Jag har hört talas om hur man på 1960-talet ploppade in franskbrödbullar i hårknuten för att få den att se större ut. Och hur de som inte skötte sina frallor kunde ses med småmulor på axlarna.

Här går alltså Dusty Springfield med en fralla på skulten?

Men jag har liksom inte upplevt det eller ens begripit hur det funkar. Förrän häromdagen på en tågperrong, när bullen (som numera är av syntet) stack upp ur en väldigt charmigt ihopslängd knut.

Kalla mig dum om ni vill, men jag hade verkligen inte förstått hur de här sakerna skulle användas tidigare.

Men vad kallas de? Jag vill hitta en ild på en som inte sitter i håret, men ”hårattiraljer”, ”frisyrmojar” eller ”knutförstorare” heter de helt klart inte.

Idag roar jag mig på följande vis:

07:10 Bispgården – 09:30 Sundsvall C, Länstrafiken, Länstrafik, buss 30

11:20 Sundsvall C – 13:15 Söderhamn stn, SJ, buss 6575

13:28 Söderhamn stn – 15:00 Uppsala C, SJ, Snabbtåg, SJ 3000, tåg 575

15:10 Uppsala C – 16:25 Västerås C, UL, Länstrafik, buss 773

16:35 Västerås C – 17:07 Eskilstuna C, SJ, Regional, tåg 2147

18:00 basketmatch i Bollhuset

Det värsta är att jag inte har någon biljett. Den kommer ju som sms till telefonen och jag har ingen täckning förrän en mil norr om Sundsvall. ”Här kan man bara ha Telia!” säger jämtlänningarna glatt till mig, där jag står som ett fån med ett komplett oanvändbart Telenor-abonnemang.

Men nu till gårdagsrapporten!

Nu får ni gissa vad detta är. Ledtråd: thai.

Det var en gång en kommun som inte hette nåt med väderstreck eller köping utan bara Ragunda, icke att förväxla med Uganda. I Ragunda brusade till den 7 juni 1796 ett av Sveriges mäktigaste vattenfall på en plats som nu kallas Döda fallet. (Mer om denna ytterst märkliga historia en annan gång.)

Här finns också ett spökhus som man får sova i, en stor, vit plastboll (3 meter i diameter) som man stoppar in turister i och puttar nerför en backe, vandringsleder, en 100 meter lång hängbro från 1914, Skyttmon med gamla träpalats och så förstås Köttsjön.

Men det är inte slut i och med detta. Ragunda kommuns politiker måste vara bland de driftigaste och modigaste eftersom de verkar veta vad som slår.

Igår var jag på … vid … äh, kolla:

Den thailändske kungen Chulalongkorn kom 1897, inbjuden av Oscar II, på besök för att kolla in träindustrier längs Indalsälven. En dag åkte han med häst och vagn förbi den lilla byn Utanede, som därefter kallade just den vägen för Chulalongkorns väg. Detta fick en thailändsk danstrupp reda på – så när de besökte Sverige 1992, åkte de till just denna väg för att stoppa väggrus i fickorna och fotografera varandra på den lilla, smala, oansenliga vägen.

När de kom hem till Thailand igen, spreds ryktet om den lilla grusvägen med favoritkungens namn. Pengar samlades in i både Sverige och Asien och kommunen tillfrågades:

– Vill ni ha ett minnesmärke över vår kung på just denna plats?
– Eh, ja, jo, kanske det. Är det nåt religiöst?
– Nejnej. Vi vill hedra kung Chulalongkorn bara.
– Ja, jo … det låter ju bra.
– Vill ni ha en stor eller en liten paviljong?
– Ja, nä, jag tror att den lilla räcker.

Oj, så liten är den, där den står utslängd i den jämtländska naturen.

Takdetalj. (Visst ser det ut som en tecknad filmfigur? Men vilken?)

På insidan står Chulalongkorn staty (minst 2,5 meter lång är han även om han ser mindre ut här på bilden) och thailändska besökare smyckar honom och rummet varje år.

I bakgrunden ses Oscar II, Cholalongkorn själv och den nuvarande kungen i Thailand: Bhumibol. (Som en gummiboll kommer jag … trallala.)

