Facit, julkal.

Det är dags för årets sista facit – om man inte räknar DRT-förklaringen som kommer i morgon (eller senare idag, 25/12) och som ni alla kommer att sucka över eftersom den inte någonsin har passat någons handske.

Lucka 24 var – som alla julaftonsluckor – mer glest befolkad. Båsgissarna äter grisfötter, far land och rike runt, sitter i knät på sina släktingar och … introducerar dem i Julkalendern! Hör här bara på Karlbergs kök:

”Familjen som upptäckt kalendern så här fem i tolv vill ha mer! Vad sägs om fyra luckor till?”

Aequinoxia har en annan lösning:

”Jag vill bara säga att jag heter saffri på wordfeud ifall någon vill spela när julkalenderabstinensen sätter in.”

Mimmi likaså:

”Jag vill ha åretut-luckor, innan jul hinner man ju inte med.”

Och det är faktiskt så att det finns något som heter ”Ojulkalenden”, som är precis vad det låter som. (Aequinoxia och jag gillar mest Jan Guillou-ojulkalendern.) Men det finns underligt folk som stänger av lotten.se den 1 december för att djupt och innerligt hata detta gissande, på-läktarn-smuttande, Bachande, Orlando Bloomande och Mamma muande. De vrålar ÄNTLIGEN! när jag skriver om fruktkakan och min morfars första fru i morgon.

Men vilka gissade rätt, då? Jo, idag nästan alla. Jag har förkortat några av kommentarerna, särskilt sådana som var längre än 350 tecken. (Ingen prickade 350! Vad äääääär ni för ena?)

Béatrice:

”Rostade myror var tydligen rätt gott. Han har också ett sprucket revben precis som jag, de var ut på elefantritt, han var lite för snabb när de skulle ur och elefanten började röra på sig igen.”

Anna:

”En gång sov jag över hos en kompis som i sitt kylskåp endast hade pulverkaffe och en burk myror i choklad.”

Men nu blandar jag fel- och rättgissningar lite huller om buller! Here we go!

hakke (som envisas men att påstå att han inte kan gissa rätt):

”Jag blandar alltid ihop musketörerna med retorikens grunder: logos, et(h)os och pat(h)os. Men de är ju varken fem eller fyra utan bara tre. Annars kunde HB varit DDM. Fast han har ju fem barn, inte fyra.”

Christer:

”Eftersom läraren inte verkar kunna räkna gissar jag på de tre vise männen. Eller Kasper, Jesper och Jonatan. Eller Ville, Valle och Viktor.”

Ja, och nu var det ju så att hemlisbloggarläraren inte heller kunde skriva riktigt okej, vilket Suvi påpekade med en smiley som jag tror betyder Höhöhö, busigt av mig va … ungefär:

”Är det då INGEN som har läst och korrigerat dagens lucka? ”Ha ha” bör väl vara ”ska ha”? Och ni ska kalla er språkpolisadepter… ”

Men roade Pysseliten:

”ha ha Lotten!”

(Jag raljerar inte när det gäller smiley-tolkningen: jag är verkligen en halvanalfabet och en tråkputte på den fronten. Jag måste gå i smileyskola! Hallå, barnprogram i TV2!)

Kerstin utan blogg:

”Google translate pekar mot myrorna … fast de var ju fem?”

Orangeluvan:

”Fourmis betyder myra på franska.”

Linisen:

”Idag är det ju klart som grytdopp! Fyra äro kons magar. Say no more, som mu-sketören sa.”

Ökenråttan (och faktiskt Fru Decibel närmare midnatt):

”Enkelt: De fyra evangelisterna. Jodå, dom är fem: Bach kallas den femte evangelisten.”

 Jesper: 

”Japp, gott folk! Jag ger er Bach, med slutkvartetten ur Matteuspassionen. Petimätern är tenoren, sopranen analfabeten, den intelligenta måste vara cellisten, medan den snipige greven spelas av basen. Altsångaren får vända notblad.”

Luna:

”De fyra sönerna i en kompis kompis familj lär ha hetat Markus, Matteus, Lukas och Anders.”

Smultronblomman:

”Jag är övertygad att en ska bort. De tre musketörerna ÄR tre i dag och inte fyra. Det är boom boom boom, poff poff poff och tjoff tjoff tjoff idag. Det är o:en i orden som gör det.”

Luslina:

”Smyger undan från svärsläktens (ett ord som ifånen önskar isärsärskriva till ‘svårsmälta as’) stimmande för en fnula kvalitetstid med Kalendern. Assvårsmält gåta – tänker på pingviner och britpopluggar (‘bror opolerad’ på fånspråk). Hoppar i hatten för säkerhets skull (innan pinneköttskoman slår till).”

Pysseliten återkom med helt andra idéer — eller kanske förvillelser:

”Nu vet jag! Det luriga var PONERA, som egentligen skulle vara PANERA. Ägg har man i paneringen när man steker torsk och torsken är ju nästan Torsten. Flink. Ja och han är väl en vattendelare? Jag tror alltså på Falukuriren. (Ja det blev ett kort hopp från en Flink till en annan. I Falun, alltså.)”

”Såhär: Dom sju dvärgarna är för många, tre ska bort. Av Trötter, Prosit, Kloker, Butter, Glader, Blyger och Toker är det uppenbart  vilka som ska bort: Porthos är Glader, Atos är Trötter, Aramis är Toker och D’Artagnan är Butter, resten ska bort ingen är riktigt Kloker, Snövit är DRT och HB är elefanten!”

Nu till upplösningen. Dagens HB är något så absurdt (så kan man junte stava) som en

• ickeförfattare
• ickeperson
• grupp skapare
• pionjärinsats
• klassiker.

För vad jag ville åt var (precis som Béatrice fattade och hintade om ungefär 517 gånger) Fem myror är fler än fyra elefanter (1973–75). Och vad säger ni om denna entré, som Pysseliten gjorde i förmiddags?

”Det skulle kunna vara Fem myror är fler än fyra elefanter!”

Dina talade också klarspråk:

”Pysse, det skulle också kunna vara Brasses Latjolajbanlåda. D’Artagnan har inte fått någon sidhänvisning och skall därför bort.”

Mer rättolkat än så kunde det inte bli!

Eftersom Fem myror … är ett pedagogiskt bokstavs- och sifferprogram, var Julkalenderluckan en skoluppgift. Att det var fyra som skulle analyseras var förstås (vilket ni helt korrekt listade ut) för att en ”ska bort”. Béatrice och Miastick nämnde ordet ”fiffig”, precis som jag gjorde redan igår när jag sa att något om att morgondagens lucka skulle vara så fiffig så. Vilket är Brasses ord när han ska förklara varför hans lösning är bättre än Evas och Magnus’.

Fem myror … skapades i kölvattnet av det amerikanska barnprogrammet Sesame Street, som egentligen skulle ha köpts in och visats runt 1972, men som ansågs för amerikanskt (vanligt invektiv dåförtiden), vilket betydde ”reklamaktigt tempo och för kommersiell stil”. (Källa.) Barnprogrammen skulle enligt pedagogiskt skolade forskare gå i ett lusigt tempo och bara behandla ämnen som barn var mottagliga för som t.ex. vänskap, alkoholism, döden, skilsmässor, ensamhet och mobbning. Eller hur tarmarna i magen var placerade i förhållande till levern (som skadas av för mycket drickade och så hääääär ser det ut på ett ungkarlshotell i Stockholms södra stadsdelar).

Och så skapades då Fem myror är fler än fyra elefanter, där Eva gick i glittriga klänningar, Brasse hade rumplucka i pyjamasen, där elefanterna bajsade jättekluttar, där affel och urka hade tappat varsin bokstav och där Brasse och Eva kunde stjäla Magnus’ cykelhjul utan att hamna i fängelse.

Det kunde ju inte vara bra, sa tidningarna och recensenterna och förståsigpåarna. Men vi barn – och våra föräldrar och våra barn – älskade Magnus (f. 1941), Brasse (f. 1945) och Eva (1950–82).

Här kommer min favoritsång (även om Igelkotten Ivar också är förtjusande – när Eva och Brasse talar så  nära varandra som om de ska kyssas i vilken sekund som helst – och Boom boom boom också är jättebra och Evas slits går nästan upp till armhålan och de dansar så osynkat så ojojoj):

När jag var liten prenumererade vi på ”Röster i radio-TV”, som 1972 (trots att första avsnittet inte visades förrän i november 1973) skrev:

”Många föräldrar grips då av panik för de har fått höra att det inte är bra att barn lär sig något före skolan för då får de tråkigt och blir missanpassade. Ja, så tror vi i Sverige. Nu tar TV2 ett djärvt kliv in på den pedagogiska arenan. Det är faktiskt inte så lätt att förstå varför fyra jättebamsingar till elefanter inte är fler än fem uschla småmyror. Men ett äventyr blir det att få höra vad pedagoger och psykologer säger om TV som undervisare av förskolebarn. För man kanske inte får ha så här roligt när man lär sig saker?”

Sista programmet visades våren 1975, vilket innebär att produktionsteamet på kort tid skapade stordåd som har räckt långt in i framtiden. I alla fall ända till 1977, när tv:s Fem myror-julkalender var 28 program långt och inleddes 27 november för att passa alfabetets bokstäver. Numera finns det spel, kläder, dvd:er, lakan och doktorsavhandlingar och jag vet inte allt på Myror-temat.

– Äääär det inte fiffigt?

Men visste ni att de trista delarna med Vera, Ellen och Cecilia som Monica Zetterlund läste numera är borta? CENSUUUR! (Som vi tackar för.) Snuttarna med barnnamn som låååååångsaaaaamt krafsas fram på griffeltavla är ibland kvar, ibland inte. Siffersången som hakar upp sig på 14 är alltid med.

Nu drar vi sex stycken vinnare! Jag tar en … två … mummel … mummel …sex lappar! På dem står det: Dina, Dammråttan, Chister, Babs, Miastick och Maj Korner!

(Jag hoppas så att ni är små och smärta hela bunten!)

Men vi har glömt en sak. Sanna. Sanna måste ju få ett extrapris för sitt initiativ till kalenderstatistiken! Hon får en t-shirt och två gamla dammiga böcker!

Magnus, Brasse och Eva.

Förresten. Vår saknade Ö-helena dök in och sa att vi var fantastiska och var i sin ogissning faktiskt närmast en 350 tecken lång kommentar. Men en t-shirt får hon inte, för hon vill bara gå klädd i skjortor!

När klockan närmade sig midnatt summerade hakke sitt felgissande uppåt läktarplats på ett sätt som jag tycker summerar allt OT:ande under december 2011.

