Branden och en skolös mjuklåda

Sammanfattning:
I november började det brinna i vårt hus. Det var en installation på vinden som orsakade en glödbrand och som var så svår att hitta att brandmännen faktiskt stökade till det alldeles förfärligt med massa vatten. För att inte tala om allt sågspån som drösslade ner som när Pippi Långstrump med en gammal pistol skjuter hål i taket. Halva huset blev vattenskadat och vi sju flyttade raskt hem till Bästisgrannen som bor i ett normalstort hus med man och barn.

Varning:
Ni som har samma installation som vi hade, bör avinstallera den eftersom den började brinna trots att den enligt företaget inte kan börja brinna. Den heter ”Trygghetsvakten”. Oh, the irony.

Trevligt problem:
Vårt hus är från 1932 och fuskrenoverades 1984 när man lade in blommigt plastgolv och satte upp knottriga vävtapeter överallt. Ett rum hade kritade väggar, ett rum hade ett kritmålat tak. Allt detta var ju fantastiskt att bli av med, men det kostade förstås pengar. Hur får man bort kritfärg tror ni? (Man kämpar. I en evighet.)

Ville vi kanske ha en ny, blommig plastmatta i vardagsrummet? Näe. Eller kanske få ett nytt trägolv inlagt som vi betalade själva? Ja tack. Alltså blev vi av med sådant som vi ville renovera bort men aldrig på tusen år hade kommit oss för att göra ... men försäkringsbolaget står ju bara för ”återställare”, inte ”förbättrare”. Kr, kr, kr, som det ju står i Kalle Anka.

Vår ersättning från försäkringsbolaget när taken nu är lagade, väggarna tapetserade och golvet nylagt och vi verkligen är glada över det men ändå hoppades att det skulle bli en slant över för sveda och värk och annat:
0,00 kr.

Överraskande upptäckt:
Någon har fyllt på med möbler och böcker. När allt kom tillbaka från magasineringen var det mycket mer skrymmande och får numera inte plats.

Inget blommigt plastgolv så långt ögat ser. Men en och annan kartong.

Smal passage som har gjorts än smalare.

Stort barnrum som har fyllts med lådor och sängar som staplats ovanpå varandra. Men man kan bygga finfina kojor.

Tillbaka till mina rötter och myshörnorna där barn jag lekt:
Jag ville bara ha lite inspiration och bläddrade håglöst i ”Gör det själv i hemmet” från 1974. Bygg staket av slipers, gör dina egna vardagsrumsmöbler i furu, snickra ett skidställ och ...

... installera en mjuklåda!

 För där kan vuxna och barn umgås ”skolöst” – och med citattecken dessutom!

Hurra! Låtom oss alla över alla gränser tillsammans i en enda stor ormhög umgås mera ”skolöst”. Låt mig nu se, man kan ställa temuggen på bordet ... dra in elsladdar där på baksidan och sätta upp en extraskärm där på sidan och ... och ... och ...

Kära dagbok

Vad har vi gjort i dag då?

Medan andra människor får kickar av att flyga helikopter, hoppa fallskärm och klättra i berg, höll jag idag nästan på att köra i diket av storglädje när jag idag såg denna bil:

Say after me: a car.

Nioåringen försvann ner i källaren för att leta efter vår enorma samling raggsockar, pälsmössor och tjockvantar. De måste ha magasinerats efter branden, har vi nu efter sammanlagt tre timmars letande och sorterande konstanterat. (Hej försäkringsbolaget, får vi köpa nya?)

Samma sorts glädje som min egen över en rostig registreringsskylt, uppvisade Nioåringen nyss: hon hade i källaren hittat mitt smyckeskrin från tioårsåldern. 

– Kolla mamma, jag ser ut som en rappare! Får jag sortera allt?

Nioåringen satte med de funna smyckena igång en vulkan och ett snöskred samt ett fyrverkeri av minnen och forna drömmar. Jag satte mig ner och berättade allt om ringarna.

– Först två simpla billighetsringar som gick i stil med sådana där skramlande armband, ja, dem har du där ja. Jag och Bästisgrannen skramlade som fångvaktare där vi gick omkring. Ormringen fick jag av min kusin Håkan som var säljare i sin ungdom och gav bort sådana där som givöwej, varför vet jag inte riktigt. Den gröna gjorde jag till mig själv i åttaårspresent och den där med hjärtat i trä gjorde jag på slöjden i sexan. Oj, vad jag sandpapprade.