Väggarna är målade i chockrosa eftersom kungen föddes på ”den rosa veckodagen”.

Allt är inte väldigt vackert.

En dag levererades två levande elefanter till Ragunda. De skulle ströva vid paviljongen, sades det. Miljöförvaltningen vid kommunkontoret skakade på huvudet och sa att nej, det tycker vi inte är riktigt okej. Så de byttes till dessa istället.

De två riktiga elefanterna lever och frodas dock på Kolmården.

Men hörni, borde inte alla kommuner våga friskt som Ragunda? (Inga kommunala slagsmål i båset nu!)

Gruppen som jag föreläste inför igår, slog runt med ostbricka i kvällningen efter paviljongbesöket. Personalen på konferensanläggningen ställde fram brickor med ätbart, men om man ville ha vin till, fick man gå till mangårdsbyggnaden och köpa det.

Plötsligt gick ett vinlämmeltåg mellan husen. En stig trampades upp, stämningen under promenaderna var uppsluppen, de gående fnittrade – och alla köpte de varsin liten miniflaska!

– Men varför gör inte ni som vanligt folk och köper en helpava som ni delar? sa jag där jag stod med mina lilla flaska.
– Ja, jo, näe … vi tänkte nog int’ på de.

Vilken fest!

För övrigt har jag sett en finfin, jämtländsk uppfinning som kostade ungefär 2 kr. (Uppdatering: Emedan den är uppfunnen av en klyktattare, kan man inte påstå att det är en jämtländsk uppfinning, har jag nu fått veta av nyss nämnda klyktattare själv. Å ja ba: KLYKTATTARE! Så underbart! Slut på uppdatering.)

– Hallå, hallå, varför hänger det trådar i din fläkt?

– För att det var den absolut enda mobilhållaren som funkade i den här bilen.

Och apropå billiga ting. Köp hus i Jämtland, hörni. Kolla så vackert!

Dock var inte just detta till salu.

Fotnot
Köttsjön är en liten by i kommunen. Enligt en sägen ska en björn en vinterdag ha skrämt ut elva älgar på sjön strax intill byn. När isen brast och alla djuren – inklusive björnen – drunknade, uppkallades byn efter det proteinrika vattnet.

Jajaja. Vi har nyss vunnit VM i ishockey och det är alldeles jättekul och fantastiskt trots Daniel Sedins jättelårkaka som Justin Matthias Bieber orsakade, men si jag är ett under av simultanförmåga som kan planera en tiotimmarsresa till Jämtland så att jag får uppleva jättemycket och samtidigt hinna fram nästan lagom till nedsläpp.

Eller … who am I kidding. Jag har inte varit med om någonting, nästan.

För det första är jag alltså inte särskilt långt hemifrån: sex timmar hade det tagit om jag hade kört bil. Men tåg, tåg, buss och buss tar sin tid. Särskilt om man fastnar i en halv evighet Österforse, som ligger åt fel håll.

Ni ser … från Sundsvall mot Sollefteå, men man måste stå i drygt två timmar i Österforse för att få åka tillbaka och ner till Bispgården – vilket bara tog 20 minuter (på en 90-väg utan vägren, så jag hade inte unnat gå dit).

Men vi tar det från när jag klev av bussen där i Österforse. Ensam. Så himla ensam. Där stod bara jag och min rullväska.

Hejdå tryggheten i bussen! (Eller vaddå trygghet, busschauffören visste knappt var han var eftersom han hade blivit blixtinkallad och aldrig brukade köra den här sträckan.)

 I båset hade jag fått veta att hållplatsen som heter ”Österforse kiosk” nog inte var ens en kiosk. Men hur illa kunde det egentligen vara?

Jo, till att börja med hette ju busshållplatsen inte det vi trodde.

Men föredettingen stod ändå där i all sin prakt. (På insidan fanns en drickaback med LP-skivor.)

Strax till höger stod ett annat hus med massa skyltar. Jag och rullväskan rörde oss mot det.

Ooooh, sa jag högt till mig själv och gick närmare för att kolla.

Jag läste högt för mig själv:

– Petterssons hembageri, Stil-sko, både Ica och Konsum, Mode samt Frisör. Och en gammal löpsedel. Men så underligt.