”Hysch på spelplanen! Vi blir disra*hick*herade här på läktaren. Och det var inte sant och det var inte sant för här har vi det lattjo ‘n till påska! Skogsgurra hade idag med en gammal fin väska med oppfinningar som låter skojigt. Karlbergs kök bjöd på lakritsvin men den var lite farlig för  plötsligt hade han hoppat över sargen och in på spelplanen. Inte för att han är nån huligan precis men han fick myror i brallan, skrek nåt om norrlands guld och skulle pussa nån av tjejerna. Hon med nudelsoppa och point guard tror jag, eller om det var hennes  kompis från förr. Leopardia blev sotis och Sanna skrek nåt om att ”de gaur aldri!”.  Själv ska jag leka med barnens klappar nu när de äntligen har somnat. Och med Skogsgurras oppfinningar!”

DRT-inlägget kommer någon gång under juldagen! Tack, alla!

{ 82 kommentarer }

Idag har jag haft hjälp av Sjuttonåringen eftersom hon är lite av en specialist när det gäller dagens lucka. Jag bad henne skumläsa alla kommentarer mellan tokigheter om läktarplats, gelé, köttbullar, glöggar och fruktkakor. Hon mejlade efter ett tag något fullständigt obegripligt till mig:

”All denna otydlighet är irriterande, förstår inte hur du orkar!”

Jag kontrade med att så säger folk hela tiden.

– Fem barn! Fattar inte hur du orkar!
– Tvåhundrasexti kvadrat! Fattar inte hur du orkar!
– Basket vid din ålder! Fattar inte hur du orkar!
– En sekruttbil! Fattar inte hur du orkar!

Jamen alltså det är ju inte som att jobba i en saltgruva, va. Så nu kommer alltså Sjuttonåringen analys av båsets listighet under dagen:

Béatrice kl 08:45:

”Jag kan jag kan. Jag vann ett extremt prestigefyllt parti TP mot 2 svenska-/historielärare med denna HB som avgörande svar. Jag var lite trött i huvudet när jag vaknade. Det måste jag ha lov till.”

Sjuttonåringen: ”Hon låter så himla säker, men lämnar ingen ledtråd. Skulle kunna referera till att han har mardrömmar ganska ofta och har svårt att sova, men det är inte direkt något man tänker på när någon säger ’Doktor Glas’.”

Béatrice:

”Hittade ett fel i Wikipedia för dagens HB. Det saknad ett mellanslag mellan 8 och oktober i hans begravningsdatum. Se en finfin ledtråd eller hur.”

Sjuttonåringen: ”Åttonde oktober är stensäker ledtråd, men vad i helvete, han dör ju för fan inte. Han är schopenhauersk och veklig och deppig, inte döende!”

Zkop:

”HB har alltid varit lite ensam och skör, som en snigel i sitt hus. Vädret speglar HB:s humör. Mycket färger är det, fastän mest svart.”

Sjuttonåringen: ”Ja, där är första delen rätt. Men svart har inte en roll i verket, fast okej, en mycket liten roll.”

Aequinoxia:

”Det här spretar åt alla håll. Det känns läskigt bekant, samtidigt som googlandet har fört mig i åtminstone tre väderstreck.”

Sjuttonåringen: ”Kan hon mena ’söder’ i ’Söderberg’? Hm.”

Wickmanskan:

”HB hade det inte så lätt och råkade ut för en rad personliga tragedier. Det förklarar ju den svarta bakgrunden. Annars ses vi som vanligt bland blåsipporna i nollkollklubben.”

Sjuttonåringen: ”Personliga tragedier: check. Svart bakgrund: javisst, men INTE SVAAAART varför skriver ingen ’röd’ eller ’blå’ eller ’grå’? Åh.”

Flygbengan:

”Bergmans lappar gick för över fyrtiotusen på auktion för en dryg vecka sedan. HBs lappar från lönnfacket i chiffonjén skulle nog inbringa ett ännu större värde om de kom ut på marknaden.”

Sjuttonåringen: ”JAAAAAAAA chiffonjén! Han lägger lapparna där! Score!”

Béatrice:

”Tror inte heller bloggaren ångrar sig däremot tvistade man om hans moral, han borde ha ångrat sin gärning. Man ansåg i alla fall att HB borde tagit avstånd.”

Sjuttonåringen: ”Ja, okej, hon vet!”

Hjalmar Söderberg (1869–1941) var liksom många andra hemlisbloggare kompis med Verner von Heidenstam. (Jag undrar … vem är 2000-talets motsvarighet till Heidenstam och vad har h*n för mejladress?) De jobbade tillsammans på Svenska Dagbladet, där han var kåsör efter en sejour som kritiker på Dagens Nyheter.

Men han hade redan blivit publicerad i diverse andra publikationer, och nu läser jag att ”innan han hade fyllt 20 år stod hans första novell att läsa i DN”.

Oj. Noveller i dagstidningar. Kåserier … Forna tider. Ack.

Sedan gick han som 26-åring upp på Bonniers och erbjöd dem ett manus som Wahlström & Widstrand hade refuserat – Förvillelser. (Det där jämnar ju ut sig: Bonniers refuserade Pippi Långstrump.) När boken väl kom ut, blev den nedsablad av en recensent, varpå både Hjalmar och alla hans kompisar protesterade och så grälade alla med varandra i offentlighetens ljus i olika tidningar. Recensenten hette Harald Molander och skulle komma att bli Gustaf och Olof Molanders pappa. Ni ser – alla känner alla och känner man dem inte så är man i alla fall släkt med dem. När den här jobbiga Förvillelsefejden var över, suckade Hjalmar och sa:

– Jaja. Boken slapp i alla fall bli hängd i tysthet.

Det verkar när man läser det som har skrivits om Hjalmar Söderberg som om det var ett himla tjafsande om recensioner. Å ena sidan var han en ”stilist präglad av kvickhet, eftertanke och intellektuell skärpa” som hade ”fin känsla för stämningar och kunde leverera träffsäker polemik och elegant ironi”. Å andra sidan utstrålade hans verk enligt den elakaste av dem alla – Fredrik Böök – ”kraftlöshet, modebetonad trötthet och förlegad skepsis”.

Privat hade han det lite struligt eftersom han var gift med sin fru (logiskt, ja) och fick barn med henne samtidigt som han vänstrade med en danska och fick barn med henne också. Efter nästan tio års flängande mellan Sverige (tre barn) och Danmark (ett barn), Skåne (en älskarinna), gifte han om sig och flyttade till Danmark. Men värre än så blev det inte även om han var den borne pessimisten – han verkar inte ha ridits av demoner eller missbrukat olämpliga substanser och hade minsann inte heller en olycklig barndom att falla tillbaka på.

Sensmoral efter nästan alla andra julkalenderluckor 2011: man kan bli framgångrik trots en fridefull familj. Om än pessimistisk till sin natur. (Det verkar som om det enda orosmomentet var när hans ömma moder uttryckte sitt tvivel till den unge Hjalmars fascination inför August Strindberg.)

Barnen som går i skolan i Sverige (i alla fall mina barn) matas gärna med slitna, svårlästa kopior på kopior av Hjalmar Söderbergs Historietter – lagom långa noveller som inte får datorspelsgenerationen att tappa tråden efter tre meningar. De heter bl.a. ”Tuschritningen”, ”Kronärtskockan” och ”Pälsen” och analyseras tyvärr sönder och samman av välmenande lärare. Låten barnen bara läsa och känna istället för att bryta ner varenda ord till en undermening som kanske inte ens Hjalmar Söderberg menade!

– Se till att cigarren pekar mo… och fågeln där tittar p… ja, och så tittar du i fjärra… PERFEKT! sa fotografen.

När Hjalmar Söderberg under sina sista drygt 20 år bodde i Köpenhamn, skrev han som en vettvilling – jädrar så produktiv han var! Förutom alla böcker, pjäser och artiklar han skrev, översatte han även från tyska (poesi), franska (prosa) och danska (allt möjligt). Och så engagerade han sig mycket, mycket kraftigt i kampen mot nazismen – samhällskritiker hade han varit under hela karriären.

Hemlisbloggartexten baserades på den mest berömda av hans verk: Doktor Glas (1905), som handlar om en läkare som tar livet av en man som han … ogillar pga. … orsaker och som rör sig i Klarakvareren. (Har ni inte läst vill jag inte sabba nöjet, så jag säger inte mer.) Det finns nästan en kultartad dyrkan av denna bok och folk älskar allt som har med den att göra. Jag och Sjuttonåringen var i somras på en stockholmsk Doktor Glas-stadsvandring innan vi gick på Krister Henrikssons Dramatenföreställning på samma ämne. (Stadsvandringen var kass, föreställningen mycket bra.)

Det finns en hel blogg som är gjord av just Doktor Glas-boken. Och den tar slut (precis som Béatrice tipsade om) den 7 oktober, för då tar allt slut. Och snart är det slut här. Jag har inte nämnt alla böcker som andra författare har skrivit när de har inspirerats av Doktor Glas och jag har inte nämnt Gertrud och Lydia, som egentligen hette Maria von Platen och jag har inte nämnt Söderbergs barn och barnbarn och … det finns så mycket osagt. Men jag känner att dotra min borde få sista ordet!

– Hej Sjuttonåringen, vad ska jag skriva om Hjalmar Söderberg i facit tycker du?
– Skriv att han är världens pessimist och att han är ett praktexempel på sekelskiftspessimismen. Nämn att vädret ofta har stor betydelse i hans verk, och att slumpen i princip genomsyrar ALLA hans verk. Han tyckte att livet var en enda lång livsleda, och ja … Han var väl inte världens mest positiva prick direkt. Men han älskade Stockholm! Oj, vänta, ska jag skriva som vi måste göra när vi analyserar? Det går snabbt!”

(Jag drar här efter andan och tänker ”men … nej, det är trå…” och ”men det kan ju vara intressa…” Och säger till slut ”JA!”.)

”Sammanfattningsvis kan vi konstatera att färgerna förtydligar den pågående stämningen och att de tydliggör flera av romanens huvudtankar. Den gråa färgen ger uttryck för Glas’ tristess och innehållslösa dagar, men förtätar också det negativa i den hisklige pastor Gregorius som Glas hyser vämjelse mot. Samtidigt som den grå färgen återspeglar Glas’ trista vardag ger den röda färgen en bild av Glas’ starkare och mer expressiva känslor, såsom ångesten över livet och passionen han känner för den änglalika Helga. Vi finner också färgen blå i verket, som nämns i samband med konstens helande kraft och drömmarnas avtryck i Glas liv. Avslutningsvis ser vi alltså att färgerna fungerar som symboler och förtydligar både väder, sinnesstämning och känslor.”

Oj. Analyserande vareja.

Nu drar vi tre vinnare! Fru Decibel! Och nu trasslar de ihop sig … Ard… har vunnit redan. Men Flygbengan och … ah, vad synd att inte Herr R var här idag, han gissade förr om åren alltid på Hjalmar Söderberg. Här har vi … Wickmanskan!

Lucka 24 kommer inom en halvtimma, kanske klockan kvart i ett. God jul, hörni.

