.
Men det går för snabbt! Allt blir bara ytligt! Nehej, Arja dementerar fortfarande att hon skulle ha varit kär i Theodorakis, jamen så synd att Morten är fult klädd och har glömt strumpor i skorna och säger att han har valt att få fem barn med tre olika kvinnor av hänsyn till kvinnorna (han måste ha skojat, det måste han), ojdå, fiol-David spelar en liten snutt av A-ha (men hjälp så trist och utan känsla). Skavlan (som jag berömde så efter att ha sett honom live här) hummar och stammar och låter så otroligt förvånad hela tiden och jag drar ner hoodiens kapuschong framför ögonen i brist på skämskudde. Pfuh.
Men så i en dryg minut händer något:
Sådärja. Cat-Yusuf med gitarr. En visserligen kort 60-sekundare var det, men den var i alla fall fylld med nostalgi av hög kvalitet.
Men hörni, hur borde ett riktigt fantastiskt intervjuprogram se ut? Och vilka skulle vara gäster? Som det är nu, blir det ju bara bra när Robbie Williams tar över intervjuerna. (Sorry. Kan inte hitta klippet som jag tänker på.)
Visst är det en njutning att inte behöva följa såpor och slaviskt titta på reklam nu när vi har play-kanaler och kan köpa hela årgångar av programserier och dessutom dra med dem ner till motionscykeln i källaren och arrangera som ickekontroversiell Bio Med Flås – om än i pytteformat. Apropå pytteformat är det inte heller fel att stoppa in tv-program eller långfilmer i lilla mobilen och sedan kolla på inne på toa.
Forna tiders högtidsstunder framför tv:n – sådana som min generation med glitter i ögonen ständigt drar upp är enligt mig – i topplisteformat (som ni gärna får bättra på). För er som inte var med, kommer en liten sammanfattande förklaring under varje bild.
Oerhört manlig australiensare med mörka ögon drabbas av kärlek, smuts och våld och den absolut bästa vinjettmusiken någonsin fick mig att sukta och dregla. Jon English i huvudrollen sjunger häääär. (Djup suck.)
Anna Godenius var listig bedragare med blåa, blåa ögon och Tomas Pontén var snygg. Föga anade jag att han några år senare skulle vara en av dem som inte gav mig en plats på Scenskolan. Nakenchock: introt.
Kojak var en skallig, muttrande deckare med en godisklubba i munnen. Allt var brunt. Baretta var lite och rolig och hade en vinjettmusik som än idag får mig att känna pirr i magen. Robert Blake i huvudrollen har suttit i fängelse för att kanske ha mördat sin fru. OBS! Han hade en rolig kakadua som jag nästan glömde bort att nämna bara för att jag var osäker på att det de facto var en kakadua. McCloud spelades av Dennis Weaver – den ende som förutom Tom Selleck passar i mustasch. Barbi Benton (gift med Hugh Hefner) gjorde megasuccé med en låt i ett av avsnitten. Kolla:
Två knasiga systrar, gifta med två knasiga män och med en knasig pappa hade knasiga barn. Hästhoppningskommentatorn Anders Gernandt blev oerhört folkkär genom att bara säga några ord i slutet av varje avsnitt.
Vilda Western-familj med manliga män och kvinnliga kvinnor. Luke var snygg och grät, Zeb var gammal och halt och svor. Mostern Molly Culhane knådade deg när hon var arg på månggifte bland mormoner och skrek ”… like a concubine!” och slog näven i degen. Jag och mina kompisar härmade henne så fort vi kom åt. (Och jag har inte hittat just det klippet.)
Dallas, Måndagsbörsen och julkalendern Trolltider lockade mig nästan lika mycket, men dem prioriterade jag inte lika mycket eftersom jag hade annat för mig på kvällarna: basket och killar (som spelade basket).
Ikväll kl. 21:00 kommer på SVT1 en serie i tre delar som jag verkligen kan rekommendera: Sherlock Holmes på 2000-talet. Han är svår, han är som House, han är underbar och intelligent och otrevlig och aspergernarcissist och jag vet inte allt. Huvudrollen spelas av en man som föddes 1976, vilket är obegripligt eftersom det ju nyss var 1976. Hans namn är Benedict Cumberbatch, vilket enligt honom själv ”sounds like a fart in a bath, doesn’t it? What a fluffy old name. I can never say it on a Monday morning. When I became an actor, Mum wasn’t keen on me keeping it.”