Vaddå 90-talet? Jag måste zooma in.

Det var bättre material i löpsedlarna förr i tiden.

Se så vackert patinerade bokstäver!

Ännu lite längre bort såg jag en skylt med nästan urblekta bokstäver och en liten slang. Jag tänkte att den skulle inspekteras, och drog med mig rullväskan dit.

”Slang till salu” stod det svaaaagt. (Jag har lagt min sko där i brist på tändsticksask.)

Här någonstans insåg jag att jag ju skulle se till att få se så mycket som möjligt av Österforse. Så jag började gå. Och så gick jag. Och gick. Samt försökte Facebooka om mitt äventyr.

Men nej. Inget internet över huvud taget.

Så det blev en liten film istället. Den är av dogmavariant (igen) och brasklapp brasklapp brasklapp blablabla. (Den ligger längst ner i detta inlägg.)

I filmen får ni svar på vad detta är.

Slutligen slog jag och rullväskan läger, jag klädde av mig lite, lade mig ner och blundade och vilade fötterna i solskenet. Ojojoj vad jag hade kunnat mördas under denna väntan. Ingen hade ens haft en aning om vad jag hade haft för mig.

De enda spår som hade hittats efter kanske en månad, hade varit dessa.

Uppdatering eftersom jag glömde att berätta om hur det gick till när bussen väl kom.

För det första var jag redo 20 minuter för tidigt. Inte för att jag var nervös utan för att jag ville fotografera de få bilar som kom förbi – eftersom nästan alla var jättesnygga amerikanare som brummar ett dovt blublumbluuum och inte  prrrrrrriiiiprrrrriiiiiii som en Fiat. För det andra var jag iögonenfallade  utomsocknes på alla sätt och vis. Allt detta borde ha säkerställt busspåklivningen. Så kom fel buss: nummer 39. Den saktade inte ner och busschauffören gav mig endast ett kort ögonkast.

Då förstod jag att här gällde det att vara t-y-d-l-i-g för att få kliva på. När min buss (40) kom, tog jag ett stort steg fram, lyfte upp rullväskan och loooooog mot chauffören.

Som inte rörde en min och helt klart och tydligt inte alls tänkte stanna. Jag hade precis läst en artikel om Beatles-albumet Help, så jag släppte allt jag hade för händer och ställde mig i Johns position.

Det funkade, för busschauffören ställde sig på bromsarna så att jag och rullväskan småspringande kunde hinna fram till dörren innan chauffören började sakna oss.

Jag hade fått tipset av många människor att flirta med busschauffören så att han kunde stanna där och där strax före avfarten dääär eller kanske i korsningen där och där eftersom det inte går några bussar till just Älgårdsberget. Min flirt gick helt åt fanders för chaffisen var helt oflirtbar, han sa att han jorå kunde stanan på macken, men att näää, det går inga bussar dit och jag och rullväskan fick knappt plats inne i bussen och just de här 20 minuterna av resan vill jag faktiskt inte alls göra om igen.

Men landskapet var vackert.

Men jag kom fram, tog mig in, hittade lite internet och ett par ägg men ingen telefontäckning alls. Och så vann vi VM i hockey!

Förresten:
För att ni ska förstå vad jag menar med filmreferensen i min film, kan ni titta på bara ungefär fem–sex sekunder här (klippet börjar på rätt ställe):

Ja, jag har tydligen lite svårt att bestämma mig för vad ploga och plöja är. Nåväl.

Jajaja. Det har varit ESC  med Robin som sjöng ”You” och ingenting har jag skrivit om det, men si jag satt och deltog helt utan digitala hjälpmedel – som på stenåldern. Det som var bäst var en dansare i en glaslåda och att Carola i mellanakten föll handlöst (med flit).

Istället ska jag berätta om mig. På bara några dagar har jag nämligen inte bara städat hemma (det är nån som hela tiden stökar till och lägger mina kläder på golvet och kammen i smöret samt grustag under soffkuddarna) utan i andra människors hem, i ett helt baskethus och i en squash-hall. Det har fallit sig så eftersom folk i min omgivning opererar benen, blir sjuka och reser bort och helt enkelt behöver inhoppare.

Trist? Nä, inte alls.