{ 31 kommentarer }

Visste ni att rösten blir klar och vacker av äpple? (Jag vet inte om äpplet ska sväljas eller rullas som massage på utsidan eller skalas, mosas och pressas och läggas på ögonlocken, bara att rösten blir klar av äpple.)

Inte jag heller. Men det lärde jag mig när jag för något år sedan hörde en radiointervju med dagens hemlisbloggare. Tydligen ligger det äpplen och dräller överallt på Sveriges Radio, som alltså inte behöver sminköser utan bara äppelleveranser. (Tyvärr var den på SR anställde kommentatorn inte med i båset idag, så jag har ingen att fråga.)

Men nu ska vi se på den totala förvirring som jag skapade när jag helt glömde bort att en av ledtrådarna ledde er till Danmark och Norge, och när ni (precis som jag ju hade tänkt mig) började associera just till Danmark och Norge, så ansåg jag mig tvingad att gå in i båset och ryta till så att ni skulle fokusera på Sverige. Pfffft, så dumt.

Gissa om jag slog mig för pannan och tjutskrek av glädje när jag insåg mitt misstag. Blåsippor och Nollkollklubben kan slänga sig i väggen. Jag gjorde en … vaddå?

DINGDONG!
Och här bryter vi för ett viktigt meddelande. Bloggtjifen Bergman har ställt sig i en skamvrå för att rabbla ”jag kan inte min Alfons” 700 gånger. Härmed meddelas att Linisen var först med rätt ledtråd:

”Jag kan! Vänta lite, ska bara …”

Fru Decibel var bara steget efter med:

”Ska bara googla lite så det inte blir pannkaka.”

Leda kom med samma ledtråd sent på eftermiddagen:

”Ska bara goggla Linisens ålder och utbildning först.”

Bloggtjifen kan stå kvar där hon står och rabblar. Tumskruvarna tar vi efter dumstruten och stupstocken. Skämmes, tammefan!
DINGDONG!

Béatrice har haft ett bra år – hon var tidig med Stavanger, grötfrukostar och jag vet inte allt. Sedan följde många efter och var kloka och smarta, men inte förrän jag hade läst Niklas sena kommentar två gånger sa det klirr:

”Hallå där uppe på läktaren! Nu har jag käkat julbord och behöver hjälp med lite Gammel Dansk: Någon som har lite?”

Cecilia N (och andra) har kommit på vem man tar rygg på:

”Idag struntar jag i luckan utan väljer istället att analysera Beas första kommentar för dagen.”

Jesper:

”Texten kommer från Ohne Unterhosen Im Tirol, av den kände librettisten Herbert von Weihnachtsskinken. I valet mellan en sketen julkalender och kamraten., hade han gärna skippat musiken.”

Kerstin utan blogg:

”Luktar 70-tal. Rökning inomhus, träskor, socialrealism, brun kavaj …”

Dina:

”Träskor, skägg, brun kavaj och rökning – 70-tal
Katt, hatt, och jag tror jag sett en tvättlina på någon bild – Han som är väldigt poppis både hos barn och deras föräldrar.”

Anna:

”Katten, tvätten och konstiga hatten. En av mina bryllingar hade en svår uppväxt, kan det vara han? Mamman var prinsessa om dagarna och tiger om nätterna. Pappan var barnboksförfattare, förklädd till stråtrövare. Arma barn.”

Här kom Niklas in och sa att han naturligtvis också trodde på Annas brylling eftersom Annas släkt på något sätt är inblandad i varenda lucka.

Flygbengan är en av de uppgivna:

”Ikväll har jag gått vilse i bokskogen. Det är så många blad därute, och så lite tid. Jag stammar fram ett svar: Stig Björk.”

Och bara för att än en gång bevisa hur spretiga alla är, tar vi fram Ingela när klockan närmade sig midnatt:

”Aldrig i livet behöver man späcka älgkött! Laga det bara på svag värme till högst 55 grader. Gärna dubbelmarinerat om det ska vara riktigt fint. Kan väl inte tro att vi har fetare älgar här i lappmarken än i Värmland.”

Dagens hemlisbloggare var Gunilla Bergström (f. 1942), som har jobbat på heltid som illustratör och författare sedan 1975 – och gjort det med en sådan bravur att hon har tilldelats ungefär trehundra biljoner priser och stipendier. Hennes böcker – särskilt Alfons Åberg – får alla att tappa andan av förtjusning och glädje. Själv förklarar hon hur hon tänker när hon skriver så här:

– Verkligheten är saga nog! Inga prinsessor, äventyr och rymdmän! Inga läckra bilder och framför allt inga söta lögner! Jag vill berätta sanna historier om verkliga människor, just som vi beter oss till vardags. Minidramer på det psykologiska planet. Det handlar om bus, att sakna en kompis, om spökrädsla, slagsmål, om att julen är förbi … Sådant som varje barn kan känna igen. Men där ska helst också rymmas något overkligt, oväntat!

Hemlisbloggartexten skapades som en fiktiv scen i en låtsasdokumentär, där den vuxne Alfons intervjuas som vore han Gunilla Bergström själv. Naturligtvis kunde jag ha talat om att det var intervjuoffret som var viktigt och inte intervjuaren, men det glömde jag bort i nattyran som var igår.

Gunilla Bergström växte upp i två hem med skilda föräldrar, och med en alkoholiserad pappa samt några småsyskon. Att föräldrarna var skilda fick hon inte berätta i skolan, det var mycket hemligt. På frågan hur mycket hon har tagit skada av detta, svarar hon lika kavat som någonsin Alfons:

– Inte ett dugg! Han var ju alkoholist på ett … stillsamt stadium … när jag bodde med honom. Han var en bohem, men inte så att han slängde kläderna på golvet, han var liksom lekfull. Men han var ju också civilingenjör. Fast teatralisk och … ja, lekfull. Han lade in sig på avgiftning med jämna mellanrum, men med endast ett mål i sikte: att bli så frisk att han skulle orka supa till igen.

Gunilla Bergström har ett eget uttryck: att vara ”vuxlig”. Till skillnad från barnslig. Då är man ”tråkig och sitter snyggt vid bordet och har brutna servetter och niger och bockar artigt, kör liksom på i vanliga banor”.

I den senaste boken – Alfons och styrkesäcken – tänker pappan (som herrejisses RÖKER, en sån skandal det har blivit, och det inomhus, nu måste vi ringa någon och vara kränkta) tillbaka och minns en ”Fru Åberg”. Det är första gången som Alfons mamma ens antyds – annars är hon borta, inte närvarande, helt oförklarat bara väck. Hon kanske finns, men å andra sidan hon kanske inte finns.

Förutom Alfons har Gunilla Bergström skrivit den allra första barnboken om skilsmässor och böcker om hur det är att ha ett mentalt handikappat syskon (Bill och Bolla) – med egna erfarenheter eftersom hon har en dotter som är handikappad sedan födseln. I radioprogrammet som jag hörde, berättade Gunilla att hon träffar sin dotter ungefär en gång i månaden, men att hon inte ens kan svara på frågor om t.ex. hur hon mår. Och så fortsatte hon att glädjestrålande berätta att dottern vid 37 års ålder för allra första gången kramade sin mamma.

Gunilla Bergström äger ett hus i Gambia, kan spela piano och fortsätter att skriva böcker men ser sig själv främst som illustratör. Eftersom jag underligt nog inte kan hitta en enda Alfonsbok i vårt hus, har jag inte kunnat kolla alla ledtrådar som ni har lämnat. (Har jag som tvingar barnen att läsa Det blåser på månen, Biggles och En liten prinsessa samt Sju syskon glömt bort att man ska läsa Alfons?) Jag bestämde mig för att samla mina avkomlingar för att höra om hur de upplever sin Alfonsfria uppväxt.

– Hej alla mina fem barn, jag har några frågor. Vad minns ni av böckerna om Alfons Åberg?
– Han slogs! I skolan!
– Jag undrade alltid över var hans mamma var. Men hon var ju död.
– Trådar! Han fäste trådar överallt, från skåpsdörrar till handtag till kattens ben! Sedan lagade pappan något gott.
– OM DU SKA VARA HÄR INNE FÅR DU GÅ UT!
– Läraren var jätterädd och Alfons gömde sig bakom gardinerna.
– Han hade kusiner som tyckte att han var så liten och inte värd nånting. ”Du är bara så liten och du förstår inte.” En gång när de skulle spela kort så såg han en kakburk och tog en kaka som var så god och en till och en till och så till slut hade han ätit upp alla kakorna.
– Då kom kusinerna och skrek ALFONS HAR ÄTIT UPP ALLA KAKOR! Då sa Alfons bara ”Nämen jag är ju så liten så jag förstår inte.”
– OM DU SKA VARA HÄR INNE FÅR DU GÅ UT!
– Alfons lekte med katten Pussel och pappan kunde inte få honom att sluta för han sa bara Näpp! Och medan pappan försökta få honom på andra tankar genom att prata om saker som flög förbi fönstret (fast egentligen var det inget som flög förbi) så hade Pussel ätit upp alla köttbullar.
– SPÖKEN FINNS INTE!
– Det fanns en bok där han bara fantiserade saker — han var kung över ett land med problem och han löste alla problem.
– OM DU SKA VARA HÄR INNE FÅR DU GÅ UT!
– När han skulle sova, så var han jättejobbig för sin pappa. Han sa ”jag har kissat på mig, rummet är mörkt, jag vill ha vatten, var är nallen” och till slut så blev pappan så trött att han somnade på golvet.
– Precis som er pappa, ja. Tack, alla barnen. Men vad tycker ni om Alfons?
– Det är en bra barnbok.
– Barn förstår allt.
– Man känner igen sig.
– Om det där skulle hända i verkliga livet så skulle man skratta åt det. Men det är inte verkligt, för jag har inte haft byxorna i frysen och glass i garderoben.
– AKTAREJ FÖR SÅGEN, ALFONS!

Men håll i er nu. Nu kommer det. Ett erkännande. Jag verkar vara den enda i hela världen som inte gillar Alfonsböckerna. Nuff said – det är ju inte jag som ska gilla dem utan baaaaaarnen. (Och mina barn sitter oftast ordentligt vid matbordet och är rätt vuxliga av sig. Sorry.)

Ledtrådarna i texten var bl.a. rökning, bruna kläder, tvätt (ergo skrämmande lakan), katt (Pussel),ordet listigt, ”Näpp! Hördudu! Stopp! Du säger inget om min mamma!” och så den mest långsökta:

Vidbrättad hatt med fjäder i hattbandet och rödrosa kostym.

Känner ni igen honom? Det är hallicken "Rooster" i den älskade tv-deckaren Baretta från 1970-talet. Och på danska heter hallick "alfons".

(Liten paus här så att alla deckarnostalgiker får nynna på Baretta-introt. Tiddeldo … aaaand keeep you eeeyeeee on the sparrooooow … Såja.)

