Uppsamlingsheat (uppdat.)

Min lillasyster Orangeluvan och jag diskuterar just nu om det finns några bortkastade år eller något som vi ångrar eller perioder i livet som vi skulle vilja göra om. Men hur vi än försöker, kontrar den andra med något som får oss på bättre tankar.

– Jamen mitt år som arbetslös var verkligen helt bortkastat! säger hon.
– Tsst, du skrev ju jättemånga artiklar som frilans under det året. Annat är det med våra fyra år i Väggarp, örk bara! säger jag.
– Snicksnack, om ni inte hade vantrivts där, hade ni ju inte flyttat hit – till det gula, fula, underbara huset.
– Men … ja. Jo.

De tre senaste dagarna är verkligen inte bortkastade, men kommer förmodligen att hamna i den grå sörjan som numera är mina minnen från förr. Om jag inte bloggar om dem förstås! (Nej, det här ska inte bli en dagbok. Men ett uppsamlingsheat när det gäller flertalet lösa trådar som är oknutna och fritt fladdrande.)

Jag åkte till Kista och höll ett föredrag om sociala medier på en internetmässa. Då berättade jag om SJ och SVT, som sköter sitt twittrande med den äran – men klagade på att SJ har fått för sig att det räcker med att vara närvarande på Twitter mellan 09 och 16 på dagarna.

Åhörarna. Innan jag började prata anade jag inte vem den inringade mannen var eller vad han skulle säga på slutet.

Man kan lugnt säga att företag som sköter sitt twittrande fick gratisreklam, att några bloggare fick sig en mild känga och att jag ifrågasatte viss sorts twitter. När föreläsningen var slut, reste sig mannen i den röda glorian upp och sa att han hade twitterrapporterat allt som jag sa.

– Och så har jag en hälsning från SJ. De funderar nu på att utöka sin närvaro på Twitter!

Wow. Var inte det fruktansvärt coolt?

När jag en lite stund senare skulle ta tåget mot Lund, kom jag att tänka på min försvunna rullväska som är full med ack så saknade böcker. Bagport, som har hand om hittegodset, envisas med att säga att väskan inte är funnen, men jag ger mig inte. Och gick till ”Lost and found” på Centralen.

 Men. Öh. Hittegodsavdelningen var inte full av hittegods utan bara en byggarbetsplats. 

 Jag kikade in bakom det svarta planket. Inte en enda väska! Inte undra på att de inte hittar mina böcker.

Besviken fick jag beskedet att hittegodsavdelningen ska flytta ”någon annanstans” och klev sedan på tåget. Endast två timmar först sent kom jag så fram till Lund. Där var det snö, kallfuktigt och underbart. Lund är underbart. Lund är Lund och min favoritstad, full med mina lundensiska favoritmänniskor.

Domkyrkan i Lund. (Som några lundensare varje år försöker putta omkull när de firar minnet av Jätten Finn.)

Efter välförrättat värv i Lund (återträff med NE-kolleger, Kunskapståget tillsammans med den djefla mannen och ett evighetslångt bankbesök), gav jag mig mot stationen i farinsockersnön som inte på något sätt är kompatibel med rullväskor. Dessutom har just den här rullväskan ett ovalt hjul, som egentligen borde jämna ut dunkandet mot kullerstenen. Jag lät som en baskagge i en plåtfabrik där jag hasade fram.

Kvicksand, liksom.

På tåget hemåt höll jag andan och tummarna och fick faktiskt tåget att hålla tidtabellen. Tyvärr konstaterade jag detta med hög röst till alla andra passagerare, vilket naturligtvis gjorde så att det gick troll i resten av resan.

Tågbytet i Norrköping brände inne eftersom tåget ”var borta”. Ingen visste var det var och ingen tågpersonal kunde ge oss besked trots att de gång på gång ringde hemliga nummer och fick tag på människor som inte heller kunde svara. Plötsligt sa en röst i högtalarna att vårt tåg hade ersatts av bussar som stod på hållplats C1.

