Fågel, fisk och mittemellan

Igår var det så dags att äta min andra lunch med en annan av mina Anna Ankor, som heter Anna men inte Anka. Men vi åt inte anka som i torsdags (tack PGW), utan en fisk som hette något på r.

Inte anka, men fisk. Rorisson? Rorisset? Någon som känner igen fisken – de röda flärparna som ser ut som blomblad?

Inte heller anka.

Ber om ursäkt om jag skrämde er med måsen och dess trottoardöd. Jag vet inte mer än vad man ser här ovan och jag har inte manipulerat bilden för att förstärka det röda; det såg verkligen ut så där. Har den landat i glass eller har måsar sådant vitt klegg på insidan?

Anna, som varken heter eller äter anka, jobbar på Svenska konsulatet i Genève. Själv begriper jag inte hur hon får något gjort över huvud taget med vidunderlig utsikt över vatten, berg, stadsmyller och en tavla av Carl Fredrik Hill.

Apropå tavlor, så var jag igår på konst- och historiemuseet. I entrén möttes jag av en man som hävde ur sig ett hav av information, där jag lyckades urskilja ordet fermé. Tusan till museum att först släppa in en och sedan påstå att det var stängt. Pourquoi? sa jag med så många vokaler som möjligt och bad om engelsk översättning. Min franska är verkligen inte vad den borde vara, för vakten sa med ett leende:

– I was just explaining that it’s free, you don’t have to pay. Welcome!

Under hela min inspektion av museet (lägg märke till att det inte ska vara någon fnutt över e:et där) hade jag en annan liten museiman i hasorna. Inte fick jag ha kamera med mig och inte kunde jag smuggla fram mobilen för att ta bilder, så ni får lita på mig: det fanns många tavlor, rustningar, gevär och ett piano med trätangenter istället för elfenben samt en knallorange tavla med namnet ”Misstaget” (stor som en etta på söder). Och vansinnigt många vakter överallt. Jag fastnade för en denne konstnär:

Jean-Étienne Liotard (1702-89), som målade sig själv så här 1773.

När jag igår kväll med min värdinna släntrade runt i stan, åt sniglar och sushi och drack schweizisk öl som smakade tvål, stötte vi på en eldslukare. Jag tog fram kameran, siktade lite på måfå och whoooooohffff – sprang eldslukaren fram till mig och lekte drake.

Jag hann inte ens bli rädd, men kände en svag doft av bränd lugg en stund efteråt.

Annars var dagens största äventyr när jag inte höll på att komma av bussen. Precis när jag hade plingat, märkte jag att min jacka hade fastnat mellan två säten. (Det måste ha sett ut som i tecknade filmer när någon försöker röra sig framåt och då ryck-fastnar i metspö/dragkrok/Björnbuse.)

– Nämen så lustigt, sa det bloggskadade jaget och tog en bild på hur himla tokigt det ändå kan bli i det välordnade Schweiz.

Och så stannade bussen – men jag kom inte loss. Medan folk strömmade av, slet jag av mig jackan för att få ett bättre grepp och (om så krävdes) dra sönder den. Förmodligen suckade jag lite pardon och sorry samt jävlar medan schweizarna agerade lite svenskt och låtsades som ingenting. När jag kom loss och sprang mot dörrarna, stängdes de, och inte fanns det några praktiska fotoceller för öppning. Eller så hade jag blivit osynlig, för inget hände. Svettig och till och med lite generad, följde jag med bussen en hållplats till. Och såg detta:

Snacka om akut skoknytning: han kunde inte vänta tills han var uppe på trottoaren.

Simmaren har simmat färdigt nu

När Den djefla mannens farfar på pensionsdagen kom till jobbet, satte han sig ner, stoppade och tände sin pipa och dog. Det var förstås alldeles för tidigt i livet för en kraftkarl som han, men jag tänker ändå lite positivt på situationen ibland. Pang bom punkt, liksom.

Den djefla mannens farfar.

Igår morse gick min djefla mans pappa ner till stranden med sin hustru. Som vanligt var de iförda endast badkläder och morgonrock eftersom de bor 150 meter från det skånska havet. Min svärfar var simmare som ung (bäst i Norden), och vattnet var hans element. Morgondoppet under somrarna var den perfekta inledningen på dagen.

Den djefla mannens pappa i mitten.

De simmade lite fram och tillbaka. Förmodligen tog min svärfar som vanligt några rejäla crawl-tag sådär som bara vana simmare kan. Swooosch.

– Det svider i ögat, sa han till sin hustru när de gick upp ur vattnet.
– Jag ska kolla, sa hon och började med vana läkarhänder att undersöka ögat.

Där, i vattenbrynet, föll han i nästa sekund omkull. Död. Min ståtliga svärfar med de stora, varma händerna och de bruna, plirande ögonen samt tusen komplimanger redo, dog utan att ha en aning om att det var dags. Pang bom punkt i vattenbrynet.

Nyförlovade. De fick 52 sällsynt lyckliga år tillsammans.

Naturligtvis önskar jag mig också samma sorts pang bom punkt-död, gärna mitt i steget med en basketboll i handen. (Men oj. Får man filosofera konkret över sin egen död och tänka på sig själv redan? Ja. Änkan och jag är helt överens om att vi alla den vägen ska vandra och att det inte är något att hymla om.)

Fast hur skriver man nu kommentarer till ett blogginlägg som detta? Jo, vet ni vad – man skriver precis som vanligt. Man får det, för så här är livet. Och döden. Punkt.

Tassa inte på tå, för det gör inte jag. Hejdå, snälla svärfar.