Har ni idag läst om hur Mikael Wiehe har blivit arg och beordrat sitt skivbolag att tvinga alla att omedelbart sluta sprida en satirtext om Slussenprojektet eftersom det är hans musik som används? (Väldigt kort: Slussen ska byggas om, men de som bestämmer kan inte komma överens och nu finns det en falang som vill ha kvar Slussen, som ju håller på att smulas sönder alldeles totalt. Den roligast repliken jag läste idag var: ”Kan vi inte flytta gamla Slussen till Skansen så att den finns kvar om man måste kissa?”) I alla fall. Moving on.

Gunilla Bergström blev lika arg som Wiehe när Pippirull i P3 häromåret gjorde satir av Alfons – så hon stämde Sveriges Radio på 100.000 kr (skadestånd för att SR hade ändrat för mycket i hennes texter och att hon då drabbades av badwill). Det gick inte så bra, för upphovsrätten gäller inte för humor travesti satir, sa HD.

Och nu till säckens ihopknytning: det var nämligen meningen att jag imorrn skulle hemlisblogga Mikael Wiehe. Med just den där sången. Det skulle finnas en finurlig övergång mellan luckorna och jag var så nöjd så. Men det gick bara inte. Så det blir något annat.

Nu ska här dras tröjvinnare så det står härliga till! Jag ger mig icke förrän det kommer en karl ur stopet! Nummer ett: Niklas! Nämen vaff… Jag som väntade mig en långdragen historia här. Men jag har fler tröjor kvar. Nummer två: Ökenråttan! Nummer 3: Linisen! Nummer fyra: Citronen! Nummer fem: Karlbergs kök!

(Inside information: kommentatorsbåset har vuxit på sig. Alla jättetröjor har gått åt redan.)

Nu stående ovationer till Sanna och alla andra som har bidragit till Julkalenderstatistiken. (KLAPP KLAPP KLAPP) Bengt slängde in noggranna siffror över antalet kommentarer, som var så snyggt gjort att stapeldiagrammet såg ut som ett konstverk:

Detta valde jag att kalla ”Bengts staplar”. Bengt protesterade:

”Det är din stapel Lotten. Utan dig skulle vi hela december laga julmat, köpa klappar och pynta hemmen. Det gör vi inte nu. Ingen gran eller glögg. Sillrecepten är glömda och vi finns inte längre på Tomtens lista.”

Det gav Skogsgurra tusan i (visst, man ger hellre Bengt skulden för all okokt glögg):

”Ja! Nu har vi skickat upp Bengts stapel lite igen.”

Då röt Bengt till, men lugnt och bestämt:

”DET ÄR LOTTENS STAPEL.”

Skogsgurra kontrade:

”Inför vår herre är det allas stapel, Bengt.”

Så. Nu förstår ni alla som inte går in och stökar i kommentatorsbåset att ni missar något?

Lucka 23 kommer kl… vid åttatiden. Då hinner alla som inte har tagit ledigt från jobbet vakna, kissa, gissa och sedan bli hysteriska och jättestressade och köpa de sista förbaskade julklapparna och stjäla sina julgranar resten av dagen.

{ 55 kommentarer }

Nu jävlar!

Skogsgurra var först!

”Den här killen har jag sett framträda i Otterbäcken. Han var ganska försenad. Utövade våld mot arrangören och gjorde sedan sitt jobb. Med USA i tankarna och ett nytt Dewarkärl verkade han ganska nöjd.”

Sedan kom flera som också hade listat ut det rätta svaret, men jag tar bara kommentarer lite på måfå här:

Mikael:

”Ja! Äntligen lite fulkultur! Då är jag med i matchen.”

Kerstin utan blogg:

”Det är det där språket alla som är jättejättefulla pratar.”

Anna:

”Clint Eastwood är det idag. Han seer uht saszom erghad kupper.”

Hyttfogden:

”Hi, my name is Axel Foley, could I be of any help?”

Flygbengan:

”Potatismos, rotmos och plåttermos.”

embryo:

”Hockeysvenska. Tror på nån av de som har emigrerat till NHL. Sudden, kanske. Eller Salming. Tar Salming, eftersom det är jul och alla kalsongerna.”

PK:

”Jag är ingen större fan av denna dagens sippa, det var en mycket begränsad tid av mitt liv som jag lät mig roas av dennes alster.”

Texten tillverkades på 1700-talssvenska, som jag skulle kunna skriva mycket om, och om ni är intresserade kan jag göra det. En annan dag. (Man hade liksom inte skrivregler. Då. Jag hade varit arbetslös.) Här kan ni jämföra:

Hemlisbloggaren var kungen över fulkulturen: Eddie Meduza, aka E. Hitler och dopnamnet Errol Norstedt (1948–2002). Som total motståndare till den goda smaken satt han hemma och spelade in konstiga låtar och långa monologer som han sedan sålde via annonser i … nej, vi tar det från början.

Eddies tidiga uppväxt – när han hette Errol – var (precis som många andra framstående konstnärers, ja, vi börjar se ett mönster här och jag kan bara förbanna mina egna föräldrar som skötte sig exemplariskt) bedrövlig. Lille Eddies mamma söp som ett svin (och inte lite fint med lite champagne som i kommentatorsbåset), flyttade ett par gånger per år och introducerade ideligen olika styvpappor – som dessutom slog honom.

SR (som verkligen har spottat upp sig som uppgiftslämnare till Julkalendern) har en entimmesdokumentär om Errol och i programförklaringen står det längst ner:

”Vi passar på att redan här upplysa om att programmet innehåller uttryck som kan verka stötande.”

Oh dear, det är ju lika avskräckande som ”vi vill varna känsliga tittare”.

Men man måste kan ske varna för svordomar och … nej, vi fortsätter från början.

I skolan mobbades han, hemma hade han ett rent helvete med mammans och styvpappornas fyllor. En stypappa sköt prick med fotboll mot honom och tvingade honom att gå omking i brännässlor i kortbyxor. En gång spydde han ärtsoppa så att han fick näsblod – och fick som straff äta upp allt. Igen.

Men … så hittade han musiken. När han var 15 år och hade jobbat på en bondgård för 2 kr i timmen, köpte han en gitarr för 90 kronor och kände sig riktigt lycklig. Han bestämde sig för att ge igen på mobbarna genom att bli ”känd miljonär och stå på scen och vara hyllad av alla”. (Känner vi igen detta?)

Han blev ett mods. Som spelade modsmusik. Och som inte slog igenom och inte blev miljonär och inte hyllades. Under 1970-talet skrev Eddie Meduza musik till dansband som Streaplers och Trio me’ Bumba, och kunde äntligen försörja sig. Nästan. Så här skaldade han då:

Flickan i huset mittemot
säg vad har du med mitt hjärta gjort?

Whowow whowow.
Whowow whowow.
Whowow.

Parallellt med dansbandsmusikskrivandet, sålde han hårväxtmedel. Han tog foton på sin hårlösa släktingar och annonserade om dunderkuren – som bestod av glycerin och vatten, som han gjorde själv hemma i ”storarrummet”.

Han skickade samtidigt in sin egen dansbandsmusik till Polar, där Björn & Benny satt och sorterade kassett- och rullband. Och refuserade honom.

År 1976 gav han faktiskt ut en skiva, som tyvärr floppade totalt – men även det är ju sådant som kan sporra en talang till stordåd. Eddie satte sig genast att spela in kassettband i sin egen källare och annonserade för dem i Lektyr och FIB Aktuellt (porrtidningar, förstår ni ungdomar).

Men Johan Langer (Pekkas son) gillade hans underliga låtar och peppade honom så till den grad att han till slut fick ge ut ”Punkjävlar” – som blev en hit! Strax före solot låter det så här:

Johnny Rotten e ett jävla as! Men jag vet hur såna svin ska tas!
Dom ska kvävas i en flock med gas era judarrr
E Hitlerrrrrr hahahahaha

Kom inte hit och snacka punk med mig, ungjävlar
Kom inte hit och snacka punk med mig, ungjävlar
Ni ser ut som jävla apor allihop, å ni skulle grävas ner i samma grop
Kom inte hit å snacka punk med mig, era svin
Kom inte hit å snacka punk med mig, era svin

Johnny Rotten är ett jävla svin, inte bättre än en bonnkanin!
Alla Punkare kan fara in i helvete! hahahaha

(Ni som inte känner till Eddie Meduza har förmodligen förstått genren nu.)

På landsorten blev unga, finniga ynglingar alldeles galna i kassettbanden. Min djefla man och hans orienterarkompisar i Skåne lyssnade på en kassettkopia av en kassettkopia i omklädningsrummet, och jag såg i Luleå förundrat på killarna i klassen som härmade låtarna och sjöng på en västgötska som (skapad av lulebor) inte liknade något annat. För att inte tala om Eddie Meduzas mellansnack (även om han vid denna tid kallade sig ”E. Hitler”), som blev lika citerat som någonsin låtarna. Tänk er rossliga, målbrottsbrutna röster som vrålar:

– Vad säger du din jävla brevbärarjävel?

– Det är dags att ta en kopp kaffe på det här pojkar.

– Det är ena damcykel, nyer och finer.

– Är det en bäver? Nej, det är Bert Karlsson.

– Vem är fullast?

– De e la ja. Då kör jag!

– Har jag gått och lagt mig så har jag gått och lagt mig.

Helnykteristen här hemma (ergo min djefla man) citerar Eddie Meduza mest hela tiden. Vi är inte riktigt säkra på vem han tror att han pratar med, men så här kan det låta inne i duschen:

– Jag har supet bort det mesta.

– Jag ska nog visa dom jävlarna.

– Ska vi ut å supa pojkarrrrrr!

I SR-dokumentären som jag nämnde ovan, intervjuas hans f.d. fruar och en syster. Denna syster sa till honom när hon var liten, när han for omkring som ett guttaperka och inte kunde sitta still och var allmänt störig:

– Du måste vara ett geni, för du är så dum i huvve.

Jomen.

Mamman fick barn med fem olika karlar, Eddie fick tre barn med tre olika kvinnor, systern som intervjuas fick fyra barn med fyra olika män. Eddie söp och misskötte sig och blev i allt sämre skick. Pengarna räckte aldrig, även om kassettbanden av E. Hitler gav honom ganska mycket och när han råkade ut för Pomperipossaskatten (över 100 % på intjänade slantar), blev han så förtvivlad att han rakade av sig allt hår – inklusive ögonbrynen. Och söp halvt ihjäl sig på brännvin. (Det var alltid brännvin.)