Det var runt –10 C° och de flesta var dåligt klädda och oförberedda på 30 minuters utomhusväntan. Jag som var varmt klädd och har erfarenhet av luleväder, frös så att knäskålarna hoppade i höjdled. När den första bussen kom, kastade sig folk fram som hyenor på ett dött lejon. Rafs, krafs, puff, buff och hutter. Uppdatering pga. glömska: Vi skulle ha tagit det bortttappade tåget kl. 12:32. Busschauffören visste redan kl. 11.00 att han skulle köra oss. När jag vid halvtretiden twitterfrågade SJ vad som hade hänt med det försvunna tåget, visste de inte.

Twitterexempel. Och ja just det. Inställt var det ju. Ehum.

Den här bussen – som jag inte fick plats på – hann köra i tio minuter innan den krockade. 

 

Här är min buss, och min arbetsplats under de drygt två timmar som bussen slingrade sig genom snötäckt landskap utan mobil- eller internetvågor.

När jag efter ännu en evighetslång resa kom hem, konstaterade jag att det hade plogats. Det är i och för sig bra. Men jag har ju stukat handen och är den enda starka personen i huset under några dagar. Vad göra? 

– Aha, där kommer ett stort fordon, sa jag och älgade över drivor, viftandes med armar och ben samtidigt som jag skrek och pekade på snön. (Vilket ju skulle kunna betyda vad som helst. ”Hjälp mig, jag har tappat bort min hund i snödrivan där.”)

 Vallen som inte längre är där … eftersom jag med en hundring mutade en ängel i traktor.

Så. Har jag glömt något? Jodå: jag har glömt att rapportera om alla mina OS-sittningar – men det kommer. Största skandalen som jag hittills har hittat är nog denna:

 Coachen Bengt-Åke Gustafsson är med och tränar med sina spelare. Utan hjälm, ujujuj. Tror han att han är Guy LaFleur?

Tåg, taxi och trassel

Det finns modebloggare som bara skriver om mode och så finns det teknikbloggare som bara skriver om teknik och så finns det pyttipannabloggare som borde skriva om allt mellan himmel och jord men som i perioder känner ett obetvingligt behov av att blott och enbart skriva om tågresor.

Så ha nu bara tålamod, för det här är inte ens irriterande utan bara intressant. Hinner ni inte läsa klart nu, så finns det säkert en stund till bloggläsning om ett par timmar igen. Eller hoppa över de andra, trista bloggarna som bara skriver om sina golfrundor och bokutgivningar.

Jag åkte till Malmö i tisdags. Må så vara att jag av medpassagerarna fick höra alltför ingående historier om lavemangpreferenser och att tåget var försenat och att taxin aldrig kom och att snön i Skåne är kallare vid 1 minusgrad än den är vid minus 30 på kalfjällstoppar. Det var ändå på det hela taget en bra resa; jag åker till mina föreläsningar i första klass och får dricka te en gång var femte minut om jag så önskar. Det finns både el och internet samt benutrymme. Ditresan var ok, hemresan var ... lite mindre ok.

Taxiåkning i Malmö är en fantastiskt bisarr upplevelse, förresten. Jag förstår att ni hoppar av iver och vill höra allt om hemresan, men jag måste få berätta om taxibilarna i Malmö först.

Man har som utböling inte en aning om vilka bolag som är pålitliga. Och väljer man det som man ska kunna lita på (enligt lokalbefolkningen 97 97 97) och de utlovar fast pris (58 kr), så är det ändå fullt naturligt att chauffören säger:

– Det blir inte fast pris idag på grund av vädret.
– Vilket väder? säger man eftersom det är asfalt på gatorna och ingen nederbörd.
– Snö! säger chauffören och pekar på snödrivorna bredvid vägen.
– Ok. Vad kommer det att kosta nu när det ligger snödrivor vid sidan av vägen?
– 87 kr. Men jag tar inte kort.
– Du tar inte kort?
– Jo fast då kostar det 102 kr.

Om man eventuellt skulle få för sig att ta en taxi in till stan eller någonstans som bara ligger 15 minuter från stationen, säger alla malmöchaufförer nej. Nu är det ju kanske så att de – precis som jag – har rätt att som egenföretagare tacka nej till jobb som de inte vill ha. Men när man vandrar längs 20 taxichaufförer som alla skakar på huvudet och säger att de bara vill köra till Sturup, då börjar man undra över tingens beskaffelse. När jag till slut hittade en taxi, var chauffören besatt av numerologi.

