Glöm ingenting på tåget! (uppdat.)

Jo, så säger de ofta i högtalarna vid stationsuppehållen. Dumt av mig då att i onsdags inte lyda och faktiskt glömma kvar en hel rullväska som dessutom var full med de böcker som jag släpar med mig på föreläsningarna, bl.a.:

• Svenska skrivregler
• SAOL
• 7 st Skriv för webben
• Grallimatik 
• Språkläran
• Bevingade ord
• Att skriva i tjänsten
• TNC:s skrivregler
• nya Ordboken utg. av Svenska Akademien 
• 15 skavda ex av min egen kåserisamling från 2001.

Tåget och väskan åkte mot Arboga och vände, så en stund efter att jag gick av stod jag i full snöstorm på stationen igen och inväntade tåget för att hoppa på och eventuellt norpa åt mig väskan. Tyvärr var  tåget då en timme försenat ... och ingen väska syntes till.

Jag har ringt till stationernas caféer eftersom SJ rådde mig att göra det. Sedan kan SJ inte göra mycket mer eftersom det inte är SJ:s ansvar längre, detta med förvirrade, halvsovande passagerare, som störtar av tågen utan sina persedlar. Då ska man vända sig till Bagport (coolt namn, mindre coolt vad gäller funktionalitet) – det företag som hanterar kvarglömda effekter. Och så ska man söka bland glasögonfodral och köttsågar och handskar hääääär. Hittar man något som låter bra (travel effects bag kabin) så klickar man på den raden och får upp ...

... väskans färg. Men inte mer. Jo, öppettider och telefonnummer. Men vad händer när man klickar på den röda rutan som heter ”request info”? Nada. Nothing. Ingenting. (Klicka om ni vill se hur lite det finns att se.)

När man ringer till Bagport under de fantastiska öppettiderna, säger en automatisk röst att det är så många som ringer och att jag måste försöka senare. (Det är faktiskt inte så konstigt att många ringer om man bara får ringa 08-501 255 90 mellan 12 och 16 må–fr.)

När man mejlar till Bagport, får man per automatik veta att de snart (inom 48 timmar) ska svara. Vilket de inte har gjort på *räkna räkna* snart 120 timmar.

 

”Vi avvaktar därför något med att svara på frågor om förlorat gods med det i åtanke.” En e-post. Jaså minsann. (Klicka för mer läsbar storlek.)

Jag har med ett fantastiskt tålamod pratat lugnt och försiktigt med SJ:s kundtjänst och påtalat bristerna i detta system och jag har pejlat läget via SJ_AB på Twitter och jag har fått tips och hjälp av Twitterfolket, men faktum kvarstår: det är svårt att komma i kontakt med Bagport. Och det är ett sanslöst dumt system som gör att ingen vet

• om min väska är upphittad någonstans
• när SJ (se, där har de i alla fall ansvar!) skickar väskan till Bagport
• hur lång tid det tar innan jag och Bagport upprättar kontakt när väskan väl är hos Bagport.

Väskan är inte låst och det finns kontaktuppgifter lite här och där i den och innehållet är inte stöldbegärligt annat än för lingvistnördar och envisa språkpoliser. Jag är ju dessutom beredd att köra flera timmar i snöstorm (hinner inte ta tåget) för att plocka upp väskan! Ge mig ett telefonnummer bara!

______
Puh. Nu har jag pratat med Bagport. De har inte fått in någon väska med böcker, säger datorn. Men en väska som är full med kryddor och böcker av Paolo Roberto, vill jag kanske ha den istället?

Computer says no.

Uppdatering:
Plötsligt får jag ett svar på ett mejl som jag skickade idag. Det mejl som jag skickade för fem dagar sedan har jag inte fått svar på. Jag blir väähäääldigt Niad:

”Hej!
Med anledning av Er förfrågan vill vi härmed meddela att vi tyvärr inte har fått in den väska Ni söker hit till hittegodsavdelningen.