De e ett jävla tjatande om alkohol, som säger att de e nåt som vi inte tål
men brännvin de nyttigt som själve fan, jajemen
å om våran lever slutar att fungera,
åker vi till USA å får den opererad, ja

Mera Brännvin, Mera Brännvin, Mera Brännvin, Mera Brännvin
Mera Brännvin, bara så, Mera Brännvin, Mera Brännvin, Mera Brännvin
Mera Brännvin, Mera Brännvin, Mera Brännvin, Mera Brännvin
om vi svimmar någonstans får vi gratis ambulans får vi gratis ambulans,
Mera Brännvin, Mera Brännvin

när fredag kommer super vi som jävla svin
och när vi börjar spy ja då är festen fin
för brännvin, rensar våra organ, jodå
och om någon svimmar av o tappar sansen,
så betalar socialen ambulansen. ja de e sant de

(Denna låt skrev han för att reta upp nykteristerna. ”Alla fattar ju att det är ironi utom dom” sa han.)

Bland det sista han gjorde var att spela in sig själv på video – för att visa för sig själv hur ful han hade blivit. Han säger på filmen:

”Jag är 53 år och ser inget vidare ut … försupen och jävlig … Men jag ser ut som jag gör och kan inte göra nåt åt det. Jag kunde ha gjort det, men det gjorde jag inte. Men det är för att jag är en idiot. [---] Men hur fan stoppar man det här då?”

Det sista var riktat mot videokamerans stoppknapp, men blev också det sista han någonsin spelade in, för sedan dog han.

Och då blev han minsann lite mer accepterad. (Är det inte typiskt? Och har vi hört det förr?) Till och med en tidningsledare handlade om honom:

”Hans karriär fulländade definitionen av utanförskap. Det går en röd tråd från starten med modsbandet Pack of losers , över försäljningen av hemgjort hårväxtmedel och postordertidens ljudkassetter under pseudonymen E Hitler, till fylleskandalerna under folkparksåren, och fram till den sista turnén 1990 tillsammans med Svullo, fakiren el-Salama och strippan Nadja Palme, under namnet Griståget, som fick avbrytas på grund av hjärtbesvär.”

En av Eddies kompisar håller på att arrangera en fest för att fira att Eddie Meduza har varit död i tio år. ”Tanken är även att göra en minneskväll om Eddie Meduza där vi snackar Eddie, festar som Eddie, minns Eddie och spelarmusiken av Eddie. Det hela sker om bara tre veckor.

Nu ska vi dra en, nej två vinnare! Två karlar, har jag sagt till Plommonstopet. såja, Godiva is back, embryo likaså, in i hatten … Ååååååh jag draaaaar … Suvi! Är ju ingen karl. Hm. en ny! Orangeluvan! Är ju heller ingen karl och hon får inte nu utan på julafton för så är det med systrar. En till: Ardy! Ja, det är en … karl? Det vet man ju inte riktigt. Hm.

Nu kommer ett specialpris att delas ut. Det är så att Bengt som vann häromdagen, vill ge bort sin vinst till nån annan, idag när han har namnsdag och allt. (Igår egentligen.) Så jag drar en till lapp! En karl! Oj, klockan är ju jättemycket! Jag lägger ut detta och återkommer med sista vinsten strax! Karlen heter … Béatrice … (Ni kan i alla fall inte beskylla mig för fusk. För hade jag fuskat, hade jag inte  gjort så här. Så det så.)

Lucka 22 kommer klockan 06:30, för det har LL99 (som är en tre meter lång karl som är tatuerad och tar 700 kg i bänkpress) bestämt. Till vintersolståndets ära!

{ 47 kommentarer }

Jag tror att vi fick i alla fall en kommentator lite gladare idag. En som löste gåtan men som lät oss tro att så inte var fallet, nämligen Skogsgurra:

”Jag citerade några rader för en totalt oförstående ungdom en gång. Det blev liksom ingen respons. När jag nämnde poeten vid namn blev svaret att ostkaka med jordgubbssylt och grädde är gott. Visst är jordgubbssylt gott. Men själv föredrar jag hallonsylt. Djupröd sådan, och allra bäst om den körts i en ”Flotte Lotte”. Men då kanske den mera platsar i såsbåset?”

Hyttfogden blev, när vi närmade oss midnatt, nästan poetisk i sitt beslöjade språk:

”En kjol till dansen är bra att ha och stjärnor att smycka flätorna med. Ostkaka av gott märke spisad i vackert väder är heller inte dumt alltmedan man läser en sagobok illustrerad av en känd konstnär drunken sedan många år. Grannarna träter med varandra men det stör inte mig bara de sandar och plogar vägen.

Om fyra månader bryter våren in med fåglalåt och blåsippor som niger i dungen. Gäddan i vassen får ett skrovmål och själv ska jag gå i backarna och gnola på en liten stump samtidigt som jag tänker på de turister som snart ska komma och fråga om vägen till prosten. Jag hoppas att de ska förstå vad jag säger.”

Vovvamomo har kommit igång med massa gissningar, men har inte rätt (än):

”Ska jag va allvarlig, så bodde inte den här snubben på en bondgård. Han bodde i staden. P var nog rätt,men inte den andra initsialen.”

Fem i tolv (bildligt och inte tidsmässigt talat) kom Rosman och tog Frödinges ostkaka ur munnen:

”Ostkaka är ju han GF. Kanske ändå.”

Inaw tolkade Jespers ledtråd så här:

”Menar du att HB är en galen kreatör?”

Vilket ju var helt rätt.

Nu är det många som jag vet hade löst luckan, men som jag inte nämner – Béatrice, Den Blyga, hakke, Agneta och många till. Men var inte ledsna, ni har fått stora guldstjärnor i min änglabevingade kontrollbok och får dessutom ABSOLUT komma in i kommentatorsbåset och förklara er listighet!

Lille Gustaf.

Idag hade vi ännu en poet (oj, det är visst många sådana i år), nämligen en av våra största: Gustaf Fröding (1860–1911). Många av de icke så poesibevandrade misstar honom för Ferlin, men det är en himla skillnad på dem. Kom ihåg nu:

Fröding – skäggig och tokigare
Ferlin – mager och roligare

Det som (förmodligen, vem är väl jag att tolka så) präglade Fröding i livet var att hans pappa var ute på bildningsresa och mamma led av depressioner, varför hon hospitaliserades precis runt 1860 när lille Gustaf föddes. Inte förrän han var drygt ett år fick han träffa sina föräldrar under mer än bara korta stunder. Och inte ens då bodde han med dem utan med en amma på en herrgård som hette Byn. En av hans fyra systrar berättade:

”Han döptes efter vår fader till Gustaf och lämnades till en amma. Hon var en bondsk och alldeles obegåvad flicka men frisk och stark och beskedlig.”

När Gustaf Fröding var 20 (eller 21, det är osäkert i källorna), dog hans pappa. Arvet på 17 000 kronor (vilket motsvarar 850 000 idag) lyckades den svårmodige, unge mannen slarva bort lätt som en plätt – alkohol, festande, prostituerade och allmänt stök, sägs det. I den vevan träffade han den jämnåriga Selma Lagerlöf, som skrev om honom:

”Han var vacker som en Lord Byron med diktarlugg långt ner i pannan och en romantisk glöd i den sköna, blå ögonen. Tyvärr behagade han ingenting säga.”

Och inte mådde han bra, Fröding – depressioner och ångest plågade honom. Han försökte studera i Uppsala, men … eller … försöka och försöka … hum, det vet ju inte jag. Han misslyckades kanske med flit, eftersom det sägs att han var lat och tyckte mer om att dricka och spela kort än att plugga?

När man på denna tid blev deppig och alkoholiserad, var alltså det vistelser på nervkuranstalter eller hospital – gärna utomlands – som rekommenderades. Någonstans på något kurhotell lyckades han knåpa ihop Guitarr och dragharmonika, som gavs ut med Albert Bonnier som förläggare – som förresten försökte få Fröding att gå med på att bli utgiven utan ersättning.

När han fem år senare hade skrivit (men först supit bort manuset till) samlingen Stänk och flikar, ville Albert Bonnier att han skulle stryka dikten ”En morgondröm”, vilket Fröding inte alls höll med om. Och ingen av hans vänner heller. Den gode Albert hade nog rätt i sina farhågor, för Gustaf Fröding åtalades för dikten. Nu blir väl sökrobotarna tossiga, men jag vågar ta risken:

Och som knoppen av Ariens ros en vår
sina skylande blad från pistillerna slår
inför solen, inför vindar och frön
låg hon naket och utslaget skön
och med vitt skilda knän och med skälvande sköte
var den älskades åtrå i möte.

Här finns några av recensionerna från 1896, se vad K.J. Warburg skrev i Göteborgs handels- och sjöfartstidning:

”Här sparas inga ord, ej ens de grövsta. Och här sparas ingen skildring av lustan och dess tillfredställande. [---] Även den som är en svuren fiende till allt pryderi, all tillgjord sedlighet, måste känna sig frånstött både moraliskt och estetiskt, när som här enstaka ställen erinra, trots versformen, mera om vissa populärmedicinska böcker än om poesi.”

Populärmedicin! Ha! NE skriver om just denna dikt att den illustrerade hans ”vision av ett framtida ’ariskt land’, där nakenheten och sexualiteten inte var skuldbelastade”. Jaså, jahaja.

Livet bestod för Fröding under 1890-talet av svaga nerver, kuranstalter, diktande, en misstänkt schizofreni-diagnos och ett hejdlöst festande – med särskilt Verner von Heidenstam och Albert Engström – och allt dokumenterades av en allerstädes närvarande fotograf. Och jag blir riktigt avundsjuk. Se vilket party!

Heidenstam (med magen) och Fröding – Albert Engström hukande i bakgrunden.

Fröding och Heidenstam.

Men det är motsägelsefullt, detta, för så här förklarar han när det gäller sitt umgänge:

”Jag har inga vänner, i synnerhet inga kvinnliga – och en kvinnlig korrespondent är vad en man behöver.”

Aha. Han skulle ha haft en blogg, han.

Men vad hände sedan? År 1900 omyndigförklarades han av Uppsala Rådhusrätt och tillbringade nästan hela dagarna i sängen, där han läste och funderade över matte samt utvecklade en bacillskräck, som kanske påskyndade anställningen av en privatsköterska, som är med på massa bilder – alltid nämnd vid namn: Signe Trotzig. Den mest berömda bilden är denna, där den snart 50-årige Fröding ser ut att närma sig 100.

Signe och Gustaf 1908.

Denna bild inspirerade Richard Bergh till den mest berömda bilden av Fröding och hans vansinne:

Fröding förklarade för övrigt klarsynt sin kreativitet så här: ”[---] min skröplighet hindrar mig att arbeta annat än högst ojämnt.”

Gustaf Fröding dog i lunginflammation, och var nöjd med det – han hade försökt begå självmord flera gånger och misslyckats varje gång. (Vilket kanske säger sig självt, lyckas man så försöker man inte fler gånger.) På sin dödsbädd sa han förväntansfullt till sköterskan Signe:

– Tänk om jag får dö!

Uppåt 200 000 människor kantade vägen när Frödings katafalk gled genom Stockholm, för när han dog var han enormt hyllad och omtyckt för sitt diktande.