Äckligt? Nope, jag kan gräva i en toa för att sedan peta min egen näsa helt utan problem.

Jobbigt? Jaaaa; jag har fått känningar i ljumskarna och tre bulor i pannan.

Hemma vet jag att det finns syndare som råkar slänga jeans i soptunnan istället för tvättkorgen, ställa filskålar och temuggar i bokhyllorna, tomma filpaket på diskbänken och nästan tomma filpaket (med 30 ml kvar på botten) i kylen samt tandborstar i min säng.

Bildbevis.

Men hur är det med folk som inte bor i vårt hus? Kan man dra några slutsatser och uttrycka sig kategoriskt om människorna som stökar till och skräpar ner i andra miljöer än i mitt hem? Numera borde jag ju veta eftersom jag går under namnet Storstädare Bergman.

Det finns de som har dammigare mattor än vi.

I offentliga miljöer har man fler städsaker, men inte nödvändigtvis renare.

Grovdammsugarnas ägare byter påse ännu mer sällan än vi. (Den här var så full att den nästan hade vuxit ihop med själva apparaten.)

Squashhallar må vara stilrena och opyntade samt färgmatchade … men kolla på den nedersta röda linjen där. För den gömmer …

… en snusränna! Squashlirare är med andra ord snusande snuskisar!

För att få denna duschvägg ren, blev jag tvungen att klä av mig naken eftersom de åtta duscharna hade rörelsedetektorer och började spruta så fort jag närmade mig. Med andra ord finns det ett okänt antal nakenstädare.

Såja. Nu ska jag leta upp städarnas riksorganisation och be om risktillägg och massage. Under tiden kan ni titta på mellanakten, som var ovanligt bra i Malmö 2013.

(Carola faller efter 5 minuter.)

Igår var jag på ett hotell i Malmö, där man kunde roa sig på detta vis:

Det var ju kul, men annars var det bara ett vanligt hotell. Och håll i er nu. Nu kommer något ovanligt. Ursäkta. Jag måste berömma ett hotell. Ett annat hotell. I Göteborg.

(Läsekretsen dånar.)

Odin. Inget mögel, ingen otrevlig människa någonstans, bara perfekt. På kvällarna ställs alltid en buffé fram som man bara får ta av. Gratis. Igår kväll var det så här fantastiskt:

Jag satt bredvid en polis som var stor som en hockeyspelare i full mundering. Han hade bott på hotellet i åtta veckor eftersom han var utlånad till en utredning som var så komplicerad så. Istället för att sitta kvar och prata brott och straff med honom, gick jag upp på rummet och skrek åt tv:n när denna straff skickade Sverige till semifinal i VM:

Uppdatering: filmen slutade funka eftersom den innehöll skyddat material. Jag har hittat en som annan, men som är av sämre kvalitet:

”Oj, jösses-målet” kan vi kalla det. (Ni som vill se klippet på tillåtet sätt måste besöka tv4 hääär. Men då får man inte höra Lasse Granqvist tokvråla ”OJ JÖSSES! Ja, men se där,  ja! Ja, så ska man göra! Hålla på och dribbla och ha sig. Nä, åk fram och nyp dit den bara. Fredrik Pettersson, det var den hårdaste straffen jag sett i Globen.”)

Annars har jag inte så mycket att rapportera. Jag ska under hela dagen jobba med ett försäkringsbolag som har bestämt sig för att skippa krångelspråket och köra på förståeliga texter. Sedan ska jag ut i Göteborgsvimlet och köpa en av de här baddräkterna, som hittades i kommentatorsbåset igår:

Jag sitter på tåget mot Malmö – en stad som jag som f.d. lundabo på den gamla goda tiden inte besökte oftare än, säg, Korpilombolo. Jag sitter för första gången på platsen alldeles bredvid toan, och det säger jag eder: folk är i största allmänhet väldigt nödiga. Genomsnittssittningen är på 4,20 minuter.

Jag och min kompis toan.

Men varken Malmö, Korpilombolo eller toan har med detta att göra. För nu ska vi tala om öde städer. (En ståuppkomiker från en storstadsregion hade här gärna gjort en busig association till Korpilombolo.)

