Facit, julkal.

Stackars alla gissare som tror att bilden nedanför luckan är väsentlig, viktig och för sammanhanget vital. Jag upprepar: det är den inte. Den skulle, nu när jag tänker efter, i vissa fall kunna vara till ledning när ni söker eller följer Den Röda Tråden (aka DRT), men inte alltid. Om ni just nu inte har något speciellt att göra så gå till lucka 14 och läs Johan Hambergs rim. Seså, off you go.

Jag tyckte mig ana att Rosman löste gåtan redan i morse, men är inte säker eftersom uttalandet ”Jag tror på ett verk av en kvinna” har en 50-procentig vinstchans. (Precis som när Orangeluvan fick rätt i lucka 13 med ”… det är en man som skriver.”)

Citronanka var en av de första som hängde upp sig på döden, och som körde en Leopardia-inspirerad associationsbana:

”Åh, Dawn French. Som skrivit en bok som heter En liten smula underbar i svensk översättning. En liten smula är ju också ett konditori i Norrtälje. Som ligger nära skärgården. Där det händer hemska saker enligt vissa deckarförfattare: alla dör. Jupp. Måste vara antingen John Ajvide Lindqvist eller Viveca Sten.”

Vovamomo var inne på samma ämne:

”Dagen innan han kom? Gud, så otäckt. Vem är du? Jag är döden.”

Linisen har ett eget sätt att hitta (fel) svar – en maskin!

”Kör ’dö’ i eufemismgeneratorn och ut kommer ’bita i gräset’. Biter i gräset gör kor. HB är alltså Mamma Mu.”

Men en som visste, var Zkop:

”Huvudpersonen var en gång väldigt systematisk med städning, är en detalj jag minns (förmodligen för att jag själv inte är det). En bok på över 600 sidor, mycket läst och känd på sin tid, ungefär samtidigt med ABBA,  kanske inte lika mycket nu.”

Karin kanske också visste?

”Tack också till familjen som tålmodigt stått vid in sida och som ni alla vet: bakom varje framgångsrik kvinna står en förvånad man.”

Ledtrådarna var ganska många i lucka 14, men kunde kanske inte leda er rätt förrän ni var på rätt spår. Idag ska jag min vana otrogen redovisa nästan alla tankeled.

• Norma Jeane bytte namn till Marilyn, Lenny Henry var gift med Dawn French och HB skrev en bok om James Joyce.
• Huvudpersonen i Kvinnorummet heter Mira. Mira Sorvino (skådespelerska) har en pappa som heter Paul. (Det här är typiska kunskaper som jag inte begriper varför min hjärna bestämmer sig för att lägga på minnet. Eller vänta, det är ju för att jag ska kunna skriva julkalenderluckor. Ok, nu begriper jag.)
• Stikkan Anderssons ABBA spelade 1982 in en låt som heter ”The Day Before You Came” (”Det var dagen innan han kom”), där en textrad nämner dagens HB: ”The latest one by Marilyn French or something in that style.”
• Hemlisbloggartextens stil bygger på den två–tre första sidorna i Kvinnorummet.

Marilyn French (1921–2009) är författaren som blev känd främst för några lösryckta citat, som t.ex. ”Alla män är väldtäktsmän” och boken som heter The Women’s Room (1977).

Men hallå, det där är ju en helt annan penna som inte passar med klottrets tjocklek!

Boken utspelas i USA på 1950-talet 1960-talet och handlar om en ung, gift kvinna (Mira) som kommer till sina sinnens fulla bruk och blir feminist när hon anklagas för att ha varit otrogen till höger och vänster när det egentligen är hennes vänner som puckar runt med varandra nästan som i tv-serien Mad Men. Äktenskapet havererar, Mira börjar plugga, har en relation med (svengelska för ”strular runt med”) en diplomat, som hon sedan inte vill ha något att göra med eftersom han vill att hon skaffar barn med honom.

Citatet som jag nämner här ovan sägs faktiskt av en av personerna i boken, och inte av Marilyn French själv (man måste skilja på verkligheten och fiktion ibland) och lyder i sin helhet:

”Whatever they may be in public life, whatever their relationships with men, in their relationships with women, all men are rapists, and that’s all they are. They rape us with their eyes, their laws, and their codes.”

Det allra häftigaste i boken är faktiskt slutet: då börjar berättaren om från början med just den handling som man nyss har läst. Sånt gillar jag. Och jag rekommenderar boken – den är välskriven och intressant. Samt väldigt ilsken.

Marilyn French själv verkar ha haft en okomplicerad uppväxt – jag hittar ingenting om fattigdom, dödsfall eller ens kallt väder och halm i skorna. Mamman förbjöd tydligen aga i huset, och pappan lydde. Och därmed basta. Hon läste och pluggade och insåg tidigt att hon kunde skriva (men blev bara refuserad hela tiden), gifte sig, fick två barn, skilde sig, jobbade på universitet, blev arg och skrev boken som inte blev refuserad utan förändrade allt.

Ungefär en gång vart tionde år hittade Marilyn French cigaretter i frisyren.

År 1992 drabbades French av elakartad matstrupscancer (för mycket alkohol, för mycket röka), som hon mot alla odds överlevde. Dock tog det på krafterna – under de 17 resterande åren mådde hon alls inte bra. Hon fortsatte visserligen att skriva, men hade plötsligt svårt att bli publicerad. En av hennes vänner sa att tiden hade sprungit ifrån henne — Marilyns feministiska ilska var inte riktigt berättigad längre.

Nu ska jag be om ursäkt två gånger, för jag ska lägga ut två filmsnuttar som inte har nästan något med Marilyn French att göra. Men de är ljuvliga att titta på.

Förlåt nummer 1: Marilyn Monroe i ”fransk servitrisutstyrsel”.

Marilyn pratar först med Donald O’Connor — han som dansar på väggarna i Sound of Music Singin’ in the Rain.

Förlåt nummer 2: The Day Before You Came med ABBA.

Detta är ett fantastiskt tidsdokument. Se så glada de blir när publiken tjoar, se hur de inte dansar synkroniserat, men hur scenen snurrar smidigt och se vad fint de har klätt sig!

Nu ska vi se. Niklas och Pysseliten har varit ute och rest, dock inte med varandra (som Niklas och Dieva brukar), hakke har varit på kurs som DDM höll i, A-K har tentat och torkat kräk och Niklas i Göteborg har den goda smaken att ligga hemma och vara sjuk så att han kan hänga i båset istället.

Och så tar jag upp plommonstopet. Där stoppar jag ner henne och honom, jahaja embryo igen, och där tar jag bort henne och honom, jahaja, och så rör jag om ordentligt och däääääär drar jag Hyttfogden! Men vänta. Hennes lapp sitter ihop med en annan. Ämrans. Örjan frågade mig idag om jag har några extrabonusvinnare, och det har jag ju av tröjtryckningsskäl inte haft. Men nu! Då får det bli två vinnare: Zkop också!

