Jag skulle kunna säga att jag har det på känn eller att knäna signalerar omslag, men är som bekant inte mycket för hokus pokus och mumbo jumbo. (Inte ens akupunktur trodde jag på, tills jag blev storligen överbevisad en dag 1992, när jag fick två nålar i vardera armvecket som kur mot mjölkstockning. Pfooooooofffffff, sade det och så fanns inga stockningar kvar. Akupunkturen har dock inte funkat på knäna. Som ju inte alls kan signalera omslag ens med våtvarma omslag, som jag fick mig rekommenderat häromdagen. Men hoppsan, jag har ju kommit helt från ämnet.)

Här har ni tecken på att vi är på väg mot ljusare tider:

1. Det är februari. (Thank you, Captain Obvious.)
2. Jag har fått fler föreläsningsuppdrag denna vår än på säkert … fyra år.

Så nu har ni det från säker källa: det må vara skitfebruari och det må vara kallt och blåsigt och kollegerna på jobbet kanske är sura och vågen kanske på ett obegripligt sätt har gått i taket samtidigt som det bara är trams på tv och datorn segar. Men det kommer att bli bättre och bättre dag för dag!

Ernst Rolf, inspelad 1924.

Icko-icko från 1972–73 är också en stämningshöjare.

(Ni som vill kräkas på sådan här överdriven positivism har hela kommentatorsbåset att göra det i.)

Oavsett vad man anser om kungahusets varande eller inte varande, är det synnerligen intressant att gräva sig ner i luntorna och lära sig kuriosa om regenterna. Jag har sagt det förut: jag är fullkomligt bedrövligt kass på kungalängder (fast jag vet att Karl XII var 1,72 m lång).

Jag attackerar dem lite på måfå i min kunskapstörst, vilket väl ur pedagogisk synpunkt är helt fel. Förmodligen borde jag sätta mig att rabbla namn och regentår och hänga upp dem på viktiga händelser istället. Men då hade det ju tagit flera månader innan jag kom fram till den här fjunmustaschen:

Gustav IV Adolf, målad av Per Krafft d.y. 1809.

Gustav IV Adolfs pappa var Gustav III (han som tyckte om teater och mördades på en maskeradbal) och hans farfar var Adolf Fredrik (han som dog knall fall efter att ha ätit surkål, kött med rovor, hummer, kaviar, böckling, champagne och semlor). Men det intressantaste med Gustav IV Adolf är hur han blev till – och om han verkligen var son till sin far.

För när Gustav III åtta år efter bröllopsnatten skulle begå premiär med sin hustru Sofia Magdalena, uppstod problem. Enligt påklädaren, pagen och stallmästaren Adolph Fredric Munck af Fukila, kallades denne in till den äktenskapliga sängen, där kungen viskade: ”Jag finner inget hål.”

Efter flera nätters försök, där Munck fick hjälpa till med både det ena och det andra, hittade kungen rätt och 1778 föddes den lille gosse som skulle komma att bli Gustav IV Adolf. Meeeeen in på scenen kliver nu dennes farmor: Lovisa Ulrika (som är orsaken till att Kina slott finns i Stockholm).

För hon var bombis på att det var Munck och inte Gustav III som hade hittat hålet, och det höll hon inte inne med. Gustav III blev fly förbannad och beskrev (tydligen) noggrant hur han var absolut säker på att lille Gustav Adolf var hans son och ingen annans. (Den ordväxlingen och de bevisen skulle jag ha velat ta del av.)

Lovisa Ulrika skrev till sin son – den nyblivne förstagångsfadern – att hon vet bäst, att hon älskar honom men att han förstås har fel:

”Min Herr son,

Jag är mor och den heliga egenskapen kan aldrig utplånas ut mitt hjärta. Den kommer alltid att få mig att uppriktigt ta del i Eders Majestäs lycka, och jag väntar av framtiden och tiden att den slöja som täcker Edra ögon, skall slitas ögon, skall slitas sönder. Då skall Ni ge mig rätt och begråta den hårdhet som Ni visar en mor, som kommer att älska Er in i döden. Jag är eders Majestäts mycket goda mor,

Lovisa Ulrika.”