– Du är en två-trea.
– Jaha, vad betyder det?
– Du är romantisk.
– Nej, hihi, nej.
– Skratta du, det här är en vetenskap – du är noggrann och avslutar alla påbörjade projekt!
– Neeej ...
– Du har hund!
– Nej, jag är allergisk.
– Men du hade haft en hund om du inte hade varit allergisk!

– Eh. Ok.
– När fyller du år?
– Den 2/2.
– Aha! Då är du ju väldigt pysslig och konstnärlig, har ett vackert inrett hem som kans…
– Sorry, men nej. Inte pysslig alls.
– Andar. Du tror på spöken och andar!
– Nähedu. Inte ett dugg.
– Det kommer du att få ångra.

Hoppsan hoppsan. Ska jag nu anmäla henne för hot?

Resan hem började med 45 minuters försening från Malmös station, som håller på att byggas om och påminner om Östtyskland.

Malmö Hauptbahnhof.

Sedan åkte vi i godan ro med bara några ytterliga förseningar ända fram till Linköping. Jag satt med en temugg, med datorn uppslagen, med hörlurar, med nätsladden inploppad och med tårna viftande utanför skorna. Då flåstjoade en röst i plingplongapparaten följande:

– Vi är i Linköping, men har ingen lokförare. (Huh?) Ni som ska till Norrköping, Katrineholm, Göteborg, Hallsberg, Vingåker, Eskilstuna och Västerås kan om ni skyndar er ta lokaltåget som kommer in på spår 4 nu, men skynda er! Det här tåget kommer att stå här ett bra tag!

Vilken tur att jag inte sov och litade på en geografisk väckarklocka (som Jardenberg önskar sig här). Jag trasslade raskt loss mig från alla sladdar, ryckte och drog i alla som satt fast i uttag och fastnade i bordet när jag fällde upp det, tog på mig skorna samtidigt som jag försökte stoppa ner den motsträviga iPhonen i bakfickan, knölade ner allt i ryggsäcken vars fjorton fack alla var vidöppna. Jackan tog jag i handen och skutt! så hoppade jag av tåget och hann springa 20 meter innan jag kom på att (håll i er) jag hade lämnat rullväskan på tåget. Inte samma väska som ju Bagport håller som gisslan, utan en helt annan med nya nördböcker och uppslagsverk. Skutt! hoppade jag på tåget igen, älgade bakåt, genom tåget och hann ta min rullväska. Skutt! så hoppade jag av tåget igen och sprang nerför trapporna mot en annan perrong. Här någonstans kom jag på att mitt plommonstop var borta. (Hej igen Bagport.)

Tack, tack, trappkonstruktören som på alla dessa tågstationer har fattat beslut om att klinker utan friktion är det bästa underlaget i Sverige, där vi ibland drabbas av nederbörd. (Jag landade med höger axel på rullväskan, vilket kändes bekant.)

Väl på mjölkapallståget, stängdes dörrarna och tåget åkte iväg – men innan alla som hade blivit ombedda att kliva av X2000 hade hunnit på. Det var som att se en tragedi, en noir-film, där de kvarlämnade sprang längs med det rullande tåget och knackade på fönstren, medan vi på insidan frenetiskt tryckte på dörröppningsknapparna. (I filmen hade någon säkert trillat omkull på perrongen, strykninförgiftad och bedragen medan musik spelade i bakgrunden och röken puffade från … någonstans.)

Tåget mellan Linköping och Norrköping kröp fram och tog en dryg timme på sig. Istället för att sitta i en förstaklassfåtölj, stod jag i snöslask som en packad sill. I Norrköping inväntade vi sedan ett visst X2000 från Linköping. Ja, samma tåg som vi hade blivit ombedda att kliva av.

 Perrongen i Norrköping.

Vi blev till slut hänvisade till ett litet tufftufftåg, som först inte kunde åka pga. personalbrist och sedan fick rött ljus och sedan fick tre tågmöten.

Lattjo.

