04 mars 2010

Nymatsrapport 2: Flygande Jakob och en annan kyckling (uppdat.)

Jag är inte matnörd och – som ni ska få ett och annat bevis för nedan – inte matfotograf. Men hungrig nästan jämnt.

Den 1 januari fylldes kommentatorsbåset med allehanda mattips eftersom jag har som föresats att inte bara laga de vanliga standardrätterna i år. Även om jag inte har rapporterat om det här, så har det lagats diverse nytt. En och annan paj och några grytor – men inte köttfärssoppa än, för den är jag lite rädd för.  (Inlägget från nyårsdagen finns här.) Den första nymatsrapporten kom redan efter en vecka, och här kommer nästa.

När man vispar grädden till Flygande Jakob ser det ut så här deckarboksaktigt ut. 
– Vem har dött i grädden?

Bacon, grädde, nötter och mandelflaaaaa... (Mel.: ”Tårtan”.)

Han blev snygg, men flög inte jättebra.

Jakobs avgångsbetyg:

Lättugghet: 5
Kletighet: 5
Mättnad: 5

Var för sig är bacon, grädde, jordnötter, bananer och kyckling verkligen gott. Men tillsammans blev det nästan lite som när Rachel i ”Vänner” lagar trifle med grädde, kött och små ärtor.

Apropå grädde, så har vi ätit det flera gånger. Födelsedagarna har firats med nykomponerade tårtor och inte den gamla vanliga jordgubbsvarianten som vi alltid gör.
Mandelmassahögstårta med chokladskräp!

Ett småmuffinstorn! 

Igår var en stressig dag när tre barn hade träning, ett barn kom hem sent och det minsta barnet skulle vara hemma helt solo i en liten stund. (Väldigt liten stund, men ändå.) Då brukar det bli humsaskumsamat eller rester – men igår slogs billighetsrekord eftersom jag köpte nästan färdiglagad mat med kort datum för nästan inga pengar alls.

En fuskpotatisgratäng i påse, två ganska färska kycklingar, senapskål (ergo ruccola*) och bolltomater. Och hackad fänkål som jag klämmer ner i gratängen för extrasmak.
Den ena kycklingen hade varit med så länge att han hade antagit sin förpacknings kantiga form som kamouflage.
Se, så gott.

Se, så slut. (Eslövska praliner, mig förärade av Minerva.)

*-uppdatering
Nä, vi måste ta en utredningsomgång när det gäller ruccola, som enligt SAOL kan stavas både med cc och c. Det är ju så roligt är att det är senapskål det handlar om – som låter så läbbigt att man inte kan ta betalt för det, varför man byter nationalitet och namn och får folk (inklusive undertecknad) att äta de där inte särskilt spännande bladen. Tiila påpekade då att det inte var så enkelt:
”Det finns två bladgrönsaker som kallas rucola, dels senapskål och dels vild rucola som är en helt annan art. Och den rucola som finns i handeln är INTE senapskål.”
Jag rusade till NE, min husgud och aldrig sinande källa till glädje och förvåning:
rucola, rucolasallat, roquette, namn på den sallat som erhålls främst från arten senapskål.
 Den presenterades relativt nyligen som en nyhet för Sverige, men växten odlades här redan på 1400-talet under namnet senapskål. Bladen har en pepprigt pikant smak och är goda i sallader och sallatsblandningar. Bladen används också som smaksättare i mat, på pizza och i pastarätter. Också den vildväxande arten sandsenap har på en del håll fått användning som sallat och kallas ibland vild rucola.

Jahaja. Ska vi börja säga roquette istället?
Det  här är inte senapskål.

Etiketter: , ,

01 januari 2010

Liten pausfågel över helgen bara

Första dagen på det nya året är snart slut. Jag har inte kommit på några nyårslöften eftersom jag på det hela taget faktiskt är perfekt.

Typisk nyårsaftonsaktivitet.