Det här löste sig aldrig. Gustav IV Adolfs mamma sade totalt upp bekantskapen med sin svärmor och ryktet om bastarden slutade aldrig att gå. Dessutom blev Gustav IV Adolfs regenttid inte lyckad – han förklarade krig mot Frankrike och förlorade Finland, avsattes och sattes i husarrest. Därefter skilde han sig, blev under namnet ”överste Gustafsson” hemlös och alkoholiserad, men lyckades ändå till skillnad från sin far (som han alltså inte bråddes på?) hitta diverse hål och göra kvinnor i hela Europa med barn – en av dem födde till och med trillingar.

När Gustav IV Adolf arresterades 1809, hade han på sig just exakt den här uniformen. Livrustkammaren förklarar trasan på vänsterärmen så här: "Det är en vit, knuten duk – som Gustav III:s revolutionstecken."

Så. Av alla Sveriges kungar kan ni nu mer än de flesta om just en, eftersom Gustav IV Adolf (1778–1837) är den kanske minst kände.

Mer kan man läsa i t.ex. Populär Historia. Dock nämns ingenstans hur lång karln var.

Japp, nu blire språk igen. Jag har nämligen ingen annan utväg. Jag måste ju hitta en anledning till att få berätta att jag har lagt XYLOS i Wordfeud. Etthundratrettiotvå poäng på ett bräde, tjoff bara.

Men det underliga hände en liten stund senare, när jag hade rumsterat om bland bokstäverna och bara fått massa halva bearnaise-ord och tyska prepositioner – som man ju inte kan lägga. Frustrerad lade jag ut bokstäverna som jag dukar till kvällsmat: lite på måfå och på en höft samt i slumpmässig ordning.

Och så godkänns beach! (Synd att det inte finns något som heter manisv, för då hade jag ju kunnat fortsätta med beachvolleyboll.)

Så nu är jag lite nyfiken på om ni kan hjälpa mig med att lista ord som

1. finns med i SAOL fastän man inte tror det (BEACH???)
2. inte finns med i SAOL fastän de ju borde det (PÖ!)
3. ord som har funnits, men som är strukna och saknade (förbrytarfysionomi och andra som vi har berört tidigare).

SAOL hittar ni hääääär.

Svenskan funkar ju på så sätt att vi har tusen och en sammansättningar som inte kan listas eftersom de inte ”finns” förrän de sägs. Vi förstår alltså nya ord fastän vi aldrig har hört dem förut – vilket är det som gör svenskan till ett ordrikare språk än t.ex. engelskan. Vi har ett oändligt antal ord! [Här får ni gärna slå er för bröstet/brösten.]

Slutligen en bild som jag ska sätta upp på toa:

Glömde ju:
Ni som vill hellre fira semikolonets dag idag, kan ju njuta av när min djefla man för fem år sedan härmade ett semikolon.

(Ni som inte såg spektaklet kan se detta som en snabbrepris. Ni som såg, kan baka en kaka eller städa en toalett.)

Det var ju … bra! Ovanligt bra! Nej, låtarna är aldrig bra – men det är inte för musikens skull vi tittar, eller hur? Det är showen, glittret och chockerna vi vill åt.

Men i år var första omgången alltså såpass bra att jag inte kunde komma på tillräckligt många störande moment att en simultanbloggning kändes som ett måste. (Och då förtränger jag Thorsten Flincks snusprilla och rumptafsande, Marie Serneholts kroppsstrumpa och Helena Bergströms självironiska gråtattack.) Fast när Torsten Flinck sjöng ”olyckskorkarna” och snabbt korrigerade sig, famlade jag förstås efter ett tangentbord.

Så här ett par timmar efteråt, har jag tyvärr glömt nästan allt. Utom Afro-dites skor, som jag helst hade sluppit se in the first place.

Skorna påminner liksom om de allra största sofforna på Ikea.