Apropå mamma, så är båda hans föräldrar skådespelare i nästan varenda brittisk serie som gör succé i Sverige pga. det knastrande gruset som alla går på. Här kommer trailern:
Seså. Boka nu en sittning framför tv:n ikväll. Det är spirituellt, humoristiskt, fantasieggande i underbara londonmiljöer samtidigt som serien är gjord med stor respekt för Sherlock Holmes-traditionen. Det är oerhört intelligent gjort. (Och nej, det är inget fel på Robert Downey Jr., men den här Sherlocken är lite bättre.)
____________ Uppdatering med några tv-serier som jag glömde, men som dyker upp i kommentatorsbåset:
Förr när folk sa ”nä, tv tittar jag inte på”, tänkte jag snabbt ”nä, för du är dumihuvve” eftersom det ju var jätteroligt att kolla på tv. Jag slukade varenda avsnitt av Sportnytt, ”Vänner” och ”E.R.” och kunde till och med drista mig att se på långfilmer trots reklamavbrott.
Numera ”tittar” jag på tv. Ibland. Och alltid med datorn i knät med alla de trevliga distraktionsmoment som därmed följer. Om datorn däremot är borttappad (händer alldeles för ofta), tappar jag fokus och börjar fundera på den barrande granen, musen i duschen och de dåliga bilbatteriet.
Jag har liksom byggt min egen adhd-variant där jag blir negativt distraherad om jag inte ser till att jag är positivt distraherad.
Men idag satt jag fokuserad och som klistrad vid ”Dr. No” – den första James Bondfilmen (”Agent 007 med rätt att döda”, 1962). Sean Connery är 32 år och jätteläcker med sin håriga bringa och snygga tupé. Ursula Andress är underskön när hon kliver upp ur vattnet som en gudinna och får Golden Globe-pris som årets nykomling trots att hon är dubbad av inte bara en utan två andra skådespelare – en som sjunger, en annan som pratar. (Det här hände även Pia Degermark, som blev dubbad i ”Elvira Madigan” och för det fick pris som bästa skådespelerska i Cannes.)
Ursula och bikinin.
Men orsaken till mitt tv-intresse ikväll var hur denna film var full av skrangliga kulisser, darriga hissdörrar, blöta kläder som plötsligt är torra, konstiga kroppsställningar och annat dödscoolt. (För säkerhets skull: jag tycker om detta.) Ursula och Sean blir i en scen rentvättade från radioaktivitet genom att först kletas ner med tvålskum, borstas i en sekund med en mopp och sedan tvättas av på ett rullband. Nakna! (Not. I hudfärgade badkläder. Som syns.)
Bond, pistolen och den korta strumpan som avslöjar det håriga benet.
Så här poserar hjältarna sällan numera.
Kolla här på trailern till just denna film! Efter 1:18 river en markatta till frilansande autograf fotograf en kind så att den tokblöder. Mycket ovanligt i dessa dagar.
Strax därefter visas hur extremt snyggt man kan kliva ner i en säng och svara i en telefon och samtidigt dra bort morgonrocken och visa trosorna samt vifta med sandalettfoten när man ligger på mage. (Jag har övat tre gånger nu och tappat skon [Birkenstock], tappat telefonen och misslyckats med replikerna för att rösten låter som om halsen är full av tuppar.)
Hoppas nu att jag har distraherat er tillräckligt för idag!
Förresten var Ursula Andress gift med John Derek. Som sedan gifte sig med Bo Derek. Som ju också gjorde succé i badkläder på strand.
ESC är alltså ”den stora melodifestivalen” – den som vi i Sverige numera skiter i. Eftersom de inte vill ha oss med. Som att man inte inte blir bjuden på klassfesten eller suparpartyt som alla andra ska gå på. Eller som att man inte får vara med i fotbolls-VM och därför kräver att det spektaklet ska läggas ner.