Lucka 15 kommer nu i ottan (06:15 kanske?), men dess facit och nästa lucka kommer att dröja eftersom jag ska ut på dåligheter och inte ens vet i vilken stad jag kommer att somna. Eller vakna, för den delen. I am such a party animal.

{ 24 kommentarer }

Oj, vilket irrande mellan breda trottoarer, lugubra papperspåsar och stora plastkassar samt trassligt rött hår och blanka näsor som inte hade någon som helst betydelse! Allt jag hade gjort igår var att på ett milt sätt ändra allt som Hemlisbloggaren en gång skrev i en liten och berömd novell – Möte i Värmland – som jag nog tycker att alla bör få läsa i skolan. Zkop var nog inte först med rätt svar, men sade det snyggt:

”I verkligheten fick HB ge sig, men med pennan som vapen kan man säga att han till slut vann – genom att han skrev om det.”

Och fortsatte i kvällningen:

”Vid alla fladdrande rödskägg, jag håller fast vid hemlisbloggaren från i morse. Jag vägrar att backa.”

Ökenråttan likaså – i klarspråk som lät som en vanlig kommentar helt utan ledtråd egentligen:

”De känner tydligen inte till Stolpes enkla väjningsregel: Det är den som får möte som ska väja.”

Men ska vi inte njuta av några tokstollar i båset också? PK:

”Men om fisken är i handsken, var är då humlan? I tråget? Eller på playan? Även den lilla loppan försvann. In i törnebusken i den brittiska parken.”

Kerstin utan blogg:

”Det kanske inte ska vara näsor utan nässlor? De kan tydligen bli väldigt breda.”

Wickmanskan:

”Jag ignorerar det faktum att det talas om högklackade skor. Mina tankar går istället till  en fet, lat och stridslysten man med en omättlig aptit på popcorn, varmkorv och b-filmer.”

 Karin:

”Elak uppsyn? Möter högklackat, eller kohorter – Jason, tex – med famnen full av gåvor till den blivande bruden? Ack om hon inte redan vore avverkad skulle jag säga att nobody puts Medea in a corner.”

Och så en av mina favoriter idag – Flygbengans:

”Jag gör som svenska herrlandslaget i fotboll. Skjuter stolpe, ribba, ut och gissar på Alex Schulman.”

Sven Stolpe 1929, iklädd pipa.

Sven Stolpe (1905–96) var en färgblind, lungsjuk, frispråkig karl som såg rött och sa vad han tyckte och kände i alla väder. Och så kunde han skriva också. Han var översättare, tidningsskribent, kritiker, historiker, lektor, forskare och författare till drygt 80 böcker. (Det här med att räkna böcker låg honom tydligen varmt om hjärtat eftersom han gärna berättade att han hade 16 000 böcker hemma.)

Så fort han hade åsikter om något eller någon, kom det en bok. Allt som han tyckte illa om – Sovjet, August Strindberg, Hitler, recensenter, Olof Lagercrantz och Eyvind Johnson – fick på tafsen så det sjöng om det. Och att han inte fick något litterärt pris berodde enligt honom (år 1980) på att han minsann inte var ”något rödskägg” – endast skribenter med ”rätt” politisk inriktning fick priser, se. (Sedan blev han faktiskt belönad med två priser: Contras frihetspris 1982 och Lotten von Kraemers pris 1989.)

I ett SVT-klipp (som jag lägger ut längst ner) berättar Stolpe att han efter sina frispråkiga skriverier ibland får ta emot 400 tackbrev. Vilket osökt får mig att tänka på frispråkiga bloggare som t.ex. hans barnbarn, som retar upp läsekretsen såpass att 400 kommentarer är småflis.

Sven Stolpe har liksom alla andra fått order om att sätta pekfingret på kinden och trycka till.

I tv-intervjun talar Sven Stolpe i en gammaldags staccato, vilket kan ha att göra med att han sedan 1927 var sjuklig och bara kunde andas med en halv lunga. Det låter lite så här om man komprimerar det:

– Varför ser du så arg ut på alla bilder? säger Hagge Geigert.
– Fotograferna är så tråkiga.

– Du jobbar gratis?
– Kan ju inte göra annat med 90 % i skatt.
– Jaha …
– Om man ska till Jokkmokk och tåg i åka andraklass. Vara borta i tre dar och få 300 kr. Får man ju bara behålla 30.
– Men du bor ju på en herrgård …?
– Ja, jag har varit flitig.

Hans arbetsmetoder är intressanta eftersom han – sedan han var lungsiktig och låg på sanatorium i Schweiz i flera år och upptäckte att febern var som lägst lockan sex på morgonen – gick upp vid femsnåret och jobbade till nio. Sedan var han färdig för dagen.

– Tycker du att vi har en bra tv i Sverige? frågar Hagge.
– Hum. Jag svarar hum.
– Jaså?
– Underhållningen är så lite underhållande … och alla dessa repriser!

Repriser är ju bra ju! (Tycker vi nu, ja.)

Han bodde alltså i en herrgård i Malexander och var kompis med ”ruskpricken och kommunistgubben” Hilding Hagberg. (En parentes i sammanhanget är att Hilding Hagberg, liksom jag gör nu, bodde i en gammal Konsumaffär.) Stolpe tyckte att Jan Myrdal var en förträfflig man, ”om än skrävlande”. Under den stora skolstrejken var Stolpe den enda läraren som gick ut och sa att lärarna borde sänka sina löner, så höga som de ju var. Då.

Sven Stolpe var även katolik och starkt engagerad när det gällde ”den nya, okränkbara sexualiteten”.

– Vad är det för skräp! Ungdomarna tror att du ska ha lust till din nästas egendom och att du ska ha lust till din nästas hustru!

Ett problem för honom var en man som bodde i grannhuset på Stigbergsgatan. Han var nämligen medlem av svenska nationalsocialistiska partiet och ivrig insändarskribent. Och så hette han Sven Stolpe. Han också.

– En gång ringde en bank på Värtavägen och sa att ”nu kan herr Stolpe komma och hämta pengarna för nu har vi sålt aktierna!” Det passade mig alldeles utmärkt för jag har aldrig ägt några aktier. Så jag gick till banken och hämtade ut 30 000. Men sedan gav jag dem förstås till den andra Sven Stolpe.

”Den andra Sven Stolpe” var så aktiv när det gällde det socialnationalistiska att det spreds ett rykte om att Sven Stolpe den förste var nazist – ett mycket svårutsuddat rykte. Det tog nästan 30 år innan hans böcker översattes i Norge – bara pga. detta.