Men jag kom hem till slut. Och banne mig: inte en enda sur människa stötte jag på under hela denna långa resa. Resenärerna var glada, tågvärdarna var glada, men gladast av dem alla var nog jag.

För jag fick anledning att skriva världens längsta blogginlägg.

Folk pratar

Under de långa, långa timmarna på tåg igår, lyssnade jag förstås på vad folket runtomkring mig sa. Påfallande ofta är det en pappersbläddrare med uppslagen dator som högt och tydligt i mobilen berättar om det senaste mötet och vad alla runt bordet hade tyckt och hur de nu ska gå vidare. Allt ska implementeras i pipeline hela tiden.

Lite mer ovanligt var det med den prydliga damen som på lundaskånska talade med sig själv. Så himla konstig är ju inte den synen nu när alla har telefoner och trådar ur öronen. Jag letade och letade – men hon talade verkligen bara med sina egna röster.

– Ja, näe, det kan jag ente ta opp här, då roar vi hela kupén.
– Jodu, det skulle Nesse gilla, du. Så är det.
– Jamen man blir så fårbannad. Jaja.

Mot slutet av resan lyssnade vi alla på ett omaka, mycket skånskt och högljutt par:

1) en kvinna i 60-årsåldern, med guldkeps och fotsid päls och blingbling från en tömd skattkista i en nordisk folksaga
2) en kille i 25-årsåldern, jeansklädd och insvept i fodsid kappa med pälsbräm.

De hörde ihop, men talade förbi varandra. En historia handlade om en hästgård, en annan om en galopperande sjukdom ”så han har nog ente långt kvar han, näe” och en tredje kan jag faktiskt inte gå in på, men den innehöll orden ”lavemang” och ”ansiktsmask”. De två är tydligen celebriteter i en för mig obekant bransch, insåg jag när jag fascinerat googlade namnen som de upprepade oftast.

Vad folk hörde mig säga igår?

– Hej, tack, nej, tack. Ja, jo, jaså.
– Hej, tack, ja. Svensk grammatik på engelska? Vänta ska jag kolla.
– Hej, va, nä, det hade jag glömt. Presentation på bara 50 ord? Ok, när är deadline?
– En jättestor tekopp.
– Hej! Mmmm, fast jag glömde champagnen.
– Hej, tack, tack.
– Nä, min diet består sedan 7 januari av bröd, smör och socker.
– Hej, tack, tack. Bara 89 lådor och sju bufféer.
– Skrivkurs.
– Ursäkta, kan du ta ner din väska, snön droppar ner i mitt tangentbord.

Och här stod jag i en dryg halvtimme och väntade på en förbeställd tågtaxi. Den glade mannen till vänster var en SJ-anställd som höll mig på gott humör – även han väntandes på en förbeställd taxi.

Hallå hela världen: jag fyller år idag (uppdat.)

Redan för en månad sedan skickade jag en önskelista till familjen så att alla skulle kunna förbereda sig i lugn och ro. Särskilt min djefla man, som i alla år i kvällningen den 1 februari har drabbats av hjärtklappning och kastat sig iväg till nattöppna bensinstationer för att till sin ljuva hustru köpa ... torkarblad, motorolja, Harlequinromaner och en och annan tulpan. Och vad hände igår, strax efter kvällsmaten?

– Öh, eh, jag må... ska ba... åka på ett ... ett ärende ... kommer strax!

Nu  är jag vederbörligen uppvaktad och gratulerad och ska bara förbereda mig för en *gulp* tågresa ner till Malmö för morgondagens föreläsning. Födelsedagen kommer alltså att spenderas på

• tåg som kommer att bli försenat eftersom snön fyker och alla rälsar försvinner som i kvicksand
• hotellrum, alldeles ensam. *)

(Många i min ålder låter bittra när de[t] kommer till åldern och kritan. Jag övar alltså på den tidsålder som komma skall: bitterdomen.)

Mamma, pappa, och jag. (Nämen det är jättekul att få barn. Vi är inte trötta alls. Inte ett dugg.)