Jag har som mål att besöka några av de mest spännande platserna som ligger öde sedan andra världskriget, men kommer nog inte att komma iväg på ett par, tio år. Då ska jag även försöka ta mig till till staden Centralia i Pennsylvania i USA, som till 1962 var en på det hela taget ganska vanlig, amerikansk stad med ungefär 2 000 invånare, järnvägsstation, kyrkor, hotell, skolor, postkontor och affärer samt ohyggligt många pubar.

Centralia 1962.

Många arbetade i kolgruvan – och det är kolgruvan som är huvudpersonen i resten av stadens historia. Så här ser det nämligen ut på vägarna i Centralia idag:

Ser ni det lilla rökmolnet i mitten?

Det som hände 1962, var att det började brinna i gruvan. Och sedan den dagen har det brunnit. Det brinner och brinner och inte ens alla traktens brandmän har kunnat släcka elden. Under de första 15 brandåren flyttade halva befolkningen medan resten nog hoppades att någon en vacker dag skulle kunna släcka. Men nej. Och när en mackägare 1979 tyckte att det var lite varmt i närheten av en av hans enorma, underjordiska behållare med bensin, kollade han läget genom att hissa ner en termometer. Som visade 80 °C.

Här skymtas Centralia-elden på ett foto från 1969.

Det finns många olika teorier till varför det började brinna, men till syvende och sist handlar det förmodligen om slarv – och de som får skulden är … brandmän som inte släckte relativt liten eld tillräckligt väl … Idag är ytan som brinner under vägarna, kyrkorna och husen 1,6 km². De åtta personer som envist bor kvar, säger att det går så bra så att bo på en eld. Och nu längtar alla till 2016, när de utflyttade kommer att samlas för att öppna en tidskapsel som grävdes ned 1966.

Och i Wikipedias artikel om Centralia står det:

”The borough is served by the still-active Centralia Fire Company.”

Förlåt alla nu som hängde med i båssvängarna igår och redan känner till detta; jag kan inte riktigt släppa det här med att köra bil i Stockholm. Att jobba i Stockholm. Att bo i Stockholm. Att leva i storstad, helt enkelt. (Om man nu kan kalla Stockholm för en storstad: enligt våra spanjorer är Stockholm en väldigt, väldigt liten huvudstad.)

Brasklapp nu innan jag börjar mitt ältande: jag har inget emot stockholmare och Stockholm är en vacker stad. Såja. Andas.

Men när jag igår körde 13 kilometer på 58 minuter utan att ens komma vilse eller fastna i rusningstrafik klockan elva på förmiddagen, brast något inom mig. Jag tror att det var tålamodet.Nej, jag tycker inte att man ska fylla igen allt vatten och jag vill inte spränga en motorväg genom Gamla Stan. Jag kan faktiskt inte lösa detta ”problem” och får helt enkelt finna mig i det och ta med mig matsäck och kaffetermos nästa gång jag ska göra något liknande. Jag kan även förbereda mig för kortintervjuer med gatuarbetarna som kantade min väg och som försökte jobba trots att jag kom där och störde bland koner och hackmaskiner.

Frågor som uppstod:

• Vet stadsplanerarna vad som händer när man mitt i en tunnel ska välja mellan XX-torget och YY-vägen och GPS:en inte kommer att ge någon ledtråd förrän tio meter utanför tunneln? Jag skulle ju varken till XX-torget eller YY-vägen utan till FRIHAMNEN!
• Vet Eniros ansvariga att den här vägen sägs ta 19 minuter att köra?
• Kan någon höra mig skrika om jag faller djupt ner i förtvivlan med stängda bilfönster?

Men det tog förstås inte slut där. Klockan 16 skulle jag ta mig från Frihamnen och hem till bonnvischan, vilket är en lätt resa på 12 mil som bör ta lite drygt en timme. Eller fem.

Trasselsuddsvägen symboliserar ångest.

Jag frågade i en kommentar här vad som skulle kunna vara den bästa vägen eftersom jag mindes förmiddagsfärden och rös av obehag. Råden kom pronto (tack!), och jag anade att den sex mil längre vägen förbi Enköping nog var lösningen.

Trasselsuddsvägen symboliserar lika mycket ångest här – men en kortare sträcka.