– Ja Hitler var ju visserligen en kraftfull och intelligent karl i satans tjänst, en galning med gott huvud – sen brast hela karln och blev ett enda elände!

Jomen.

Förutom att programmet nedan är som det ju var 1980, är studiointeriören och Hagges intervjuteknik och frågor intressanta.

– Var har du lärt dig tala? Du har ju vuxit upp i en akademisk miljö, men alla här verkar ju förstå vad du säger? påpekar Hagge och så sveper han med handen ut över pöbeln, förlåt, publiken.

Så hade man näppeligen gjort idag.

Efter 27.20 dricker de plötsligt kaffe – en bottenskyla kallt kaffe i glaskoppar. Intressant.

Uppdatering
Den blyga påminde mig om hur det gick till när Harry Martinson bestämde sig för att inte vara sjöman utan faktiskt ta alla de där dikterna som han hade rafsat ihop och i alla fall vissa dem för någon som visste vad han gjorde – en lektör på Bonnniers. Han gick upp på förlaget, fick en besökstid (det var bättre förr), gick in till lektören och hällde ur en sliten portfölj ut alla sina alster, skrivna huller om buller under flera år. Så sa han:

– Kan man få något för de här?

Lektören var Svens Stolpe. Och nu inser man ännu en anledning till hans avsky gentemot Olof Lagercrantz. För det var ju denne som indirekt genom sin förfärliga kritik mot Harry Martinson var orsak till den senares självmord.

Ack. (Slut på uppdatering.)

Nu drar jag en vinnare! Rafseli rafs!  Och upp kommer … Karin!

(Uppmuntran till alla som inte blir dragna. Ur hatten that is. – Ge inte upp!)

Lucka 14 kommer kl 07 imorrn!

PS. Okejrå. Sven Stolpe fick en dotter som nu heter Lisette Schulman eftersom hon gifte sig med Allan. Och de fick tre söner som heter Schulman de också. (Måtte de nu inte googla sig hit eftersom i alla fall en av dem far ut på sin morfars vis mot allt som rör på sig.)

{ 33 kommentarer }

Lucka 12 gick bra. Många i båset visade klart och tydligt var skåpet skulle så även om det var ett himla tjat om paffande hit och paffande dit – och honom (PAF) avhandlade vi ju färdigt för prick och precis ett år sedan.

Idag blir temat dikt, när det gäller vilka kommentatorer som dras upp ur dyn. (Jag kunde lika gärna ha valt ”musik” eller ”Chaplin” eller ”Juloratoriet”. Eller hockey, Bach och Bloom förstås.) Niklas i Göteborg:

Luckan daterad nittonsextiett
Jag googlar snabbt, ”Det här är inte lätt.”
Jag räddas av ett väldigt simpelt trick,
Det blir en årtalsrimmad limerick
Nån annan får prestera en sonett.

Babs lydde pronto:

Poletten faller! Nu är tanken färdig.
En talgdank lyser upp de mörka vrårna
där gissningar förvirrat gått på tårna
Det lönar sig att var smått ihärdig.

Nu känner Babsan sig en smula värdig
En stolhetstår kan ses i ögonvrårna
Med segerhuva är Vi kanske borna!
På sträckta armar Båset snart nog bär mig! =)

I dunket från maskinen fick hon leta
Ej fiskebåt men fågelsång hon hörde
En barn-bok detta är, hon tror sig veta

Så maskinistens namn – vad kan h*n heta?
En symaskin till svaret strax mig förde
En liten ledtråd – det är inte Greta!

Johan Hamberg:

Att Fyrkant, B. är namn på svamp,
att Sommar-Monika var vamp,
att Kennedy blev president
bemälda dag, är allmänt känt.

Visst antyds det på alla vis
i båset om en stockholms-kis,
Men hintarna känns ovissa
och jag får vackert ogissa.

Så tag min nonspekulation
och lägg till hattens tröjauktion,
på det att Dan Brown härmed ses
som icke-min an-hypotes.

hakke:

I år är jag ovanligt (?) trög
samlar ogissningar på hög;
det är därför som jag, för hundan,
släpper undan.

(Ni förstår att jag gör så här för att alla som inte hänger i båset ska fatta att de gör fel?)

Annars var dagens näst största händelse att Översättarhelena har klarat sin jobbdeadline, fått stipendum och gissat rätt utan att egentligen säga annat än att hon ju finns och alltså är, översättare som hon ju är. Vilket dagens hemlisbloggare också är.

Elmer Diktonius’ (1896–1961) namn är svårt att hantera när det kommer till genitiv. Mina fingrar lever dessutom ett eget liv och vill bara skriva ”doktinius” – och så undrar man ju hur i hela friden han kunde få heta så om inte jag får heta Basketius. Men det är som med andra människor med fantastiska, nedärvda och icketagna namn: de hade bara tur att födas ur rätt kvinna. Tänk att heta Börje Knös. Eller Lisskulla Trott. Eller Fliflet Bræin.

Denna kvinna (Adalaide!) klämde ut lille Elmer i Finland eftersom det var där de bodde. Han var tvåspråkig, men skrev huvudsakligen på svenska eftersom han gillade ljuden – musiker och kompositör som han var. Han sa:

”Om det i finska språket skulle finnas så grova och för min natur passande strup- och magljud som i svenskan, så vete fan ensam på vilket språk jag skulle skriva.”

Hm. Eh. Va? Jaha, och det han menade med strupljud är t.ex. Torbjörn Fälldin som läser Fröding:

Vår framtid tycks mig lik en dunkel vall
av tunga moln med kopparglans i färgen,
som mörkgrön brons stå skogarne på bergen,
som bläck är sjön och ån som smält metall.

Som ung var Elmer Diktonius en inte särskilt munter man.

Men nu skulle det ju inte handla om Fröding. Och inte om Svampbob Fyrkant utan om författaren till Janne Kubik (apropå fina namn). Diktonius var alltså inte bara diktare utan även översättare – vars första översatta volym hette ”Ungt hav”. I Översättarlexikon står det så underligt att Diktonius med sina överättningar gjorde bl.a. Edgar Lee Masters och Alfred Mombert bättre än de var i original.

”Översättaren förhjälpte dem till en nyare, mer staccatoartad diktion än originalen bjöd på.”

Men vaffa… Ville Edgar Lee Masters och Alfred Mombert att översättningarna skulle ha en mer staccatoartad diktion? Komma här och komma och sabba flytet! Men okejrå.