– Men mamma. Vad är säljare och givöwej och vem vill egentligen ha en orm på fingret?
– Jag!
– Och jag!  

Ringen med trähjärtat gjorde jag med baktanken att jag skulle ge den till mitt livs kärlek – som för tillfället var någon av tre särskilt intressanta killar i klassen. Jag avvaktade eftersom jag inte riktigt kunde bestämma mig för vilken av de tre som var värd min kärlek. (Tsssst. Ingen av dem ville ha mig, jag var ju 172 cm lång och hade täckbyxor.)

 – Jasså, jaha, här har vi fler av givöwej-ringarna. Den där på tummen med en skramlande tärning gillade jag eftersom jag alltid har gillat smycken som låter. Åh, till peace-ringen hade jag ett halsba... ja, titta det har du där ja. På den där står det ”LOVE”, ja, fast jag förstår inte riktigt vad man vill säga med en ring som det står kärlek på, kanske bara att man tycker om kärlek?

– Det är väl klart att man tycker om kärlek, mamma. Vilken ring heter piss?
– Peace. Det betyder fred.
– Så klart. Man tycker ju om fred. Precis som kärlek. Jättebra ringar tycker jag. Men vilka tjocka fingrar du måste ha haft när du var liten, mamma. Nu ska jag sortera!

Plötsligt sa det dingdong och pang och så öppnades alla husets dörrar på vid gavel och två frustande killar bar in några lådor till det numera iordningställda vardagsrummet.

Vad man inte ser på bilden är temperaturen; det är svinkallt. Men utvädrat!

Vad innehåller lådorna?

• små porslinsfiguriner
• basketbollar
• den djefla mannens gitarrsträngar
• barn
• skor
• tyllkjolar
• böcker
• framtiden

View Results
Create a Blog Poll

Nä, nu ska jag göra hemmagjorda pizzor som kommer att smaka järnfilspån. (Men enligt gårdagens kommentatorsbås har jag förmodligen bara bränt tungan, fått visdomständer och druckit på tok för lite vin.)

Vi har flyttat hem igen

Lucka 12 finns här nedanför.

Ska bara berätta att vi bor hemma igen eftersom jag inte kommunicerar med släktingar på vanligt sätt utan bara fnyser ”men läser du inte bloggen” när de bekymrat ringer och frågar hur vi haaaaar det.

I morgon är det fyra veckor sedan huset brann. Alla böcker och möbler i rummen som är vatten- och rökskadade är magasinerade och hantverkarna river och sliter och sågar och bankar varenda dag och inte har vi lyckats  komma på vilket golv vi ska köpa. (Har ännu inte hittat 60 m² parkett på Blocket.)

Vi bor i halva huset och sover i tre rum, vilket går jättebra eftersom alla rum har 714 sovplatser eftersom jag vill att folk och kompisar ska sova över så fort de kommer åt eftersom det är så himla mysigt när man är många eftersom ... ja. (Ni förstår väl att jag kommer att börja samla på katter eller tidningshögar när barnen flyttar hemifrån?)

I källaren har jag röjt och fixat fram en pysselplats och en läxläsningsplats. Den djefla mannen jobbar i gästrummet vid en släktklenodssekretär och jag sitter i dubbelsängen och jobbar.

En inte arrangerad bild.  (OBS! Tangentbordet lyyyyyser!)

Dubbelsängen står även vid den enda tv:n, varför det igår kväll såg ut så här i min arbetsplats:

En lite mer arrangerad bild – Sjuttonåringen balanserade kameran på en bokhög och programmerade självutlösaren och kastade sig fram i vänster bildkant. Strax ovanför syns mitt huvud (vad säger jag och till vem?), Nioåringen som håller en fjärrkontroll framför Sjuåringen, Den djefla mannen som verkar se ett spöke i kameran, Tolvåringen bakom ett papper (?) och så längst fram Femtonåringen bakom en dator.

Nu ska jag ladda inför en lång bilresa till Söderköping, spela en basketmatch med för få spelare och för många stukade fingrar och sedan njuta av en lång resa hem igen. Facit och nästa lucka kommer när de kommer! (Fast det struntar väl ni i – ni som läser detta – kom jag på nu.)