Först kom en låt av Anders Bagge, och sedan kom Spanien. Vi satt i soffan och var dryga mot läspande språk och vibraton när en till synes apart figur klev in på scenen och var helt fel.
– En sabotör! skrek jag! Han i toppluva hör inte dit! Han ska bort!
– Va? sa alla i soffan.
Jimmy Jump i toppluva.
När toppluvekarlen hade motats bort av säkerhetsfolk och låten hade tagit slut, sa Christine Meltzner inte ”sååååååååg ni, sååååååååg ni, kollade ni alla, det var ju en galning på scenen, jag tror jag dör så himla kul, men så kooonstigt!” utan bara:
– Men såg du att det såg ut som om det hände något där?
(Jag är förstås bara bitter för att alla säger att jag ser ut som hon, men medan hon får vara med överallt får jag sitta hemma och tjoa i soffan.)
Sedan fortsatte ESC med att en ylande norrman fick mig att ta kisspaus och en wanna-be-Lady Gaga avlöstes av en en falsksjungande körmedlem förstörde för Cyperns bidrag som spelades på en ihoptejpad gitarr.
Plötsligt beter jag mig som alla som har suttit i mitt vardagsrum och hånat mig för min fascination när det gäller dassig musik och tävlingar i konst. Jag pekar på tv:n och skrattar så att tårarna rinner. Belgiens sångare lät precis som Tracy Chapman och Serbiens … nej, ursäkta. Det här går bara inte att stå ut med. Kompositören skrev musiken till en av mina favoritfilmer – Arizona Dream – men det här är bara förfärligt.
Nu kommer Robert Wells in med sin vita flygel för att stötta Vitryssland. Jag är inte en av dem som har skällt på Wells och hans hår utan bara tyckt att han får väl spela vilken musik han vill. Men den här låten börjar aldrig. Den bara har ett intro och ett tonartsbyte. Sen flupp, tar den slut.
Robert Wells, flygeln och lite löst folk som inte är från Sverige utan Vitryssland – som vi ju sedan 2004 2002 har ett horn i sidan till.
Oj, nu kommer Sverige igen: nu i Irlands skepnad. Ballader, ballader, ballader. Stackars sångerskan står på en liten pall och har en Castafioreklänning medan musiken låter som både ledmotivet i Titanic och Mio, min Mio.
Bianca Castafiore utan juveler.
Men Grekland är roliga! OPA! Tjosan OPA! HEJ! Tjoho! OPA! HEJ! Min gissning är att den här låten kommer att gå hem stort bland pensionärerna i tyskspråkiga länder. (Opa betyder där morfar/farfar.)
Storbritanniens bidrag har tydligen specialtillverkats av särskilt tillfrågade stooora kompositörer. Som måste ha varit stoooooora för 20–30 år sedan. Det är falskt, det är tråkigt, det är mesigt, det är Carolas dansare från 1991 och en kör som har valts pga. ben och inte sångkompetens. Det är obegripligt hur detta bidrag inte har skrämt alla i produktionen på flykten.
Folket i min soffa behagar falla för ännu en ballad från ”Jejorgien”, som Meltzner sa. Jag gillade helt tvärtom Turkiet med en Catwoman/sajberriddare och pang bom tjoff och bomber på scenen.
Vad säger kommentatörerna under Frankrikes faktiskt häftiga låt med trummor och dans med skinkdaller? Jo:
– Rumpa för pengarna – testosteronet bara skvätter på rutan framför oss!
Rumänien sedan – på scen med två plexiglasklaviatur och en i mina ögon urläcker Catwoman som sjunger med rejäl pipa. Mhm. Bra. Faktiskt. (När jag skriver ”bra” är det inte bra som i Coldplay eller The Killers eller Beatles, utan bara ”melodifestivalsbra”.)
Och så nu Ryssland. Bandet är klädda som bönder från 1949. Tydligen är sångaren Youtubekändis och gör detta som en ”rolig grej”. Jahaja. Ok. Men det var inte alls en rolig grej – även om det var kompetent genomfört.
Ungefär nu borde Salem Al Fakir få tassa in på scenen. Istället kommer ett fantastiskt dekolletage från Armenien.
Eller två.