Om ni vill läsa lite mer upplyftande poem, så välj Jan Ersa och Per Persa. SR har i arkivet en rejäl dokumentär om Fröding, vars 150-årsdag firades under förra året. Och dikten som låg till grund för dagens hemlisbloggartext är Skalden Wennerbom, vars näst sista strof lyder:

Och han somnar in, han går till vila,
parkens medlidsamma kronor sila
Litet ljus kring skalden Wennerbom,
milt kastanjen regnar med sin blom,
flaskan ligger tom,
krypen härs och tvärs däröver kila.

Nämen nu, hörni, ska vi dra en vinnare! Embryos hockeylapp ligger utanför sedan flera dagar. Och var är Loppran, Åsna, Vredens barn, Tiila, Ständigtdennavessla … hoho? Och Lo då, som gick in i fel bås och gissade! Ah, hon får åka ner ändå. Och Mimmi är sist, jahaja.

Och så drar jag Leda! Och Dieva! Nej, jag skulle ju bara dra en! Attans! Vem ska jag lägga tillbaka? Äsch, det får blir två priser idag också! (Men. Vad är det här för genuscertifierat plommonstop, när vann en karl senast? UPPRÖRANDE! Vi får kvotera fram dem imorrn.)

Lucka 21 kommer i ottan! Passar 06:30?

{ 31 kommentarer }

– Vad har jag skapat för monster? sa jag och vred mina händer, tog mig åt huvudet och vaggade lite fram och tillbaka samtidigt som jag suckade glatt.

(Förlåt. Jag har läst en svensk deckare.)

För idag talade ni liksom i tungor. Två ny(börjar)kommenterare dök upp och svarade rätt och det på ett så inlindat men tydligt sätt att till och med jag begrep:

Minerva: 

”Nihil facilius est! Jag tänker på en sommarmånad då jag äter kycklingsallad.”

Ktikk:

”Jag hittade hit, jag läste. Jag fick ett tröstpris?”

Solklart rätt. Men alla andra? Jag hade tänkt att det skulle dyka upp ledtrådar och associationsbanor som behandlade caesarsallad (Minervas), månaden juli, Marlon Brando som spelade HB 1953, den italiensk-franske filologen Scaliger som hade samma namn, Shakespeares drama med samma namn (där han säger et tu, Brute), förvanskade citat (Ktikk), kejsarsnitt, julianska kalendern och förstås Kleopatra, Elizabeth Taylor och Richard Burton. För att inte tala om kastade tärningar.

Men istället började båset sjunga, räkna takter och blommor och utelämna bokstäver och tala om sexuella eskapader, kynologer, polletter och kynografer! Fast Niklas i Göteborg nämnde ju ”jullunch och julklappsdelande” … Kan det ha varit en ledtråd?

Johan Hamberg rimmade som vanligt och jag som så förtvivlat (och handvridande) letade efter HB-halmstrån fann några egna blåsippor kanske:

Jag tror dagens *HB* var
Eros’ kanske främste son.
Re’n som nyfödd var han karl
– femti’ fylld blev han ett fån
som i svettigt gammalt linne
klafsa’ runt med sex i sinne.

– Aaaaaah, sa jag och registrerade asteriskerna, att HB som 52-åring träffade Kleopatra och att han ju gick klädd i … eh … linne?

Hyttfogden rimmade också:

Jag ser, jag fått alldeles gratis
en idé som är cum quantum satis.
Och jag tror att jag vet
fast ännu hemlighet
men alls ingen heter potatis.

Ja! Latin! Och inte var han en potatis, HB! Sa jag och konstaterade att Jesper också hade talat latin: Magnum Bonum.

Ni som gissade rätt och gjorde det på ett så fantastiskt välgjort sätt att jag inte fattade: ta tillfället i akt och berätta om det i kommentatorsbåset!

Om åklagaren, prästen, retorikern, fältherren och hemlisbloggaren Julius Caesar (100 f.Kr–44 f.Kr) vet man så mycket att det är rent löjligt. Hur han kände sig inför giftermål, vilka han gillade och ogillade, vad han åt, vilka krigsstrategier han hade och att hans faster hette Julia. Han var så duktig på att kriga att han på förhållandevis kort tid erövrade i tur och ordning det fria Gallien, nordvästra Frankrike och Belgien samt Akvitanien.

– Gallien? säger ni och lyfter blicken snett uppåt till vänster. Men då borde det ju ha varit fullt av galliska ledtrådar i texten?
– Ja! svarar jag och får något lystet i blicken

(Jag ber verkligen om ursäkt. Man blir onekligen påverkad av sådant där språk.)

Orden obelevade, idéer, mirakulöst, majestätiska och en asterisk (*) var ju med som en blinkning åt:

• Obelix
• Idefix
• Miraculix
• Majestix
• Asterix.

Caesars liv som 40–50-åring bestod av kväsande av uppror, erövrande, fälttåg hit och dit över stora landområden (jättebesvärligt, det fanns ju inga helikoptrar) och politiskt rackarspel. Han utnämndes i omgångar till envåldshärskare – först på ett år, sedan på tio och slutligen på livstid. Vad han inte visste då var att livstiden skulle bli kort eftersom livet skulle få ett abrupt slut blott tre månader senare, när han på initiativ av 60 senatorer mördades genom 23 (ja, allt är dokumenterat) knivhugg.

Kleopatra VII tog kontakt med Caesar när hon var i politiskt trångmål och han fortfarande levde år 48 f.Kr (hon fördrevs och fick inte vara regent i Egypten), och fick omedelbart hjälp. Såpass att hon ett år efter deras första möte födde deras gemensamma barn. (Utom äktenskapet, så det räknades inte.)

Hur såg han ut, denne kvinnokarl som hade ett rykte om sig att vara homosexuell? Ja, ungefär som statyerna tydligen, eftersom han beskrivs som ”blek”. (Fast ja, vi vet ju numera att statyerna målades i allsköns färger.) Men att ögonen var mörka och livliga. (Är livliga ögon kanske en tecken på intelligens? Vill man ha livliga ögon? Är det svårt att fästa blicken om ögonen är livliga hela tiden?)

Tydligen var Caesar sin tids Di Leva, för han klädde sig enligt Wikpedia lite som han ville och alls inte som andra i: ”en okonventionell tunika med långa ärmar och fransar runt handlederna och gördeln löst hängande runt midjan”.

– Coolt! utbast Lotten med sina livligt flackande ögon. Jag gillar fransar som på t.ex. Roger Daltrey!

Det jag använde som förlaga är första stycket i Caesars egenhändigt skrivna bok ”Kriget i Gallien” (De Bello Gallico).

I boken nämns två centurioner vid namn: Titus Pullo och Lucius Vorenius. Som ju är de två huvudpersonerna i tv-serien Rome!

Så … vad har jag försökt ge för ledtrådar i båset? PK nämnde Julius Caesar den 7 dec och Luna nämnde Julia Caesar (eg. Cæsar) den 17 dec. Men ni envisades med helt andra siffror.

När jag åkte på basketträning, bad jag min djefla man (aka DDM) att fylla på med ledtrådar om ni skulle fortsatta att vara så envist förvirrade. Han skrev i kommentatorsbåset:

”I sin ungdom råkade HB ut för samma obehaglighet som den berömde författaren till en roman om en högst kompromisslös person.”

Caesar blev alltså tillfångatagen av sjörövare som ville ha pengar för honom, men han ansåg att de begärde för lite och bad dem höja lösensumman. Sedan släpptes han fri, jagade ikapp rövarna, buntade ihop dem och slog ihjäl dem. (Cervantes blev också tillfångatagen av sjörövare.)

”För oss som växte upp på 1970-talet associerades han mest med plötsligt uppkommen smärta i en perifer kroppsdel.”

För i Asterix fick han ju ont i fötterna när den galliske hövdingen Vercingetorix kastade sina vapen framför honom och vissa hamnade fel.

DDM fortsatte:

”När han var drygt femtio år gammal presenterades han för en bedårande kvinna som låg inrullad i en matta. Tillsammans idkade de sedan älskog samt stormaktspolitik.”

Kleopatra låg alltså i en matta för att deras möte var hemligt. Tänk, när jag vill vara hemlig och inkognito har det aldrig slagit mig att en matta skulle kunna göra susen.

Nu ska ni få se ett klipp ur ”Rome” som med all önskvärd tydlighet h visar ur man besegrar barbarer: romarna slåss i strikt formation medan gallerna drivs av machoheder och ska prompt utmärka sig som krigare för att uppnå individuell krigarära.

Det här med fältslag och formationer och strategier brukar jag inte fatta ett jota av – jag tycker att alla ser likadana ut och slår ihjäl varandra lite på måfå. Om man inte tydligt ser att Mel Gibson är på ena laget och Matthew Broderick är på andra, förstås. Men i klippet här ovan ser man faktiskt jättetydligt hur det främre ledet på kommando drar sig bakåt mellan sina vapenbröder för att släppa fram ett utvilat led. (Militär historia har en intressant artikel om detta som jag ska läsa en annan dag.)

Plommonstopet är kompletterat med nya namnlappar och jag har redan nu bestämt mig för att dels dra en lapp, dels dela ut ett extrapris till den som är släkt med flest hemlisbloggare. Jag drar … Huskorset! Och så har jag kontrollerat noga och dragit upp riktlinjer, slagit upp i kalendrar och encyklopedier och kommit fram till att extrapristagarinnan är Anna.

Lucka 20 kommer kl 07:12!

PS. Visste ni att det fanns en nazist som hette Julius Schreck och just Schreck hette Merete Mazzarella som ogift? Tänk ändå.

{ 63 kommentarer }

Tävlingsmänniskan med det stukade revbenet Béatrice, sprang igår in i kommentatorsbåset redan fem minuter efter publicering, säker på sin sak. Sedan följde ett pärlband av skit- eller fågelreaterade ledtrådar:

Ardy: Den här pippin var inte så svår att skåda.
Christer: Ho hoo i hatten!
Johan Hamberg: Hätila ragulpr
Miastick: Jag skiter i allt.

(Av Miasticks kommentar fick jag hjärtat i halsgropen eftersom jag trodde att alla skulle förstå omedelbart.)

Och soooooom ni kämpade för att alla skulle förstå: ni ville sjunga en stump, fjädrade er, gjorde saker i fyra sekunder, yrade om Från A till Ö, nämnde i förbifarten titlar på skivalbum, råkade tänka på en och tusen olika fåglar, några allseende nattdjur och en hermelin samt någons IQ.

Pysseliten rimmade:

Lottens HB ständigt ung
Varje månad är han kung
Blodet är dock alltid blått
överheten han ej förstått
Medan vi till 24:e längtar
är det 25:e HB trängtar.