Det kan ta ca två veckor innan vi får in allt hittegods. Om Ni önskar upprepa Er förfrågan angående ovannämnda gods om ca en vecka eller liknande, så ber vi er bifoga tidigare korrespondens (dvs nedanstående e-mail)! För att underlätta vid en förnyad förfrågan, vänligen komplettera med: vilket märke det är på väskan, namn på böckerna, finns det någonting annat i väskan än böcker, finns Era namn/adressuppgifter på eller i väskan.

Med vänlig hälsning
Carina Leek”

Jag svarar väl med en länk hit?
____
Uppdatering 2/2:
Jag svarade igår med en utförlig lista på boktitlar och väskmärke samt särskilda kännetecken på väskan. Nu kom detta från Bagport:

”Hej!
 För att kunna konstatera om vi fått in väskan Ni söker, skulle det underlätta om Ni kunde återkomma med kompletterande uppgifter.
Vad är det för slags böcker i den?
Bifoga även gärna tidigare korrespondens (dvs. nedanstående e-post)!

Med vänlig hälsning
Maria Nyhlén”

Jag svarar väl med en utförlig lista på boktitlar och väskmärke samt särskilda kännetecken på väskan ... igen?

Bildsafari från en nervös torsdag

Jag sitter just nu i en gigantisk föreläsningslokal (Conventum) i Örebro och försöker hitta tangenterna. Är ju nämligen beroende av att kunna se knapparna för att kunna stava rätt. Den allra nyaste MacBook Pro har självlysande tangenter. Hm. Hallå, psst, alla tjuvar, jag ställer datorn här och går på toa nu.

Men det var inte Örebro jag skulle redovisa, utan gårdagen i Stockholm. Klockan 20:20 skulle jag som sagt ställa mig på en scen på Berns och prata till 20 egna bilder som visas blott 20 sekunder i stöten. Det bli sex minuter och fyrtio sekunder. En baggis. Pah, att prata i åtta timmar kräver inga förberedelser medan sju minuters tal tar en vecka att planera.

Alltså var jag nästan inte kontaktbar, där min djefla man och jag vandrade omkring i Stockholm och besökte intressanta människor. Jag – som aldrig är nervös – var nervös på gränsen till sammanbrott.

Jag funkade helt enkelt inte.

Den djefla mannen driver ett mystiskt filmprojekt med sin lumparkompis Stig Bergqvist. Snart kommer förlåten att dras undan, sedan tilldelas han förstås en Oscar. (I vanliga fall hade jag tagit en bild på the storyboard och afrofrisyren som låg i en bokhylla istället för den här tråkiga vyn.)

I Gamla Stan gick vi förbi de här roliga stolarna. (I vanliga fall hade jag beställt ett glas vin och inspekterat hur pallarna var gjorda istället för att bara fotografera från magen utan att stanna. Man får vara glad att jag tog av linsskyddet i alla fall.)

Vi åt på en restaurang i Gamla Stan – i en källarlokal från medeltiden eller om det var 1970-talet. I vanliga fall hade jag fotograferat alla livsfarliga sladdar som hängde nakna från taket och sedan ringt upp tjifen och frågat hur han tänkte. Nu har jag bara ett vagt minne av att lokalen var orange. Eller blå.

Utanför Berns var det otroligt nog tjockt med folk och kändisar. Alla var förstås där för att se mig prata i 6,40 minuter: Loa Falkman, Christine Meltzer, alla i Let’s Dance, alla som någonsin har spelat mot Mikael Persbrandt samt alla som på sin tid blev intervjuade av Hagge Geigert.

Babsan kom trippande med hårsprejen sprutande hela vägen mot entrén. (I vanliga fall hade jag tagit en närbild på skorna.)

Aha. Det är tvåååå tillställningar på Berns, konstaterade jag och klämde av en bild på den stora skylten. (I vanliga fall hade jag faktiskt zoomat in på Lill-Babs skor och frågat henne om hälsenorna.)

Titta! Tumba! TUMBA! (I vanliga fall hade jag lagt märke till att han barskt stod och diskuterade något med Arne Weise, som ju här på bilden ser riktigt levande ut.)

Så tog jag mig då in i ”min” lokal – baren i källaren. Där såg jag till att bana vägen fram till baren så att alla skulle få i sig så mycket som möjligt innan jag ställde mig framför dem.

I vanliga fall hade jag faktiskt inte fotograferat publiken.