Men oj. Tysklands låt heter Satellite. Det är Miss Li, Avril Lavigne och Björk i Ted Gärdestads titel från 1979. Den kommer att vinna, så är det bara. (Fast jag har alltid fel.)
Portugal kommer i sagoklänning och sjunger låten från Toy Story – då när cowboyflickan blir dissad. Sicket pekoral! (Enligt folket i soffan präglas alla låtarna i år av Disneyfilmernas musik.)
Israel ylade så att glasen vibrerade och jag fick än en gång tänka på Castafiore, huuuuu och hääää och bläääääääääää! Vips, dök Danmark upp med ett Every Breath You Take-intro, som har skrivits av svenskar. Plötsligt inser jag att jag vill ha en sönderfransad tyllklänning med glittrigt liv.
Så ska jag vara klädd. Lite Helena Bonham Carterskt.
Så kommer då det historiska ögonblicket som vi alla måste lägga på minnet inför Trivial Pursuit-omgångar om några år: Spanien får framföra sitt bidrag en gång till pga. ”sabotaget” i toppluva. Sångaren såg ut som Richard Simmons, men låten blev inte bättre andra gången.
Nu ska jag svära lite. Bomber och granater. Det var faktiskt bättre låtar än på länge. Gamla plattfötter. Just det år som Sverige inte tog sig till final. Gråsuggor och dreglande paddor till röstfiskesabotage och mutkolvspruttar.
Jag hoppas att det är Dolph som lämnar Sveriges röster.
Se på tusan, jag hade rätt – Lena från Tyskland vann. Tydligen var hon helt okänd till för fyra månader sedan, när hon upptäcktes och fick Den Stora Chansen. Hon är vansinnigt charmig och blev helt chockad när de bad henne förbereda sig för vinstsången.
– Do I have to sing now?
Se här hur man kan vinkla precis allt. En av kvällstidningarna skriver när Lena har bett om hjälp att hålla den stora pokalen-vasen eftersom den var så tung:
Det handlade alltså om musklerna – hennes muskler var inte starka nog för pokalen. Detta = pokalen. Skrnfff.
Som ni ser har jag ingen reklam här på bloggen. Som ni vet är jag fattig som änna tesked. Som ni nu anar, ska ni nu få ta del av något lite tveeggat och komplicerat.
För två veckor sedan hamnade jag på en spelning med Electric Boys – ett gammalt band som har stadgat sig och gjort come back. Det var en så otroligt häftig upplevelse att jag skrev om det i bloggen (där händelser ju inte alls behöver vara ett dugg häftiga och ändå bli skrivna om). Musiken går rakt in i mig och jag blir hög och glad som på en basketplan.
Ett par dagar senare fick jag ett mejl:
”Vad kul att du skriver om Electric Boys. Har du lust att skriva om deras konsert på Rival nu på söndag så kan jag sätta upp dig + 1 på gästlistan?”
Avsändaren var projektledare hos en konsertarrangör. Men kan jag köpas? Vad gör jag nu om någon skriver:
”Vad kul att du har köpt en iPhone. Skriv lite mer om den så får du en extra.”
Eller om detta erbjudande dyker upp:
”Ser på din blogg att du behöver nya basketskor. Skriv om det här superdupermärket med extra reflexer på hälen och blinkande lampor fram, så får du ett par.”
Vad skulle jag ha gjort då? Inte vet jag. Jag tänkte bara på hur häftigt genommusikaliska Electric Boys är och hur alla attribut som små, snäva läderbrallor, långa sjalar och tunggung i baskaggen får mig att bli alldeles knollrig – och tackade omedelbart ja till konserten. Efter ett par dagar skrev projektledaren:
”Jag ser inte att du lagt ut något på din sida. Har du någon plan?”
Och jag blev jätteirriterad. Megairriterad. Såpass irriterad att jag dunkade iväg ett mejl nästan utan att korrläsa det:
”Ånä, så kan man inte köpa mig. Allvarligt: vill du bestämma sådär över hur jag ska bete mig och när jag ska skriva (och VAD jag ska skriva) så får det vara. Du ger mig tillgång till Electric Boys konsert på söndag – och jag skriver om min fantastiska upplevelse antingen före eller efter. Men när och hur kan du inte styra. Så funkar det. (Men det finns inte en chans att jag skriver något negativt om dem när jag väl skriver, för Electric Boys personifierar kompetens och musikalitet. Och de är fullständigt fantastiska.)”