Uppdatering:
*) Nu har jag fått ett ståtligt erbjudande om vin, kvinnor och säng samt en och annan karl som sällskap ikväll i Lund. Och eftersom jag har tackat nej till det erbjudande (för att det är något fel på lufttrycket i i huset; efter varje fest övernattning just där, får man en rasande huvudvärk), har jag enligt den alldeles förtjusande (helt korrekta) värden ingen som helst rätt att gnälla och låta påskina att det är synd om mig.

Uppdatering i kvällningen, när jag egentligen skulle ha varit framme i Malmö:
Jag, som aldrig har kommit igång med twittrandet, har nu kommit igång med twittrandet. Och det som skrivs där kan man ju inte upprepa här ... förutom det som är riktigt, riktigt intressant. Som när det nyss knastrade till i högtalaren (jag sitter fast på X2000 i norra Skåne):

Pling plong. ”Trafikmeddelande. Det är fullt snökaos i Lund. Det finns inga bussar och inga tåg och inga besked. Återkommer om det klarnar.”

Vilket jävla väder? (uppdat.)

 

”Tågtid” är ett fint nyord som kan betyda ”tid som man inte vet något om och som slukar all annan tid”.

Ur led är tiden.


– PLINGPLONG! På grund av den rådande väderleken råder stora förseningar. Vi ber alla tågresenärer kontrollera skyltningen extra noggrant.

Jag är på väg till bloggträff i detta nu. Jag befinner mig i Mälardalen och det är –12 °C, men det har inte snöat på mer än ett dygn. Nu undrar jag:

Vilken väderlek är det som försvårar tågens framfart? Snön som föll i fjol? (=Igår.) Hala spår? Solkurvor? Motvind?

Jag kollar skyltningen extra noga för att vara en lydig medborgare. Där står det att tåget som vi klev på endast är för avstigande. Och att det skulle ha gått för fem minuter sedan. Jag hittar en tågvärd och pekar mot skylten och ska precis säga något, när hon skakar på huvudet och säger:

– Nejnej, strunta i skyltarna. De visar aldrig rätt.

I bakgrunden hörs den inspelade rösten i högtalarna:

– ... ber alla tågresenärer kontrollera skyltningen extra noggrant.

Ni undrar förstås om Micke och Lennart sitter bredvid mig idag? Nej, men nästan:

Mannen som hinkar öl ska tillaga lövbiff med lök ikväll och har nyss flyttat och ska laga lövbiff med lök ikväll och lövbiff smakar bäst med lök och nyss flyttade han och lök och lövbiff passar jättebra ihop när man nyss har flyttat.

Uppdateringsbild

Pseudonajas musslor till vänster, min metallsmakande, inte särskilt varma soppa till höger. 

Världens minsta bloggträff (jag överdriver alltid) med Pseudonaja, Mrs Li, Kista Chic och jag närvarande. Men AB var nästan där eftersom hon ringde och sa hej, medan Anna inte alls var där utan hemma och gjorde någonting med choklad, tydligen iklädd nattlinne och förkläde. Jonas Gardell pratade inne på toan (jag överdriver alltid; han talade inne på Folkoperans scen, men det var hål i väggen in till damernas toa – man kunde höra honom där man satt) och musiken vrålade i högtalarna (jag överdriver inte alltid) medan jag hela kvällen lade krokben för en av servitörerna.

Jag rapar fortfarande glutamat sedan igår. Och så glömde vi att göra bloggservett!

På tåget med Lennart och Micke

Igår åkte jag tåg med Micke och Lennart. Eller, åkte och åkte ... de förpestade tillvaron för mig, där jag i lugn och ro bara skulle åka lite tåg. Micke och Lennart var nämligen aspackade.

– Höwru Micke. Din jäla sopa. Va ful du är.
– Käften. KÄFTEN!
– Jag tr...
– KÄFTEN!

Ja. Jag tog en bild på dem. So sue me. Jag var arg.

Efter att ha försökt få tyst på Lennart, lade Micke av den första av ungefär femton långtradar-rapar. Eftersom de satt snett bakom mig, kände jag vinddraget och doften tydligare än min egen andedräkt. Pffffft, så öppnade de varsin burk starköl och rapade lite mer.

– Varu stinker! Vaffan, haru pissat på dej?
– Käften, det gjorde jag redan i Strängnäs.