Diktonius blev faderslös och hoppade av skolan redan som 16-åring, vilket tydligen inte var en större förlust eftersom han enligt källorna sägs ha varit en ”lat elev”. Avhoppet gjorde dock att han blev alldeles lästossig, för han plöjde Nietzsche, Strindberg, Dostojevskij, Whitman och Hamsun. Som man faktiskt kan plöja än idag. Och så pluggade han då musik – komposition och violin. (Lite oklart är det huruvida han kunde hoppa av skolan samtidigt som han fick gå i musikskola.) Och så kom politiken in i bilden – han blev marxist och skrev i tidningar och ansåg att revolutionen var det enda som skulle rädda mänskligheten undan en katastrof. (Senare i livet gjorde han tvära kast och bytte ideologi ett par gånger.)

Och apropå katastrof. Som vanligt drabbas alla framstående konstnärer av fattigdom och olyckliga äktenskap samt ond, bråd död – hans f.d. fru begick självmord strax efter skilsmässan. Och själv låg han inlagd på sjukhus under sina tio sista levnadsår.

Som gammal var Elmer Diktonius en inte särskilt munter man.

Ni som undrar över formen – varför luckan var en mystisk blankett – kan läsa Maskinsång som var förlagan. Ja, äsch, alla facit är ändå alldeles för långa ju. Men se, var det Diktonius som uppfann smileyn?

(Orlodoffa doschkoff
orlodoffa doschkoff:)
det är maskinen –
jag.

Stänger och hjul
och
nitnaglar skruvar och muttrar
drivremmar (doschkoff) –
många män har gjort mig
släggat och putsat och hamrat och filat
fin är jag fin (orlo)
skinande
sjungande
rungande
skakande
golv och tak.

(Rökning förbjudes!
Spotta ej på golvet!
Osnygghet förbjudes!
Drick ej ur karaffen!
Tillträde förbjudes!
W.C. Kontor.)

Såg du mannen som kom i går? –
han krälar i dag på kryckor,
och flickan som gnolar i dag
blir i morgon rännstensavfall,
och barnet som de avlat
är som de och blir som de –
orlodoffa doschkoff –
min mat.

(Orlodoffa doschkoff
orlo – orlo – orlo:)

Olja och olja
(ha – så jag skrattar!)människosvett och olja
och blod
(he – så jag ryter!)

Musklerna tvinar.
(hi – så jag flinar!)
hyn färgas gul.

Nacken blir böjd
(hå – så jag suckar!)
sparken i ändan
(ho – så jag hastar!)
en åter färdig
(i väg).

Och nu är det väl dags att spika upp Huskorset på en dörr? Hon som kom liksom ett hammarslag i huvudet på oss alla och gäspade:

Orladoffa doschkoff
orladoffa doschkoff
Det är maskinens sång.

… var min första tanke.

(Luckmakerskan gnuggade händerna av förtjusning, ska kanske tilläggas.)

Nä, nu ska här dras en lapp. Tröjorna ska ju levereras till mig imorrn, så jag hoppas kunna skicka iväg några till er. Plommonstopet spottar ur sig … Jesper!

Lucka 13 kommer imorrn bitti. Och den är lättare än lätt, förstås.

{ 27 kommentarer }

Ibland känns det som om alla författare i hela världen har varit hemlisbloggare och att det är slut på skribenter. Sedan dyker de upp, en efter en, knackar på luckan och säger ”hallåååå, men jag då?”. Så var det med lucka 11.

PK tog luckan redan fem över öppning genom att associera till jul. Och tillade senare:

”Dom är två. Dom får problem. Dom bryter sig in. Dom gör bort sig. Nu hotas dom av stor fara. Den nya boken av kungen av cliffhangers, Dan Browns ”Tomtar och Troll”. Köp den idag.”

Några andra såg bara bollar och plockade fram ljuva minnen från Fem-böckerna, Tvillingdeckarna och Åshöjdens BK. Skogsgurra och Den blyga styrde då upp med att helt enkelt på Julkalendermanér gödsla med förkortningen som var svaret: VR (som dock sades betyda virtual reality).

Så här såg ledtrådarna ut, som nämnde många verktitlar och annan kuriosa:

Maj Korner:

”Det här handlar ju om någon som bor nära svalor.  Och svalor som häckar kan se ut som en viss kvinnlig kroppsdel. Så jag gissar på han som, till mångas förfäran, skrev om dem.”

Béatrice: 

”Men så lätt kan det väl ändå inte vara? Får fika lite (sambon köpte Singoalla istället för Ballerina jag bad om så jag måste först gå och handla rätt) och fundera lite till.”

(Och så fick vi en länk till en bild. Med snö på taken.)

Jesper: 

”Jo, Beatrice. Viktigt med rätt tugg till. Kan jag vara på väg mot en snabb viktoria här?”

Katt:

”I så fall för HB tanken till ett nöjesetablissemang vid sekelskiftet (förra) och en därtill hörande maträtt.”

Ständigtdennavessla:

”Lustigt egentligen att någon som lyckades göra alla tokförbannade genom att teoretisera att det där med Guds son var hittepå är så inne på just julafton …”

Och så blev det vilt hallabaloo när Huskorset och några andra associerade till ”den galna versionen” och ledtrådade via svett (transpiranto). Skogsgurra och hans Hyttfogde replikerade omedelbums från varsin dator:

Fimbulnocturn hat strong klimat
Asterix funkas et brassas
Tutti slafas i isolat
Deep in las missinassas
Lunan traskar la rutt sordin
Snoj lajt blanko sur la pin
Dito sur baldakino
Nizz est nur piggelino

Japp, det var Tomten av Viktor Rydberg (1828–95) som var förlaga idag.Jämför handlingen, ta bort rimmen och byt bara ut tomtens aktiviteter mot Olof Mellbergs och Zlatans nattliga, pratiga utflykt, så ser ni parallellerna.

Daguerrotypi med Viktor Rydberg, tidigast från 1855 när fotograf Lindsted öppnade sin ateljé i Göteborg. (Han kramar sin cylinderhatt som vi idag kramar våra telefoner. På bordet ligger studentmössan och fryser.)

När jag och min blifvande djefla man träffades för första gången en kall vinterdag 1985, bad jag honom av oklar anledning att recitera en dikt. Måhända för att testa honom, måhända för att jag var sugen på dikt, måhända för att jag ville framstå som intellektäll. Omedelbart fick jag ett par rader ur Tomten. Måste fråga varför.

– Öh. Hörru. Första gången vi träffades bad jag dig att läsa en dikt, och då b…
– Ja! Tomten! Av Viktor Rydberg! ”Vad rätt du tänkt!”
– Det där var ju en annan.
– Som satt på väggen hos min farmor!
– Men öh. Varför just Tomten?
– Ptja, du hade raggsockar i gympaskorna och en röd anorak, jag bara associerade lite. ”Vad skönt du drömt!”
– Ok, den andra igen. Men titta på mig nu! Vad känner du för dikt komma upphoppande nu?
– Hm. Ah. Jo! HELL HATH NO FURY!