Stackars projektledaren bad om ursäkt, medan jag bara konstaterade att jag nog tar emot mutor och presenter från vissa branscher (där det liksom ingår i konceptet) och att eftersom det nog (mitt minne sviker mig) var första gången det hände, kan jag inte säga att jag har gått på plus än. Tågbiljetterna kostade 250 kr och eftersom dumma tågen inte går senare än tio i tio, fick jag bara höra drygt halva konserten. Som var fantastisk – precis som jag anade.
Eftersom tillställningen ägde rum på Rival, satt publiken som på en bio. Sittande konserter brukar vara klassiska med t.ex. en stråkkvartett. Att sitta på rockkonsert var minsta sagt underligt.
Titta på Conny Bloom – läcker som en pirat liksom. När han pekade på trummisen och sa ”det finns bara en kung här och han är den ende som får sitta”, ställde vi oss mangrant och tacksamt upp och glömde helt bort tankar på stråkkvartetter.
Sedan gick Conny nästan upp i rök. (Har aldrig förstått poängen med att stundom och plötsligt svepa in musikerna i dimma.)
Ljuskillen var nästan lika underhållande som elpojkarna på scenen – han dansade och gungade med musiken och spelade på ljusbordet (?) som vore det ett klaviatur.
Alltså: jag tror att det i fortsättningen är ok att muta mig. Och mina basketskor är bedrövliga.
På vägen hem på det alltför tidigt avgångna tåget, klev en till synes bekant man på tåget. Kände jag honom? Hade han varit på en av mina föreläsningar? Mysko. Han hade ett emblem med ”Sveriges bouleförbund” på kavajen, så jag kastade mig över honom för att lära mig allt om boule. Vi pratade boule, boule, boule och allt hans klubb Boulsjevikerna och jag började fundera på om jag kanske hade sett honom i tv-sporten … tills han nämnde en viss skådespelare som ”kollega”.
Tänk jättestora glasögon – Varuhuset! Tänk Millenium-Birger Vanger (Sven-Bertil Taubes bror liksom): Willie Andréasson! (Den nyss nämnde kollegan ligger på bordet.)
Hm. Jag ska tydligen inte alls bli basketproffs utan istället börja spela boule och sitta här och inkassera mutor till bloggen.
Jomen. Jag ligger i en gästsäng i Lund. Här har jag legat förut, så jag känner mig hemma. Den djefla mannen har placerats sju meter närmare jordens mittpunkt för att husets ägare ska kunna sova de också. (Han megasnarkar.)
Och jag ska titta på hockey. Japp. Det är ett inte helt övertänkt eller förnuftigt beslut eftersom jag förväntas föreläsa i morgon, men jag har faktiskt läst på: man kan missa en natts sömn och ändå klara sig bra dagen efter. Man kan ta mikropauser och man kan dricka kaffe. Dessutom kan man jämföra sig med Bruce Willis, Sigourney Weaver och Denzel Washington som ju ideligen utför stordåd trots vansinnig sömnbrist.
Jag tittar på tv i datorn och bilden hackar lite medan ljudet är perfekt. Och så blir jag (för tredje gången på i och för sig ganska lång tid men ändå) förbannad på hur fruktansvärt svårt det är att titta på tv nuförtiden. Jag är nämligen tv-support åt ett gäng till åldern komna. (Födda före 1960 allihop. Alltså gamlingar?)
– Hej, min tv visar text-tv fastän jag inte vill det. – Hej, min tv har inget ljud plötsligt. – Hej, när lampan lyser borde tv:n funka, men min är tvärtom och lyser när den är avstängd, skarevaaaa så? – Hej, jag har bara en konstig meny som pratar om uppdateringar, men jag vill se Rapport! – Varför har jag tre fjärrkontroller plötsligt? – Vem stoppade in en radio i min tv? Jag vill inte lyssna på radio! – Hej, var sa du nu att påknappen sitter? – Varför behöver min tv en massa betänketid när jag byter kanal? – Vaddå blå knapp? Jag har fyra blåa knappar!