Sedan diskuterades det på 100-decibelsnivå kvinnors

• utseende (”negresser ser ut som chokelaaa”)
• intimhygien (grabbarnas egen hygien borde ha varit ämnet för dagen)
  
• ställningar i vågrätt läge
• bristande intelligens.

Tåget var proppfullt. Publiken var knäpptyst. Tiden gick långsamt. Tänk er nu denna dialog med rosslingar, rapar och lungdjupa hostningar inskjutna efter vart tredje ord:

– Flämpan!
– Vanurå? Vare hon du fick ungen med?
– Nä, vi är ju i Flämpan!
– Jag sa ju det, äre hon du fick din unge med?
– Nej, Flemingsberg! Kolla, i dom där höghusen bilade jag bort alla badrum som hade brunnit upp.
– Å fan.
– Fast jag blev kickad efter två dar. Fick inte vara hög på jobbet.
– Äre inte där det brann?
– Jag sa ju det! ÄRU DÖV?
– Det var där det brann. Kolla där uppe. Jag har jobbat där.
– DET ÄR JU JAG SOM HAR JOBBAT DÄR!
– Med mig? Nä för jag blev kicka...
– DET VAR JU JAG SOM BLEV KICKAD!
– Ok. Fast jag blev kickad när jag var full. Armarna skakade såhärva, av allt dedära bilandet men jag trodde att jag hade druckit för lite öl bara.

Här skrattade de så att de spillde öl i skäggen på varandra och blev tvungna att spotta lite flimmerhår på golvet. Jag var så irriterad och arg att jag fantiserade om tågolyckor och fälleben samt folk som tappar resväskor i huvudet på fullegubbar. Så kom slutklämmen som fick mig att känna mer sorg än ilska:

– Öh, din unge, va heter han.
– Pontus.
– Kommer han att bli som du?
– Total jävla ...  Ja. Total jävla loser.
– Men asså. Kommer han att bli som du?
– Nä, som du! (Jättestort skratt från bägge.)
– Alltså, går han i skolan?
– Näe, han går på Plattan. Hante vatt i skolan sen han var 13 bast. Va fan.

Jag ville plötsligt öppna min famn, donera mitt liv och hjälpa dem på fötter.

– Nu är vi framme! Mot Bromma! Hasch!
– Men vaffan, sket du? DET STINKER! FAN VILKEN JÄVLA RÖKARE!

Tänk, så blev jag snabbt arg och irriterad igen – och lite förvånad. Jag trodde inte att man sa ”hasch” längre, men det gör man tydligen.

Vanligt inlägg: tågjävlar, blögg, Eddie Izzard och en liten lucka

(Lucka 20 i Julkalendern finns som vanligt här nedanför.)

Jag och min djefla man skulle igår ha åkt hemifrån klockan två, kommit till ett centralt hotell klockan tre, drällt omkring och kollat mögel i duschen till klockan fyra, åkt på blögg hemma hos Cruella, gått med henne till Eddie Izzard klockan åtta och sedan gått på en cooooool isbar och svingat en bägare samt dansat hela natten.

Redan klockan två pajade planeringen, när vårt tåg var en timme försenat pga. motorfel. Det underliga var att när det trasiga tåget väl anlände, fick vi order att gå på och åka med det.

– Varför ska vi kliva på ett tåg som är trasigt?
– Lokföraren har fattat beslut. Vi ska prova om det går.
– Så tåget som har tagit dubbel så lång tid på sig att komma hit ska laga sig självt, hokus pokus?
– Eh. Ja.

Vi klev på, åkte 3 km, och fastnade sedan i två timmar ute i skogen. Nu var det dessutom ett gammeltåg utan el, så datorerna slocknade en efter en och folk blev ilsknare och ilsknare. Någon missade en konsert, några missade en kryssning till Finland, någon missade ett tåg till Skåne och några höll på att missa Cruellas blögg. Till slut kom tåget igång och tuffade tillbaka. Hemåt. Så tre timmar efter att vi kom till stationen, var vi tillbaka på samma plats.