Jahaja.

Viktor Rydberg med påsar under ögonen (på Zlatan-vis) år 1876.

Viktor Rydberg beskrivs kortfattat på sitt eget sällskaps sidor med orden diktare, journalist, forskare, lärare, religiös och språklig reformator, fattigbarn.

Bakom orden finns en inte alldeles lätt barndom i Jönköping, där han som ett av sex syskon ackorderades ut när mamman och hans yngsta syster dog i kolera 1834. Pappan (som hade bytt bort sitt efternamn ”Frisk” mot ”Rydberg”) klarade – som den sörjande, sjuklige alkoholist han var – inte att försörja familjen. (Tänker ni som jag nu att Viktor är släkt med Åsa-Nisse-regissören Ragnar Frisk? Jomen.) Efter ett år hos en fosterfamilj, brann Viktors nya hem upp – och förresten nästan hela Jönköping.

Viktor Rydberg klarade skolan galant upp till det som motsvarar gymnasietiden, även om det var problematiskt att han helt saknade pengar. Han skrev lite för olika tidningar, hoppade av skolan, flyttade till Lund och tog studenten, läste juridik, hoppade av och höll på att gå under för att han var så skuldsatt. Han skrev och skrev och blev intresserad av och insatt i teologi och politik, och började skriva om dessa ämnen. Han låg sannerligen inte på latsidan utan fortsatte att ta på sig jobb på tidningar, fotvandra i Norge och flytta hem till sin kompis som hette Hedlund (Göteborgs handels- och sjöfartstidnings chefredaktör) samt bli vän med Björnstjerne Björnson. Och så blev han både berömd och hatad för en bok som ”förnekade Kristi gudom”. (Han sa att Jesus på sin höjd var en kompetent person med stora kunskaper, men att han ju inte kunde vara gudomlig eftersom gudar ju inte finns.)

Hedlund och Rydberg i hatten på 1890-talet. (Se, det är en studio – de är fullt påpälsade inomhus!)

Det här med diktandet skötte Rydberg lite med vänsterhanden och hemligt – inte förrän 1875 publicerade han poem under eget namn. Sedan rasslar det till i välgång: han blir hedersdoktor och väljs in i Svenska Akademien 1877, gifter sig på låtsas (eftersom äktenskapet förblev ”ofullbordat” – för det vet man med bestämdhet) 1879 med en rik arvtagerska och levde ett på det hela taget gott liv med forskning, författning och flytt till Stockholm.

I huvudstaden blev han (förstås) kompis med Strindberg och Carl Larsson och var som en dåtida Leif GW som hade åsikter om det mesta – han språkpolisade om det tyska inflytandet, han bidrog till att sätta Hjalmar Branting i fängelse, han gick emot Strindberg i Giftas-målet och han tyckte att nakenhet var helt ok och alls inte osedligt som många andra.

Viktor Rydberg dog 67 år gammal, sliten av både diabetes och åderförkalkning. Om ni nu är det minsta lilla intresserade av hans sätt att skriva, tycker jag att ni ska läsa lite i den underbara skriften ”Om nakenhet och klädselsätt. (Med anledning av striden om Oscar Björcks frismålningar i Operakällaren.)”. Ett citat:

”De klädselsätt, som under de sistförflutna århundradenas lopp framträtt, det ena efter det andra, i mer eller mindre allmänna modedräkter och därmed tillvunnit sig ett slags betyg på respektabilitet, böra de i sedligt avseende ovillkorligt ställas högre än den nakna människogestalten, sådan konsten, idealiserande eller icke, har återgivit den?

Frågan står i ett nära sammanhang med en annan, nämligen den, om nakenheten, i samma mån som den ingått i folkens levnadssätt och seder, visat sig fördärvlig för deras moralitet.”

Nä, nu måste jag sluta skriva. Men innan jag glömmer – vi vill förstås veta mer om Linisens öden och äventyr:

”Och jag har dessutom svimmat offentligt vid en uppläsning av det aktuella verket.”

Ska man svimma, ska man ju definitivt göra det offentligt.

Jag gläds åt att Citronen, Luleå-Anna och Ökenråttan och några till har klarat sig helskinnade hem efter internetkrånglande äventyr så att de åker i hatten. Och nu rör jag om, nu rafsar jag runt och nu drar jag upp … Gittos mamma!

Lucka 12 kommer vid sexsnåret i ottan!

Som bonus på moset kommer här första delen av två en filmsnutt från 1941: Hilda Borgström läser ”Tomten” med jamande katter och allt:

{ 43 kommentarer }

Nu rör jag mig på hal is – får man verkligen hemlisblogga en redan hemlisbloggad person? Jahadå.

Men vi börjar med er. Anna Toss röt order till alla andra redan mittinatten:

”Det är ju en tjatig barkborre som bloggar. Så, nu kan jag gå och lägga mig! Och ni andra med! Skingra er, här finns inget mer att titta på.”

(Alla lydde förstås.)

Niklas i Göteborg:

”Jag borde gissa på Tranströmer men han är ju upptagen idag.”

Miastick har sett på Twin Peaks:

”Aha, tankarna går omedelbart till the Log Lady.”

Zkop var genast på rätt spår, kanske:

”Det första jag tänkte när jag vaknade upp, var något hoppfullt som hade med flyg att göra. En flygande skalbagge?”

Men det var ju inte skalbaggen som flög, vilket Orangeluvan kom på eftersom hon såg ett mönster i texten, ett mönster som jag hade dolt nogsamt i ett synnerligen bökigt språk:

”Haha! Jag vet, jag vet, jag vet!!! Har man läst Lasse-Majas dektivbyrås Cafémysteriet kan man knepen.”

(Knepet förklaras längre ner.)

Gissningarna fortsatte med Yoda, Angelina Jolie, doktor Phlox, hockeyspelare, Bach & Bloom (som vanligt) medan Agneta kom med ingående kunskaper i skogsvårdssvängen.

Linisen avslutade en dikt med:

Ty Lotten är klurig, sippor är blå
jag är en rookie, men gissar ändå.

Jag tror att även Béatrice hade en aning:

”Skogsmulle goes  wild.”

Dina ville däremot bara berätta om sin tillvaro:

Om ca fyra timmar skall jag informera om LCHF på hebreiska för okända personer för första gången i mitt liv.

Detta fick både mig och Orangeluvan att imponeras storligen:

”Wow, jag kan nästan inte bli mer  impad. LCHF på hebreiska. Jag som knappt kan kindpussas på franska!”