Kolla här vad duktiga de tre programledarna var:

Att de hade inspirerats av USA är helt ok:

Sean Banan - ”Sean den förste Banan” (trodde inte mina ögon: hans version av Tingeling var jätterolig!)
Abalone Dots - ”På väg” (ståbastjejen i nätklänning var bäst)
The Moniker - ”I want to be Chris Isaak” (bedrövligt tråkigt)
Afro-Dite - ”The Boy can dance” (skochocken)
Dead by April - ”Mystery” (ljuvlig s.k. hårdrock med morr och rakade armhålor)
Marie Serneholt - ”Salt and Pepper” (hon måste ha dåliga rådgivare)
Thorsten Flinck & Revolutionsorkestern - ”Jag reser mig igen” (barfotasång 1 – men jag tycker väldigt mycket mer om Thorsten i Strindbergspjäser)
Loreen - ”Euphoria” (barfotasång 2 – alldeles förtjusande – lite som Kate Bush)

Rött: direkt till final
Svart: andra chansen
Struket: ute

När Dead by April gick direkt till final, var vi alla i soffan framför tv:n jätteroliga. Alla i korus:

– Åååå neeeeej! Vad synd! Finalen går ju i maj!

Ni som har läst ända hit, ska ha beröm. Vanligtvis somnar alla redan vid de två mm:en i grammatik.

Själv är jag absolut inte en grammatiker – jag har en gång (1987) slagit en hammare i Silverbibeln, som Svartvik-Sagers engelska grammatik kallas i de inre kretsarna.

Idag ska jag kanske ändå baka en grammatiktårta bara för sakens skull, trots att jag inte brukar gilla tryffel ett dugg. Dock måste jag som språkpolis hålla grammatikskenet uppe och ibland … ganska ofta … eller när jag tänker efter faktiskt … hela tiden svara på spörsmål om just grammatik. Så jag slänger mig med ord som imperativ!, kasusvetenskap och mitt favoritord: pluskvamperfekt.

Men idag ska jag lära er en sak som ni kan ha användning av. BIFF-regeln!

(Nu börjar snålvattnet rinna, förstår jag. Först tårta, sedan tryffel och nu biff.)

Det är egentligen inte en regelrätt regel, utan mer ett sätt att komma ihåg en regel (som ”kastrullen” i tyskan till exempel). Alla som har svenska som modersmål har placerat den i ryggmärgen, medan de flesta som måste lära sig svenska medvetet, får rabbla så här:

I Bisats kommer Inte Före det Finita verbet.

Vabaha? Vafförnåge? Finit? Bisats? Verb?

Äh, strunta i de där termerna och fokusera på ordet inte. Och jämför dessa meningar, där jag har strukit den som är fel (fokusera på den inbördes placeringen av orden ”kan” och ”inte”):

”Pelle kan inte skilja på kjol och klänning.”

”Lotten säger att hon inte kan skilja på dill och persilja.”

”Hon säger att hon kan inte skilja på Depp och Pitt.”

(För att kunna gå vidare så måste jag först tala om att persilja är ett krusigare ord än dill och att klänningen är ett längre ord än kjolen samt att Johnny är deppigare än Brad är pittig.)

Såja, nu har ni fått namn på något som ni kanske redan kunde imperativt intuitivt!

Bonusmaterial: Pitt och Depps hittills enda samarbete (förutom Angelina Jolie-relaterade aktiviteter) – en snutt i 21 Jump Street.

Brad Pitt är den blonde som syns efter 10 sekunder, Johnny Depp den mörke som lyser upp skärmen efter 38 sekunder.

Inspirationen flödar. Kvällsmaten kommer att bestå av biff med pluskvamperfektssås och persilja.

Det där Facebook må börsintroduceras bäst det vill – jag äger inte några aktier eftersom jag som den tävlingsmänniska jag är, förmodligen hade fått läggas in på aktiekursavvänjningsklinik i min jakt efter gullpengar.

Men Facebook har en annan sak. (Även ni som inte fejsbokar kan läsa detta.) Det är grattishälsningarna man får på födelsedagen. Och som av en ren tillfällighet fyller jag år just idag. (Den 2/2 delar jag förvisso med hakke, men han är faktiskt ett år yngre så det så).

Man kan alltså gratulera sina kompisar på födelsedagen, vilket är ett förtjusande sätt att hålla kontakt. Jag har gett mig fan på att svara alla som skriver, vilket trevligt nog ger otroligt mycket tillbaka. Men vad skriver man när man faktiskt vill variera sig och vara lite mer personlig? Studiomannen Peter skrev till exempel:

Grattis på födelse dagen min kära språk vårdare!