Ett fungerande tåg trollades fram och alla passagerarna satt gladeligen i varandras knän. När vi slutligen kom fram till blöggen, hann jag äta och dricka och prata jättefort i en halvtimme.

 Min egen julburgare. Mandelmassa och pepparkakor.

Kommentatorerna Ingrid, Niklas, Dieva, AB och Anna var där – och Dieva gav mig en gran som jag ska ta med mig till Anna Ankas julhus i Gryt! (Mer om det senare.) 

Högtidligt överlämnande av gran. (Förlåt, Dieva till vänster blev väldigt avklippt.)

Denna lilla gran och min kamera skulle en liten stund senare tvinga oss till ett intressant besök i en lucka i Globen. För när vi skulle tränga oss in i Hovet tillsammans med alla andra av snöoväder rosiga människor, kastade sig en hårdocksmutantstriffidsgrobian fram emot mig och pekade på systemkameran som jag ju inte alls hade gömt eller tänkt gå in med utan faktiskt lämna in i garderoben.

– DEN DÄR! DEN DÄR KAMERAN KOMMER DU INTE IN MED! HÖRRU! DIN KAMERA ÄR FÖRBJUDEN HÄR! STOPP!
– Hihi. Jag vet. Var ka...
– DU MÅSTE GÅ TILL EFFEKTINLÄMNINGEN RUNT HÖRNET 200 METER BORT INNE I GLOBEN!
– Hihi. Ok.

Så nu kommer dagens fiffigaste tips: se till att ni blir ivägskickade till effektförvaringen i Globen (ingång 2), för där är det helt tomt och inga köer och den stackare till liten flicka som satt där hela kvällen helt ensam och bara kunde ana hur hela Hovet gungade av skratt, behövde våra väskor, kameror och grankvistar som sällskap. Och när vi skulle hem, var vi de enda som hade lämnat in effekter i luckan!

Hejdå, luckan.

Eddie Izzard var fantastisk. Hans entré påminde om Robbie Williams och hur han nu bär sig åt vet jag inte riktigt, men han får mig att tycka att en musikalisk höna med bacon på näbben är rolig när hon tutar åt en velociraptor. Och vet ni att giraffer hostar som diskreta britter? Samt att det engelska språket har slagit i hela världen för att de latinska ändelserna är så förbaskat krångliga? Och att det faktiskt inte finns en gud, för i så fall hade han hälsat på Armstrong när han klev ner på månen? Och inte heller visste ni att Dickens och Darwin bodde bara ett par bokstäver från varandra på Alfabetsgatan.

Vem behöver väl en finkamera? Jag kunde ju ta jättejättebra bilder med mobilkameran. (Har ringat in vårt fokus där nere.)

Men vet ni att Hovet kommer att falla ihop som ett korthus inom kort? Bänkraderna och trapporna gungeligungar av ingen vikt alls! När jag med min späda basketkropp gick på de 30 cm höga trappstegen som får alla att fokusera som när man trär en tråd i en nål, gungade allt. Sanna mina ord, det kommer att ske.

Titta! Jag äger Hovet! (Eller så vill jag bara ha en bild på trappan som gungade.)

Efter Eddie Izzard-konsertenföreställningen åkte vi med granen i en fullpackad tunnelbana där granen gav oss men inga andra lite svängrum.

 Stick!

Sedan loggade vi in (jag har svårt att skilja mellan logga in och checka in i dessa dagar) på ett hotell som ligger nästan på på perrongen på Centralen. Eftersom vi ska hålla i pengarna nu när huset brann och alla bilar går sönder, valde den djefla mannen det billigaste rummet i stan: ett utan fönster och med våningssäng. Och eftersom jag inte är nämnvärt romantisk, tyckte jag att det skulle bli jättespännande!

– I get to be on top! skrek jag och sprang in i ... ett helt normalt hotellrum.

Ack. Tyvärr hade vi blivit uppgraderade.

När vi sedan skulle gå ner till hotellets isbar och slå klackarna i taket och jag i plommonstopet skulle slå världen med häpnad, visade det sig att inträdet för hotellgästerna var 150 kr. Per person.

Därför tillbringades kvällen på detta sätt istället.

_____
Nu går ni väl tillbaka till Lucka 20?