Ser ni det stora röda krysset på kartan som visar vägen förbi Södertälje? Där stod trafiken helt stilla i en hel timme, så jag valde verkligen rätt väg. Tack, kommentatorsbåset!

Nu har jag förstått att man med sällskap i bilen, god musik, poddradio och kaffe kan stå ut med sådant här och till och med träna upp kopplingsfoten så att den klarar krypköer i upp till två timmar. Men huuuu, usch, huvva och neeej.

Så: bereden plats för storstadsälskarna nu! Berätta varför ni vill bo i små dyra lägenheter och springa i rulltrapporna och sitta i bilköer eftersom det där som jag inte riktigt förstår uppväger allt det här som är så bökigt och negativt. Jag diskvalificerar omedelbart ”närheten till puben” och ”det stora bioutbudet” samt ”alla mina kompisar bor här” eftersom man har tillgång till sådant även här där jag bor. ”Jag jobbar ju här” är förstås godkänt, men pfffft, bättre kan ni!

En sak kan jag dock hålla med om och som verkligen talar till mig – detta argument:

Om man bor i Stockholm kan man ta tunnelbana till alla bortamatcher.

Inte så dumt – inte alls dumt. (Källa.)

– Näe.

– Nej.

– Nejnejnej.

– Nähepp.

– Faan!

– Men kanske … NEJ! JAG VILL INTE! Aaaaaaarrrggggh!

Det där ovan är jag som med sammanbitet tålamod först försöker göra som alla andra inklusive Voltaire: odla min trädgård. Och som efter blott några försök slänger små blomspatlar i rabatten och primalskriker. Som en treåring, ja.

– Kolla vilka fina blommor! säger jag och får då höra att det är ogräs. (Staketet är fult, ja. Det sattes upp 1984 när huset var församlingshem och omgärdar en rullstolsramp. Som vi inte behöver. Än.)

Ge mig hammare, såg, skruvdragare och röjsåg så funkar allt bra. Placera mig i en brädgård eller på verktygsavdelningen så att jag småtrallande får pilla på muttrar och karbinhakar. Men be mig inte köpa jord, mull, pelargoner, triffider eller frön. För jag gör bara gör fel!

– Kolla här kommer det upp någon intressant växt! säger jag innan jag inser att det är hår från när jag klippte barnen i lördags.

Men nu ska vi ha ett projekt ihop, ni som läser och jag som behöver hjälp.

Jag publicerar här bilder som med ilsket darrande händer togs nyss – och så föreslår ni vad jag ska köpa och göra. Betänk nu att inte ens ett ord som ”perenn” är självklart för mig. Samt att hade jag haft råd, hade en trädgårdsmästare varit det bästa alternativet. Eller ett bloggparty dit bara trädgårdskunniga får komma? Moahahahaaa.

Norrsidan

Rododendron som skyms av bilarna nästan hela tiden. Det fiffiga är att rododrendronbuskarna i sin tur skymmer en ganska ful vägg. (Klockan har jag satt upp till gagn för alla som tar bussen två meter till höger utanför bild.)

Östsidan

Blärk. Sicket sorgebarn. Här borde jag ju anlägga en cykelparkering istället, lagom nära gatan så att tjuvarna inte behöver gå in i trädgården i fortsättningen.

Samma sorgebarn längre ner på gatan. Ska man hugga av allt i nivå med det fula rullstolsskranket? Oooo, ser ni betongkrukan?

Den skulle man ju kunna bygga en grill i! Oooo, ser ni stenläggningen under?

Stenarne där barn vi inte lekt alls. Gula blommor som barnen får 50 öre styck för (1 krona om roten är med).

Sydsidan

Själva tomten, liksom. Tre äppelträd (som vi har fått ansade av en specialist!). Ett gullregn i mitten – bredvid en kulle som vi kallar …

… Himalaya. En lekplats, liksom.

Västsidan

Örtträdgården. Här skulle jag vilja odla enbart basilika och koriander, men det låter sig visst inte göras. Men rabarbern är god.

Inser ni allvaret nu? Jag måste skärpa mig, annars kommer trädgården att anmälas för förargelseväckande beteende.