Vi måste förstås välkomna begreppet ”Nollkollklubben”, som har extremt flyktiga medlemmar som hoppar ut och in efter dagsformen. Skogsgurra är så rysligt deppig av sina gissningsmotgängar att han bjuder in likasinande till ”Mollmollklubben”. De återkommande figurerna har fått tillökning av en gammal goding: herr Brun. (Ergo Dan Brown.) Hockeyfantasten har däremot förmodligen varit bortrest under helgen, misstänker jag.

Hemlisbloggaren var alltså Magnus Uggla (f. 1954), som antingen retar gallfeber på människor eller får folk att tralla och sjunga som vore de små berusade barn. Eller förhåller sig ganska neutrala till honom.

Hans karriär började faktiskt på ett annat sätt än de flesta känner till: han gav 1975 ut en skiva som inte många brydde sig om Bobbo Viking, som var glamrocksinfluerad. (Tänk Mott the Hoople, David Bowie, och Slade.) Sedan gav han 1976 ut Livets teater, som var symfonirock (tänk Yes och Genesis), där sidan två var en enda mystisk 29 minuter lång … happening. Med repliker, sång och lite lik musikalstilen. (Allt kan hittas på Spotify om ni är intresserade.) Om denna platta sa Magnus Uggla i en intervju:

”Det föll mig aldrig in att Genesis kanske jobbade lite längre än en eftermiddag på sina låtar.”

Först 1977 kom plattan Va ska man ta livet av sig för när man ändå inte får höra snacket efteråt, som jag minns glasklart. Oj, vad vi trallade och skrattade och tyckte om låtarna.

Jag har även ett minne som är glasklart för mig, men inte för några andra och tyvärr har jag inte hittat några som helst belägg för det: jag har länge gått omkring och påstått att Magnus Uggla kom till fritidsgården på Björkskataskolan för att spela, men att jag valde att inte gå dit och att jag sedan ångrade mig. Att han – the rising star – skulle ha spelat på en fritidsgård låter idag helt absurt.

Om Va ska man ta livet av sig … står det i Wikipedia att den ”av många anses som det första svenska punkalbumet”. Jahaja. Svensk mespunk i så fall. Men succé gjorde den, även om Magnus Uggla fick en farlig massa dålig kritik. (Men nu har vi ju lärt oss att om man inte växer upp i misär, inte har ont om pengar och inte lider alla helvetes kval av hemska galopperande sjukdomar, så kan drivkraften faktiskt vara dåliga recensioner.)

Magnus Uggla inför en konsert 2009 – och jag har tyvärr inte hittat fotografens namn.

Magnus pappa var jurist, mamman en otroligt driftig sångpedagog som bl.a. har gett ut sångteknikböcker, grundat Svenska Röstpedagogers Förbund och Stockholms musikpedagogiska institut och propagerat för körsång. (Pappan var säkert driftig han med, men om honom finns det inte mycket dokumenterat.)

Magnus Uggla har sedan han slog igenom gett ut plattor hela tiden, spelat i revyer, åkt på turné, framträtt i tv som både det ena och det andra och så pratar han i radio parallellt med att han på ett synnerligen roande sätt bloggar – men bara då och då och på olika ställen hela tiden. (Just nu ingenstans, vad jag kan se. Men han finns på Twitter, som en annan fågel.) Så här ser det ut när han skriver om hur både Ulf Lundell och Tomas Ledin går ut och säger i medierna att de minsann ska sluta turnera:

”Jag vet hur det funkar. Har själv gjort det: 1978 åkte jag runt med Vittring. En turné som inte funkade. Det kom inte så mycket folk. Så vad gjorde jag? Jag gick ut med krigsrubriker i pressen och hävdade att det här var min sista turné. Det var stora ord. Men inte fan kom det mer folk för det.”

Jag hörde honom intervjua ett barn i radio för kanske två–tre månader sedan och slogs av det faktum att han pratade med ungen på ett otroligt respektfullt sätt. Han lyssnade på svaren, vågade sig på att skämta och ironisera (vilket barnet förstod) och dessutom vara vuxet rolig. (Solglasögonen är förresten hans egen variant av botoxbehandling.)

Hemlisbloggartexten byggde på ”Jag skiter”, som skapade i ett himla rabalder eftersom en textrad är ”Ja, jag skiter i hela den vuxna världen”, vilket ansågs uppvigla ungdomarna till olämpligt beteende. (Va, 1977!) Den börjar så här:

Och jag skiter i majen,
och jag skiter i rektorn,
och jag skiter i allt som dom fyller mig med.
Och jag skiter i fysik,
och jag skiter i matematik,
och jag skiter i all annan satans teknik.
och jag skiter i morsan,
och jag skiter i farsan,
dom säger jag skiter i allt, men det skiter jag i.

Men nu måste vi ju dra en vinnare – den sjunde från slutet. Men var inte oroliga: jag har fler än sju tröjor att ge bort. Jag krafsar och rör om i plommonstopet och kontrollerar så att notarius publicus är vaken och drar … Niklas i Göteborg!

Lucka 19 kommer kl 05 – rise and shine!

Bonusklipp: Jonas Hallberg och Magnus Uggla i Måndagsbörsen 1983:

{ 25 kommentarer }

Detta var dagen när hemlisbloggaren (HB) var

• självklar
• oklar
• hemlisbloggare (HB)
• lätt
• svår
• komplicerad.

Linisen var nog först med:

”HB? HB.”

Uppdatering: Jag måste be Béatrice om ursäkt – hennes kommentarer hamnade på fel sida om uppvaknandet och försvann. Hon var så först man någonsin kan vara, vilket hon med rynkade ögonbryn berättar i kommentatorsbåset:

”00:31 Terry Pratchetts Mort handlar om en kille som går som lärljunge till döden = Döden som läromästare.

4 minuter senare nämnde jag Lotten på ferie.

01:20 fortsatte jag med att nämna den röda fåtöljen som går att se på bild på hans wikipediasida.”

(Slut på uppdatering.)

Sedan kom Ökenråttan (som sedan hintade hela dagen):

”Mor och dotter – knappast!”

Karin rimmade:

Ett oblitt öde för en fader
Naturligtvis så får han spader
För tio dagar före blo(o)m
Kommer denna kännedom
Som han gärna sluppit få
Men kanske kunnat förutspå

Lina fick mig att ropa heureka:

”Aristoteles tre enheter är en omskrivning för kons fyra magar.”

För att inte tala om Rosman, som med önskad tydlighet visar vad interpunktionen har för roll i det skrivna språket:

”Expressiv interpunktion. Det. Gillar vi. Det skulle inte förvåna om gårdagens stilekvilibristik genererade dagens hb if you see what i mean Claude var ju definitivt expressiv. I. Sin interpunktion annars kan man ju fundera över enannan. Riddare. Än. Den som nämnts i dessa spalter; nämligen han av den sorgliga. Skepnaden menar jag och tänker på om han hade nån fru eller dotter med garnhår. Huga.”

Men nu är det så arrangerat att man faktiskt inte måste lägga ner timmar på att rimma eller skapa stor konst eller vara hysteriskt rolig när man kommenterar och gissar. (Att man inte måste ha rätt är ju självklart nu.) Så här kan man också skriva:

PK: Hm…..

Goblin: Eeeh?

Zkop: Denna dagen – ett liv.

Béatrice: C₁₇H₁₉NO₃ och C₂H₅OH.

Babs: Vilken cirkus!

Där ska jag kanske klargöra att PK och Goblin förmodligen inte lämnar ledtrådar, medan Zkop, Béatrice och Babs gör det. När vi ändå är inne på ämnet, ska jag bara upprepa att jag inte har en hemlig agenda eller är uttänkt rättvis eller håller koll på vilka jag nämner i facit. Det är helt baserat på hugskott och infall. Lycka till med Bach imorrn, Miastick!

Hjalmar Bergman (1883–1931) föddes i en alls inte fattig, galen eller ens sjuklig familj utan en helt normal. Men han var inte mycket gladare för det. I skolan var han den tjocka blygisen som blev retad, i ungdomen var han som de skriver ”sexuellt förvirrad” – ergo kär i män – varför han gifte sig med en Stina som kom från teatersläkten Lindberg (sorgerligen bortglömd idag) för att ha ett alibi och inte slängas i fängelse för sina känslors skull.

Hjalmar Bergman i 25-årsåldern. ("Jag har en idé!" sa fotografen. ”Lägg huvudet i handen på ett naturligt sätt, det har ingen annan gjort!")

Italien spelade en stor roll i hans liv; i perioder bodde han i Rom och satt och skrev och svettades. (Han mådde inte bra i värmen. Och i Sverige mådde han inte bra i kylen kylan.) Han hade värk i än ansiktet, än i ryggen, än lite här och där. I sina brev beskriver han sin ämlighet ingående, men talar också om att kloroform och andra droger som stod till buds hjälpte honom att leva ett drägligt liv.

Och fattig var han – inte förrän med Markurells i Wadköping (som HB-texten byggde på) 1919 fick Hjalmar Bergman sitt genombrott och kunde börja försörja sig på riktigt. Till dess var det hans pappa som stod för de flesta fiolerna. När pappan dog med skulder upp över öronen 1915 och första världskriget präglade livet både i Sverige och Italien, skrev Hjalmar Bergman för allt han var värd. Och det är (som vi har berört tidigare) mycket lönsamt för konstnärer att vara under isen, frysa, ha ont, vara fattig och ledsen. Då skapas den stora konsten.

En lite mer sliten Hjalmar Bergman visar förmodligen upp sin bästa sida.

Under 1920-talet var Hjalmar engagerad inom filmen – han lärde känna Gösta Ekman (vår nuvarande Göstas farfar) och bodde till och med i Hollywood under fyra månader. Han levde i sus och dus, med sena nätter och vansinniga mängder alkohol. Grönsaker, motion och vitaminer stod liksom inte högt på prioritetslistan. Förmodligen sa han detta under en blöt kväll på Berns salonger:

”Man må säga vad ont man vill om ett syndigt leverne – men det är allmänbildande.”

År 1928 tror jag minsann att han reste framåt i tiden och träffade mig under ett sommarlov (vilket jag underligt nog har glömt), för att sedan åka tillbaka och skriva Lotten Brenners ferier. Dock misslyckades jag tydligen med att tala om för honom att han skulle skärpa sig och inte gå ner sig ännu mer, för på nyårsafton 1930 drack han sig full och spädde på med morfin tills han dog på nyårsdagen 1931.

Sist och främst ska jag tacka Sjuttonåringen, som hjälpte mig med skapandet av luckan eftersom hon just nu (under tredje året i gymnasiet) textanalyserar varenda litet ord i alla klassiker och till råga på allt måste göra det precis sådär fånigt som Markurells manglades i luckan idag. Någon (som förmodligen har gått på samma skola) har skrivit en rolig anvisning som väl illustrerar hur eleverna måste bli överanalytiska för att få bra betyg häääääär.

Ni ser att det är Ulf Brunnberg i mitten, va?