Ett vanligt blogginlägg om lite allt möjligt – och ett rop på råd

Julkalenderlucka nummer 9 finns här nedanför. Men jag har ju lovat att skriva lite om Liiifvet då och då och så behöver jag ju er hjälp med en stor sak. Jättestor, flera m² faktiskt. Men först en liten helgrapport eftersom jag då bodde i en lägenhet i Gamla Stan och för all framtid kommer att peka upp mot huset och säga:

– Där uppe bodde jag en gång. Det var ett himla dongande i kyrkklockorna, ska ni veta. Ja. Så var det. Skrev på en Julkalender gjorde jag.

Från matbordet såg jag Tyska kyrkan. (En äkta fotograf hade putsat glasen först.)

Och när jag hängde som ett nytvättat lakan ut genom fönstret såg jag Storkyrkan. Men hur jag än hängde, så såg jag inga Akademiledamöter trots att det ju är här de hänger i dessa dagar.

Kyrkorna slår alltså ett slag kvart över, två halv, tre kvart i och fyra på helslag samt x antal slag för timmen som just är hel. Mellan en minut i 11 och en minut över 12 slår kyrkorna alltså 37 gånger. Var. I otakt. Och inte en enda gång blev någon det minsta irriterad eftersom det ju var i Gamla Stan där kyrkor faktiskt ska slå i otakt och hela tiden.

Klockan halv två natten mot lördagen bestämdes det att vi skulle ”gå ut”. (Här känner jag alltid att jag måste citera Kerstin Thorwall, som skrev ”Vart ska du gå? Ut!” Så det gör jag då.) Men ”gå ut” är inte alls sköna kvällspromenader när man sover i en lägenhet i Gamla Stan. Nej, det betyder klockan halv två på natten ”betala 100 kronor för att komma in på en lokal och där rulla hatt och dansa”.

Inför detta krogbesök hade vi ägnat

• 0 minuter till uppfräschning
• 0 minuter till sminkning
• 0 minuter till hårfixning
• 0 minuter till funderingar över klädval.

Bästisgrannen i den randiga myströja som hon ibland sover i.

Jag i plommonstopet. Jag var den absolut enda i hatt, så ni som vill synas på dansgolvet ska i fortsättningen strunta i urringningar och slitsar samt mascara: ta bara på er en hatt.


Längs väggarna och golven stod, halvlåg och låg hånglande män och kvinnor som hade vi rest till en väldigt utspridd ormgrop på en fest hemma hos Caligula. När en karl i flera minuter hade klämt på mina överarmar och flera gånger nypt mig i kinden och närmade sig mig med en underligt kråmande tunga, skrek jag – för att avskräcka honom förstår ni väl – i hans öra:


– Du flirtar just nu med en synnerligen gift fembarnsmor som luktar svett och har glömt ta på sig bh:n och som dessutom rapar räkor!

Karln tog ett steg bakåt och log mot mig samtidigt som han gjorde tummarna upp med båda tummarna och så kom han emot mig igen och började om med överarmsklämmandet och tungviftandet. Som tur var, stängde klubben/puben/discot (vad säger man?) just då, så vi blev utslängda.

And now to something completely different.

Vi övergår nu till mitt rop på råd (som alls inte är ett rop på hjälp) – golvhjälp! För nu håller hantverkare och sanerare och fuktmätare på att riva upp vardagsrumsgolvet (eftersom det brann, om ni minns). Den blommiga plastmattan som vi inte alls tyckte om, åker all världens väg men försäkringsbolaget (If, som om de inte sköter sig kommer att hängas ut som en bloggare genom ett fönster i Gamla Stan) har ju helt rätt i att värdet på den är möjligtvis en halv veckopeng. Och då får man inte många kronor för att ersätta den, ska ni veta.

Vardagsrummet från ena hållet. Och en snickare. I bortre änden har de tagit fram det svinkalla klinkersgolvet från 1932, när huset var Konsumaffär.

Vardagsrummet från andra hållet. Och samma snickare. Kakelugnen kommer från ett 1700-talshus på landet och sattes in i början av 1990-talet.

Det handlar om 40–50 m² och vi vill egentligen ha breda 1700-talsplank som vi kan dansa barfota på. Trä ska det vara, men hur vi än letar hittar vi bara svindyr parkett som vi faktiskt inte har råd med. Så: har ni några tips? (Gissa först i lucka 9 och kom sedan hit och beordra mig att åka till Åväbbla och ge snickar-Elof en whisky så att han säljer sitt restlager från 1922 till oss för en struntsumma.)