(Aj. De mellanslagen visste var de tog.)

Jag sitter själv ofta och funderar på hur jag kan vara lite annorlunda och tänkte att här kan ni kanske få lite inspiration? Och om man inte är en FB-människa så kan man ju sms:a. Eller (håll i er) skriva något på ett papper för hand. Några från denna förmiddag:

Tjipp tjipp fiddelivipp och grattis-tut!

Högljudda födelsedagsflatulationer

Hoppas försynen leder dig genom livets Legominfält i dag

Zthnbonv!

Grattis på flödelsedagen. Med ett flyt utan måtta, blir du nu 48. Hursa!

Ett trefaldigt skånskt leve!!!

♪♫♪♫♪♫ Gott nytt år!

En påse vokaler till dig på bemärkelsedagen.

PREDLSOUS: TURRRAALEG ÅP GEEEFNÖDDASL

Högsäsong för fina födelsedagsbarn!

(Det där sista kom från en som fyllde år igår. Movin on!)

Gratis på födlsedagen!

Grattis på 23-årsdagen.

Hoppas dagen förflyter utan benbrott.

Glottelerar på grammaktiadagen! Må dagen bli fylld av finslipade bokstavar!

Nicknamn played GRATTIS for 96 points.

Hardegrattuläran!

(Jag anger inte källa här ovan – alla är ju inte officiella på Facebook; många har olika namn på övriga nätet och där. Men skrik gärna ut vilken som hör till er i kommentatorsbåset.)

Visst är det trevligt att fylla år (numera)? Den kanske vanligaste av de ovanliga är från Nalle Puh, vilket jag nästan höll på att glömma så gammal jag är:

Hätila ragulpr på fåtskliaben

Det är den svenska översättningen av Ugglas födelsedagshälsning, som på engelska lyder ”Hipy papy bthuthdth thuthda bthuthdy”.

Här kommer några andra uppslag:

Two tips on your birthday:
1) Forget the past, you can’t change it.
2) Forget the present, I didn’t get you one.

“De äldre tror på allt, de medelålders misstänker allt och de unga kan allt.” (Oscar Wilde)

”Visheten kommer med åren. Och du är den visaste jag känner.”

(Förmodligen måste man sätta in en smiley efter den där sista.)

”When I was younger, I could remember anything, whether it happened or not.” (Mark Twain)

”With mirth and laughter let old wrinkles come.” (William Shakespeare)

”Du kan inte vrida tillbaka klockan, men du kan vrida upp den.”

Äsch, den där om klockan funkar ju inte i dessa armbandsklockefria tider. Hm. Tänk om smarta telefoner levererades med en uppvridningsknapp. Som Kling och Klangs bil, liksom.

Kling vevar medan Klang sitter i bilen och ber honom veva och Pippi laddar för att lyfta upp bilen så att den inte kan köra iväg. (Det saknas Pippi-klipp på Youtube – den här bilden tog jag ur en koreansk dubbning som var komplett outhärdlig.)

Eller tänk om man fick en Google doodle på födelsedagen …

Sammanfattning: de moderna tiderna och de sociala medierna får oss faktiskt att tänka till och formulera oss snyggt och roligt mitt i allt det där som kallas distraherande trams som sänker BNP och sabbar barnens handstil.

Tack!

För tusen år sedan samlade jag gummiband i en burk.

Men vänta nu. Det var ju alls inte för tusen år sedan; det var när jag skrev kåserier i Sydsvenskan i början av 2000-talet och fick en gratisprenumeration på sagda tidning, som alltid levererades en dag för sent (det är långt till Mälardalen) – med gummiband runt.

Min djefla man tyckte att gummibandssamlandet var fjöntigt eftersom vi aldrig någonsin fick användning för snoddarna. Jag bara samlade och samlade ungefär som att jag samlar på gamla gympadojor, snurrskivetelefoner och bufféer.

Häromdagen hittade jag alltså denna gummibandssamling. Alla band hade krackelerat, gummit var torrt som fnöske och påminde lite om bran flakes eller min av antirynkkrämer obefäckade hy. På burken satt en av min djefla man tillverkad lapp.