Fru Decibel drabbades av dåligt självförtroende, vilket inte på några villkor accepteras i fortsättningen:

”Äsch, att ens bildningsluckor alltid ska sammanfalla med Lottens luckor.”

Sedan klev Eva-L in på parkettgolvet med leriga stövlar och skrek:

”Jag pendlar mellan Henry David Thoreau (Skogsliv vid Walden) och Elsa Beskow (Resan till landet Längesen) (för visst är det väl med hummerspad trollgubben förtrollar trädstammen till en drake, det minns jag nästan säkert).”

Jesper måste förstås ha lite extrapoäng för att han drar in min favoritskådespelare:

”Dead wood. Naturligtvis kan det inte vara Johnny Depps Ed Wood, men väl John Barry.”

När Rosman mot slutet påpekade att skalbaggen var viktig för tidsangivelsen, skrev hakke:

- Hur mycket är klockan?
- Kvart över Beatles.

Annars fylldes kommentatorsbåset av filosofiska diskussioner om det är så att ett träd som faller i skogen brakar om ingen hör det efter Flygbengans fråga i ämnet. (Klart att det låter även om ljudvågorna just för tillfället inte når fram att peta på någons trumhinna. Däremot hörs inte träd som faller ute i rymden, men det är kanske en helt annan sak.)

Och hur gjorde Orangeluvan? Jo, hon läste de inledande versalerna i texten. Det tricket kan jag bara ta till en gång – i fortsättningen kommer ni alla att läsa gömda bokstäver på korsen och tvärsen.

Boken som låg till grund för det ytterst underliga textstycket var ”Resan till landet Längesen”, som Elsa Beskow (1874–1953) skrev 1923. Men den andas sannerligen längesen. Bilderna, historien, allt känns gammalt och mossigt – jag tänkte mig att det var ett ungdomsverk från 1895 på’t ungefär. När jag mejlade Elsa för en kortintervju, berättade hon:

”Så långt jag minns tillbaka brukade vi syskon, liksom nästan alla barn, tycka mycket om att rita. Jag var bara sex år när jag hade klart för mig, att jag helst av allt ville lära mig rita när jag blev stor – och allra helst rita i sagoböcker. Min bror och jag brukade ofta sitta och rita tillsammans. Han ritade vikingafejder och grekiska hjältestrider, medan jag ritade barn och stugor och landskap. Hans ritningar var mycket bättre än mina, jag kommer ihåg att jag beundrade dem mycket. Fast jag nog tyckte att hans hjältar hade lite väl korta ben.”

Nej. Nu ljög jag igen. Hon har ju inte mejl, jag har bara hittat en gammal intervju. Men visst är det intressant att hon berättar om hur brorsan var bättre på att rita och att hon insåg det? Än en gång: man kan inte se på små barn vad de kommer att bli när de blir stora! (Jag är arg på talangjägare som ger sig på tioåringar.)

Så här ser inte min bok ut – den här säljs som förstaupplaga för 100 euro i ett antikvariat.

Bokens historia är i korthet inte alls särskilt kort: syskonen Kaj och Kajsa bor i en stuga i skogen och leker på en fallen trädstam som de pyntar med paraplyvingar. En tomtegubbe ”sprutade över hela den gamla stubben med sin trollspruta (epoxyspruta?), så den blev alldeles levande”.

Titta, draken flyger med paraplyvingar!

Trädstammen blir en drake som flyger iväg till landet Längesen, som befolkas av huggande riddare, rimmande prinsessor, en trist kung, elaka drakar, en belåtet grymtande trollkung, fula trollungar som det är synd om, en skola utan skolbarn och ett lyckligt slut. Boken gjorde ett sanslöst stort intryck på mig när jag var liten, men det enda jag mindes innan jag läste den inför luckskapandet, var att det gamla trädet blev levande och flög. Det visade sig dessutom att det finns en sensmoral i storyn: var snäll mot andra så är de snälla mot dig.

Ack. Elsa. Du också. Tänk om barnboksförfattare hade kommit med nyskapande idéer som ”spela basket så blir livet roligare” eller ”ta på dig bekväma skor så går det dig bättre i livet” samt ”ingen bryr sig om din frisyr om du riktigt tänker efter”. Oh yeah.

Men nu drar vi en tishavinnare ur Plommonstopet. Det ser ut som Bessman … men måste vara Rosman!

Vi avslutar med visdomsord från embryo:

”Pucken var ett O. Vi är alla i förvandlingen, ord som smackar in i nätburen.”

Lucka 11 kommer vid niosnåret på morgonen!

{ 48 kommentarer }

Nämen. Jag som trodde att jag var övertydlig och till och med tänkte slänga in några förvirrande och helt ovidkommande ord alldeles innan luckan öppnades i morse! Men si det behövdes ju inte alls eftersom James Bond strulade till det för er.

HeMo, Ökenråttan och Dina klev in i ottan och sa att de med bestämdhet visste vem luckan handlade om. Sedan dröp de av, lämnade oss i ovisshet eller började yra som blåklockor. Då får man ägna sig åt filurerna i båset!

Miastick: 

”Edward i Narnia, han som gick in genom durren.”

Ardy:

”Det vet väl alla vem som kom som ett yrväder med ett krus om halsen – det är alltså Ågust idag!”

Scarilla:

”Tänker på Tvärsan och Ginger, för er som är bevandrade i Bengt Linders skrivkonst.”

Dina kom tillbaka och var alls inte säker på något längre:

 ”Det här är ju inte klokt! Än hamnar jag på franska författare som varit döda i sekler, än bland överlevande från Pearl Harbor, och nu hittar jag information om polska bönders socialförsäkring. På polska.”

Dammråttan utnämns härmed till dagens mest positiva:

”Å, en sån där härligt klurig lucka, som man nog kan googla. När jag gick i morse hade den inte ens kommit upp och nu är jag hemma. Maken sover av sig en förkylning och barnen sitter framför diverse tv- och dataspel. Jag har tid att googla!”

Efter ett virrvarr av konstiga ledtrådar och faktiskt några korrekta, tror jag att det till slut var Agneta som tog bladet från munnen, och Pysseliten som rimmade ett svar:

Klonk! När polletten föll ner.
Inte en ledtråd i båset jag ser,
men läser igen: ”något-krus”
och tycker mig fatta Lottens bus.
Jäkla Fredag att vara lång
Kommer inte facit nå’n gång!

Här hade vi en författare som faktiskt alla har läst. För alla känner ju till Robinson Crouse – som skrevs av Daniel Defoe. Alla känner kanske inte till Moll Flanders – som också skrevs av Daniel Defoe, men det var faktiskt hon som var huvudperson i dagens lucka. Moll-boken heter egentligen ”The Fortunes and Misfortunes of Moll Flanders”, därav latinet på diplomet.