Alltså: vad ska vi ha för golv?

Tangenterna lever ett eget liv

Jag tänkte låta bli att skriva om branden och hur vi samsas i Bästisgrannens hus. Jag tänkte heller inte skriva mer om mögelduschar och fotbollsspelare. Brutna tår? Trill i trappor? Tågresor? Sladdar och rullgardiner? Nope, här har ni en som tänkte förnya sig. Jag ska skriva om blommor och sex!

Fast jag börjar med att ta en basketbild från den gångna helgen när jag skrev protokoll på fem matcher, men inte spelade en enda själv.

Det är min rutiga skjortärm där. Jag vänder på pilen som anger vilket lag som ska ha bollen vid ”uppkastsituation”. Den lilla vita figuren långt borta i fjärran, strax till höger om domarens höft, är Femtonåringen.

Men det var ju sådär lagom kul att berätta om. Då fortsätter jag med att ta en bild från måndagens förmiddag, när jag och den djefla mannen flydde från rivningsarbetet och tvättmaskinen i det brunna huset för att istället roa oss på möte med revisorerna.

Hurra! Ekonomi som är så roligt! Alla sitter med datorer eller anteckningspapper utom jag; på min plats ses en kaffemugg och en mobil. Mitt hus har nämligen brunnit, så jag kan inte koncentrera mig. (Den ursäkten har jag som ni förstår använt till leda redan.)

Revisorerna sa som vanligt att vi måste ta bättre betalt, hålla ordning på kvittona, planera framåt och inte leva i dåtiden samt tänka mer lukrativt. Snicksnack, det går ju inte – mitt hus har brunnit.

Nä vet ni vad, tangenterna lyder mig inte. När jag försöker knacka fram ”lilja” och ”smeka” blir det bara ”brinna” och ”basket”. Jag ger upp. Här kommer branddokumentaton och mögel!

I det brunna huset drar hantverkarna bort lister och reglar som har gömt gamla tapeter. Den där övre ser snygg ut på nära håll, men är bara grå-grå-grå på avstånd.

Kolla så flott! När vi flyttade in var väggarna vita och jag satte upp de gula en väldigt jobbig helg för tio år sedan. När kan de gröna vara från?

Och här har vi det mest chockerande av allt: sedan brandmännen dränkte vinden för åtta dagar sedan, har det varit blött i isoleringen. Och det har börjat mögla. Redan!

(Tur att jag ska flyga till Genève i morgon så att ni slipper alla dessa mögelinlägg.)

Ska vi plocka äpplen i vår trädgård?

Högt uppe från husets andra våning ser jag en uppfinning som utvecklas i trädgården. Det är Nioåringen (som har klättrat i bloggen förut) och Tolvåringen som far omkring i det kala äppelträdet. Från trädet går en ... planka? En rutschbana? Ett rör?

 

En trädsnabel?

Aha, gamla stuprännan* som den djefla mannen skaffade för tre år sedan, men som vi inte vet vad vi ska göra med. Men varför landar inte äpplena i skottkärran?

*) Cool, inititerad uppdatering efter en kommentar: 

”Nu vill jag inte förstöra stämningen så här på fredagen, men föremålet som lutar mot trädet är en hängränna. Det finns stuprör och hängrännor, men icke stuprännor.”

Tack, Pribus!

Skymningen kom och gick medan barnen hade julgransplundring i äppelträdet. 

Fem kilo äpplen håller nu på att ruttna ihjäl i köket som pga. branden inte ser ut som ett kök utan som ett källarförråd. Då är det mysigare i Bästisgrannens soffa, där jag sitter eftersom vårt hus håller på att tömmas inför tak- och golvrivning. Packtjejerna och flyttgubbskillarna måste ha gått på pedagogik- och charmkurs eftersom de kvittrar som fåglar och tittar mig i ögonen samt svarar snällt på frågor som är så dumma att de måste nedtecknas och sparas för eftervärlden.

– Är det tungt?
– Nejdå, 40 kg böcker tar jag med lillfingret.
– Är 150 lådor med böcker normalt?
– Ja, så här ser det ut i alla hem.
– Ska jag öppna dörren åt dig?
– Nejdå, jag har superkrafter och går rakt genom den bara.