Jag ställde mig på scenen, sa vad jag skulle säga och kom varken av mig eller trillade av pinn. Det hela var mycket annorlunda, intressant och givande. Efteråt kom helt okända arkitekter i drivor och ville prata med mig om ... vårt fula hus. Ingen av dem ville dock köpa våra blommiga plastmattor. Slutsats: Pecha Kucha är ju kul!

När det hela var över och jag stod där med en japansk öl i handen, återvände livsandarna. Jag vände mig mot Den djefla mannen och sa:

– Det gick ju bra! Tog du många bilder?
– Jättebra! Fantastiskt! Va? Bilder?
– Du har ju kameran runt halsen.
– Va? Har jag? Oj!
– Men ...
– Men det gick ju jättebra!
– Fast har jag verkligen gjort det? Nu finns det ju inga bevis! Finns ett träd som brakar i skogen?
– Så heter det inte, det hete...
– Snyft. Jag finns inte.

På väg mot Centralen började jag tänka som vanligt igen. Trappan ner mot tunnelbanan hade en i mina ögon välfungerande reklam för Superstars på TV3: påklistrade löparbanor! Jättekul ju!

Men när såg man en löparbana med mattveck? (Puckot som har klistrat ska ha stort tack, annars hade jag inte kommit mig för att ta en bild.)

Nä, nu står min pappa på scenen framför mig och påstår att man ska säga ”e-post” istället för ”mejl”. Ursäkta, måste gå fram och protestera.

Mitt konstiga yrke: "vare sig" och "antingen eller"

Nu ska vi prata jobb. Pengarna till familjen drar jag in via föreläsningar – när jag jobbar som vanligt folk och åker iväg med pärmar, dator, mappar och pennor och kommer hem som ett utsketet äpplamos i kvällningen. Men vad jag gör resten av tiden är skumt, mycket skumt.

Nyss dök en av våra tre favorithantverkare upp. Vi gillar dem, men … de är precis som alla andra hantverkare och

• måste plötsligt åka iväg och hämta verktyg
• inväntar ständigt ”stabilt” väder, vilket är synnerligen svårdefinierat
• kommer tillbaka på tisdag, vilket betyder fredag
• är färdiga vecka 37, vilken infaller i mitten av december
  
• föreslår större åtgärder än vad som sagts från början.

Men annars gör de ett himla bra jobb och tar dessutom betalt med kvitto, vilket är ett krav från Min djefla ärliga, ofuskande man. Dessutom är de lysande konversatörer – man vill liksom aldrig sluta prata för det är ju så trevligt. (Och hur ska man hinna jobba då?)

– Vad gör du idag då? sa hantverkarn.
– Idag svarar jag mest på mejlfrågor om skrivregler, svarade jag.
– Va?
– Ja, om hur man ska skriva om man vill följa de skrivregler som finns.
– Men VEM ställer såna frågor?
– Du skulle bara veta. Jättemå...
– Och vem skickar man fakturan till sen då? sa hantverkarn, vilket man får säga är en befogad fråga.
– Ja, det går ju inte – men jag tycker om att svara, och så lär jag mig själv saker på kuppen. Häromd...
– Äh, jag tycker att du ska hitta på svar som ”man ska säga si eller så bara för att det var någon gammal kung som bestämde det nån gång” och så räcker det med det!
– Ja, så bygger man ju verkligen upp ett förtroende! sa jag och så skrattade vi gott.

(Jag borde kanske inte vara övertydlig nu, men är det i alla fall: ni ser parallellerna, va?)

Taket i detta nu. Stort symbolvärde i bilden.

Så vilka är så himla knasiga att de bryr sig om skrivregler såpass att de mejlar mig, slår upp dem själva eller ringer till Språkrådet? Jag vet inte, men jag tycker om det och dem. Sedan finns det ju de som är precis tvärt om.