Jo förresten, en sak ska jag försöka förändra år 2010. Jag ska utöka de 10–15 standardrätterna som jag hela tiden lagar med åtminstone 15 nya. Det innebär att jag ska testa kanske 50 nya rätter under året. Och rapportera resultatet här förstås.

Och var tror ni att jag ska hitta nya, lättlagade maträtter? I kommentatorsbåset förstås!
(Tack i förskott.)

Etiketter: , ,

28 november 2009

Fågel, fisk och mittemellan

Igår var det så dags att äta min andra lunch med en annan av mina Anna Ankor, som heter Anna men inte Anka. Men vi åt inte anka som i torsdags (tack PGW), utan en fisk som hette något på r.

Inte anka, men fisk. Rorisson? Rorisset? Någon som känner igen fisken – de röda flärparna som ser ut som blomblad?

Inte heller anka.
Ber om ursäkt om jag skrämde er med måsen och dess trottoardöd. Jag vet inte mer än vad man ser här ovan och jag har inte manipulerat bilden för att förstärka det röda; det såg verkligen ut så där. Har den landat i glass eller har måsar sådant vitt klegg på insidan?

Anna, som varken heter eller äter anka, jobbar på Svenska konsulatet i Genève. Själv begriper jag inte hur hon får något gjort över huvud taget med vidunderlig utsikt över vatten, berg, stadsmyller och en tavla av Carl Fredrik Hill.
Apropå tavlor, så var jag igår på konst- och historiemuseet. I entrén möttes jag av en man som hävde ur sig ett hav av information, där jag lyckades urskilja ordet fermé. Tusan till museum att först släppa in en och sedan påstå att det var stängt. Pourquoi? sa jag med så många vokaler som möjligt och bad om engelsk översättning. Min franska är verkligen inte vad den borde vara, för vakten sa med ett leende:

– I was just explaining that it’s free, you don’t have to pay. Welcome!

Under hela min inspektion av museet (lägg märke till att det inte ska vara någon fnutt över e:et där) hade jag en annan liten museiman i hasorna. Inte fick jag ha kamera med mig och inte kunde jag smuggla fram mobilen för att ta bilder, så ni får lita på mig: det fanns många tavlor, rustningar, gevär och ett piano med trätangenter istället för elfenben samt en knallorange tavla med namnet ”Misstaget” (stor som en etta på söder). Och vansinnigt många vakter överallt. Jag fastnade för en denne konstnär:

Jean-Étienne Liotard (1702-89), som målade sig själv så här 1773.

När jag igår kväll med min värdinna släntrade runt i stan, åt sniglar och sushi och drack schweizisk öl som smakade tvål, stötte vi på en eldslukare. Jag tog fram kameran, siktade lite på måfå och whoooooohffff – sprang eldslukaren fram till mig och lekte drake.

Jag hann inte ens bli rädd, men kände en svag doft av bränd lugg en stund efteråt.
Annars var dagens största äventyr när jag inte höll på att komma av bussen. Precis när jag hade plingat, märkte jag att min jacka hade fastnat mellan två säten. (Det måste ha sett ut som i tecknade filmer när någon försöker röra sig framåt och då ryck-fastnar i metspö/dragkrok/Björnbuse.)

– Nämen så lustigt, sa det bloggskadade jaget och tog en bild på hur himla tokigt det ändå kan bli i det välordnade Schweiz.
Och så stannade bussen – men jag kom inte loss. Medan folk strömmade av, slet jag av mig jackan för att få ett bättre grepp och (om så krävdes) dra sönder den. Förmodligen suckade jag lite pardon och sorry samt jävlar medan schweizarna agerade lite svenskt och låtsades som ingenting. När jag kom loss och sprang mot dörrarna, stängdes de, och inte fanns det några praktiska fotoceller för öppning. Eller så hade jag blivit osynlig, för inget hände. Svettig och till och med lite generad, följde jag med bussen en hållplats till. Och såg detta:

Snacka om akut skoknytning: han kunde inte vänta tills han var uppe på trottoaren.