Och inget kaffe kokar jag åt dem heller.

Vi bor alltså kvar hemma hos Bästisgrannen. Visserligen är vi ju vana vid trång samvaro eftersom de bodde i vårt hus för tre år sedan. Men jag tror att vi är störigare än de, eftersom vi

• är sju personer
• har tonåringar som äter som Gargantua
• gör skidbacke på osten
• gör kratrar i smöret
• lägger tandborstar på spisen/i kylen/under tv:n
• inte kan vara tysta.

Felåt, liksom.
____________
Uppdatering: Cecilia N kom med det fullständigt självklara namnet på barnens uppfinning – äppelbanan.

Så, vad tar man med sig när det brinner?

Den förunderliga världen och dess människor bäddar in oss i bomull med omsorger, telefonsamtal, erbjudanden om fyra kilo kalops, blogginlägg, filosoferande och jag vet inte allt.

Blomma från en bloggläsare!

Men nu återvänder vi en liten stund till söndagskvällen! När brandmännen hade försökt lokalisera elden i en hel timme, kom überbrandchefen fram till mig och sa:

– Det är svårt, detta. Vi hittar inte eldhärden. Och nu tror jag att det är dags att hämta de saker som inte går att ersätta.
– Jahaja, kvittrade jag och tog ett hoppsasteg mot huset som vore jag på tivoli eller sju år.
– Vänta. Lyssna. Det som är oersättligt alltså.
– Oersättligt, upprepade jag och log.

Jag var nämligen helt obekymrad. Alla människor var oskadda och min dator låg tryggt på Bästisgrannens köksbord. (Vad jag då inte visste var att även fyra andra datorer hade placerats på samma köksbord av den sansade Sjuttonåringen.)

Inne i huset hämtade jag blåa Ikeapåsar som vi brukar använda för att forsla tvätt fram och tillbaka mellan källare och sovrum. Och så slängde jag ner de saker som jag i denna underliga stund fann vara oersättliga. Det var inte alls svårt och tog nog bara tre minuter. Idag har jag flyttat tillbaka sakerna till de oskadade rummen i huset, och jag baxnar över min ickefungerande hjärna. I påsarna låg nämligen

• en burk med sladdar till kameror och datorer
• en Rowells-katalog från 1967
• en Melodifestivalsbilaga från 2003
• tre smutsiga t-shirtar
• fem pärmar med idrottsurklipp från 1978-1980
• en barbiedocka utan hår
• en ickefungerande digitalkamera från 1998
• min mössa
• 16 par skor från olika genrer och tidsåldrar.

Bevingade ord, tandborstar, skor, sladdar och en  gammal kamera.

Rowells, tidningsurklipp och Carola 2003.

Tidningsurklippet på bilden ovan är en gåta. Det är från Expressen den 23 april 1981, och handlar om hur Tre Kronor slog Tjeckoslovakien med 4–2 i finalserien i VM. Bäst på isen var Anders Håkansson (vem är han?), Mats Waltin, Patrik Sundström och Roland Eriksson. Men varför har jag sparat det och varför i hela friden ansåg jag att just detta i söndags var oersättligt och t.ex. inte mina smycken?

Smyckeskrinet som jag inte tog med mig. I handen håller jag ett armband som jag och Bästisgrannen tillverkade när vi var 12 år – tofsarna kommer från våra respektive ryamattor. I bakgrunden diverse nipper med stort sentimentalt – men inte monetärt – värde.

Nu rensar saneringsfirman huset från skräp och sängar samt böcker. (Antalet lådor är perverst stort.) Saker som de inte ska ta med sig, hamnar slumpmässigt i övriga rum.

Köket i detta nu. Skannern-skrivaren, papier-maché-grisen, underkläder, sladdar, spaghettigrytan och några böcker. (Det luktar pyton.)

Vi kommer att fortsätta att bo hos Bästisgrannen så länge de står ut med oss. Iakttagelserna och lärdomarna är många.

• De sammanlagt sju barnen äter prick ett kilo bröd varje morgon.
• Ljudnivån runt frukostbordet kan inte vara hälsosam.
• När Skotten (Bästisgrannens skotte till man) idag fyller år, råkade vi glömma att servera honom frukost på sängen.
• Jag har förträngt min egen hygien och luktar löksoppa under armarna.
• Det är mysigt att sitta elva personer i en fyramannasoffa.