– Jag måste göra något, vare sig jag vill eller inte, sa en av mina kompisar.
– Ja, men det är ju svårt att veta vad som är rätt. Vet du förresten att gränsen mellan vare sig och antingen eller håller på att suddas ut? sa jag. (Och det med extra len röst eftersom jag ju vet att det är lika känsligt att prata om språk som att diskutera saltmängden i en nyss svårsvald potatisgratängstugga.)
– Va? Vaddå? Vad sa jag? sa min kompis.
– Vare sig, men det är ok, man får fa...
– Ååååååååååh, vad jag bryr mig.
– Aha. Ironi. Men vill du inte lära dig hur d...
– Nej.

Gulp. Ska vi ta en långsökt parallell?

– Jag ser att du sågar.
– Ja, jag håller på med golvlisterna.
– Fast du gör lite fel. Om du gör sådär kommer vinklarna inte att passa så bra med varandra.
– Va?
– Tänk så här istället, vrid den där 45° sådär, och ...
– Ååååååååååh, vad jag bryr mig.
– Men det blir bättre då!
– Jag vill inte lära mig.

Så. Jag har ett konstigt yrke som efterfrågas av en relativt många, jag har kunskaper som är så attraktiva att vissa är beredda att betala för dem. Men jag är för de allra flesta så vansinnigt irriterande att jag faktiskt borde dra något gammalt över mig och sedan slänga mig i väggen.

Men jag ska nog få er på andra tankar, antingen ni vill eller inte. Vare sig kompisar eller hantverkare kommer att kunna stå emot mig! (Antingen kompisarna eller hantverkarna kommer att säga upp bekantskapen först.)

Fotnot från Språkrådet

”Vare sig du kommer eller inte? Antingen du kommer eller inte?

Bägge uttryckssätten är numer korrekta. Bruket av antingen-varianten i konstruktioner av denna typ sågs förr som talspråkligt. Redan i Svensk handordbok (1966) behandlas dock uttrycken som synonymer utan att några särskilda stilkommentarer ges. Det är alltså i betydelsen ’oavsett om’ (man kunde ju också skriva ’Oavsett om du kommer eller inte, så vill jag att du hör av dig’) som de två uttrycken är utbytbara. Det finns dock sammanhang där uttrycken vare sig … eller och antingen … eller inte kan ersätta varandra. I betydelsen 'ettdera' är exempelvis bara antingen … eller möjligt: ’Antingen får Larsson eller Olsson ta sig an utredningen’. Och i en nekad sats är bara vare sig … eller möjligt: ’Utredningen kunde inte genomföras av vare sig Larsson eller Olsson’.”

Ärligt talat, nu har jag läst ”vare sig” och ”antingen ... eller” så många gånger att jag helt har tappat känslan för vad orden betyder. Ettdera, endera, någondera, oavsett och utan hänsyn till kanske är bättre ordval? (Känner ni att kommentatorsbåset är öppet för allt mellan hantverkarfrågor och ordval?)

Namnrabbel

Pippilotta Viktualia Rullgardina Krusmynta Efraimsdotter Långstrump.

Denna fråga ställde Pseudonaja i kommentatorsbåset igår:

”Jag har ’bara’ två barn och jag rör ihop deras namn. Hur funkar det med fem barn? Säger du Rüdiger till Hans-Dietrich och Wibke till Heidi?”

Jawohl, det skulle man ju kunna tänka sig om mina barn t.ex. hade deltagit i tyska juniormästerskapen i badminton runt 1952.

Men ja, jo, visst och alltid: barnen som jag (med viss hjälp) har satt till världen och känner utan och innan, kan jag tydligen inte alls namnen på. Deras namn är tvåstaviga och enkla och (vilket jag tackar mig själv och min namnfantasi för varje dag) låter olika när man ropar på dem samtidigt som t.ex. en mistlur ljuder. Vokalerna i namnen här i familjen låter nämligen så här olika:

Den djefla mannen: oo-e! (Olle)
Jag: åå-e! (Lotten)
Sjuttonåringen: ee-i!
Fjortonåringen: ii-a!
Elvaåringen: åå-a!
Nioåringen: oo-a!
Sexåringen: ii-e!

(Tyvärr heter släktens alla kvinnliga kusiner och min syster också ii-a!, men det är smällar man får ta i dimman.) Enkla, praktiska och – skulle man kunna tro – lätta namn att minnas? Icke då. Så här kan det låta när jag ska ropa ner Elvaåringen från ett träd:

– Ee-i, nej, Ii-a, öh, Ii-e, nämen vah ... Oo-a, öh, Åå-a! Puh.