Några förklaringar: stavningen av överlevnadskrus skulle naturligtvis föra era tankar till Robinson Kruse (han stavades svenskare förr i tiden), medan Edward N. egentligen var ”Nedward” Flanders (!) i Simpsons. Durr var inget annat än ”Moll” med fristavning och precis som Aequinoxia och Rosman påpekade även ”endure”. (Kerstin utan blogg påpekade att just durr är: ”a word used to mock a lame insult, often used in sarchastic phrases”. Men det hade jag inte tänkt på själv.)

Handlingen är (som i motiveringen på diplomet) en kvinnas levnadsbeskrivning, som slingrar sig genom ett halvt sekel, på olika kontinenter, genom barnafödslar, kärleksyra, giftermål och en ständig kamp för försörjning och överlevnad.

För att ni skulle få tankarna mot Defoe, pyntade jag som sagt Moll Flanders med både Kruse och Fredag. Men hur kom James Bond in i bilden? Jo, en annan Daniel spelade ju en av rollerna i tv-serien om Moll Flanders 1996.

Ni ser? Allas vår nuvarande James Bond: Daniel Craig. OBS: Miastick i båset kom på att även f.d. Bonden Pierce Brosnan hade spelat Robinson! Allt stämmer!

Daniel Defoe (1660–1731) hade turen att få en bra skolgång eftersom hans pappa (som för övrigt blev änkling 1670) hade bestämt att Daniel skulle bli präst. Så blev det inte – han gifte sig, blev affärsinnehavare, tog värvning, blev arg på kung James II och började då skriva anti-artiklar om honom utan att ha den blekaste aning om att han faktiskt var duktig på att skriva.

Solparasoll under en molnig himmel; de tänkte verkligen på sin hy på 1700-talet.

Trots att han hade gift sig in i en rik familj, gick han i konkurs 1692 – och även om han lyckades betala skulderna till viss del, bestod skulderna livet ut. År 1701 skrev han en dikt som blev den bäst säljande dikten dittills i England: The True-Born Englishman (hej Dieva), varefter han skrev politiska pamfletter om Skottland och England, satt i fängelse, blev hånad och bespottad medan han försökte försörja sin numera fattiga fru och de sex barnen.

Rasta-Daniel.

År 1719 kom första delen av Robinson Crusoe och 1722 gavs Moll Flanders ut. Defoe hittade inspiration i sitt eget lite röriga liv och åkte gärna och besökte fängelser för att finna skrivglädje och kunna reflektera över hur det var att vara på fel sida om fängelsemurarna. Han reste runt såpass mycket att han även hann skriva en resehandbok, vars marknad man får säga var lite mindre då än nu.

I källorna står det att han dog av ”lethargy”, vilket jag trodde var sjuklig slöhet, men som tydligen kan översättas till ”sömnsjuka”. Same, same, kanske?

En vinnare ska dras! Plommonstopet står i givakt, full av lappar! Jag drar en … ah, en månggissare: Cecilia N!

Lucka 10 öppnas ungefär 00:22!

{ 43 kommentarer }

Kära vänner! Förena er i facit och kämpa mot överheten!

Eller inte.

Jag får allt svårare att klura ut vem som är den första att svara rätt (which is a good thing!) och får nog i fortsättningen dra upp kommentarer ur båsdjupet lite mindre logiskt. (Sedan får ju ni gärna hojta till och förklara hur snabba ni var och därmed inhysta applåder, beröm, tusentals busvisslingar och kanske på sikt en t-shirt.)

Jesper skrev att han tyckte sig ana en liten mössa eller keps, vilket ju stämde bra. Plastfarfar höll med och Cecilia N kanske också hängde på, liksom MickeD som konstaterade att ”det blir orättvist om bokstäverna ska vara värda olika mycket.” Sedan rasslade det till och kopplingarna till Asien blev många, många – medan HeMo fokuserade på helt andra saker:

”Jag tror det är en ledtråd att Lotten visar att hon kan stava till ity, etersom alla människor nuförtiden av någon underlig anledning skriver ety. Därför tror jag att det är Svenska Akademin som bloggar idag.”

Maos lilla röda, här i engelsk version eftersom bilderna på den svenska var så fula.

Maos lilla röda färglade alla mina OÄ-lektioner i högstadiet emedan majjen alltid hade den käckt nedstoppad i bakfickan. Då och då åkte den fram och så fick vi – finniga, gängliga, sömniga tonåringar – några visdomsord oss till livs innan vi släntrade ut till grupprummen för att sova vidare. Majjen ropade med hög röst:

– Politik och taktik är partiets liv, ledande kamrater i alla instanser måste ägna dem odelad uppmärksamhet och får på inga villkor försumma dem!

Jag tänkte bara ”taktik, hm, jahaja” och ryckte på axlarna.

– I klassamhället lever en var såsom medlem av en särskild klass, och varje slag av tänkande är utan undantag stämplat med ett klassmärke! fortsatte majjen och rösten närmade sig falsett.

Jag tänkte bara ”klass 8a eller 8b?” och ryckte på axlarna igen.

Den där lilla boken förstod jag mig inte riktigt på dåförtiden. Men idag kan jag säga att det ju är glasklart: vilken twittersamling! Det finns 427 olika citat som t.ex. dessa:

”Det är dogmatism att närma sig marxismen från en metafysisk ståndpunkt och anse den såsom någonting stelt.”

”En av våra viktiga aktuella uppgifter på den ideologiska fronten är att utveckla kritiken av revisionismen.”

”Det allvarliga problemet är böndernas fostran. Om inte lantbruket socialiseras kan det inte bli någon fullständig och konsoliderad socialism.”

”Kampen för klass, produktion & vetenskapliga experiment utgör de 3 stora revolutionära rörelserna för uppbyggandet av ett mäktigt socialistiskt land.”

”Alla reaktionärer är papperstigrar. Till det yttre är reaktionärerna skräckinjagande, men i verkligheten är de inte så starka.”

”Imperialismen och alla reaktionärer har en dubbel natur — de är både riktiga tigrar och papperstigrar.”

Maos lilla röda heter egentligen ”Citat ur ordförande Mao Tse-tungs verk” och är faktiskt bara samlade Mao-citat. Under kulturrevolutionen på 1960-talet spelade den en stor roll när befolkningen skulle peppas till stordåd och trycktes i en upplaga som vida överskred antalet invånare i Kina – och eftersom det är relativt många som bor i Kina är det lätt att säga att det nog var jättejättemånga böcker som trycktes. (Över en miljard om man räknar dem i Sverige.)

Ledtrådarna i Wordfeuds- eller Scrabble- eller Alfapetluckan ska jag kanske redogöra för? De självklara förstår ni, men några är så himla långsökta att jag nog måste förklara mig.