"Gummigummans gummiburk."

Jag suckade och tänkte på dåtiden. Blöjbyten. Amningskupor. Vällingpulver. Gummiband.

Men … Vänta, är gummiband verkligen av så dålig kvalitet att de blir oanvändbara efter bara några år? Från ovanvåningen hörde jag mitt i funderingarna den djefla mannen vråla:

– GUUUMIIIII!

Plötsligt insikt drabbade mig som ett skott mot knäna: jag kallas väldigt ofta Gummi. Nästan oftare än Lotten. Och har så kallats väldigt länge. Mystiskt.

En snabbkontroll visade sedan att undergången är nära. Jag frågade nämligen den Gummi-skrikande djefla mannen när han egentligen tillverkade Gummigummans gummiburk.

– Åh, det var när vi bodde på Skolgatan. Du samlade gummiband som om du misstänkte att de skulle förvandlas till guld. Det var … 1988. Japp.

Så är det alltså: jag har kommit till den åldern när man gör om minnen och dessutom lägger till detaljer som gör att det hela – som är påhittat – låter som om det är med sanningen överensstämmande.

Hm. Dåtiden alltså. Axelvaddar. Stort hår. Glansiga kostymer. Gummiband.

Jag har precis kommit hem från basketträningen och är rödrosig om kinderna, trött i hälsporren och lite hungrig. Det nytvättade håret blev till istappar på den lilla stund det tog att gå mellan bilen och ytterdörren eftersom en ordningsam djefla man hade låst mig ute och jag råkade ha lagt nycklarna inne i en basketsko.

Medan håret tinade åt jag min efterträningenknäckemacka med ost (som har små starka jalapeñobitar i) och bläddrade lite på måfå i lokaltidningen.

– Jahaja björnen dog, jahaja politikerna käbblar, jahaja alla hockeytränare sparkas till höger och vänster medan handbollskillarna deppar för att Danmark är så mycket bättre. Tsssssst, Danmark vann fotbolls-EM 1992, sedan kom vi trea i VM 1994, det är luuuugnt, grabbar.

Sa jag i min inre monolog – och kastade mig över en artikel om nyblivna 70-åringen Evy Palm. Hon som är som en Astrid Lindgren fast inom långdistanslöpning: hon började springa jättesent i livet och blev snabbt bäst i Sverige, men trappar nu med ålderns rätt ner lite och springer bara ungefär fem mil i veckan.

Gulp.

Evy Palm springer Tjejmilen häromåret.

Och så läste jag följande passus:

”Dessutom var hon redan som 12-åring en riktig talang inom friidrotten.

Evy Palm berättar att striden på 60 meter under skoltävlingarna alltid stod mellan henne själv och en jämnårig tjej från folkskolan. Och tiden var det inget fel på – 8,8 och 8,9 sekunder, dessutom på kolstybb.

– Jag hade inte funderat över det förrän jag läste resultaten från skoltävlingarna i våras och märkte att 12–13-åringarna sprang på över 11 sekunder. Först trodde jag att det var fel, att det måste handla om 80 meter. Men så träffade jag en idrottstränare som förklarade att barnen är så mycket långsammare i dag.

Vad tänker du om det?

– Det är sådan skillnad jämfört med förr. Vi levde ett helt annat liv än vad barnen gör nu. De barn som har ett idrottsintresse tränar nästan för mycket. Och de som inte har något intresse blir stillasittande.”

(Den enda lokaltidningen som har hela artikeln på nätet är HD.)

Hjälp. ”Barnen är så mycket långsammare idag.” Hjälp. Vaffa… Näe.

Mariaskolan i Alingsås på 1950-talet.

Och så tänkte jag på hur jag till 13–14-årsåldern hatade allt som hade med idrott att göra och att jag förstår hur man faktiskt kan hata allt som har med idrott att göra, men att man kan bli omvänd och frälst och faktiskt älska allt som har med idrott att göra. Och att barnen av idag med sina stötdämpade skor och lämpliga underlag faktiskt borde springa fortare än vad Evy Palm gjorde 1954.