Eftersom förvirringen är total och vi behöver bena upp detta, listar jag här några olika sätt att irra sig bort i namndjungeln.

1.
Om jag tänker på Sexåringens mössa och samtidigt pratar med Fjortonåringen, kommer förstås Sexåringens namn ur munnen även om jag egentligen vill säga min farmors namn. Inte så svårt att förstå p.g.a. de dominerande associationsbanorna.

2.
Däremot är det svårt att förstå hur jag kan tappa bort Nioåringens namn när jag

• pratar med Nioåringen
• är totalt fokuserad på Nioåringen och hennes borttappade glasögon (en inte helt ovanlig situation)
• bara ska säga Nioåringens namn och ingen annans.

Jag måste rabbla upp halva släkten inklusive faster Ulla innan jag träffar rätt.

3.
Då är det mer praktiskt i den djefla mannens familj: där heter nästan alla utom han Karl eller Johan eller helt crazy både Karl och Johan. Man behöver inte tänka utan kan prata relativt avslappnat, för förr eller senare blir det ju namnbingo.

4.
För att inte tala om det praktiska i att min pappa och svärfar har samma förnamn! Eller kanske inte, förresten – det är väldigt sällan jag kallar min pappa annat än just pappa. Äsch.

5.
Släkten är full av barn som har uppkallats efter en trevlig moster/faster och morbror/farbror. Utan undantag får dessa barn prefixet ”Lill-” som de sedan som tvåmeterskarlar och hundrakiloskvinnor får leva med. Själv höll jag på att bli en Lill-Lilly innan någon sansade sig och gav mig Charlotte som förstanamn. Ett namn som jag för övrigt inte har lystrat till sedan 1972.

Detta namnrabbelbabbel kallas på engelska name chain och ibland på svenska för namn-kedja. Eller metonymiska namnfel. Jag undrar nu om felnamnade personer ingår i denna kedja. Jag känner nämligen

• en Inger som borde heta Kerstin
• en Kerstin som borde heta Inger
• en Stefan som borde heta Gunnar
• en Gunnar som borde heta Stefan.

Dessa fyra personer lystrar inte alls till Keringer och Gusten, har min undersökning gett vid handen.

Metonymi i NE.

Ok. Berätta nu om när ni liksom jag har ropat på er lärare eller chef så här:

- Paaaappa! Nej maaamm... nej ... *ryyys* ... äh, det var inget.


___________
Uppdatering:
Kolla vad Stationsvakt har hittat: en namnblandare!

Frånvarande

Jag har inte alla hästarna hemma och har blivit den slöaste kniven i lådan samtidigt som jag skulle behöva en häst att skära i små matbitar för att utfordra utfodra alla som flockas runt mig.

Fredag–lördag–söndag pågår här i stan en basketturnering med fler lag och deltagare än jag kan räkna till. Salte Stellan kommer hit med sin luftmadrass och magiske son och måste ju hållas koll på samtidigt som jag ska skriva protokoll åt pojkar födda 97 och flickor födda 94 samt vara speaker på finalmatcherna samtidigt som Den djefla mannen och hans bror överger hemmets inte alls lugna vrå för att hålla gratisföreläsning som förhoppningsvis ska generera en miljard betalningsföreläsningar som ska göra mig till rik hemmafru.

För jag har faktiskt inte tid att jobba utan måste enligt ett snillrikt schema i en bil med punktering och oförklarligt rusande motor röra mig så här under de tre kommande dagarna:

Nu är ju det intressantaste alls inte mina irrfärder utan namnen på stadsdelarna.

Förhoppningsvis kommer någon även i år att få en doja i storlek 52 i huvudet, stuka foten coachandes, kräkas mitt i en lay up, begära ketchup i filen – och visst kommer jag väl att få se ett par domare döma sovandes?

----
Aha och minsann. Den 18 april är tydligen ”Världsarvsdagen”. Någon som vill ärva min lilla del av världen? Frånvarande hästar och oskarpa knivar ingår.