Bara småförklaringar till två av ledtrådarna nu. Hjalmar Bergmans mamma kom från en släkt som hette Elgérus, och färgeridirektören som var Hjalmars morfar lanserade ett färgäkta ”mörkblått yllegarn”, samtidigt som Johan (sonen i Markurells i Wadköping) har blåsvart hår medan hans pappa har hår som är rött som en rävsvans.

Att jag placerade texten i Arboga beror förstås på kungen, som sa ”Kära Örebroare” i Arboga 1985.

Ni som vill fördjupa er och kanske till och med gå med i diverse fanklubbar kan provläsa nyutgivna ”Brev ll. 1909–1915” med Hjalmars på sajten Provläs, gå med i Facebookgruppen eller till och med engagera er i hans samfund och läsa hela verk i Litteraturbanken (LB!)

Jag har hittat en text som kallas kåseri (men som är långt som ett ösregn), som heter Örebrobekanta och bekanta Örebroare, som ni kan läsa om ni är intresserade. Själv fastnade jag för beskrivningen av hur en kvinna klädde sig:

”På huvudet har hon en tämligen stor hatt av kapottfason med nackaband, knutna under hakan. Hatten var klädd med svarta tyllblommor, den rundskurna kappan var svart, så ock den släpande kjorteln och livstycket med vitt fräs.”

Jag vill faktiskt också klä mig i vitt fräs. (Av franskans fraise, och enligt SAOB veckad eller krusad halskrage, halskrås; numera om rynkad, plisserad eller goffrerad remsa av tyll med eller utan spetskant, emrendels använd som isättning vid hals och ärmar.)

Leopardia meddelar att hon har en gåva till någon i båset. Hojta till i kommentarerna om ni vill ha detta:

”Jo, jag råkade hitta dubblett av ’Man kan aldrig veta’ av George Bernard Shaw, med turnéperimär i Karlskoga 1964. Och eftersom jag nämnde Gösta Ekman så är poängen att i denna uppsättning spelar Stefan Ekman, Phil. Hur som helst, om någon är intresserad av detta program så skickar jag det med värme.”

Om ni läser detta utan bilder och utan plommonstop, så beror det på att jag har fastnat där jag är, ute på dåligheter som gränsar till Hjalmars. (Allt för konsten.) Återkommer så fort jag kommer åter!

På plats! Och jag har hunnit sortera in alla förlorade men återkomna små stackare. Och ur hatten drar jaaaaaaaaaag … hakke! Nämen. Och jag som hade planerat att han för lång och trogen tjänst skulle få ett extrapris. Hm. Då måste jag ju dra en till lapp eftersom det faktiskt ska vara två vinnare ibland. Och så drar jag … Aequinoxia! (Det fanns en tid, 2005, tror jag, när jag inte kunde stava till Aequinoxia utan istället bara skrev ”X” på hennes lapp.)

(Lucka 18 kommer imorrn förmiddag.)

{ 38 kommentarer }

Idag fick jag skämmas. Ajajajaj vad både luckan och facit var besudlade med korrfel som ställde till det för gissarna. Och facitet hamnade kamouflerat bakom bloggridåer och syntes endast om man bröt sig in med kofot bakom länkar. Detta virr berodde på att jag prioriterade Julkalendern framför sömn i Orangeluvans lilla soffa igår natt. Sanna höll på att storkna:

”Urk, vad svårt att läsa. Stavfel, särskrivningar och långa meningar. Jag står inte ut.”

Nu var det inte någon särskrivning utan bara en felläsning, vilket hon klargjorde senare – varpå en lättad Luslina pustade ut, eftersom hon hade ”grubblat sig skrynklig”:

”Särskrivningar? Hjälp! Ska man skriva ‘kungligafamiljen’, ‘storabarnet’ eller kanske ‘spillerochdräller’?”

 PK anade varför jag hade slarvat så:

 ”Jag trodde att Lotten hade låtit sig inspirerats av miljön kring henne inatt och vaskat facit. Dvs. skrivit en lucka och ett facit och sedan kastat facitet bara för att visa att hon har råd. Det lär gå till så på Stureplanen.”

Fru Decibel deppade:

”Det här var ju tråkigt. Det måste vara en av de två böcker jag inte läst, Ulysses eller Bajsboken.”

Leda tröstade raskt:

”Om jag inte är ute och blåsippar igen så är detta nog mer som en kombination av Ulysses och Bajsboken.”

Jesper var i högform och säker redan i arla morgonstund, när han i en kommentar skrev ”pirrigt” och fortsatte:

”Omvänt blir HB BH. Lägger man till A och C så blir det BHAC, eller BACH. I Der kunst der Fuge, närmade sig kompositören det uttryck som går att hitta i ovanstående text. Djupt, tungt, tätt; och ändå med breda penseldrag målande en känsla av strävan mot ljus.”

Senare på kvällen fick han mig att skratta rakt ut:

”För övrigt anser jag att Galago bör förstöras.”

(Ceterum censeo Carthaginem esse delendam.)

Mikael googlade på löksaft och hittade noll recept, men ett tips om att det hjälper mot bronkit. Skogsgurra – som är i branschen – förstod att ” ihålig formvara med i stort sett konstant tvärsnitt, vilket i regel är begränsat av två parallella, slutna konturer, oftast runda” är ett järnrör. För att nämna några som löste gåtan, drar jag till med HeMo, Dammråttan och Christer. Och lycka till med uppsatsen, Inaw!

Uppdatering: Dammråttan trodde att svaret var Loranga, Masarin och Dartanjang, och ledde mig med sina ledtrådar att tro att hon hade rätt. Jag känner mig som en av er! Slut på uppdatering.

Plastfarfar var förresten först med en klockren analys:

 ”Groteskt långa meningar, på min ära.”

Den extrema texten var nämligen skriven på Claude Simon-vis. Det är ett tankeflöde, en bokstavsgegga, ett relativt svårläst sammelsurium av tankar och händelser. Wikipedia skriver om stilen:

”Berättarteknikens komplexitet gör lätt att läsaren virrar bort sig men detta förvirrande medför en alldeles speciell känsla; ibland klaustrofobiskt intensiv och andra gånger en flytande reflektion.”

(Inte korrekt användning av semikolon där, ehrrrm.)

Dels valde jag Claude Simon för att det ligger så långt bort från hemlisbloggarens stil som det är möjligt, dels för att han fick Nobelpriset 1985. För att …

(Plats för fanfarer, serpentiner och tomtebloss.)

Joakim Pirinen (f. 1961) gjorde enorm pangsuccé med seriealbumet Socker-Conny just det året –1985. Jag och min blifvande djefla man köpte albumet då, och en av oss skrattade mer än den andra. Och det var inte jag. Så här kunde det låta när vi som 21-åringar satt och pluggade mittemot varandra vid korridorkökets bord:

– … urindoeuropeiskan … indoeuropeiskan … urgermanskan … urnordiskan … finsk-ugriska språk … gah.
– Lotten, Lotten, Lotten! MED ETT RÖR KAN MAN SLÅ VÄRLDEN MED HÄPNAD!
– Ssschh. Nu citerade du ju fel.
– Va, vänta, jag hämtar den.
– Men tyst nu, jag måste … finsk-ugriska språk … urgermanskan …
– Här, kolla! Hahahahaaaaaa! HAHAHHIIIHHIIHOOOOOO! HAHAHAHA! Får jag …?
– Ok, läs lite högt.
– ”Skit i ackorden, det är känslan som räknas!” HAHAHAHA! Jag dör!
– Och hur var det med röret?
– Ah, vänta, här står det: ”Med ett schysst järnrör slår man hela världen med häpnad.” HAHAHAHA!
– Hur stavar han schyst? Med j, sj eller sch? Får jag kolla?
– Den här då: Det blir surt i röven av rönnbär. HAHAHHIIIHHIIHOOOOOO!
– Oj, med sch och två s. Det var som tusan.

(Han skrattar faktiskt sådär.)

På något sätt måste jag ha mognat, för nu när jag läser Socker-Conny begriper jag inte varför jag inte skrattade mig halvt fördärvad åt honom 1985. Jag minns att jag tyckte att allt var så oresonligt och gåpåigt och att bilderna borde ha färglagts. Det tycker jag verkligen inte idag. (Vilken tur att jag inte är 21 år fortfarande.)

För er som inte känner till denne Socker-Conny: det är i korthet alltså en seriefigur som inte kan uppföra sig. Idag hade han fått en bokstavskombination stämplad på sig. Den djefla mannen stötte faktiskt på pre-Socker-Conny i ”Välkommen till sandlådan” som kom ut ett par år tidigare, och det var kärlek vid första ögonkastet.

Joakim Pirinen. (Fotot kan vara taget av David Nessle, men jag vet inte. Det är ett helsicke att hitta gratisbilder på nu levande storheter.)

Joakim Pirinen har rättmätigt höjts till skyarna och kallas inte geni enbart av gissarna i kommentatorsbåset – han är högt respekterad. Dessutom har han förnyat sig och trampar inte på i gamla hjulspår utan sätter upp dramatik, ställer ut konst, skriver skönlitteratur och läser egna texter på ett slags enmansteater som kallas Spoken Word. Den 29/12 ska han faktiskt vara DJ på Bar Brooklyn (som dock ligger i Stockholm).

Här finns en trevlig intervju med honom, där han berättar att det tar låååång tid att rita (teckna heter det visst):

”Man kan skissa en sida ungefär en dag och då blir man ganska trött. Jag måste få till första rutan, första figuren i första rutan, vad han gör. Det måste bara hända, att få till det, då brukar det sen bara rinna på. Men sen tar det ju minst en dag att tuscha en sida också. Det tar jättelång tid. Man kan ju tänka, en serie på sex sidor är ju lika mycket bilder som en barnbok. Ibland är det skönt också, meditativt, när man väl kommit igång är det jättehärligt. Men när det nästan är klart är det ett helvete, då är det inte kul. Sista procenten tar säkert 30 procent av tiden.”

Avslutningsvis ett citat ur Socker-Connys mun:

”Strindberg, det är han som jobbar på TeVe.”

(HAHAHHIIIHHIIHOOOOOO! HAHAHAHA! skrattar den djefla mannen som nu läser över min axel.)

Hej, kära plommonstop, long time no drag. Igår fick jag använda en mössa som egentligen är en tehuva. Jag tar ut, sorterar alfabetiskt, stoppar i, kollar på klockan, ser efter nytillkomna kommentatorer som ska ha fram till midnatt på sig och så tar jag fram … Ah! Leopardia. (Som om man slår ut antalet bokstäver per kommentatorsbås når upp till ungefär 467,32.)

Nä, nu ska jag köra till stationen och plocka upp en hemvändande Nittonåring, sedan kommer jag hem och lägger ut lucka 17.

PS. Jag går emot en massa principer och bestämmelser när jag nu ska dela ut ett extrapris till Dagens Blåsippa – Agneta.

{ 31 kommentarer }