Men tänk om de inte vill se på landskampen ikväll! Fasa! (Man återgår snabbt till att vara bekymrad över petitesser.)

Dagen efter branden: stink och plask

Igår morse vandrade, nej vadade, vi genom rummen som ju var lite fuktiga. Branden i söndags kväll var liksom liten tuva som stjälpte stort hus, filosoferade vi och fnittrade lite.

Brandmännen drog efter släckningen fram plast, som de lade på de blöta möblerna, golven och hyllorna eftersom efternederbörden från vinden var rejäl. Detta är sjön på det blommiga plastgolvet i vardagsrummet.

Plötsligt ringde det på dörren. Det var sotarn från häromveckan. För han hade ju läst i tidningen att det var hans fel att det började brinna:

”Enligt uppgift ska rökutvecklingen ha uppstått efter eldning i öppna spisen.” Pah!

– Hej, förlåt, sa sotarn. Jag har under mina 40 år aldrig någonsin råkat ut för att det brinner där jag har inspekterat och det stod i tidningen att elden berodde på ”öppna spisen” och det har ni ju ingen men han journalisten kanske inte kan skilja på kakelugn och öppen spis och jag måste bara kolla vad det var jag gjorde fel och gick det bra för er alla i familjen ändå?

Vi lugnade sotarn med att journalisten bara hade hittat på lite (tänk ändå, så det kan bli). Sedan släppte vi in en strid ström av proffsiga karlar som med kännarmin och armarna i kors eller händerna i bakfickorna berättade den ena anekdoten efter den andra.

– Jomen, efter upploppet på Mariefredsanstalten såg det ut så här.
– Påminner mig om en brand i Skåne där en hel familj dog av röken fastän det bara brann på vinden.
– Den här kabeln här, den går ju som en berg- och dalbana. Just det, jag har ju jobbat på ...
– Och han i ...
– Just det, där var  vi också, på ...
– Ja, dom stollarna!

Då trillade min djefla man av en murken stege samtidigt som jag började ställa underliga frågor om tystnadsplikt, varefter alla fokuserade på vinden igen.

 

Saneraren, byggaren, besiktningsmannen och brandinspektören med cool lamphjälm dansar en lustiger dans.

Detaljbild från vinden. Det har förmodligen pyrt och glött i flera dagar – riktig fjutt tog det inte förrän vi började undersöka, öppna vindsluckorna och släppa in syre. Det som orsakade branden var en värmeslinga som installeras på vindar med fuktproblem. Varför den de facto började brinna, håller de på att undersöka nu – är det tillverkaren eller hantverkarna som ska ställas till svars?

Nioåringen i sitt och syskonens rum. Det ser ut som hon, beordrad av fotografen har satt sig i ”titta här vad synd det är om oss-ställningen” – men hon är alls inte bekymrad, faktiskt. (Den blå, massakrerade stegen är den som den djefla mannen föll av.) 

Alla säger om och om igen att vi hade änglavakt. De säger att vi har haft tur, att det kunde ha gått mycket värre och att egentligen skulle det ha brunnit mer och snabbare och varit mycket mer komplicerat. Och så påpekar de igen att vi har haft änglavakt. Själv upprepar jag gång på gång detta fasansfulla som jag faktiskt måste få på pränt för att sluta älta det:

– Det var meningen att jag och den djefla mannen skulle ha varit borta och föreläst i Lund och barnen skulle då ha klarat sig själva hemma och om branden då skulle ha uppstått mitt i natten, hade vi kommit hem till ett uppbrunnet hus och ...

Så, nu pratar vi inte mer om det. (Jag får väl fortsätta älta eftersom jag inte fick det på pränt trots allt.)

Idag ska allt vatten torkas upp, alla möbler som vi kan (vill?) spara ska forslas bort till ett magasin. Alla böcker i de skadade rummen ska packas ner och forslas bort även de och så ska golv och tak rivas. De säger att det kommer att ta sex veckor, vilket innebär att jag kommer att driva omgivningen fullständigt från vettet.

– Kan du hjälpa till här, Lotten?
– Nope, mitt hus brann och jag kan inte fokusera.
– Ta emot, Lotten!
– Oj, nej, mitt hus brann, jag hinner inte.
– Men vad gör du, dricker du mjölk direkt ur paketet?
– Javisst, mitt hus brann och jag är inte längre ansvarig för mina egna handlingar.