Forna tiders s.k. testbild. Fast vad jag vet, testade vi inget i vår familj.
Vi är inne i en period med bra många tekniska landvinningar. Folk försöker se vad som kommer att funka eller behövas om tio år medan jag bara undrar varför det är så förbaskat svårt att titta på tv-program på tv – på datorn är det ju hur enkelt som helst att få en bild. (Ooooh, nu gjorde Foppa nästan mål!)
Uppdatering I andra perioden somnade jag i sängen med datorn på magen.
Jag måste ha vaknat på fel sida eller lida av hybris och missunsamhet på en gång. Kanske beror allt bara på att jag har sträckt mig i rumpmuskulaturen och måste sitta på en värmekudde som en annan höna.
För det här klippet som jag har hittat, visar vilken duktig intervjuare Stina Lundberg Dabrowski var då. Not! Stackars, stackars Dolph Lundgren. (År 1986 skrev jag en artikel om honom i det vittomsjungna Pålsjö Ängsblad och granskade under researchen hans fullständigt lysande KTH-betyg. Jag har sedan dess haft ett gott öga till honom.)
Dolph intervjuas av Stina i november 1988. (Klippet inleds med röster från gatan.)
En av tjejerna som inledningsvis får säga vad de vet om Dolph säger att han är ”en sån som har smutsiga tubsockor”. Det gör att Stina inleder intervjun med att säga:
– Hör du vad de säger? Att du har svettiga strumpor! Känner inte det i alla fall!
Och så böjer hon sig mot Dolphs fötter och sniffar lite. Vad Dolph tänker kan vi inte ens ana, eftersom han sitter med ryggen mot kameran. (En som 1988 hade ”smutsiga tubsockor” var av en viss typ, inte en person som nödvändigtvis luktade illa.)
Lite senare tar Stina upp hans feminina sida. Eller nåt.
– Det där att du är korkad. Dum blondin … står det i alla klippen nästan. – Ja … säger Dolph och tvekar. En del avrom i alla fall … Ah vaddå ..? – Har du nån kommentar? Stämmer det? Blir du glad av att läsa det? Hur reagerar du?
Dolph (som fyller 31 år just denna dag) är synnerligen obekväm i soffan och kommer inte på att han ska säga ”hur känns det själv … du vet?”. Stämningen måste förstås lättas upp – och in i studion kommer av alla människor Kenny Rogers med en egenhändigt bakad, liten svensk sockerkaka! Stina bläddrar frenetiskt i sina häftade frågepapper i jätteformat medan Dolph (mycket mer bekväm nu när han får prata engelska) och Kenny pratar om den saknade grädden och så säger Stina till slut:
– Det var bara för att du skulle se hur bra han hade bakat, det var bara för att du skulle se hur bra han hade bakat! – Next year we’ll maybe, it’s a … – Så, ni kan gå ut och äta eran kaka. Under tiden ska vi … *klipp*
Det fiktiva redaktionsmötet som utvärderade showen efteråt:
– Men vad bra det blev med det ovanliga sockerkaksgreppet! – Ja, male bonding with a twist! – Jag gillade tjejerna i början, det var verkligen coolt att de vågade säga det där om strumporna och snuskiga skämten. – Ja, och att vi valde ut just dem som inledning var ju bra. – För det kunde ju du, Stina, då inleda med så att Dolph öppnade upp å så. – Tyst! Jag sitter i telefon med Margaret Thatcher. Hon vill inte bli intervjuad. Än. – Men hörni, vad säger ni om Dolph som programledare i Melodifestivalen nästa år? Tillsammans med Yvonne Ryding kanske?
Ah well. Förmodligen är jag bara avundsjuk på både Dolph och Stina. Och Kenny Rogers som får åka ända till Sverige och baka en mesig liten sockerkaka.
______ Uppdatering Om bloggar har makt? Om bloggar kommer med fiffiga idéer? Om bloggar ligger i framkant? Nu slipper vi undra. Se hur kommentatorsbåset bevisar allt genom att läsa denna artikel som publiceras idag, 11 februari 2010.