Sedan de fem barnen var pyttesmå har jag satt dagböcker i händerna på dem. Nu vadar vi genom stora hav av dagböcker med helt tomma sidor ity ingen av dem lydde mig. Ingen skriver dagbok.

Men den äldste – tjugoettåringen som sedan tre år bor i Lund och går på teknisk för att bli civilingenjör och tjäna massa pengar åt sina föräldrar vad det lider – har nu skapat dagbokskonst.

Han har sedan i januari sparat en sekunds film per dag och sedan klippt ihop till en liten film. Naturligtvis är det mest intern humor för honom och de närmaste klasskompisarna, men eftersom filmen ligger ute till allmänt beskådande, skådar vi alla för fulla muggar.

Hej, Erik, käre son — hur fick du idén till ensekundsfilmen?

– Det var ursprungligen ett Kickstarterprojekt som jag bidrog till. Jag blev väldigt inspirerad och bestämde mig för att jag skulle börja filma allt annorlunda som hände i vardagen.

Hur väljer du ut vad som ska filmas varje dag?

– Förhoppningsvis är jag redo att rycka fram telefonen när något intressant händer!

Och vilka kriterier gäller för den lilla filmsnutten som ”vinner”? 

– Ibland det mest speciella, ibland det som bäst representerar vad jag gjorde den dagen.

Vilken är din favoritsekvens? 

– Det kan vara den 2 februari när min vän Max (utan att veta att jag filmar) börjar göra dansen till Gangnam Style medan ”Daddy Cool” spelas i bakgrunden.

Den andra februari! Min födelsedag! Min favorit är när du är hos något slags frisör den 22 januari. Eller nej, när cykeln kommer farande … eller när ni köper hur mycket grädde som helst … eller när du cyklar iklädd frack i full fart … eller … Suck. Kommer du att fortsätta på det här viset?

– Jadå. Appen har faktiskt påverkat mitt liv ganska rejält i och med att min uppfattning om vad jag sysslade med för mer än en vecka sedan har förbättrats så oerhört.

Bra! Äntligen lyder du! Hejdå, ses i juni!

– Hejdå, dyrkade och djupt saknade moder!

(Nej, så sa han inte, förstås.)

Vad säger ni? Låter inte detta som en alldeles fantastiskt rolig grej?

Mina dagböcker.

Varje år samlar vi in gamla föredettingar, elitspelare och ungdomsspelare födda 1940–99 och så blandar vi lagen huller om buller och så spelar vi en turnering utan slutspel och så lär vi känna varandra och är så lyckliga och glada att jag bara måste dela med mig av detta fastän jag har gjort det förut.

Eskilstuna Basketball Association – Sveriges knasigaste basketturnering.

Igår samlades vi inför starten. Det är 115 spelare som har stoppats in i åtta lag som heter precis som lagen i NBA, så på spelprogrammet står det Chicago Bulls – Sacramento Kings och så vidare. (Det tog mig åtta arbetstimmar att sätta ihop lagen och skapa ett vettigt schema – och det ansåg jag mig ha tid med eftersom det här är mycket viktigare än att t.ex. jobba och städa.)

Så här såg det ut en halvtimme innan vi kom igång (känsliga tittare varnas: rockmusik på hög volym spelas).

När det sätter igång, spelar vi bara 2×12 minuter rinnande (klockan stoppas inte) och utan domare och utan protokoll. Visserligen räknas alla poäng och skrivs upp på en resultatlapp, men vi försöker betona att det inte är vinsterna som räknas utan något annat. (Who am I kidding? Alla vill vinna.)

När vi väl är färdigspelade den 30 maj, kommer pris att delas ut till

• gladaste spelaren
• trevligaste laget att möta
• någon som måste ha ett pris bafatt.

Så här kan man se ut när man sitter i sekretariatet:

Poäng- och tidmojängen ligger alltså mellan deras ben där i mitten.

Den forne storspelaren som heter Pedda (f. 1963), som ni kan se här nedan, lyckades med konststycket att som en väderkvarn … ptja, ni får titta själva.

Och så en reprisbild på mig själv så att ni förstår att jag är en pygmé i sammanhanget. 

Så. Nu hoppas jag att alla idrottsföreningar i Sverige läser detta och gör likadant! Sprid mitt evangelium!