Ring brandkåren!

– Va? sa jag lite lamt.
– Ring 112! ropade min djefla man från taket.
– Till vem? Och varför? ropade jag tillbaka.
– Ring brandkåren! Det brinner på taket! På vinden!

Så jag ringde. Och det brann. Och brandkåren kom med fem bilar. Och så stängde de av hela vägen, stackars bussresenärerna måste ha fått åka långa omvägar och gått genom skogen för att komma hem.

Redan tio minuter efter brandkåren, kom journalisten. Så här ser det ut just nu. Jättespännande, verkligen.

Rökdykarna såg ut som Dustin Hoffman i Outbreak.

Just i denna del av barnens stora rum, står tre sängar med något som nyss var nya, fräscha lakan. Nämen titta på golvet, som jag ju dammsög för tio timmar sedan.

De tre barn som sov när vi ringde brandkåren klockan 21:30, rycktes upp och skickades hem till Bästisgrannen. De två stora barnen samlade ihop sina (håll i er) enorma läxböcker, avancerade matteuträkningar och välformulerade bokrecensioner och gick över gatan de med. Jag gav brandmännen läsk så att de skulle hålla uppe blodsockret och fatta kloka beslut samtidigt som jag försökte komma på vad som egentligen är oersättligt.

Nu är vi installerade hemma hos Bästisgrannen, som har bäddat åt oss i alla hörn av sitt hus. Det sticker i ögon och hals av röken och jag tänker att nä, nån måtta på det ju vara på bloggvirke, alltså.

Bakåtsträvare Bergman

Jag tycker om gamla hus – tinnar, torn och fönstersmygar samt stuckatur. Därför blir jag lite ledsen när man river Klara-kvarter och drar feta motorvägar rakt genom städer som Karlskoga. I morse blev jag lite ledsen när Stadshotellet här i Smedstaden brann och brann tills det bara var ett ihåligt skelett kvar.

Det brann som attan därinne, men brandbekämparna (genuskorrekt ord) koncentrerade sig på byggnader som kunde räddas. Den här var redan utom allt hopp.

– Men Lotten, alla nya, arkitektoniskt intressanta och stilistiskt perfekta hus med miljötanke och ... tycker du inte om dem?
– Gäsp. Näe.

I morse klockan 05:57 ringde min programledarkollega Jonas och sa att jag skulle åka ner till Statt och ta lite bilder. Ja, som en hyena. Nu vet vi att alla hotellgäster klarade sig bra, så jag förlåter mig själv för fotograferandet. Och jag förlåter mig själv för hur vi sedan under morgonen pratade nästan som vanligt i radion och att vi till och med skämtade och associerade till olika brand-ord. För det får man väl?

Se, så det brinner. Och se, vad står där nere i högra hörnet?

Aha, brandbilskaffe.

Förutom kaffe kan jag meddela att det dracks mängder med vatten, att brandvattenslangar är tjocka som vader, att man om man inte ser upp kan bli instängd innanför avspärrningarna och puttad på av en (snäll och förstående) polis och att alla nu är överens om att det är gangsterligor som sätter eld på fullbelagda hotell mitt i natten. Ja, det är mordbrand. (Mordbrand heter det även om ingen dör, vilket ju är intressant. NE: ”Människor eller egendom behöver inte skadas, utan brottet är fullbordat redan när de genom branden är utsatta för konkret fara att skadas.”) Det är enligt rykten samma busligor som förra året eldade upp en restaurang och som slet bort två toalettstolar på just Statt och orsakade enorma vattenskador ... som i förra veckan äntligen var bortrenoverade.

Tvi vale, bovar och banditer.

Aftonblaskan har som vanligt lite extra piff på nyheterna:

Eftersom jag kastade mig över en polis och frågade om just detta (”flås, flås, ursäkta, sprang nakna personer omkring här under evakueringen?”), vet jag att alla var påklädda och att nästan alla dessutom hade haft tid att ta med sig hela packningen.

Nu vill jag att Statt byggs upp igen av gangstrarna själva. I randiga kläder och med kanonkulor fästa vid smalbenen. Allt måste förstås byggas i sekelskiftesstil (ni förstår vilket sekelskifte) och inredas med röd sammet. Bakåsträvare var ordet!