Men hur gör vi? Hur får vi barnen att springa? Eller cykla? Eller i alla fall att klättra i träd? Trots att de hatar bollar, träningsvärk, tävlingar och svett?

Jag har fått mina barn att tycka om och träna basket. De står också ut med att motionscykla framför en film. På sommaren kan de tycka att det är ok att springa orientering. Men annars går det inte att få dem att röra på sig. Gympan (ergo ämnet ”idrott”) i skolan är rörig, stökig och ointressant – att sitta stilla är så mycket skönare.

Hur ska nutidsbarnen kunna springa ifatt barnen på 1950-talet? Eller … är det bra som det är? Ska jag rycka på axlarna och fortsätta spela min basket och strunta i vad andra gör så länge de inte springer omkring och skadar andra människor?

Mjaeh, det är faktiskt inte bara motionen jag vill åt – det handlar också om lagarbetet, ombytena, träning på att passa tider, att ta eget ansvar och ha sådär löjligt roligt i omklädningsrummet. Eller ute i skogen. Eller var man nu vill göra det där som jag vill att man ska vilja göra: motionera.

Fast jag ska kanske bara strunta i det hela och inse att det är nya tider nu och att tolvåringar om 30 år visserligen springer 60 meter på 20 sekunder, men att det är helt ok? För då slipper de i alla fall pennalismen inom ungdomsidrotten …?

Kan vi inte – alla vi som är snälla och rara – invadera alla idrottsklubbarna och sprida glädje och gamman? Dessutom kan vi väl få ungdomarna att som förr duscha efter träningen för att avdramatisera det här med nakenheten?

Förutom att få svara på alla mina frågor ovan, har ni nu ett lysande tillfälle att få skryta om era idrottsliga framgångar i kommentatorsbåset. Jag går i täten och visar en bild från min karriär som medeldistanslöpare i Dallas 1982, där jag kom tvåa i stadens skolmästerskap. (Jähättelångt efter vinnaren, men tvåa icke desto mindre.)

Stinsin, Stensen och Stinson fick jag heta. Ser ni att min kompis Leslie (tvåa från höger) såg ut som Goldie Hawn?

Fast nu kom jag på en nackdel med att motionera: jag får inte längre på mig vigselringarna på de ständigt stukade fingrarna.

Konst är konst, om än i ett sprucket krus. Jag är en sådan konstbetraktare som tycker om skönhet och kompetens – och när man dessutom anar att det ligger ett sjuinihelvetes jobb bakom, då faller jag pladask.

Titta:

Om någon av er av någon konstig anledning inte faller för min uppmaning här ovan, kan jag berätta att det är ett gäng dykande finnar som har filmat sig själva när det går omkring på undersidan av is. Allt är extremt proffsigt gjort. Ja, utom de allra sista filmade sekunderna, när en av dem agerar som en fisk på torra land – vilket bara spär på filmens ljuvlighet ytterligare.

Jag undrar bara om det är en sådan bra ide det här med att kalla accenter (som hjälper oss att uttala ord) för ”flugskit”. En hel arme politiska analytiker bedömer (redan) nu om den nya S-ledaren Stefan Löfven är kompetent, lämplig, vältalig eller rent skräp. Själv är jag mer fokuserad på det som han kallar flugskit: den akuta accenten över e:et i efternamnet, som han och hans släkt har raderat. För att det är flugskit.

Den där andra flugskiten som man skulle kunna kalla för f, får däremot vara kvar.

Under några år på 1970-talet – när jag av naturliga skäl var ogift – basunerade en släktforskare ut att vi under alla år hade skrivit vårt efternamn fel. Vi skulle inte heta Stenson utan … (håll i er) … Sténson.

Lotten Sténson hette jag alltså. Alla i släkten ändrade sitt skrivsätt, men fnissade lite generat åt tramset. Efter tre år som Sténsöner, ringde släktforskaren runt och bad om ursäkt – vi skulle alls inte ha någon accent. Han hade tolkat tre av varandra oberoende källor fel – tre källor som alla redovisade namnet Stenson besudlat med … (håll i er) … flugskit.

Nu till det egentliga problemet: var skiter flugorna nuförtiden när kyrkböckerna är digitaliserade?