Etiketter: , , ,

27 november 2009

Bland grisfötter och dockhusmat

När jag och Bästisgrannen var i USA, berättade jag i kilometerlånga inlägg om mataffärerna och min fascination för dem. Nu vill ni förstås veta hur det är i Schweiz? (Jag ställer förresten gärna upp för mataffärskontroller i N.Y., om någon undrar.)

Här i Genève är allt smärtsamt dyrt. Jag köpte ett paket med tepåsar och trodde vid betalningen att de var inpackade i bladguld. Jag gick in i en skoaffär som hade dammiga och omoderna skor på rea för blott 1 200 spänn. Jag köpte på Starbucks mitt livs dyraste kopp te: 50 kr.

Mataffärerna liknar till storlek och hyllsystem Sveriges. Men de har plastmat!

Färdigstekta hamburgare.

Pizzor som är nästanfärdiga.

Kött som påminner om dockhusmat i sitt blänkande, inplastade tillstånd.

Några kokta, inplastade potatisar.
Det fiffiga är att man här får välja mellan helt färdiglagad mat och fantastiska råvaror som aldrig har kommit i närheten av ett plasttråg. Tre meter från potatisarna ovan, fanns köttdisken.

Grisfötter.

Höna.

Stilton med portvin.

Diverse patéer.

Diverse påsar. Ok, de är ju av plast.
Inne i jätteaffären Globus kom en ilsken styckmästare fram till mig och väste på franska att jag inte fick fotografera sylt juiceburkarna med stickade mössor på locken eftersom Globus hade copyright på alla mina bilder. Jag fnittrade och skojade om andra löjliga sätt att ha copyright på allt eftersom jag trodde att han skojade. Det gjorde han nu inte. Så jag vände på klacken och flydde en hotande stämning, men var efter bara tio meter tvungen att tvärstanna och ta ännu en bild:

En levande människa i hår, klänning och skor.
Men igår var jag inte bara i mataffärer – jag blev av en av mina fullständigt förtjusande Anna Ankor (en som egentligen heter Anette) bjuden på lunch på ett sådant där perfekt ställe utan turister. (Moi? Turist? Mais non!) Vi pratade i munnen på varandra i tre timmar och var tysta endast när vi åt chokladpraliner.

Förrätt: pumpasoppa med tryffel. Och en platt baconremsa. Var det Långben som strök dem? (Ja. Det är vin i glaset. På lunchen. Men sedan drack jag faktiskt inte vin på flera timmar.)

Huvudrätt: anka med vinkokt päron.
Dagens underliga upptäckt är varken möglig eller dammig. Det är bara en chokladerias julpyntade skyltfönster.

Är detta månne en spikklubba eller ska man vara så avancerad att man kallar den ett stridsgissel? Hur som helst är den inte av choklad. Tillägg: kanske är det en morgonstjärna?

Kanske har vapnet i skylten att göra med chokladkittlarna (en kittel, flera kittlar, hihi) av choklad alldeles intill, som är en symbol för när en 14-barnsmamma 1602 skrämde fienden på flykten genom att från stadsmuren hälla kokande grönsakssoppa över alla som närmade sig. Detta firar man (L'Escalade) fortfarande i december varje år med att äta chokladkitteln och allt godis som den är fylld med, trots att det egentligen inte alls var sådär det gick till. (Karl Emanuel I av Savoie och hans män slogs tydligen tillbaka av en till tänderna rustad ortsbefolkning, men särskilt många kittlar och soppor sågs inte till.)

Och hur har ni det?
_____________
Uppmaningsuppdatering. Miss Gillette ville se burkarna med stickade mössor som höll på att kosta mig min copyright eller nåt:

 Inte sylt, men juice ... väl?

Etiketter: , ,