MATSKRIFT — se det som kinamat & skrift bara. (Ni är på tok för matfixerade!)

MYRA – Myrdal, som skrev förordet till senaste uplagan av Maos lilla röda (1994).

MURA – kinesiska muren.

TIGER – papperstiger (se två av citaten ovan).

FLUGAN – tse-tse-varianten (och då ignorerar jag helt att man inte längre ska skriva Mao Tse-tung utan Mao Zedong eftersom den transkriptionen anses ligga närmare originalet som är 毛澤東.)

Men hemlisbloggaren kan ju inte ha varit själva boken (nu är vi där igen), utan måste ju ha varit Mao Zedong (1893–1976). En kortversion av hans liv är  att han

• växte upp på landet i förhållandevis förmögen familj
• utbildade sig till lärare
• fick jobb som bibliotekarie
• grundade KKP (Kinas kommunistiska parti)
• gick under jorden när Chiang Kai-shek var på jakt efter kommunister
• kämpade för kommunismen och bråkade med andra länder som inte tyckte likadant
• såg till att tre miljoner människor mördades under Kulturrevolutionen på 1960-talet
• indirekt är orsaken till att 70 miljoner kineser dog 1946–76.

Mao i trettioårsåldern. Liten keps, ja.

Dessutom var han tydligen en snuskpelle som aldrig borstade tänderna, bytte kläder eller tvättade sig trots att han i tio år bodde i omklädningsrummet i en simhall, där man ju kan tycka att det är ganska svårt att undvika vatten. Samtidigt hade han byggt drygt 50 bombsäkra lyxvillor som han inte ville bo i eftersom han av outgrundlig anledning hade fått för sig att alla ville göra honom ont. Fyra barn fick han – barn som han inte en enda gång träffade.

Well, well! Han skulle ha haft ett plommonstop, det skulle han. Jag sitter här med mitt (som, kommer ni väl ihåg, är min morfars?) och gräver fram en vinnare och det äääär … Smultronblomman! Vänta, hon skrev något kul som var en ogissning, leta, leta … aaah:

”Därför är inte min gissning Kennet and the Knutters.”

Lucka 8 öppnas inom kort på en Julkalendersajt nära dig. Men facit och lucka 9 kommer inte att dyka upp förrän jag vaknar på fredag morgon ity jag har en synnerligen ansträngande, hattrullande torsdagskväll när Den djefla mannen ska stå på scen och sjunga revolutionära rocklåtar. Eller hur det nu var.

{ 42 kommentarer }

I båset har vi idag fått ta del av många kommentatorers sysselsättningar. Béatrice flög till kurs i Stockholmsområdet, hakke är i Skåne, Smultronblomman ska åka söderut på slingriga vintervägar och Skogsgurra är hemma och vårdar hälsan. Själv har jag skottat snö, lagat ett avlopp, redigerat två artiklar, kontrollerat min hälsa (som befanns vara god), skrivit 37 mejl, putsat ett par kängor och försett dem med röda skosnören samt köpt ett par vantar. (Vad jag vill säga med detta är bara att vad man än berättar, är det intressant. Johodå. Så när ni inte vet vad ni ska gissa på, kan ni bara berätta om inställda flygplan, tråkiga dammsugare och whisky.)

Vad Niklas gjorde idag, vet vi inte – men att luckan skulle kunna ses som en namnsdagspresent till honom står helt klart. (Niklas i Göteborg får hänga med på ett hörn förstås.)

Så vad hade just Niklasses namn med ursprungsverket att göra? Tssst, inte särskilt mycket. Jag vill bara göra historien lite mer svårläst.

Den fiktive manusförfattaren ringde alltså upp en fiktiv producent och berättade på manusförfattares intensiva och självupptagna sätt om ett projekt som verkligen andades kassako. Eller inte.

Kanske var det Petra (grekisk tragedi) och Plastfarfar (boskap och bröd) som var först med rätt svar i morse – nu har ni blivit så duktiga på att vara diskreta att inte ens jag ser alla ledtrådar! (Men LL99s var solklar.)

Håll i er nu, för har ni inte hört talas om Medea förut, så vet ni ju inte att Motorsågsmassakern och de mordiska datorspelen bara är en västanfläkt i jämförelse. (Ännu en gång: vem är egentligen hemlisbloggaren? Medea? Jason? Euripides, Seneca, Corneille, Anouilh, Bengt Lidner eller Birgit Cullberg? Äsch, det spelar ingen roll: ni förstår ju vad jag menar.)

Lugn och fin Medea i Maria Callas gestaltning.

Medea (Nicole) är en prinsess-trollpacka inom grekisk mytologi. Hon är vacker och spritt språngande galen eftersom hon

• hackar sin lillebror i småbitar för att deras gemensamme faders framfart ska hejdas
• blir sotis för att hennes man Jason (Niklas II) kanske (och i så fall fullt förståeligt) är kär i en annan
• förgiftar denna rival med ett dödligt klädesplagg
• dödar sina egna barn
• försöker förgifta sin styvson och lurar Pelias’ (Niklas I:s) barn att döda sin egen far.

Här borde eftertexterna ha börjat rulla, men istället tar Medea en svängom med Akilles i underjorden. (Uppföljaren Medea With a Vengeance är förmodligen lika stolligt brutal den.)

Jason och Medea protesterar mot kriget i Vietnam kanske? (Av Gustave Moreau, 1865.)

Jag har läst många akademiska diskussioner om Medea. De går ofta ut på att 1) ingen ju kan vara så galen som Medea och göra det hon gör och 2) det är väl klart att hon blir galen så förtryckt som hon är. Min åsikt är att det ju är på låtsas faktiskt – precis som Motorsågsmassakern – och att det enligt många är roande att läsa fantasier.

Såja! Har ni antecknat stolpar nu så att ni alla till nästa omgång Trivial Persuit eller På spåret (eller vilken frågesport ni nu övar) kan ropa Medea! närhelst det talas om grekiska mytologkvinnor? (Och är det inte Medea så är svaret garanterat Sköna Helena eller Medusa.)

Plommonstopet är i hatten idag och spiller och dräller och har sig. Men vi har nogsamt stoppat ner alla nykomplingar (oavsiktlig felskrivning, men den ser bra ut) och gamblingar (också snygg felskrivning) och nu drar jag en liten skrynklig en, ser väldigt gammal ut, och det står … Luleå-Anna! (Som ju bara har varit med och gissat i två år, hur kunde lappen bli så sliten?)

Lucka 7 öppnas faktiskt ganska strax! Klockan 01:30! (Här har ni en som har hittat en tangent som det står ”tidsinställd publicering” på.)

{ 48 kommentarer }